Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

Veckans låt

Vi går mot lite ljusare tider och jag gör ett försök att börja posta lite fler inlägg på filmer jag sett. Det blir som tidigare onsdag samt fredag – söndag och en veckans låt på måndagarna så får vi se vart vi hamnar.

Veckans låt är med The Cure som spelade i höstas -en konsert jag bittert ångrar att jag struntade i så här i efterhand men sånt är livet. Förhoppningsvis dyker de upp igen.

Årets bästa filmer 1979

3497327fd15975625c5792ab6a6aa040

För en månad sedan skrev jag att detta tema kommit till vägs ände men så var inte fallet. Påhejad av Henke (Fripps filmrervyer) tar jag och andra filmspanare oss an det fantastiska 70-talet som är mitt favoritdecennium filmens värld.

nosferatu-1979-00-49-59

10 Nosferatu: Klaus Kinski framför kameran och Werner Herzog bakom, det brukar bli bra. Här blev resultatet skapligt.

the-brood-reduced1

9. The Brood: Äckliga barn, heltäckningsmattor och en nyans av brunt räcker för en plats på listan.

mad-max-stunts

8. Mad Max: Såg om denna nyligen och blev mycket positivt överraskad. Avsevärt bättre än många av dagens actionfilmer.

bond_tea

7. Moonraker: Ok det är närmare Austin Powers än Bond men med repliker som ”May I press you to a cucumber sandwich?” kan inte filmen ignoreras.

life-of-brian

6. Life of Brian: Inte lika rolig som The Meaning of life eller Holy Grail men folk i lösskägg är alltid ett vinnande koncept.

vlcsnap-2014-01-29-15h26m46s112

5. Apocalypse now: Mastig film om Vietnamkriget (?) och vad talar Brando om i slutet?

021-all-that-jazz-theredlist

4 All that Jazz:. Mästerligt regisserad film av Bob Fosse med en sjungandes Rob Scheider i en av filmhistoriens snyggaste finaler.

maxresdefault

3. Manhattan: En gubbsjuk Allen har som vanligt en existentiell livskris i New York. Alltid underhållande speciellt då i en film som är en fest för både öga och öra.

tumblr_lzz9myjqdn1qd3ucoo1_1280

2. Blecktrumman: En minst sagt mustig film som har det mesta man kan begära. Nazister, en äcklig unge, dvärgar, ålar och spotterotik.

alien5

1 Alien: En av världens bästa filmer inte så mycket att orda om.

Vilka läckerbitar övriga filmspanare har hittat detta år? Klicka på nedanstående länkar.

Jojjenito

Fripp

Filmfrommen

Movies noir

 

 

 

 

Konsert: Lustans lakejer

lustans_uppdragFör att fira att det är 35 år sedan man släppte plattan Uppdrag i Genève har L.L delvis återförenats. Det är bara basisten Peter Bergstrandh som saknas. Både trummisen Christer Hellman och Tom Wolgers som skrev albumets tillsammans med Johan Kinde är med. Som bonusinfo kan jag meddela att Wolgers är numera ruggigt lik sin far Beppe.

Det börjar inte bra då gruppen kliver på scenen 45 minuter sena – oklart varför men det känns bara drygt och irriterande. Å andra sidan glöms det bort när bandet startar upp med öppningslåten, Rendezvous i Rio, på albumet. Sedan spelar man igenom skivan från början till slut och kör sju nummer till från de tre första och bästa plattorna.

Lustans lakejer bjuder på en bra show och framförandet håller hög klass. Man följer inte låtarna slaviskt undat har vågat sig på att klämma in lite variationer på solon. Kinde har bra mellansnack som präglas av lite självironi och då mest över sina eskapistiska texter. Han säger t.ex om låten Sista tangon i Paris: ” Här kommer en låt skriven av en ung man som vare sig sett filmen eller varit i staden låten handlar om” . Den något uppsluppna stämningen hos bandet gör att spelglädjen sprider sig till publiken som verkligen verkar uppskatta spelningen. Att sedan Kindes röst inte alltid bär må vara hänt men är det live så är det. Valet av låtar och att det är en stark platta som ligger till grund för spelningen gör att det inte dyker upp något tillfälle då man tycker att man kan beställa en öl i baren eller gå på toaletten – något av ett unikum för mig i konsertsammanhang.

Bra framträdande, bra publik (om än något pladdrig) och ett utmärkt låtval ger en positiv start på konsertåret 2017. Lloyd Cole är nästa artist på agendan.

Låtarna som spelades var: Hela Uppdrag i Genève samt: Diamanter, Sång om syrsor, Begärets dunkla mål, Skuggan av ett tvivel, En främlings ögon, Läppar tiger ögon talar samt Massans sorl.

Bäst var Stilla nätter, En främlings ögon och Massans sorl.

