Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

Veckans låt

Denna veckas låt är kanske inte någon jättefavorit men den är lite trallvänlig, har ett bra driv och jag gillar rytmerna. Mao den slinker ned lätt. Däremot är videon desto intressantare. För det första varnar Youtube för innehållet !?! Kan det vara dålig klädsmak som kan kränka presumtiva tittare?

Killarna har uppenbarligen grävt i sina garderober när de insåg att de skulle få spela in en video och blir det inte fruktansvärt svettigt att ha på sig dessa tjocka tröjor? En annan fråga är varför de envisas att spela luftfiol – jag hör åtminstone inga fioler i låten. En hel del frågor som poppar upp om en musikvideo i all enkelhet.

P.S

Det ska tilläggas att låten finns i en annan musikvideoverson som känns lite mer påkostad. Men tjocktröjeversionen är roligast – tycker jag.

Ha en skön vecka

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

You Don’t Nomi (2019 USA)

Efter att ha sett Showgirls vart jag väldigt konfunderad över detta magplask till film. Jag hade många frågor men inga svar. När så dokumentären om filmen dök upp på Cineasterna hade jag förhoppningen om att få några svar hur/varför filmen blev som den blev.

Dokumentären handlade tyvärr inte speciellt mycket om hur filmen blev till utan istället vad folk tycker om den. Man har inte fått någon som varit ansvarig för Showgirls att ställa upp i dokumentären vilket gör att det egentligen bara är massa tyckande om filmen.

 

Lite klokare blev jag trots allt. Man ger en biografi om Verhoeven och ger en tolkning över hans ambitioner när det rör hans amerikanska filmer, alla är satirer över det amerikanska samhället som regissören ogillar, en och annan filmkritiker ger sin tolkning av filmen och en del citat från folk i produktionen droppas.  Kyle MacLachlan säger att man fick instruktioner att ”ta i extra” när man agerade ( mao spela över ) men då det är citat och inga intervjuer finns blir det av naturliga skäl inga följdfrågor. Det skulle ha varit intressant att veta varför alla skulle spela över. Vad var tanken bakom detta?

Filmen består mest av massa påståenden som ganska ofta motsäger varandra.  Ena stunden hävdar någon att Verhoeven avskyr kvinnor, någon annan att han är en mästare att skildra kvinnor på film. Som ni förstår består You don´t Nomi av enda pyttipanna av åsikter.

Trots detta något förvirrade koncept är filmen inte tråkigt det var ganska roande att ta del av alla åsikter under dokumentärens gång men värst klokare blev jag verkligen inte. För att fylla ut speltiden(?) får en för mig okänd skådis som turnerar runt med musikalen Showgirls (japp den finns) väldigt mycket speltid att kackla om sitt liv och sin musikal (som jag inte ens skulle se om jag så blev bjuden). Även en dragshowartist får promota sin show Showgrils (som jag inte skulle se ens om jag så fick betalt). Dessa två personers åsikter är obefintliga för filmen och det enda de ger mig är att jag inser att det går att göra sämre saker än filmen Showgirls.

En roande dokumentär men speciellt bra är den inte. Däremot har jag fått span på en ny dokumentär Godess som borde komma ut nästa år. DEN filmen kanske ger mig svar på varför Showgirls blev som den blev.

Regi: Jeffrey McHale

Betyg: 4/10

Showgirls (1995 USA)

Det har blivit en hel del filmer under årens lopp. De flesta filmer jag sett går från skalan ok och uppåt. Naturligtvis har jag sett min beskärda del av dåliga filmer men härom veckan slogs ett rekord då Showgirls troligen är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Naturligtvis finns det filmer med mindre budget och talang som är sämre men i fallet Showgirls får man ta i beaktande att det rör sig om en produktion som har en rejäl budget, ansedd regissör, en av Hollywoods bäst betalda manusförfattare samt ett gäng kompetenta skådisar. Trots detta är filmen så jävla dålig att jag fick ta den i två sittningar, inte för att den var olidligt tråkig utan därför att mitt förnuft gjorde allt i sin makt att få mig sluta titta.

