Årets bästa filmer 1990

year1990

Detta filmår har ”äran” att innehålla två av de mest avskyvärda filmer jag känner till nämligen Home alone och Pretty woman. Turligt nog är inte resten av filmåret lika katastrofalt och det var relativt lätt att skrapa ihop 10 rullar. Nu är det ett bra tag sedan jag såg många av filmerna på listan och det finns en och annan film jag säkerligen borde se om men som jag tidigare sagt: Listan är dynamisk och är inte huggen i sten.

obsyuYKcfmv0sdv2bXyo7Q5aHeQ

10. Pacific heights: Vardagsthriller om ett par som får en något besvärlig hyresgäst på halsen. Keaton är bra i skurkrollen men som så många liknande filmer är den bäst under den första halvan.

g-15

9. Anachrophobia: Småkryp och speciellt spindlar är räliga men denna film var oväntat lättsam att se. Mer komedi än skräck.

godfather

8 The Godfather III: Om filmen jämförs med de tidigare delarna är den inte mycket att hurra för men om man blundar för detta och Sophia Coppolas insats är den oväntat bra.

Jacobs-Ladder-2

7 Jacob´s ladder: Hög tid att se om då jag egentligen bara minns att jag gillade filmen och inte så mycket mer.

arnold-schwarzenegger-as-douglas-quaid-hauser

6 Total recall: Underhållande actionrökare med Arnie i högform. En hel del effekter är  hellre än bra men det spelar inte så stor roll då filmens som sagt är underhållande,

State_of_Grace_-_Gunfight

5 State of grace: Kriminaldrama med Gary Oldman, Sean Penn och Ed Harris. Filmens sista kvart är magisk.

tremors-1990-bacon-ward

4. Tremors: Överaskande bra hejsan-svejsan film om jättemaskar. Otroligt hög omtittningspotential. Både rolig, välspelad och spännande.

Misery-at-Unsung-Films-1

3. Misery: En av de bästa Kingfilmatiseringarna. Olidligt spännande i sina stunder även om man läst boken.

maxresdefault

2. Edward Scissorhands: En gång i tiden var trion Tim Burton, Wiona Ryder och Johnny Depp något att räkna med. En vacker saga som yr upp damm i tv-rummet.

facebook

1. Goodfellas: Kort och gott ett mästerverk och Martin Scorseses bästa film.

Det var min lista från 1990 andra filmspanares listor går att läsa om här:

Movies noir

 Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

FLMR

Absurd cinema

Djungelboken (2016 USA)

jungle_book_ver7_xlgJag anar att handlingen i dagens film inte är så mycket att orda om då de flesta troligen har sett Disneys tecknade version från 1966.

Pantern Bagheera hittar ett barn i djungeln och då detta är en saga äter han inte upp pojken utan lämnar barnet till en flock vargar där han får växa upp. Efter några år får den ondsinta tigern Shere Khan nys(nos?) om att vargarna huserar ett människobarn och kräver att de lämnar över Mowgli (som pojken nu heter) till honom. Bagheera beslutar sig för att föra Mowgli i säkerhet men Shere Kahn följer efter.

Djungelboken 2016 är inte en tecknad film utan en CGI-fest där inte mycket förutom  Neel Sethi som spelar Mowgli är verkligt. Filmen skulle ha kunnat bli en oerhört plastig historia men istället är det en riktigt snygg film och en fest för ögat. Regissören Favreau har valt och göra djuren en anings större än vad de är i verkligheten vilket ger ett maffigt intryck. Man har också hyrt in kända och duktiga skådisar som ger både röst och personlighet till djuren. B.la Scarlett Johanssen (ormen Kaa), Christopher Walken (Kung Louie) och Idris Elba som Shere Kahn för att nämna några. Den sistnämnde är riktigt ruggig och filmen kanske inte lämpar sig för de allra minsta i familjen något som Susanne Osten kanske invänder emot.

Detta är en film som lämpar sig bäst på bio då det är en snygg djungel regissören totat ihop för tittaren. Djungelboken är säkerligen lätt glömd efter en tid men för stunden duger den gott och lämpar sig nog bäst att se på bio. Jag såg filmen i 3D och det funkade bra där en del scener gav det där lilla extra som nog var tanken med 3D formatet då det kom och inte som oftast nu ett skyll för att ta ett högre biljettpris. Överlag verkade folk vara nöjda med filmen om jag nu tolkat snacket rätt bland publiken på vägen ut från bion till den något gråa verkligheten.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

 

Veckans låt

Det var ett tag sedan en handklappslåt dök upp på bloggen. Det passar också ganska bra då jag kommer klappa ut mig från bloggvärlden under ett par veckor då vekligheten knackar lite väl hårt på dörren men ett och annat sporadiskt inlägg blir det säkerligen när det rör biofilmer och årslistor.