Årets bästa filmer: 1980

cbc00b2d88d7b1947bebcd5bf32e482e

Då har åtminstone jag kommit till vägs ände på detta lilla årstema. 1980 är ett ganska så passande år att avsluta. Klart att jag såg film tidigare men det var under 80-talet mitt filmtittande gick från att vara ett nöje bland andra  till att bli ett intresse. Tillsammans med 00-talet är är 70-talet de mest intressanta årtiondena.  Jag har inte sett så mycket film från 70-talet att jag skulle kunna dra ihop en tio i topp lista för varje år från det decenniet så det känns bra att avsluta med 1980. Jag kommer naturligtvis att se över mina listor med jämna mellanrum då de inte är huggna i sten för uppdateringar.

Denna lista är mycket darrig då jag faktiskt bara sett ungefär hälften av filmerna en gång och då när det begav sig så det får bli en vandring i nostalgins fotspår.

image-w856

10. The Long riders: Vad jag minns en fartfylld och spännande västern med en hel del bra skådisar.

5i5t3li1tcno7thyzffc

9 The Fog: Inte en Carpenters bästa filmer men den har sina stunder.

swindle

8. The Great Rock´n roll swindle: Ganska så underhållande skröna om Sex pistols. Filmen berikade mig med citatet ”Never trust a hippie”, bara det gör att den är listvärdig.

maxresdefault

7. Brubaker: Redford som motarbetad fängelsedirektör, tät och svettig vad jag minns.

friday-the-13th-movie-1980-i11

6. Friday the 13th: Den första och en av de bättre filmerna i serien.

superman200

5. Superman II: Än så länge den bästa filmen om Stålmannen.

maxresdefault-1

4. Raging bull: En av de bättre boxningsfilmer som gjorts.

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap1

3. Sällskapsresan: En mycket trevlig film, vare sig mer eller mindre. Otroligt hög omtittnings potential. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett filmen.

the_elephant_man_8

2. The Elephant man: Kanske oförtjänt hög placering på listan då jag bara sett filmen en gång och då under 80-talet.Jag minns att den berörde mig mycket och jag tänker fortfarande på filmen av och till så något visst måste den ha.

bartender-864x4861 The Shining: Beviset på att även en blind höna kan hitta ett korn. Kubrick har lyckats med att göra en av tidernas bästa filmer. När jag tänker efter är det ett mysterium att jag älskar denna film så mycket då jag inte är speciellt förtjust i Jack Nicholson, Stanley Kubrick, barn i filmer och är ganska så kallsinnig inför Shelley Duvall. Kanske är det som så att filmens alla negativa komponenter skapar något positivt? Som sagt ett mysterium.

Då jag när denna lista publicerats är på resande fot har jag inga länkar att erbjuda förutom

Henke

Fiffi

men jag anar att

Sofia

FILMR

Movies noir

Jojjenito

har skrapat ihop något om året. Klicka och kolla.

Årets filmer 1981

Detta år torde vara ett av de bästa filmåren – någonsin. Höjdarfilm efter annan passerar i revy. De övre halvan av listan är närapå oslagbar med vilket år man än jämför.

instant-prof-ragtime1

10. Ragtime: Sekelskiftsdrama som jag inte glömt än trots att jag bara sett filmen en gång och då på premiären.

southern-comfort-clip-11_47237eef-85fd-e311-a502-d4ae527c3b65_lg

9. Southern comfort: The Warriors möter Den sista färden och Christies Tio små negerpojkar.

out1

8. Outland: Vilda västern i rymden.

john-boorman-excalibur

7. Excalibur: Bästa versionen av Arthursagan. Grandios och samtidigt en touch av B-film – lite som en opera utan sång.

going_up

6. An American werewolf in London: Tillsammans med Dog soldiers den bästa varulvsfilmen. Rolig, sorglig och lite småryslig.

31c23-halloween-2-1981-michael-myers-24654644-755-331

5. Halloween 2: Fantastisk uppföljare som faktiskt är bättre än ettan.

fyeo2cv7vj3-4539

4. For your eyes only: En av de bästa filmerna om 007. Härliga actionscener.

8ac85a86c000eeb1

3. Escape from New York. Carpenter i högform. Story, skådisar och musik i toppklass.

harrison-ford-as-indiana-jones-in-raiders1

2. Raiders of the lost ark: Herrarna Lucas och Spielberg kan göra bra filmer men det är långt mellan topparna – mycket långt.

theroadwarrior-1432252116100_1280w 1. The Road warrior: Ett mästerverk som tåls att ses om gång på gång.

Övriga filmspanares listor för detta fantastiska filmår

Fiffi

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Movies noir

Fripp

FLMR

Filmmedia

Konsert: Kent

15349823_580422542144717_674998906461709874_n

Min gode vän Kent som var vakt på konserten. Man skulle kunna säga att Kent vaktade Kent.

