The Voices (2014 USA)

the-voices-teaser-posterJerry trivs bra på sitt arbete på badkarsfabriken och efter en personalfest blir han kär i sekreteraren Fiona. So far so good. Det är bara ett litet problem i Jerrys tillvaro och det är att han är gravt psykisk sjuk som b.la yttrar sig i att han inte uppfattar omvärlden på samma vis som oss andra. I hans hem huserar två husdjur, en hund och en katt som båda talar med Jerry på kvällarna. Katten gör sitt bästa för att leda in Jerry på dåligheter och hunden kan nog sägas representera hans goda sida. Den (åtminstone i Jerrys verklighetsuppfattning) spirande kärlekshistorien med Fiona faller inte riktigt ut som han skulle önska vilket leder till en massa elände för Jerry, hans husdjur och arbetskamrater.

Märklig film det här. The Voices vill vara en svart komedi och den är rolig (t.om mycket rolig) och underhållande i sina stunder. Samtidigt rymmer filmen breda stråk av allvar och i grund och botten är det en djupt tragisk och ganska otrevlig historia som är inlindad i en munterhet som verkligen skär sig mot allvaret eller så är det kanske tvärtom. Filmen har en hel del bra scener och är lite småklurig när den pendlar mellan verkligheten och Jerrys vaneföreställningar. Jag gillar storyn och till viss mån dess utförande men till syvende och sist sitter jag och funderar över vad det är för sorts film jag egentligen ser på. Mest underlig blir filmen i slutet som går över till en av de mest märkliga eftertexter jag sett. Jag avslöjar kanske för mycket här men har man ett begär efter att höra Ryan Reynolds och Gemma Arterton sjunga (de var förvånansvärt kompetenta i sjungandets konst) är filmen högst rekommendabel. Kendrick sjunger även hon men att hon hade en bra röst visste jag redan sen tidigare.

Regi:Marjane Satrapi

Betyg: 5/10

Starred up (2013 Storbr)

11180011_800Ungdomsbrottslingen Eric har lyckats med konststycket att straffa ut sig. Samhällets insatser har tagit slut och han hamnar nu bland de vuxna fångarna på ett riktigt fängelse. Eric använder sig av våld som uttryckssätt och det tar inte lång stund innan han är i konflikt med både vakter och medfångar. Terapeuten på fängelset tar sig an Eric i hopp om att han ska kunna rehabilitera honom. Situationen blir än mer problematisk då Erics far sitter på samma fängelse och är högt upp i fängelset hackordning. Hans sons härjningar har skapat oro på anstalten vilket kan slå tillbaka på både far och son.

Fängelsefilmer har jag alltid haft ett gott öga till så även denna film även om jag sett bättre filmer i genren. Jack O’Connell som spelar Eric gör det bra och är en skådis att hålla utkik efter i framtiden. Det problemet jag har med filmen är att upplevelsen av att handlingen står och stampar på samma plats, berättelsen tar aldrig riktigt fart och lyfter inte. Jo det är våld, mordförsök och den obligatoriska duschscenen m.a.o det mesta som man kan kräva av filmer i detta slag. Jag kan ändock inte släppa tanken på att det inte hänt så värst mycket när väl eftertexterna rullar. Starred up är absolut inte en dålig film, klart sevärd om man gillar genren och bra skådespelarprestationer men det finns bättre filmer.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 6/10

Sommartid(er)

Härliga tider! Strålande tider!! Sommartider!!!

Det firas på bloggen med tio stycken sköna låtar från New order. Låtarna ligger i kronologisk ordning med Cermony som den första till Here to stay. Jag har valt en hel del liveframträdanden då New order är ett bra band på scen (förutom när de super ned sig framför betalande publik – vilket jag fick uppleva 1987).  Jag har valt framträdanden där Peter Hook fortfarande är medlem i gruppen, basisten som hoppat in efter Hooks avhopp når inte samma höjder på basplinkadet.

Mycket nöje.

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Time lapse (2014 USA)

f33d72481db0bdeb9b39b1c1616a5e8fTidsresor hör till den genre inom sf som jag uppskattar mest. Ända sedan jag som mycket ung såg The Time machine med Rod Taylor i huvudrollen  baserad på H.G Wells klassiker har jag varit fascinerad av konceptet att resa i tiden. Dagen lilla historia rör tidsresor men av ett lite annorlunda slag.

