The Quiet ones (2014 USA)

The_Quiet_Ones_posterEn del filmer går tvärs genom huvudet på en. The Quiet ones är en sådan film. Jag såg den för ett par veckor sedan och när jag nu sätter mig ned för att skriva om filmen är det mest luddiga hågkomster som dyker upp i skallen. Inte ett gott tecken.

Filmen är än en s.k found-footage film men den utspelar sig i Storbritannien så vi slipper åtminstone en Bigfoot som ränner runt och gapar i ytterkanten av bilden. Berättelsen utspelar sig under 70 talet där en något överentusiastisk professor samlar en grupp studenter för att dokumentera forskning som inte är helt ok. Professorn är nämligen lagt beslag på en ung tjej som hävdar att hon är besatt men den självgode akademikern hävdar det motsatta och menar att han kan bota sin ”patient”. Formulering ”lägga beslag på” passar verkligen då tjejen hålls inspärrad av professorn som sköter experimentet med fast hand. Redan här drog jag öronen åt mig då det känns osannolikt, även om historien utspelar sig under det något obalanserade 70 talet, att man kunde stoppa undan folk lite sådär bara därför man har en himla massa universitetspoäng.

The Quiet ones är en ganska seg historia och är en typisk ”var det här allt man fick för pengarna film”. Den är helt ok när det rör karaktärer och miljöer och känns relativt välproducerad men om man ser en skräckis vill man åtminstone att det ska hända något och inte bara titta på massa studenter som hunsas av en halvstollig professor ackompanjerade av en tjej i vitt nattlinne som gapar och vrålar.

Regi: John Pogue

Betyg: 3/10

Veckans låt

Ibland kan det vara bra att utmana sig själv – fast inte för mycket,  jag kommer t.ex aldrig att klättra i berg eller liknande dumheter. Jag var på lokal med lillebror, en karaokebar där det var om kan uttrycka sig som så – högt i tak när det gäller klientelet. Jag trivdes som fisken i vattnet och innan jag visste ordet av så stod jag på scen och sjöng. Turligt nog hade jag haft sans nog att välja ett lättsjungen låt som jag kunde utan och innan. Resultatet hade inte blivit lika tillfredsställande om jag valt t.ex Wuthering heights med Kate Bush något lillebror gjort en sen kväll efter ett par öl för mycket. Mitt sångnummer var mer modest:

Brooklyn’s Finest (2009 USA)

ladda nedDe tre poliserna Eddie, Tango och Sal arbetar på samma station i stadsdelen Brooklyn. Eddie har bara några dagar kvar till pensionen och har sedan länge  lagt av med att vara polis.  Tango arbetar undercover och börjar få allt mer svårt att skilja på vart hans lojalitet ligger. Slutligen har vi Sal som har för vana att plocka åt sig pengar på brottsplatser. Då han saknar stålar till ett husköp han anser vara nödvändigt blir han allt mer desperat i att komma över kontanter. Dessa tre polisers vägar kommer att korsas en natt som kommer ändra deras liv.

Antoine Fuqua är lite av ett vågspel för mig. Training day var suverän The Equalizer helt ok medans Olympos has fallen var riktigt sunkig. Dagens film är lite gjord med vänsterhanden. Det är inget nytt som sker och det är gamla vanliga klyschor som luftas. Den korrumperade snuten, snuten med psykiska problem och snuten som gett upp. Trots detta biter sig historien fast. Fuqua får mig att bry mig om de tre huvudrollsinnehavarna som alla i grund och botten är sympatiska människor som haft otur och kanske hamnat lite fel här i livet.. De gestaltas väl av skådespelartrion  Richard Gere, Don Cheadle och Ethan Hawke. Då jag bryr mig om de tre rollfigurerna blir jag automatiskt engagerad i filmen även om man kan räkna ut med vänsterhanden hur det kommer att gå.

