Stroszek (1977)

Så blev det då åter dags att gräva lite i sina Werner Herzog- boxar och denna gång blev det filmen Stroszek från 1977. Att sortera in denna film under ettiketten socialrealistiskt drama är inte bara korrekt utan dessutom en underdrift då det är en minst sagt eländig exposé över totalt misslyckade ambitioner.

Huvudpersonen Stroszek (som spelas av Bruno S som även hade titelrollen i Kaspar Hauser) släpps ut från fängelse där han suttit pga fylleri och därtill relaterade brott. Han försöker hanka sig fram som gatumusikant och blir vän med den prostituerade Eva som har problem med sina hallickar. I ett försök att börja ett nytt liv lämnar de Tyskland och slår sig ner i en husvagn i Winscounsin USA. Ganska snart börjar räkningar hopa sig och språkbarriärer och kulturkrockar gör att allt i stegrande takt går åt helvete.

Detta måste nog sägas vara en rapp film om man jämför med Herzogs andra 70-talsproduktioner, därmed inte sagt att den saknar den absurda och surrealistiska känsla som genomsyrar resten av hans filmer från samma årtionde. Vad som dock skiljer sig är att det absurda är den normala verklighet som vi lever i och den framstår som absurd p.g.a. att vi ser den ur ett perspektiv tillhörande människor som inte kan (hur gärna de än vill) passa in. Trots sin eländighet och bajsbruna 70-tals-realism så blir filmen på något underligt sätt lite av en feelgood-film, kanske för att man finner sig skratta åt det bizzara i hur världen är funtad och kanske för att man för en stund förstår precis varför Stroszek ser på omvärlden med sådan total förvåning.

Jag tänker inte gå in i några längre redogörelser rörande skådespeleri, foto m.m. för det är bra helt enkelt. Herzog har ett sug i sina bilder och skådespelarna leverar som vanligt. Om ni är på humör på att se en djupt tragikomisk film så kan jag inte rekomendera annat än att ge denna film en chans och om man är lite mer åt det sensationslystna hållet så kan man ju se den för att det sägs att Joy Division-sångaren Ian Curtis såg filmen precis innan han hängde sig. Huruvida det säger något om filmen eller snarare något om Curtis är jag inte klok nog att bedöma. Det får ni göra själva.

Betyg 8/10

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011 Sverige)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.

Coraline (2009) regi: Henry Selick

Jag har alltid varit förtjust i dockfilm. Huruvida det beror att jag vuxit upp under 70-talet med en ständig ström av Tjeckoslovakiska dockfilmer på tv (och den östtyska John Blund) eller om det beror på att jag helt enkelt inte vuxit upp, vet jag inte.  Men jag kan med säkerhet säga att jag kan stå ut med det mesta i genren, ja, till och med Wes Andersons film om en viss Herr Räv gav mig ett viss mått av glädje, trots sina brister.  Låt er inte skrämmas av detta (skamliga ?) faktum då Coraline har allt som Wes Anderssons lilla epos saknar nämligen spänning, levande karaktärer och känsla.

John Blund

John Blund

Coraline handlar om en flicka som nyss har flyttat in i ett flerfamiljshus med sina ständigt upptagna föräldrar. När hon uttråkad går på upptäcksfärd i den nya hemmiljön hittar hon en liten dörr i ett av rummen. Denna dörr visar sig leda till en bizarr kopia av hennes egen värld med kopior av hennes föräldrar och grannar. Enda skillnaden är att människorna där har knappar istället för ögon. I den nya världen står Coraline helt i fokus och alla gör allt för att hon ska trivas och ha roligt hela tiden.  Men det roliga vänds till fasa då det står klart  för Coraline att kopiorna inte vill låta henne återvända till den vanliga världen.

Detta är en rysare för barn men även jag ryser till emmellanåt. Filmen bygger på en bok av Neil Gaiman, som är en väldigt visuell berättare, kanske för att han har ett långt förflutet som serieskapare. Han fyller sina berättelser med skruvad symbolik och klassiska sagoelement och det är ofta  mörka och förvridna världar han målar upp. Överföringen av detta har väl kanske gått sisådär. Filmversionen av Coraline är på sina ställen lite gullig i jämförelse med vad man skulle kunna vänta sig om man är bekant med Gaimans orginal. Det gör dock inte så mycket för storyn i sig är medryckande och framförallt så är dockorna väldigt levande.

