Veckans låt

Allt åldras inte med värdighet. En av mina absoluta favvolåtar är Baba O´Riley med The Who. Jag hittade en modern version som hade bra ljud och bild men herre jösses det var ett par stapplande pensionärer som passerat bäst före datum som framförde låten och sångaren Roger Daltrey lät döende när han försökte sjunga. Mina tankar vandrade till Bruno Wintzells numera klassiska framförande av franska nationalsången EM – 92. Därför faller valet på en lite äldre version av låten – sämre ljud, sämre bild men fan så mycket bättre.

Annonser

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Björn Häger: Uppdrag Bildt

Politikern Carl Bildt är en fascinerande person. De flesta verkar gilla honom och tycker ofta att han är en ”skön” snubbe. Jag har alltid funnit honom underhållande och om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar, något som även gäller hans kollega Göran Persson. I mina ögon påminner de två mer om ett par skådisar som spelar karikatyrer av politiker.

När journalisten Häger kom ut med boken Uppdrag Bildt vart i alla fall jag rejält intresserad. Förhoppningsvis skulle man nu lära känna människan Bildt. Nu blev det inte så då Bildt inte på långa vägar är lika talför som Göran Persson. Bildt är en mästare i att ducka för både frågor och djuplodande intervjuer. Det blev istället en bok som sammanfattar Bildts liv. Det blev en bok som på sina ställen inte var speciellt smickrande och stundtals rent förfärande.

För det första är inte Bildt speciellt lyckad som politiker, de flesta saker han företagit sig  har varit ganska så misslyckade (kommer till det snart). Däremot har han varit suverän på att bygga upp varumärket Bildt och har lyckats skrapa ihop en hel del stålar under sina år i maktens centrum. Privatpersonen Bildt har rönt stora framgångar.

De (ryska?) ubåtskräkningarna som han gjorde sig ett namn på att hävda under 80-talet visade sig vara sillstim och uttrar med ett undantag. Tiden som statsminister var inte den bästa. Det var en kris men det s.k försvaret av kronan spädde på krisen rejält. I rollen som partiledare var han frånvarande under långa perioder likaså under sin tid som utrikesminister då han var mest utrikes, twittrade och bloggade som besatt och ingen visste egentligen vad han gjorde. När det rör medlingsuppdraget i forna Jugoslavien finns det delade meningar, beroende på vem man frågar, men vad jag förstått var Serberna mycket nöjda med hans insats. Alltid något.

Bildt har även frilansat inom tveksamma områden under sin politiska karriär. Han har delat hemliga uppgifter om Sverige med CIA på eget bevåg, haft intressen i rysk olja och naturgas och då som politiker lobbat för dessa (dvs i egen sak) samt suttit i styrelsen  för Lundin oil som sanktionerat folkmord. Frågan man ställer sig är hur kan överhuvudtaget en sådan politiker kan sitta kvar och det är här vi kommer till den skrämmande delen i boken.

Det enkla svaret är att folk bryr sig inte. Frågorna är helt enkelt för komplicerade för allmänheten och landets journalister verkar också tycka detta. Detta vet Bildt och ger därför inte några intervjuer eller så förnekar han allt, väl medveten om att allmänheten snabbt tappar intresset. Klart som korvspad att karln inte ställer upp på några djuplodande intervjuer det hade inte jag heller gjort om jag varit i hans kläder. Då det är en bok som beskriver vår inhemska politik under ca 40 år märker man också att samma namn dyker upp gång på gång och hur ”kompisar” håller varandra om ryggen. Kompiskorrumptionen är rejält utbredd i Sverige något som allmänheten inte verkar bryr sig om. Okunskap eller ovilja kanske då den sanningen kanske blir för obehaglig?

Med detta i åtanke blir Uppdrag Bildt en ganska så ruggig men samtidigt intressant läsning. Häger kommer inte med något nytt eller sensationellt men han lyckas på ett bra och relativt bekvämt vis sammanställa en av våra mest intressanta politikers offentliga liv, för i den privata sfären släpper inte inte Bildt in någon utomstående av, efter att ha läst boken, förståeliga själ.

Veckans låt

Ljuset i tunneln, existerar det ens? Jodå kring den 8:e juni 2018 lär jag förhoppningsvis få pusta ut då jag vinkar iväg eleverna och sommarlovet startar. Fram tills dess är det bara att glida med så gott det går. Det som blir lidande är väl då bloggen men inte så lidande att det blir en paus. Jag skriver helt enkelt när jag har tid men ska försöka få till åtminstone ett eller två inlägg av varierande längd per vecka – det känns bäst så för ögonblicket.

