Kung Fu Hustle (2004 Kina)

large_vSKFcFZ7Asvt9rON0glLD8FCKMUDet fruktade Yxgänget har tagit kontrollen över en stad. Den enda stadsdelen som inte berörs av gangstrarnas härjningar är slumområdet ”Grisgränden”. Befolkningen där är allt för fattig för att Yxgänget ska ta notis om dem. Detta ändras då smågangstern Sing i sina försök att gå med i gänget av misstag drar in Grisgrändens invånare i en strid på liv och död med gangstrarna.

Kung Fu Hustle är nog en sådan där film man avskyr eller gillar. Antingen tycker man filmen bara är tramsig och fjantig eller så tycker man som jag att den är grymt underhållande. Både denna och regissörens tidigare film Shaolin soccer känns som Åsa Nisse på speed. Det är stora gester en hel del sker utan några närmare förklaringar och filmen präglas av en slapstickhumor jag gillar. ”Dratta på ändan humor” kan vara otroligt rolig ibland om den görs rätt och med friskt humör. Filmen innehåller också en hel del underhållande fighter som stundtals är ganska maffiga.

Kung Fu Hustle är om man är lagd åt det hållet en frisk fläkt som osar av ren och skär filmglädje. Min invändning är att den innehåller (som jag tidigare nämnde) en del, åtminstone för mig, obegripliga scener och ett och annat märkligt beteende av rollfigurerna. Även Sings bakgrundshistoria känns en anings malplacerad. Ovanstående förklaringar kan bero på en viss okunskap om östasiatisk kultur. Trots dessa invändningar är detta en mycket underhållande film som jag faktiskt sett en, tre, fyra gånger med lika stor behållning var gång.

Regi: Stephen Chow

Betyg: 8/10

Jörgen Ovesen: Pojken med de stora ögonen

pojken_med_de_stora_o%e2%95%a0egonen_omslagsoriginal_page_1Jag är inte överförtjust i Stanley Kubricks filmer med The Shining som det stora undantaget. Jag upplever de jag sett som kalla, lite sega och påfallande ofta – lite löjliga. Därför kan det verka konstigt att jag tar och plöjer en bok om regissörens alla filmer. Det enda förklaring jag har att ge är att jag är intresserad av film, har sett flera av Kubricks filmer (dock inte alla) och tyckte det vore intressant att se om Ovesen kanske kunde förklara och möjligtvis övertyga mig om regissörens omtalde briljans.

Boken är klart läsvärd och mycket intressant. Ovesen betar av alla Kubricks filmer, även hans kortfilmer, och förklarar väl olika teman som går igenom regissörens filmer. Vi får ta del i förarbetet med filmerna, anekdoter från inspelningarna och hur filmerna mottogs av publik och recensenter. Jag har inga som helst invändningar till denna del av boken som ger åtminstone i mina ögon en genomarbetad genomgång av hans filmer. Texterna är lagom långa och de känns vare sig snuttifierade eller för långa utan alldeles lagom.

Där jag kan finna att Ovesen brister i sin bok har nog mer med hur jag själv är som människa än författaren. Jag har mycket svårt att att ta emot en konstnärs hela livsverk helt okritiskt. Neil Gaiman, Grant Morrison, The Beatles och Stephen King hör till mina favoriter i olika konstarter men de är inte helt utan fläckar utan har släppt ett och annat som verkligen inte håller måttet. När jag då stöter på någon som hyllar någon utan att ha några som helst invändningar får jag svårt att lita på dennes åsikter. Jag får en känsla av att beundran har ersatt det sunda förnuftet. Det är just denna känsla som jag får under läsningen av Ovesens bok. Kubrick verkar i stort sett inte ha gjort några större fel i sin karriär och författaren använder ofta det i mina ögon tunna försvaret att om man inte gillar regissören har man inte förstått honom. Tanken att man kanske förstår men ändå inte gillar det man ser verkar inte föresväva Ovesen.

Trots denna invändning är Pojken med de stora ögonen en klart läsvärd bok som ger en god inblick i hur dessa filmer skapades. Rekommenderas varmt och jag blev trots allt lite sugen på att se och se om några av Kubricks filmer. Så i viss mån kan man säga att Ovesson lyckats med sin mission.

