Puma Swede & Bingo Rimer

BIngo_bok_270 Både Bingo och Puma arbetar inom en bransch där man säljer sexuella fantasier. Hon jobbar framför kameran, han bakom. De har båda skrivit sina memoarer där de menar att de avslöjar allt men som vanligt i memoarernas värld så infrias inte dessa löften, ja man skrapar egentligen inte ens på ytan. Båda böckerna är dåligt skrivna men lättlästa, fyllda med ekivoka historier samt korta kapitel så att de potentiella läsarna inte ska tappa sugen för snabbt.

Båda böckerna startar med en orgie. I Bingos fall är det hans födelsedagskalas med en inhyrd dvärg och strippor, i Pumas fall en filminspelning där hon mot sin vilja blir påsatt av Ron Jeremy, enligt Puma en tokrolig upplevelse, för mig som läsare en våldtäkt.

puma_swede_mitt_liv_som_porrstjarna-ekholm_jan-20979362-frntlI.o.m de här två memoarerna har jag sjunkit långt ned i bokträsket men helt oäven var inte läsningen då de åtminstone gav upphov till en stunds filosoferande. I sin desperation att verka ärliga berättar båda ”författarna” öppenhjärtigt om olika händelser och (i deras ögon) dråpliga situationer. I Bingos fall fyllor och påsättning av arbetskraft dvs hans modeller. I Pumas fall sex och än mer sex samt alla hennes misslyckade samboförhållanden och giftermål. Däremot glider de båda ganska snyggt undan de mer intressanta frågorna som jag i min enfald hade hoppats de kunnat besvara.

Bingo touchar bara de anklagelser han fått om att han agerar hallick till sina modeller och han berör inte alls de anklagelser om sexuellt utnyttjande som det ryktas om. Det kan bero på att han inte vill väcka den björn som sover eller att det är just bara rykten som han helt enkelt inte vill befatta sig med.

Det hade däremot varit riktigt varit intressant om han analyserat den bransch han är verksam i och kastat ljus över frågan varför så många tjejer gladligen drar av sig kläderna för ynka 500:- och en chans att bli kända. Å andra sidan hade det kanske varit att döda sin egen karriär och chansen till nya påsättningar av framtida modeller. Nu präglas istället boken av någon sorts ursäkt typ ”jag är så ful och fick en chans att sätta på snygga tjejer. Vem tar inte den chansen?”

Puma verkar också ha ”the time of her life”. Hon gör det hon tycker bäst om: att knulla runt och få betalt för det. Helt ok för mig om man nu känner sig bekväm i detta men historien går väldigt snabbt från att hon var en vanlig hästtjej i Stockholm till att ha massa one night stands på toaletter på klubbar i Stockholm (jag undrar om alla dessa karlar bodde hemma hos föräldrarna för det måste väl vara skönare att ha sex i en säng än på en allmän toalett?)  till att åka till USA gifta sig med en knarkhandlare och bli porrstjärna. Jag lägger inte några moraliska värderingar i detta men det skulle vara intressant att veta vilka processer och beslut som ligger bakom detta händelseförlopp och något ovanliga yrkesval. Det enda jag får reda på är att hon har ”jätteroligt” tillsammans med sina väninnor inom branschen.

Både Bingo och Puma har något ovanliga levnadsöden men båda slarvar bort chansen att ge oss läsare en djupare bild av deras respektive branscher och liv. Böckerna blir mer som glättiga hemma-hos reportage där man berättar vad underbart livet är men öppnar inte några garderober eller dörren till källaren, allt är bara yta utan något större innehåll.

Preservation (2014 USA)

preservation-posterParet Wit och Sean bestämmer sig för att ta en skogstur med sig på naturutflykten har de tagit med sig Seans något instabile bror. När sällskapet vaknar efter första natten ute i det vilda upptäcker man att någon under mörkrets timmar plundrat lägret på det mesta av utrustningen. Nu står man mitt i skogen utan karta, kompass, mat eller vatten. Under vägen tillbaka eller den väg man åtminstone tror är den rätta, märker man att någon/något förföljer dem. Då det är en vildmarksfilm blir det naturligtvis en jakt på liv och död. Vad annars?

