Austin Powers: International man of mystery (USA 1997)

austin_powers_hemlig_internationell_agentOm fenomenet Austin Powers kan man säga ganska mycket. Det är åtminstone i mitt hem en antingen eller film. Min fru hör till den senare kategorin och lämnar rummet när det vankas film om agenten med de dåliga tänderna. Personligen är jag mer än nöjd.  APIMOM handlar Storbritanniens störste agent på 60-talet, Austin Powers. När hans nemesis Dr.Evil flyr fryser man ned Powers för att ha honom i beredskap om Dr. Evil återkommer vilket han också gör på 90-talet. Handlingen är egentligen inte så mycket att orda om då den mest är en ursäkt för att fylla 90 minuter av skämt  av högst varierande kvalitet skrivna av Mike Myers som även spelar både Powers och Dr. Evil.

Jag vet att APIMOM inte är en speciellt bra film, många av skämten är riktigt usla, manuset sisådär men filmen har något som gör att jag fastnar. För det första har Myers bakat in filmen i en 60-tals nostalgisk känsla som jag har svårt att motstå. Design, musik, färger och andra små detaljer gör att filmen tilltalar mig visuellt. För det andra verkar man inte ha haft några hämningar utan kör bara på med en massa skämt utan någon som helst känsla för god smak eller vad som är politiskt korrekt. Det sistnämnda känns befriande då de flesta mainstream komedier av idag är så förtvivlat ängsliga för att stöta sig med någon.

APMOM är som att åka berg och dalbana ena sekunden sitter jag skrockar för att i nästa famla efter skämkudden. Scenerna med Dr.Evil (vars karaktär är baserad på Donald Pleasences gestaltning av Blofeld i Bondfilmen You only live twice) är filmens bästa då karaktären är fullkomligt sanslös och helt oberäknelig. Det är som sagt inte mycket till handling men filmen kommer långt på känsla, skämt och design. Jag slutar som jag börjar: Austin Powers är inte för alla men för mig duger filmen gott.

Regi: Jay Roach

Betyg: 6/10

The Prophecy (1995 USA)

the_prophecy_0Jag har alltid varit lite svag för filmer som behandlar djävulen, änglar och liknande företeelser så när Sofia hade stoppat in dagen film, som var okänd för mig, på sin topplista för 1995 års bästa filmer var det bara att tacka och ta emot.

En liten flicka träffar på en luffare som ger henne en ”gåva”. Nu är det naturligtvis inte en luffare som tösen stött på utan en svårt sårad ängel och gåvan hon fick har stor betydelse för det andra kriget som rasar i himlen (det första var Lucifers uppror mot Gud). Det är många som vill ha tag på flickan och den enda som verkar kunna rädda henne är en präst som förlorat sin tro samt hennes skollärarinna. Deras motståndare är bla ärkeängeln Gabriel och även Lucifer har ett finger med spelet så deras chanser att klara livhanken är kanske inte de bästa.

Jodå det var inte så illa. Roligast var nog alla skådisarna de skakat fram till filmen. Viggo Mortensen och Christopher Walken i rollerna som Lucifer respektive Gabriel samt Elias Koteas och Virgina Madsen som prästen och lärarinnan var de mest minnesvärda. Berättelsen är lite rörig till en början men å andra sidan är det skönt att inte få allt serverat på ett fat utan man får vara lite alert i sinnet för en gångs skull. Vidare hade man en hel del goda idéer som man använder sig av b.la gillade jag hur Gabriel fixade fram mänskliga tjänare som var nödvändiga då  han inte kan göra vad som helst i sin köttsliga form t.ex köra bil.

Problemet med The Prophecy var att den inte grep tag i mig. Det blev trots de överjordiska motståndarna aldrig riktigt spännande. Filmen är välgjord och väl värd en titt  i vart fall om man gillar religiös actionskräck. Det har vad jag förstår kommit ett par uppföljare men de lämnar jag därhän.

