Wyrmwood (2014 Australien)

wyrmwoodEtt meteorfall gör att majoriteten av mänskligheten förvandlas till zombies. Vår huvudperson Barry ger sig ut på vägarna för att jaga rätt på sin syster som kidnappats av onda militärer. Barry stöter snabbt på problem då allt bränsle verkar ha tappat kraften i samband med meteorfallet. Driftig som han är kommer han på att man kan köra bilar på zombiernas utandningsluft så han bygger en zombiebil och tar upp jakten på sin syster. Jag tror det får räcka så.

Regi: Kiah Roache-Turner

Betyg: 3/10

Årets filmer: 1995

1995

Vi kör på en gång! Året är 1995 om nu någon missat det.

1297435979_1080r_0042

10. Strange days: Science fiction thriller med konspirationer och korrupta poliser. Skön stämning och många bra skådisar i en del märkliga frisyrer. Filmen är dock lite daterad då den utspelar sig kring nyåret 1999.

1290579960_2

9. Rob Roy: När det rör sig om kiltaction ligger nog Braveheart många varmt om hjärtat men jag föredrar det här mer lågmälda dramat med Liam Neeson, Tim Roth och Jessica Lange. Suverän slutfight med en härlig tvist.

toy_story_1 8. Toy story: Klart att detta härliga äventyr ska vara med på en lista över de bästa filmerna från 1995. Rolig och stundtals spännande film som var en mycket positiv överraskning första gången jag såg den. Ska erkänna att jag var mycket tveksam till en början då filmen var helt dataanimerad stofil som jag är.

rylandwalkerknight1

7. Crimson tide: Denzel Washington och Gene Hackman slåss om befälet på en u-båt. Mycket rafflande film, åtminstone vid första titten. Vid omtittar slappnar jag av och njuter av härligt skådespeleri från dessa två gentlemen.

twelve-monkeys

 6. 12 monkeys: Tidresor och civilisationens undergång. Bruce Willis är mycket bra i rollen som den något förvirrade tidsresenären som försöker rädda mänskligheten. Jag är mycket förtjust i slutscenen trots Willis peruk och lösmustasch.

ban-015. Richard III: Branagh får ursäkta men detta är den absolut bästa tolkningen (åtminstone av det jag sett) av en Shakespeare pjäs . Showen är helt Ian McKellens som fullkomligt briljerar i rollen som den onde men samtidigt charmige Richard. Se filmen!

CasinoAce1

4.CasinoAndra och kanske svagaste filmen i Scorseses ”rise and fall” trilogi. Med då de andra två filmerna är Goodfellas & The Wolf on Wall street inser man att det är en hård kamp. Bra skådisar, härlig musik och många bra scenlösningar. Filmens första timme är ren och skär magi trots att den nästan bara består av DeNiros voiceover.

nixon1

3. NixonSir Anthony ÄR Nixon. Filmen kan iofs upplevas som rörig i sina stunder men precis som i JFK är Stones klippning mästerlig och historien om Nixon är ett intressant drama om en man som har allt men vars inre demoner leder honom till total förnedring.

4743508_l4

2. Se7en: Det fanns en tid då David Fincher gjorde bra filmer. Den här filmen är hans bästa. Ett mörkt (både bildligt och bokstavligt) drama om en seriemördare som slår Hannibal Lecter på fingrarna.

beforesunrise

1 Before sunrise: En film jag undvek i många år då den kändes lite väl pretto så fel man kan ha. Filmen är  pretentiös så det stänker om det men det gör inget då jag är överförtjust i kärleksparet Celine och Jesse. Regissören Linklater har haft vänligheten att visa parets vidare öden och äventyr i två filmer till. Underbar film som går rätt in i hjärtat hos mig.

Bubblare: Antonias värld, Othello, Welcome to the dollhouse, The Kiss of death, Mr. Hollands opus, Desperado.