Storyn är ganska enkel (ryktet gör gällande att den skrevs ned på en servett av manusförfattaren Joe Eszterhas): Tjejen Nomi Malone kommer till Las Vegas och vill lyckas som dansare och slår sig in med vassa armbågar till en plats i en ansedd danstrupp.

Jag förstår vilken film regissören Paul Verhoeven försökt göra. Det är en svart historia/satir om USA och kapitalismen där det är ”dog eat dog” som gäller. Folk är beredda att gå över lik för att nå sina mål. Gott så, och jag håller med Verhoeven i sak. Där det brister är i utförandet och det rejält.

Elizabeth Berkley som spelar Nomi är nog den som drabbats hårdast av filmen. Hennes agent sa upp sig och vad som kanske kunnat blivit en hyfsad skådespelarkarriär försvann lika snabbt som en daglöning i samband med filmens premiär. När man ser hennes agerande i filmen förstår jag det för herrejävlar vilket uselt skådespeleri. Redan i hennes första scen ställer jag mig frågan ”Vad är det här?”. Verhoeven har dock tagit på sig skulden och hävdar att det hans personregi som brister. Jag vet inte om så är fallet. Det enda jag vet är att Berkley är rejält usel och då jag inte sett henne i något annat kan jag inte bedöma om det är hos henne eller hos Verhoeven problemet ligger.

Filmen har sin beskärda del av bröst, sexscener och danser och inget av de tre gör mig glad. Sexscenerna är bara trista vilket sexscener på film alltid är (förutom i Betty Blue) Danserna är rena sömnpillret som vän av musikaler gillar jag dans men här är det mest bensprattel och utmanade poser.

Då Berkely så att säga tar över filmen med sin uselhet blir det svårt att bedöma andra skådisars insatser men det är en hel del stolpskott som får kämpa med tafflig dialog och usla scener.  Gina Gershon är väl den som klarar sig bäst även om hon tillsammans står för filmens märkligaste konversation om hundmat.

Showgirls brukar hamna i genren så dålig att den är bra. Det stämmer inte den är bara dålig och en pärs för den mentala hälsan att se. Jag tycker dock lite synd om Berkely som bara var 19 år när filmen gjordes.

Avslutar med ett citat från Kyle McLachlan som har en av rollerna samt ett klipp på Elizabeth Berkley ”skådespeleri”.

”I was absolutely gobsmacked. I said, ”This is horrible. Horrible!” And it’s a very slow, sinking feeling when you’re watching the movie, and the first scene comes out, and you’re like, ”Oh, that’s a really bad scene.” But you say, ”Well, that’s okay, the next one’ll be better.” And you somehow try to convince yourself that it’s going to get better… and it just gets worse.”

Regi: Paul Verhoeven

Betyg: 1/10

P.S Naturligtvis kunde jag inte släppa denna film. I övermorgon skriver jag om dokumentären You don´t Nomi- kanske blir man klokare efter att ha sett den?

Veckans låt

Jag är och har aldrig varit något jättefan av Madonna. En handfull låtar är bra men inte så mycket mer. Hennes två plattor Ray of light samt Music är dock undantagen i hennes produktion. Jag hade halvt om halvt glömt bort dem men så dök ett par låtar upp på en gammal låtlista jag råkade lyssna på av en händelse. Kul när man återupptäcker musik.

Önskar alla en riktigt fin vecka.

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

Stephen och Owen King: Sleeping beauties

Jag tar och kör en King till när jag ändå är i farten. Sleeping beauties är en av författarens nyare böcker och den första han skrivit ihop med sin son Owen King. Jag bör tillägga att det var två år sedan jag läste boken men bättre sent än aldrig.

King har tillsammans med sin son skrivit något som bäst kan beskrivas som en fantasyroman och även om boken var lättsmält så hör den inte till författarens bättre. Han verkar vara inne i en av sina sämre författarperioder för ögonblicket.

