Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

MPW-14381Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

filmspanarna-bred

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

Årets bästa filmer: 2004

 

2004

2004 ett otroligt jämnt filmår då jag känner mig osäker på alla filmers placering (inkluderat bubblarna) förutom nummer ett på listan.

grudge_banner

10 The Grudge: Likt The Ring är den amerikanska nyinspelningen överlägsen det japanska originalet. Efter att ha sett den här filmen är det för mig otänkbart att gå upp på vinden om jag är ensam hemma.

Kill Bill Vol 2

9 Kill Bill 2: Knepigt val det här, ska man baka ihop filmerna till en eller dela upp dem? Hur som helst så gillade jag tvåan bäst.

saweer

8 Saw: När den kom visste man inte att det skulle komma en ändlös ström av uppföljare som vattnade ur konceptet eller vad man nu ska kalla det. Om man inte låter dessa trista filmer solka ned den första filmen är det en blodig, klurig och oerhört spännande thriller.

hellboy

7. Hellboy: Till skillnad mot de flesta gillar jag uppföljaren The Golden army men den här är strået vassare då den innehåller: Nazister, Rasputin, slemmiga monster och tentakler i mängder. Härligt äventyr kort och gott.

still-of-nick-frost-and-simon-pegg-in-shaun-of-the-dead-(2004)-large-picture

6. Shaun of the dead: Korkade britter i kamp mot zombies. Överraskande rolig film som tog mig lite på sängen när den kom.

collateral-cut

5. Collateral: Vanligtvis är jag inte så speciellt förtjust i regissören Michael Mann. Snygga men lite halvtrista filmer. I den här filmen klickar det dock perfekt mellan mig och regissören.

the-polar-express-(2004)-large-picture

4. Polarexpressen: Var inte speciellt förtjust i filmen när jag såg den första gången. Men den har växt rejält sedan första titten och hör nu till ett av mina julmåsten trots att alla inblandade ser ut som de är inavlade.

before-sunset-movie-poster-slice-01

3. Before sunset: Del två i trilogin om Celine och Jesse. Rappare dialog, mindre vemod och ett slut som jag älskade.

The-Butterfly-Effect

2. The Butterfly effekt: Tidsresethriller som jag sett många gånger. En ganska så obehaglig historia där man inte riktigt vet hur det ska gå. Det finns vad jag vet tre (!) olika slut. Vilket har stor betydelse på hur högt filmen hamnar.

dawn-of-the-dead-(2004)-large-picture

1. Dawn of the dead: Det finns en och annan kritiker och filmvetare som börjar hulka och vrida sina händer i vanmakt så fört de talas om en remake. Troligen har de inte sett Snyders överlägsna version av folk som belägras av zombies. Mästerlig film.

Bubblare: En långvarig förlovning, Shutter,  Kärlek och fördom, Creep, Million dollar baby, Undergången, Eurotrip, Kung Fu Hustle och Ladykillers.

Skulle jag se om alla filmerna på listan samt bubblarna är chansen mycket stor att tio i topp för 2004 skulle se helt annorlunda ut. Mycket beror på humöret och vad jag kommer i håg för tillfället om filmerna. Det enda film är hitintills är helt ohotad är den på första platsen.

Kvar att se: The Phantom of the Opera, The Notebook, Hotel Rwanda, Blade 3, Mean creek, The Woodsman.

Ta och spana in vad andra bloggare har grävt fram för 2004.

 Movies Noir

Fiffi

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

We could watch movies

Spel och film

The Nerd bird

Fripp

Filmmedia

FLMR

It follows (2014 USA)

It-Follows-Movie-PosterAlla goda ting är tre men just denna afton visade de sig vara fyra. Jag hade med mig ett trevligt sällskap bestående av min bror och dotter. Väl inne på biografen visade det sig att min favoritbiografvaktmästare Jan arbetade och han hälsade hjärtligt på mig då det var ett tag sedan vi sågs. När jag köpte mitt biokaffe och drog mitt biokort slentrianmässigt blev jag upplyst om att jag hade tre biobiljetter i bonus och slutligen var filmen vi såg en positiv överraskning. Med så mycket trevligheter på en bräde lär väl ödet balansera detta med att jag får ebola samtidigt som jag får gå från hus och hem av outgrundliga anledningar.