Brooklyn’s Finest erbjuder kanske inga nyheter eller visar något man inte tidigare sett men det är en stabil film som fyller sin funktion. Frun tyckte dock att den bara var ”knappt ok” och lite i ”segaste laget”och orkade inte sitta speltiden ut. Hon ville ha mer av biljakter och slagsmål och mindre av medelålders män som försöker få sina liv att gå ihop.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

Mark Millar/Goran Parlov: Starlight

comics-starlight-1I omvärldens ögon är den numera pensionerade stridspiloten Duke McQueen en oförarglig tok. T.om hans barn tycker att han är pinsam då han i fyrtio år hävdat att han blev kidnappad av ett UFO och förd till en annan planet där han bekämpade 0diverse skurkar och vann både prinsessan och hela kungariket. Den enda som alltid trott på Dukes berättelse är hans fru och när hon dör i cancer känner han sig mycket ensam men så en natt landar ett rymdskepp på hans bakgård. Farkosten kommer med dåliga nyheter. Prinsessan är mördad och folket har förslavats. I ett sista desperat försök har man nu sökt upp Duke för än en gång att be om hans hjälp. Duke är tveksam sist han var på rymdäventyr var han en ung man nu är han en bitter och deprimerad pensionär.

Mark Millar beskylls, med viss rätta, att han skriver sina serier utifrån att de ska bli filmer. Då han ligger bakom KickAss, Wanted och Kingsman så stämmer det till viss mån. De flesta serier jag läst av författaren skulle passa bra som film. Jag har lite svårt att begripa kritiken, för om en serie är bra och storyn passar väl som film vad är problemet?

Starlight passar ypperligt som film då det är ett frejdigt rymdäventyr fyllt med fart och fläkt, slemma skurkar, storslagna vyer och gott om ”dammigt i rummet” ögonblick. Nu är jag inte speciellt rastlös på att få se Starlight som film (kontrakt har skrivits med 20th century fox vad jag förstått) då serien klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Det är en lättsam historia som inte kräver allt för mycket av sin läsare och jag anar att de flesta som gillar sf både i bok och filmform skulle uppskatta historien som påminner ganska mycket om den gamle matinéhjälten Flash Gordons öden och äventyr. Millars manus är stabilt och storyn håller hela vägen in i mål. Det är Goran Parlov som står för teckningarna och då han är en av mina favoritartister i branschen finns det inget för att klaga på. Av och till påminner Parlov om den franske tecknaren Jean Giraud/ Mœbius (Blueberry/Dune) och det är inte fy skam. En högst rekommendabel serie som finns samlad till ett humant pris för den lässugne. starlight-3 ladda ned

Happy camp (2014 USA)

5a2facca7dd0356dde37aab796d4f1e0Michael har plågats i många år av att han var närvarande när hans syster försvann spårlöst. Systern kidnappades framför Michaels ögon men han har förträngt minnet och kommer inte ihåg några detaljer. Tillsammans med sin flickvän och en kompis reser de till hans hemstad Happy camp i förhoppning att Michaels minne ska väckas till liv.  Happy camp är en sådan där stad som man gör en extra ansträngning över för att ta en alternativ resrutt när man närmar sig. Det är slitet och miserabelt. När sällskapet undersöker stadens historia närmare upptäcker de att det är många personer som försvunnit under årens gång i området.

SPOILERVARNING

Än en gång en foundfootage film med Bigfoot. Det verkar som att varenda jävel med tillgång till filmutrustning inköpt på Walmart  känner att man måste göra en film om denna amerikanska myt. Detta var tredje filmen jag sett på kort tid där den håriga apmänniskan dyker upp som gubben i lådan. Happy camp är helt ok fram tills mysteriet avslöjas. Staden är creepy och filmen har en olycksbådande stämning men som sagt när apjäveln dyker upp tänker jag med en tung suck ”Inte en gång till”.

Regi: Josh Anthony

Betyg: 3/10

Electric boogaloo (2014 Australien m.fl)

Screen-Shot-2014-09-08-at-5.58.25-PMElectric Boogaloo är dokumentären om filmbolaget Canon som tog Hollywood med storm under 80-talet. Bolaget styrdes av kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus, två män från Israel som älskade film och ville göra film. Nu gjorde de detta på sitt eget lilla vis vilket inte föll i god jord hos etablissemanget.

