Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10

Veckans låt

OM jag hade ett hus (ja just nu känns det som att ett skjul med utedass skulle duga) på Kanarieöarna skulle jag hålla på att packa mina väskor vid det här laget. Nu gör jag inte detta utan får istället bita i det djävligt sura äpplet som ligger kvar i käften ända fram till 180401.

Men sommaren är inte slut kanske någon säger? Mjae andra halvan av augusti känns lite som en fest man är på och inser att det börjar vankas hemgång lite tidigare än man önskar. Kort och gott festen är över. Nu vankas hösten med mörker och sedan blir det bara värre. Ack och ve om jag ändå hade ett litet krypin på sydligare breddgrader.

Creepshow (1982 USA)

creepshowPersonligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

The Propaganda game (2015 Spanien)

52964Än en gång går resan till Nordkorea detta land som fascinerar mig så. Den spanska dokumentärfilmaren  Álvaro Longoria lyckas efter mycket om och men att få inresetillstånd till det slutna landet för att göra en dokumentärfilm.  Álvaro ledsagare/guide/övervakare, Alejandro Cao de Benos,  är även han spanjor men arbetar för Nordkoreas regering och fungerar som någon sorts goodwillambassadör för landet.

Till en början är det inte så mycket nytt, det är samma diskussioner och prat som det brukar vara i filmer och böcker om Nordkorea (personkulten, regler och förordningar, isoleringen från omvärlden etc) men efter en stund ändrar dokumentären karaktär. Man hör så mycket om landet i media men vad som är sanning eller inte är desto svårare att reda ut. Filmens namn The Propaganda game syftar på att även den fria världen ljuger och överdriver om situationen i landet. Det råder nog ingen diskussion om att Nordkorea är en diktatur av värsta sorten men om det sprids rena lögner och rykten om landet är risken stor att detta kan spela diktaturen i landet då de kan slå sina motståndare med lögn.

Flera saker jag hört och läst kommer till skam när jag ser dokumentären. Det har t.ex hävdats att huvudstadens tunnelbana är en kuliss men de filmklipp som  Álvaro visar från denna ger en bild av vad som verkar vara ett fullt fungerande kommunikationsnät. Andra saker som t.ex att hela staden ska vara nedsläckt på natten och att man bara får ha ett visst antal frisyrer visar sig inte stämma. Eller……..?

Kanske det är som så att man gjort vissa arrangemang likt en gigantisk potemkinkuliss och allt är ett skådespel för dokumentärfilmaren. Eller är det som så att även Álvaro går regimens ärenden? Det är tankar som ploppar upp i mitt allt mer förvirrande sinne efter jag sett denna dokumentär. Vad som är sanning och lögn blir alltmer grumligt ju mer jag funderar på filmen och det är kanske dess syfte – att visa att sanningen är mycket svår att finna.

Regi: Álvaro Longoria

Betyg:8/10

Inside (2007 Frankrike)

a_linterieur5Sarah råkar ut för en stor tragedi. Hon är gravid när hon krockar med en annan bil. Hennes man dör men hon och barnet klarar sig. En tid senare är det dags att föda och när Sarah vilar upp sig hemma kvällen innan ett planerat kejsarsnitt ringer det på dörren. Utanför står en kvinna som hävdar att barnet i Sarahs mage är hennes och hon har kommit för att hämta det.

Inside är en vidrigt litet kammardrama då i stort sett hela handlingen utspelar sig i Sarahs hus. Det är en kamp på liv och död mellan Sarah och den, åtminstone till en början, skogstokiga kvinnan. Det kommer nämligen visa sig att kvinnan drivs av en viss, om än vansinnig, logik.

Filmen är makalöst spännande och man begriper ganska snabbt att här gäller inte de regler man vanligtvis är van vid i skräckfilmer. Inside är både våldsam och på sina ställen rejält motbjudande. Jag blev tvungen att vända bort blicken vid ett par tillfällen något som inte hör till vanligheterna. Filmen är iofs fransk och de verkar åtminstone i skräcksammanhang vara mycket förtjusta i att visa blod och slafs som känns ända in i märgen.

