Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

Veckans låt

Helt plötsligt kom jag att tänka på Uppsalabandet Webstrarna. Fråga mig inte varför. Den första CD-skivan jag köpte var just en platta med denna grupp. Det blev inte så mycket mer lyssnande av dem mer än den skivan som var riktigt bra så jag har en del att lyssna ikapp.

Med lite tur hinner jag med att kolla in den nya Halloween filmen men den har jädrigt knepiga tider här i Karlstad och går bara på mina två ”mer död än levande dagar” måndag och tisdag. Och det var just det plattan med Webstrarna hette, Mellan måndag och tisdag. Så knöts den säcken ihop.

Önskar alla en finfin vecka

The Evil that men do (1984 USA)

Anledningen till att det plötsligt blev ett gäng Bronson filmer på bloggen är att en kollega anser att Bronson är det i särklass bästa som agerat på vita duken. Det bör också tilläggas att han anser  att ingen bra musik gjorts efter 1989. Resultatet blev att jag fick låna ett gäng filmer av kollegan. Inte mig emot då jag anser att Bronson som skådis är helt ok. Dagens film är den film av Bronson min kollega anser vara hans bästa. Jag håller inte med utan lägger min röst på Mr.Majestyk – av de jag hitintills sett.

Den slemme Moloch arbetar som torterare åt den som vill betala och det visar sig vara en hel del. Karln reser land och rike runt tillsammans med sin syster och plågar ihjäl folk till höger och vänster. Av naturliga skäl har han en hel del fiender och dessa kontaktar den pensionerade lönnmördaren Holland (Bronson) för att stoppa Moloch.  Efter att ha sett en hel hög vittnesmål av f.d offer beslutar sig Holland för tillfälligt lämna sin pensionering.

Filmen har bra fart och är av och till lite småspännande. Det var en ovanligt brutal historia för att vara såpass gammal. Folk hackas ihjäl, tortyr och annat snask dyker upp under Hollands jakt på Moloch. Bronson övertygar i rollen som lönnmördare. Trist nog har en temposänkare i form av en kvinnlig följeslagare till Holland tryckts in i filmen. Skådisen är inte speciellt bra och rollfiguren är mest i vägen tycker jag. Men man kanske tyckte att Bronson skulle ha någon att tala med under filmens gång?. Hon fungerar också som något sorts samvete och vänder sig mot allt våld trots att hon är en av de som hyrt in Holland. Blir lite feltänk där men kanske glömde man bort den detaljen när man filmat en stund?

En helt ok Bronson vare sig mer eller mindre

Regi: J. Lee Thompson

Betyg: 5/10

Filmitch filosoferar: No time to die

Vill redan här varna för massiva spoilers.

Som jag skrev tidigare i veckan är No time to die en bra actionfilm men som Bondfilm dras den med en hel del problem. Jag får nog beteckna mig som ett fan av James Bond och hans värld däremot är hör jag inte till den gruppen Bondkonservativa som kippade efter andan när M byttes ut mot en kvinna eller skakade unisont på huvudet när 007 blev blond. Man kan ändra på en hel del i filmerna om Bond men inte på själva fundamentet som man nu gjort iom No time to die.

Hur man ser på Bond är naturligtvis olika, en del ser honom som en cool snubbe som är med i underhållande filmer andra som en sexistisk övervintrad dinosaurie. För mig är 007 en nostalgisk anakronism som mer eller mindre är den samme i en föränderlig värld. Han är mystisk, plågad och lever hela tiden på gränsen. Det som alltid lockat är just detta att man aldrig riktigt helt får lära känna karaktären han är lite av en gåta. En annan sak är det märkliga förhållandet till tid – världen förändras men Bond mer eller mindre består. Han dyker upp med några års mellanrum på bioduken och försvinner sedan en tid men återkommer alltid. Saker sker i Bonds universum men som rollfigur befinner sig 007 mer eller mindre i status que. Just detta är viktigt för mig. Jag kan köpa ganska breda ramar inom denna värld men oföränderligheten är viktig det är det som gör Bond tidlös.

Om man skulle se logiskt på människan Bond torde det vara ganska självklart att namnet och 007 beteckningen inte står för en och samma person. Hur skulle man annars kunna förklara de personlighetsförändringar som Bond uppvisat under åren? Deprimerad agent (Dalton) eller glad gamäng (Moore) ? Möjligen att James Bond lider av någon bipolär åkomma som har decennielånga toppar och dalar. Producenten Broccoli däremot har i alla år envist hävdat att Bond alltid är densamme från Dr.No till No time to die. Ett uttalande som nu blir intressant att se hur man ska följa upp pga de val man nu gjort i senaste filmen.

