Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

The Invitation (2015 USA)

The-Invitation-2015-WEB-DL-413x600Av förklarliga skäl blev det kris i äktenskapet mellan Will och Eden när deras son dog. Paret gick skilda vägar och har inte setts på två år när Will  hastigt och lustigt får en middagsinbjudan av frun och dennes nya man. Will har knappt kommit innanför dörren innan han tycker sig känna att något är fel. Alla beter sig normalt men det är något som skaver eller är det kanske så enkelt att det är Will som är överkänslig och stressad. En middag med ens ex-fru och dennes nye man är kanske inte något att se fram emot.

Mitt enda problem med denna film är just att jag hade nog dragit mig i det längsta för att tacka ja till en inbjudan till en fest där ens ex och dennes nye man står som middagsvärdar men då hade det å andra sidan inte blivit någon film och det vore synd för The Invitation är en högklassisk thrillerrysare.

Filmen sätter ribban direkt och det är en obehaglig stämning hemma hos Eden och dennes man. De är lite för trevliga men så  plötsligt slår konversationen över och blir både obehaglig och konstig. Det blir många tillfällen under kvällen där uttrycket ”dålig stämning” skulle passa väl in. Samtidigt är man lite osäker då det är Will som är huvudpersonen och ett tag undrar jag om den knepiga stämningen filtreras genom hans känslor.  Detta är lite av en ”ont i magen film” då jag aldrig riktigt kan slappna av. Är det inte pinsamma situationer så är det den där gnagande känslan av att det är något som inte står rätt till. The Invitation tar sin tid att berätta sin historia men den är värd varenda minut och upplösningen är gastkramande. En film värd större publik och nej det är inte Tom Hardy i huvudrollen även om Logan Marshall-Green är ruggigt lik den skådisen.

Regi: Karyn Kusama

Betyg:8/10

Veckans låt

Nu i sommar har tv-serien Stranger things haft premiär på Netflix. Trots barn i ledande roller är den helt ok. Bäst är nog nostalgivibbarna som förstärks med hjälp av musiken. I andra avsnittet spelas denna låt som alltid legat mig varmt om hjärtat sedan jag hörde den för första gången i filmen Valley girl. Den filmen har däremot inte åldrats med värdighet.

 

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

470-film-page-largeUnder vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10

The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

Baskin (2015 Turkiet)

Baskin-PosterTurkisk skräck det vara något? I det här fallet måste svaret tyvärr bli nej. En grupp mycket osympatiska poliser får ett larm från ett bostadsområde som har dåligt rykte. Poliserna är lite tveksamma men svarar till slut på anropet. Efter visst besvär anländer de till platsen där de går in i ett hus som visar sig vara en port till helvetet eller något liknande. Där och då ballar filmen ut totalt.

Turkiet gör en hel del skräckisar och detta var den första filmen jag såg i genren från landet, ja tom den första Turkiska film någonsin. Egentligen är det inga större fel på filmen. Skådisarna duger, det är bra effekter och handlingen lockar – åtminstone om man gillar skräckisar.

Problemet är att när filmens skräckmoment tar vid förlitar sig filmmakarna helt på äckel. Den ena specialeffekten efter den andra avlöser varandra, folk plågas och torteras gapar och skriker men det blir aldrig spännande bara tröttsamt i längden. En annan orsak till mitt ointresse för de inblandade är att de helt enkelt är så osympatiska att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Det finns ingen connection mellan mig och filmens rollfigurer. Smaken är olika men jag har aldrig blivit speciellt skrämd av rent äckel det måste vara åtminstone en gnutta drama för att jag ska bry mig. Nåväl jag får göra ett nytt försök någon annan dag med turkisk skräck.

Regi: Can Evrenol

Betyg: 2/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Bite (2015 Kanada)

7aacd3c79f6036d7916484dbacb8138fCasey ska gifta sig och åker med sina väninnor till Costa Rica på möhippa. Det är party, skratt, dans och sång. När tjejerna tar ett dopp i en sjö blir Casey biten av något men tänker inte speciellt mer på detta till en början. Väl hemma blir det dags att planera bröllopet men hon känner sig inte riktigt frisk och snart börjar hennes kropp att förändras. Man skulle säga att Casey förändras från en babe till en bug (kunde bara inte låta bli).

Hå hå ja ja man skulle kunna säga att Bite är ungefär som Flugan fast bara så mycket sämre. Ryktet säger att folk svimmat när de sett filmen och jag undrar om det berodde på filmens kvalité och inte av alla kroppsvätskor, spyor och annat slafs eller så var det en mycket känslig biopublik. Det är usla skådisar och en hel del ladugårdsstora hål i plotten. Effekterna är ganska snygga men filmen är alldeles för korkad för min smak. Min största invändning, och det brukar jag ha inför filmer som rör folk som blir sjuka: Varför går man inte till doktorn när man håller på att spy upp sitt innanmäte?

Regi: Chad Archibald

betyg: 2/10

Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10

Gräsänklingar (1982 Sverige)

grasanklingarAv en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10

Veckans låt

En av mina favoritlåtar är Smashing pumpkins 1979 och även musikvideon hör till bland de bättre som gjorts. Låten har figurerat tidigare som Veckans låt någon gång i denna bloggs forntid. För en tid sedan upptäckte jag däremot att 1979 har en ”systerlåt” nämligen Perfect från skivan Adore. Det är samma stil på låtarna och musikvideon till Perfect berättar vidare vad som hänt med huvudpersonerna i 1979. En inte så smickrande framtid. Man hade även lyckats med att få med samma uppsättning av skådisar förutom en som satt i fängelse när videon spelades in.

Att båda låtarna passar bra som bilmusik efter klockan 23:00 då man plötsligt får ett sug efter en milkshake på McDonalds gör inte saken sämre.

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

only_lovers_left_alive_ver3_xlgVampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.