Teamet bakom filmen är detsamma som animerade The Nightmare Before Christmas och den lite bortglömda James and the Giant Peach så man kan ju knappast oroa sig för att få se något slags hafsverk i fråga om tekniskt utförande. Denna gång överträffar de sig själva. Dockorna rör sig med så mjuka rörelser att jag ibland nästan luras att tro att jag ser en datoranimerad film. Helhetsintrycket av filmen är väl kanske inte riktigt så euforiskt översvallande som Nightmare Before Christmas, men den ligger inte så väldans långt efter på listan över bra ”stomo- filmer” .

betyg: 7/10

Filmitch hade lite väl svårt för gulligheten och hade nog hoppats på mer svärta och sänker ett hack till 6/10

Länkar till en kortfilm från 1992 som har en del gemensamt med Coraline rent tematiskt. Varnar dock känsliga tittare ;).

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen (2010)

I denna tredje film i serien om Landet Narnia (baserad på fjärde boken i serien) återser vi en hel karaktärer från tidigare filmer och introduceras för ett livs levande irritationsmoment (mer om det senare).  Lucy och Edmund bor tillfälligt med sin kusin Eustace när de denna gång sugs in i Narnia och hamnar på  Prins Caspians skepp ”Gryningen” .  Prinsen är på jakt efter ett antal riddare som hans far skickade iväg för många år sedan. Som det senare visar sig hotar en ond närvaro Narnia och våra huvudpersoner får utstå både styrke och karaktärsprov under sin ca 2 timmar långa odysse i de Narniska farvattnen.

När det gäller fantasy är jag ganska kräsen. Jag tycker i allmänhet om berättelserna om Narnia även om jag kan tycka det bli lite mjäkigt ibland. C.S. Lewis som skrevböckerna var en väldigt religiös man och det görs det ju ingen hemlighet av i berättelserna. Personligen har jag svårt för kantiga metaforer och moralistisk korvstoppning och när det allsmäktiga Lejonet Aslan börjar svamla om att han går under ett annat namn i den vanliga världen så suckar och vrider jag lite på mig.  Jämfört med de andra filmerna i serien är den här lite mer varierad i miljöer och händelser men också i storslagenhet. I de tidigare filmerna förekom stora krigsscener medan detta är en lite mer nedtonad historia.

Så kommer vi då till det nya stjärnskottet bland Narnia-barnen, den högst irriterande karaktären Eustace. Denna uppblåsta lilla självgoda snorunge lyckas FÖR bra med att vara  just irriterande. Det hör till karaktären att han ska vara det men är bara för irriterande för att man ska orka. Inte sedan jag såg tv-versionen av The Shining har jag hyst sånt överväldigande avsky för ett barn. Usch! Trots att händelserna i filmen fostrar honom till att bli en trevlig och ödmjuk pojke så har jag svårt att förlåta honom och det lär tyvärr inte vara sista gången vi ser honom i Narnia.

Sammanfattningsvis kan jag ju säga att tredje Narniafilmen inte direkt var någon besvikelse men inte heller överaskande på något sätt. Jag hade inte tråkigt och mina barn var nöjda efter filmen och då får väl jag också vara det antar jag.

Betyg 5/10

Harold and Maude (Hal Ashby 1971)

Harold är en ung man från rikt hem som är helt besatt av döden. För att få sin självupptagna mors uppmärksamhet ägnar han sin fridid åt att iscensätta fejkade självmord. Andra hobbies är att gå på begravningar  och titta på husdemolering. Ingen muntergök alltså.  På en begravning springer han på Maude och de blir snart vänner. Maude är en gammal kvinna men väldigt livlig. Hon är dessutom lite av en anarkist och gör precis som hon vill, som att till exempel sno bilar i tid och otid. Maudes livsglädje och syn på tillvaron börjar sakta men säkert smitta av sig på Harold som börjar se någon slags mening med tillvaron och blir dessutom förälskad i Maude. Harolds mor har däremot helt andra planer för hur Harold ska leva sitt liv.