Regi; Gregory Widen

Betyg: 5/10

Cop land (1997 USA)

20110201095618!Cop_Land_1997Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

Stephen King: It

It_coverDerry är inte en trevlig stad att leva i vare sig för vuxna eller barn. Under stadens gator bor det ett väsen som vaknar till liv ca fyra gånger per sekel. Varelsen livnär sig på barn och när den ätit sig mätt lägger den sig att vila i ett par decennier för att sedan återupprepa sin cykel. Detta är inte känt av stadens invånare men att onskan har sipprat upp ur marken begriper man då Derry har en onaturligt hög brottsstatistik. På den här platsen växer sju ungdomar upp under slutet av femtiotalet. De är lite av outsiders och förenas i kampen mot varelsen som tar olika skepnader beroende på vem som ser den. De sju kommer undan med livet i behåll men är osäkra över om man verkligen har besegrat monstret. Tjugofem är senare får de svaret på gåtan då barnmodern startar än en gång i Derry.

It är troligen en av Kings mest kända berättelser kanske mycket beroende på tv-serien med samma namn som många såg under början av 90-talet. Hur många som läst boken vet jag inte men då det är en historia som sträcker sig över tusen sidor kan nog en och annan eventuell läsare avskräckas av omfånget. Det är lite synd då det är en av de böcker där King visar sig från sin bästa sida. Författaren är här på sitt bästa berättarhumör, med det menar jag att han berättar en massa sidohistorier och låter handlingen stanna upp för att ge bakgrundsinformation eller helt enkelt stoppa in små sidohistorier. Det kan vara allt från att berätta om hur någon gick ned i vikt eller dödade sitt yngre syskon eller var en bra baseballspelare. När King är som bäst är de här sidospåren som fina utsmyckningar till en bra grundhistoria och höjer läsvärdet. Nu är det inte alltid King lyckas med detta, i romanen Under the Dome funkade dessa sidohistorier bara som grus i maskineriet men här funkar tekniken ypperligt.

Berättelsen är mer intressant och gripande än skräckfylld men ett par tre minnesvärda rysligheter har författaren lyckats med. Styrkan i It ligger istället hos karaktärerna som alla är genomarbetade individer både de goda och onda. Jag känner att jag kommer in under skinnet på dem. Bäst är romanen när den utspelar sig under 50-talet men samtidigt växer berättelsen en dimension iom att vi får träffa karaktärerna som vuxna. It är kort och gott en bra bok som är väl värd att läsa. Det är King när han är (nästan) som bäst.

Jag säger nästan för upplösningen håller inte samma klass som resten av romanen. Författaren kan inte hålla sig från att spränga saker och ting i luften och han flummar till det lite väl mycket i finalen. King lyckas även med att klämma in ett rejält WTF mot slutet där jag undrar hur i hela friden den ”scenen” kunde passera alla instanser innan boken blev tryckt. Den scenen var inte med i tv-serien och lär nog inte dyka upp i någon framtida film eller tv-version oavsett om det är R-stämpel på filmen eller inte.

Truands (2007 Frankrike)

truands-504917lNär maffiabossen Corti hamnar i fängelse gör han sitt bästa för att styra sin organisation inifrån murarna. Det går till en början men snart börjar hans medarbetare intrigera mot varandra och kampen om vem som ska bli högsta hönset tar fart.

Franska kriminalare brukar vara bra t.ex Les Lyonnais, och Un Prophete är båda sevärda filmer. Truands är ingen dålig film men jag har ett par invändningar. Corti är en äkta fullblodspsykopat och det är ingen hejd på allt våld han utövar mot sin omgivning. Han är en tickande bomb som exploderar med ojämna mellanrum. Det är inte så konstigt att hans organisation är byggd på ostabil grund och börjar krackelera när han sitter i finkan. Man förstår snabbt att Corti är våldsam men min invändning är att man inte behöver visa allt våldet, redan efter det första vansinnesutbrottet från maffiabossen har jag begripit vad han går för. Vidare är det väldigt mycket naket. Jag är inte pryd av mig men det blir tröttsamt när man ska visa bröst och bakdelar därför att man kan visa bröst och bakdelar. Av och till känns det lite som att filmmakarna funderat på hur man kan klämma in en naken kvinna i scenen.

Truands startar lite rörigt och det tog en stund innan jag fattade vilka alla var och vad det handlade om men om man ger sig till tåls så klarnar det mesta och man får en kriminalare som åtminstone är klart godkänd om än lite väl våldsam och bröstfixerad. Ett extra plus är att Béatrice Dalle är med i en roll som Cortis flickvän. Hon är alltid sevärd. Jag får se till att ta mig av Betty Blue någon dag.