Tre ungdomar arbetar som vaktmästare i ett litet bostadsområde. En av hyresgästernas post har samlats på hög så de kontrollerar hans lägenhet för att se efter så att allt står rätt till. Lägenhetsinnehavaren har gått upp i rök (bokstavligen) och har lämnat efter sig märklig maskin som visar sig kunna ta foton 24 timmar in i framtiden. De tre vännerna  inser snabbt att här finns det pengar att tjäna men efter en tid börjar maskinen producera foton som inte spår en så värst ljus framtid. För att tackla dessa framtida problem blir ungdomarna tvungna att tumma rejält på sin  moral.

Idén som Time lapse presenterar är intressant och gjorde att mitt intresse höll i sig ända till slutet. Trist nog så har filmen två stora problem. Dels haltar logiken rejält på sina ställen och det är ett krav åtminstone jag har när jag ser filmer av detta slag. Berättelsen måste hänga ihop inom sina premisser. Det andra problemet är att jag inte köper karaktärernas personliga utveckling under filmens gång. Man går inte från att vara vaktmästarslacker till kolerisk mördare i ett nafs vilket sker i filmen. Time lapse duger men knappt.

Regi: Bradley King

Betyg: 4/10

John Wick (2014 USA)

PHGyeBP6gM3EJO_1_mDen pensionerade yrkesmördaren John Wick lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin hund. Olyckliga omständigheter gör att hans hund dödas av sonen till en rysk maffiaboss. Wick går bananas och lever för en enda sak: Att hämnas sin hund. Styrkeförhållandena är ganska jämna: Wick mot hela ryska maffian.

Jag vet att det låter korkat med en människa som satsar hela sin exsistens för en byrackas skull och man kan nog tycka att Wick överreagerar en smula, åtminstone tyckte jag det innan jag såg filmen. Det är dock inte så stolligt som det låter, filmen etablerar redan i starten varför hunden betyder så mycket för Wick och jag köper hans hämndodyssé fullt ut. Filmen i sig är en våldsam och blodig historia då Wick går fram som en slåttermaskin och min misstanke är att det inte finns speciellt många personer med rysk ursprung kvar i staden vid filmens slut.

John Wick är en fullt duglig actionfilm, det blir aldrig tråkig och jag gillade också att man byggt upp ett eget samhälle för lönnmördarna. De har sina egna hotell, städfirmor och nattklubbar. Det är ett värld som existerar parallellt med vår. Keanu Reeves som spelar Wick sköter jobbet bra. Visst han är en träbock men om manuset inte kräver mer än ett ansiktsuttryck klarar sig Reeves bra.  Michael Nyqvist som maffialedare är ok men brytningen han lagt sig till med i filmen är riktigt illa och får mig att skrocka några gånger. Filmen har fått mycket låga betyg bland recensenterna något jag ställer mig oförstående till då det är en helt ok actionfilm som duger mer än väl om man är sugen på lite lättsamt pang pang.

Regi: Chad Stahelski, David Leitch

Betyg: 6/10

 

REC 4: Apocalypse (2014 Spanien)

rec-4Journalisten Ángela som var med i del ett och två av den här spanska zombiefilmserien är på nytt huvudperson efter avstickaren till den blodiga bröllopet i REC 3. Ángela transporteras av militärer till ett skepp som ligger ute till havs. Vetenskapsmän ska undersöka henne och några andra personer för att finna ett botemedel mot smittan. Tanken är att man på ett skepp fullproppat med soldater ska vara säker och inget ska kunna gå fel. Naturligtvis gör det åt fanders och snart är skeppet fullt av blodtörstiga zombies.

Efter förra filmen som var ett i mina ögon ett riktigt magplask är REC 4 ett rejält lyft. Storyn är inte speciellt avancerad utan följer mallarna ganska väl. Vad zombieepidemin beror på är lite av ett mysterium. I första filmen fick man en något diffus förklaring, den andra filmen vandrade in på religiösa områden för att förklara smittan och här får vi nu den slutgiltiga (?) förklaringen vilket gör att inget hänger samman. Jag vill dock lägga in en brasklapp då jag sett filmerna med några års mellanrum och en och annan förklaring kan ha glömts bort. Nu är iofs detta ingen stor fråga, för mig räcker det med blodtörstiga zombies i kombination med någorlunda kompetens i konsten att göra film för att jag ska bli relativt nöjd.

REC 4 har ett högt tempo och är lite spännande, skådisarna gör de det ska och en film som bjuder på zombieapor samt kreativ matlagning kan inte vara helt fel.

