Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Wild tales (2014 Argentina)

relatos-salvajesDetta var Argentinas bidrag till Oscarsgalan i år och vilket bidrag sen! Wild tales består av sex fristående berättelser. Den gemensamma nämnaren är att folk i olika situationer lackar ur – ordentligt. Berättelserna rör en hämndlysten pilot, ett fatalt besök på en vägkrog, road rage, en man som för en hopplös kamp mot byråkratin, en rik familj som försöker slippa ta sitt ansvar samt ett bröllop jag hade betalt stora summor för att få vara en av gästerna.

Wild tales är en mycket rolig film trots alla våldsamheter. Jag satt med ett hånflin filmen igenom och den där krypande ångesten som av och till dyker upp när jag får se människor agera pinsamt fanns inte att finna. Filmen kanske inte passar alla och jag kan tänka mig att en och annan nog undrar ”vad är det här” men jag hade som sagt en mycket underhållande stund. Då Wild tales inte vann priset för bästa icke engelskspråkig film blir det intressant att se Ida (filmen som vann den åtråvärda statyetten) för att få svart på vitt om Oscarjuryn överhuvudtaget har någon smak.

Regi: Damián Szifrón

Betyg: 9/10

Shakespeare söndag: Julius Caesar (1953 USA)

ckWZX2DLXOQQF4bjbGJ0ggYJG1uShakespeares tragedi Julius Caesar har filmatiserats en handfull gånger och det är nog denna version som är den mest kända. Kanske främst beroende på att filmen har en halvt om halvt legendariskt trio i huvudrollerna: James Mason i rollen som Brutus,  Cassius spelas av John Gielgud och slutligen Marlon Brando som Marcus Antonius. Caesar spelar av Louis Calhern en skådis vars namn var helt okänt för mig men enligt IMBD har han gjord en hel del kända filmer. Om man kan sin antika historia innehåller filmens handling inga större överraskningar. Shakespeare har ändrat i några detaljer för att få bättre flyt på storyn men i övrigt håller den sig relativt väl till vad som skedde kring mordet på Caesar.

Dramat huvudperson får nog sägas vara Brutus som övertalas av Cassius att delta i mordet på Caeser. Anledningen till komplotten är att man anser att Caesar blivit för mäktig och det är bara en tidsfråga innan han utnämns till kung. Efter stor vånda och tvivel accepterar Brutus sitt öde och deltar i mordet. Attentatet går som smort men efter mordet lyckas Marcus Antonius vända folkopinionen mot mördarna som tvingas fly och de inblandades öde avgörs i slaget vid Filippi

Ja hur var nu filmen? Det är minst sagt en blandad kompott. Då jag vet precis hur det ska gå blir det lite tradigt att höra på Brutus monologer då jag s.a.s sitter med facit i hand. Turligt nog spelas Brutus av Mason som enligt mig är filmens stjärna. Masons minspel under själva mordet är skådespeleri av hög klass och han gestaltar sin Brutus med en skörhet som gör att åtminstone jag finner en viss sympati för honom. Nu var inte Mason speciellt glad då han fann att Brando skulle vara med i filmen. Han insåg att Brando troligen skulle stjäla uppmärksamheten vilket han också gjorde. När jag tidigare hört om filmen är det just Brandos insats som uppmärksammats lite orättvist mot Mason kan jag tycka. Brando har förärats med filmens höjdpunkt ”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears” som är Shakespeare i högform men i övrigt tyckte jag nog att Brando mest såg väldigt svettig ut. Det kanske inte fanns anti-shine på den tiden? Gielguds skådespeleri är ganska stelt i han går mest runt och ser ut som att han har fått något uppkört i röven. Rekvisitan är fin men förutom Brandos tal till massorna och Masons insats vet jag inte om filmen var så värst engagerande. Hoppas Sofia hittade något roligare.

Regi; Joseph L. Mankiewicz

Sofias val för dagen finner ni här.

