The Little death (2014 Australien)

TLD_NEW_YEZERSKIThe Little death är en avsevärt trevligare film från down under än Snowtown. Filmen består av ett antal kortare historier som länkas samman. Gemensamt för alla historierna är att de handlar om människor som har det svårt på det sexuella planet i sina förhållanden. Vi har frun som inser att hon endast blir upphetsad när hennes man gråter och går lite väl långt i sin iver at göra sin man upprörd. Vi har paret som efter ett tips från sin terapeut försöker sig på rollspel för att det ska tända till i sängkammaren. Problemet är bara att mannen tar det hela på lite för stort allvar. Vi har mannen vars fru inte visar någon ömhet och han tar till metoder som är allt annat än ok för att få närhet. Slutligen är det paret där frun har en sexuell fantasi som mannen försöker att infria med risk för sitt eget liv. Filmen avslutas med en historia om en dövspråkstolk som får ett mycket obekvämt och lite annorlunda uppdrag.

De olika historierna binds samman kanske lite väl löst och man skulle nog nästan kunna kalla The Little death för en antologifilm. Hur som helst så är det en rolig film om ömkansvärda människor som tar i lite väl mycket i jakten på att ha ett tillfredsställande förhållande. Bra men för mig okända skådisar och underhållande historier som jag inte vet hur de ska sluta gör detta till en klart sevärd film.

Regi: Josh Lawson

Betyg: 8/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Smokin’ Aces (2006 USA)

sIxQqvlhqWRiw0czLNuGS8q3P4FBloggkollegan FLMR kör temat sommarklubben för ögonblicket. Där tipsar han om filmer som passar bra sena sommarkvällar. Det brukar vara lite lättsamma filmer som roar för stunden. Filmen Smokin’ Aces var en av de första filmerna ut i årets sommartema och jag var övertygad om att jag hade sett den. När jag tänkte till lite extra visade det sig att så inte var fallet. Filmen jag blandade ihop Smokin’ Aces med var Guy Richies Revolver och om jag inte minns helt fel så är dagens film avsevärt bättre en Richies film.

En Las Vegas trollkarl, Buddy Israel,  har tagit sig vatten över huvudet. Han har haft en ganska framgångsrik show i spelstaden men har i samma veva skaffat sig vänner som inte hör till de bästa nämligen maffian. När så Buddy riskerar att åka dit beslutar han sig för att sjunga som en kanariefågel och avslöja alla skumraskaffärer han känner till. Trollkarlen gömmer i sig i takvåningen på ett hotell i Reno och vågar inte kliva utanför dörren i väntan på att hans deal med polisen ska gå igenom. Polisen vill ha honom i förvar så snabbt som möjligt medan maffian vill ha Israel död så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis ska ett lukrativt kontrakt på Buddys liv ordna det sistnämnda då det lockar till sig en hel hop lönnmördare.

Perfekt sommarfilm det här. Som tittare behöver man inte bry sig speciellt mycket det är bara att hänga med på den underhållande färden. Filmen är riktigt rolig i sina stunder fast speciellt spännande blir den kanske inte. Det spelar inte någon större roll då Smokin’ Aces är lite av en hejsansvejsan film. Skådisarna verkar haft trevligt och trots att liken samlas på hög i hotellets korridorer skulle jag nog vilja kalla Smokin’ Aces för trivsam. Inget mästerverk men som jag sagt så många gånger tidigare – filmen fyller sin funktion.

Regi: Joe Carnahan

Betyg: 6/10

 

 

The Quiet ones (2014 USA)

The_Quiet_Ones_posterEn del filmer går tvärs genom huvudet på en. The Quiet ones är en sådan film. Jag såg den för ett par veckor sedan och när jag nu sätter mig ned för att skriva om filmen är det mest luddiga hågkomster som dyker upp i skallen. Inte ett gott tecken.

Filmen är än en s.k found-footage film men den utspelar sig i Storbritannien så vi slipper åtminstone en Bigfoot som ränner runt och gapar i ytterkanten av bilden. Berättelsen utspelar sig under 70 talet där en något överentusiastisk professor samlar en grupp studenter för att dokumentera forskning som inte är helt ok. Professorn är nämligen lagt beslag på en ung tjej som hävdar att hon är besatt men den självgode akademikern hävdar det motsatta och menar att han kan bota sin ”patient”. Formulering ”lägga beslag på” passar verkligen då tjejen hålls inspärrad av professorn som sköter experimentet med fast hand. Redan här drog jag öronen åt mig då det känns osannolikt, även om historien utspelar sig under det något obalanserade 70 talet, att man kunde stoppa undan folk lite sådär bara därför man har en himla massa universitetspoäng.

