The Conjuring 2 (2016 USA)

Conjuring2Än en gång får få träffa de paranormala utredarna Ed och Lorriane Warren och det mesta är sig likt. Efter en snabbvisit i det för oss skräckentusiaster inte helt obekanta Amityville går färden till England där en familj terroriseras av ett spöke. Paret Warren ska utreda om det rör sig om en äkta hemsökelse då kyrkan inte vill befatta sig med fallet då man är rädd att det hela är en bluff. Till en början verkar nog spökerierna vara nog så autentiska men det finns trots allt ett och annat som pekar mot att familjen försöker lura utredarna som inte riktigt vet vad de ska tro.

James Wan kan sina skräck och han verkar inte ha tappat greppet. Visst, det är i stort sett en upprepning av förra filmen och det är inte storslagen filmkonst men The Conjuring 2 lär infria publikens förväntningar. Wans styrka består i att han kan lägga upp filmens scener på ett lite oväntat vis, variera sina jumpscares och kan t.om få en gammal skräckfilmsräv som mig att hoppa till och få nöjet att få uppleva en rysning eller två. Till skillnad mot många andra i branschen lurar han inte tittarna med falska skrämskott utan det finns verkligen en anledning att dra efter andan när saker och ting sker. Däremot tycker jag att man överanvänder tricket med att vrida upp volymen i botten för att vi ska hoppa till lite extra. De värsta skräckscenerna i filmen var dock när Maggie Thatcher dyker upp på familjens tv-ruta. Där och då reste sig det lilla hår jag har kvar på huvudet.

Filmen ska ha ett extra plus för sina sunkiga miljöer och man har verkligen lyckats väl med att skapa en 70-tals stämning i detaljerna. Skådisarna är bra även den stiffe Patrick Wilson och filmen klart sevärd. Det som drar ned mitt betyg lite är att filmen är alldeles för lång och har alltför många transportsträckor där jag bara sitter och väntar på att storyn ska få fortsätta. Filmen blir också lite väl smetig vid några tillfällen, något som nästan alltid skapar en viss aversion hos mig men på det hela är The Conjuring 2 en bra skräckis.

Ett stort lyft för filmen var den underbara biopubliken som till stor del bestod av yngre tjejer. De vrålade och skrek av skräck filmen igenom. Kommentarer for genom luften som ”nä nu blundar jag”, ”hjälp”. Man kan kanske tycka att det ska vara tyst på bio men i det här fallet lyfte verkligen publiken filmen. Action Lunkan var till en början tveksam men han var riktigt nöjd och ger filmen 7+. Jag ger den 7-.

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

Holidays (2016 USA)

holidays-poster56Dags för ännu en skräckantologi nu med temat högtider. I rask takt betas filmmakarna av årets högtider från Alla hjärtans dag till Nyårsafton. Filmerna är gjorda av flera olika regissörer där Kevin Smith nog får räknas som den mest kände i sällskapet.

Ofta ger s.k antologifilmer ett något splittrat intryck men i Holidays lyckas man hålla ihop historierna någorlunda väl. Kanske har man suttit ned och snackat lite med varandra innan man startat att filma? Alla berättelserna har en kvinna i huvudrollen och de präglas av en humor som i ett par fall slår över till en WTF känsla men på något avigt vis kommer historierna undan med detta. Ok, St Patrick storyn om en kvinna som föder en orm är lite väl over the top tom för mig men annars fann jag detta vara en oväntat underhållande och i sina stunder lättsam och uppsluppen film trots en ganska blodig inramning.

Rysligt blir det inte men visst Fathers day och Easter var mer skräck än komedi ska erkännas. Klart sevärd om man jämför med andra antologier i genren,

Regi: En himla massa gubbar, 8 stycken, och två kvinnor.

Betyg: 7/10

Mats Strandberg: Färjan

980Mats Strandberg är väl mest känd som en av författarna till  Engelsforstrilogin. Färjan är hans debut som författare på egen hand och det är en mycket bra debut.

Vi får följa ett tiotal personer under en Ålandskryssning. Det är en blandad kompott av människor: Festprissar, pensionärer, barn och personal på färjan. Allt verkar som på rutin men det finns ett par passagerare som inte hör till de vanliga partyresenärerna. De sprider en smitta som förvandlar folk till rasande och blodtörstiga vilddjur. Det gäller nu för den raskt krympande skaran av obesmittade att klara livhanken.

