Veckans låt

Vädret är som det är. Tydligen var det bara 2 grader härom natten vid väderstationen på Karlstads flygplats men jag väljer att tolka detta som false news. Jag går åtminstone i kortbyxor och skjorta alla dagar.

Kastar in ett par tips på tv-serier när jag ändå är i farten: Deutschland 86 (svt play) samt The Great (HBO)

Ha en go vecka!

Peter Straub: Skuggrike

När Tom Flanagan börjar i en ny skola blir han snabbt vän med Del Nightingale kanske främst beroende på deras gemensamma intresse för trolleri. Del brukar tillbringa sina lov hos farbrodern Coleman Collins som en gång var en av världens mest berömda trollkarlar men har numera isolerat sig på sitt gods Skuggrike sedan många år tillbaka. Tom blir inbjuden att följa med till farbrodern över sommaren och han tackar lite motvilligt ja. Tom har en känsla av en annalkande fara och känner att han måste beskydda sin vän.

Peter Straub slog igenom ungefär samtidigt som Stephen King men har inte blivit lika känd som den sistnämnde. Det finns en handfull böcker av författaren på svenska men i Sverige är han nog mest känd för att ha författat Talismanen och Det Svarta huset tillsammans med nämnde King.

Jag har läst en handfull noveller och ungefär lika många böcker av Straub och mitt omdöme om författaren blir nog att han är si så där bortsett från Ghost story  (Gengångare) som är lite av en klassiker i genren. Problemet med Straub är att han verkar vilja berätta mer än vad han hinner med – ofta är historierna lite röriga och saknar tempo. Berättelserna tassar fram. Så även i fallet med Skuggrike.

Premissen är det inget fel på men det är i själva utförandet som det fallerar. Boken tar aldrig riktigt fart och blir aldrig speciellt spännande. Det är inget fel på Straubs språk han är duktigt med orden och kan frammana både karaktärer och stämningar men han vecklar in sig i sin historia vilket gör som jag tidigare nämnde att berättelsen aldrig riktigt får grepp om mig. Skuggrike blir för mig både rörig och långdragen.

Nu är inte boken helt omöjlig. Vänskapen mellan Tom och Del är bra skildrad, första tredjedelen av boken som utspelar sig på skolan hör till bokens bästa del och där flöt berättelsen på bra. Det är när de anländer till Skuggrike som Straub velar bort sig bland magiska speglar, sjöjungfrur och grävlingsjakter.  Dels farbror är en intressant figur men svår att få grepp om, möjligtvis ett medvetet drag av författaren. Resultatet av detta blir att jag aldrig upplever honom som ett hot utan mer som en skuggfigur som fladdrar in och ut ur historien trots att han får ta stor plats i berättelsen. Att Skuggrike sedan är lite bitterljuv skadar inte så visst boken är väl möjligen läsvärd. Jag rekommenderar hellre att man läser (eller läser om ) Ghoststory.

 

Nausicaä från Vindarnas dal (1984 Japan)

På Netflix finns (nästan) alla filmer från den japanska filmstudion Ghibli. Klart att jag blev sugen på att se rubbet men efter första rullen vart jag allt lite mindre sugen på detta självvalda projekt.

Ca 1000 år in i framtiden är jordens miljö förstörd. Några människospillror finns kvar men en giftig skog breder ut sig över planeten. Alla försök att stoppa skogen hindras av att den försvaras av gigantiska insekter som går till anfall när människor närmar sig skogen. I vindarnas dal bor prinsessan Nausicaä som har en viss förståelse över jordens nya ekosystem. När en grupp människor hittar ett förintelsevapen att använda mot skogen och insekterna risker detta bli dödsstöten för planeten om inte  Nausicaä stoppar deras planer.