Handlingen går i alla fall ut på att världens kvinnor drabbas av ett märkligt fenomen. När de somnar går de inte att väcka och kring deras kroppar bildas det en kokong. Om man försöker bryta upp kokongen attackeras man av kvinnorna som inte tvekar att döda den som stör deras sömn. Vad världen manliga befolkning nu ska ta sig till i en värld utan kvinnor är den stora frågan och hur ska mysteriet med de sovande kvinnorna lösas? Den sista frågan kan ha sin lösning i den lilla staden Dooling där det lokala kvinnofängelset har fått in en ny intern vid namn Eve som verkar veta en hel del om vad som egentligen försiggår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sleeping beatuties hör verkligen inte till Kings främsta verk men boken var relativt lättläst och lösningen på mysteriet lockade så denna tegelsten på över 600 sidor var inte alltför besvärlig att ta sig igenom. Så här i efterhand känns emellertid boken ganska så tramsig och jag kan inte riktigt begripa vad det var som gjorde att King tillsammans med sin son kände att detta verkligen var en berättelse han ville skriva. Vad jag förstår så skriver King både tvångsmässigt och maniskt men han borde anställa någon som sovrade i vad som lämnas in till förlaget för publicering.

Nu är det inte en helt hopplös bok. Trots sin längd rör sig berättelsen framåt större delen av läsningen, undantag finns men vill inte spoila den delen av historien. Persongalleriet består av mestadels sympatiska människor som det var trevligt att stifta bekantskap med. Problemet är nog att när en bihistoria som rör eventuell otrohet med ett krackelerande äktenskap som följd är det som engagerar mig mest förstår man att Sleeping beauties dras med vissa problem..

Innan undergången (2020 Kanada)

Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.

Först vill jag tacka Steffo som tipsade om filmen i podden Snacka om film för det här var bra skit. Innan undergången är en tight historia på endast 80 minuter. Den håller spänningen uppe hela tiden även innan det brakar loss. Då man har med folk som är mer eller mindre paranoida blir umgänget mellan personerna lite som att sitta på nålar. Jag vet inte när eller om någon av de inblandade kommer att tappa konceptet så det råder en tung atmosfär under filmens första halva. När det sedan blir action tar filmen ett par vändningar vilket gör att jag är relativt osäker på hur det hela ska sluta. Att rullen sedan utspelar sig i snötäckt vildmark gör inte saken sämre. Innan undergången är en kanadensisk b-film med okända skådisar väl värd en titt och ett bevis på att bra film inte alltid behöver betyda massa dollars och kända namn.

Regi:Patrice Laliberté

betyg: 7/10

Veckans låt

Det blev en hel del bilåkning i helgen, bortåt en 100 mil. Det gick förvånansvärt bra enda abret är alla bilister på vägarna som ligger i 70 på 90 väg i rädsla för att missa avfarten om två mil. Aldrig får man vara nöjd.

Ha en riktigt go vecka

Peter Hook: Substance – Inside New Order

Förra veckan skrev jag om världens bästa grupp. Dagens inlägg handlar om världens näst bästa grupp, New Order sedan blir inte fler musikböcker på ett tag, jag lovar.

Trots att jag gillat New Order sedan den där dagen 1983 när jag hörde Blue Monday för första gången på Åhlens skivavdelning har jag inte vetat speciellt mycket om bandet. Joy Division som de hette tidigare har stötts och blötts mer i media men om New Order har det varit ganska så tyst. Den numera kickade (och bittre) basisten i bandet, Peter Hook har skrivit en trilogi böcker om Manchesters musikliv: The Hacienda: How Not to Run a Club, Unknown pleasures: Inside Joy Division samt dagens bok. Trots att boken är över 700 sidor lång är det en relativt lättsam läsning då Hook är en underhållande berättare.

Jag kan snabbt konstatera att det är ett smärre mirakel att gruppen höll ihop såpass länge som den gjorde. Managern var galen, skivbolaget kunde inte hantera ekonomin (och inte bandmedlemmarna heller för den delen), större delen av 80 och 90 talen gick man på ecstasy, sprit och kokain, sångaren Bernard Sumner tömde en flaska lakrislikör inför varje konsert då han vantrivdes att turnera. Som om detta inte skulle räcka så grälar Hook med allt och alla (fast mest med Sumner), sätter på vartenda fruntimmer som kommer inom en armslängds avstånd samt är gift med en tvättäkta kaninkokerska. Jösses vilket liv!  Jag trodde i min enfald att detta var timida människor som mös med en kopp te mellan inspelningarna.