Det finns en nackdel med OK Go – deras musikvideos är oftast bättre än deras låtar men turligt nog gör de trallvänlig musik som inte skär i öronen. Jag undrar bara varifrån de får pengarna och idéerna till sina otroligt underhållande musikvideos.

10 i topp musikaler

Efter att haft äran att vara med i podden Snacka om film och diskuterat musikaler fick jag förfrågan om att tillsammans med Steffo och Fiffi lista mina tio favoriter inom genren något jag såklart hörsammade. Detta är för ögonblicket mina tio favoriter i musikalernas underbara värld. En bra musikal består naturligtvis inte bara av bra musik utan den måste även ha en story som greppar tag vilket jag tycker de tio nedanstående filmerna har. Jag skriver inga kommentarer utan länkar istället vidare till inläggen där jag skrivit om filmerna. Det är bara en av filmerna som inte fått någon text på bloggen – än. Jag valde också bort de tecknade filmerna så listan rör musikaler med vanliga skådisar. Jag har mao inte glömt bort Lejonkungen, A Nightmare before X-mas eller Skönheten och odjuret. Varför detta val? Ingen aning.

img_0201-3

10 Reefer madness: The Movie musical

all-that-jazz-DI

9 All that jazz 

25_The_Sound_of_Music

8 The Sound of music

TheLastFiveYears

7 The Last five years

115158

6 Cabaret

younggirlsrochefort-header-1800x800

5 Flickorna i Rochefort

mary-poppins

4 Mary Poppins

MTMwODQ5NzY2ODQ5MzkxMjM1

3 Grease

vlcsnap-2010-09-16-16h54m05s232

2 Paraplyerna i Cherbourg

singin-in-rain1

1 Singing in the rain

Fiffis lista finns här.

Vad Steffo tycker kan man läsa om här

Wishmaster (1997 USA)

Wishmaster poster90-talet var inte ett starkt decennium för skräckfilmer. Det finns en och annan bra film (Candyman, Scream) men på det stora hela var det ett ganska skralt skräckfilmsdecennium. Whishmaster är en film som trots allt inte är helt hopplös men någon höjdare är den inte.

Alexandra får en ädelsten i sin ägo som innehåller en fängslad djinn som hon råkar väcka till liv. Denna djinn har inget med anden i Aladdin att göra utan är en riktigt le djävel. Han vill att Alexandra ska ge honom tre önskningar för när den sista önskningen uttalats blir han fri och kan ta makten på jorden. Av naturliga själ är Alexandra inte speciellt sugen på att uttala sina önskningar men genom att jävlas med henne i största allmänhet driver djinnen henne sakta men säkert mot den tredje och sista önskningen.

Det här är en film som verkligen satsat på effekter. De är överlag snygga och det är troligen dessa man plöjt ned större delen av filmens budget i. Personregi och jakten på kompetenta skådisar har i processen däremot lämnats vind för våg . Om man bortser från Andrew Divoff  när han spelar anden i mänsklig skepnad är det en sorglig skara skådisar man lyckats skrapa ihop. Värst är Shannon Amberson som spelar Alexandras syster. När hon talar tror man att hon gör reklam för en ”läs på läpparna kurs” då hon omsorgsfullt formar sina läppar vid vart ord som uttalas. Jag får intrycket av att alla hon talar med är döva. Djinnen i omänsklig skepnad talar även han konstigt. Stackarn verkar dras med någon form av talfel och drar ut på vart-end-a ord han sä-ger spe-ci-ellt ord-et whisssssh – esss. Resten av ensemblen ger mest ett tafatt intryck men skriker åtminstone på på rätt ställen i filmen. Robert Englund har en roll som antikhandlare och Sam Raimi har en mikroroll som sträcker sig till att få en låda i huvudet.

Underhållande film med oväntat bra effekter där det roligaste är folk som pratar konstigt samt hur djinnen lyckas vränga folks önskningar till oangenäma överraskningar. Det är inte en speciellt spännande film men som sagt smått underhållande.Det kom även ett gäng uppföljare men de tar jag nog och skippar.

Regi: Robert Kurtzman

Betyg: 4/10

Även bloggaren Sofia har haft nöjet(?) att se denna film

Filmitch filosoferar: Batman vs Superman/Dc vs Marvel

Auguste_Rodin_-_Grubleren_2005-03För ett par veckor sedan såg jag actionsuperhjältespektaklet Batman vs Superman. Det fanns mer att ogilla än att gilla med filmen. Minus var b.la: Snyders regi, alldeles för lång speltid, Lex Luthor som fnittrande dåre, plotthål så stora att man kunde köra igenom dem med häst och vagn samt lite annat smått och gott.