Men nu var det den något upphaussade skräckfilmen It follows det skulle handla om. Historien utspelar sig i den neddekade staden Detroit som visade sig passa ypperligt för en historia av detta slag. Vid en dejt har Jay sex med sin pojkvän för första gången. Genom denna handling drabbas hon av en förbannelse. Den går ut på att man blir förföljd av en varelse som tar olika skepnader. Denna varelse förföljer den drabbade, visserligen i promenadtakt men enträget, och man vill verkligen inte att den ska hinna ifatt en. Enda sättet att bli av med förbannelsen är att föra den vidare genom att ligga med någon och det var precis det Jays pojkvän gjorde. Den enklaste lösningen för Jay torde vara att hon hoppade in i porrbranschen men det är nog lättare sagt än gjort så istället får hon och hennes vänner försöka hitta en lösning på förbannelsen.

Filmen sätter sig direkt redan i första scenen då man får se en tjej som springer skrikandes i ett villaområde iförd nattlinne och (mycket viktig detalj) högklackade röda skor. Med en sådan start på en skräckis vet jag jag med stor sannolikhet kommer gilla filmen och det är mycket jag gillar med It follws: Miljöerna har jag redan nämnt. Det jag kan tillägga är att filmen ger en retrokänsla. Det enda som skvallrar om att det är nutid är någon sorts IPAD eller liknande en av ungdomarna har annars är det tjockteve apparater och en sunkig 70-tals miljö för hela slanten. Skådisarna är för mig okända men de håller genomgående en hög nivå. Likt miljön är de lite luggslitna och är inte sådär highschool perfekta som man vanligtvis är van vid. Slutligen är musiken helt fantastiskt. Bräkande tunga syntar som för tankarna till Carpenters Halloween. Själva storyn är inte så värst avancerad men regissören och tillika manusförfattaren David Robert Mitchell lyckas med mycket små medel (filmen kostade 2 milj $) krama ut det mesta av sin story och jag är osäker om den blivit bättre med mer pengar då det troligen inneburit glassigare miljöer och tröttsamma CGI-effekter. Nu fick vi istället en sparsmakad men i sina stunder hårresande (bokstavligen) rysare.

Största rysaren för mig var när huvudpersonen krockade med en lånad bil. Där undslapp det mig ett ”oj oj oj hur ska det gå” i biomörkret då jag började tänka på man skulle lösa försäkringsfrågan och andra besvärligheter. Som sagt jag börjar bli gammal.

Även Jojjenito, Fiffi, Movies Noir och Sofia har sett filmen. Klicka vidare och se vad de tyckte.

Regi: David Robert Mitchell

Betyg: 8/10

Brigadoon (1954 USA)

brigadoon-wallpaper_289751_37393Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

Annie (1982 USA)

tumblr_n3bnwjcDw41sch1s0o1_1280I efterdyningarna av förra årets musikalvecka föll det sig som så att jag och Sofia utmanade varandra. Jag propsade på att hon skulle spana in en musikal hon hade svårt att tänka sig se (vilken det var kan ni läsa här). Hon antog utmaningen och dagens film föll på min lott – med facit i hand skulle jag aldrig ha kastat den där handsken.

Annie utspelar sig under 30-talet i USA. Barnhemsflickan Annie väljs ut av miljardären  Oliver Warbucks sekreterare att tillbringa en vecka i dennes hem (varför var lite oklart för mig). Miljardären vill hellre ha en pojke men går motvilligt med på att hysa flickebarnet och hennes hund i en vecka. Naturligtvis charmar den rödhåriga ungen miljardären och hans hushåll så till vida att han vill adoptera henne. Annie tackar emellertid nej till detta lukrativa förslag utan vill hellre hitta sina biologiska föräldrar något som den rike kapitalisten villigt hjälper till med.

Att jag avskyr barn på film är ingen nyhet för läsare av denna blogg. De är allt som oftast vidriga små varelser som har en tendens att sabotera de flesta filmupplevelser. Det finns dock undantag bör påpekas. Beklagligt nog hör inte Aileen Quinn som spelar Annie till dessa undantag, något jag blir varse ca tre minuter in i denna 120 minuter långa golgatavandring.

Aileen Quinn påminner som brukligt när det handlar om barn på film om en tränad apa. Hon ler på kommando, ser bekymrad ut på kommando och lägger stor ansträngning på att komma i håg sina repliker (ungen håller dock lite bättre klass än Birk i Ronja Rövardotter).  Jag nämnde att Annie var uppväxt på ett barnhem? Japp det betyder än mer ungar den ena värre än den andra.

Det alla har gemensamt i denna film är att man skriker sig filmen igenom. Barnen skriker, de vuxna skriker ja nästan alla skriker. Jag vet inte varför men så fort det vankas barnfilm ska alla skrika av någon outgrundlig anledning. Jag tycker inte om folk som skriker vare sig på film eller i verkliga livet. Då rollfiguren Annie är med i ca 75% av filmens scener och alla vuxna måste förhålla sig till denna rödhåriga lilla apa blir naturligtvis resultatet katastrofalt men det finns trots allt några förmildrande omständigheter.