Jag har nämligen två stora problem med No time to die. Dels att det visar sig att Bond har en dotter och dels att han dör i slutet av filmen. Problemet med dottern är att där och då försvinner en del av Bond mystiken. När barn kastas in i filmer blir tonen på en gång en mer familjär och Bonds fall krackelerar illusionen av den ensamme agenten. Kvinnor kan komma och gå i Bonds värld men ett barn består. Indiana Jones blev t.ex avsevärt tråkigare och mindre intressant när han fick en son. Lika lite som jag kan se The Punisher kasta boll med en unge (vilket faktiskt hände med resultatet att jag skippade den tv-serien) kan jag se denna själsligt trasige agent gulligulla med en unge. Bondfilmerna har klarat sig ypperligt i 50 år utan att blanda in barn trist nog kunde man inte motstå den frestelsen till slut.

Nu har iofs Craig porträtterat Craig som mer mänsklig och skör än sina föregångare men att ha en dotter blir ett allt för stort steg. Ska jag vara ärlig känns det mer som en sak manusförfattarna stoppat in bara för att ge mer uppmärksamhet till filmen och på ett konstlat vis höja insatserna för Bond.  I en vanlig actionfilm funkar detta för mig men inte i en Bondfilm. Iom att 007 numera är pappa tappar figuren en stor del av sin mystik och blir en hjälte bland andra.

Vem står på tur att bli nye 007?

Jag förstår att frestelsen att låta Bond dö i slutet av filmen är stor. De ger ett prydligt avslut till Craigs era, det blir en snackis och får folk än nyfiknare på nästa film. Om man tänker till har man då tre vägar att gå. Antingen att Broccoli ändrar sig och säger att 007 numera är ett nummer. Då blir det en känsla av efterkonstruktion för att rädda sig från det hörn man målat in sig.

Om Bond dör försvinner också en del av myten med figuren,. Den som axlar manteln kommer alltid att kännas som ”ersättaren” som egentligen inte är den riktige Bond. Man kan också lösa det med att låtsas som det regnar. Ok han ”dog” i förra filmen men nu är han tillbaka. Denna lösning skulle dock göra att slutet i No time to die bara blir ett slag i luften och kan då jämföras med en halvtafflig jump-scare. Det jag tror kommer ske är att man gör en reboot av karaktären men ska då det som hänt tidigare räknas? Förvirrande och ett bevis på att man bara varit ute efter att chocka sin publik. Jag hoppas verkligen att Broccoli har en plan för hur hon vill gå vidare med James Bond och inte bara lät sig frestas av ett kortsiktigt bombastiskt slut.

Hade jag vetat att No time to die varit det absoluta sista Bondfilmen hade jag köpt hans död och faderskap men som fallet är nu känns ungen malplacerad och 007s död bara som ett försök i att boosta filmserien. Jag kan förstå de som gillar sin agent mer som en människa av kött och blod. Jag tycker dock man har lyckats bra med detta under årens gång – ibland med bättre resultat (Craig, Dalton) ibland med sämre (Moore, Brosnan) – men om han blir för mänsklig är det inte längre Bond utan en actionhjälte bland andra och vad är då anledningen att se en Bondfilm om Bondkänslan devalverats?

Vilken väg 007 kommer ta vet jag inte men klart att jag följer agenten på vidare äventyr även om en del av myten krossats och magin flagnat.

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Veckans låt

Förra veckan såg jag nya Bondfilmen – tankar om den kommer senare i veckan. Helt ologiskt kör jag därför en gammal och en av de bästa Bondlåtarna, You only live twice med Nancy Sinatra. Billie Eilish titelmelodi var helt ok men det är långt kvar tills den når Nancys nivåer – tycker jag.

Ha en riktigt bra vecka

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

David Bogerius: Bedårande barn av sin tid

Kring decennieskiftet 70/80 var Sveriges två hetaste band Noice och Gyllne tider. Jag var inte speciellt förtjust i någon av grupperna. Tyckte mest att Noice var pubertala fjantar (vilket jag iofs också var) och Gessles sångröst har alltid retat gallfeber på mig. Får dock erkänna att två låtar av Noice är godkända, En kväll i tunnelbanan samt I natt är hela staden vår. Även om man inte gillar en artist kan man vara intresserad av dennes eller i detta fall dessas levnadshistoria vilket är förklaringen till att jag läste David Bogerius bok Bedårande barn av sin tid.