Regi: Jaume Balagueró

Betyg: 5/10

Shakespeare söndag: The Merchant of Venice (2004 USA)

MPW-15600När köpmannen Antonios nära vän Bassanio (hur nära de är undrar jag egentligen) ber honom om ett lån för att ska kunna finansiera ett frieri till den vackra (och rika) arvtagerskan Portia ställer Antinio mer än gärna upp. Problemet är bara det att hans kapital är bundet i ett antal handelsresor. Antonio finner dock råd och går, om än något motvilligt till ockraren Shylock som är jude. Att Shylock är jude är inte helt okomplicerat då dessa ses som parior i det venetianska samhället. Antonio har inte döljt sitt förakt för juden tidigare man nu ser han sig som sagt nödgad att låna pengar av Shylock. Ockraren beviljar lånet men en klausul i kontraktet gör att Shylock får ta ett skålpund kött ur Antonios kropp om denne inte betalar lånet i tid. Bassanio reser för att fria till Portia och under hans frånvaro har Antonuo maximalt med otur då alla hans skepp förliser. Även Skylock för sin beskärda del av olyckan då hans dotter rymmer och tar med sig sig en stor summa pengar. Shylock törstar efter hämnd då Antonio eventuellt kände till dotterns planer. Frågan om skålpundet med kött blir nu högst aktuell.

Jag har mycket motstridiga känslor kring den här filmen. The Merchant of Venice är en rasistisk historia, inget snack om den saken. Shylock framställs som en ond person som endast är ute efter hämnd och pengar. Nu skulle det kunna vara som så att det inte spelar någon roll att han just är jude. Den finns giriga och hämndlystna personer i alla kulturer och religioner men flera gånger påpekas det i filmen att Shylocks mindre smickrande egenskaper beror på hans härkomst. Berättelsen slår fast att judar verkar vara oförmögna att känna medkänsla och att kunna förlåta. Det är inte så konstigt att just denna pjäs av Shakespeare spelades konstant i Nazityskland. Nu får man lov att sätta in berättelsen i ett historiskt perspektiv. Den skrevs på 1600-talet i England då judar var förbjudna att vistas i landet och man var säkerligen övertygad om att de mördade kristna barn för att laga till sitt osyrade bröd och massa annat trams så de åsikter Shakespeare luftar är förståeliga i sitt sammanhang men inte försvarbara.

Shakespeare skapar dock en viss förvirring i berättelsen då han ger Shylock pjäsens och en av Shakespeares mest minnesvärda verser. De välbekanta:

”To bait fish withal; If it will feed nothing else, it will feed my revenge.
He had disgraced me and hindered me half a million
Laughed at my losses, mocked at my gains,
Scorned my nation, Thwarted my bargains,
And what’s his reason? I am a Jew!
Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs,
dimensions, senses, affections, passions; fed with
the same food, hurt with the same weapons, subject
to the same diseases, heal’d by the same means,
warm’d and cool’d by the same winter and summer
as a Christian is? If you prick us, do we not bleed?
If you tickle us, do we not laugh? If you poison us,
do we not die? And if you wrong us, shall we not revenge?
If we are like you in the rest, we will resemble you in that.
If a Jew wrong a Christian, what is his humility?
Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his
sufferance be by Christian example? Why, revenge.
The villainy you teach me, I will execute,
and it shall go hard but I will better the instruction.
(Act III, scene I)”

Att de lärde debatterar än i dag om The Merchant of Venice är antisemitisk eller inte är kanske inte så konstigt men personligen uppfattar jag pjäsen som sådan.

Mina sympatier ligger helt hos den judiske affärsmannen även om han kanske går lite väl hårt fram när han ska inkassera sin skuld. Det är just synen på judarna som gör att jag får svårt för filmen. I grund och botten är det en bra story som engagerar och underhåller. Shylock är en intressant karaktär och Portia har lite skinn på näsan, även om jag undrar vad hon ser hos den flåsige Bassanio. Vidare har filmen en bra rättegångsscen i finalen (inget går upp mot en bra rättegång på film) så storymässigt är det inga större problem. Den här versionen av The Merchant of Venice är lite av en lightversion då man nästan helt skippat  verserna, nu talar bara folk lite krångligt ungefär som kung Theoden i Lord of the rings vilket är på både gott och ont. Skådisarna är väl knappt ok.Joseph Fiennes ser mest valpig ut, Jeremy Irons ser mest sorgsen ut (iofs har han skäl till det då han spelar Antonio) och Lynn Collins i rollen som Portia är snygg men inte speciellt minnesvärd. Den som har flaggan i topp är Al Pacino som spelar Shylock mycket bra och han bevisar härmed att han kan skådespela bara han får knapra i sig lite valium innan han börjar agera.