De vuxna skådisarna är helt ok när de inte skriker. Det var trevligt att få stöta på Ann Reinking igen och Albert Finney (den mänskliga gäddan) visade att hans sångröst utvecklats sedan Scrooge. Tim Curry och Bernadette Peters är sevärda även om deras rollfigurer var påfrestande. Filmen Annie är påkostad och det märks. Flera sångnummer har snygg koreografi och man spar inte på effekterna. Låtarna We Got Annie och Let’s Go to the Movies var trevliga inslag som förmildrade min plåga något. Paradnumret Tomorrow var dock en pärs att ta sig igenom.

Tycker man om barn på film och hör till den gruppen av människor som får tårar i ögonen när barnkörer uppträder och sitter längst fram när det vankas skolpjäs kan man nog uppskatta den här filmen själv gör jag mitt yttersta för att undvika arrangemang av dessa slag. Tack men nej tack.

Regi: John Huston

Betyg: 2/10

Gentlemen prefer blondes (1953 USA)

Gentlemen_Prefer_Blondes_(1953)_film_posterDe två vännerna Dorothy (Russell) och Lorelei (Monroe) har lite olika syn på livet. Dorothy söker kärleken vilket Lorelei också gör men i hennes fall ska den ska anlända tillsammans med ett fett bankkonto. Lorelei har nästan nått sina drömmars mål då hon är på god väg att få den mesige miljonären Gus Esmond Jr till altaret. Just det där Jr. efter Gus namn är ett hinder i form av en far som vaktar sin förmögenhet och son likt en hök. För att undkomma den blivande svärfaderns inflytande över sin ryggradslöse son åker Lorelei på en kryssning till Frankrike. Planen är att Gus ska följa efter och bli dragen till altaret innan pappan hinner stoppa det hela. Hennes plan skulle nog kunna lyckas om det inte vore som så att båten till Frankrike är fullastad med miljonärer som gärna skänker både det ena och det andra till en välsvarvad blondin. Dorothy har fullt sjå med att hålla Lorelei från frestelserna samtidigt som hon uppvaktas av en hel hop av män och en privatdetektiv som är utsänd av Esmond Sr. för att bevaka Loreleis eskapader på båten.

Härlig film det här. Färgerna formligen sprakar ur rutan, folk är välklädda och det är en trivsam historia trots den något grumliga moralen. En del kan kanske ha lite svårt för Marilyn Monroes lite speciella spelstil och röst. Hon gör allt för att vara en blont bombnedslag. Vickar på rumpan, talar med beslöjad röst och framställer sig som allmänt korkad. Tacksamt nog är inte rollfiguren så korkad som hon verkar och Monroe har begåvats med en hel del kvicka repliker men hon tangerar på gränsen till överspel. Filmen håller högt tempo och jag får sitta och småskrocka av och till. ordet förnöjsam är nog det som bäst beskriver filmen.

Filmen rymmer flera fina sångnummer där Diamonds are a girls best friend är det nummer som lyser starkast i sin cynism. I filmens mittparti verkar man dock glömt bort att det är en musikal man gör då det inte dyker upp ett enda sångnummer under lång tid. Lite synd då både Russell och Monroe passar bra i sina roller och har kompetenta röster. Russel får väl stå för filmens märkligaste sångnummer, Ain’t There Anyone Here for Love?  En köttig iscensättning som ger mig homoerotiskanazivibbar men det kanske ligger mest i betraktarens ögon? Vad vet jag. Det jag vet är att när man ser en musikal får man vara beredd på att ”anything goes” och som av en slump är det just den filmen Sofia sett idag.

Regi: Howard Hawks

Betyg: 7/10

The Last five years (2014 USA)

1.171988Filmen börjar med slutet där Anna Kendricks rollfigur sjunger Still Hurting så tankarna på att The Last five years är en tjolahopp historia kan man lägga åt sidan på direkten. Filmen handlar kort och gott om paret Cathy och Jamies förhållande. När de träffas är de båda kämpande konstnärer. Han författare, hon skådespelare. De är kära och lyckliga tillsammans men när han slår igenom känner sig Cathy förminskad i skuggan av sin man. Jamie försöker stötta Cathy men fasaden börjar att spricka.