Boken var förvånansvärt bra. Bogerius har sökt upp folk som vara nära bandet, föräldrar, gamla flickvänner, kompisar, producenter osv. De tre överlevande bandmedlemmarna ger även sin version av Noice uppgång och fall. Det är en rak historia från början när killarna bildar bandet i Gustavsberg till det tragiska slutet där medlemmarna  Hasse Carlsson och Freddie Hansson går bort pga långvarigt narkotikamissbruk som försvagat deras kroppar.

Det som slår mig när jag läser boken är att bandmedlemmarna som faktiskt är att beteckna som barn lämnas lite vind för våg av de vuxna under karriären. När man vinner pris i en tävling är vinsten en vecka på Mallorca där det sups hejdlöst yser de vuxna med sin frånvaro och i den stilen verkar det mer eller mindre fortgå under karriären. Just Freddie verkar inte kunna ta framgången bra. Han ger ett något obalanserat och maniskt intryck som i kombination med kändisskapet till slut blir förödande. Hasse verkar inte må bra av all uppmärksamhet och mår allt sämre under åren som går.

Det blir ett fasligt massa turnerande där ungarna mer eller mindre får klara sig själva och även om författaren inte vet svaren hur det gick till när bandmedlemmarna introducerades till knarket verkar det vara just under dessa turnéer det skedde. Inte ens de överlevande medlemmarna verkar ha något svar. Det kan möjligen vara som så att de intervjuade bär på ett kollektivt dåligt samvete och även om man inte skyller från sig så väljer man kanske att aktivt glömma. Bokens sista kapitel är ingen rolig läsning där just Freddies nedgång är ganska väldokumenterad b.la genom en gammal flickvän.

Bedårande barn av sin tid är bra bok om ett rock/punkbands uppgång och fall. Som läsare fick jag hågkomster från en tid jag delvis glömt bort men med tanke på resultatet för några av de inblandade var det inte bara en angenäm nostalgi. Klart läsvärd bok även om man inte gillade Noice.

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

Veckans låt

I Eurovisionen som jag skrev om förra veckan hade man som vanligt pausunderhållning som lindades in i massa pretentiöst dravel snack . Det behöver däremot inte betyda att musiken som spelas är dålig. Kvällen till ära hade man dammat(?) av en för mig helt okänd artist med det knepiga namnet Afrojack. Skitsamma låten gillar jag.

Önskar alla en go vecka med förhoppning att man kanske får se lite blå himmel.

The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Mats Strandberg: Konferensen

Strandbergs senaste bok har ungefär samma ramhandling som en valfri Friday the 13th film. Skillnaden skulle väl vara att här är de tilltänkta offren kommunala tjänstemän så bikinibrudar eller testosteronstinna killar står inte på menyn. Istället få vi bekanta oss med den artrosgrinige Torsten, Lena som gått in i väggen, Ingela som befordrats över sin kompetensnivå, Jonas som är ett litet äckel som lyckats ro ett omstritt projekt i hamn och några andra olyckliga själar. Det är just detta projekt som ska diskuteras på konferensen/kick-offen men i skogen lurar någon som tänker stoppa det hela på ett lite mer handfast vis.

När jag läser Strandbergs senaste bok undrar jag om inte författaren besökt samma ställe jag tvingas ha kick off på år efter år. Jag är nog mest som Torsten (fast utan artros) och anser att just denna företeelse är helt onödig. Varför byta till en fungerande arbetsplats till något sämre? Jag undrar även om inte jag och Strandberg haft oturen att stött på samma person som ligger bakom karaktären Jonas fast i min värld heter han censur och visade sig vara en lika falsk jävel som sin litteräre motsvarighet. Troligtvis är så inte fallet men dessa två element gjorde att Konferensen kopplade greppet på mig som läsare. Igenkänningsfaktorn var stor även om det inte skett några mord än så länge på mina kick-offs.

Boken tar lite tid på sig att komma igång men Strandberg lyckas så pass bra med att teckna personerna och deras konflikter att jag troligen skulle uppskatta boken lika mycket även utan skräckelementen.

Till en början ogillar jag större delen av sällskapet och kan knappt bärga mig tills mördaren får sätta igång men när man får lära känna deltagarna lite bättre växer min sympati såpass mycket att när de börjar trilla av pinn känns det lite i hjärttrakten.  Vanligtvis är jag en ganska saktfärdig läsare men denna bok knep jag på två sittningar då det är en bladvändare av rang. Författarens styrkor ligger i att teckna personer man verkligen bryr sig om och att han lyckas hålla intresset samt spänningen på topp.

Om man skulle råka vara förtjust i skräck och slafs (en del mord är riktigt kladdiga) rekommenderas boken starkt. Jag vill nog påstå att detta är författarens bästa till dags dato men både Färjan och Hemmet är även de läsvärda.