Det som var bra var: Jeremy Irons som Alfred, Gal Gadot som Wonder Woman och (trumvirvel) Ben Affleck som Batman. Allt som allt hamnar filmen på en svag 4/10 i betyg. Det som intresserade mig mer än filmen var dock varför superhjältefilmer som baseras på DC:s tidningar är så mycket allvarligare och mörkare än motsvarigheterna från Marvel? Som vanligt när det rör Filmitch filosoferar ger jag inga svar bara svammel och lösrykta teorier.

Avengers2020First1

Ett enkelt svar är att DC vill distansera sig från Marvel och väljer att ta en mer seriös approach på sina superhjältar. Jag tror däremot att svaret på frågan är lite mer komplicerat och kan återfinnas i hur hjältarna skildras i serietidningarna. Skillnaden är stor när man kollar på hur hjältarna framställs. I Marvel är det människan Peter Parker som klär ut sig till Spindelmannen, Fantasic Four är främst en familj om än med superkrafter och tom en gud som Thor har/hade en hemlig identitet som den halte läkaren Donald Blake. I DC däremot är det Superman som klär ut sig till Clak Kent och tom en vanlig dödlig som Bruce Wayne är mer Batman än Wayne. Detta gör att Marvels hjältar i mångt och mycket blir mer mänskliga. Peter Parkers problem med hyran kan ibland vara en viktigare story än att fånga in Electro men det är inte ofta man får läsa om Bruce Waynes affärsproblem.

batman_v__superman__dawn_of_justice_poster_3_by_jonesyd1129-d8s0mww

Oftast är DC hjältar lite mer stiffa och  de behandlas i mångt och mycket som överjordiska och mytiska. Superman och Wonder Woman är iofs detta men även ”vanliga” människor som The Flash och Green Lantern har under årens lopp fått en närapå gudalik status. The Flash har en förbindelse med något som kallas ”the speed force” och Green Lanterns ring är mycket mer än ett coolt vapen (jag förenklar lite här då jag inte vill nörda ned mig totalt).

Om man nu ser sina seriehjältar som halvgudar är risken stor att även filmerna bli därefter dvs mer allvarliga, seriösa, fulla med religiös symbolik och tyvärr på köpet lite väl skitnödiga. I Marvels filmer finner hjältarna att det är lite roligt att vara just superhjältar medans de hos DC drivs mer av plikt och ansvar.

I rättvisans namn är det bara två hjältar man hitintills fått ta del av än så länge när det rör DC och vare sig Superman eller Batman är några muntergökar fast å andra sidan är vare sig Wonder Woman eller Aquaman individer som slår klackarna i taket så den allvarliga och mörka tonen lär hålla i sig. Det främsta skälet beror nog på att filmerna från DC har gått bra, om det är nyhetens behag eller biopublikens gillande kvarstår dock att se.

screen-shot-2013-04-08-at-1-22-09-pm

Jag kanske låter kritisk mot DC:s  hjältar men paradoxalt nog så föredrar jag Marvels filmer men om jag ska välja att läsa en serie tar jag DC i nio fall av tio men anledningen till det har andra skäl som jag inte går in på här och nu. En annan intressant diskussion är Snyders val att anamma den mer fascistiske Batman som Frank Miller skildrat och om det har ett samband med att Snyders politiska åsikter men den diskussionen får vänta till en annan dag.

Zero dark thirty (2012 USA)

Zero_Dark_Thirty_19Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

FMc: Paradise now (2005 Palestina m.fl)

movie_42657Paradise now handlar om konflikten mellan palestinier och israeler. Said och Khaled är två till synes sköna snubbar som lever på Västbanken. De jobbar på en bilskrot, röker vattenpipa och softar på sin lediga tid. En sen kväll får de en förfrågan om att agera som självmordsbombare. Anledningen till detta är tydligen att man vill hämnas en Israelisk bombräd.

Redan i början av filmen lyckas man i en till synes ganska enkel scen helt utan dialog sätta fingret på konflikten mellan palestinier och israeler. En ung kvinna ska passera genom en gränskontroll. Den israeliska soldaten söker genom hennes väska samtidigt som en annan soldat har ett vapen riktat mot henne. Soldaterna är på helspänn då de inte kan veta om hon har en bomb och hennes ögon är fyllda av ångest då hon vet att bara en oförsiktig rörelse kan leda till ögonblicklig död. Där och då inser man hur djupt rotad konflikten är. Ingen litar på den andre och alla är presumtiva fiender. En känsla av ren hopplöshet sprider sig i min kropp och redan femton minuter in i filmen är jag djupt deprimerad och värre blir det.

