Filmitch sex år

tumblr_mfziq4br4J1r3czd7o1_500Åren flyger förbi och i helgen var det sex år sedan jag startade den här bloggen. Det blir en något knackig start på bloggens sjunde år då hårddisken kraschade och mina fingrar är alldeles för stela och feta för att en mobiltelefon skulle kunna tjäna som tangentbordssubstitut. Samtidigt som datakrånglet inträffade startade jobbet igen och jag var i det närmaste att likna vid en zombie under första veckan men nu kör jag igång igen och hoppas ni är med på färden.

Några nyheter bjuds det inte på -inga storslagna teman eller gigantiska projekt är planerade inom den närmsta framtiden. Naturligtvis blir det en skräckfilmsvecka men mer spännande än så blir det nog inte.

Höstens bioprogram ser sisådär ut man får nog blicka mot tv-skärmen för att hitta något intressant. Brittiska Howl samt Kanadensiska Bite verkar båda intressanta och med lite tur blir det en dubbel Eli Roth framåt höstkanten. Den film som gett mig mest ståpäls på senare tid är dock den ryska Guardians. Än så länge verkar det bara existera en teasertrailer men vilken trailer sedan – det vattnas redan i min mun.

Nåväl hösten är här. Nu kör vi!

Unfriended (2014 USA)

UNFRIENDED-PosterEtt gäng ungdomar träffas över en chatt för att……chatta. De känner alla varandra väl sedan tidigare men en utomstående tränger sig på diskussionen. Denna någon är anonym men verkar känna till allt om deltagarna i samtalet även deltagarnas innersta hemligheter. Stämningen på chatten blir allt olustigare och man försöker bli av med den objudne gästen något som får otrevliga konsekvenser för de inblandade.

Hela filmen utspelar sig på en dataskärm. Det blir tröttande i längden att se youtubeklipp, kommentarer som skrivs och följa en muspekare som rör sig över skärmen. Tanken var nog god på pappret och har man trots allt vävt ihop en ganska intressant om än minimalistisk skräckis. Problemet är att det aldrig blir rikitig spännande. Det klickas på datskärmar skriks och ojas och jag undrar i mitt stilla sinne varför deltagarna inte bara stänger av sina datorer när sessionen blir allt otrevligare. Unfriended är intressant om än ett misslyckande som nog hade passat bättre i kortfilmsformat. Filmen The Den som också i stort sett utspelar sig på olika dataskärmar var avsevärt mer lyckad i sitt utförande.

Regi: Levan Gabriadze

Betyg: 2/10

Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

Candyman (1992 USA)

20130427-222829Den här härliga 90-tals rysaren är baserad på en av skräck/fantasy författaren Clive Barkers noveller, The Forbidden. Folklivsforskaren Helen blir alldeles till sig i trasorna då hon anar att hon kanske har hittat ursprunget till den urbana legenden om Candyman. Legenden lyder som så att hans namn ska sägas fem gånger i samtidigt som man tittar i en spegel i ett mörkt rum. Gör man dumt nog detta dyker Candyman upp och dödar den som uttalat hans namn – i sann urban legend anda är han naturligtvis försedd med huggkrok. Forskningsprojektet löper framåt och trots att Helen upplever ett visst motstånd från både sin man och universitet så går arbetet framåt. När Helen på fyllan tillsammans med sin kollega uttalar Candymans namn fem gånger tar hennes forskningsprojekt en otrevlig vändning.

Barker är en svårfilmad författare. Många av novellerna och böckerna har scener som bara skulle bli fjantiga om de filmatiserades och berättelserna är ofta fyllda av en obehaglig känsla av smuts, kladd och kroppsvätskor som är svår att sätta fingret på. Regissören Bernard Rose har dock lyckats med detta i filmen Candyman. Miljöer, musik stämning allt andas en sorts hopplöshet som når ut till mig som tittare. Novellen The Forbidden har omarbetats och byggts ut till en skräckfilm som kryper under skinnet på mig. Candyman är inte spännande på det viset att jag sitter som på nålar, den förmedlar en mer ångestfylld stämning som gör att jag aldrig riktigt kan slappna av redan från start. Vilken väg berättelsen ska ta är också svårt att veta då filmen inte känns som en vanlig dussinskräckis.

