Rättfärdighetens ryttare (2020 Danmark)

Ödets vägar äro outgrundliga men tack vare en cykelstöld dör Markus fru i en tågolycka. Då han varit stationerad i Afghanistan är förhållandet till dottern spänt då ingen av de två känner den andre samtidigt som man ska bearbeta sorgen efter frun/mamman. När två riktiga kufar knackar på hans dörr och hävdar att de har statistiska bevis för att det inte rörde sig om en olycka utan ett attentat utfört av ett Mc-gäng vaknar Markus upp ur sin sorg och får nu ett mål, att hämnas sin frus död.

Till skillnad mot svenskar vågar danskar allt som oftast av att ta steget och inte vara helt PK på film. Det gör att man kan ta ut svängarna lite mer och oftast lyckas man med att hålla sig inom ramarna. I Rättfärdighetens ryttare har Markus tre medhjälpare som inte mår så värst bra pga diverse trauman tidigare i livet. Det finns en och annan scen i filmen som jag inte tror skulle kunna dyka upp i en svensk rulle. Trots detta känner jag att man har aldrig roligt på deras bekostnad utan man både skrattar och lider tillsammans med dem. Historien om Mc-gänget är sekundär då filmen egentligen handlar om att hitta tillbaka till livet. I det här fallet är iofs vägen tillbaka kantad av en hel hög av lik och det är kanske inte en rekommendabel metod för att bearbeta sorg.

Kvartetten Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Nicolas Bro och Lars Brygmann är makalöst bra och de lyckas sätta sina roller utan att gå till överdrift. De är alla excentriska men i grund och botten trevliga människor som haft det svårt i livet. Än en gång levererar danskarna.

Regi: Anders Thomas Jensen

Betyg: 8/10

Veckans låt

Konserten med Depeche var helt ok, det tog ett tag innan det lossnade för bandet och publiken men de sista fem låtarna var värda besväret. Annars är det full fart men det är bara att tacka för vädret som tillåter altalhäng. Uppenbarligen häger jag såpass mycket på dessa få kvadratmeter att jag hamnat på Google earth – något som min fru uppmärksammade mig på.

Veckans låt blir vickande rumpor och bling bling.

The Hand of god (2021 Italien)

The hand of god är regissören  Paolo Sorrentino självbiografiska film om uppväxten i Neapel under 80-talet, Filmen startar med att hela staden kokar av ryktet om att Maradona ska signa för fotbollslaget Napoli. Familjen Schisa är även de tagna av ryktet och man lyssnar på skvaller bland grannar och på arbetsplatsen för att ut försöka klura om spekulationerna stämmer. Nu är inte livet bara fotboll och huvudpersonen Fabietto (Sorrentino) vardag får sig en rejäl törn när det uppdagas att pappan har en älskarinna. Gräl och försoning avlöser varandra i hemmet men när det till slut verkar lugna ned sig slår tragedin till och Fabiettos liv ställs på ända.

Ända sedan jag såg Den stora skönheten har jag haft ett gott öga till den italienska regissören Sorrentinos filmer och tv-serier. Jag har inte sett allt men det jag hitintills sett har inte gjort mig besviken. The Hand of god är inget undantag då den innehåller alla de kännetecken jag gillar hos Sorrentino. Det är realism som av och till blandas med en lätt surrealism och en hel del scener vet man inte om det är drömmar eller bara konstigheter som händer. Detta gör att regissörens filmer får något magiskt över sig.

Persongalleriet består av småknepiga, i vissa fall väldigt knepiga, personer som gör mig nyfiken på deras bakgrund. En galen moster, en man som maniskt putsar en bil, cigarettsmugglare och en baronessa som bor isolerad i en lägenhet bara för att nämna några få av alla intressanta människor som passerar i revy under filmens gång. De flesta rollfigurerna bär på ett eller annat misslyckande i sina liv men gör så gott de kan för att gå vidare, låt gå att man tar till märkliga metoder för detta  som t.ex att ständigt vräka ur sig förolämpningar, inte lämna sin lägenhet eller kort och blir galen för att fixa än en dag.