Håll i hatten! Inte en enda skräckis på listan (även om Se7en gränsar till genren) men vad gör det när det var många fina filmer det här året. Troligen skulle en hel del av bubblarna bryta sig in på listan då det gemensamma för många av filmerna är att jag bara sett de en gång och minnet är som det är.

Andra som kollat in filmåret 1995 är följande:

We cold watch movies

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Movies noir

Fripp

Fiffi

FLMR

Magic magic (2013 Chile) & Eat (2013 USA)

Jag skriver inte om alla filmer jag ser. En orsak till att en film inte hamnar på bloggen kan bero på att den är ganska intetsägande – den är mellanmjölksaktig och det finns inte så mycket att säga om filmen. Andra filmer dyker inte upp på bloggen för att de är dåliga samtidigt som de är helt ointressanta. ”Hallå! Hallå! ” kanske en del säger och menar att det kryllar av dålig film på Filmitch blogg! Naturligtvis är det så. Dåliga filmer är intressanta om de inte är medvetet gjorda för att vara usla men fallerar då filmmakarna har haft ambitionen men inte kompetensen. Filmer av det slaget är oftast mycket sevärda. Dagens två filmer faller inom denna kategori. Den första filmen är ett märkligt magplask som möjligtvis är bättre än vad jag begriper, i den andra filmen råder det en skriande brist på kompetens men gott om vilja.

magic-magic-poster01Magic magic är en intressant psykologisk thriller – åtminstone på pappret. Alicia åker till Chile för att besöka sin kusin Sara som studerar i Santiago. Man har beslutat sig för att hyra en stuga på landsbygden men i samband med trippen blir Sara tvungen att åka till universitetet för att göra en tenta i sista minuten. Motvilligt hänger Alicia med Saras bekanta till stugan. Redan från start inser man att Alicia inte mår psykiskt bra då hela hennes uppenbarelse skriker ångest och hon blir allt sämre ju längre semestertrippen pågår och det är nu filmen spårar ur.

Problemet är att alla i sällskapet beter sig märkligt. Saras pojkvän är inte någon trevlig typ och hans syster är bara grinig. Värst är dock en kompis som de har med på resan. Han är asjobbig men ingen verkar reagera nämnvärt på hans beteende. Det antyds i filmen att det är genom Alicias ögon dessa personer beter sig märkligt om så var fallet skulle Magic magic kunnat bli en intressant film i stil med Repulsion som även den skildrar en människa sammanbrott men kruxet är att alla beter sig märklig vare sig Alicia är i närvarande eller inte. Den enda som verkar vara någorlunda normalt funtad är Sara men hon torde vara rejält puckad med tanke på det sällskap hon valt att umgås med. Historien bara rullar på utan vare sig styrsel eller mening och jag sitter lite som ett frågetecken när eftertexterna rullar. Till denna psykologiska soppa har regissören Sebastián Silva lyckats locka till sig skådisar som Michael CeraJuno Temple och Emily Browning. Läste de inte manus?

Regi: Sebastián Silva

Betyg: 3/10

MV5BMTYwODMwMjk3MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTE3MTI0MzE@._V1_SY317_CR12,0,214,317_AL_Eat skulle kunna beskrivas som den taffliga fattigmansversionen av In my skin. Novella är en wannabe skådespelerska som börjar ge upp hoppet om att slå i Hollywood. Spiken i kistan torde vara när hon äntligen kallas till en audion och filmen visar sig heta Anal aliens 7. Novella mår allt sämre och börjar äta på sig själv. (Fråga mig inte varför. Jag anar att manusförfattaren inte heller vet varför Novella får konstiga matvanor. Det enkla svaret är nog att man vill göra en film om en person som äter på sig själv.) Här snackar vi inte om ett försynt tuggande på nagelband utan rena julbordsfrossandet på den egna lekamen.