Mycket av ovanstående kan man tacka tre personer för: manusförfattarna Barker & Rose som gjort ett hästjobb i adaptionsarbetet. Regissören Bernard Rose som verkar begripa hur man ska göra skräckfilm och Virginia Madsen som spelar folklivsforskaren Helen med bravur. Madsen brukar alltid göra bra ifrån sig och min enda problem är nog bara att jag inte begriper varför hon inte haft en mer framgångsrik karriär än vad hon redan haft. Nåväl Candyman är en klassiker inom genren och har man inte sett den, se till och gör det.

Regi:Bernard Rose

Betyg: 8/10

Årets bästa filmer 2002

2002-3

I motsats till 2003 som hade få filmer som slogs om toppplaceringarna fanns det avsevärt fler filmer som ville knöka sig in på en listplats detta palindromår. Vilka? Se nedan.

residentevil04

10. Resident evil: Zombiehundar + Milla Jovovich + Michelle Rodriguez lyckades mot all förväntan med att bli en riktigt ryslig actionskräckis.

equilibrium2

9. EquilibriumEn stiff Christian Bale i en dystopisk actionthriller som förtjänar större uppmärksamhet.

MV5BMTM4MjE5NDI0OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMTgzMTAzNA@@._V1__SX1857_SY859_8. Panic room. Thriller med bla Foster & Whitaker. Spännande från start till slut.

MV5BMTU2MjQ0MDcyNV5BMl5BanBnXkFtZTYwOTMxNTM3._V1__SX1857_SY903_

7.Magdalenasystrarna  Rör sig i samma miljöer som i filmen  Philomena som kom häromåret. Djävulska nunnor som plågar unga flickor i religionens namn.

dogsoldiers1

6. Dog soldiers En av de bästa varulvsfilmer som gjorts. Välspelad, rafflande och varulvar som ser för djävliga ut ( men det sistnämnda hör till vanligheten).

the-bourne-identity-supremacy-ultimatum-2002-2007-645-75

5. The Bourne identety Den första och i mitt tycke bästa filmen om Jason Bourne. Kändes oväntat fräsch när den kom.

MV5BMTUwNjQxNDg5MV5BMl5BanBnXkFtZTcwNDc4MTE5Ng@@._V1__SX1857_SY859_

4. Guds stad. Om livet i favelorna i Rio. Inte så muntert trots sol & bad.

428710-_2002____24_hour_party_people.avi_snapshot_01.16.54__2011.03.03_12.28.11__super

3. 24 hour party people En lite annorlunda BOATS om musikscenen i Manchester och skivbolagsdirektören Tony Wilsom suveränt spelad av Steve Coogan.

MV5BMTc1ODM4NTY0MF5BMl5BanBnXkFtZTYwMTYwNTc3._V1__SX1857_SY859_

2. Hero Otroligt vacker film om tre lönnmördare som ska försöka mörda kejsaren av Kina. Personligen håller jag denna högre än Crouching tiger hidden dragon om man nu nödvändigtvis måste göra en jämförelse.

534ce63bcbb5e-violencia_sexual-violacion-violaciones-irreversible_ediima20140408_0594_41. Irrevisible. Usch och fy, ångest och elände en film jag ogärna ser om men filmen av Gaspar Noé  med den undersköna Monica Bellucci är ett mästerverk inte tal om annat.

Bubblare: Red dragon,Minority report, Ice age, Lilo & Stich, Greven av Monte Cristo, Goldmember, Timmarna, The 25th hour, Trapped, Far from heaven, Dark blue.

Håll i hatten endast fyra filmer från det stora landet i väster, jag tror det är rekord. Det beror inte på att det var ovanligt dåliga filmer från USA utan mer på att andra länder verkligen drog sitt strå till kulturstacken detta år. Vad andra filmspanare har valt för filmer detta år kan ni se nedan.

Jojjenito

The Nerdbird

Fiffi

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Movies noir

FLMR

Stephen King: The Tommyknockers

5247bae2aa19bfa43b468c97e7bcd7f6Jag ska börja med att erkänna att jag inte var speciellt hågad att ta mig an denna bok Jag hade bara läst den en gång tidigare och mindes den som en ganska medioker historia och en av Kings sämsta böcker. Det sistnämda verkar många tycka då den ofta hamnar långt ned på många listor. De få som har ansett boken vara bra hör ofta till den kategori av läsare som anser att det räcker med författarens namn på en publikation för att det ska räknas som ett mästerverk. De diskvalificeras omgående då jag föredrar sansade diskussioner om kultur. Döm då om min förvåning när det visade sig att boken åtminstone inte var så dålig som mitt minne gjort gällande.