Som bekant gör Kent nu sin avskedsturné. Jag hade köpt biljetter i god tid men det var något jag verkligen inte var till konserten. I sista minuten kom jag och min fru på plats samma sekund som bandet började spela. Det är nu 5:e gången jag ser Kent så jag är välbekant med bandets framträdanden. Kent är inte några publikfriare utan man skulle kunna säga att de låter musiken tala för sig själv. Ofta funkar det men den här kvällen kändes det inte rätt. Jag hade ett gäng figurer som stod på scen och lång tid kändes det som att det lika gärna kunde varit fem skickliga studiomusiker som stod och spelade Kents låtar. Nu satt jag iofs ganska långt bak och om man hade stått nere på golvet närmare scenen hade nog känslan blivit en annan. Men trots avståndet till scenen kändes bandet lite loja mot tidigare tillfällen. En anledning kan vara att sångaren Jocke Berg har haft problem med rösten och en annan kan vara låtarna då jag personligen tycker att gruppen inte släppt en riktigt bra platta sedan En plats i solen.

Till en början bara mals låtarna igenom men det är inte dåligt bara lite oinspirerat trots personliga favoriter som Hjärta och 999 är det först i mitten av konserten det hettar till.  Det är absolut inte en dålig konsert men jag hade kanske väntat mig något annat, vad vet jag inte riktigt. Ett stort plus ska ges till ljusshowen som alltid varit gruppens starka sida de senaste åren och man har även vågat arrangera om låtarna lite oftast, till det bättre. På det hela en helt ok musikupplevelse vare sig mer eller mindre. Tilläggas bör att frun var desto mer nöjd.
Som vanligt när jag skriver om konserter kommer här nu nördsektionen – låt för låt.
Gigi/999: Innan jag kommit tillrätta och samlat mina tankar så övergår Gigi till 999 som trots att det är en favoritlåt känns ganska trött. Det är först mot slutet av låten känslan av att man harvar igenom låten släpper.
 
Stoppa mig juni (Lilla ego): Gäsp
 
Romeo återvänder ensam: Det finns avsevärt bättre låtar att välja från denna platta.
 
VinterNoll2: Jaha och ?
 
Var är vi nu? Även här kunde man valt en annan låt.
 
Hjärta: Än en favorit låt som harvas igenom.
 
Andromeda: Helt ok
 
Egoist: Helt ok
 
Vi är för alltid: Och nu kom konserten igång på riktigt.
 
Innan allting tar slut: Tackar….
 
Den vänstra stranden: .…som bjuder
 
La belle époque: Intensivt framförande.
 
Ingenting: Kanonlåt och som extra bonus drattar Jocke Berg på ändan men tappar inte ett ord i texten. Proffsigt.
 
Kärleken väntar: Och vad hände här? Kanonlåt men det känns som att bandet tröttnat på den. Pliktskyldigt framförande.
 
Jag ser dig:Tempot ökar och trots att det inte är någon favorit för mig lyfter låten live.
 
Musik Non Stop: Riktigt fläskig version med tunga syntar.
 
Utan dina andetag: Mjae jag har aldrig varit överförtjust låten men i ett lite rockigare framförande blir den helt ok.
 
Sverige: Har aldrig gillat och kommer aldrig att gilla. Det spelar ingen roll hur fin texten är. Hade föredragit vilken låt som helst istället för denna från Vapen & Ammunition plattan.
 
747: Så får jag för femte och sista gången stå och vifta med armarna till Kents bästa låt men den har gjorts bättre live.
 
Förlåtelsen: Bästa låten från nya plattan och ett fantastiskt framförande med en kanonavslutning.
 
Dom andra: Jodå
 
Mannen i den vita hatten (16 år senare): Här tänder det till rejält…..
 
Den sista sången…..för att avslutas med en sång som är alldeles för snyftig för min smak – ett modernt skillingtryck.

Veckans låt

Jag inte tröttnat att se på film men däremot att skriva om det och kommer därför att göra ett längre uppehåll i förhoppning att återfå skrivklådan. För trots filmer som The Lure (polsk musikal om sjöjungfrur på nattklubb), The Greasy killer (fettinsmord mördare), Yoga hosers (nazistkorvar) och Pang i bygget (”den största blågula skrattfesten under 60 talet”) känns det bara ”jaha och ?” att skriva om dessa alster men förhoppningsvis kan ett långt uppehåll råda bot på min kreativa likgiltighet.

Vi hörs typ 2017 (men årslistorna för 1981 & 1980 ligger klara och väntar på rätt datum för publicering så helt död är inte bloggen).