Friday the 13th: A New beginning (1985 USA)

3321097_640pxUnder produktionen av den femte filmen om livet kring Crystal lake bad filmens regissör Danny Steinmann producenten Timothy Silver om råd. Denne lär ha sagt att Steinmann borde låta något hända ungefär var åttonde minut i filmen så att inte publiken tappade intresset. Förslagsvis lite naket något mord eller en simpel jump scare. Vad spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det hände något. Steinmann verkar ha följt detta råd då Friday the 13:th a new beginning staplar liken på hög varvat med lite naket och en hög irriterande hoppa till scener. I den här filmen far mördaren fram som en slåttermaskin på ackord och folk hinner knappt visa sitt ansikte på rutan innan de tas av daga på ena eller andra sättet.

Filmens handling utspelas några år efter händelserna i del fyra. Tommy som i förra filmen inte hade en speciellt trevlig familjeutflykt vid Crystal lake har under årens lopp åkt in och ut på olika behandlingshem då han inte mått vidare bra efter sin närkamp med Jason. Berättelsen startar med att Tommy anländer till en öppen anstalt som ligger naturskönt någonstans i obygden. Tommy plågas av hallucinationer av Jason som är död och begraven eller är han det för kort efter Tommys ankomst till hemmet börjar folk dödas till höger och vänster.

Det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare på The Final chapter då filmen kostade 2,6 milj dollar att spela in men drog in 32,6 milj dollar. A New beginning har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte kanske mest för att det i filmen hintas att Jason är i gång igen. med detta i åtanke blir upplösningen lite av ett västgötaklimax trots blod, död och en himla massa lik. Som tittare känner jag mig trots allt lite lurad på konfekten. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande då folk stryker med på löpande band och man har inte haft en chans att lära känna rollfigurerna vilket gör att de för mig är ganska så anonyma personer som dör och skräckfilmssammanhang blir det lite som en axelryckning. Dessa invändningar till trots är filmen ok. Den hinner aldrig med att bli tråkig och den har ett visst taffligt underhållningsvärde.

Regi: Danny Steinmann

Betyg: 4/10

What we become (2015 Danmark)

large_fdm3dawxz9kkpg2gybnu0ui3gbaI den lilla danska förorten Sorgenfri händer det inte mycket. Området ståtar med välklippta häckar, grannfester och vaxade bilar. Hit flyttar Sonja med sin familj. Hon får kontakt med grannpojken Gustav men i övrigt händer det inte så mycket i området och Sonja vantrivs. Det enda som skapar lite oro är rapporterna om någon sorts sjukdom som härjar på ett ålderdomshem i grannstaden. En natt så sätts plötsligt Sorgenfri i karantän. Soldater dyker upp och de boende får inte lämna sina hem och all kommunikation stängs av. Gustav som blivit lite småkär i Sonja undrar hur hon har det smiter ut en natt. Då detta är en skräckis är det naturligtvis en dålig ide.

Tackar som bjuder, danska zombiefilmer är man inte bortskämd med och den här var riktigt bra. What we become, eller Sorgenfri som filmen heter i  originalär lite av en slowstarter. Filmen tar tid på sig att komma igång och det är nog bara den sista halvtimmen det blir fart och fläkt. Detta gör inte så mycket för i gengäld lyckas filmen fånga den där känslan av att det inte står rätt till och man sitter hela tiden med en oro över vad som komma skall.  Mycket av detta kan bero på att miljön för mig känns bekant (även om jag är usel på att vaxa min Skoda och påta i trädgården) och filmen kommer då lite närmare ens eget liv än vad man föredrar.

Huvudpersonerna gör en hel del korkade beslut men då man lyckats med att etablera att de inte har en susning om vad det rör sig om köper jag dessa beslut. I deras värld är det soldaterna som är fienden och när de begriper vad det rör sig om är det redan försent.

En mycket positiv överraskning från grannlandet i söder och än en gång bevisar våra nordiska grannar att de till skillnad mot oss Svenskar kan göra riktigt bra filmer i de flesta genrer.

Regi: Bo Mikkelsen

Betyg: 7/10

Veckans låt

Om jag var tvungen att lista de 20 bästa låtarna, troligen en helt omöjlig uppgift, skulle nog veckans låt av Waterboys hamna på denna lista. Skulle tro att jag lyssnat på den i snitt minst en gång i veckan sedan jag hörde den för första gången för sisådär tjugo år sedan. Fantastisk låt trots att den inte innehåller några handklapp.