Spriten, tjejerna och slagsmålen får kanske ta alltför stor plats i boken, även om Hook är en bra berättare så blir det lite The Dirt varning efter ett tag. Något som basisten inte sticker under stol med är hans ständiga konflikt med Sumner. Hook tar varje chans han får att klämma till sångaren i boken. Jag anar att deras personligheter inte går ihop överhuvudtaget. Sumner är passivt aggressiv och smågnällig medan Hook är bullrig och tänder på fem röda. Däremot lyser det igenom att Hook saknar sin vänskap med Sumner (de är numera forna barndomsvänner).  Hook erkänner också att den bästa musiken i New order skrevs när de två var jämbördiga i studion och ömsom jammade fram låtarna med en hel del gräl däremellan och han hyllar även Sumner som musiker. Författaren poängterar vid ett flertal gånger att händelserna är som han upplevt dem men att utrymme för misstolkningar från hans sida finns – tro på fan när man formligen äter kokain till frukost, lunch och middag.

Nu består inte boken bara av gräl och fyllehistorier. Hook berättar hur de arbetar i studion och ger bakgrunden till flera av låtarna. Han går nogsamt igenom skivorna och turnéerna så det finns en hel del för den musikaliskt intresserade att gotta sig i. Gillar man New order skulle jag nog kalla denna bok för omistlig och som sagt Hook skriver förvånansvärt bra på alldeles egen hand. Jag lär nog ta upp hans två tidigare böcker i framtiden.

Jag gör väl som i fallet med The Beatles. New Orders tio bästa låtar i stigande ordning.

10 Cermony

9 Sub-culture (lp versionen, ”12”:an är en styggelse)

8 All the way

7 Such a good thing

6 Bizarre love triangle (live version)

5 Age of consent

4 Vanishing point

3 Your silent face

2 The Perfect kiss (”12”)

1 Temptation (”12” (1982) eller live på Bestival plattan)

 

The Old guard (2020 USA)

The Old guard ligger för nuvarande etta på Netflixtoppen och kan väl bäst beskrivas som en Highlander för 2020 talet. En handfull personer jobbar som legosoldater men de tar bara jobb som de känner är moraliskt försvarbara. Typ befria slavar eller folk som hålls gisslan. Legosoldaterna har en unik förmåga, de alla är närapå odödliga människor. Gruppen leds av Andy som är så gammal att hon inte inte längre minns sin ålder. Under århundradena har de gjort sitt bästa för att verka i skymundan men en slem läkemedelsdirektör är dem på spåren i hopp om att  kunna skapa ett odödlighetsserum. Som om detta inte vore nog så har en ny odödlig manifesterats och gruppen måste få tag i henne innan deras fiender gör det.

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till rullen men så vart jag sugen på lite action och hamnade framför filmen som visade sig vara helt ok. Old guard flyter på fint i ca två timmar och blir aldrig tråkig. Bakgrundshistorien om de odödliga är intressant och den karamellen suger regissören på under hela filmen då hon väljer att pytsa ut deras historia bit för bit. Skådisarna är halvkända och sköter sig fint den enda som verkar gå lite på halvfart är väl affischnamnet Charlize Theron. Hon känns lite frånvarande och verkar inte ge allt vilket kan tyckas vara märkligt då hon står som medproducent till filmen.

The Old guard är ingen fantastisk film men ganska perfekt som en fredagsrulle. Slutet hintar om en fortsättning vilket jag inte tackar nej till. Om så är fallet har Netflix potential till två trevliga filmserier, dels denna och även Spenser. Jag håller i alla fall tummarna förutsatt att man håller samma kvalitet.

Regi:Gina Prince-Bythewood

Betyg: 6/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

Veckans låt

Till helgen blir det en mindre Sverigeresa då jag ska ned till Blekinge och träffa gamla vänner. Får köra i pensionärstakt samt komma iväg i tid så jag slipper mörkerkörning. Åren går.

Veckans låt är det tyska bandet Boytronic där deras andra platta The Contnental är vad jag kallar ett mästerverk. Många håller bandets första platta som den bästa men i detta fall kastar jag in en protest. Vad jag vet så finns de fortfarande men det är de två första plattorna som gäller.

Önskar alla en bra vecka