Någon skrev lite elakt i en krönika hur en bok ska vara utformad för att bli en bästsäljare: Den ska helst vara i tegelstensformat så att den presumtive läsaren tycker man har gjort ett rejält arbete med att läsa boken, kapitlen ska vara korta och innehålla s.k cliffhangers så att läsningen blir lätt. Strandbergs Färjan har alla dessa ingredienser och ska sanningen fram så kan korta kapitel som av och till har ansträngda cliffhangers kännas lite påklistrat men det stör inte läsningen nämnvärt.

Strandbergs främsta styrka är personbeskrivningen då författaren verkligen har ett öga för att beskriva vardagliga människor. Vare sig det är barn, slemmiga skönsångare, rekorderliga bartenderns eller nervösa pensionärer så känns de alla naturliga och Strandberg lyckas få mig att bry mig om romanens personer. Det är ganska vanligt när man har ett stort persongalleri att en och annan karaktär faller mellan stolarna och känns lite ointressant men så är inte fallet här.

Färjan är stundtals riktigt spännande och författaren tvekar inte att ta livet av folk som man tror ska klara sig, något som höjer spänningen. Däremot väljer Strandberg ibland att satsa mer på effekter än spänning och skräck vilket är synd. Ett flertal scener i boken har ett bra upplägg men slutar snabbt i blod och slafs och författaren missar där en och annan chans att höja spänningen ytterligare. Detta är dock en mindre invändning då Färjan är en läsvärd bok och en av de bättre skräckböcker jag läst på senare tid.

All the way (2016 USA)

All_The_WayAll the way handlar om tölpen Lyndon B Johnsson som tog över presidentskapet i USA efter mordet på Kennedy 1963. Filmen tar bara upp en kort tid av presidentens ämbetstid, från det att han svurits in till valet 1964. En stor del av filmen läggs på LBJ:s arbete med att baxa igenom  medborgarrättslagarna han ”ärvt” av Kennedy. Detta var lättare sagt än då gjort då Demokraterna hade sitt starkaste stöd i södern och där var den vita befolkningen inte speciellt pigga på förändring. Det demokratiska partiet riskerar att splittras i frågan och till på köpet så brottas även presidenten med konflikten i Vietnam samtidigt som valet närmar sig.

Det är allmänt känt att LBJ inte var en karl att leka med. Han var bufflig, svor, notoriskt otrogen, kolerisk, kanske tom manodepressiv, och sist men inte minst visade han snoppen för ofrivilliga åskådare i både tid och otid. Tyvärr visar inte filmen upp alla dessa intressanta sidor av presidenten utan ger en aningens mer timid bild av denna obehagliga människa.

Det är många kända ansikten i filmen. Bryan Cranston spelar LBJ och är otroligt porträttlik i både utseende, tal och rörelsemönster. Intrycket av överspel är dock närvarande filmen igenom. Det blir lätt det då man ska gestalta en människa som kanske är lite annorlunda i tal och beteende. Jag  tänker t.ex på Meryl Streep som Julia Child i filmen Julie & Julia, ibland kan man vara för porträttlik och det blir parodiskt i stället. Andra skådisar som dyker upp är Bradley Whitford  i en mycket märklig sminkning som den sympatiske vicepresidenten Hubert Humphrey och Anthony Mackie som Martin Luther King.  Det blir många vita män (och en svart) i kostymer som pratar i nästan två timmar men trots detta blir filmen aldrig tråkig. Filmen blir aldrig vare sig spännande eller engagerande utan är mer som en lättsam historielektion.

Regi: Jay Roach

Betyg: 5/10

Länge leve Bernie (1989 USA)

weekend-at-bernies-movie-poster-1989-1020263386Bloggkollegan Steffo har dagens film som en favorit, något han inte sticker under stol med. Jag såg filmen när den kom tillsammans med min fru och minns att vi skrattade så tårarna rann. Då det gått några år sedan sist kände jag att det var dags för en återtitt. Den här gången uteblev skrattfesten.

Larry och Richard är jobbar långt ned i hierarkin på ett kontor. En dag upptäcker Richard något som kan få de två att stiga i graderna, någon har nämligen fifflat med bokföringen och blåst företaget på en stor summa pengar. De går till sin chef Bernie och uppmärksammar denne på problemet. Chefen blir naturligtvis mycket nöjd och bjuder ut sina medarbetare att tillbringa weekenden i hans lyxvilla för att studera siffrorna närmare. Naturligtvis är det Bernie som är boven i dramat och han planerar att mörda sina övernitiska kontorsråttor.