Det här var en lite ovanlig musikal (kommer till det senare) där all tyngd ligger på de två huvudrollsinnehavarna, resten av ensemblen består nästan bara av statister. Filmen innehåller få repliker då handlingen förs fram av parets sånger. Anna Kendrick är helt fantastisk, hon har både karisma och röst att bära upp en film av detta slag. Värre är det med Jeremy Jordan som spelar Jamie. Skådisen är inte dålig men när han ställs mot Kendrick känns han mest som en välsjungande Ken (här menar jag dockan och inte rapparen).

Musiken är enkel det är inga stora orkesterarrangemang utan lite mer avskalat och passar väl in i filmens känsla. Till skillnad mot den musikal som hade premiär förra veckan så består The Last five years av relativt starka melodier där ett par/tre är otroligt bra och sätter sig på direkten.

The Last five years är ingen visuellt storslagen musikal. Det är inga scener med dansande människor och sprutande fontäner. Det är Kendrick och Jordan som genom sina sånger driver historien framåt och bakåt. Filmen är nämligen lite speciellt uppbyggd. Cathys sånger rör sig hela tiden bakåt i historien och Jamies framåt. Hennes sånger går från moll till dur och hans tvärtom. Till en början är Cathys ljussättning grå och blek för att ju längre berättelsen fortskrider bli allt mer ljus. Jamie får till en början sjunga sådanadära sånger där kameran snurrar 360 grader kring skådisen som visar alla lagningarna i käften då han är såååååå lycklig till att bli allt mörkare i ljussättningen. I den sista sången möts de i en duett där Cathy sjunger om lyckan av att hon hittat sitt livs kärlek samtidigt som Jamie sjunger om äktenskapets upplösning. Där och då skapas ren och skär filmmagi, kanske inte som upplösningen i den där paraplyfilmen men inte långt ifrån.

Sofias val för dagen har jag inte sett men tror att den också handlar om kämpande konstnärer.

Regi: Richard LaGravenese

Betyg: 8/10

Rhinestone (1984 USA)

hvUWHNMRWDSuK1lV5YbLTovq6L9Till att börja med vill jag informera om vad det här är för sorts film:

Den har 3.6 på IMBD.

Sly menar att om det är någon film han ångrar är det det just Rhinestone. Jag kan tänka att valet av film svider till lite extra då han i samma veva tackade nej till att göra både Snuten i Hollywood och Den vilda jakten på juvelen. Å andra sidan säger ryktet att han fick sätta på Dolly Parton men det är (åtminstone i mina ögon) mycket tveksamt om det är en arbetsförmån.

Filmen är listad som en av de 100 värsta filmerna som någonsin har gjorts.

Filmen var nominerad till nio stycken razzies.

Filmen kostade 28 miljoner att göra vilket är ungefär lika mycket som senaste filmen om Åsa Nisse (inflation ej medräknad). Filmerna håller ungefär samma kvalitet.

Rhinestone är en s.k Pygmalionhistoria. En countrysångerska ingår ett vad med sin översexuelle manger. Hon ska lyckas med att skapa en countrystjärna på två veckor. Vinner hon river managern hennes kontrakt förlorar hon får han ligga med henne samt hon tvingas förlänga sitt kontrakt med fem år. Valet på countrystjärnan i vardande faller på taxichaffisen Nick. Nick ställer upp i utbyte mot att han får en ny taxi och de två åker till hennes hemtrakter i Tennessee där han ska få den rätta känslan för country.

Huvudrollerna innehas av Sylvester Stallone och Dolly Parton. Sly gör vad han kan med ett uselt manus och usla repliker och speciellt bra är han inte (årets underdrift?). Dolly Parton är en vandrande paradox. Hennes image både i filmen och verkligheten (det lilla jag sett av henne) är att hon vill ge intryck av att vara en jordnära person. Det skär sig lite då hennes uppenbarelse är allt annat än äkta – iklädd peruk och silikonbröst. Jag kan inte ta henne på allvar då hon känns mest som en seriefigur. Finns hon på riktigt?

Musiken i filmen är helt ok om man har en fäbless för country vilket jag inte har men både Stallone och Parton sköter sina sånger med hedern i behåll. Han är den intressantare av de två då hans insats inte är så välpolerad och trist.

Nu kan vän av ordning undra varför jag sett denna film. Till detta finns det två skäl. Dels var filmen en önskan av en läsare (gissa vem) och dels såg jag en snutt av Rhinestone på tv för många år sedan. En upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och sinne. Jag har inte funnit någon ro tills jag sett filmen som mycket riktigt visade sig vara en buskis.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni se här.

Regi: Bob Clark

Betyg: 3/10