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Tema: Shakespeare

Shakespeare_shirt-1I mars månad blir söndagarna lite extra fina här på bloggen, frågan är om jag ska införa slipstvång för herrar och aftonklänning för damer. Tillsammans med Sofia kommer vi att beta av ett antal filmatiseringar av Shakespeares verk. Det blir mer eller mindre kända historier. Jag har skippat de filmer som varit inspirerade av hans historier t.ex Ran, Lejonkungen och The Forbidden planet utan valt filmer där man talar på vers och håller sig någolunda till originalstoryn. Det blir ett par återbesök men också en och annan ny bekantskap för min del. Så fram med kalasbyxorna och på med perukerna nu blir det åka av!

The Woman in black 2: Angel of death (2014 Storbr)

11181345_800Det har gått några decennier sedan händelserna i förra filmen och är nu i början av 40-talet och det  2:a världskriget. Under blitzen beslutade myndigheterna att man skulle frakta ut barn från infernot i de de brittiska städerna till den tryggare landsbygden. Barnen i dagens film hade troligen varit säkrare i London än i Eel Marsh House som är deras slutdestination. Huset står kvar sedan förra filmen och damen i svart dyker upp så fort gästerna anländer och börjar snärja ungarna för att locka de små liven i döden.

Det positiva med filmen är att man har en tacksam miljö att röra sig i. Det gamla slitna huset är rysligt det ska erkännas, personligen hade jag vänt i dörren. Positivt är också att man förlitar sig på lite mer modesta effekter så som gungstolar som gungar av sig självt, spökhänder på axlar och knarrande dörrar. Det är åtminstone saker av detta slag som skrämmer mig inte folk och ting som flyger i luften och en massa CGI-effekter. Det negativa är att filmen är som den är. Det är inget nytt under solen, jag vet ungefär hur det ska sluta och som vanligt tar man i lite för mycket när det är en halvtimme kvar. Helt ok skådisar, rysliga miljöer och relativt välproducerat gör att filmen knappt blir godkänd men inte mer.

Regi: Tom Harper

Betyg: 5/10

The Slap (2011 Australien)

The-Slap-2D-DVD-318x477Man kanske kan få bjuda på lite rejäl australiensk förortsångest så här till helgen. The Slap  är en tv-serie i åtta delar som tar avstamp i en fyrtioårsfest. Det är Hector som fyller jämt och har bjudit in släkt och vänner till en grillfest. Naturligtvis är det inte helt friktionsfritt bland gästerna och gamla konflikter ligger och puttrar under ytan. När så Hectors kusin Harry ger en unge en örfil bryter helvetet ut. Örfilen blir en katalysator som drar fram en massa otrevliga saker och innan vi nått slutet på berättelsen har man betat av: Kvinnomisshandel, otrohet, våldtäktsanklagelser, olycklig kärlek och en himla massa annat som tydligen hör till vardagen för oss arma människor och naturligtvis är det alldeles underbart i all sin ångest.

Det här var en serie jag verkligen gillade. Varje avsnitt koncentrerar sig på en personerna som var med på festen. Då perspektivet hela tiden ändras växlar mina sympatier mellan de olika inblandade. Det är nog egentligen bara två personer som jag ogillar när berättelsen tar slut annars växlar som sagt mina sympatier med rollfigurerna. Alla beter sig mer eller mindre korkat eller illa men vem gör inte det, kanske inte i sådan grad som de inblandade i detta förortsdrama, något man nog ska vara tacksam över.  Samtidigt har berättelsen försonade drag och man inser att det är viktigt att förstå och förlåta andra människor om livet ska gå vidare. Även om jag låg och vred mig i ångest som en ynklig liten mask i tv-soffan var detta en positiv serie i slutändan. Amerikanerna som tydligen inte förstår sig på den australienska dialekten har gjort en nyinspelning på serien som precis har haft premiär. The Slap är baserad på en bok med samma namn som jag inte läst än (ska tilläggas). Sofia har emellertid  läst boken och det kan ni läsa om här.