Kill theory (2009 USA)

Trist nog så avslutas denna rysliga vecka på samma sätt som den startade nämligen med en skitfilm. Åtta ungdomar samlas i ett hus på landsbygden (där det naturligtvis inte finns mobilteckning vilket illustreras av den numera obligatoriska scenen i genren där någon utbrister i förtvivlan att det inte finns något nät) för att festa rejält innan skolavslutningen. Festen får ett abrupt slut då en tokstolle belägrar huset och säger att han kommer att döda hela sällskapet klockan 6:00 på morgonen. Om de däremot dödar varandra kommer han att skona den ende överlevande. Mördaren har nämligen en teori om att under speciella situationer kan man nämligen pressas att döda både nära och kära.

Ok att skräckisar ofta har en ganska så darrig logik som inte tål att synas närmare i sömmarna. Det är även ok att rollfigurer i denna genre oftast har en IQ som är lägre än en nackad höna men storyn får inte bli för ologisk och rollfigurerna får inte vara för korkade då blir resultatet bara irriterande och det är precis vad Kill theory är: Jävligt irriterande.

Folk springer runt i cirklar i det stora huset ute på landsbygden och fördriver tiden med att skrika och gapa. Då det hintas om att det rör sig om collegestudenter tycker jag att någon i sällskapet borde ha någon form av vett eller sans och borde komma upp med någon form av idé för att möta den ensamme mördaren. Att förskansa sig samla ihop vapen och vara åtta mot en när klockan slår sex på morgonen faller inte någon in, nej då är det bättre att ha ihjäl sina vänner. Det är så urbota dumt att jag knappt finner ord. Tråkigt nog ett bottennapp som faller på att man på pappret troligen tyckte att man hade en vettig historia. Realiserad blev den bara totalt korkad.

Regi:  Chris Moore

Betyg: 1/10

Hoppas Fiifi och Sofia har valt trevligare filmer.

Då var det slut för denna gång men vi ses väl nästa år? Jag får se till att hamstra skräckisar under året för mina bidrag till denna skräckfilmsvecka har varit en ganska så sorglig samling. Bot och bättring utlovas.

Tackar också Fiffi och Sofia för ett gott samarbete.

The Bride (2015 Taiwan)

Hao har många järn i elden. Han och hans sambo är i full färd med att planera sitt kommande bröllop samtidigt som han i jobbet som tv-producent måste styra upp arbetet. Det blir sena kvällar och Hao rasar i säng. Då han plågas av mardrömmar är det lite si och så med nattsömnen. Showen Hao producerar rör sig om Taiwanesisk folktro och han börjar ana att hans drömmar har samband med folkseden att man blir tvångsgift med ett lik. Hao börjar nu undersöka varför just han valts ut till att bli make till en spökbrud.

Det har varit tunnsått med riktiga höjdare denna skräckfilmsvecka så det kändes skönt att hitta en film som gav mig rejäla rysningar. Haos drömmar är inget att avundas, spökerierna är av den sort jag gillar nämligen inte allt för bombastiska. Filmens onda andar är räliga, de rör sig ryckigt och gnyr med blödande ögon. Det är bara ett problem jag har under titten. Jag får inte storyn att gå ihop det verkar som att regissören och tillika manusförfattaren Lingo Hsieh missat något i sin historia. Jag gör som jag brukar när jag rör mig utanför den bekanta filmsfären och skyller på den kulturella klyftan. Jag kunde inte ha haft mer fel då filmens upplösning tar mig på sängen och jag utbrister halvhögt för mig själv när alla pusselbitar faller på plats: Fy faen! Detta var ett filmslut som var snyggt gjort och förhöjde rysligheterna.  Klart rekommendabel asiatisk skräck och jag hoppas på fler filmer från Lingo Hsieh då detta är hennes debut.

Regi: Lingo Hsieh

Betyg: 8/10

Fiffis filmval

Sofias Filmval

Chopping mall (1986 USA)

Precis den äcklige konsulten som dök upp på mitt jobb för några år sedan, bjöd på tårta och upprepade mantrat att vi inte behövde vara oroliga, gör teknikerna i filmen Chopping mall detsamma när de presenterar de nya vaktrobotarna som ska hålla koll på köpcentrat efter stängningsdags. Konsulten var väl medveten om att han skulle kicka ett 20 tal i personalen och lägga ned gymnasiet. Teknikerna i filmen har däremot inte en susning om att ett åsknedslag kommer förvanda de ganska så gulliga robotarna till fullfjädrade mördarmaskiner.