Kusinerna visste hur man skakade fram stålar till en film men de hade kanske inte riktigt koll på kvaliteten eller hur man gjorde film. Bolaget har bla produktioner som He man, Superman IV, Over the top, i sitt CV. Kanske inte filmer man tänker på i första hand när man ska lista sina favoriter från årtiondet. Däremot har de gjort ett stort kulturellt avtryck så när åtminstone jag tänker på 80 talet och film är det många av bolagets filmer som ploppar upp i sinnet.

Till en början gick det bra för de två herrarna då de satsade på kvantiet i kombination med våld och lättklätt istället för kvalitet. Däremot kom det grus i maskineriet när man försökte sig på att producera lite dyrare filmer. Enligt dokumentären var det just de tre ovan nämnda filmerna som sänkte boklaget

Electric Boogaloo är inte sevärd därför att det är en ovanlig eller konstnärligt gjord dokumentär. Det är en linjärt berättad historia som däremot består av sköna filmklipp, intervjuer och härliga anekdoter. Det är en mycket underhållande historia och är väl värd att lägga tid på om man gillar film och 80-talet. Jag fick också (till min fasa) en hel del filmtips.

Regi: Mark Hartley

Betyg: 7/10

Run all night (2015 USA)

8203_poster_iphoneÄn en actionfilm med Liam Neeson och än en actionfilm där han spelar ett vrak. Här spelar Neeson den f.d irländska hitmannen Jimmy Conlon. Jimmy tillbringar sina dagar på div barer och sjunker allt mer ned i förnedringen. Han håller sig nätt och jämnt över ytan tack vare att den lokala maffiabossen Shawn som hjälper Jimmy av och till då de är forna barn och arbetskamrater. När så Jimmys son Mike hamnar på kollisionskurs med maffiabossens son vaknar han upp ur alkoholdimmorna och måste ingripa för att rädda sin sons liv. Det blir lite extra svårt då sonen inte vill veta av sin far och de har inte umgåtts på flera år. Kommer far och son att försonas? Kommer Jimmy att återfå sin värdighet? Kommer stadens gator täckas av lik? Frågor man som tittare vet svaren på innan ens förtexterna rullat klart.

Neeson är duktig även om han travar runt på redan upptrampade stigar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Filmen håller ett bra tempo och har inga större svackor. Bra skådisar överlag, helt ok actionscener och tom lite småspännande av och till. Mitt enda problem är nog svensken Joel Kinnaman som än en gång gör en film med samma ansiktsuttryck. Jag har nu inte sett alla filmer som Kinnaman gjort men det känns som att han ser likadan ut i film efter film och jag undrar lite över vad det är Hollywood ser i karln då han hitintills inte direkt uppvisat några skådespelartalanger. Han förstör inte filmen men är överlag ganska ointressant som skådis. Run all night är en dussinfilm men den håller kvalitén.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Veckans låt

Om man nu sett videoklippet kan det hända att man tror att detta är ett gäng där man är BFF. Inget kunde vara längre från sanningen. I korthet lyder historien: Billy Corgan (den flintskallige i videon) lade ned bandet Smashing Pumpkins. Senare hävdade han att det var gitarristen James Iha som var anledningen till detta. Iha är än idag oförstående till detta påstående. Corgan bildade då bandet Zwan som i mina öron låter som en lite lättsamare version av Smashing Pumpkins. Zwan gjorde en skiva och gav sig ut på turne. Plötslig läggs Swan ned av Corgan som menar att han aldrig tidigare i sitt liv arbetat med så svekfulla människor. De övriga bandmedlemmarna är än i dag oförstående till Corgans uttalande. Jag anar att Corgan kanske inte är en människa som skulle vara första hands valet i ett projekt som bygger på samarbete.

Det var lite synd att Zwan gick en snabb död till mötes då skivan är riktigt bra men å andra sidan startade Corgan upp Smashing Pumpkins igen och kan än i dag inte lyssna till Zwans musik då den river upp sår i hans själ. Känslig kille.