De två huvudpersonerna som verkar vara helt vanliga killar som jag inte hade haft något emot att ta en kopp kaffe med visar sig alltså vara villiga att spränga sig själva i luften för ”sakens” skull. Den som ger killarna uppdraget är lärare och talar sig varm om sina elever samtidigt som han utan att blinka delar ut självmordsuppdrag. Detta är en existerande vansinnig verklighet och filmen visar hur illa det står till. Jag undrar vad alla dessa människor upplevt för att nära ett sådant hat – jag kan ana men det är ändå obegripligt. Vad man får ut av attentaten är bara mer rädsla, förtryck och våld från israelerna vilket i sin tur föder nya självmordsbombare och så kommer det troligen att fortsätta inom en överskådlig framtid.

Paradise now är en bra film som på ett lite lågmält vis berättar om en fruktansvärd situation. Likt gårdagens film skildrar den bara en sida av konflikten och man kan lätt glömma bort israelernas anledning till att bomba de palestinska områdena. Men som jag tidigare nämnt är situationen så komplicerad att den är närapå omöjligt att skildra i ett långfilmsformat. Filmerna kan bara skildra brottstycken av verkligheten. Styrkan i Paradise now är att den ger inga pekpinnar den presenterar bara en deprimerande realitet där det inte finns några vinnare bara förlorare. Klart sevärd.

Vad Jojjenito tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 7/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

 

The Filmitch Mellanöstern challenge

Ett citat från filmen The Best little whorehouse in Texas får inleda helgens minitema:

Female Reporter: Governor, what do you think of the, the crisis in the Middle East?

The Governor: I was sayin’ just this morning at the weekly prayer breakfast, in this historic capital, that it behooves both the Jews and the Arabs to settle their differences in a Christian manner!

The Filmitch Mellanöstern challenge har sin bakgrund i att jag dumt nog, för vilken gång i ordningen vet jag inte, obetänksamt kastade en handske som plockades upp. Denna gång var det bloggaren Jojjenito som snappade upp den.  Efter en ordväxling i hans kommentarsfält bad jag honom att lista tre filmer jag skulle se som rör konflikten i Mellanöstern. Det gjorde han och resultatet är denna helgs filmval.

network

Bilden ovan är det främsta skälet till att jag ogärna ser filmer som rör s.k islamister och kriget i Mellanöstern. Det är en så komplicerad historia där jag inte har en susning i vad som är sanning eller lögn. Hela konflikten präglas av ett ”å ena sidan å andra sidan” resonemang där den enda sanningen är att våld föder våld. Detta gör att jag har svårt att sympatisera med karaktärerna i de filmer jag sett som rör denna genre då de mer eller mindre är lika goda kålsupare. Filmernas kvalitet varierar från att helt ignorera bakomliggande orsaker till att vara ren och skär propaganda. En annan orsak till mitt motstånd är att konflikten är fortfarande dagsaktuell och känns helt enkelt för nära inpå för att jag ska kunna avnjuta en film när jag bara behöver slå på nyheterna för att se dödandet som sker i islams eller demokratins namn.

Jag tänker inte utveckla mina tankar mer om denna sak då detta först och främst är en filmblogg – politik gör sig bäst i diskussioner IRL anser jag men jag ville ge en liten bakgrund som förhoppningsvis ger en någorlunda förklaring till varför jag har svårt för filmer som rör detta område. I värsta fall har jag bara ökat på förvirringen med mitt svammel. Hur väl Jojjenitos förslag på filmer står sig får ni svar nu i helgen.

 

 

Årets bästa filmer 1991

Class-Year_1991_lightbox

1991 torde vara ett av de svagaste filmåren. Jag hade riktigt svårt att få ihop 10 stycken filmer och valet mellan att avstå helt eller att göra en halvdan lista var svårt. Till slut valde jag att dock en lista som är riktigt darrig. Nummer 10 är jag inte överdrivet förtjust i och nummer 8 och 9 minns jag bara att jag gillade när jag såg dem för sisådär 25 år sedan. Hoppas att övriga filmspanare hade bättre tur i sitt sökande efter tio listvärdiga filmer.

original

10. JFK: Propagandafilm av Stone. Teknisk välgjord men det är många tomma tunnor som skramlar vid en närmare titt på denna foliehattsfilm.

indianrunner4

9. The Indian runner: Elände och misär i Sean Penns regidebut. Minns den som en sorgsen historia.

Barton-Fink

8. Barton Fink: En film om film. En manusförfattares vedermödor i Hollywood. Minns den som oväntat underhållande.

tumblr_mt0cjg2dd71sgy9r8o1_1280

7. Cape fear: Tät och obehaglig thriller med en ruskig De Niro i en av huvudrollerna.

Father-of-the-Bride

6. Father of the bride: Skön film med Steve Martin. Korvbrödsförpakningsutbrottet och Franck är filmens absoluta höjdpunkter.

