A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Årets filmer 1976

Ett helt ok filmår. Vare sig mer eller mindre. Värt att notera att den sunkiga regissören DePalma nästlade sig in på listan. Om det beror på att jag sett för få filmer eller att konkurrensen är svag må vara osagt. Här kommer i alla fall tio klart sevärda filmer från 1976.

10. Carrie. Om man bortser från en och annan ”DePamlisk” scen är detta en av de bättre filmatiseringarna av Kings böcker.

9. Örnen har landat. Trots att man vet hur det ska gå är filmen spännande. Oväntat sympatiska nazister, något som inte växer på träd.

8. Maratonmannen. Här är det däremot en osympatisk nazist som kräver svar på frågan: Is it safe?

7. Taxi driver. Sjönk vid en omtitt men trots en en brister klart sevärd. Bäst är musiken och miljöerna.

6. Rosa Pantern slår igen. Är mycket svag för Sellers Pink Panther filmer 1975 – 1978. Gymscenen är fantastiskt rolig.

5. Robin Hood – Äventyrens man. Lite vemodig, lite seg men en fin film om Hoods sista dagar. Pensionärsaction.

4. Det våras för stumfilmen. Tillsammans med Frankenstein och The Producers Brooks roligaste film.

3. Attack mot polisstation 13.Trots minimal budget lyckades Carpenter skapa en klassiker med sin andra film.

2. Omen. Denna slår Exorcisten alla dagar i veckan. Tät, ruggig och välspelad.

1. Mannen på taket. Inte den bästa svenska film som gjorts men absolut en av de bättre. Härligt grådaskig 70 tals murrig med sköna frisyrer.

Övriga filmspanares texter om detta år.

Fiffi

FLMR

Filmfrommen

Fripp

Movies-noir

Jojjenito

Filmmedia

Veckans låt

1:a maj, men vore det inte dags att byta ut Internationalen mot denna låt i en tid då b.la f.d justitieministrar sitter i bolag där man skor sig på medborgarnas pensionssparande och f.d statsministrar verkar tänka med vad de har mellan benen och förfalskar lönebesked.

Nåja hur som helst är det en bra låt men originaltexten handlar om något helt annat, den versionen dyker nog upp en måndag – förr eller senare.

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

Veckans låt

Den här låten snappade jag upp under ett avsnitt serien Mad men. Hade aldrig hört den tidigare men den är riktigt bra trots att ingen av de två egentligen har någon sångröst att tala om.

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här