Stage fright (2014 Kanada)

stage-fright-poster03Skräck och musikal kan det blandas? I Stage fright har man åtminstone gjort ett försök. Filmen börjar med att den firade stjärnan, Kylie Swansson, Minnie Driver, mördas brutalt i sin loge efter premiären på musikalen The Haunting at the opera. Berättelsen gör sedan ett hopp tio år framåt i tiden. Barnen till den mördade stjärnan, Buddy och Camilla,  har nu vuxit upp och lever med sin far på en sommarskola vars inriktning är musikaler. Syskonen deltar inte i undervisningen utan jobbar i skolans kök. Just denna sommar kommer man att sätta upp The Haunting of the Opera och mot sin far och brors vilja går Camilla på en audition för huvudrollen. Hon blir antagen till rollen i konkurrens med en annan tjej. Vem som för huvudrollen beror inte på konstnärliga kvaliteter utan mer på hur långt de är villiga att gå sängvägen med pjäsens regissör. Folk i produktionen börjar dö ju närmare man kommer premiären och den stora frågan för oss tittare är vad Camilla kommer förlora först. Oskulden eller livet?

Filmen börjar mycket bra. Mordet på mamman går i äkta slasherstil och är en ovanligt blodig historia sedan följer en sång där skolans elever störtar sjungandes ut ur bussar till den nya terminen. Ett roligt och bra iscensatt nummer. Efter detta verkar det som att regissören/manusförfattaren glömt bort att det är en musikal/skräckfilm det blir vare sig det ena eller det andra. Folk mördas och visst sjungs det men till skillnad från den fina starten så verkar men inte riktigt våga satsa fullt ut det blir lite halvdant med både skräck och sång. Det är också ganska störande att så fort ett mord sker så väljer man att spela någon sort hårdrockslåt som gör att det skär i öronen. Inte skrämmande bara störande.

Stage fright är ett intressant experiment som inte riktigt når hela vägen fram. Relativt bra musik, mord och skådisar men man klarar inte av att mixa de två genrerna.

Sofias val för dagen? Ja klicka vidare och se efter.

Regi: Jerome Sable

Betyg: 4/10

Seven brides for seven brothers (1954 USA)

2078691020ADet är i mitten på 1800 talet och nybyggaren Adam Pontipee är i stan för att handla och hitta hitta en fru. Efter att sjungit sig igenom en truddelutt om vilken kvinna han vill ha faller blicken på servitrisen Milly. Adam är en man som går rakt på sak och Milly faller för hans framfusighet Innan dagen är slut är de två gifta och på väg hem till Pontipees stuga. De tar en paus för att vattna hästarna och Milly passar på att brista ut i en sång över hur lycklig hon är att det bara är de två. Den sången kunde Milly gott ha skippat ty Adam lever inte ensam, han delar stugan med sina sex yngre bröder något som lägger lite sordin på den kommande bröllopsnatten. Då Adam inte känner för att dela sin fru med sina bröder (jag vill här påpeka att detta inte antyds i filmen som är av den rekorderliga sorten där bibel och bordsbön är rättesnörena) försöker man nu fixa fruar till bröderna. Milly tar sig an uppgiften att få fason på de sex bröderna. Till sin hjälp har hon bibelord, rakning och skjortor i pastellfärger. Hur det går får ni själva se.

Seven brides for seven brothers är en sådan där musikal där karlarna tar i ända från magen när de sjunger och kvinnorna har ett ett vibrato som inte direkt förknippas med skönsång. Två saker observerade jag snabbt: Dels att den manliga huvudrollen Adam Pontipee spelas av Howard Keel. Howard vem kanske någon säger? Vänner av Dallas minns Keel som  Miss Ellies ligg Clayton dvs den något rundlagde mannen med mustasch som kom efter den väderbitne Jock. Synd att Keel aldrig brast ut i sång när han spelade Clayton – det hade kunnat bli ett intressant avsnitt. Min andra observation är av själva karaktären Adam. Han måste stått som modell till Disneyskurken Gaston, just öppningsscenen påminner lite om presentationssången av Gaston i The Beaty and the beast.

