The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Veckans låt

Det går trögt att skriva om film f.ö däremot inte att se filmer. Har haft turen att få se en och annan intressant rulle senaste tiden får se om jag hinner/orkar skrapa ihop några inlägg under veckan. Veckans låt blir härliga Pulp – tyvärr ingen video men låten står bra på egna ben. Texten är tydligen en taskspark mot Tony Blair isf välförtjänt – om nu någon undrar vad jag tycker.

Önskar alla en bra vecka

Månadens bio: December

Uj det var tunnsått denna månad – då jag inte är speciellt sugen på en Ledin musikal (trailern ger mig rysningar), kallsinnig inför Frost 2 så är det enda som möjligtvis kan få mig att lämna min röda fåtölj den nya Star wars filmen och kanske nyinspelningen på Black X-mas men i det fallet lär originalet vara svårslaget så varför ens bry sig?

 

Veckans låt

Vart Lightning seeds tagit vägen vet jag inte kanske är han gäst av och till i Bingolotto liknande program på kontinenten eller så gör han pubturnéer. När det begav sig var det en pålitlig artist och hans fyra första skivor var mycket bra.

Ha en riktigt bra vecka

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Por Un Puñado De Besos (2014 Spanien)

Sol har det inte lätt. Efter en svår depression orsakad av att hennes pojkvän dumpade henne samt smittade Sol med HIV har hon hållt sig undan det sociala livet. För att åtminstone komma lite på rätt köl sätter hon in en kontaktannons i hopp om att träffa en kille som bär på samma sjukdom. Sol får jackpot redan på sin första träff där hon möter webbdesignern Dani. Han är trevlig och ser riktigt bra ut och de två blir kära vid första ögonkastet, det Sol inte vet är att Dani seglar under falskt flagg och har helt andra intentioner – åtminstone till en början för vem kan motstå Sol då hon spelas av Ana de Armas?

Vi kan väl börja med vad som är bra med Por Un Puñado De Besos (ung. För en handfull kyssar). Det är trist nog inte så värst mycket nämligen förtexterna som var fantasifulla och fick mig till en början på rätt humör. Även Armas är bra även om hon får kämpa med en dialog som stundtals är så högtravande att jag storknar t.ex:

”Du är ju alldeles blöt!

-”Jag ville springa i regnet för att känna att jag lever

Kanske möjligtvis beror den styltiga dialogen på dålig översättning men då liknande trams dyker upp ett flertal gånger under filmens gång fäller jag hellre än friar. Stundtals är det faktiskt så illa att jag till slut sitter och spänner mig innan någon öppnar käften för man vet inte riktigt vad som ska trilla ut ur skådisarnas munnar.

Filmen har också sin beskärda del av något man skulle kunna kalla för småmärkliga scener som t.ex ”hoppa i sängen av glädje” (vem fan gör det om man inte är med i Konungens återkomst?), eller jubelrop av en icke existerande folkmassa när Sol och Dani kysser varandra blir detta en film som av och till besöker kalkonernas förlovande land. Än värre är att Armas och Martiño Rivas (Dani) har noll kemi. MEN det går inte att komma ifrån att Armas är oerhört charmig i rollen som den något impulsiva och naiva Sol samt att filmen har en del fina scener där det faktiskt blev lite smådammigt i rummet men så är jag också svag för romantiska filmer.

Märkligheterna fortsätt även under eftertexterna. Filmen handlar som sagt om HIV men i eftertexterna väljer filmmakarna att göra reklam över att man ska donera pengar till diabetesforskning.  Inget fel i det men det kändes aningens malplacerat.

Regi: David Menkes

Betyg: 5/10

Veckans låt

Det finns alltid plats för lite Blondie i livet. Jag kunde ha valt en liveversion av låten men då hade man missat ett makalöst snyggt skivomslag – åtminstone i mitt tycke.

Ha en skön vecka!

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Fractured (2019 USA)

Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.

Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.

Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.

Regi: Brad Anderson

Betyg: 7/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Veckans låt

För ögonblicket kollar jag på tv-serien Billions så ögonen blöder. Fantastiskt serie. I säsongsfinalen av andra säsongen spelades det en mycket bra låt. Tur då att det finns appar som hjälper till att berätta vilken låt som spelas. Om John Ritter vet jag nada men låten är hursomhelst bra. Jag vet inte varför men fördomsfull som jag är har jag på känn att publiken består av Trumpsupportrar som har plastöverdrag på soffgruppen i hemmet, men som sagt det är bara en känsla.

Ha en go vecka

Månadens film: November

En hel del halvintressanta rullar som jag nog väljer att se i hemmets vrå men två filmer lyckades jag trots allt skaka fram.

The Nightingale verkar vara en film som passar mig frågan är bara om den går upp i Karlstad?

 

 

 

Knives out har Ana de Armas i rollistan och måste därför följaktligen ses.Som en liten bonus verkar filmen även vara underhållande.