Inga större fel på Preservation men den känns inte speciellt originell och ska jag vara ärlig är filmen en karbonkopia på den brittiska Eden Lake. Det blir ungefär som jag tänkt mig och speciellt spännande är det inte heller. När man förstår vilka förföljarna är blir jag lite irriterad då åtminstone den inte allt för stabile brodern som på köpet är krigsveteran borde klarat av förföljarna på egen hand. Om man däremot kanske inte sett alltför många skräckisar som utspelar sig i den hiskliga naturen kan nog filmen duga. Marcus fann filmen vara helt ok.

Regi: Christopher Denham

Betyg: 4/10

Blade II ( 2002 USA )

Blade-2-Sound-Track-New-Line-Cinema-2002Under 70-talet blev skräckserier populärt igen. Marvel statade upp en hel del tidningar som rörde detta område b.la Dracula, Frankenstein och Blade som dagens film handlar om. Blade är en halvvampyr vilket innebär att. han kan äta vitlöksbröd, dricka vigvatten och ragga tjejer när de solbadar. Det enda problemet han har är en törst efter blod men det löser han med hjälp av ett serum. Tillsammans med sin partner Whistler bekämpar han vampyrer jorden över. Blade II är som namnet antyder uppföljaren till Blade som kom 1998. Den filmen gick tydligen så bra att man bestämde sig för en uppföljare.

I tvåan ber vampyrerna Blade om hjälp då en ny sorts vampyr dykt upp. Den här sortens blodsugare har en större törst och gör ingen åtskillnad på människor eller vampyrer. Då båda rasernas existens hotas bildar Blade och vampyrerna en osäker allians för att bekämpa sin fiende.

Det här är en film som man får ta för vad den är, lite hjärndöd underhållning med en och annan ok skådis och dit räknas verkligen inte Wesley Snipes. Han står som producent och har nog haft ett och annat att säga till om i produktionen. Blade är skrattretande tuff.  Han är klädd i läder och knarrar som en skinnsoffa när han rör sig  när han drar sitt svärd svischar det så att man tror att det är full storm i vardagsrummet. Vidare så skådespelar inte Snipes han poserar sig genom filmen. Känslan av att Snipes tror att han gör en modekatalog för läderkläder istället för en film är stor. Just fighterna är ett kapitel för sig. Jag tror att det var recensenten Fredrik Sahlin som liknade Blade II vid en porrfilm där man bytt ut sexscenerna mot fighter och jag är böjd att hålla med. Filmens fighter är lite onödiga då Blade egentligen bara behöver toucha vampyrerna med sina vapen för att de ska gå upp i rök. Problemet blir då att Snipes inte får visa publiken hur duktig han är på att hoppa, sparka och posera därav dras dessa fighter ut i det oändliga.

På pappret borde Blade II vara en någorlunda bra film. Den har en kompent regissör, en story som är helt ok samt en handfull bra skådisar. Trots detta faller den ganska platt kanske därför att Wesley Snipes haft för mycket att säga till om. För en stunds hjärndöd förströelse duger den dock, det finns värre filmer i genren.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

P.S I bara farten såg jag jag även Blade III (jag var väl ovanligt hjärndöd denna dag). Det var ungefär samma visa: Det enda anmärkningsvärda var att någon i produktionen ansåg att stolpskottet Dominic Purcell var som klipp och skuren för att spela Dracula. Jösses!