Regi: Frédéric Schoendoerffer

Betyg: 6/10

Let us prey (2014 Storbr)

let-us-pray-horror-movie-newsHär blev jag fast på en gång för jäklars vilka snygga förtexter och jäklars vilken ödesmättad stämning filmens första minuter att Let us prey inte sedan håller vad den ger sken av efter denna vidunderliga start är en annan sak.

Rachel gör sin första dag som polis i en håla till stad. Hon gör sin första arrest redan på vägen till arbetet då en överförfriskad yngling kör på en man. Offret försvinner spårlöst men dyker senare upp på stationen. Under kvällens gång blir det alltmer tättbefolkad på stationen och det verkar vara något märkligt med mannen som blev påkörd. Det är iofs inte bara han som är konstig. Rachels kollegor verkar vara än värre än de personer som sitter i arresten och hon måste till slut fråga sig om hon överhuvudtaget kommer överleva sin första arbetsdag.

Let us pray är en film som är gjord med gott humör. Regissören Brian O’Malley verkar inte backa för något och får han en ide så genomför han den. Filmen börjar som sagt med en ödesdiger stämning och det är smårysligt fram till sista halvtimmen då man släpper på alla hämningar. Under filmens final undrade jag över vad som egentligen händer och frasen ”over the top” är i detta sammanhang minst sagt en underdrift,  antingen köper man det eller inte. Let it bleed börjar som en skräckis men avslutar som blodig komedi (jag är lite osäker här om det egentligen var meningen) och det funkar väl sisådär. Filmen är både välspelad och välgjord men slirar betänkligt mot slutet. Liam Cunningham som spelar huvudrollen känner vänner av tv-serien Game of thrones igen. Där spelar han den gemytlige Lökriddaren, Davos Seaworth, här är han inte riktigt lika sympatisk.

Regi: Brian O’Malle

Betyg: 5/10

Tre filmer som tappar mot slutet.

Allt som oftast ser man en film som som önskar hade varit lite kortare av den anledningen att det ballar ur mot slutet. Antingen blir det för mycket av det goda eller så har filmmakarna svårt att få till ett bra avslut. Exemplen är många men som av en händelse såg jag i rask takt tre filmer där jag till en början satt och nickade gillande för att finna mig sitta och skaka på huvudet mot slutet.

originalNot safe for work (2014 USA)

Den här filmen har ett upplägg jag gillar. Tom Miller får kicken från sitt jobb på en stor advokatbyrå. Han återvänder till jobbet efter stängningsdags då han glömt sin mobil. Helt ensam är han inte utan finner sig inlåst på kontoret med en mördare. Det blir en katt och råtta lek under ca nittio minuter och till en början är det riktigt bra.

När det blir dags för finalen tar man till en tvist för mycket och dramat tar en vändning som inte jag inte blev så förtjust i. Det hade varit lättare om man hållit det hela simpelt och litat på spänningen och blandat in mindre hjärna i filmen.

Regi: Joe Johnston

Betyg: 5/10

Ah6d3HKGTSUq06N2GWfpGXFMljThe Killer (1989 Hong Kong)

Ah Jong är en mycket duktig lönnmördare. Under ett uppdrag skadas en kvinna under skottlossningen. Ah Jong får samvetskval och känner att han måste gottgöra offret. I samband med det nyfunna samvetet försöker han gå i pension något som är svårare än vad man kan skulle kunna tro. Dels är polisen honom hack i häl och hans arbetsgivare vill se honom död.

Inget fel på story eller action här. Full fart men mot slutet blir det alldeles för mycket fart. Finalen utspelar sig i en kyrka och det blir närapå skrattretande med alla skurkar som kastar sig i vägen för den träffsäkre lönnmördarens kulor. Våg efter våg av underhuggare springer blint mot sin undergång och det blir bara tröttsamt till slut men fram till dess är filmen klart rekommendabel.

Regi: John Woo

betyg: 6/10

american-haunting-version2-movie-posterAn American haunting (2005 Storbr)

En konflikt med en granne gör att att bonden John Bell drar på sig en förbannelse. Dottern i familjen verkar ha blivit besatt och familjen står handfallen.