Likt Magic magic behandlar den här filmen en människas psykiska förfall men man har haft lite mindre budget att röra sig med och de pengar man hade lades på slafseffekterna (de är bra gjorda ska erkännas). Roligast är de stackars skådisar som verkligen kämpar med ett illa skrivet manus. De är okända men dugliga utefter den situation de hamnat i. Meggie Maddock som spelar Novella har ett trettiotal filmer på IMBD vilket iofs inte behöver betyda något. Karaktärerna är helt uppåt väggarna och många gånger saknar filmen helt sans och vett. Budgeten gör sig påmind när Novella och hennes kompis Candice (som också är skogstokig) går på disko vilket sker ett par gånger under berättelsens gång. Diskot verkar bestå av en röd soffa samt en gång med en toalett. Stället verkar också vara helt folktomt, troligen hade man inte råd med statister. Filmen är som den är – dålig men det är ett tapert försök att göra film och därför förtjänas den att nämnas

Regi: Jimmy Weber

Betyg: 1/10

Grupo 7 (2012 Spanien)

hämtaI Grupo 7 får vi följa narkotikapolisens kamp mot knarket i Sevilla under slutet av 80-talet. Sevilla skulle hålla i världsutställningen 1992 och man ville rensa gatorna från de värsta kriminella elementen. En av polisens enheter blir med tiden mycket framgångsrik i kriget mot knarket men deras metoder kan ifrågasättas. Det rör sig om utpressning, misshandel och mutor men polischefen väljer att blunda då gruppen når resultat. Pressen är hård på de fyra poliserna som ingår i enheten. De ansätts av sina kollegor som utreder dem internt samt av stadens knarklangare som vill se poliserna döda och till slut ställs allt på sin spets.

Grupo 7 är inte någon speciellt minnesvärd film så till vida att man sett det förut. Pressade korrumperade snutar är vardagsmat inom kriminalgenren men det behöver inte betyda att att det inte är värt att se. Filmen är välgjord och påminner en smula om Tropa de elite. Jag undrar över hur det ska gå för de inblandade även om det är svårt att heja på en del av poliserna då de inte är speciellt sympatiska. Nittio minuter försvinner i ett nafs kanske lite väl snabbt då en och annan tråd hade kunnat retts ut lite mer. Grupo 7 är ingen nydanade film men om man gillar genren funkar den bra.
Regi: Alberto Rodríguez
Betyg: 6/10

The Battle of Red cliff (2008 Kina)

red_cliff_xlgÅret är ca 200 e.kr och Kina styrs av en svag kejsare något som en av hans ministrar Cao Cao passar på att utnyttja. Genom att pressa kejsaren har han fått fullmakt att lägga stora delar av riket under sig. Cao Cao har krossat nästan allt motstånd. Det är bara de två konungarikena Xu och Wu som står emot ministern och hans (på pappret) oövervinnerliga arme. Hu och Wu bildar en allians mot Cao Cao och förskansar sig i fästet Red cliff men redan innan slaget startar verkar det vara ett hopplöst företag och Cao Cao är säker på sin seger.

Det här ver en trevlig och i sina stunder spännande film men framför allt är det en otroligt snygg film. Det är full av häftiga action och krigsscener men samtidigt slarvas inte filmens karaktärer bort i stridslarmet.

Det sägs att människan lär av sina misstag ett påstående som tydligen inte gäller för mig. Härom veckan Fanny & Alexander nu Red cliff. Filmen finns nämligen i två versioner: En europeisk och en asiatisk där den sistnämnda är dubbelt så lång. Gissa vilken version jag såg? Resultatet blev att jag tyckte att man slarvade över en del skeenden i berättelsen och fann att filmen i sina stunder kändes forcerad. En känsla som fick sin förklaring efter en titt på nätet men det var så dags då. Trots den något rumphuggna storyn är det en bra och medryckande film som är väl värd att lägga ett par timmar på men om man till skillnad mot mig är smart tar man och letar upp den asiatiska versionen.

Regi: John Woo

Betyg: 7/10

Tre biografier

En god vän sa en gång till mig att biografier och memoarer börjar man läsa först när man blir äldre. Jag vet inte om det stämmer men då jag snart blir ett halvt sekel kommer här tre läsvärda biografier.