Där jag för ett x antal år sedan satt och gapskrattade sitter jag nu och småler lite skamset och undrar vad det var som var så roligt med denna film? Länge leve Bernie är en dussinkomedi men den har trots allt en viss nostalgisk charm och ett par tre briljanta scener som jag uppskattar än idag. Men det är långt till gapskrattet. Detta är nog en film som visar att åren går, man blir lite äldre och lite mer luttrad. Jag får dock lov att erkänna att jag känner en viss avund på mitt yngre jag som satt där och gapskrattade för visst hade det varit roligt om filmen stått emot tidens tand. Trots allt är filmen ett lätt roande tidsdokument över en svunnen tid men om den håller för nya tittare vet jag inte.

Regi: Ted Kotcheff

Betyg: 4/10

Årets bästa filmer 1993

1993

Wow vilket filmår! Jag sticker ut hakan och vill nog påstå att detta torde vara ett av de starkaste filmåren någonsin. Vilka filmer jag skulle välja var riktigt svårt och ett tag funderade jag nästan på att ”fuska” och ha med filmer på delad plats men slog bort tanken är det tio i topp så är det. Här kommer i alla fall 1993 års bästa filmer.

3726292c

10 Short cuts: Olika människoöden korsar varandra i LA. En av få filmer som jag gillar av regissören Altman.

Much-Ado-About-Nothing

9 Mycket väsen för ingenting: Kärleksförvecklingar i ett soligt Italien – på vers bör tilläggas då filmen är baserad på Shakespeares pjäs med samma namn.

tombstone8 Tombstone: Mustaschvästern som behandlar den legendariska striden vid OK Corall. Fartfylld, spännade med en hel hop bra skådisar.

Cliffhanger_1993_1

Cliffhanger: En av Slys bästa filmer. Öppningsscenen är outhärdlig. Bra actionrulle av Renny Harlin och en Ralf Edström ”look a like” i en av skurkrollerna.

hero_EB19930226REVIEWS302260301AR

Falling downIntressant samhällskommentar om den värld vi lever i. Lika aktuell i dag som för 20 år sedan. Tyvärr.

Santa-Jack-nightmare-before-christmas-226948_718_439

5. A Nightmare before Christmas: Härlig musikal värd att se och ses om. Största frågan är nog om det är en jul eller halloweenfilm?

31-groundhog-day-2.w1200.h630

4. Måndag hela veckan: Klurig komedi om en man som upplever samma dag om och om igen. Någon på nätet har i en lång artikel räknat ut att det sammanlagt rör sig om 12,395 dagar!

jurassic park t rex first

Jurassic park: Första och bästa filmen i serien om dinosaurier som löper amok, barn som får för lite uppmärksamhet och familjer med skiljsmässoproblem.

fhd993TRR_James_Gandolfini_003

2 True romance: Kriminalthrillerkomedi med filmhistoriens bästa slagsmål och en rollista som gör att det vattnas i munnen.

the-remains-of-the-day-original

1 Återstoden av dagen: Hopkins och Thompson är magnifika i denna fulländande film om en mycket inbunden man.

Bubblare: Andarnas hus, Joy luck club, In the line of fire, Jagad

Övriga filmspanare om 1993

Absurd cinema

Fripps filmrevyer

FLMR

Fiffis filmtajm

Filmmedia

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Spel & film

Veckans låt

Ok nu har sommaren officiellt startat. Steffo har körde igång med Sommarklubben förra veckan och  jag har ny bakgrund samt nygammal header. Som brukligt startar sommaren med den somrigaste av låtar och videos: La prima estate.

Det blir inget speciellt tema på bloggen denna sommar, jag blandar friskt mellan gammalt och nytt, böcker och film och kanske någon serie, vi får se. Skön sommar på er alla!

Fotbolls EM håller på i full fart. Misslyckas Portugal blir jag nöjd. Ronaldo (fotbollens svar på Roger Moore med sin orubbliga frisyr) ser ständigt gråtmild ut så han kan gott få ett skäl att gråta ut.

Nelly Furtado är inte från Portugal men väl från Kanada och vet inte ett dyft om fotboll (enligt egen utsaga) men hon fick i alla fall göra låten till EM 2004. Inte pjåkig alls.