American hauting utspelar sig under 1800 talet ute på den amerikanska landsbygden. Filmen har en skön mysryslig stämning och är på det hela välgjord med både Donald Sutherland, Sissy Spacek och James D’Arcy i rollistan. Upplösningen är dock allt annat än välgjord. Filmmakarna är för smarta sitt eget bästa och rubbet utvecklas till något som bäst kan liknas med ett barnförbjudet avsnitt ur Scooby doo.

Regi: Courtney Solomon

betyg: 4/10

Scream & Scream 2 (1996, 1997 USA)

210509.1020.AOm man gillar skräckfilm torde dessa  filmer av Wes Craven vara bekanta. Den lilla staden Woodsboro skakas av ett bestialiskt mord som snart följs av flera. Det verkar som att den unga tjejen Sidney Prescott är utsedd av mördaren till nästa offer. Kan det månne finnas ett samband mellan mordet på Sidneys mamma som skedde ett år tidigare och de nya dåden? Om så är fallet, är den som dömdes för det mordet oskyldig?

När den här filmen kom tjatade alla om att filmen var sååååå nyskapande. Ptja jag vet inte. Skillnaden var nog mest att Scream var mer välproducerad med bättre skådisar än vad man är van vid inom genren samt att filmen innehåller en hel del metainslag. Just det sistnämnda är något kritiker verkar gå igång på (andra saker kritiker verkar gå igång på är om filmer har musik från 60 och 70 talen samt om det är film som handlar om filmvärlden) för mig gör det vare sig till eller från. Det kan ibland vara en rolig extrakrydda men ibland slår det över och blir bara tramsigt.

Scream har en skön stämning och är som sagt välgjord. Däremot är den inte så värst spännande bortsett från öppningsscenen som är brilljant och upplösningen är faktiskt inte speciellt bra: Nog för att en mördare får vara galen och korkad men någon måtta får det lov att vara.

Scream gjorde succé och naturligtvis kom det en uppföljare. Sidney har nu börjat på Scream_2college. När filmen Stab som baseras på morden i Woodsboro har premiär börjar någon ta folk av daga och än en gång verkar Sidney vara den slutgiltiga måltavlan.

Scream 2 är snäppet bättre än föregångaren. Dels har filmen högre tempo och  är mer spännande. Upplösningen är iofs larvig men mindre fjantig än i Scream. Skådisar och produktion håller hög klass den enda jag inte är så förtjust i är Jerry O’Connell som spelar Sidneys pojkvän Derek, han påminner mest om en bit kött. Jag gillar också man behållit en del karaktärer från föregångaren och utvecklat dessa.

Har man inte sett filmerna är de värda att se men som rena skräckfilmer är de en aning överskattade och så nyskapande som så många hävdar att de är håller jag inte med om. Det finns även två delar till men de är inte speciellt sevärda – tycker jag.

Regi: Wes Craven

Betyg: Scream:  6/10, Scream 2:  7/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10

71 (2014 Storbr)

seventy_oneÅret är 1971 och konflikten mellan katoliker och protestanter är i full gång på Nordirland. Det är ingen lätt konflikt att begripa och det är en flytande gråskala när det rör sig om vem som har rätt eller fel. Både protestanter och katoliker begår terrordåd mot varandra, det är konflikter inom de oilka grupperna och staden Belfast är på sina ställen mest att likna vid en krigszon. Även bland engelsmännen råder det konflikter vad man ska göra med denna besvärliga landsända men för ögonblicket har man valt att skicka soldater som ska uppehålla ordningen så gott det går. Till detta kaos skickas den unge soldaten Gary . Redan på sitt första uppdrag går det åt fanders för Gary. Han blir åtskild från sin grupp och finner sig iklädd uniform utan vapen i en stad där han inte hittar och han har inte en susning om vem som är vän eller fiende.

Det här är en film som jag rekommenderar varmt av många skäl. Dels är det en spännande thriller. Som tittare kan man aldrig slappna av då man inte vet vem Gary kan lita på. Det finns både vänner och fiender till britterna i alla läger och jag kan ganska lätt leva mig in i hans desperation. Vidare har filmen bra skådisar främst då Jack O’Connell som den unge soldaten och Sean Harris i rollen som obehaglig brittisk underrättelseagent. 