Naturligtvis dras filmen med en och annan liten logisk lucka men spänningen gör att jag blundar för dessa små manusmissar. Inside stora stjärna är naturligtvis den ljuvliga och samtidigt skräckinjagande Béatrice Dalle som här spelar kvinnan utan namn. Hon är mordisk som få men lyckas ändå vinna lite (men bara lite) sympati hos mig innan eftertexterna. Hennes porträtt av mordisk galning är mycket bra men skådespelerskan brukar göra liknande ganska så vilda roller så det är inte ett obekant territorium för henne. Alexandre Bustillo och Julien Maury som gjort filmen har även regisserat filmerna Livid och Among the living där den sistnämnda nästan håller lika hög klass som dagens film. Deras nästa projekt är filmen Leatherface som har premiär om ett par veckor så skräckfilmshösten ser lovande ut.

Regi: Alexandre BustilloJulien Maury

Betyg: 9/10

Veckans låt

 

Låten är över tio minuter lång men den går varm i bilen när jag kör själv (bör tilläggas). En perfekt bilåkarlåt. Videon är intressant/märklig/skrämmande och är från festivalen(?) Burning man. Festivalen verkar vara något av en blandning av new age och Mad Max  dvs Ängsbacka deluxe.

Table 19 (2017 USA)

Eloise har dumpats av sin pojkvän Teddy. Det som gör situationen extra svår är att han är bror till Eloise kompis som som ska gifta sig. Då Eloise varit med och planerat bröllopet är hon i valet och kvalet om hon ska gå. Hon har fortfarande känslor för Teddy och har en speciell anledning till att försöka lappa ihop förhållandet. När Eloise anländer inser hon till sin fasa att hon placerats vid bord nr 19. Då Eloise som sagt planerat festen vet hon vad det bordet innebär: Det är det bord där man placerat de gäster man egentligen inte vill ska komma men varit nödgad att bjuda in.

Det fanns en anledning till att jag såg denna film som hade illavarslande drag av rom-com nämligen Anna Kendrick. Hon är en av mina favoritskådisar men likt Nicolas Cage har hon en förmåga att hamna i halvsunkiga filmer vilket är synd då hon förtjänar bättre. Nu visade sig filmen tack och lov ha fler ljuspunkter än Kendrick. Den övriga ensemblen är inte fy skam med b.la Lisa Kudrow, Stephen Merchant och Wyatt Russell. Den sistnämnde spelar Eloise pojkvän Teddy som är en enastående korkad man . Gåtan för mig är vad hon ser i honom men han verkar vara snäll och det kan man komma en bra bit med – åtminstone i filmens värld.

Bäst är dock filmens musik som framförs av ett coverband som bara spelar sköna 80-talslåtar och då i stort sett hela filmen utspelar sig under bröllopet är det gott om gamla godingar. Jag är, som jag tidigare nämnt, väldigt svag för filmer som slutar med en dansscen (gärna i slowmotion). I Table 19 är dansscen är iofs inte i slowmotion men när låten man dansar till är I melt with you kan inget gå fel.

Table 19 är långt ifrån ett mästerverk. Det är en film gjord med vänsterhanden och lär få sin fasta plats i någon reaback på närmaste snabbköp. En lättsam bagatell som fyller sin funktion för stunden.

Regi: Jeffrey Blitz

Betyg: 5/10

Baby driver (2017 USA)

Jag borde ha dragit öronen åt mig då Aftonbladets Jens Petterson gav dagens rulle fyra plus. Om jag är snäll så kan jag konstatera att han och jag inte delar smak för vad som är bra en film. Nu är iofs inte Petterson ensam om att ha hyllat Baby Driver och efter att ha sett filmen begriper jag inte varför en del faller för denna rulle.

Filmen handlar om ynglingen Baby som är ett underbarn på att köra bil. Han har hamnat i klorna på en ganster p.ga en skuld och är tvungen att köra flyktbilen när olika bankrån genomförs. Baby har snart betalat av sin skuld och har bara en sista stöt kvar. Babys (otroligt irriterande namn på en rollfigur) flickvän vet inte vad han sysslar med men när han är klar är planen att de två ska dra från stan (Atlanta?). Nu går det inte riktigt som Baby tänkt sig och snart jagas han av sina forna kumpaner och polisen.

Om jag hade sett filmen hemma hade jag nog stängt av efter en halvtimmer men nu var jag på bio och satt snällt kvar vilket var tur då filmen tog sig och sista halvtimmen är riktigt bra. Jag har en hel del problem med denna rulle och inte bara då att huvudpersonen har ett korkat namn. Ansel Elgort som spelar huvudrollen är ungefär lika intressant som en påse jord. Man märker att filmmakarna sliter för att göra honom intressant genom att berika karaktären med olika attribut t.ex  tinnitus, lyssnar konstant på musik har massa I-Pods, bär ständigt solglasögon och är mycket fåordig. Det spelar ingen roll hur mycket artificiellt bling-bling manusförfattaren hänger på figuren han är totalt ointressant.