The Quiet ones är en ganska seg historia och är en typisk ”var det här allt man fick för pengarna film”. Den är helt ok när det rör karaktärer och miljöer och känns relativt välproducerad men om man ser en skräckis vill man åtminstone att det ska hända något och inte bara titta på massa studenter som hunsas av en halvstollig professor ackompanjerade av en tjej i vitt nattlinne som gapar och vrålar.

Regi: John Pogue

Betyg: 3/10

Veckans låt

Ibland kan det vara bra att utmana sig själv – fast inte för mycket,  jag kommer t.ex aldrig att klättra i berg eller liknande dumheter. Jag var på lokal med lillebror, en karaokebar där det var om kan uttrycka sig som så – högt i tak när det gäller klientelet. Jag trivdes som fisken i vattnet och innan jag visste ordet av så stod jag på scen och sjöng. Turligt nog hade jag haft sans nog att välja ett lättsjungen låt som jag kunde utan och innan. Resultatet hade inte blivit lika tillfredsställande om jag valt t.ex Wuthering heights med Kate Bush något lillebror gjort en sen kväll efter ett par öl för mycket. Mitt sångnummer var mer modest:

Brooklyn’s Finest (2009 USA)

ladda nedDe tre poliserna Eddie, Tango och Sal arbetar på samma station i stadsdelen Brooklyn. Eddie har bara några dagar kvar till pensionen och har sedan länge  lagt av med att vara polis.  Tango arbetar undercover och börjar få allt mer svårt att skilja på vart hans lojalitet ligger. Slutligen har vi Sal som har för vana att plocka åt sig pengar på brottsplatser. Då han saknar stålar till ett husköp han anser vara nödvändigt blir han allt mer desperat i att komma över kontanter. Dessa tre polisers vägar kommer att korsas en natt som kommer ändra deras liv.

Antoine Fuqua är lite av ett vågspel för mig. Training day var suverän The Equalizer helt ok medans Olympos has fallen var riktigt sunkig. Dagens film är lite gjord med vänsterhanden. Det är inget nytt som sker och det är gamla vanliga klyschor som luftas. Den korrumperade snuten, snuten med psykiska problem och snuten som gett upp. Trots detta biter sig historien fast. Fuqua får mig att bry mig om de tre huvudrollsinnehavarna som alla i grund och botten är sympatiska människor som haft otur och kanske hamnat lite fel här i livet.. De gestaltas väl av skådespelartrion  Richard Gere, Don Cheadle och Ethan Hawke. Då jag bryr mig om de tre rollfigurerna blir jag automatiskt engagerad i filmen även om man kan räkna ut med vänsterhanden hur det kommer att gå.

Brooklyn’s Finest erbjuder kanske inga nyheter eller visar något man inte tidigare sett men det är en stabil film som fyller sin funktion. Frun tyckte dock att den bara var ”knappt ok” och lite i ”segaste laget”och orkade inte sitta speltiden ut. Hon ville ha mer av biljakter och slagsmål och mindre av medelålders män som försöker få sina liv att gå ihop.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

Mark Millar/Goran Parlov: Starlight

comics-starlight-1I omvärldens ögon är den numera pensionerade stridspiloten Duke McQueen en oförarglig tok. T.om hans barn tycker att han är pinsam då han i fyrtio år hävdat att han blev kidnappad av ett UFO och förd till en annan planet där han bekämpade 0diverse skurkar och vann både prinsessan och hela kungariket. Den enda som alltid trott på Dukes berättelse är hans fru och när hon dör i cancer känner han sig mycket ensam men så en natt landar ett rymdskepp på hans bakgård. Farkosten kommer med dåliga nyheter. Prinsessan är mördad och folket har förslavats. I ett sista desperat försök har man nu sökt upp Duke för än en gång att be om hans hjälp. Duke är tveksam sist han var på rymdäventyr var han en ung man nu är han en bitter och deprimerad pensionär.

Mark Millar beskylls, med viss rätta, att han skriver sina serier utifrån att de ska bli filmer. Då han ligger bakom KickAss, Wanted och Kingsman så stämmer det till viss mån. De flesta serier jag läst av författaren skulle passa bra som film. Jag har lite svårt att begripa kritiken, för om en serie är bra och storyn passar väl som film vad är problemet?