The Boy (2016 USA)

THe-Boy-2016Om man undrar vad Lauren Cohan i tv-serien The Walking dead gör när hon får tid över är det att spela huvudrollen en i en halvdan skräckis. Greta flyr från en pojkvän som inte accepterat att hon gjort slut. Hon nöjer sig inte med att flytta till en annan delstat utan flyger över Atlanten för ett jobb som nanny till en pojke i England. Jobbet verkar vara lugnt och lönen är bra. När hon anländer inser hon att jobbet inte riktigt är vad hon förväntat sig då pojken hon ska passa är en docka. Greta verkar ha hamnat i ett dårhus men som sagt lönen är bra. När dockans föräldrar drar på semester så hon kan försumma sitt uppdrag bäst hon vill för en docka kan väl inte klaga om den inte får sin godnattsaga läst för sig. Eller?

Jovars, The Boy är en dussinrysare vare sig mer eller mindre. Huset hör till den sorts byggnad där jag hade vänt i dörren och tackat för mig vilket hjälper till att göra denna film mer spännande än vad den egentligen är. Det är lite jumpscares, ett mysterium som man ganska snabbt kan räkna ut. The Boy använder sig nämligen av en tvist som på senare år verkligen har överanvänds inom genren. För en stunds småryslighet kan nog The Boy duga men det finns bättre filmer att se.

Regi: William Brent Bell

Betyg: 4/10

Harsh times (2005 USA)

Harsh_Times_7463_posterRegissören David Ayer är aktuell med den kommande Suicide squad som jag hoppas är bättre den bedrövliga Sabotage som kom för ett par år sedan. Harsh times är regissörens debutfilm och den vart i alla fall inte illa. Jim och Mike har växt upp tillsammans i L.A:s latinokvarter.  Mike är gift och ”tvingas” av sin fru att söka jobb. Tråkigt nog så blir det inte så mycket av det där med att söka jobb. Jim och Mike fördriver dagarna med att röka på, supa och syssla med kriminella aktiviteter. Jim är den som leder den inte lika karaktärsfaste Mike i fördärvet. Det vi tittare begriper snabbt är att Jim lider av en krigspsykos efter en runda i Afghanistan och riskerar att när som helst verkligen gå över gränsen.

Det kan vara lite svårt att se en film när man redan efter en kvart avskyr huvudpersonerna. I och för sig lider Jim av psykiska problem men jag vill bara att han ska försvinna kvickt på ena eller andra sättet. Mike är å andra sidan inte galen men väl en ryggradslös fjant som inte kan säga nej till kompisarna samtidigt som han försöker spela macho inför sin fru som f.ö drar hela lasset hemma. Filmens största gåta är att hon inte kickat honom ur huset men kärleken är väl blind.

Christian Bale spelar tokstollen Jim bra. Bale är bra på att spela galen och har här fått en passande roll där hans något stela och sammanbitna skådespeleri kommer till sin rätt. Freddy Rodríguez spelar kompisen Mike och Eva Longoria (Desperate housewives) hans fru. Två stabila insatser av två skådisar som förtjänar fler och större roller. Favoriten J.K Simmons är även med på ett hörn – alltid uppskattat. Problemet är just det där att jag verkligen avskyr huvudpersonerna och blir rejält trött på deras fjanterier snabbt. De enda jag bryr mig om är Mikes fru och Jims mexikanska flickvän. Sevärd men inte omistlig.

Regi: David Ayer

Betyg: 5/10

En man som heter Ove (2015 Sverige)

En-man-som-heter-Ove-PosterNär jag häromdagen såg filmen En man som heter Ove vandrade mina tankar till IKEA:s reklamfilm på bio som ger mig rysningar. Det är folk som ”spontant” ställer till med en grannfest och alla ska vara med. Det är kanske trevligt men vad händer om man inte vill vara med? Blir man då grannskapets paria? Nu har väl kanske inte denna reklamfilm så mycket med Hannes Holms senaste film att göra mer än att båda utspelar sig i ett radhusområde och propagerar att ju fler man är desto trevligare blir det. En myt anser jag, då det är sällskapet som spelar roll och att det kan vara jävligt skönt att få vara ifred när man vill  – något huvudpersonen i dagens film inte får vara.