Jag tar risken att låta pretentiös men detta är en utsökt komponerad film som hela tiden håller mitt intresse trots att det kanske inte alltid händer så värst mycket i bild.

Jag ser redan fram emot regissörens nästa film.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Sisu (2022 Finland)

Mitt under brinnande världskrig hittar den f.d soldaten Aatami en guldfyndighet i norra Finland. När denna under mycket slit och stånk utvunnits ska guldet transporteras till civilisation. Det är som sagt krig och en grupp tyskar korsar guldgrävarens väg och inser att guldet kan ge dem en enkel och bekväm biljett bort från kriget. Troligen hade de kommit på andra tankar om de insett att Aatami är en man som aldrig ger upp.

Den första halvan av Sisu känns lite som en  spagettovästern. En känsla som försvinner ganska så raskt när kroppsdelar och blod far kors och tvärs över vita duken. Häri ligger mitt problem med filmen, Jag begriper att det är en film som är ”over the top” och jag fattar att jag ska ta det som sker på vita duken med en grabbnäve salt. För mig blir det dock för mycket av det goda(?) och för överdrivet. Det gör att jag aldrig kan ta filmen eller rollfigurerna på allvar och om jag inte gör det blir det för mig ca 90 minuters ultravåld där jag inte bryr mig ett skvatt om hur det går trots slemma nazister.

Helt körd som film är dock inte Sisu. Jag gillar miljön med ändlösa vidder beväxta med sly. Filmen är välgjord och även om det är en film som tar ut svängarna rejält ballar den aldrig ur utan håller sig inom sina vida ramar. Actionscenerna är mestadels bra och filmen blir aldrig tråkig. Kanske var jag inte på humör eller så passar inte denna film mig Jag kan ana att en hel del kommer att gilla filmen t,ex Sofia.

Regi: Jalmari Helander

Betyg: 5/10

 

The Mother (2023 USA)

En prickskytt lockas in i skumma vapenaffärer under kriget i Afghanistan. När hon upptäcker att hennes samarbetspartners sysslar med människohandel vid sidan om känner hon att det är dags att dra sig ur. Beslutet underlättas av att hon samtidigt upptäcker att hon är gravid. Hon tjallar på sina kompanjoner för FBI, föder och lämnar bort ungen samt går under jorden i Alaska. Det går några år men när hennes dotter kidnappas av hennes forna affärspartners lämnar hon sitt gömställe.

Den namnlösa huvudrollen spelas av J-Lo en skådis och artist jag inte bryr mig värst mycket om. Hon fixar jobbet men skulle i mina ögon kunna bytas ut mot vilken dussinskådis som helst. Skurkarna spelas av Joseph Fiennes och Gael García Bernal. De gör en dag på jobbet och är ganska lama i sin roller, den sistnämnde var med så kort stund att jag kunnat missat honom om jag hämtat en kopp kaffe under filmen.

Filmen som sådan är en standard action/thriller och bortsett från en snöskoter jakt var det inte så mycket att hänga julgranen. The Mother blir aldrig tråkig men det är en film jag glömt bort om några veckor och en speltid på två timmar var att dra ut på handlingen. Fans av J-Lo lär vara nöjda vi andra kan med gott samvete spana in något annat.

Regi:Niki Caro

Betyg: 4/10

Veckans låt

På tisdag blir det Depeche Mode, trist nog har de valt att framträda i öststatsbygget Friendsarena men det är smällar man får ta. Man kan väl säga att gruppen passerade sin peak för några decennier sedan men visst är de fortfarande bra. Veckans låt blir en av deras bästa låtar från deras bästa platta.

Till veckan blir turer till Alaska, Finland och Neapel.