Starlight passar ypperligt som film då det är ett frejdigt rymdäventyr fyllt med fart och fläkt, slemma skurkar, storslagna vyer och gott om ”dammigt i rummet” ögonblick. Nu är jag inte speciellt rastlös på att få se Starlight som film (kontrakt har skrivits med 20th century fox vad jag förstått) då serien klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Det är en lättsam historia som inte kräver allt för mycket av sin läsare och jag anar att de flesta som gillar sf både i bok och filmform skulle uppskatta historien som påminner ganska mycket om den gamle matinéhjälten Flash Gordons öden och äventyr. Millars manus är stabilt och storyn håller hela vägen in i mål. Det är Goran Parlov som står för teckningarna och då han är en av mina favoritartister i branschen finns det inget för att klaga på. Av och till påminner Parlov om den franske tecknaren Jean Giraud/ Mœbius (Blueberry/Dune) och det är inte fy skam. En högst rekommendabel serie som finns samlad till ett humant pris för den lässugne. starlight-3 ladda ned

Happy camp (2014 USA)

5a2facca7dd0356dde37aab796d4f1e0Michael har plågats i många år av att han var närvarande när hans syster försvann spårlöst. Systern kidnappades framför Michaels ögon men han har förträngt minnet och kommer inte ihåg några detaljer. Tillsammans med sin flickvän och en kompis reser de till hans hemstad Happy camp i förhoppning att Michaels minne ska väckas till liv.  Happy camp är en sådan där stad som man gör en extra ansträngning över för att ta en alternativ resrutt när man närmar sig. Det är slitet och miserabelt. När sällskapet undersöker stadens historia närmare upptäcker de att det är många personer som försvunnit under årens gång i området.

SPOILERVARNING

Än en gång en foundfootage film med Bigfoot. Det verkar som att varenda jävel med tillgång till filmutrustning inköpt på Walmart  känner att man måste göra en film om denna amerikanska myt. Detta var tredje filmen jag sett på kort tid där den håriga apmänniskan dyker upp som gubben i lådan. Happy camp är helt ok fram tills mysteriet avslöjas. Staden är creepy och filmen har en olycksbådande stämning men som sagt när apjäveln dyker upp tänker jag med en tung suck ”Inte en gång till”.

Regi: Josh Anthony

Betyg: 3/10

Electric boogaloo (2014 Australien m.fl)

Screen-Shot-2014-09-08-at-5.58.25-PMElectric Boogaloo är dokumentären om filmbolaget Canon som tog Hollywood med storm under 80-talet. Bolaget styrdes av kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus, två män från Israel som älskade film och ville göra film. Nu gjorde de detta på sitt eget lilla vis vilket inte föll i god jord hos etablissemanget.

Kusinerna visste hur man skakade fram stålar till en film men de hade kanske inte riktigt koll på kvaliteten eller hur man gjorde film. Bolaget har bla produktioner som He man, Superman IV, Over the top, i sitt CV. Kanske inte filmer man tänker på i första hand när man ska lista sina favoriter från årtiondet. Däremot har de gjort ett stort kulturellt avtryck så när åtminstone jag tänker på 80 talet och film är det många av bolagets filmer som ploppar upp i sinnet.

Till en början gick det bra för de två herrarna då de satsade på kvantiet i kombination med våld och lättklätt istället för kvalitet. Däremot kom det grus i maskineriet när man försökte sig på att producera lite dyrare filmer. Enligt dokumentären var det just de tre ovan nämnda filmerna som sänkte boklaget

Electric Boogaloo är inte sevärd därför att det är en ovanlig eller konstnärligt gjord dokumentär. Det är en linjärt berättad historia som däremot består av sköna filmklipp, intervjuer och härliga anekdoter. Det är en mycket underhållande historia och är väl värd att lägga tid på om man gillar film och 80-talet. Jag fick också (till min fasa) en hel del filmtips.

Regi: Mark Hartley

Betyg: 7/10

Run all night (2015 USA)

8203_poster_iphoneÄn en actionfilm med Liam Neeson och än en actionfilm där han spelar ett vrak. Här spelar Neeson den f.d irländska hitmannen Jimmy Conlon. Jimmy tillbringar sina dagar på div barer och sjunker allt mer ned i förnedringen. Han håller sig nätt och jämnt över ytan tack vare att den lokala maffiabossen Shawn som hjälper Jimmy av och till då de är forna barn och arbetskamrater. När så Jimmys son Mike hamnar på kollisionskurs med maffiabossens son vaknar han upp ur alkoholdimmorna och måste ingripa för att rädda sin sons liv. Det blir lite extra svårt då sonen inte vill veta av sin far och de har inte umgåtts på flera år. Kommer far och son att försonas? Kommer Jimmy att återfå sin värdighet? Kommer stadens gator täckas av lik? Frågor man som tittare vet svaren på innan ens förtexterna rullat klart.

Neeson är duktig även om han travar runt på redan upptrampade stigar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Filmen håller ett bra tempo och har inga större svackor. Bra skådisar överlag, helt ok actionscener och tom lite småspännande av och till. Mitt enda problem är nog svensken Joel Kinnaman som än en gång gör en film med samma ansiktsuttryck. Jag har nu inte sett alla filmer som Kinnaman gjort men det känns som att han ser likadan ut i film efter film och jag undrar lite över vad det är Hollywood ser i karln då han hitintills inte direkt uppvisat några skådespelartalanger. Han förstör inte filmen men är överlag ganska ointressant som skådis. Run all night är en dussinfilm men den håller kvalitén.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Veckans låt

Om man nu sett videoklippet kan det hända att man tror att detta är ett gäng där man är BFF. Inget kunde vara längre från sanningen. I korthet lyder historien: Billy Corgan (den flintskallige i videon) lade ned bandet Smashing Pumpkins. Senare hävdade han att det var gitarristen James Iha som var anledningen till detta. Iha är än idag oförstående till detta påstående. Corgan bildade då bandet Zwan som i mina öron låter som en lite lättsamare version av Smashing Pumpkins. Zwan gjorde en skiva och gav sig ut på turne. Plötslig läggs Swan ned av Corgan som menar att han aldrig tidigare i sitt liv arbetat med så svekfulla människor. De övriga bandmedlemmarna är än i dag oförstående till Corgans uttalande. Jag anar att Corgan kanske inte är en människa som skulle vara första hands valet i ett projekt som bygger på samarbete.

Det var lite synd att Zwan gick en snabb död till mötes då skivan är riktigt bra men å andra sidan startade Corgan upp Smashing Pumpkins igen och kan än i dag inte lyssna till Zwans musik då den river upp sår i hans själ. Känslig kille.

God help the girl (2014 Storbr)

hdizle-God-Help-the-GirlStuart Murdoch heter frontmannen i bandet Belle & Sebastian. Som så många andra musiker dessa dagar har han ett sidoprojekt, God help the girl, lite märkligt kan tyckas då musiken låter likadant som Belle & Sebastian. Musikalen som Murdoch skrivit både musik och handling till samt även regisserat bygger till största delen på låtar från sidoprojektsbandet.

Filmen startar med Eve som inte mår speciellt bra. Vad som är fel på henne är lite otydligt men en släng av anorexia i kombination med någon form av psykiskt sammanbrott verkar vara fallet. Eve avviker från sjukhuset och blir kompis med wannabe artisterna James och Cassie. Då Eve har en förmåga att snickra ihop bra låtar bildar de tre ett band. Det blir en sista intensiv sommar för de tre vännerna innan verkligheten knackar på dörren och de blir tvungna att ta tag i den hemska uppgiften att växa upp.

Om man ska gilla den här filmen är det ett par tre saker man måste acceptera. Dels att filmen stundtals blir lite larvig men hallå ! det är en musikal då får man köpa att folk brister ut i sång i både tid och otid. Man kan även börja undra över hur Eve hela tiden kan se ut som en fotomodell med perfekt sminkning trots att det hävdas att hon inte mår bra och inte tycker om sig själv t.om i halvsunkiga fotbollskläder ser Eve bra ut. Kort och gott: Hennes psykiska ohälsa är inte riktigt övertygande. Det är också till en stor fördel om man gillar Belle & Sebastian och inte tycker att det är ett pretentiöst hipsterband. Köper man dessa saker samt att jag som man alltid förundras över att tjejer väljer fel killar (men den diskussionen tar vi en annan dag) så är God help the girl en mycket charmig liten bagatell fullproppad med trevliga musikalnummer. Tv-tittare kanske tycker sig känna igen tjejen med pälsmössa på bilden. Skådisen heter Hannah Murray och spelar Gilly i Game of thrones. En liten låt från filmen bjuder jag på och det är Emily Browning som sjunger. Något hon gör bra bra om ni frågar mig.