Till en början hade Chopping mall namnet Killbots. Filmen gick inte så värst bra till en början men efter namnbytet har den blivit desto mer känd. Om filmen förtjänade detta öde istället för att falla in i glömskans mörker kan säkerligen debatteras. Det är en ganska så standard 80-tals slasher fast med robotar istället för mördare. Jag är som bekant ganska så förtjust i denna genre från 80-talet även om filmerna oftast inte är speciellt bra och Chopping mall är inget undantag från den regeln.

Skådisarna duger och jag har faktist en soft spot för filmens huvudpersoner,Alison och Ferdy. Han i Bengt Bedrup brillor och hon med plattångsskruvad lugg. De är liksom lite smöåsöta på ett ömkansvärt vis. Övriga medverkande är med dels för att visa brösten (det går utmärkt att göra detta i en mall efter stängningsdags) och dels för att bli kanonmat åt de vildsinta robotarna som artigt avslutar sin mord med frasen ”have a nice day”.

Filmens stora problem är nog att den inte är speciellt spännande utan mer roande samt att jag sitter mycket och funderar på hur i helsike ett åsknedslag kan förvanda robotar till dödliga vapen samt att de genom elchocken blir intelligenta. Å andra sidan kanske man inte ska fundera så mycket på sådana saker då man redan gjort det aktiva valet att se en film av detta slag.

Regi: Jim Wynorski

Betyg: 4/10

Sofias filmtips för dagen

Fiffis filmtips för dagen

Fredagsfemman

Årets traditionella fredagsfemma handlar om den bästa skräckfilmsmusiken. Denna gång gick det ganska så snabbt för mig att knåpa ihop en lista.

5. Prince of darkness: Tung och ödesmättat musik med maffiga syntar av John Carpenter.

4. 28 days/weeks later. Ledmotivet höjer alltid pulsen för mig. En blandning av skräck och actionmusik av John Murphy.

3. The Thing. Morricone har knåpat ihop ett score som verkligen förmedlar ödsligheten och utsattheten av att vistas i Antarktis

2. The Shining. Tvi vale vilken otrevlig musik. Det är mycket ljud och skrammel och i ärlighetens namn är musiken ruggigare än filmen.

1 Halloween II Carpenter kniper första platsen med ett soundtrack som är alldeles fantastiskt. Andra filmen har ett lite fläskigare soundtrack än den första om ni nu undrar varför jag väljer denna.

Bubblare: The Exorcist, The Omen, Suspiria, Rosmarys baby, Zombi 2

Någon kanske undrar vart Friday the 13th och Jaws tog vägen? De filmerna har delvis bra soundtrack t.ex kill kill kill ma ma ma men men helhetsintrycket gör att de inte är listaktuella

Fiffis & Sofias listor hittar ni här och här.

I eftermiddag blir det farliga robotar på ett köpcenter.

 

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

Happy death day (2017 USA)

Tree vaknar upp i en främmande säng efter en blöt afton. Väl hemma börjar hon göra sig i ordning för nästa fest. På väg till partyt faller hon offer för en mördare för att i nästa ögonblick vakna upp i en främmande säng efter en blöt afton. När så Tree mördats för en andra gång inser hon att hon lever om dagen hon mördas på. För att bryta denna onda cirkel antar Tree att hon måste hitta den skyldige. Efter att ha mördats ett par gånger inser Tree att dagarna börjar ta slut då hon blir allt svagare efter var död. Att hitta mördaren kan dock vara svårt då det finns en hel del hugade kandidater då Tree inte är en speciellt sympatisk person.

Den uppmärksamma har naturligtvis insett att Happy death day är en något våldsammare version av mästerverket Groundhog day (Måndag hela veckan) något man faktiskt nämner i filmen (vilket känns lite onödigt kan tyckas). Nu är inte Happy death day ett mästerverk av samma kaliber men det är en ganska så underhållande film som klarar sig ganska bra på egen hand. Det är iofs en PG-13 skräckis (tror jag åtminstone) då den har en hel del moralkakor och är inte speciellt blodig. Å andra sidan är storyn underhållande och det är kul att sitta och försöka klura ut vem mördaren är.