Önskar alla en trevlig vecka

Once and future: Kieron Gillen/ Dan Mora

Det var ett tag sedan jag skrev om serier här på bloggen men kände att jag ville göra reklam för något annat än superhjältar för en gångs skull. Dagens serie är den fem album eller om man föredrar lösnummer 30 delar långa serien om Kung Arthurs återkomst.

En och annan van serieläsare kanske kommer ihåg serien Camelot 3000 som hade samma pitch men det är enda likheten då Once and future har en helt annan inriktning.

Serien startar med att Duncan kontaktas av sin farmor Bridgette som han växt upp hos. I tron om att det rör sig om något gnabb på ålderdomshemmet ( Bridgette är en ganska så besvärlig vårdtagare) åker Duncan dit. För att göra en lång inledning lite kortare: Bridgette är en monsterjägare vars uppgift är att hålla monster och annat oknytt borta från vår värld men då ett gäng nynazister har väckt upp Kung Arthur som är allt annat än den hjältekung man skulle kunna tro börjar barriären mellan vår och myternas värld luckras upp.

Detta var en riktig berg o dalbana till serie. Innan den är klar har i stort sett hela runda bordet gjort entré tillsammans med älvor, jättar, The Green knight, Beowulf samt en tur till T.S Elliots The Waste land och en hel del annat. Jag gillar även greppet att personerna i serien kan bli en av de mytologiska karaktärerna om man agerar som dessa. Duncan blir rejält irriterad på sin farmor när han inser att hon sett till att han fått en ganska så trist barndom samt även tydligen saboterat hans försök till förhållande i hopp om att Duncan ska vara oskuld. Anledningen till detta är att han ska kunna ikläda sig rollen som Parsifal och hitta den heliga graal innan Kung Arthur lägger sin beniga fingrar på artefakten.

Det är rörigt och stundtals förvirrande men samtidigt fantasiväckande, av och till roligt och ibland lite spännande. Gillar man Arthursagan och är lite av en anglofil bör serien falla en läppen. Teckningarna av Dan Mora är helt ok, ingen favorit, men absolut inte störande. En stor fördel är att Mora har tecknat hela serien och man slipper det allt för oftast störande momentet med gästtecknare.

 

Örnnästet (Storbr 1968)

Den brittiska underrättelsetjänsten har haft maximalt med otur då en general som sitter inne med planerna på öppnandet av en andra front (Normandie?) blivit tillfångatagen av tyskarna. Tiden är knapp och man samlar ihop sju hårdföra  män (sex britter och en amerikan) som ska befria generalen. Problemet är att han hålls fången i ett slott som ligger isolerat på en bergstopp  i Österrike. På pappret verkar det vara ett självmordsuppdrag. Till på köpet misstänker Major Smith som leder operationen att det finns åtminstone en förrädare i gruppen. Turligt nog har han ett par ess i leken som går under namnen Heidi och Mary.

Klart att man kan smula sönder en film av detta slag om man är på det humöret. En ensam amerikan kan hålla stånd mot ett 20-tal nazister, sprängladdningar ger upphov till magiska kedjereaktioner, det ”omöjliga uppdraget” är att likna vid en ”walk in the park” samt att man sysslar med den där dåliga vanan som var brukligt i äldre filmer nämligen att man (som jag kallar det) våldtäktskysser kvinnor – ingen undran om samtycke utan bara pang på käften så lagningarna ryker. MEN jag skiter i ovanstående. Örnnästet är trots sina brister en underhållande film med bra tempo, en och annan bra actionscen och en hel del bra skådisar bla Richard Burton och Clint Eastwood.

Filmen har även bra musik där öppningsscenen gav mig åtminstone halv ståpäls. Det är en snöfilm samt (och detta är det bästa) skurkarna är nazister. Då slipper man (jag) bry mig om vem som är hjälte eller skurk (inte alltid glasklart när det handlar om s.k terrorister eller Mellanösternrullar) då nazister alltid är onda i filmer av detta slag. Extra härligt är att den lokale Gestapoofficeren spelas av Derren Nesbitt som infriar alla fördomar hur en sådan ska se ut, blont hår och blåa ögon, fylliga läppar och  en förkärlek att nyttja sin position för att charma lokala flickor.