Regi: Stuart Murdoch

Betyg: 7/10

Fracture (2007 USA)

fracture0701Ryan Gosling vs. Sir Anthony i en giganternas kamp inte illa alls. Gosling spelar den hete juristen Willy Beachum. Efter att ha haft en mycket framgångsrik karriär hos åklagarmyndigheten är han på väg att lämna sin arbetsplats för ett nytt attraktivt jobb på en stor advokatfirma. Ett sista fall som verkar vara en walk in the park hamnar på Willys bord. En svinrik man har uppenbarligen mördat sin otrogna hustru. Det finns vapen, vittnen och mördaren har gripits på platsen. Vidare vill stollen föra sitt eget försvar. Som en sista tjänst till sin forna arbetsgivare åtar sig Willy fallet som inte verkar innehålla några större problem. Det han inte vet är att hans motståndare är en mycket intelligent man som inte lämnat något åt slumpen.

Ett rättegångsdrama med en överspelande Sir Anthony är inte illa vara. Skådisen suger på varenda replik som om att det vore en extra god karamell. Sir Anthony riktigt myser i sin roll när han får visa hur duktig skådis han är. Vidare envisas regissören att ge Sir Anthony en något märklig ljussättning under stora delar av filmen. Ofta filmas skådisen i ett intensivt ljus och om det inte vore som så att Fracture är ett rättegångsdrama så skulle man kunna tro att filmer hade något religiöst att berätta. Jag sitter alltid och småler åt Sir Anthony då jag inte kan ta skådisen på allvar men han är en underhållande figur i.o.m att han är så övertygad om sin egen förträfflighet. Han påminner i mångt om mycket om Jan Malmsjö som också han är en underhållande figur man inte riktigt kan ta på allvar. Filmen som sådan är kanske inte något mästerverk. Den är välproducerad, har bra skådisar och innehåller en klurig historia med ett par tvister som sig bör när det handlar om rättegångsdramer. Gillar man genren är den definitvt sevärd.

Regi: Gregory Hoblit

Betyg: 6/10

007FCT_Anthony_Hopkins_035

fracture_movie_image_anthony_hopkins__4_

Dagfjärilen (1967 Frankrike)

34c6ac_5a234ede05bc431ab4977b3d407901cbHemmafrun Séverine har det inte lätt. Hon lider nämligen av sexuella problem eller vad man nu kan kalla det. Hon och hennes man sover i åtskilda sängar och vad man förstår är det inte ofta det händer något i sänghalmen hemma hos paret. Séverine har dock vissa sexuella begär men de lever hon ut i fantasier som ofta går ut på att hon blir förnedrad. Så en dag blir hon nyfiken på de prostituerades liv och leverne och hux flux tar hon anställning på ett etablissemang men bara under dagtid då hennes man arbetar. Séverine  blir snabbt en populär dam och får en beundrare i den unge gangstern Marcel som snokar reda på hennes hemadress. Man behöver inte vara utrustad med många hjärnceller för att räkna ut att det kommer gå illa riktigt illa eller gör det egentligen det?

Märklig film det här, mycket märklig. För det första känns den väldigt daterad. Séverine och hennes man talar om horhus och prostituerade i en scen där mannen med en lätthet som att han beställer in en latte berättar hur han besökte dessa ställen innan de blev ett par. Jag blir också inte riktigt klok på vad Séverine är för sorts människa. Det hintas om övergrepp när hon var ung men det är svårt att veta om det är fantasier eller inte då filmen av och till är lite oklar på vad som är dröm eller verklighet. Att filmens slut är öppet för tolkningar är minst sagt en underdrift. Som sagt en märklig film det här men absolut inte dålig snarare tvärtom.

För det första så spelas Séverine av den undersköna Catherine Deneuve bara det gör filmen sevärd. Vidare så gillade jag den här känslan av att man inte riktigt visste vart man hade historien. Det  gjorde att jag satt som på helspänn då jag var osäker på vilka vägar berättelsen skulle ta. Filmen är välgjord och kändes både annorlunda och utmanande. De som eventuellt väntar sig att få se något snaskigt i bild blir nog besvikna. För att vara en en film som handlar om sexuella fantasier och horhus är det en förvånansvärt påklädd historia. Jag blev faktiskt så konfunderad över filmen att jag blev sugen att läsa boken av Joseph Kessel från 1929 vilket kommer ske förr eller senare.  Dagfjärilen är en sådan där film man gärna ville fler skulle sett så man skulle kunnat diskutera filmen för det var som sagt en historia som satte griller i huvudet på mig. Är den en gubbsjuk fantasi? Handlar det om en kvinnas sexuella frigörelse eller är allt bara en dröm? Fråga mig gärna men några svar har jag inte att ge.

Regi: Luis Buñuel

Betyg: 8/10

Även Sofia har sett filmen.