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

The Mummy (1932 USA)

lzgyu69f1v2ugz9mifn4Det här är en gammal klassiker som jag såg som barn. Jag mindes inte ett dyft mer än att den naturligtvis var spännande….då. En arkeologisk expedition håller på att packa ihop inför säsongen som inte varit speciellt lyckad. Plötsligt får man besök av en man som kallar sig för Ardath Bey. Besökaren verkar besitta oanade kunskaper om det gamla Egypten och visar arkeologerna vart de ska gräva i ökensanden. Det dröjer inte länge innan de hittat en gammal grav komplett med mumie och massa lulllull. När fynden skickas till museet i Kairo för att ställas ut börjar det hända mystiska saker och vetenskapsmännens tro på naturkunskapen sätts på prov.

Jag kan förstå att filmen var en hit 1932 men i dagsläget står den sig slätt. Ingen skugga ska falla på Boris Karloff som spelar den mystiske Ardath Bey. Det är en riktigt creepy karaktär men de övriga skådespelarna är inget att bli upphetsad över. Zita Johann som spelar den kvinnliga huvudrollen är direkt dålig och den övriga ensemblen säger sina repliker och inte så mycket mer. Vidare är filmen lite slarvigt klippt, känns det i alla fall som. Scener slutar tvärt och en och annan plottråd slarvas bort. Trots att det är en ganska pratig och händelsefattig film infinner sig en känsla över att berättelsen stressas fram och det är aldrig bra.

Trots detta är The Mummy en ganska mysig film som puttrar på och den är värd en titt även om den innehåller en hel del brister. En remake/nyinspelning kommer till sommaren med Tom Cruise i huvudrollen men det verkar vara en film av ett helt annat slag.

Regi: Karl Freund

betyg: 4/10

Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

Veckans låt

 

Även om det fortfarande är lite minusgrader och annat elände känns det som att våren är på G. Veckans låt blir en sprittig låt med The Style council  (Paul Weller). Önskar alla en skön vecka själv blir det Stockholm t/r under en dag med (förhoppningsvis) skötsamma elever.

 

The Great wall (2016 Kina)

greatwall_13En grupp legosoldater har slunkit in i Kina för att komma över krut. Expeditionen misslyckas och man tas till fånga och hamnar på den kinesiska muren. Murens syfte är inte som vi lärt oss i historieböckerna ett skydd mot mongolerna. Det är ett försvarsverk mot mot en hord av monster som attackerar Kina vart 60:e år. Oturligt nog för legoknektarna anländer de precis lagom för monstrens attack.

Det här är en film där man gör bäst i att låta hjärnan gå på halvfart. Det är full fart från start till mål och det är ett relativt förnöjsamt äventyr, vare sig mer eller mindre. Allt vad logik heter bör nog lämnas hemma innan man slinker in i biomörkret annars är nog risken stor att filmen inte funkar alls..

Jag hade inte tråkigt, men fråga mig om filmen om ett par veckor och jag har troligtvis glömt bort stora sjok av handlingen. Spännande blir det aldrig men The Great wall kan åtminstone stoltsera med en hel del snygga färger och rustningar samt en handfull maffiga scener. Vad gäller CGI:n är den väl si så där men jag har sett värre.

Hur Matt Damon hamnat i detta projektet vet jag inte. Han vill kanske göra sin nuna känd för kineserna så hans framtida filmer går bra i landet för jag anar att det nog inte var filmens manus som lockade. I övriga roller hittar man b.la Pedro Pascal som bara behövt byta ut sin rustning från Game of thrones till en kinesisk variant. Även Willhelm Dafoe dyker upp i en liten roll som behovs för att man ska kunna förklara varför kineserna snackar engelska. Övriga skådisar var för mig okända kinesiska aktörer förutom Andy Lau. Slutomdömet blir en helt ok film vare sig mer eller mindre. Lika lättsedd som lättglömd.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