The Holcroft Covenant (1985 Storbr)

517SYX64ETLThrillerförfattaren Robert Ludlum är mannen som b.la skapade Jason Bourne. Han skrev ett tjogtal böcker och efter sin död har han kommit ut med än fler så där kan man snacka om spökskrivare. Under 80-talet läste jag en hel del av författarens böcker och såg även tv-serien om Bourne med en av världshistoriens värsta rollbesättning: Richard Charberlain spelar Bourne – så mycket mer behöver inte sägas om den saken. Av en slump upptäckte jag dagens film och kombinationen Caine, Frankenheimer och Ludlum var ack så lockande. Ett rop jag inte skulle ha hörsammat.

Michael Caine spelar arkitekten Noel Holcroft. Han blir kontaktad av en bankman som berättar att Noels biologiske far som var en högt uppsatt nazist som hade stoppat undan en nätt summa pengar under krigets slutskede. Tanken är att Noel ska förvalta pengarna tillsammans med två andra naziättlingar och använda förmögenheten till att gottgöra offer för nazisternas illdåd. Nu är det som så att en och annan vill använda dessa pengar till något helt annat nämligen att starta det fjärde riket och Noel blir en jagad man.

Naturligtvis kittlar den här historien thriller och konspirationsnerverna. Vem kan motstå övervintrade nazister, schweiziska bankfack, Michael Caine och sist men inte minst självaste Hugo Drax ( Michael Lonsdale ) som torr bankman? Med facit i hand är det just vad man borde ha gjort. Caine flänger kors och tvärs genom Europa. Anthony Andrews som också är med i soppan ser riktigt illa ut i mustasch och jag har upplevt större spänning i texterna på mjölkkartongerna. Filmen har en dialog som stundtals trotsar allt sans och vett. Vad sägs om Lonsdales kommentar efter att en man blivit skjuten, en annan knivhuggen och en tredje stapplar förbi paret Caine och Lonsdale med blodiga händer:

”The world is full of lunatics shooting each other in the streets.”

På den nivån ligger filmens dialog. Lägg till överspel och en halvtaskig 80-talssynth som som ursäkt för filmmusik så är The Holcroft Covenant inte mycket att hurra för. En remake torde vara på sin plats om jag fick råda för storyn är det inga större fel på.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 2/10

Veckans låt

Det var i april i år som jag fick ett mejl med ett erbjudande om att eleverna skulle få åka vattenskidor. I april hade jag en vaneföreställning om att den 8:e juni skulle solen skina , det skulle vara varmt och att folk skulle dansa tvist i färgglada badkläder på bryggorna. Jag hade inte heller en tanke på att vattenskidåkningen även inkluderade pedagogen. Läsare av den här bloggen vet mina tankar om vatten som inte förvaras inomhus i en kommunal anläggning. Jag har noga förhört mig om fiskbeståndet i sjön vilket ska vara obefintligt men jag lovar att det finns en och annan gädda i vassen som går till attack när min arma lekamen slår i vattenytan. Dagens låt kan bara bli en:

 

The Gunman (2015 USA m.fl)

 Gunman_A4posterSean Penn spelar den f.d legoknekten Terrier som plötsligt får ett pris på sitt huvud. Då han tidigare haft ett arbete där man säkerligen kan skaffa sig en och annan fiende börjar Terrier nysta i det förflutna genom att besöka gamla kollegor. Det står snart klart att någon försöker utplåna Penns gamla legosoldatskompisgäng frågan är vem och varför.