Regissören Christopher Landon är även duktig på att hantera jump-scares något som jag vanligtvis irriterar mig på men här funkade de fint. Landon fixar även att hålla spänningen vid liv och en del av jakterna i filmen är lite småspännande. Jessica Rothe är bra i huvudrollen som den bitchiga Tree och det finns ett och annat småroligt skämt insprängt bland alla dödsfall i filmen. Ganska så god underhållning för stunden.

Regi:Christopher Landon

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Kiss of the tarantula (1976 USA)

Vi tar och startar veckan med en riktigt risig men på sitt egna lilla vis ganska så underhållande film. Susan är en tjej med lite annorlunda intresse nämligen spindlar. Hon och hennes spindlar kommer så bra överens att hon mer eller mindre kan ge dem kommandon. Fråga mig inte hur. Hennes mor har tröttnat på både sin konstiga dotter och den äkta maken som jobbar som begravningsentreprenör. Hennes livsleda är så stor att hon inlett en affär med sin svåger som är polis och tillsammans planerar de att mörda maken/brodern men det sätter dottern och hennes spindlar stopp för. Mamman dör i hjärtinfarkt då spindlarna på kommando skrämmer ihjäl henne. Åren går och Susans farbror har nu siktet inställt på systerdottern (sleazy bastard). Vidare är Susan mobbad då hon ses som lite konstig (begravningsentreprenörsdotter+ en förkärlek till spindlar). Klasskompisarna våldgästar henne, trashar hemmet och råkar döda en spindel i farten. Det sistnämnda är det som gör att måttet nu är rågat för Susan som verkställer sin hämnd mot både tafsande farbröder och otrevliga klasskompisar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kiss of the tarantula är om man inte lider av svår spindelskräck mycket att hurra för. Skådisarna är överlag usla och tydligen räckte denna upplevelse i filmens värld för huvudrollsinnehavaren Suzanna Ling som inte figurerat i vidare alster. Stämningen i filmen är konstig då i stort sett alla är, om inte otrevliga åtminstone lite knepiga. Plotten är obefintlig och den lilla staden filmen utspelar sig är ett lyckokast för en spindelhämnare då alla invånare verkar lida av BÅDE spindelskräck och klena hjärtan. Att regi och dialog är under all kritik är nu ingen större nyhet.  Egentligen skulle filmen förtjäna att hamna på skräphögen om det inte vore för en scen som gör att hela eländet trots allt är sevärt.

SPOILERVARNING

Susan släpper in några spindlar i en bil där hennes antagonister sitter. Skräcken sprider sig i bilen och i panik har passagerarna ihjäl varandra på ett mycket fantasifullt vis. Inte trodde jag att en Volkswagenbubbla kunde vara så dödlig. En passagerare överlever dock men blir galen på kuppen och när hennes obefintliga skådespel ska visa att hon blir galen bjuds vi arma tittare på ca 10 filmhistoriska sekunder. Fantastisk scen som jag spolade tillbaka till tre gånger.

Regi: Chris Munger

Betyg: 3/10

Sofias film för dagen (som enligt mig är en höjdare – undrar vad hon tycker?)

Fiffis filmval. Vildmarksskräck månne?

Skräckfilmsvecka

Då var det dags igen för den årliga begivenheten på denna blogg, nämligen skräckfilmsveckan. Som vanligt bjuds det på spöken, mördare och monster från världens alla hörn. Som vanligt har även bloggkollegorna Fiffi och Sofia sina skräckveckor, i det senare fallet månad! Hoppas ni får en del tips på rysliga filmer.

Jag smygstartar redan idag med en kort liten video som troligtvis borde benämnas psykologisk skräck. Ska jag vara ärlig har jag inte klarat av att se hela videon då jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt när jag ser och hör eländet. Pernilla Wahlgren, barn som inte kan mima till en usel låt och allt är glaserat med någon form av sockersött myspys. Hur tänkte man i kommunen när detta beställdes och beslutades? Resultatet torde vara kontraproduktivt för efter att sett denna skräckvideo vill jag inte sätta min fot på Lidingö och än mindre flytta dit. Om jag redan bott på Lidingö hade jag likt islänningarna ställt mig utanför kommunhuset, bankat på grytlock och krävt att den skyldige gett sig tillkänna.

Jag anar att de ansvariga fattat att de skitit i det blå skåpet då man har stängt av kommentarfunktionen på Youtube. Se kortfilmen på egen risk för när man väl sett den lär man aldrig glömma eländet. Vill också passa på och ”tacka” min dotter för detta hiskeliga tips.

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke