Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019 USA)

Filmen med det något krångliga namnet Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile handlar om en av de mest kända seriemördarna, Ted Bundy, som härjade i USA under 70 talet. Berättelsen skildras dock ur hans sambos Liz Kendalls synvinkel. Bundy hade ett långvarigt förhållande med Liz under delar av sin verksamhet och flickvännen anade inte vem hon egentligen var gift med – åtminstone inte till en början.

Den som hoppas på massa mord och spänning blir besviken då filmen skildrar parets förhållande och Bundy verkar ha varit en någorlunda ok sambo åtminstone om man har i åtanke vad han sysslade med. Filmen är mer av ett psykologiskt drama där man får följa Liz som allt mer börjar förstå vad det är för odjur hon delat hem med. Kan man sin Bundy någorlunda så vet man ungefär hur det kommer att gå men visst har filmen en aura av obehag över sig när det rör Liz och Teds förhållande.

Zac Efron är som klippt och skuren i rollen som Ted Bundy och mycket bra, Lily Collins som spelar hans fru gör det hon ska vare sig mer eller mindre. Filmen tar sig inte speciellt stora friheter med sanningen och duger gott för en titt. Om man däremot bara känner för att se en film om Bundy rekommenderar jag istället dokumentären Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes  av samma regissör. Den filmen är avsevärt ruggigare och intressantare och vid en jämförelse känns då Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile mer som en överkurs.

Regi: Joe Berlinger

Betyg: 5/10

Annonser

Veckans låt

Nämen se där detta år kändes det inte så hemskt att sommaren var över, kan bero på att jag redan har en solresa inbokad i oktober och att det vidriga jullovet kanske innehåller en liten stråle av hopp. Hur som helst är det bara och bita ihop och överleva mörkret.

Sommarens sista låt får bli Lana del Ray med en vemodig men somrig låt. Ny platta på gång i slutet av augusti – alltid något att se fram emot.

Ha en bra vecka

Hans Arnold – Penselns Häxmästare (2019 Sverige)

Hans Arnold var en tecknare/konstnär från Schweiz. Efter kriget flyttade han till Sverige gifte sig fick barn och stannade kvar samt målade en himla massa bilder. Konstnären har haft ett ganska så odramatiskt liv så dokumentären om honom är inte speciellt dramatisk eller spännande däremot ganska så mysig.

Filmteamet följer Arnold i vardagen, han visar hur han gör sina bilder tar emot besök av andra konstnärer och berättar om sitt liv. Man intervjuar även barn, vänner och bekanta. Arnold verkar vara en go gubbe, en försynt man som inte gjort speciellt mycket väsen om sig. Det har stormat till  några få gånger under konstnärskapet mest då beroende på att Arnold var förtjust i att teckna nakna fruntimmer som han gärna stoppade in här och där i sina teckningar men det får nog betecknas mer som en storm i ett vattenglas.

Det jag slås av är hur otroligt produktiv konstnären varit. Han dyker upp överallt, skivomslag, tidningar, böcker Arnold har formligen pumpat ut illustrationer under sin levnadstid.

Frågan är om det är en dokumentär som bara är för fans av Arnold och de närmast sörjande. Jag tycker inte det, även människor som kanske inte haft så värst dramatiska liv eller inte förtagit sig något världsomvälvande kan väl få möjligheten att komma till tals. Hans Arnold – Penselns Häxmästare en en oförarglig dokumentär men inte ointressant också får man umgås med en go gubbe i nittio minuter på köpet.

Regi:  Micke Engström

Betyg: 6/10

Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10

The Unborn (2009 USA)

Det första som slår mig när det gäller filmen The Unborn är att trosorna tjejen bär på filmplanschen måste vara väldans obekväma, de ser ut att skära in både bak och fram om man nu ska drista sig att tänka i de banorna.

Det andra som slår mig är att Caseys (flickan med det åtsittande trosorna och filmens huvudperson) pappa måste ha dyra elräkningar då hon trots att filmen utspelar sig under vintern traskar runt i hemmet endast iklädd ett tight linne (på överkroppen annars har hon byxor eller för små trosor).

Det sista som jag verkligen funderar över är hur i hela friden Idris Elba och Gary Oldman hoppade på den här trista skapelsen till skräckfilm. Jag hoppas verkligen att de fick bra betalt för det måste ha varit ett själsdödande arbete.

Unborn handlar om en demon som vill besätta Casey . Filmen är full av dumheter och har inget som helst sans eller vett. En del bra jump-scares men om det beror på att de är skrämmande eller att ljudet höjs markant i filmen när de sker låter jag vara osagt. Odette Annable som spelar Casey har gått vidare i karriären och gjort en hel del film hoppas hon visat sig vara en bättre skådis i de filmerna för här var hon allt annat än bra.

Regi: David S. Goyer

Betyg: 2/10

Veckans låt

Bra låt men videon skulle kunna varit avsevärt bättre. Går nu in på sista sommarveckan iofs börjar jag redan imorgon men än så länge glider man runt på onödiga möten, dricker kaffe och har det förhoppningsvis ganska så soft. Ska även besöka ett konstnärskollektiv eller vad det nu kan vara? Kan bli spännande.

Ha en go vecka

Terassen (1980 Italien)

Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass.  Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.

Det låter kanske högtravande och gubbigt och till viss mån är det också det. Detta är nog en av de gubbigaste filmer jag någonsin sett och jag hänger inte alltid med i allt vad dessa till ytan pretentiösa män diskuterar. Det gör inte så mycket då Scola med glimten i ögat framställer dessa män som ganska så fjantiga, de använder stora ord men de är egentligen tomma tunnor som skramlar. De talar om revolution och förändring men går i taket när folk i deras närhet bryter mot normerna. Kort och gott det är en grupp ganska så bortskämda män som troligen inte skulle klara sig en sekund utan sina tålmodiga fruar.

Då Scola bildligt talat klär av dessa pladdrande gubbar blir filmen stundtals ganska rolig och det är en film med en lätt ironisk glimt i ögat. Stora gester, bitvis vass dialog och bra skådisar gör att jag har mycket trevligt ihop med dessa ömkansvärda rollfigurer. Enda mysteriet är väl varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag hitintills varit mycket förtjust i de få filmer jag sett.

Regi: Ettore Scola

Betyg: 8/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Crawl (2019 USA)

Elitsimmaren Haley är orolig för sin far, en orkan är på ingång och pappan som varit deprimerad sedan en skilsmässa svarar inte i telefon. Dottern trotsar myndigheternas varningar och kör genom det begynnande ovädret för att finna sin far. Efter ett visst letande i blåsten och regnet finner Haley till slut pappan men blir till på köpet instängd tillsammans med sin far i husets krypgrund tillsammans med en blodtörstig alligator. Vattnet stiger och valet hamnar på att drunkna i källaren eller tampas med alligatorn – tur att Haley är duktig på att simma.

Aja är tillbaka i ganska så god form efter de halvdana utflykter i fantasyvärlden med filmerna Horns och The 9th Life of Louis Drax. Det är detta Aja är bäst på: Enkel skräck utan några större krusiduller. Crawl är ingen Haute tension men det är ett steg i rätt riktning jämfört med regissörens senaste filmer. Klart att filmen kryllar av klyschor, hund i fara, ansträngt förhållande mellan far och dotter, Haley får visa vad hon går för, en och annan jump-scare men det stör mig inte nämnvärt då Aja levererar det jag vill ha nämligen lite lättsam sommarskräck med maffiga alligatorer. Trots klyschorna innehåller filmen en och annan scen som visar på lite extra påhittighet från regissörens sida. Inget mästerverk men filmen fuller sin funktion och är alldeles lagomt ryslig.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 6/10

Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Den skyldige (2018 Danmark)

Den skyldige är en nittio minuter lång film där handlingen består av en polis som talar i telefon. Det låter kanske trist men precis som filmen Locke som kom för ett par år sedan med Tom Hardy som talade i telefon i nittio minuter är detta en bra film som är både spännande och medryckande.

Polisen Asger har i väntan på en rättegång blivit omplacerad till larmcentralen. Han våndas och har trist. Under arbetspasset får han ett telefonsamtal från en kvinna som blivit kidnappad och Asger gör nu allt i sin makt för att rädda kvinnan. Då han är bunden vid sin arbetsplats har han bara telefonen som hjälpmedel och gör sitt bästa för att lösa situationen.

Den skyldige är som ett pussel, bit för bit förstår vi allt mer om situationen med den kidnappade kvinnan och även vad Asger är för sorts människa växer fram under kvällen och nattens. Filmen tar en hel del vändningar under resans gång där allt inte riktigt visar sig vara vad det är.

Det låter kanske inte lockande med en film som rör en man i telefon men filmen är klart värd en chans då den var avsevärt mer spännande än dussinet kriminalare man brukar få se. Ge den en chans om ni inte redan har sett den.

Regi:  Gustav Möller

Betyg: 7/10

Veckans låt

Lite Alizée så här i sommarvärmen. Märklig dans som ser ut att vara tagen från valfri elevuppvisning under någon skolavlutning. Låten är turligt nog desto bättre.

Ha en skön vecka