The Gunman börjar bra med ett politiskt attentat i Kongo men blir ganska snabbt en trist historia av den där sorten där man undrar om någon överhuvudtaget blev nöjd med slutresultatet. Penn går på halvfart och Bardem är skrattretande dålig i sitt överspel. Mest irriterad blir jag på Jasmine Trincas rollfigur Annie. Enda anledningen till hennes medverkan i filmen verkar vara att någon ansåg att det måste vara med en tjej i historien.  Hennes uppgift i filmen är två saker: Dels att gå till sängs med Penn samt att bli räddad av Penn. Mina tankar går till Tanya Roberts som spelade Bondbrud i A view to a kill och vars enda uppgift var att bli påsatt av den skröplige Moore samt att skrika James i tid och otid. The Gunman har en ganska stark rollista men vad hjälper det när skådisarna inte har ett vettigt material att arbeta med bla spelar Ray Winstone Penns medhjälpare. För att vi tittare ska förstå att han är bohemisk har rollfiguren begåvats med långt ovårdat hår och lufsar omkring lite halvsoft. Ungefär så djupt gick manusförfattarnas engagemang när man skapade den här filmen karaktärer. Överhuvudtaget var detta en oengagerande film. Jag bryr mig inte ett dyft om hur det går för huvudpersonerna och det blir aldrig speciellt spännande. Trots den lockande rollistan är detta trött film där filmbolaget kunnat sparat in pengarna.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 3/10

Randell Munroe: Tänk om

Munroe_FRONT-3000Randall Munroe arbetade på NASA men sa upp sig en dag och startade en sajt där han besvarar frågor som folk skickar till honom. Boken Tänk om tar upp några av frågorna som figurerar på sajten. Nu är det inte frågor som man stöter på i tv-program som Smartare än en femteklassare eller Vem vet mest? Frågorna har mer karaktären av: ”Hur mycket energi går det åt att lysa upp månen från jorden?”, ”vad händer om man samlar ihop en mol (6.022 x 10²³) mullvadar?” eller varför inte: ”Från vilken höjd måste man släppa en biff för att den ska bli tillagad när den når marken?”

Boken består av hundratalet frågor av variernade intresse men de flesta är åtminstone tänkvärda och en hel del märkliga bilder ploppar upp i min hjärna under läsningen. Skrämmande nog visar det sig att en stor del av svaren på frågorna leder till civilisationens och i vissa fall jordens undergång. Äckligaste svaret var frågan om mullvadarna som bla innehöll vulkaner som spydde upp kött.

Tänk om är en bok som vinner på att läsas i portioner. Förslagsvis en fråga eller två i stöten så man kan smälta all information men det är svårt att hålla fast vid denna strategi för när man ser nästa fråga vill man åtminstone glutta lite på svaret och så är man ohjälpligt fast. Det är ingen svår bok att läsa och man behöver inte ha jobbat på NASA för att begripa vad Munroe talar om. En mycket intressant bok som rekommenderas varmt. Min enda invändning skulle möjligtvis vara att författaren stundtals har en något för skämtsam ton för min smak men å andra sidan är jag en svårroad man.

För fler frågor kan man alltida surfa in på Munroes sida: xkcd

The Myth of the american sleepover (2010 USA)

mythoftheamericansleepover-posterTydligen hör det till traditionen att man har fester och sover över hos varandra under sommarlovets sista helg, åtminstone i Detroitområdet. Om detta nu stämmer eller inte vet jag inte men det är i alla fall vad man gör i dagens film. Vi får följa en handfull ungdomar som under denna natt söker kärleken. I en del fall hittar man den, en och annan förlorar den och några inser att det är en dröm de jagat.

Det här var en gullig film, en film som gjorde mig glad, en film som visar att folk i grund och botten är ganska trevliga varelser även om vi klantar till det för oss själva och varandra ibland. Då det är en s.k indiefilm är det massa skådisar jag aldrig sett men de har en närvaro i scenerna som gör att jag stundtals glömmer bort att det är en spelfilm jag tittar på och inte en dokumentär. Jag gillade huvudpersonerna och satt och hoppades att det skulle gå dem väl i jakten på kärleken. Ett extra plus var att det var s.k ”vanligt folk” och jag slapp de där svårmodiga prettokidsen som bara lyssnar på The Smiths. Den sortens tonåringar har en tendens att dyka upp allt för ofta när ungdomar ska skildras i amerikanska filmer. Filmen bjuder inte på några större otrevligheter (bara lite pinsamheter). Det är helt enkelt bara en sensommarkväll i Detroit som skildras där folk har det ganska trevligt och jag sitter och myser med. Då det är en indiefilm är den naturligtvis fullproppad med bra musik av band jag aldrig hört talas om.

Filmens regissör är numera inte okänd då det är han som ligger bakom den ruggiga It follows. I.o.m The Myth of the american sleepover visar David Robert Mitchell att han behärskar både mys och rys.

Regi: David Robert Mitchell

Betyg: 8/10

Filmspanarna: Scener ur ett äktenskap

Till en början var valet givet: Klart att jag skulle se Bergmans tv-serie med samma namn som temat. Redan efter en kvart insåg jag att orken att skåda Liv Ullmans ”jag-har-sålt-smöret-och-tappat-pengarna ansiktsuttryck” i över fem timmar inte fanns. Detta skilsmässodrama får sparas till en annan dag. Istället blir det två scener ur filmer som även de skildrar äktenskap i upplösning. Filmerna är War of the roses samt American beauty. Om ni inte har sett filmerna är det inte tillbörligt att läsa vidare pga hög spoilerfrekvens. Läs istället vad andra filmspanare har att säga om äktenskap på film:

filmspanarna-bred

Jojjenito

Flmr

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Båda scenerna är intressanta då de för mig innebar att mina sympatier för rollfigurerna växlade. I War of the roses från Barbara Rose till hennes självgode man. I American beauty från Lester till dennes asjobbiga fru. Det var ett par detaljer i slutscenerna som gav denna effekt.

war-of-roses-turner-douglas

Danny DeVitos svarta komedi War of the Roses handlar om paret Rose våldsamma skilsmässa. Frun har tröttnat (av förståeliga skäl) på sin man och vill skiljas. Det hon vill ha i skilsmässan är huset. Mannen som inte vill skiljas vägrar släppa fastigheten på pin kiv. De forna makarna vägrar båda att flytta från huset och vad som började som en infekterad skilsmässostrid eskalerar till ett krig på liv och död.  I en av de sista scenerna ligger makarna döende sida vid sida efter att ha brakat igenom taket rätt ned i husets hall. I en sista kraftansträngning sträcker mannen ut sin hand mot frun i en försoningsgest men hon slår undan hans hand.

Tanken är nog att det ska vara en rolig film men den blir aldrig riktigt rolig då de två inte slåss på samma villkor. Maken är nämligen fortfarande kär i sin fru och hamnar därmed i underläge. Hon har däremot bara hat och avsky till övers för sin man. Istället för att bli en ganska rolig film om två tokar som slåss om materiella ting blir det en tragisk historia. Genom sin sista gest i livet visar Barbara Rose sitt hat mot sin man, ett hat som är allt annat än roligt istället närapå patologiskt.

tumblr_mukwwdpdm61qkyz1oo9_500

En annan film som av många kallas en dramakomedi är American beauty. Filmen handlar om Lester Burnham som upplever någon sorts 40-års kris med resultatet att han försöker uppleva sin tonårstid på nytt. Han slutar sitt jobb köper en sportbil börjar röka på och stöter på dotterns väninna. Lester är gift med Carolyn som strävar efter ett liv som ska vara perfekt ut i fingerspetsarna och man kan förstå att kollisionen mellan de två blir total. Länge såg jag detta som en rolig film med en del svarta stråk. Mina sympatier låg länge hos Lester. När Sofia skrev ett intressant inlägg om American beauty började jag se på filmen med andra glasögon.

