Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Annonser

Veckans låt

Ända sedan jag såg Juliet naked har jag gått och nynnat på den här låten av Kinks. Den var inte okänd för mig men hade hamnat i den där kategorin ”bra låtar man glömt bort”. Tur då att man ser en och annan film som kan påminna en om gobitar man glömt under årens lopp.

Ha en bra vecka

The Mountain between us (2017 USA)

Doktorn Ben har bråttom till en operation och fotografen Alex är i sista stund till sitt bröllop. De båda är fast på en flygplats då trafiken är inställd pga en annalkande storm. Då det är två driftiga människor slår de sina påsar ihop och hyr ett flygplan som ska flyga dem till Denver. Piloten är ganska så sliten och hans hälsa har nog sett sina bättre dagar. Piloten dör under flygturen och planet kraschar i Klippiga bergen. Ben och Alex överlever tillsammans med pilotens hund och de tre börjar vandra för att hitta tillbaks till civilisationen.

Snöfilm och människans kamp mot naturen räcker för att jag ska bli intresserad och när de fina skådisarna Idris Elba och Kate Winslet är med blir filmen ett givet val. Filmen har även med en hund som trots matbrist, pumaattacker och allmänna umbäranden alltid verkar ha humöret på topp så eventuella hundälskare får en liten extra bonus när de kollar in rullen.

The Mountain between us är inte någon stor film som sätter sig i sinnet. Storyn har man sett flera gånger tidigare t.ex The Edge med Sir Anthony fast i den rullen var de jagade av en ilsken björn, i denna filmen här är det vildmarkssvårigheter av det mer modesta slaget. Utan att spoila för mycket kan jag tycka att filmens vändning sista halvtimmen var lite onödig men jag anar att man ville ge publiken lite känslomässiga insatser utöver vildmarksbesvären – i min bok hade det inte behövts. Bortsett från det är filmen helt ok och en rulle med Elba och Winslet i bärande roller är alltid sevärd.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 6/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Veckans låt

Fortsätter med mitt inofficiella musiktema ”konstiga framträdanden”. Om man är lite till åren kanske man minns gruppen Boney M. Det var en grupp som skapades av den tyske producenten Frank Farian som även berikat världen med ”artister” som t.ex Milli Vanilli. Först fanns inte Boney M utan det var Farian som sjöng rubbet även de kvinnliga rösterna men när första singeln nådde viss framgång letade han upp modeller som kunde mima till låtarna. Det blev en soppa för att göra en lång historia kort men samtidigt är gruppen ett bevis på att mänskligheten inte har sinne för vare sig smak eller kvalité (innan någon blir kränkt av detta påstående passar jag på att inflika att jag räknar mig själv till denna del av den mänskliga rasen) då de gjorde stor succé. I dag finns Boney M i ett antal olika konstellationer då det som sagt blev en enda röra med avhopp och rättegångar.

Låten Rasputin är ett märkligt framträdande eller som en på Youtube skrev: ”german group, jamaican singers, sing in english about a russian dude with a turkish folks song”  Det som sticker ut mest torde vara ”sångarens” lösskägg och hans dans där det sistnämnda ger intrycket av att golvet är mycket hett. En varning dock: Skiten sätter sig så om ni lyssnar lär ni nynna Ra ra Rasputin ett tag framöver vare sig ni vill eller inte.

Ha en go vecka och fin midsommar

Escape room (2019 USA)

Sex personer får som present en fribiljett till ett s.k escape room. För de som inte vet vad det är så är det en sorts tävling som går ut på att man blir inlåst i ett rum och måste lösa någon form av gåta för att komma vidare till nästa rum. De sex känner inte varandra men utan att de vet om det har de ett och annat gemensamt. En annan sak de inte vet är att det står avsevärt mer på spel än att inte klara av några klurigt konstruerade gåtor.

Detta var lite av en Sawfilm men med deluxe fällor. Filmen är inte speciellt originell jag har i alla fall sett liknade filmer ett antal gånger, både sämre och bättre men jag underhålls av konceptet och brukar gilla filmer på temat lösa gåtor.

Escape room bjuder inte på några större överraskningar men jag får ungefär det jag var ute efter, lite lättsam underhållning vare sig mer eller mindre. Filmen verkar ha gått plus för vad jag begriper så ligger det redan en uppföljare i pipelinen.

Regi: Adam Robitel

Betyg:5/10

X-men alla filmer från sämst till bäst.

Då jag gjorde en lista över alla MCU-filmerna (den kommer kompletteras efter Spiderman: Far from home) kan jag lika gärna göra en för Fox mutant rullar. Först tänkte jag bara ta med X-men filmerna men då både Deadpool och Wolverine är tätt sammanlänkade med dessa får även de vara med på ett hörn. Vi börjar i botten som vanligt.

12. The Wolverine: Kort och gott aptrist har aldrig sett om filmen och kommer troligen inte att göra det.

 

 

 

 

 

 

 

11. X-men: The Last stand: En enda soppa med alldeles för många mutanter och två huvudhistorier – det hade räckt med en.

 

 

 

 

 

 

 

 

10. X-men: The Dark Phoenix: Ok men håglös och inte speciellt engagerande.

 

 

 

 

 

 

 

 

9. Wolverine: Orgins: Den är åtminstone inte tråkig men ett och annat t.ex Deadpool kunde man ha skippat. Lite onödigt utskälld kan jag tycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

8. X-men: Helt ok men den känns lite ”gammal”.

 

 

 

 

 

 

 

 

7. X-men Days of future past: En anledning till att jag inte gillar filmen fullt ut är att jag läst serien som är så mycket mer spännande, de ändringar som gjorts är inte till filmens fördel.