God help the girl (2014 Storbr)

hdizle-God-Help-the-GirlStuart Murdoch heter frontmannen i bandet Belle & Sebastian. Som så många andra musiker dessa dagar har han ett sidoprojekt, God help the girl, lite märkligt kan tyckas då musiken låter likadant som Belle & Sebastian. Musikalen som Murdoch skrivit både musik och handling till samt även regisserat bygger till största delen på låtar från sidoprojektsbandet.

Filmen startar med Eve som inte mår speciellt bra. Vad som är fel på henne är lite otydligt men en släng av anorexia i kombination med någon form av psykiskt sammanbrott verkar vara fallet. Eve avviker från sjukhuset och blir kompis med wannabe artisterna James och Cassie. Då Eve har en förmåga att snickra ihop bra låtar bildar de tre ett band. Det blir en sista intensiv sommar för de tre vännerna innan verkligheten knackar på dörren och de blir tvungna att ta tag i den hemska uppgiften att växa upp.

Om man ska gilla den här filmen är det ett par tre saker man måste acceptera. Dels att filmen stundtals blir lite larvig men hallå ! det är en musikal då får man köpa att folk brister ut i sång i både tid och otid. Man kan även börja undra över hur Eve hela tiden kan se ut som en fotomodell med perfekt sminkning trots att det hävdas att hon inte mår bra och inte tycker om sig själv t.om i halvsunkiga fotbollskläder ser Eve bra ut. Kort och gott: Hennes psykiska ohälsa är inte riktigt övertygande. Det är också till en stor fördel om man gillar Belle & Sebastian och inte tycker att det är ett pretentiöst hipsterband. Köper man dessa saker samt att jag som man alltid förundras över att tjejer väljer fel killar (men den diskussionen tar vi en annan dag) så är God help the girl en mycket charmig liten bagatell fullproppad med trevliga musikalnummer. Tv-tittare kanske tycker sig känna igen tjejen med pälsmössa på bilden. Skådisen heter Hannah Murray och spelar Gilly i Game of thrones. En liten låt från filmen bjuder jag på och det är Emily Browning som sjunger. Något hon gör bra bra om ni frågar mig.

Regi: Stuart Murdoch

Betyg: 7/10

Fracture (2007 USA)

fracture0701Ryan Gosling vs. Sir Anthony i en giganternas kamp inte illa alls. Gosling spelar den hete juristen Willy Beachum. Efter att ha haft en mycket framgångsrik karriär hos åklagarmyndigheten är han på väg att lämna sin arbetsplats för ett nytt attraktivt jobb på en stor advokatfirma. Ett sista fall som verkar vara en walk in the park hamnar på Willys bord. En svinrik man har uppenbarligen mördat sin otrogna hustru. Det finns vapen, vittnen och mördaren har gripits på platsen. Vidare vill stollen föra sitt eget försvar. Som en sista tjänst till sin forna arbetsgivare åtar sig Willy fallet som inte verkar innehålla några större problem. Det han inte vet är att hans motståndare är en mycket intelligent man som inte lämnat något åt slumpen.

Ett rättegångsdrama med en överspelande Sir Anthony är inte illa vara. Skådisen suger på varenda replik som om att det vore en extra god karamell. Sir Anthony riktigt myser i sin roll när han får visa hur duktig skådis han är. Vidare envisas regissören att ge Sir Anthony en något märklig ljussättning under stora delar av filmen. Ofta filmas skådisen i ett intensivt ljus och om det inte vore som så att Fracture är ett rättegångsdrama så skulle man kunna tro att filmer hade något religiöst att berätta. Jag sitter alltid och småler åt Sir Anthony då jag inte kan ta skådisen på allvar men han är en underhållande figur i.o.m att han är så övertygad om sin egen förträfflighet. Han påminner i mångt om mycket om Jan Malmsjö som också han är en underhållande figur man inte riktigt kan ta på allvar. Filmen som sådan är kanske inte något mästerverk. Den är välproducerad, har bra skådisar och innehåller en klurig historia med ett par tvister som sig bör när det handlar om rättegångsdramer. Gillar man genren är den definitvt sevärd.