Filmen är färgglad alla dansar och ler men historien lär inte vinna några poäng i jämställdhetskretsar  trots att den nätt och jämt passerar ett bechdeltest. Men vad gör det när filmaffischen meddelar att Seven brides for seven brothers är gjord i gayest color (vill här tillägga att filmen gjordes på den tiden ordet gay troligen hade en helt annan innebörd än idag). Filmaffisch löftet infrias med råge för alla kulisser (och det är det gott om) och kläder sprakar i regnbågens alla färger så troligen var livet i vildmarken en dans på rosor (släng dig i väggen Villhem Moberg) och jag blir lite eskapistiskt glad när jag ser filmen. Kanske inga minnesvärda sånger men öppningslåten av Keel tog mig på sängen – jag var inte beredd på vare sig ”Clayton” eller att han skulle ta i för kung och fosterland när han letar efter en kvinna.

Jag har mina förhoppningar över att Sofia gillar sitt filmval idag för det är en mycket rolig och trevlig musikal trots sitt allvarliga tema.

Regi: Stanley Donen

Betyg: 6/10

The Rocky horror picture show (USA 1975)

the_rocky_horror_picture_show_posterDagens film anses av vissa vara lite av en kultfilm. Då detta är ett ord som  folk gödslar med i både tid och otid kommer här en definition på ordet från ne.se:

”Etablerad term för film som vid premiären varken blev en framgång hos åskådarna eller kritiken men som efter en tid upptäcks av en del av publiken, ofta tillhörande en subkultur, och som denna gör till föremål för kult.”

När det rör sig om The Rocky horror picture show (RHP) får jag nog instämma i ovanstående definition. Filmen gick knackigt till en början men dess popularitet växte med tiden speciellt på s.k midnatts visningar och 2005 beslutade man att bevara filmen i USA:s National film registry där den får samsas med verk som t.ex Alien och Annie Hall. Personligen undrar jag om den är värd att bevara.

RHP börjar med att en kriminolog som spelas av Charles Grey (Blofeld i Diamonds are forever) berättar historien om det nyförlovade paret Brad och Janet (en mycket ung Susan Sarandon). Paret hamnar i ett oväder och söker skydd i ett hus där de hamnar mitt under det årliga Transylvanska konventet. Tillställningen leds av Dr. Frank. N. Further (Tim Curry) som kommer från Transsexual Transylvania och sedan harvar det på i samma stil.

Det filmen faller på är att den gör allt den kan för att bryta konventioner och tabun. Inget fel i detta men när det blir så uppenbart som i RHP blir det bara larvigt. RHP påminner lite om en person som jobbar stenhårt på att verka vara annorlunda och tuff och samtidigt påpekar just detta för sin omgivning. Resultatet blir då bara beklämmande och som sagt lite larvigt.

Nu ska man komma ihåg att filmen gjordes 1975 och musikalen som filmen baseras på är äldre så visst kan den ha haft sin chockerande funktion – då. Själv blir jag bara uttråkad på att se Tim Curry i nätstrumpor ar-ti-ku-lera sig genom en ändlös sträcka med ointressanta melodier. Tre sånger sticker dock ut: Dels öppningssången ”Science fiction/Double feature”, Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me och ”Whatever Happened to Saturday Night” som sjungs av en ung Meatloaf. Resten av sångerna är ganska trista trots folk i konstiga kläder. Jag valde  ”Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me” då det var filmens bästa låt. Däremot var det svårt att hitta ett klipp från filmen. Den version som dominerar youtube verkar vara den censurerade Glee-versionen där man b.la bytt ut ordet petting mot sweating. De upphör aldrig att förvåna dessa pryda amerikaner.

RHP blev en besvikelse jag hade hoppats på något bättre men fick en ganska segdragen historia med halvdana låtar. Men det var kul att se en ung Sarandon och tre bra låtar är inte fy skam. Jag hoppas Sofia är mer nöjd med sitt val. En blodig historia.

Regi: Jim Sharman

4/10

Take me out to the ball game (1949 USA)

take_me_out_to_the_ball_gameLikt förra året startar jag och Sofia med en film som vi båda har sett.  Dagens film har tre legendarer i sin rollista nämligen Gene Kelly, Frank Sinatra och Ester Williams. Sinatra och Kelly är de två baseballspelarna Dennis Ryan och Eddie O’Brien som under baseballseriens uppehåll extraknäcker som dans och showmän. När de i sista stund anländer till starten på årets träning i Florida uppdagas det att laget, The Wolves, har en ny ägare som (ve och fasa) visar sig vara en kvinna, K.C. Higgins (Ester Williams). Både Dennis och Eddie blir smått betuttade i sina nya ägarinna men andra problem hotar. En skummis har satsat på att The Wolves inte ska vinna serien, för att säkra sitt vad ser han till att locka Eddie bort från basebollen med ett lukrativt kontrakt på en show.