3012_2

5. The Last boy scout: Grabbig film som funkar kanske främst därför man inte är så där äckelsentimental och inte speciellt p.k. En liten bortglömd pärla med Bruce Willis.

ladda ned

4. What about Bob? Nervig komedi med en självgod Dreyfuss och klängig Murray i huvudrollerna. Fantastiskt rolig.

beauty-and-the-beast-disneyscreencaps-com-5210

3. The Beauty & the Beast: En av Disneys absoluta toppfilmer där det alltid blir lite dammigt i rummet i slutet.

1991-Silence-of-the-Lambs-04

2. The Silence of the lambs: Närapå perfekt skräckthriller. Musik, regi skådisar, story rubbet klaffar. Satte igång hela den där seriemördartrenden som vi fått dragits med i 25 år Stön..

robert-patrick-as-t-1000-in-terminator-21 Terminator 2: En uppföljare som är starkare än originalet. När jag såg den första gången var det en riktig WOW-upplevelse. Kanonfilm som verkligen tål att ses om.

Bubblare: Möjligtvis Död på nytt men den behöver verkligen ses om

Kvar att se: De älskade på Point neuf, New Jack city, Delikatessen, Slacker, Den Röda lycktan, Europa

Andra bloggare om 1991

Jojjenito

FLMR

Movies – noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Veckans låt

Det är som bekant sommartid och det firas i sedvanlig ordning lite extra med tio härliga låtar från en artist eller grupp. Tidigare har det varit The Beatles, New order och Chris Isaak nu har turen kommit till den ljuvliga gruppen Saint Etienne. Inte så mycket att orda om det är bara att lyssna och njuta i väntan på sommaren.

On the town (1949 USA)

onthetownDe tre sjömännen Gabey (Gene Kelly), Chip (Frank Sinatra) och Ozzie (Jules Munshin) har en 24 timmars permission i NYC. De vill få ut så mycket som möjligt av sitt besök och ska ragga på brudar, besöka sevärdheter och dra på nattklubb. I storstaden är tempot högt och inom loppet av ett par timmar har de tre sjömännen kärat ned sig i varsin kvinna. Chip i en taxichaufför, Ozzie blir uppraggad av en antropolog som fastnar för hans primitiva utseende och Gabey råkar stöta ihop med en tjej på tunnelbanan som han sedan tappar bort. Desperata i jakten på kärleken beger de tre vännerna ut i New York för att spåra upp Gabeys kärlek.

När man har Sinatra och Kelly i en och samma film kan det inte gå fel. Lägg sedan till Ann Miller som bjuder på en steppfrossa i högklackat . Imponerade! Filmen som sådan är kanske inte speciellt minnesvärd, det är dans och sång som iofs sköts proffsigt av herrarna Sinatra och Kelly men inte så mycket mer. Sinatra är kanske inte så dansant av sig men hans röst är som sammet. Kelly är däremot begåvad i båda konstformerna. Tyvärr envisas man med att stoppa in en av dessa drömsekvenser som allt för ofta är förekommande i äldre musikaler. Även om de ofta är snyggt iscensatta nummer tillför de sällan handlingen något och jag upplever dessa episoder som ren och skär utfyllnad utan någon större mening.

On the town är som så många andra äldre musikaler en lättsam historia som slinker ned lätt utan några större besvär. Även om det inte är något mästerverk blir jag på gott humör under och efter att ha sett filmen och det är inte fy skam.

Vilken film Sofia har valt som final på denna musikalvecka? Klicka här och få svar.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 6/10

Ja så var denna vecka över för det här året, sorgligt men sant. Det har varit en vecka som blandat både surt och sött men de positiva filmupplevelserna uppväger turligt nog. Guldkavajen och cylinderhatt läggs nu i malpåse tills nästa år. Avslutningsvis vill jag som alltid tacka för alla kommentarer och naturligtvis ett extra tack till min musikalpartner Sofia.

Bloggen återgår nu till sina vanliga lunk men redan nästa helg smäller det till med: The Filmitch Mellanöstern Challenge som bloggaren Jojjenito döpt spektaklet till. Ack och ve vart är världen på väg?