Jag brukar rysa lite när någon benämner en film som en ”varm komedi”,  oftast för att det brukar handla om konstlad mysighetsfaktor där man förväntas skratta med gråten i halsen. I det här fallet får jag vika mig och själv använda uttrycket. För det är varmt och genomhumanistiskt.  Filmenst budskap är enkelt och allmänmänskligt. Tyvärr är det en film som åldrats lite illa. Flower Power influenserna lyser igenom och det med besked. Som samtidsdokument är det ju intressant men det blir lite svårt att ta till sig blomstersnacket åtminstone för mig särkilt då det blir lite väl överförklarat ibland.  Många roliga scener dock och den coolaste bilen på film (med undantag av den första batmobilen förstås) samt suveränt soundtrack med specialskrivna låtar av Cat Stevens. Det är inte ofta jag säger det, men detta är en film som jag gärna skulle se en remake av.

Betyg : 7/10

A hard Day´s Night (1964)

Musikfilmer är alltid svåra att ha en uppfattning om eftersom ens uppfattning alltid färgas av vad man tycker om musiken/bandet. I det här fallet har jag extra svårt eftersom The Beatles under några år var det enda jag lyssnade på (innan jag fick tonårsångest och i sedvanlig ordning slutade kamma mig och övergick till The Cure) men jag gör ändå ett försök att se denna film för vad den är.

Det är inte den första film som görs i syfte att sälja skivor, man kan nämna Elvis så förstår ni vad jag menar. Däremot tror jag att det är första gången som artisterna spelar sig själva vilket på sätt och vis gör detta till en betydelsefull film. Handlingen är i det närmsta papperstunn. Beatles ska göra ett TV-framträdande och vi får följa dem under dygnet innan.  Det hela är alltså upplagt som en slags dokumentär vilket det inte är. Hade man gjort en dokumentär så hade den antagligen inte kunnat visas med hänsyn av de till synes städade ynglingarnas minst sagt hedonistiska livsstil. Man har alltså istället gjort en fullängds reklamfilm för Beatles och om man gillar The Beatles så är ju det jättebra. Om man inte gillar Beatles så spelar det å andra sidan ingen roll hur bra filmen är man skulle avsky den i vilket fall (problemet med musikfilmer som sagt).

Filmen är uppbyggd i sketchliknande små sekvenser som med jämna mellanrum avbryts med att de mimar till sina låtar. Det hela är ganska fjantigt egentligen, även om Lennon ibland levererar en och annan fyndig nonsensreplik och den ständiga mobbingen av Ringo och (då i synnerhet hans stora näsa) får mig att dra på munnen lite. Jag känner hela tiden en svag irritation över hur snäll och tillrättalagd filmen är, för lite då och då glimmar det till av samtidskritik som om den fick mer utrymme skulle ge en bättre bild av vad 60-tals popen egentligen var ett uttryck för. Ett exempel är scenen där George, oigenkänd, hamnar på en redaktion för ett tv-program som försöker vara trendsättande och fullständigt sågar hela deras koncept. Eller scenen i tågkupén när de tjafsar och hånar en sur veckopendlare som framställs som urtypen av konservativ skitgubbe.  Andra gånger som det glimmar till av ”verklighet” i filmen är främst i de scener som skildrar hysterin kring Beatles och det känslokaos som råder i publiken och det blir väldigt tydligt att statisterna i dessa scener inte skådespelar utan de reaktioner de visar är äkta.

Som ni märker så är jag väldigt kluven till A Hard Days Night. Å ena sidan är det en pionjärfilm i sitt slag och har banat väg för en hel genre, å andra sidan är den så tydligt tillrättalagd  att det mockumentära greppet faller på sin egen ogenomförbarhet, å tredje sidan så är det ju ändå Beatles som jag råkar tycka är väldigt bra och å fjärde sidan så är det ett fantastiskt tidsdokument. Jag tror jag gör så här med betygsättningen.

Handling: 3/10

Filmhistoria: 7/10

The Beatles: 9/10

Vilket ger ett medebetyg på 6,6666666666666 etc. Eftersom jag är en vänlig själ så avrundar jag uppåt så det blir:

Betyg: 7/10

Dansscener som bränt sig fast på näthinnan.

Jag tänkte reflektera lite kring något jag ofta upplever som lite besvärligt i film nämligen dansscener. Ofta blir det pannkaka av alltihop när det ska dansas på film. Jag har egentligen ingen slutsats eller liknande utan jag tänkte mest bara svamla lite kring några scener som jag för alltid kommer bära med mig, på gott och ont (mest ont).  En brasklapp dock, dansscener kan vara helt berättigade i följande fall:

1: Musikalfilm (fast även då kan det vara riktigt illa ibland)

2: Filmer som utspelar sig i lokaler eller miljöer där man av naturliga skäl dansar. Det säger sig själv att Colin Nutleys ”Black Jack” hade tett sig lite underlig om det inte dansades då den ju handlar om ett dansband. Ja ni hajjar.