Take me out to the ball game är en bagatell men en mycket trevlig sådan. Härliga färger blandas med klämkäcka melodier och allt är förlagt till det tidiga 1900-talet med fräsiga kläder och gamla bilar. Jag skulle åtminstone vilja lägga beslag på ett par av Kellys och Sinatras kavajer.

Sång och dansnumren håller hög klass men jag hade gärna skippat Sinatras ballad till Ester Williams, det blir lite väl smörigt. Då är Betty Garrets sång ”It´s fate baby, it´s fate” desto mer underhållande när hon försöker snärja en motvillig Dennis. Filmens absoluta höjdpunkt är dock Gene Kellys dans och sånguppvisning ” The Hat my dear old father wore upon St. Patrick´s day”  (01:22). Sinatra i all ära men Kelly har mer karisma och dansar bättre. I sina bästa stunder är han närapå antigravitatorisk i sin dans.

Nu är kanske inte storyn den här filmens starkaste kort. Handlingen rullar på och ibland känns det som man hittar på lite vartefter men vad spelar det för roll när inramningen är såpass klatschig och mysframkallande. Jag pendlar lite mellan betygen men det är påsk och solen skiner så varför inte vara lite generös.

Se efter vad Sofia tycker.

Regi: Busby Berkeley

Betyg: 7/10

Temavecka

Broadway_Signs_NYCGOMalcolm-Brown_450x280pxSommardäcken sitter på. Man är fullproppad av ägg och godis. Solen lyser och det spritter (nästan) i kroppen. Det är då man vet att det är dags för årets musikalvecka! Tillsammans med Sofia på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord kommer vi att presentera musik och sång veckan lång. Hoppas ni hänger på i morgon kör vi igång.

Non-Stop (2014 USA)

Non-Stop-2014-movie-posterJag kände för att gå på bio. Valet stod mellan Noah och Non-Stop. Då jag skrattade högt när jag såg den uppblåsta trailern till Noah föll valet på Neesons senaste action/thriller. Filmen utspelar sig till största delen på ett passagerarplan på resa från NYC till London där någon hotar att mörda passagerarna om man inte får 150 miljoner $. Det är även en resa i klyschornas värld.

Sliten polis? – Check!

Hjälten bär på en personlig tragedi? – Check!

Folk tror att hjälten är skurken? – Check!

Det hålls ett tal? – Check!

Det finns en minoritet som visar sig vara en hyvens person?- Check!

Det är med en unge som tror på hjälten hela tiden? – Check!

Skurkarnas plan är korkad? – Check?

Jag borde välja mina filmerl med större omsorg? – Check!

Regi: Jaume Collett-Serra

Betyg: 4/10 (mycket svag i det närmaste en fladdrande fyra)

Star 80 (1983 USA)

star_eighty_ver1Huvudpersonen i dagens film är Dorothy Stratten utvikningstjej i tidningen Playboy. Att man valt att göra en film om just den här Playboybunnien beror på att hon blev mördad av sin man. Filmen Star 80 handlar om Strattens väg från kassörska i Vancouver till lik i en lägenhet i L.A via The Playboy mansion.

Det var länge sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt då jag ville minnas att det var en bra film. Minnet är något som sviker en och Star 80 är iofs ingen dikeskörning men någon höjdare är det inte. Det är inget större fel på skådisarna. Mariel Hemingway som spelar Stratten gör det hon ska men det jag invänder mot är porträttet av utvikningsbruden. Stratten verkar ha ungefär lika mycket skinn på näsan som en av Disneys tidiga kvinnokaraktärer typ Törnrosa, Stratten är mjäkig som få och med vän röst accepterar hon det mesta männen i hennes närhet prackar på henne. Nu kan det vara som så att regissören Fosse genom att överdriva Stratten oskuldsfullhet vill öka tittarens sympati för henne och hennes öde men jag blir bara irriterad.

Filmens andra stora roll, Paul Snider, spelas av Eric Roberts, Strattens pojkvän och sedermera man och mördare. Han är nästan lite för bra på att spela ett praktsvin och ligger hela tiden på gränsen till överspel. Min stora fråga blir vad Stratten ser i denna osympatiske man som uppenbarligen är galen. Fosse har genom detta degraderat Hemingways karaktär till att vara ungefär lika viljestark som en drogad hamster. Kanske var Stratten lika vän och viljelös i verkligheten, jag vet inte men hennes karaktär väcker inga sympatier hos mig – tyvärr.