9789151848495_200Anthony Everett: Augustus

Augustus var Roms förste kejsare och genom Everett får man lära känna honom bättre. Det är inte några omvälvande uppgifter som framkommer, man får helt enkelt en större inblick om livet och framförallt maktspelet i Romarriket årtiondena kring år 0. En och annan föreställning jag tidigare haft kommer dock på skam t.ex betydelsen av slaget vid Actium (inte så betydelsefullt), men till det största är det en rak berättelse om Augustus från födelse till död utan några större krusiduller. Ett problem när man skriver om en person där mycket källmaterial saknas är att författaren får ägna sig åt kvalificerade gissningar vilket Everett också påpekar att han gör. Jag har dock uppfattningen att författaren inte svävar ut alltför mycket utan håller sig inom rimlighetens gränser. Något jag gillade med boken var att Everett förklarar romerska seder och bruk så att jag som läsare lättare kan begripa och sätta Augustus intentioner och handlande i ett sammanhang. Augustus är en klart läsvärd bok, det bör tilläggas att det kommit ut en ny bok på svenska om kejsaren skriven av Goldsworthy. Det skulle vara intressant att läsa den i ett jämförande syfte.

9789151842806_200Simon Sebag Montifiore: Stalin: De röde tsaren och hans hov

Om man inte blir avskräckt av boken tjocklek, besvärliga ryska namn och författarens oskick att starta mitt i handlingen blir man rikligt belönad. Det som slår mig efter att ha läst boken om Stalin är i vilket vansinne människor levde under flera decennier. Hur man klarade livhanken med förståndet i behåll är för mig en gåta. Om det inte vore som så att det är verkliga människor som dödats, torterats och förtryckts skulle boken nästan kunnat klassificerats som en mycket svart komedi då allt är så sanslöst allt från KGB chefer som vill ta en titt i en reaktor till Stalins mobbning av Chrusjtjov. Stundtals tvekar jag om det jag läser är sant. Det är en intressant bok som kanske hade mått bra av att vara lite kortare då Montifiore tappar lite i fart under den sista tredjedelen men läsvärd? Absolut!

adolf-hitlerBengt Lijegren: Hitler

Inte en bok till om Adolf Hitler kanske någon tänker men Lijegrens bok om en av världens mest kända och omskriva personer skiljer sig mycket åt jämfört med andra böcker jag läst om Hitler. Vanligt är att man i böcker om nazism och Hitler ängsligt skriver om vilka fruktansvärda människor det rör sig om. Hitlers beteende fördöms och inget nytt presenteras. Liljegren gör något helt annat han försöker förstå människan Hitler. Hur var han som person, vilka drivkrafter hade han, hur resonerade han, hur var privatpersonen Hitler?  Författaren tecknar upp ett intressant porträtt av en människa som stundtals är riktigt rolig, har en torr humor och är tokig i sötsaker. Det här var precis vad jag ville ha. Jag känner redan till Hitlers gärningar och är ganska mätt på att läsa om nazismens brott. Det här personporträttet klär av myten Hitler och resultatet blir riktigt rysligt då man inser att Hitler inte var ett monster utan en människa som låg bakom monstruösa handlingar. Förhållandevis tunn och välskriven bok som rekommenderas varmt.

Vad blir då sammanfattningen av dessa böcker? Alla är klart läsvärda men Liljegrens bok är nog den jag gillade bäst. Har jag lärt mig något nytt? Min bild av Augustus har inte ändrats nämnvärt det är kanske en bok som uppskattas bäst om man är intresserad av det romerska riket och vill få fler detaljer till livs. Min bild av Stalin har förändrats då jag efter att ha läst Montifiores bok insett att karln var en ond sadist vare sig mer eller mindre. Att Stalin hade mycket blod på sina händer visste jag redan men att han i det närmaste var sinnessjuk (åtminstone med efter västerländska mått som går efter demokrati som en måttstock hur ett samhälle ska styras) var en ny insikt. Hitler har däremot blivit mer mänsklig men  som ett resultat av detta än mer obehaglig som människa när man inser att han inte är unik utan att det mer handlar om fel person på fel plats vid fel tidpunkt.