3: När dansen på ett naturligt sätt tillför själva handlingen något som exempelvis den fantastiska finalen i ”Little Miss Sunshine”.

I de många andra fall blir ofta dansscener antingen krystade, pinsamma eller oavsiktligt pinsamma, särskilt när man inte låter folk dansa på ett naturligt sätt utan envisas med att koppla in koreografer. Usch. Nedan följer ett antal exempel på vad jag menar.

Åsa Nisse och den Stora Kalabaliken (1968)

Det är ju ingen nyhet att man ständigt kastade in sångnummer i Åsa Nisse filmerna, det var en utmärkt form av musikalisk produktplacering , eftersom dessa filmer trots kritikernas aningen skeptiska inställning var väldigt populära hos biopöbeln…eh..jag menar…biopubliken.  I detta klipp har vi alltså Mona Wessman (som antagligen tog sitt artisteri på allvar) trallandes bakom Sjökvistens disk. Låten , ”Gå och göm dig Åke Tråk”, handlar ju uppenbarligen om den äldre generationens ovilja att uppskatta ungdomarnas ”käcka” livsstil och musik och man kan ju fråga sig om  Åsa Nisse och co.  är hennes egentliga målgrupp. Det visar sig dock att de är det eftersom de efter en stund börjar dansa på ett hysteriskt roligt sätt.   Koreografin är så fantastiskt tafatt att ett aspackat dansande kring majstången verkar som balett i jämförelse. Dock med undantag av Sjökvisten som har ett visst mått av grace, lite som en glesbygdens Vincent Vega.

Cant Buy Me Love (1987)+A Knights Tale (2001)

Vi tar ett långt skutt framåt i filmhistorien för att ta en titt på ett med jämna rum återkommande fenomen, låt oss kalla det för töntriumf-syndromet. Det går ut på att den i sammanhanget bortkomne huvudpersonen ställs inför den skrämmande utmaningen att dansa offentligt med den överhängande faran att bli utskrattad, bli avslöjad som en bluff och framförallt inte få tjejen.

I ”cant buy me love” har vår hjälte övat dans framför tv:n för att kunna upprätthålla illusionen av att han är en cool kille som vet att föra sig. Tyvärr har han råkat se ett antropologiskt reportage istället för dansprogrammet och har således lärt sig en rituell naturfolksdans (vilket verkar helt vansinnigt klumpigt trots vår hjältes sociala underbegåvning). Vad händer på dansen, ja se själva:

Ja alla börjar dansa med, såklart.  Det är en hemsk bild som målas upp av amerikanska ungdomar anno 1987, en lättledd skara mähän, milt uttryckt. En förmildrande omständighet är dock att den kvinnliga huvudpersonen påtalar det vidriga i situationen men det gör faktiskt inte situationen mindre bizarr och framförallt obehaglig, kanske främst för att jag är gammal nog att minnas fenomenet ”Fågeldansen” som hemsökte Sverige (och fortfarande mina mardrömmar) under mitten av 80-talet.

I ”A Knights Tale” förekommer en snarlik scen som dock flippar ur å det grövsta. Se Själva:

Ja hela filmen akompanjeras av modern musik men här går det över gränsen eftersom karaktärerna, som man i egenskap av publik gärna vill uppfatta som genuina medeltidsmänniskor, plötsligt börjar dansa någon slags mogendansvariant av 70-talsdisco. Det blir helt enkelt svårt att hålla bubblan av inlevelse i filmens imaginära värld intakt. Det blir alldeles för tydligt att det just är en film.  Rockmusiken har fungerat som en ganska bra effekt i resten av filmen men den har för den skull inte fått ta överhanden och bli själva huvudsaken. Här får den plötsligt det, med murbräckarkraft dessutom. Någon i produktionen gick helt enkelt för långt. Detta är i övrigt en alldeles utmärkt liten film men bara vetskapen om denna dansscen fick min bror (Filmitch själv) att vägra se filmen under flera år. Efter mycket tjat såg han den motvilligt och uppskattade den men jag misstänker att han tog en läglig toapaus under den här  scenen. Det gjorde han  i såna fall rätt i.