Nåväl kanske inget mästerverk men mycket underhållande och stabil film.

Regi: Brian G. Hutton

Betyg: 7/10

 

 

Förbannelsen (Norge 2022)

Prästen Lauritz återvänder tillsammans med sin son efter en missionsresa på Madagaskar. Han återförenas med sin fru och dotter i ett litet samhälle i norra (?) Norge. Då samhället saknar en kyrka bestämmer man sig för att bygga en, att den kommer att ligga på på en gammal samisk begravningsplats tar prästen ingen större hänsyn till. En stund efter att man satt spaden i marken  börjar det hända ett och annat i samhället som verkar oförklarligt.

När jag ser norska Förbannelsen vandrar tankarna till Eggers film The VVitch. Båda filmerna har en liknande atmosfär, det är grått, skitigt, rejält med själsligt armod samt att det övernaturliga inte tar överhanden utan handlingen är mer drama än skräck.

Förbannelsen är på inga vis en dålig film , handlingen engagerar och filmen dras med ödesdiger stämning som gör att jag känner mig lite obekväm (på ett bra vis) under titten. Skådisarna är bra och Jan Sælid i rollen som prästen Lauritz är riktigt bra. Alla bitar är på plats för att det ska bli en lyckad film men på något avigt vis funkar det inte för mig. Det blir mer en känsla av att ”jaha så kan det gå” när filmen är slut.  Jag anar att det hade varit en bättre film om man skippat de övernaturliga inslagen och istället gått all-in för ett  eländes drama på Norska landsbygden som det är nu så blir det övernaturliga en distraktion.

Regi: Henrik Martin Dahlsbakken

Betyg: 5/10

Veckans låt

När jag var i Taiwan förra sommaren var det sonens musik som gällde medan han biltjuvskörde (fast det gör tydligen alla i detta land) i Taichung. Det blev en hel del nya låtar och artister som jag snappade upp. Death Bed var en låt men i rättvisans namn tar jag även med originalet av Beabadoobee.

Önskar alla en go vecka och långhelg till veckan blir det Kung Arthur, hårdföra män vs, nazister och Norsk landsbygdmisär.

The Deep house (2021 Frankrike)

Det franska regissörsparet Julien Maury och Alexandre Bustillo ligger bakom filmer som t.ex Inside och Among the living. De lockades över till USA och sedan dess har deras filmer blivit sämre men inte helt ointressanta. Deras senaste film The Deep house är i vart fall ett steg i rätt riktning.

Ben och Tina är ett par som sysslar ungefär med samma sak som paret Lundell. De besöker övergivna platser filmar sina besök och lägger ut dessa på nätet i hopp om att bli virala. Ben får nys om ett hus som ligger i botten på en sjö i södra Frankrike. Platsen visar sig vara svår att hitta men en lokal guide visar till slut vägen och korkat nog gör paret ett dyk.

Två tredjedelar av filmen utspelar sig under vatten något som ofta kan bli lite tjatigt. Det kan bli mörkt och murrigt och dialogen består mest av bubblor och handviftande. Tacknämligt nog har man löst detta med att paret är utrustade med en kommunikationsutrustning så dialogen mellan de två är normal och även om huset är ruggigt och ligger som sagt på botten av en sjö ser man vad som händer. Kanske inte helt realistiskt men desto mer filmvänligare.

Då jag inte är förtjust i vatten som har inte har tillsatt klor är detta en film som sista timmen ger mig en konstant känsla av djupt obehag. Jag satt på helspänn och väntade hela tiden på att något skulle hända och det gör det med råge men man får vänta en stund.

Ok nu är inte The Deep house en film att springa benen av sig efter men det var en klaustrofobisk och ryslig stund som gav mig mersmak på regissörernas nästa film.