Historien utspelar sig i den lilla staden Haven i delstaten Maine. Under en skogspromenad snubblar författarinnan Roberta Anderson på ett föremål. Hon blir nyfiken och börjar att gräva för att se vad som döljer sig. Föremålet visar sig vara avsevärt större än vad hon kunnat föreställa sig. Turligt nog får Roberta hjälp av Stephen King (förlåt den alkoholiserade poeten James Gardener) och tillsammans börjar de två att frilägga artefakten i skogen. I takt med att mer av föremålet som visar sig var ett kraschat UFO grävs fram börjar stadens invånare att förändras. De börjar uppfinna allsköns ting, telepati utvecklas och folk tappar tänderna. Haven blir allt mer isolerat från omvärlden och jorden står inför en något annorlunda invasion från yttre rymden.

King har lånat friskt till sin historia som är en mix av Invasion of the body snatchers, The Colour out of space samt Quatermass and the pit. Inget fel i att låna och King sätter sin egen prägel på historien som av och till är riktigt bra. Jag gillade för en gångs skull berättelsen final trots de obligatoriska explosionera. Beskrivningen av Gards och Robertas förhållande/vänskap är fint skildrat och han lyckas väl med sin beskrivning av utomjordingarna som är både skrämmande men samtidigt lite löjeväckande. Detta skulle kunnat vara en av författarens bättre böcker om en redaktör hade fått sätta tänderna i materialet. King har helt enkelt ingen broms i sitt berättande och The Tommyknockers fullkomligt svämmar över av Kingismer och då menar jag inte på ett bra vis.

Ett av författarens kännetecken är att han gärna introducerar en karaktär för att sedan ta denna av daga. Ett ok grepp som funkar ibland som en liten paus från huvudpersonerna och en chans att få andra perspektiv på berättelsen. I The Tommyknockers introduceras vi för sju karaktärer av detta slag (och då har jag bara räknat med de som fått någolunda stort utrymme i berättelsen). Storyn stoppar upp efter ca 200 sidor och King börjar med en sällan skådad frenesi kasta in folk till höger och vänster i historien bara för ta död på dem några sidor senare. Närapå hälften av The Tommyknockers längd används till dessa karaktärer. En eller två hade fyllt sin funktion men nu började jag undra över hur det var ställt med författaren.

Vidare är King i det närmaste manisk i oväsentliga detaljer. Vi får beskrivningar på hur man putsar och viker i ihop solglasögon, varför ett räcke går sönder, etc etc. Författaren har ingen urskiljning i vad som är väsentligt för historien eller inte. En annan sak som präglar Kings karaktärer är att de ofta har drag av Hamlet dvs de går ofta och drar på nödvändiga beslut tills det är för sent. Jim Gardener och en hel den andra karaktärer i denna bok får Hamlets obeslutsamhet att blekna vid en jämförelse. Det blir helt enkelt irriterande att läsa när varenda karaktär i romanen har svårt att komma till skott.

The Tommyknockers är en bra story om en utomjordisk invasion med en hel del minnesvärda karaktärer men boken faller på att författaren totalt tappar greppet hur en historia bäst berättas. Det bör tilläggas att King hävdar att han skrev boken hög på kokain – kanske en förklaring men verkligen ingen ursäkt.

Datakrasch

Måndagen var en ovanligt svart dag – jag började jobba, vädret var vackert (det vill jag inte att det ska vara när jag tvingas göra något produktivt) och spiken i kistan var att min dator totalhavererade. Detta gör att min aktivitet på bloggen och andras bloggar är i det närmaste obefintlig till jag ordnat upp problemen. Några inlägg är tidsinställda med sedan tystnar det tills min dator är tillbaka.

På återseende.