Sofia har sett en av mina favoritpjäser av Shakespeare klicka vidare för att se vilken.

Regi:Michael Radford

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

The Pyramid (2014 USA)

The_Pyramid_Ver_A_Rated_Poster825

Ett gäng arkeologer hittar en pyramid i Egypten. Naturligtvis måste man undersöka sitt fynd och naturligtvis går allt åt helvete då pyramiden bär på hemska hemligheter.

The Pyramid är inte en bra film men SÅ dålig som många anser är den inte. Det är en lågbudgetproduktion men om man bortser från de förskräckliga CGI-effekterna mot slutet bär filmen trots allt en ganska snygg kostym. Problemen med The Pyramid är en hel del t.ex att skådisarna är sisådär, handlingen kan diskuteras och forskarnas agerande ligger i paritet med idioten som tog av sig hjälmen i Prometheus. Trots alla dessa invändningar roas jag som smått av filmen. Scenografin är fullt acceptabel och en viss klaustrofbisk känsla infinner sig. Pyramidrysare (nu snackar vi om en sub sub genre) är något jag uppskattar men filmen hade mått bra om man jobbat lite mer (ganska mycket om jag ska vara ärlig) med manus och regi.

The Pyramid har saluförts som en found-footage film och till en början är handkameror som gäller men en bit in i filmen verkar man överge konceptet vilket gör att jag till en början undrar vem som filmar. Å andra sidan är detta en film där man gör bäst i att strunta i petitesser.  Man kan med gott mod skippa den här filmen men om man är sugen på gamla egyptiska gravkammare och illa gjorda CGI-monster har filmen en viss charm.

Regi: Grégory Levasseur

Betyg: 3/10

 

Chappie (2015 USA)

photoNär Marcus frågade om jag ville hänga med på bio och se Chappie var jag först lite tveksam. Av någon dunkel anledning hade jag fått för mig att det var en barn/ungdomsfilm om en pojke och hans robot !?!  Marcus lugnade mig och jag följde med (främsta skälet var kanske att han bjöd på bion – så snäll är han). Chappie är regisserad och skriven av Neill Blomkamp som tidigare gjort District 9 (helt ok), Elysium (sisådär). En kvart in i filmen trodde jag att Chappie skulle vara något i stil med Robocop. Pga den ökande brottsligheten i Johannesburg har man satt in robotar i brottsbekämpningen. Försöket blir en succé och brottsligheten sjunker. Forskaren Deon som ligger bakom robotarna är inte nöjd utan forskar vidare i hopp om att kunna skapa artificiell intelligens och en sen natt lyckas han. Hans chef är inte speciellt intresserad av genombrottet då man tjänar bra med pengar på robotpoliserna och beordrar Deon att lägga sin tid på annat. Deon nöjer sig inte beskedet och laddar upp den artificiella intelligensen i en robot som ska skrotas. Oturligt nog kommer ett gäng misslyckade brottslingar över roboten som nu fostras till att bli en gängmedlem.

Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men tänkte att lite sf slinker alltid ned och det gjorde Chappie med besked. Jag gillar Blomkamps lite skitiga sf-miljöer. I hans filmer möter man inga glänsande rymdskepp eller slimmade robotar. Det är rostigt, smutsigt och tekniken ser i många fall ut att vara ett hemmabygge. Miljöerna påminner mycket om Bilials serier. Vidare är det skönt med nya miljöer (Sydafrika) och okända men duktiga skådisar. Jag ska dock erkänna att jag hade svårt till en början för skådisarna som porträtterade Chappies kidnappare men de växte rejält under historiens gång.  Filmen är både rolig, sorglig och lite spännande. Detta hade räckt för godkänt men Blomkamp lyckas få mig känna ett sense of wonder (det är då sf är som bäst)  i denna sunkiga vardagsmiljö. Slutet är maffigt men i det lilla slaget. Ett extra plus till roboten Chappie som är otroligt välgjord och en fröjd att skåda i aktion. Chappie är lite av en mix mellan RoboCopTranscendense och Automata skillanden är bara den att Blomkamp förvaltar idéerna i dessa filmer så mycket bättre. En film som är väl värd en titt.

Regi: Neil Blomkamp

Betyg: 8/10