Vill dock höja en varningens finger för en titt på filmen. Nämnde att jag sett The Deep house för Lillebror och han gick fullständigt bananas och jag fick en lång harang (ca 10 min) över vilken skitfilm detta var. Tror inte han varit så upprörd på denna sida årtusendet. Så se rullen på egen risk. Finns på Netflix.

Regi: Julien Maury , Alexandre Bustillo

Betyg: 6/10

Old Henry (2021 USA)

Änklingen Henry lever isolerat på sin gård tillsammans med sonen Wyatt och ett gäng grisar. Den enda regelbundna kontakt med omvärlden den lilla familjen har verkar vara med Henrys svåger. En dag anländer en skottskadad man till gården. Henry som vill hålla sig från trubbel tar motvilligt hand om mannen. Snart uppenbarar sig hans förföljare och Henry inser att de inte vill ha några vittnen. Det verkar bli en ojämn strid men bonden har lite fler strängar på sin lyra än vad man skulle kunna vänta sig av en butter grisägare,

Börjar med att tacka Henke för tipset då detta var en minst sagt stabil västern. Filmen har en alldeles lagom speltid och går aldrig på tomgång. Mysteriet med Henrys bakgrund gav mig lite av en ”wow-känsla” när det uppdagades. Observantare filmtittare än jag räknar nog ut lösningen snabbt men jag är inte så värst kvick i tanken när jag ser film. Skådisarna med Tim Blake Nelson i huvudrollen och Stephen Dorff som ledare för banditerna funkar riktigt bra. Klart sevärd rulle om man gillar genren och naturligtvis bjuds det på en shootout.

Regi: Potsy Ponciroli

Betyg: 7/10

Sissy (2022 Australien)

Sissy som numera vill kallas för Cecilia är en framgångsrik influenser i området självhjälp. När hon stöter på sin gamla bästis från skoltiden blir Cecilia inbjuden till dennes möhippa. Hon är tveksam till en början men hänger på. Cecilia hade absolut tackat nej om hon insett att man skulle hålla till i ett hus ute i ödemarken där hennes gamla antagonist, Alex, från skoltiden bor. Alex döljer inte sin motvilja över sin spontana gäst och situationen går snart överstyr.

Sissy startar först som ett drama som transformeras till en ”ha ont i magen film” som sedan ballar ur men på ett bra vis. Filmen är från Australien och likt fransmännen backar de inte för något. Att kalla Sissy för en mästerlig rulle är kanske att ta i men det är en underhållande film som trots en hel del slafs (både jag o dottern gjorde eeeuww-ljud ett par gånger i tv-soffan) och klafs var filmen stundtals smårolig med en hel del doser av ironi. Skådisarna var okända för mig men de fixar sitt jobb bra speciellt Emily De Margheriti (Alex) och Aisha Dee (Cecilia) stack ut men deras roller är ganska så tacksamma för en skådis.

Positiv överraskning från Australien men jag är numera van vid att de brukar leverera.

Regi: Hannah Barlow,  Kane Senes

Betyg: 7/10

Veckans låt

För ett par veckor sedan såg jag Roger Waters i Stockholm. Det var bättre än jag väntat mig. Negativt var att han kom som soloartist då gruppen Pink Floyd splittrats. Till skillnad mot högljudda röster på nätet väljer jag inte mellan Waters och Gilmour utan konstaterar att de två behöver varandra, helheten blir större än summan. The Beatles är ett annat exempel på detta.

Överlag var det mesta bra och ett par av Waters solosånger var till min förvåning riktigt bra. Jag gillade också att det var en ovanligt ”politisk” konsert. Det kändes lite befriande då man IRL sällan hör något om politik då folk verkar vara livrädda att diskutera ämnet om man inte sitter säkert bakom skärmen.

Höjdpunkterna var Sheep, The Wall låtarna samt veckans låt som jag bjuder på.

Önskar alla en finfin vecka.

Till veckan blir det en möhippa som ballar ur, en hemlighetsfull grisbonde och ett hus under vatten.