Om man nu skulle ta och bortse från hur Stratten gestaltas är Star 80 en välgjord film med överlag bra skådisar. Jag gillar också Fosses grepp med att han berättar det hela okronoligiskt med inklippta låtsasintervjuer, något som tidvis ger filmen ett en dokumentär känsla. Däremot hade man gott kunnat klippt ned en och annan scen på en nedblodad Roberts som står och orerar över sin flickväns lik. Star 80 duger men den var inte lika bra som jag ville minnas den. Däremot är den bättre än förra årets Lovelace som behandlade ett liknande ämne.

Jag kan också tillägga att Stratten hann med en kort romans med den kände regissören Peter Bogdanovich (här spelad av den råttlike skådisen Roger Rees). Det som inte nämns in filmen är att Bogdanovich började dejta Strattens lillasyster två år efter mordet. Systern var då 14 år. Sleazy om något.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 5/10

Veckans låt

Charli XCX kände jag inte till för ett par veckor sedan men trillade över artisten via en annan låt, Fancy med Iggi Azalea. Har lyssnat genom hennes senaste platta och det var inte illa alls. Att You (ha ha ha) i stort sett är Gold Pandas låt med samma namn men nu med sång må vara hänt. Hur som helst så är den bra.

Captain America: The Winter soldier (2014 USA)

winter-soldier-posterJag ska erkänna att jag var aningens orolig innan jag sjönk ned i biofåtöljen. Iron man 3 var ett stolpskott och Thor:The Dark world milt underhållande. Hade Marvel tömt sina resurser och kört slut på vad de kunde erbjuda biopubliken i.o.m The Avengers?

Captain America försöker anpassa sig till sin nya verklighet. Samtidigt som han arbetar med att plugga in de förändringar som skett i samhället medan han varit nedfryst arbetar han för spionorganisationen SHIELD. Under ett gisslandrama inser han att allt inte står rätt till med SHIELD och när Nick Fury utsätts för ett attentat inser Cap att man inte kan lita på någon. Han är nu en jagad man av sin egen regering och den legendariske lönnmördaren The Winter soldier som hyrts in av samma personer som infiltrerat SHIELD.

Marvelfilmer funkar oftast bäst när manusförfattarna sneglat lite extra på originalet (serietidningarna) under arbetets gång. Här anar jag att Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America svit som introducerade just The Winter soldier har legat som grund för filmen. Captain America 2 är en superhjältespionhistoria. Ambitionen är en mer komplex berättelse som b.la involverar övervakning och frågan om vem som vaktar väktarna med ett stänk av Bushdoktrinen dragen till sin yttersta spets samt kryddat  med maffiga fighter och en och annan explosion.

Det finns lite smågodis för oss serienördar (t.ex Batroc, Stephen Strange och Baron von Strücker (älskar det namnet )) samtidigt slår aldrig berättelsen över och blir till ett navelskåderi endast för invigda. Skådisarna gör de det ska med ett extra plus till Scarlett Johansson som superspionen The Black widow. Jag gillar även Chris Evans i rollen som den något träige hjälten Captain America. Man hinner också med att introducera The Falcon, kanske inte en av Marvels mest spännande karaktärer, personligen tycker jag nog att man kunde valt någon annan figur som tredjefiol efter Black widow och Captain America.

Överlag är detta en underhållande film men jag är lite mätt på fighter och explosioner redan innan det blir dags för finalen även om denna är en storslagen CGI-fest. Det hade inte heller skadat om filmen varit lite kortare. Ett extra plus vill jag ge till de snygga eftertexterna.

Regi: Anthony RussoJoe Russo

Betyg: 7/10

Även Sofia och Fiffi har sett filmen. Klicka vidare och se vilka åsikter de har.

Filmspanarna: Science fiction

Först tyckte jag att det det skulle bli lätt att skriva om science fiction, en genre jag håller ganska högt men det stod still inte ett uns av inspiration. Ett tag tänkte jag skriva om Blade runner eller Matrix men det ville sig inte och jag hade så smått kommit till insikt att jag nog fick nöja mig med att läsa bloggkollegornas underhållande inlägg i temat. I går lossnade det dock när jag kommenterade ett inlägg över hos Sofia. Mitt bidrag till temat blir åtta stycken science fiction historier som inte filmats än men om/förhoppningsvis/när de filmas kommer jag att sitta mycket förväntansfull i biomörkret. Det blir två berättelser som nog bäst lämpar sig som tv-serie sedan följer de sex historier som jag gärna vill se på vita duken. Att det blev just åtta önskefilmer/serier är att det var just dessa som utan ansträngning ploppade upp i hjärnan.