Miljöerna som är ett klaustrofobiskt Belfast förstärker spänningen och funkar ypperligt, speciellt under Garys flykt i början av filmen då han jagas av en grupp IRA soldater genom trånga gränder och bakgårdar. Slutligen skildrar filmen konflikten i Nordirland för vad den är: En jävla soppa utan några vinnare och jag drar en och annan parallell till Ken Loach film Land och frihet om det Spanska inbördeskriget som också skildrade en konflikt ur olika perspektiv också det en sevärd film.

Regi: Yann Demange

Betyg: 8/10

Peters friends (1992 Storbr)

peters-friends-movie-poster-1992-1020196464Ibland ler lyckan och ödet även mot en sådan som mig. Under Shakespearetemat föll det sig som så att Kenneth Branagh var aktuell både som skådis och regissör. Jag kom då att tänka på att det vore trevligt att se om hans film Peters friends från 1992. Ett par veckor senare gick filmen på SVT och det var med viss förväntan jag slog mig ned i tv-soffan.

Det är nog tjugo år sedan jag såg den här filmen som handlar om Peter som bjuder in sina forna universitetsvänner under en nyårshelg. Det blir en något kaotisk helg på det känslomässiga planet och så mycket mer behöver nog inte sägas om filmens handling. Det första som slog mig var vad gamla alla blivit. Då filmen har välbekanta skådsiar som Branagh, Thompson, Laurie och Fry märks det i deras ansikten att åren gått. Jag hade en bild i huvudet på hur de ser ut idag och inte deras utseenden för över tjugo år sedan. Jag blev lite sorgsen när jag tänkte på hur tiden flyger fram. Turligt nog är då filmen allt annat än sorgsen. Peters friends är en lättsam bagatell som iofs tar upp en och annan allvarlig fråga om krossade ambitioner och hur livet inte alltid riktigt blir som man tänkt sig. Allvarligheten till trots så ordnar sig det mesta för de gamla vännerna, åtminstone för stunden.

Skådisarna och dialogen håller hög klass, ibland kan filmen slå över och blir lite smålarvig men det kan jag leva med. På det hela var det en angenäm upplevelse även om jag fick en tänkeställare över hur tiden obönhörigt flyter fram.

Regi: Kenneth Branagh

Betyg: 7/10

Cub (2014 Belgien)

Cub movie poster 2014Belgisk skräckfilm. Det är inte var dag. Den enda belgiska skräckis jag tidigare sett var Linkeroever som var helt ok. I Cub handlar det om scouter som råkar ut för tråkigheter. En scoutgrupp ska tillbringa ett veckoslut ute i det fria. Ledarna för gruppen är kanske inte de mest lämpade b.la är det en halvpsykopat samt en kvinnlig kock som har dålig smak när det gäller karlar som har ansvaret. Då det är den hiskliga naturen man rör sig i finns det naturligtvis en seriemördare som proppat skogen full med fällor. En av ungarna begriper raskt att det är fara på färde men vilken vuxen lyssnar på en unge med livlig fantasi? Därför går det som det går och den Belgiska scoutrörelsen tappar i rask takt en hel del av sina medlemmar.

Bortsett från att de talade franska och flamländska (?) i filmen och att det strök med ovanligt mycket ungar så skiljer sig inte den här filmen nämnvärt från de amerikanska varianterna man sett. Om man som jag ogillar naturen IRL så är filmen rysligare än vad den egentligen är då jag känner mig obekväm med miljön. Annars var nog det mest intressanta med filmen att den antyder konflikten mellan flamländare och valloner i Belgien. Scouterna är flamländare men stöter ihop med ett par valloner som håller till där de ska campa.  Direkt när man märker att man hör till motsatta kulturer ryker man ihop. Nu vet jag inte om konflikten är så påtaglig i Belgien men intressant vart det i alla fall. I övrigt var filmen helt ok vare sig mer eller mindre. Det som var roligast var nog mördarens fällor som byggde mycket på att de som utsätts för dem bara ska stå stilla och vänta på att fällan ska slå igen. Märkligt men å andra sidan har vi här att göra med en genre där mycket är konstigt.

Regi: Jonas Govaerts

Betyg: 5/10