Ove är en grinig änkeman som lever för att det ska vara ordning och reda i grannskapet. Efter att hans fru avlidit har livslusten försvunnit och när han en dag får sparken tar han beslutet att ta livet av sig. Tyvärr går hans planer i stöpet då omgivningen tränger sig på i form av grannar som vill ha hjälp med än det ena och än det andra.  Hur kommer det att gå för Ove?  Kommer han att upptäcka hur trevligt det är att umgås med sin medmänniskor? Kommer han att finna Kay Pollack glädjen i livet? Jag skulle tro att inte en människa i detta land inte vet hur det kommer att sluta oavsett om man har sett filmen eller inte. En kvart in i filmen är storyn klappad och klar och det är bara att sitta och checka av allt som kommer ske, tänk om stryktipset kunde vara lika förutsägbart. Gör detta En man som heter Ove till en dålig film? Absolut inte! Jag har en fäbless för dessa filmer som behandlar griniga gubbar med ett hjärta av guld och som ständigt har en one-liner på lut tex St Vincent, Den bästa sommaren etc. Filmerna följer en snitslad bana och är oftast ganska trevliga om än förutsägbara.

Dialogen flyter på bra och naturligt och känns inte så där stel som den oftast gör i svenska filmer. Skådisarna är kompetenta man bjuds på en del skrocktillfällen och filmen är trevlig i största allmänhet.

Vill man bli utmanad och överraskad ska man inte se denna film men om man däremot vill ha en stunds trevlig underhållning fyller filmen definitivt sin funktion. Jag undrar däremot varför det inte görs filmer om griniga kärringar som har ett hjärta av guld?

Nu hoppas jag bara att jag inte drabbats av regissörens vrede då jag likt en del bloggkollegor inte tokhyllat filmen men det är en risk jag är villig att ta.

Regi: Hannes Holm

Betyg: 6/10

The Witch (2015 USA)

The-Witch-Poster-Large_1200_1776_81_sThe Witch eller The VVitch: A New-England folktale som tydligen är originaltiteln är en djupt deprimerande historia. Berättelsen utspelar sig i USA under 1600 talet. Det är grått och sorgesamt, folk ber konstant till gud och kvinnorna har vita hättor på skallen ett klädesplagg jag ständigt förknippar med ett slitsamt och trist liv. William har kastats ut från en koloni på grund av religiösa skäl (vilka är lite oklart) . Tillsammans med sin familj flyttar han ut i vildmarken. Det går bra tills den dag familjens yngsta barn försvinner. Händelsen följs av fler olyckor och det verkar som något ondsint håller till i skogen – eller inte…..

Som sagt detta är en deprimerande film både till handling och utseende. Filmen är så grå att man nästan inbillar sig att den är i svartvitt, rollfigurerna är inga muntergökar vilket man iofs kan förstå (då kvinnorna har vita hättor) och filmmusiken påminner en hel del om soundtracket i The Shining så det är verkligen ingen myshistoria man får sig till livs här.

The Witch är mer drama än skräckfilm då den handlar mer om en familj som faller sönder än om häxor och trolldom. Detta kan nog göra en och annan besviken då man kanske väntar sig skrik,  iofs är det gott om den varan i filmen men det är familjemedlemmar som skriker på varandra, och skräck. Det är en välspelad historia med Ralph Ineson (The Office) i en av rollerna flankerad av en hop uthärdliga ungar samt en utmärglad Kate Dickie som plågad mor. Filmen hade kanske vunnit på lite mer tempo samt att man gott kunde ha skippat den ålderdomliga engelskan. Det blir lite trögt när man droppar ett ”thee” i både tid och otid.

Vet man bara vad man ger sig in på är The Witch inte helt oäven fast det är mer Bergman än Craven.

Regi:Robert Eggers

Betyg: 6/10

Veckans låt

Denna helg har säkerligen många haft en underbar konsertupplevelse tillsammans med Håkan Hellström. Även jag fick mig en fantastisk konsert till livs men av det mindre slaget. På Rockbar spelade det lokala(regionala?) bandet Purslane. Jag har bara sett bandet en gång tidigare och blev då helt ”blown away”. De har än inte gett ut någon skiva – men i skrivande stund håller de på att mixa sin första singel som förhoppningsvis kommer att följas av fler.

Gruppen spelar rock där man kan spåra influenser av Velvet underground. Det är  fart och fläkt i låtarna som är rak rockmusik men präglas av en knivsudd vemod och en påhittighet i framförandet  vilket gör att musiken sticker ut lite extra. Bandet spelade en dryg timme och jag hade kort och gott en fantastisk konsertupplevelse. Jag ser fram emot skivsläpp och nya konserter för detta är riktigt bra musik som förtjänar en större publik.

Tyvärr finns det inte speciellt många videos med gruppen på youtube men jag hittade i alla fall en ”demo” inspelning av låten Cinnamon freckle som kommer på singel.