Filmitch

The Eagle (Storbr m.fl 2011)

600full-the-eagle-posterRomaren Marcus har frivilligt valt att göra sin militärtjänstgöring vid Hadrianus mur. Detta torde vara en av imperiets minst angenäma utposter men Marcus har valt sin placering då han vill rädda familjens ära. Hans far förlorade både legionens fälttecken, örnen, och sitt liv i ett slag. Marcus plan är att ta sig bakom muren för att hitta fälttecknet och därmed återställa familjens heder. Naturligtvis är det ett självmordsuppdrag då Marcus inte talar språket och romare ses som fritt vilt på andra sidan muren. Hans chanser att lyckas ökar dock markant då han får med sig sin infödda slav Esca som vägvisare och tillsammans ger de sig i väg på efter det försvunna fälttecknet.

Mitt problem är att jag inte kan relatera till det något grumliga begreppet ära. Jag har aldrig förstått folk som kan tänka sig offra livet för ett sådant abstrakt begrepp. Min syn på saken är bättre fly än illa fäkta och om man slarvat bort ett fälttecken eller två? Shit happens. Bortser jag från detta (mao det som driver hela plotten) är The Eagle en rejäl äventyrsfilm. Channing Tatum och Jamie Bell spelar Marcus respektive Esca, båda är stabila skådisar som med lätthet ror hem en film av detta slag. Favoriten Mark Strong är också med på ett hörn men han kunde gott fått lite mer speltid om jag fått bestämma. Filmen skulle mått bra av att ha ett lite högre tempo. Den börjar med ett anfall på ett romerskt fort där Marcus får visa vad han går för men sedan står storyn och stampar en bra stund. Den sista halvtimmen är dock spännande när Esca och Marcus jagas av vildsinta skottar som går under namnet Sälstammen, kanske inte det mest skräckinjagande namnet på ett gäng elakingar men de är inte att leka med. Stabil film som (trumvirvel) fyller sin funktion.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg 6/10

Stung (2015 Tyskland)

Stung-MOVIEZ.seVad kan man lägga 2,5 mille på? Mycket men producenten Christian Becker valde att hyra in några amerikanska skådisar med Lance Henriksen i täten. Dessa placeras ute på den tyska vischan där man (trots att det uppenbarligen är höst) håller ett gardenparty. Sonen i familjen har gödslat herresätes gräsmatta lite väl ambitiöst vilket resulterar i att traktens getingar växer rejält och väljer att gå till attack under trädgårdspartyt. Det stoppar inte med detta för om man blir stucken av de muterade insekterna förvandlas man till en mycket stor geting.  Fråga mig inte varför det sker, antingen får man acceptera det eller inte.

Stung är inte en bra film, dåliga skådisar där de de stackars tyskar som måste tala engelska pressar fram sina repliker stelt och ger ett intryck av att de vill vara någon annanstans men alla behöver mat på bordet även tyska skådisar. Manuset är i sina stunder riktigt uselt och man har noll koll på mänskliga relationer något som märks när filmens rollfigurer försöker vara känslosamma. Detta sker alltför ofta troligen därför att man vill dra ut på speltiden. De amerikanska skådisarna är väl sisådär. Lance Henrikson ger ett mycket slitet intryck jag anar att han känner sig en anings sorgsen då han insett att hans betalda semester i Tyskland blev under hösten men man får hoppas att han med en runda till ölfestivalen i München

Det finns dock ett par förmildrande omständigheter. Effekterna är ganska bra speciellt med tanke på budgeten. Jättegetingar är trots allt ganska underhållande och filmen har en aura av berättarglädje över sig och innehåller en del roliga scener både frivilliga och ofrivilliga. Jag har sett värre filmer med större budget och bättre skådisar.

Regi: Benni Diez

betyg: 3/10

Veckans låt

23 578Nu var det slut på denna sommar. Min brassestol för i år (jag förbrukar ca en stol per säsong då de inte görs i gjutjärn) kommer att vikas ihop och hamna i garaget. Visst det är en och annan kväll kvar då jag sitter ute och låtsas läsa någon bok (jag somnar oftast) men det är inte samma känsla att sitta ute på kvällen och veta att man ska till jobbet nästa dag, Det bästa dagarna är när man vaknar och undrar vad man ska hitta på och kommer fram till att man får se vad som händer.

Nåväl men snart har jag bytt sittplats till en fåtölj som en och annan bloggare har efterlyst bildbevis på då han/hon inte trodde det var möjligt att någon överhuvudtaget kunde ha samma möblering som begravningsentreprenören i filmen Fyra nyanser av brunt. Det kan man visst. Min stol är den vänstra och ja, jag somnar även här.