Regi: Gregory Hoblit

Betyg: 6/10

007FCT_Anthony_Hopkins_035

fracture_movie_image_anthony_hopkins__4_

Dagfjärilen (1967 Frankrike)

34c6ac_5a234ede05bc431ab4977b3d407901cbHemmafrun Séverine har det inte lätt. Hon lider nämligen av sexuella problem eller vad man nu kan kalla det. Hon och hennes man sover i åtskilda sängar och vad man förstår är det inte ofta det händer något i sänghalmen hemma hos paret. Séverine har dock vissa sexuella begär men de lever hon ut i fantasier som ofta går ut på att hon blir förnedrad. Så en dag blir hon nyfiken på de prostituerades liv och leverne och hux flux tar hon anställning på ett etablissemang men bara under dagtid då hennes man arbetar. Séverine  blir snabbt en populär dam och får en beundrare i den unge gangstern Marcel som snokar reda på hennes hemadress. Man behöver inte vara utrustad med många hjärnceller för att räkna ut att det kommer gå illa riktigt illa eller gör det egentligen det?

Märklig film det här, mycket märklig. För det första känns den väldigt daterad. Séverine och hennes man talar om horhus och prostituerade i en scen där mannen med en lätthet som att han beställer in en latte berättar hur han besökte dessa ställen innan de blev ett par. Jag blir också inte riktigt klok på vad Séverine är för sorts människa. Det hintas om övergrepp när hon var ung men det är svårt att veta om det är fantasier eller inte då filmen av och till är lite oklar på vad som är dröm eller verklighet. Att filmens slut är öppet för tolkningar är minst sagt en underdrift. Som sagt en märklig film det här men absolut inte dålig snarare tvärtom.

För det första så spelas Séverine av den undersköna Catherine Deneuve bara det gör filmen sevärd. Vidare så gillade jag den här känslan av att man inte riktigt visste vart man hade historien. Det  gjorde att jag satt som på helspänn då jag var osäker på vilka vägar berättelsen skulle ta. Filmen är välgjord och kändes både annorlunda och utmanande. De som eventuellt väntar sig att få se något snaskigt i bild blir nog besvikna. För att vara en en film som handlar om sexuella fantasier och horhus är det en förvånansvärt påklädd historia. Jag blev faktiskt så konfunderad över filmen att jag blev sugen att läsa boken av Joseph Kessel från 1929 vilket kommer ske förr eller senare.  Dagfjärilen är en sådan där film man gärna ville fler skulle sett så man skulle kunnat diskutera filmen för det var som sagt en historia som satte griller i huvudet på mig. Är den en gubbsjuk fantasi? Handlar det om en kvinnas sexuella frigörelse eller är allt bara en dröm? Fråga mig gärna men några svar har jag inte att ge.

Regi: Luis Buñuel

Betyg: 8/10

Även Sofia har sett filmen.

Demonic (2015 USA)

demonicEn polis kallas till en brottsplats, ett övergivit ”spökhus” där en fastighetsskötare hittat fyra till synes livlösa kroppar under sin runda. Vid en närmare undersökning visar det sig att en av de fyra lever och att det faktiskt var sex personer i huset till en början. Den överlevande har tappat minnet och man kallar in en psykolog som försöker reda upp vad det är som hänt och vart de två försvunna personerna tagit vägen.

Jag tror jag blivit mer lättskrämd med åren eller så hände det något i mitt psyke när jag såg The Conjuring häromåret för efter den filmen är det inte riktigt samma njutning att se skräckisar. Jag märker att jag blir lite smårädd, jag ryser och och t.om kisar med ögonen när det blir för spännande. Inte bra alls. Demoniac är inte en minnesvärd rysare det är en standardskräckis men visst satt jag nog och och kisade med ögonen och visst rös jag till ett par gånger. Filmen är lite klurigare än vad skräckisar vanligtvis är och det tar en stund innan jag har hela plotten klar för mig. Man kör med den vanliga rekvisitan med dörrar som öppnas av sig själva , svart slem ur munnen på besatta människor m.m. Min sedvanliga undran varför sällskapet inte flyr på en gång spökerierna startar behövs inte tas upp – det är mer eller mindre en naturlag i skräckisar att man missuppfattat det gamla hederliga ordspråket ”bättre fly än illa fäkta”. Trots detta håller filmen och tacksamt nog är den inte fullproppad med CGI-effekter utan satsar mer på rysningar än överdrivna effekter.