 

 

 

 

 

 

 

 

6. X-men: Apocalypse: Bortsett från att skurken Apocalypse ser ganska så fjantig ut funkade filmen bra för mig. Lättsam popcorn underhållning men varför måste man knöka in Magneto i varenda film?

 

 

 

 

 

 

 

 

5: Deadpool: En frisk fläkt och rolig film men alla under bältet skämt blir lite tröttsamma efter ett tag.

 

 

 

 

 

 

 

 

4. X-men: First class: Filmen blir lite pinsam av och till men på det stora hela funkar rullen från start till mål utan några större skavanker.

 

 

 

 

 

 

 

 

3. X-men 2: Bra skurkar (Lady Deathstrike funkar alltid), bra story och jag gillar finalen.

 

 

 

 

 

 

 

 

2. Deadpool 2: Jag tycker den är roligare än ettan och den har en hel del sköna figurer i birollerna: Cable, Domino, X-force m.fl.

 

 

 

 

 

 

 

 

1. Logan: Överlägset den bästa filmen i hela serien. Vuxen, välgjord och välspelad.

 

Tag (2018 USA)

Att komedigenren kan vara svår är kanske inte så konstigt då smaken om vad som är roligt skiljer sig mycket åt. Själv är jag svårflörtad, skrattar sällan och vanligtvis nöjer jag mig med att filmen åtminstone är roande. Även om jag är svårcharmad brukar jag åtminstone förstå vad folk tycker är roligt även om jag själv inte gör det. Galenskaparna, romantiska komedier, Stefan & Krister listan kan göras lång på saker jag inte alls tycker är roliga men jag förstår varför folk tycker det är underhållande. Filmen Tag är ett unikum i detta sammanhang då jag inte alls begriper vad som är roligt med filmen.

Tag är baserad på en verklig historia om vuxna män som leker tag (kull på svenska eller kacken som leken hette i min avlägsna barndom). Möjligtvis är tanken på att vuxna män leker kull rolig men att sitta och titta på vuxna män som leker denna lek i nittio minuter är inte roligt alls. Jag vet inte, jag kanske missade en poäng någonstans, jag kanske bär på ett barndomstrauma rörande kull eller så är det så enkelt att en massa folk tappade konceptet och gjorde en komedi som inte alls är en komedi fast alla trodde att de gjorde en komedi. Vad vet jag? Det enda jag vet är att filmen inte var rolig och att skådisen Leslie Bibb ser ut som ett grinande kranium när hon ler – alltid något.

Regi: Jeff Tomsic

Betyg: 1/10

 

X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

Veckans låt

Elever avvinkade – frågan om vem som var gladast – jag eller eleverna låter jag vara obesvarad. Nu återstår en vecka med att dricka kaffe fylla i utvärderingar och arkivera saker och ting mao ganska så soft. The Beatles, R:E:M och Lana Del Ray i cd-växlaren och serieböcker beställda. Det är bara La Prima Estate som fattas för att sommarstarten ska bli komplett.

Ha en bra vecka!

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Stephen King: The Outsider

I The Outsider flörtar Stephen King med The X-files. Bokens handling känns som ett avsnitt som mycket väl skulle kunna vara med i den tv-serien. En pojke hittas brutalt mördad i en den lilla staden Flint city. För polisen Ralph Anderson är fallet klappat och klart på nolltid då flera vittnen pekar ut staden populäre basebolltränare Terry Maitland som den skyldige. Maitland verkar nästan vilja bli fast då han formligen strött bevis kring sig; vittnen, fingeravtryck och DNA fastställer utan tvekan att han mördat pojken. Anderson arresterar Maitland under uppseendeväckande former, att Maitland verkar vara helt oförstående till anklagelserna spelar ingen större roll. Efter arresteringen blir det dock problematiskt för polisen då Maitland har ett vattentätt alibi som är minst lika starkt som bevisningen mot honom.

Det här boken läste jag i en rasande fart. Den kändes ovanligt lättläst för att vara en bok av King. Det var ett bra flyt i storyn och bortsett från ett par avvikelser rörande baseball innehöll boken inga sidoberättelser och utvikningar som  fallet brukar vara när det rör King. The Outsider är över 600 sidor lång men boken kändes som 300. Lättläst och lättsmält m.a.o. Något som kan vara både en för och en nackdel.

Den första tredjedelen är mycket bra. King skapar ett mysterium som i upplägg skulle kunna konkurrera med självaste John Dickson Carr.  Lika bra som King är på att skriva om obehagliga typer och ting lika bra är han att skildra gemytliga och trevliga människor och det är ett sympatiskt sällskap man lär känna i The Outsider. Om det inte vore för en del personliga tragedier och barnamord skulle jag nästan vilja kalla boken för gemytlig.

Jag brukar inte vara snabb med att räkna ut plotten i förväg i vare sig filmer eller böcker men kring sidan 200 har jag i stora drag räknat ut hur mysteriet med mannen som är på två platser samtidigt ligger till och där går luften ur berättelsen för mig. Resten är en transportsträcka och det är bara detaljerna författaren behöver fylla i. Boken gick från ett wow till ett …”det duger” något som präglat författarens senaste böcker (Sleeping beauties och Elevation kommer på bloggen i sinom tid).

The Outsider är på inga sätt dålig och skulle nog vara en bok jag skulle rekommendera någon som inte läst King att ta sig an då den som jag tidigare skrev är ganska lättillgänglig för att vara en King. En mellanbok av författaren men för att citera bloggaren Jojjenito ”hellre en halvdan King än ingen alls”,

Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10