Betyg: 9/10

 

Antikörper (2005 Tyskland)

gM6DbyVt57WXR5BWwBiFbLBqtUaEn liten by i södra Tyskland har i en tid plågats av ett olöst mord. Byns polis misstänker att mördaren finns bland byborna något som lägger lite sordin på det frejdiga lantlivet. När en seriemördare grips i Berlin visar det sig att han passerat den lilla byn under sin mordturné. Då det finns en möjlighet att han är mördaren reser polisen till Berlin för att försöka få klarhet i fallet. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta lek mellan polisen och mördaren och vad som är sanning eller inte är minst sagt grumligt.

Det var Movies noir som hade den filmen på sin lista över de bästa filmerna 2005 och den verkade definitivt vara värd en chans. Slutresultatet är ömsom vin och ömsom vatten. De två huvudpersonerna är intressanta. Seriemördaren är väl mest som seriemördare är numera på film men görs det bra (vilket det görs här) blir det ofta ett rysligt personporträtt. Polisen är en komplicerad man som har det besvärligt med både sig själv och sin familj. Lägg sedan till att han våndas av religiösa kval så har vi en man som inte har det lätt här livet. Jag blev nog mer intresserad av familjelivet och vardagen i den lilla byn än själva mordmysteriet men å andra sidan var det kanske just detta som gav vardags och familjelivet en extra krydda då mordet är en katalysator till att gammal skit ska flyta upp till ytan. Tyvärr tappar Antikörper rejält i upplösningen som tyngdes av alltför övertydliga religiösa blinkningar men jag får lov att erkänna att mördarens plan lurade mig hela vägen in till upplösningen.

Regi:  Christian Alvart

Betyg: 7/10

The Taking of Deborah Logan (2014 USA)

The Taking of Deborah LoganDet här med handkamerafilmer verkar ha kommit för att stanna. En del avskyr det och menar att filmen känns som hela havet stormar, andra (jag t.ex) störs inte nämnvärt. Görs det bra kan man uppnå en närhet till historien som ibland kan vara svår att få till med ”traditionellt” filmande. En annan fördel är att en film inte behöver ha en jättestor budget och sitter man på en bra historia finns det en chans att realisera sina drömmar utan att man måste harva runt med mössan i hand bland de stora bolagen. Det sistnämnda skälet gör naturligtvis att det blir mycket skit som produceras och ”hellre än bra” är nog ett uttryck som alltför ofta kan appliceras på den här subgenren.

The Taking of Deborah Logan är det ett filmteam som ska dokumentera alzheimer drabbade Deborah Logan och hennes sjukdomsförlopp. Det kan låta bisarrt men filmen utspelas i USA och Deborah har inte försäkringar som täcker hennes vård så på initiativ av dottern Sarah görs denna studie i utbyte mot att man betalar mammans sjukhusräkningar. Bara sjukdomen alzheimer inger en känsla av skräck men här har man pytsat in lite extra i storyn. Deborah förväntas vara lite förvirrad och kanske säga märkliga saker men efter en tid får dottern och filmteamet skäl till att fundera om vad som är sjukdom och vad som är annat.

Den här filmen bjöd på två saker: En hel del rysliga scener, regissören vet hur en slipsten ska dras och det var flera gånger jag fick det tvivelaktiga nöjet att rysa till. Man har också lyckats engagera bra skådisar i den den kvinnliga trion Jill Larson (Deborah), Anne Ramsay (Sarah) och Michelle Ang (ledaren för forskningsprojektet). De var för mig okända namn men skådespelarna är riktigt bra och trovärdiga i filmen. Då det rör sig om skräck håller det som tyvärr oftast inte hela vägen ut och filmen blir lite tramsig sista halvtimmen men det är något jag börjar bli van vid det här laget.