Breakfast Club (1985)

John Hughes hade som återkommande inslag i sina filmer att skådespelarna mimade till en favoritlåt någon gång under filmen. I ”Fira med Ferris” mimar Mathew Broderick till ” Twist and Shout” vilket passas in i filmen, i ”Pretty In Pink” mimar Jon Cryer till Otis Redding och I ”Raka Spåret Till Chicago” mimade John Candy till Ray Charles. Detta är scener som funkar eftersom det händer att folk beter sig på detta sätt även om det inte hör till vardagen och att sker i hemmets trygga vrå. Men vem ska mima i Breakfast Club måste herr Hughes ha tänkt, nästan hela Bratpacket är ju med och man kan ju inte favorisera någon. Äsch de får dansa istället. Skit samma om det ser hysteriskt roligt ut, skit samma om scenen kommer vara helt utdaterad efter fem år och film som är så billigt kan man ju lika gärna slösa på något som är totalt meningslöst.  Det hade i och för sig kunnat fungera om inte dansen hade urartat till så psykopatiskt desperata moves som till exempel luftgitarrspelande, pickadollhänder och någon slags epilepsiliknade EMO-kollaps. Jag skrattar och ryser på samma gång.

Så där ja. Det var lite svammel det. Tipsa gärna om ytterligare dansscener som hamnat snett, det är alltid kul att plåga sig själv med pinsamheter.

Hej så länge.

Just det jag höll på att glömma den konstigaste av dem alla. Kommentarer överflödiga. Håll till godo:D

Fem år senare har jag hittat två dansscener som bränt sig fast på näthinnan. De är absolut inte dåliga bara lite märkliga:

Kaspar Hauser (1974)

Här kommer ännu en Werner Herzog-film från boxen som jag så sakteliga plöjer mig igenom. Den här filmen baserar sig på en verklig händelse i Nurnberg i mitten av 1800-talet. En morgon fann man på torget en yngling (Kaspar) som knappt kunde gå och knappt prata. Senare framkom det att han under större delen av sitt liv hållts inlåst i en källare helt omedveten om att det överhuvudtaget fanns en omvärld eller ens andra människor. Filmen skildrar Kaspars välgörares försök att anpassa honom till samhället.

Vad jag främst slås av i denna film är kostym och foto vilka i bägge fall är av toppklass. Filmens andra stora behållning är Bruno S. i rollen som Kaspar Hauser. Med vilt uppspärrade ögon och replikleverering som låter som att han läste inantill på ett språk han själv inte förstår skänker han karaktären en lätt skruvad känsla, utan att helheten på något sätt verkar ologiskt eller krystad. Trots att filmen lunkar på i sakta mak med långa tagningar och stillsamma miljöbilder så blir i alla fall inte jag uttråkad. Frågorna kring Kaspars ursprung och varför han hållts isolerad håller intresset vid liv.

Jag överaskades också av att få återse en av huvudpersonerna i ”Även Dvärgar har Varit Små” i en liten roll 😀 (Ber om ursäkt, kan bara inte låta bli.)

Betyg 8/10

Även Dvärgar Har Varit Små. (Werner Herzog 1970)

I ett kargt landskap ligger en internatskola där det råder kaos. Skolans elever har belägrat expeditionen där skolans vettskrämda föreståndare i sin tur tagit två av skolans elever som gisslan. Detta är grundhandlingen i Herzogs långfilmsdebut. Vad som följer i ungefär en och en halvtimme är en skildring av hur det hela escalerar i en orgie av vandalism, fylleri, djurplågeri och mobbing av skolans två blinda elever. Vad som gör det hela fullständigt surrealistiskt är att alla karaktärer spelas av småväxta vilket väcker en massa frågor. I synnerhet frågan varför. Tydligen ska Herr Herzog fått ide´n till filmen från en mardröm han haft, varpå man kan frestas dra slusatsen att Herzog är rädd för småväxta. Det verkar ju dock lite konstigt att vilja arbeta med en hel skådespelartrupp bestående av just källan till ens fobi. Det enda logiska svaret är att det är någon form av självterapi.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om filmen. Ena stunden finner man det hela lustigt och andra stunden går det så långt att man känner ett svagt obehag. Även om handlingen inte drivs så mycket framåt, det rör sig mest om eskalerande destruktiva impulser, så tröttnar i alla fall inte jag. Och jag kan med säkerhet säga att jag inte sett något liknande varken förr eller senare och just därför blir det ett ganska högt betyg.

8/10