Kingsman: The Secret service (2014 Storbr)

kingsmanKingsman verkar vid första anblicken vara en exklusiv herrekipering men i butikens bakre rum döljer sig en hemlig organisation som arbetar för världsfreden. När en av deras agenter dör under ett uppdrag ska man rekrytera en ny agent. En urvalsprocess sätter igång där den unge Gary ‘Eggsy’ Unwin sticker ut då han till skillnad från sina kurskamrater inte har sin bakgrund i brittiska överklassen utan hör nog mest hemma i socialgrupp tre. Något som gör att hans eventuella uppdragsgivare är tveksamma till den unge mannen. Under tiden som Eggsy utbildar sig undersöker hans mentor Harry mysteriet med att en massa prominenta personer runt om i världen går upp i rök utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Spåren pekar mot mångmiljardären Valentine

Kingsman är baserad på serien med samma namn av Mark Milliar. Millar ligger även bakom serierna Kick-Ass och Wanted vilket märks när man ser den här filmen. Det är våldsamt, uppsluppet, fullt med one-liners och krystade skämt som dock oftast funkar på den vita duken. Filmen kan nog bäst beskrivas som en Kick-Ass i tweed med en rejäl dry martini (shaken not stirred).

Det här var som att dra tillbaka klockan trettio år och se en Bondfilm med Roger Moore fast med bättre effekter och skådespelare och en något mindre kåt agent i huvudrollen. Kingsman är inte en stor film men väl en underhållande film. Vill man slå hål på ett par timmar i vintermörkret passar den ypperligt. Filmen blir aldrig spännande men å andra sidan aldrig tråkig. Jag skrockade till en par gånger i biomörkret men erkänner att jag fick söka i dunklet ett par gånger efter skämkudden (speciellt i filmens final) men som sagt på det hela fin förströelse om man gillar 007 på speed. En del hävdar att det är en parodi på Bondfilmerna men jag tyckte nog att filmen i sig självt var en upphottad Bondkopia med massa gagets (skottsäkra paraplyer, giftpennor och annat som hör till en agents vardagsarsenal) och henchmen med fysiska defekter. I filmens final blir det lite väl mycket skjutande för min smak men filmen följer här Bondfilmer som The Spy who loved me och Moonraker i spåren. Ett extra plus för alla härliga brittiska skådisar i små och stora roller enda minuset i rollbesättningen är väl Samuel .L. Jackson som var tröttsam.

Regi Matthew Vaughn

Betyg: 7/10

Gone girl (2014 USA)

gonegirl2Berömmet har haglat över både filmen och boken Gone girl  och med några få undantag får filmen ganska högt betyg och jag undrar om det är jag eller världen som blivit galen.

I Gone Girl stiftar vi bekantskap med paret Nick och Amy Dunne. När mannen en dag kommer hem är hustrun spårlöst försvunnen och det ser ut som att Amy blivit kidnappad kanske t.o.m mördad. Som brukligt i fall av detta slag faller misstankarna på äkta maken och ju längre historien framskrider desto skyldigare verkar Nick vara. Frågan man som tittare ställer sig är nu är mannen skyldig eller inte?