23 579Veckans låt tar nu uppehåll tills det blir ljusare tider men bloggen Filmitch fortsätter att ge filmtips som vanligt under hösten och den vidriga vintern. Tack för den här sommaren.

The Canal (2014 Irland)

1P0txCIrländsk skräckfilm kan det vara något? Jodå det här var inte alls illa. Arkivarien David lever tillsammans med sin hustru och son i ett hus som enligt mitt sätt att se på saken är alldeles för stort och formligen skriker ut ”här spökar det”. Jag skulle aldrig övernatta frivilligt  i huset än mindre köpa det så egentligen skulle man kunna säga att paret har sig själva att skylla. Med andra ord än en film och ett spökhus och massa cgi-effekter – trodde jag. Redan en kvart in i filmen tar The Canal  en helt annan vändning och utvecklas till något som var avsevärt rysligare än en historia om ett spökhus. En del filmer mår bäst av att man inte säger så mycket om handlingen och The Canal vinner nog på att man vet så lite som möjligt innan man sätter sig ned för att se filmen.

Det är en lite annorlunda skräckis mot vad man kanske är van vid. Storyn rör sig framåt i sakta mak och har hela tiden en aura av hopplöshet och ångest över sig. Det är grått smutsigt, skitigt och dunkelt. Vidare så vet man inte riktigt vart man har filmens huvudperson och vad som är verklighet eller inte? The Canal är inte någon mysskräckis det är en film man mår lite smådåligt över när eftertexterna rullar men det är en bra film bara man inte hoppas på att få se en  lättviktig Hollywoodskräckis.

Regi: Ivan Kavanagh

Betyg: 7/10

Även Fiffi har skrivit om filmen.

The Graduate (1967 USA)

22aJag hade faktiskt inte sett denna klassiker tidigare men påhejad av Jojjenito och Henke kände jag att det var hög tid. The Graduate eller Mandomsprovet som den heter på svenska handlar om den något förvirrade unge mannen Ben Braddock. Han har precis slutat college och hans föräldrar anser att hans framtid nu är utstakad. Ben har däremot drabbats av existentiell ångest och vet inte vad han ska göra med sitt liv. I samma veva blir han förförd av frun till en av sina föräldrars vänner, Mrs Robinson. De inleder en kärleksaffär men när Ben blir kär i Mrs Robinsons dotter blir situationen ganska komplicerat.

Problemet med filmer som alla säger är fantastiskt bra är att förväntningarna stegras alltför mycket. Ibland uppfyller filmerna dessa förväntningar ibland inte. The Graduate gjorde detta till en början. Filmen första halva fram tills att dottern introduceras är bra. Samspelet mellan Hoffman som spelar Ben och Anne Bancroft som spelar Mrs Robinson är otroligt bra. Filmen är även riktigt rolig i sina stunder. När dottern kommer in i leken förvandlas Ben från en förvirrad ung man till en obehaglig och otrevlig stalker. Jag irriterar mig på Ben och känner att hans personlighetsförändring inte övertygar. Helst skulle jag vilja ge honom ett rejält kok med stryk. Det går möjligtvis att förklara hans beteende på det psykologiska planet men det berättas inte väl i filmen och manuset skaver rejält den sista halvan. Den allra sista scenen är dock briljant och jag fick äntligen min förklaring till Toms (huvudpersonen i 500 days of Summer) missförstånd över detta slut.

Trots mina invändningar är The Graduate en sevärd film. Härliga 60-tals färger, fint skådespeleri, ett bra soundtrack från Simon & Garfunkel och en mycket bra första halva hör till filmens fördelar. Sevärd men inte mer.