Regi: Will Canon

Betyg: 6/10

Leia K & Johnny Bode

9789172035638_largeDet kan synas långsökt att skönsångaren Johnny Bode från 30-talet skulle ha några beröringspunkter med rapparen Leila K men det skulle visa sig att de två har en hel del gemensamt.

Johnny Bode gjorde karriär under 30-talet då han både skrev och sjöng låtar. Under kriget for han till Norge och satte upp en revy på beställning av nazisterna, ett beslut som skulle jaga honom resten av livet. Efter kriget var Bode icke önskvärd på den svenska kulturscenen och fick hanka sig sig fram genom att skriva låtar under pseudonym. På 50-talet fick han arbete på den österrikiska operan (hur går jag inte in på här) för att avsluta sin artistiska karriär med att sjunga in s.k ekivoka visor. Det är det sistnämnda han är mest känd för idag med ”hits” som Neger Joe och Runka mig med vita handskar på. Om nu inte detta skulle räcka som kärriär visade sig Bode vara: mytoman, bedragare , tjuv samt sol och vårare. Han blev även steriliserad samt inlagd på sinnessjukhus två gånger.

Leila K:s karriär har liknande drag. Hon slog igenom med dunder och brak tillsammans med RobnRaz. Mitt under en turné sjukskrev hon sig och drog till Ibiza. Trots detta missöde gjorde hon comeback inte en utan två gånger och var tydligen avsevärt större internationellt än vad jag någonsin kunnat ana. Varje framgång följdes dock av ett större sammanbrott och efter den senaste kollapsen är Leila numera uteliggare samt har gjort ett par vändor i fängelse. På senare tid verkar hon dock vara igång med musiken igen något en inställd spelning i skitprogrammet Sommarkrysset vittnar om. Leila K har även framfört ett par låtar live med de forna bandkollegorna RobnRaz. Hur denna comeback kommer arta sig för framtiden utvisa.

historien-om-leila-kDet är två mycket tragiska människoöden som skildras i böckerna. I Bodes fall berodde hans problem i mångt och mycket på psykisk sjukdom som hela tiden låg och puttrade i bakgrunden. Det spelade ingen roll hur bra det gick för karln så var han tvungen att schabbla bort sin karriär på skitsaker. Samtidigt hade han trots allt en viss charm och det är med ett motvilligt leende man läser om många av hans bravader. Många drabbades av Bodes framfart men i slutändan var det han som förlorade. Leila K dras antagligen med någon form av bokstavskombination (en helt okvalificerad gissning från min sida). I kombination med en orolig uppväxt där b.la hennes far försökte få henne bortgift i Marocko och en allt för snabb framgång har detta varit förödande. Både Bode och Leila visar sig vara sina egna värsta fiender.

De två böckerna är läsvärda då det rör sig om intressanta människoöden. Norlen snöar ibland in lite väl mycket på detaljer och boken kunde gott ha redigerats lite hårdare. Den påminner i sina stunder om Edward Persson biografin jag läste häromåret. Wallenberg är mer personligt involverad med personen han skriver om. Egentligen försökte Wallenberg få Leila K till studion för att spela in en skiva Ett projekt som visade sig vara allt annat än enkelt. Det blev till slut material till en singel och en bok. Wallenberg har blivit stämd av Leila K pga uteblivna intäkter och det har varit bråk om boken. Ingen av böckerna är någon snaskig läsning utan är tragiska och sorgliga berättelser om två människor som nog inte mår så bra när det kommer till kritan.