Gone girl är gjord av regissören David Fincher och det var ett bra tag sedan han gjorde en riktigt bra film (Zodiac 2007) och den här filmen ändrar tyvärr inte hans track-record. Hantverket är det inga större fel på. Foto, musik, regi etc är bra. Skådisarna duger men gör inte några minnsesvärda porträtt. Affleck är Affleck (går på vissa bloggar under täcknamnet gösen – så dålig är han inte) och Rosamund Pike visar här att hon är duktig på att stirra intensivt, tydligen så intensivt att hon hypnotiserat hela Oscarsjuryn att nominera henne. Filmen är lång ca två och en halv timme men blir aldrig tråkig. I två timmar är det ett ganska klurigt kriminaldrama men i upplösningen totalhavererar hela historien. Skurkens plan är alldeles för osannolik för att överhuvudtaget kunna lyckas och då det är ett kriminaldrama ställer åtminstone jag vissa krav på trovärdigheten. Lägg sedan till att varenda rollfigur förutom Nicks syster drabbas av mental härdsmälta i filmens upplösning och jag undrar överhuvudtaget hur och varför folk köper detta? Min fru gjorde det inte. Hon blev så förbannad att hon lämnade filmen när det var fem minuter kvar. Jag blev vare sig upprörd eller förbannad utan mest förbryllad.

Nu menar många att filmen är en satir och jag undrar då vad filmen är satir över? Media? Människors syn på det perfekta äktenskapet? Polisens usla arbete? Jag vet inte om man måste göra sig besväret att skriva en bok och göra en film över något som är ganska självklart i vårt samhälle. Det är bara att lyfta blicken för att inse att media har släpt alla hämningar, folk har en vriden syn på vad lycka är och att polisen av och till gör usla utredningar så att Gone girl skulle vara en speciellt lyckad satir ställer jag mig tveksam till.

Fram till slutet är det som sagt ett småspännande kriminaldrama men sedan blir det kackamoja av hela inrättningen. Betyget blir trots allt högt för filmen var helt ok de första två timmarna. Kvar är frågan: Är det jag eller världen som blivit galen eller så kanske det är jag som ställer alldeles för höga krav på en historia?

Regi: David Fincher

Betyg: 4/10

Många har sett denna film och här är några:

Fiffi

The Nerd bird

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Whiplash (USA 2014)

WHIP_INTL_1Sht_Lk2_LYRDJag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10

 

The Hobbit: The Battle of the five armies (2014 USA/Nya Zeeland)

hho8ZnXDen sista och avslutade delen i Peter Jacksons trilogi om Bilbo är en fartfylld historia. Draken Smaug attackerar Sjöstad, alvkungen Tharnduil anländer med en arme då han vill ta del av Ensamma bergets skatter, folket i Sjöstad vill ha den belöning som utlovades i förra filmen och Thorin har blivit halvgalen då han drabbats av drakskattens förbannelse. Problemen slutar inte där då två orcharméer marscherar mot Ensamma berget och Gandalf har upptäckt att Sauron har fortfarande har hälsan. Puh!

Jag kan snabbt konstatera att filmen åtminstone inte är tråkig men den är absolut inte bra. En anledning kan vara att Jackson möjligtvis har tröttnat på Midgård, något man talade om på Har du inte sett den. Oavsett om Jackson tröttnat eller inte är det främsta skälet till filmens misslyckande att Peter Jackson inte är en bra regissör något jag skrivit om här. Det jag skev då gäller i högsta grad nu efter att ha sett filmen. Jackson saknar all form av fingertoppskänsla och filmen utvecklar sig till enda lång parad med lösnäsor, halvtaskig cgi samt alldeles för utdragna fighter. Det är också illa att man ansträngt sig alltför mycket att länka ihop de två trilogierna. Det görs slarvigt och känns bara ansträngt.

Visst jag somnade inte och blev inte förbannad. Jag blev nog bara mest bara lite beklämd speciellt med tanke på att det här var allt man lyckades åstadkomma trots en fasligt massa pengar. Filmen ger en känsla av att vara ett hafsverk och Jackson bör verkligen ta en paus från att regissera, en förmåga han helt har tappat. Det hade varit spännande att se om filmerna om Bilbo blivit bättre med Del Toro i regissörsstolen då han var inkopplad på projektet till en början. Å andra sidan var hans senaste film sämre än dagens film så det var kanske tur trots allt att Jackson stod för det åtminstone uthärdliga magplaskandet.

Regi: Peter Jacksson

Betyg: 4/10