Regi: Mike Nichols

Betyg: 5/10

Årets bästa filmer 2012

2012

Jag arbetar mig sakta men säkert framåt genom åren. Jag har en och annan film kvar att se från 2012 men kastar här ut en lista från detta relativt stabila filmår väl medveten om att listan kan komma att ändras i framtiden. Det var 16 filmer i startfältet men här är de tio ”vinnarna”:

thebay2

10. The Bay : Barry Lewinson överraskade stort med den här klurigt gjorda ff-rullen om äckliga djur i vattnet som kommer upp på land.

still-of-emma-watson-in-the-perks-of-being-a-wallflower-(2012)-large-picture

9. The Perks of being a Wallflower Jag har en svag spot för coming of age filmer och slutet ackompanjerat av Bowies Heroes är magiskt.

teddy bear8. Teddy bear Ensamstående man åker på vinst och förlust till Thailand för att finna kärleken. Inte alls snaskigt utan en ganska söt liten kärlekshistoria om en gigantisk man med ett stort hjärta.

django_unchained-3

7. Django Hade nästan räknat ut Tarantino iom Death Proof men plötsligt började han göra bra filmer. Django är inte hans bästa med klart listvärdig.

Rise-of-the-Guardians-016. Rise of the Guardians Tecknad fantasy/superhjältefilm som jag fastnade för på en gång. Härligt äventyr och alla skriker sig inte igeom filmen trots att det är en s.k barnfilm. Skönt!

MV5BMTQ0MDA4NDM3Ml5BMl5BanBnXkFtZTcwMjA2ODU5OA@@._V1__SX1857_SY903_

5. Byzantium Stillsamt vampyrdrama med två mycket bra kvinnliga skådisar i huvudrollerna. Filmen gav mig en ”sense of wonder” känsla trots den sunkiga inramningen.

cloud-atlas-sonmi

4. Cloud Atlas På tal om ”sense of wonder”nummer 4 på listan mer en upplevelse än film. Fantasiska bilder och en hel del engagerade historier.

skyfall-dinner-suit

3. Skyfall 007 kom, såg och segrade. En av de bättre filmerna som gjorts i serien.

The-Avengers1

2. Avengers Bom! krasch! och bang! Charmig och grymt underhållande film.Spring-Breakers-pic1.Spring breakers En drömsk tripp till Florida och ungdomar på drift. Färglatt och obehagligt.

Inte så mycket att orda om ett stabilt bioår kort och gott. Mycket amerikanskt med bara två små nedslag i Danmark och Storbritannien. Vill man läsa mer om filmerna är det bara att klicka på länkarna.

Bubblare: Silver linings playbook, Would you rather, The Agression scale, Blood, Argo, Sinister.

Kvar att se: Les Miserables, Jakten, The Place beyond the pines, Mud, Rust & Bone, Holy motors mao ”buisness as usual” då det är filmer som kräver lite av sin tittare. De filmerna har en tendens att hamna lite längre ned i att se högen.

Andra filmspanare som skrivit om året

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Movies noir

FLMR

True story (2015 USA)

Lägger in en spoilervarning här för den som tänkt se filmen.

MV5BMTAzNTc5MTA0NzleQTJeQWpwZ15BbWU4MDU1MDM2NzMx._V1__SX889_SY754_Den prisade journalisten Michael Finkel åker dit rejält när det uppdagats att han ljugit i ett reportage. Finkel får sparken och får svårt att skaffa nytt jobb. När Christian Longo som misstänks ha mördat hela sin familj åker fast i Mexiko blir Finkel intresserad av fallet då han får reda på att mördaren använt sig av hans namn som falskt alias. Finkel tar kontakt med Longo och de träffas regelbundet fram till den kommande rättegången. Finkel försöker få fram sanningen om morden och blir samtidigt motvilligt fascinerad av mördaren.

Det är ett par bra saker med filmen. Jag gillade tempot som är mycket stillsamt utan att för den skull bli tråkigt. Jonah Hill och James Franco som spelar journalisten respektive mördaren är mycket bra i sina roller. Det stora problemet med True story som f.ö är baserad på en sann historia är att den leder ingenvart. Filmen har ingen slutkläm och när eftertexterna rullar sitter jag som ett frågetecken och undrar över varför denna tragedi var värd att filmas. Det slutar med att Longo blir dömd för mord vilket man anade redan från start.  Det kanske är filmens tvist – att det inte är någon tvist?  Filmen är baserad på en bok som kan vara läsvärd om den nu beskriver en mördares psyke och hur det känns att samtala med en individ av detta slag. True story ger mig tyvärr ingenting mer än bra skådespelarprestationer och ett stillsamt tempo men jag har sett väderleksrapporter med mer nerv än denna film.

The Nerd Bird har också sett filmen och var mer positivt inställd.

Regi: Rupert Goold

Betyg: 3/10