Än värre är det med hans flickvän som spelas (årets överdrift) av Lily James. Jag vet inte om det är meningen men genom sitt skådespeleri lyckas bara James ge sin rollfigur intrycket av att hon är dum i huvudet. Slutligen har vi Eiza González i rollen som en av bankrånarna. Då hon är mexikanska är hon naturligtvis både sexig och impulsiv. Vi vet ju alla hur hetlevrade dessa sydländska kvinnor är. Tjenare! Filmen kommer liksom inte med något nytt. Det är gammal skåpmat och illa skrivna roller. Det är en film som anstränger sig att vara hipp men tillför inte något nytt.

Turligt nog har vi Jamie Foxx, Kevin Spacey (om än på halvfart) och John Hamm som räddar upp filmen. Lägg sedan till suveräna biljakter och en fartfylld upplösning så blir inte Baby driver så pjåkig trots allt. En ok actionfilm men inte mer. Hyllningarna överlag är obegripliga men kanske rätt person sa att detta är en fantastisk film och så följde resten av kritikerkåren efter – de har en tendens att göra detta. Kanske skulle jag ha sett Atomic blonde i stället men även den filmen hade Herr Petterson gett en fyra så jag väntar nog till dvd-släppet.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 5/10

Konsert: Erasure & Robbie Williams

Marcus undrade lite syrligt om jag än en gång skulle skriva mer om organisationen kring konserten än själva framträdandet. Det kommer jag inte göra – denna gång. Jag konstaterar bara att Tele2 Arena var rena balsamet för själen när det rörde allt vad organisation gällde. Se där ! Det är inte så svårt att sköta en konsert bara man använder hjärnan. Ljudet var väl sisådär men då jag är halvdöv störde det inte så mycket.

I ärlighetens namn var kvällens begivenhet ett band och en artist som för länge sedan passerat sin konstnärliga zenit. Erasure har sedan starten på 80-talet matat ut skivor i en strid ström men det mediala och publika intresset för gruppen har svalnat rejält. När Robbie Williams hade en hit sist minns jag inte. Nu är det turligt nog inte hur heta ett par artister är som avgör om musiken är bra eller inte, man kan klara sig bra om man har en rejäl sångkatalog att välja och vraka ur och det har båda artisterna.

Erasure är förband till Robbie Williams på dennes turné vilket gör att deras framträdande är en anings sparsmakat. Sångaren Andy Bell får dra hela lasset med viss hjälp av två körtjejer/dansare. Vince Clarke står mest och häckar bakom en synth eller slår lite på en gitarr. Han var t.om så anonym att mitt sällskap undrade om Bell numera var en soloartist. Det gruppen tappar i det visuella framträdandet tar man igen på sin fantastiska musik. Hit efter hit radas upp och gruppen har valt att ta låtar från sina första fem skivor samt, lite pliktskyldigt, den senaste singeln. Erasure skulle lätt ha kunnat spela dubbelt så många låtar utan att ge avkall på den musikaliska kvaliteten.  Det är svårt att ge någon höjdpunkt då det var en kavalkad av hits men låtar som Oh lamour, Drama och Chourus gav mig lite ståpäls.

Robbie Williams är en helt annan femma.  Han är en entertainer i världsklass. Jag brukar säga att karln kan förvandla ren skit till guld på en scen. Han når verkligen ut till sin publik och han ser verkligen ut att stormtrivas uppe på scenen. Let me entertain you, Kids, Rock DJ och Come undone är låtar formligen exploderar när de framförs live. Även de lugnare låtarna klarar han av utan att det blir trist. Det som är risken med Williams är att han ibland glömmer bort sig och blir för uppspelt. Gränsen till att det blir tramsigt tangeras ett par gånger. Turligt nog passerar han gränsen bara en gång och då under låten Something stupid och förvandlar denna fina lilla melodi till ren buskis som platsar bättre på Vallarnas friluftsteater.

En plump i protokollet är i mina ögon ingen plump alls, sammantaget är det en fantastisk kväll. Jag skulle dock gärna velat haft fler låtar ur Williams egen produktion nu väljer han att ha en hel del covers som han i och för sig genomför bra men visst saknade jag exempelvis The Road to Madalay, Supreme, No regrets och Sin sin sin. Avslutningsvis bör scenografin nämnas som var riktigt snygg. Just bildproduktionen var otroligt bra med flera kameror och klipp som förhöjde intensiteten.