Jag har sett några tidigare filmer från studio Ghibli (om man ska vara petig är denna film gjord innan studion bildades) och gillat de flesta. Detta var trist nog en melodramatisk soppa. Även om jag bortser från det kulturella filter som ibland kan dyka upp i filmer från andra länder (i Japanska filmer kan det ibland visa sig i att jag tycker att folk överreager lite väl mycket) är Nausicaä från Vindarnas dal både rörig i sitt berättande och lite halvtrist. Jag får aldrig upp engagemanget för vare sig berättelsen eller rollfigurerna och trots en hel del snygga scener känns rullen hafsigt gjord. Jag får hoppas på bättre tur med nästa film från studion.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 4/10

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga ( 2020 USA)

Ända sedan han som liten pojke hörde Abbas Waterloo på ESC har Lars Erickssong till sin fars fasa haft som mål att representera Island i tävlingen. Åren går och Lars harvar på med sin musik under namnet Fire saga med sångerskan Sigrit Ericksdottir som kanske eller inte är hans syster. 2020 verkar Island för första gången ha en chans att vinna tävlingen då de har ett mycket starkt bidrag. Slumpen gör dock att det är Fire saga som skickas till finalen som går av stapeln i Edinburgh.

Att se film med och av Will Ferrell är lite som att åka berg och dal bana. Ibland är det mycket roligt och ibland undrar man hur karln tänker. Dagens film följer detta mönster väl. Skämskudden är nött efter titten men jag skrockade även till ett par gånger. Trots att Ferrell är mycket ojämn i sitt filmskapande nödgas jag erkänna att jag har ett gott öga till karln då han inte verkar bry sig utan bara kör på i sitt alldeles eget lilla race vilket gör att han besitter en viss charm.

Det som är bäst med filmen är musiknumren där Ferrell faktiskt inte behövt hitta på speciellt mycket för att få till uppträdanden som man skrattar åt,  här ligger dikt och verklighet mycket nära varandra. Dan Stevens spelar ryssen Alexander Lemtov , en underhållande rollfigur som nog var den jag hade störst behållning av i filmen. Rachel McAdams och Pierce Brosnan är med och de är alltid sevärda och nu har jag nog nämnt det som är bra med filmen. Resten kan nog kvitta och om man tänker på att den har en spellängd på lite över två timmar så hade det blivit en seg historia om det inte vore för alla musiknummer.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är ingen Stepbrothers men inte heller Holmes & Watson. Milt underhållande blir mitt omdöme.  Frun gick dock mitt i filmen och la patiens istället.

Regi: David Dobkin

Betyg 4/10

Ennio Morricone (RIP)

Det här var ju tråkigt när en av världens mest hyllade kompositörer gick ur tiden häromdagen. Jag brukar inte lyssna speciellt mycket på filmmusik då musiken många gånger behöver bilderna för att helt komma till sin rätt men det finns några undantag. Morricone var ett av dem.

Det blir en liten hyllning till kompositören med fyra av hans verk. Jag skulle nog med lätthet kunnat valt tio men jag valde fyra personliga favoriter där hans musik lyft filmen ett snäpp eller två.

 

 

Veckans låt

Xylofon är ett underskattat instrument när det kombineras med en blöt saxofon samt Astruds lite avmätta röst kan inte resultatet bli annat än otroligt bra. Astrud är numera 80 år och har väl halvt om halvt dragit sig tillbaka från rampljuset men den fina musiken finns kvar. Hennes version av låten slår Sinatras med hästlängder. Jag anar att det är xylofonen som gör det där lilla extra.

Ha en suverän vecka!

Veckans låt

Drar till Stockholm i veckan och hoppas på lagom väder dvs inte regn men inte stekande sol – bästa vädret att glida runt i en av mina favoritstäder. Passande låt med Jöback även om han verkar ha svårt med läppsynkningen eller så är låten dåligt uppladdad.