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Emelie (2015 USA)

mv5bmmezmwjhmjatnjvkms00ngywlthmnjktmzzizdqwndu2odg3xkeyxkfqcgdeqxvynjq2mjq5nzm-_v1_sy1000_sx708_al_När Dan och Joyace ska fira sin bröllopsdag med en middag på tu man hand slår olyckan till, barnvakten måste ställa in. Turligt nog så kan hon rekommendera en kompis. Anna som den nya barnvakten heter verkar vara en stabil och trevlig tjej så föräldrarna åker iväg på sin date. De tre barnen blir snabbt förtjusta i Anna då hon till skillnad mot den ordinarie barnvakten låter ungarna göra vad de vill. De målar på väggarna och proppar i sig godis. Det är bara äldsta barnet, Jacob som efter en stund börjar känna att det kanske inte står helt rätt till med den nya barnvakten.

Ibland kan det vara svårt att genrebestämma en film. Emelie ligger i gränslandet mellan skräck och thriller. Om man nu inte kan leva sig in i att man råkat lämna över sina telningar till en galen barnvakt så är nog chansen större att man finner dagens rulle mer spännande än skräckinjagande. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med Anna som troligen gett de tre ungarna men för livet innan eftertexterna börjar rulla. Trots att det är en amerikansk film följer inte filmmakarna de regler som brukar gälla för vad man kan göra med ungar och djur på film. När jag insåg detta blev filmen med ens mer intressant då jag förstod att här kan det hända ett och annat man inte är van vid.

Sarah Bolger som spelar Anna är mycket bra. Hon pendlar finfint mellan att vara skogstokig, lömsk, integrerande och en till synes lite försynt tjej när så behövs. Ungarna sköter sig bra eller ja, de var åtminstone inte irriterande. Emelie håller intresset uppe speltiden ut och den hade nog fått ett högre betyg om man inte hade slarvat med manus då det finns en hel del logiska luckor men å andra sidan kan man kräva logik när man har med galet folk att göra?

Regi: Michael Thelin

Betyg: 6/10

Fiffis val för dagen.

Fredagsfemman

I skräckfilmens värld finns det en massa subgenrer t.ex monsterfilmer, vampyrer, slashers och annat smått och gott. Till årets fredagsfemma har vi bestämt oss för att lista de värsta skräckfilmsgenrerna. Med detta menas de genrer vi finner rysligast. Av de fem jag listar idag finner jag placering ett och två vara så ruggiga att jag faktiskt drar mig för att se filmer av denna sort. Fiffis och Sofias fredagsfemmor finns här och här. Som vanligt nöjer jag mig inte med bara en lista idag, under eftermiddagen kommer det en film som handlar om en instabil barnvakt.

thering-1

5. Spökfilmer: Ett spöke är en motståndare man inte kan bekämpa fysiskt. Genren dras tyvärr med ett alltför ihärdigt CGI användande och då blir det bara larvigt men det finns en hel del filmer med den där krypande skräcken som gör att jag gärna tänder lampan innan jag traskar ut i nattmörkret för ett toabesök. The Ring, The Gruge och The Conjuring är finfina spökfilmer.

yellowbrickroad2 4. Vildmarksskräck: Naturen kan vara ett trevligt ställe för rekreation och filosofiska vandringar men när det skiter sig ute i det fria sker det ordentligt. Man är helt utelämnad, är på bortaplan och kan egentligen inte göra så mycket mer än att hoppas på det bästa. Värre är att den som jagar en är på hemmaplan och har alla fördelar. Nej naturen är bäst på tv. Yellow brick road, The Hills have eyes och Wrong turn är tre filmer som driver tesen borta bra men hemma bäst till sin spets.

shallows-678x3813. Farliga djur i vatten: Om nu skog och mark kan få en att känna sig utelämnad och hjälplös är det ingenting med att upptäcka att man delar böljan den blå med någon varelse som anser att man är mat. I vattnet har man definitivt ingenstans att ta vägen och man är i helt fel element. Det värsta är att man ofta inte har en susning om faran innan det är försent. The Reef, In the deep och Jaws är alla suveräna reklamfilmer för klorerat vatten.
inside12. Home invasion. Jag skrev tidigare ”borta bra men hemma bäst” men om otrevligheterna besöker en i hemmet, vart kan man då känna sig säker? Integritetskränkningen är så stor i denna genre att jag nästan inte klarar av att se dessa filmer.  Delar av Haute tension gör sitt för höja ribban inom genren men filmen Inside är mästerverket som hör till värsta jag någonsin sett.

the_green_inferno

1 Kannibalfilmer: Inte alls trevligt bara obehagligt. Jag har bara sett ett par rena kannibalfilmer under alla år och känner mig faktiskt inte vidare sugen alls på att se så värst fler. Det är helt enkelt för ruggigt och jag får ont i magen bara att tänka på denna genre. The Green inferno var iofs bra men det var ingen mysryslig sittning. Det är helt enkelt för hemskt.

 

 

The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.