TV-Serier

The Incal - Restored Trailer - 03

Inkalen av  Alejandro Jodorowsky & Moebius. Den misslyckade privatdetektiven John Difool stöter på en döende utomjording som ger honom ett föremål, ljusets Incal. Denna ofrivilliga gåva sätter i gång en hejdlös historia som involverar allt som tänkas kan inom genren science fiction. Det är ett myller av personer och händelser och att knöka in allt detta i en film skulle vara svårt men som tv-serie skulle det nog kunna bli en mycket underhållande berättelse.

untitled-1-1345588934

The Invisibles av Grant Morrisson m.f. Tänker inte försöka förklara handlingen här, det skulle ta allt för stor plats men storyn involverar bla Area 51, tidsresor, aztekiska demoner, Markis de Sade, shamaner, konspirationer som står so spön i backen, djävulen, utomjordingar samt The King in yellow. Skulle kunna bli hur bra som helst men risken att det blir en soppa utav guds nåde är också stor.

Filmer

61DyBFj0FPL

6. Prey av Michael Crichton: En av författarens sista böcker och inte speciellt bra. Men jag anar att den här historien som rör nanoteknik och artificiell intelligens skulle kunna lämpa sig bra på film. Upplägget påminner lite om The Thing och görs det rätt kan man nog få en härlig sf-thriller att mysa till.

we3

5. WE3 av Grant Morrison & Frank Quitely. Militären har ”förbättrat” tre djur, en hund, katt och en kanin. De tre djuren är fullfjädrade mördare som nyttjas i statens tjänst. Problem uppstår dock när djuren rymmer och kommer ut i vida världen. Militären sätter efter de tre rymlingarna men de är inte speciellt lätta att fånga in. Detta skulle bli en film som skulle kombinera högkvalitativ action och rikligt med ”damm” i lokalen som en bloggkollega brukar uttrycka sig. Svårigheten ligger nog i att få de tre huvudkaraktärerna att kännas verkliga utan att CGI tar över hela showen.

tag-fran-brooklyn

4. Linda & Valentin av Pierre Christin & Jean-Claude Mézières. Man skulle tycka ett en serie som ”lånat” en hel del till filmer och tv-serier som Star Wars, Babylon 5 och Det femte elementet skulle vara värd åtminstone en egen liten film. Intressanta berättelser där våld inte alltid är lösningen samt fantasifyllda miljöer som troligen skulle slå det mesta man hitintills sett på bio. En fest för ögat. 26_Chris_Moore_TheStarsMyDestination 3. Tigermannen (The Stars are my destination) av Alfred Bester. Mekanikern och medelmåttan Gully Foyle lämnas att dö i ett förstört rymdskepp. Detta väcker inre inre kraft hos Gully och han startar en interplanetarisk odyssé för att hämnas på den ansvarige. Hårdkokt sf-historia och det är lite märkligt att den inte filmats än. 

h-030

2 Websters värld (The City) av C.D Simak. När science fiction är som bäst ger den mig en ”sense of wonder”. City är en vemodig historia som startar i nutid och sträcker sig långt in i framtiden där människan är en legend som det berättas sagor om. En stillsam historia som troligen skulle kunna bli en film man skulle tänka på länge efter att man sett den. 1280x720_3401_At_mountains_of_madness_2d_fantasy_lovecraft_landscape_adventure_picture_image_digital_art1. At the mountains of madness av H.P Lovecraft. Det har varit riktigt nära att den här sf-skräckisen blivit film men projektet har fallit på målsnöret två gånger. Jag hoppas att det blir tredje gången gillt för vem kan motstå en berättelse där en expedition finner en bortglömd stad i Antarktis innehållandes allsköns rysligheter?  Jag håller inte andan i väntan på att något av ovanstående verk blir till film men man kan alltid hoppas. Vilka sf-historier skulle du vilja nå vita duken?  

Andra filmspanare om samma ämne

Except fear

Fripp

Flmr

Jojjenito

Rörliga bilder

Movies noir

Fiffi