Bloggen tar även den lite sommarsemester och återkommer så småningom tills dess

Ha en finfin vecka & sommar

Mr.Jones (2019 Polen)

Gareth Jones? Inte en susning men karln har förärats en alldeles egen BOATS så nu känner jag till honom lite bättre. Jones verkade som reporter under 30-talet och intervjuade b.la Adolf Hitler. Han oroar sig för världsläget och undrar hur det står till med Sovjet. Något verkar inte stämma med de officiella siffror som landet offentliggör. Ekonomin verkar gå alltför bra och Jones beslutar sig att fara till Moskva i förhoppning om att få intervjua Stalin. Väl framme inser Jones att Sovjet inte är det paradis som utmålats och efter tips från journalistkollegor smiter han iväg till Ukraina. Där fåt han med egna ögon se resultatet av Sovjets katastrofala politik. Problemet är nu att komma ut ur Sovjet och få folk att tro på alla hemskheter som pågår i landet.

Jag brukar vara lite tveksam till BOATS men detta var en ganska så bra och engagerande historia. Efter en snabb faktakoll på Wikipedia inser jag tacksamt att man inte heller har tagit ut svängarna alltför mycket.Filmen är av och till lite småspännande och man lyckas väl med att måla upp paranoian som rådde i landet under Stalins styre. Scenerna i Ukraina är i brist på bättre ord magstarka och nästan svåra att ta in då det är en levande mardröm. Att filmen rullar på i två och en halv timme är kanske lite väl långt men den blev i alla fall aldrig tråkig.

Mr.Jones är en Polsk film gjord med hjälp av Engelska stålar och har en hel del bra skådisar James Norton, Vanessa Kirby och Peter Sarsgaard bara den sistnämnde gör filmen sevärd i rollen som den osympatiske Walter Duranty.

Regi: Agnieszka Holland

Betyg: 6/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Veckans låt

Då var det dags igen för Erlend Øye och den fina låten La Prima estate. Det betyder att sommaren officiellt startat för mig. Skivspelaren är laddad med REM, The Beatles och Lana del Rey, fullt i böcker och laddat med filmer kort och gott sommarlov. Det bästa med denna sommaren är att jag lyckats med att hyra in en pigg tonåring som sköter det förhatliga gräsklippandet.

Ha en riktigt bra vecka

Extraction (2020 USA)

När sonen till en drogbaron kidnappas av konkurrenterna hyr denne in ett gäng legosoldater för att befria pojken. Det verkar vara ett komplicerat uppdrag då sonen hålls fången i staden Dacca som mer eller mindre styrs av kidnapparna. Legosoldaterna och deras ledare Tyler Rake verkar dock kunna fixa fritagningen som är minutiöst planerad. Naturligtvis går det åt skogen (annars hade det blivit en väldigt kort film) och Tyler finner sig vara ensam med drogbaronens son jagad av  miljonstaden Daccas invånare med ett pris på sitt huvud.

Det var länge sedan jag såg en riktigt bra actionrulle. Min senaste förhoppning på bra action, 6 Under, sköts i sank efter femton minuter (vilken dynga!) därför kändes det skönt att få se en rulle som har full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande, med en stabil skådis i huvudrollen samt avslutas med en kanonscen på en bro med helikoptrar, soldater och krypskyttar. Jag bockar och tackar till alla inblandande och hoppas på en lika bra uppföljare då slutscenerna hintar om att en sådan eventuellt kan komma.

Regi: Sam Hargrave

Betyg: 8/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

Veckans låt

Förra veckan startade med ett ryggskott av guds nåde och jag fick tillbringa två dagar i sängen – inte så himla skoj men bara jag tänker på att inte bära säckar med jord reder det nog upp sig.

Att Lana körde en Instagramrant häromveckan var väl kanske inte så klokt så här i efterhand men hon får väl skylla på ofrivillig isolering. Hennes musik är det i alla fel inget fel på.

Nu ska betyg sättas och det gäller att se till att det är lugn och ro i skolan fram till på fredag.

Ha en go vecka och hoppas att alla hade en bra nationaldag.