Regi:Adam Robitel

Betyg: 7/10

Wild card (2015 USA)

wild-card-posterDet är tunga tider nu med gråa himlar, mörker och ja bara bläääh. Då känns det skönt och mysigt och alldeles underbart (nästan som en bal på slottet) när man upptäcker att Jason Statham kommit med en ny film. Här spelar Statham Nick Wild en sorts guide/bodyguard/fixare i Las Vegas. Mot ersättning hjälper han folk med smått och gott i staden men håller sig inom lagens råmärken. När så en av hans vänner blir misshandlad och våldtagen av en person med kopplingar till maffian ser Nick sig tvungen att ställa saker och ting till rätta.

Ingen skugga ska falla på Statham (en mening jag ofta får använda mig av när jag skriver om filmer han är med i), han gör det han ska men i ärlighetens namn är inte Wild card speciellt bra. Om nu inte Statham hade ståtat med sitt namn i rollistan är nog frågan om filmen ens är sevärd. Det händer inte så värst mycket och jag sitter mest och väntar på att storyn ska sätta fart vilket den till slut gör men då är filmen nästan slut. En halvseg och lite oinspirerad film. Roligast är alla kända ansikten som dyker upp i småroller. Det verkar som att filmens regissör har passat på att engagera dessa personer när de av en händelse råkat passerat Las Vegas. B.la dyker Stanley Tucci upp i en hiskelig peruk. Han kanske har fått smak för detta klädesplagg(?) iom Hunger games? Roligare än så blir tyvärr inte filmen men Stathams närvaro lyste upp livet åtminstone en liten stund.

Regi: Simon West

Betyg: 4/10

A Most wanted man (2014 Storbr m.fl)

a-most-wanted-man-posterTill skillnad mot sina kollegor inom spionbranschen som styrs av fruktan försöker Günther Bachmann fatta rationella beslut gärna med en touch av medmänsklighet. Där kollegorna låter devisen att hellre ta det säkra före det osäkra styra sitt agerande är Bachmann ovanligt förnuftig i en värld som präglas av paranoia. När så rysstjetjenen Issa Karpov anländer till Hamburg går underrättelsetjänsterna bananas. Karpov är en eftersökt man och vilket ärende han har i Hamburg är oklart. Bachmann får kämpa i motvind och försöker argumentera för en vettig lösning på det eventuella problemet med det potentielle terroristen frågan är bara om överhuvudtaget någon lyssnar på honom.

A most wanted man är baserad på av John le Carrés romaner. Hans spioner är så långt från 007 man kan komma. Jag har inte läst några av författarens böcker men sett desto fler filmer som är baserade på hans verk. Oftast är filmerna bra men man får vara beredd på att de inte innehåller några rafflande biljakter eller slagsmål däremot är det desto fler scener bestående av gråa byråkrater och tjänstemän om vänder papper och munhuggs. Något som också kan vara roande om det görs rätt.

Den här filmen skulle tyvärr bli en av Philip Seymour Hoffmans sista. Filmen i sig är det inga större fel på den puttrar på i maklig takt. Problemet är att den är lite väl stillsam och jag anar snabbt hur den kommer att sluta. Här får man istället uppskatta en något annorlunda miljö (Hamburg) och en kompetent regi (Anton Corbijn).  Hoffman är som alltid bra synd bara att man envisats att ge hans rollfigur en brytning tyska. Följaktligen går Hoffman omkring och bryter på tysk/engelska filmen igenom men märkligt nog gör hans kollegor inte detta. Ett ganska tramsigt och onödigt men ett alltför vanligt grepp inom filmvärlden. A most wanted man är ok men det finns bättre filmer att se av Hoffman. Är man sugen på fler spionberättelser som är baserade på Carrés romaner rekommenderar jag The Constant garderner och Tinker tailor soldier spy.

Regi: Anton Corbijn

Betyg: 5/10