A Knight´s tale (2001 USA)

knightNär en riddare dör blir hans väpnare i ett slag både fattiga, hungriga och arbetslösa. Väpnaren William får en galen ide och lyckas övertyga sina kollegor att det är enda sättet att få pengar att han tar sin döde arbetsgivares rustning och utger sig för att vara riddare. Om de nu bara lyckas vinna några torneringar kan de säkerligen komma på grön kvist. Turligt nog visar sig William vara något av en naturbegåvning och efter lite träning möljer han ned sina motståndare på löpande band. Helt problemfritt är det inte då Williams framgång gör att folk börjar bli intresserade av vem han är. Om hans förklädnad avslöjas lär William och hans sällskap bli ett huvud kortare då det inte ses med blida ögon att posera som riddare under falsk flagg. När han kärar ned sig i den unga adelsdamen Jocelyn blir det än mer komplicerat då han får en rival i den osympatiske riddaren Adhemar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan är A Knight´s tale en riktigt tramsig film och jag sitter med skämkudden i fast grepp. Filmmakarna har även begåvat soundtracket med moderna rocklåtar så publiken sjunger Queens We will rock you vid riddarturneringar och man dansar någon sorts medeltida disko till Bowies Golden years. Detta är fruktansvärda filmscener som skulle kunna få en timid man som jag att vilja åka över Atlanten för att ge den skyldige smisk på rumpan. Å andra sida är filmen trots allt en ganska så charmig historia med en hel del bra skådisar i olika roller. Heath Ledger får se lite valpig när han tittar under lugg som den unge väpnaren/riddaren, Rufus Sewell är svartmustig skurk och Shannyn Sossamon sockersöt i rollen som adelsdam. Filmen duger som lättsam underhållning om man nu bara klarar av de där låtarna som dyker upp under filmens gång……

Regi: Brian Helgeland

Betyg: 5/10

Konsert: Lloyd Cole eller En man med gitarr.

Min fick tillfälle att gnida axel med Cole. Frun är den till vänster.

Min fru fick tillfälle att gnida axel med Cole. Hon var faktiskt lite starstruck

När jag var yngre och deltog i det sociala livet som av och till innebar en och annan fest fanns det ett moment som jag alltid fasade över nämligen att det skulle dyka upp en man (det är alltid män i dessa sammanhang) med gitarr. För min del innebar det att festen var över för nu skulle alla (läs tjejer) lyssna på andäktigt på en amatör som lärt sig en två tre ackord och ville förära alla, vare sig de vill (tjejer) eller inte (killar) en ändlös träningssession med usla covers. Ridå.

Med detta i åtanke kan det te sig lite märkligt att jag gör mig omaket att resa till Göteborg för att lyssna på just en man med gitarr. Turligt nog så kan Lloyd Cole spela gitarr och han spelar även sina egna låtar som är mycket bra. Artisten har en låtskatt att ösa ur och det är få artister som kan ståta med att inte ha en enda dålig melodi på sina fem första skivor.

Cole väljer att framföra låtar från den första delen av sin karriär, första plattan tom skivan E.T.C. Låtvalet är bra och jag saknar faktiskt inte någon sång. Klokt nog har Cole valt att lägga in en paus mitt i konserten. Då det bara är artisten och hans gitarr blir det lite enahanda trots bra melodier och det är skönt med en paus mitt i. Den andra halvan av konserten förstärks musiken med en gitarr till nämligen Coles son som fått följa med på turnèn. Detta gör gör att andra halvan blir lite bättre. Hade jag fått välja skulle karln naturligtvis ha turnerat med fullt band för man saknar inslag av andra instrument men hellre en Cole med bara en (två) gitarr(er) än inget alls.

En vinst med framträdandet är att det skapas en mer intim och avslappnad känsla, Cole spelar fel och får en gång starta om en låt då han får en ”kråka” i halsen något som gör att tillställningen känns unik till skillnad mot t.ex Kents välregisserade avsked i vintras – om man nu ska göra en jämförelse. Artisten kostar också på sig att ha ett underhållande mellansnack och har en torr humor som jag uppskattar.

Det känns ganska meningslöst att lista alla låtar och genomförande då det blir en jämntjock känsla då själva framförandena är förvillande lika – det var bara melodierna som skiljde sig åt. Alla låtar var bra och för att vara en man med gitarr var konserten över förväntan. Hade någon som Cole varit med på ungdomens fester hade jag kanske i dag inte hyst en sådan motvilja mot akustiska gitarrer.

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10