När Lester mördas av sin granne reagerar Carolyn oväntat. Hennes första reaktion vid dödsfallet blir att störta in i makens garderob för att krama om hans kavajer. Märklig handling kan tyckas men genom detta insuper hon de sista molekylerna och dofterna av sin nu döde make och man inser att hon trots sitt verbala ogillande verkligen älskar sin make. Hennes reaktion är så fullkomligt ologisk och primitiv att det skär i hjärtat på mig som tittare. Hos mig fick hon många sympatipoäng här i filmens sista flämtade minuter och jag började att fundera på hur roligt det skulle vara att egentligen leva med en partner som plötsligt skiter i allt vad ansvar heter. Lesters sätt att lösa sina existentiella problem är inte speciellt konstruktiva.

Leder detta inlägg till någon slutsats? Inte alls, det är bara lite anspråkslöst svammel om ett par sevärda filmer som berör äktenskapets vedermödor. Möjligtvis kan en slutsats vara att det är bättre att tala med varandra om man har problem istället för att reagera instinktivt – då kan det gå illa………..

Tomorrowland: A World Beyond (2015 USA)

Tomorrowland1 ”……gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också.” (Fiffis filmtajm)

”….rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten.” (FLMR)

”Men trots att Tomorrowland är lättviktig……….. kan jag inte bara rakt av såga en film som försöker ingjuta lite hopp och framtidstro” (Rörliga bilder och tryckta ord)

Detta är tre åsikter om dagens film från andra bloggare. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den senaste filmen från Disney. Jag pendlade mellan känslor som vämjelse, irritation till att känna att filmen var helt ok och tom i sina stunder smårolig och underhållande.

Tomorrowland handlar om tonåringen Casey som får en mystisk pin i sin ägo. När hon rör vid den förflyttas hon till en plats som verkar vara en utopisk framtid som påminner mycket om vad man kunde läsa om i lite äldre böcker från 50 och 60-talen som försökte sia om kommande dagar. Casey försöker lösa mysteriet och om hon lyckas kan det innebära räddningen för vår planet. Det är en rejält präktig historia det här. Kanske inte så förvånande då det är Disney står bakom projektet. Britt Robertson som spelar Casey är en duktig skådis men då det är en s.k familjefilm är hon irriterade präktig i sina stunder. När Casey börjar leverera visdomsord till sin far som hotas av arbetslöshet vandrar min blick i biomörkret mot nödutgången. Filmen är för lång och finalen en är snyftsoppa som nästan (men bara nästan) är lika utdragen som Naomis Watts avsked till King Kong på Empire State building i Peter Jacksons bedrövliga version. Hur gärna Disney än vill så fäller jag fäller inga tårar utan suckar uppgivet. Hemskt nog kvarstod det en sisådär tio minuter av filmen, jag ångrar att jag inte tog jackan och gick så jag hade sluppit få se ohälsosamt många barn i frälsarroller. Riktigt rysligt.

Om jag bortser (och det är svårt) från dessa fadäser är Tomorrowland helt ok underhållning för stunden. Clooney är rolig som gringubbe och filmen har åtminstone en bra actionscen samt en hel del tillfällen jag kan sitta och skrocka. Själva plotten var helt ok och när man blandar in takyoner i handlingen nickar jag gillade vän av serien (inte filmen) Watchmen som jag är. Jag kanske inte kan kräva så mycket mer av en film från Disney full med snusförnuftiga ungar. Eller för att knycka Fiffis matliknelse: Tomorrowland är som en halvljummen Big Mac man vet vad man får men ångrar lite att man inte tog något annat på menyn när sista tuggan slinker ned.

Regi: Brad Bird

Betyg:4/10

The Human centipede III (2015 USA)

The_Human_Centipede_3_PosterThe Human centipede III har undertiteln The Final sequence något jag verkligen hoppas regissören Tom Six står fast vid men man kan tyvärr inte vara för allt för säker på sådana löften inom kultursfären. Fråga mig inte hur många avskedsturnéer The Who har gjort för att ta ett exempel.

I den här filmen handlar det  om en fängelsedirektör som tröttnat på fångarna och deras brist på respekt. Då hans assistent nyligen sett filmen The Human centipede II föreslår denne att direktören ger internerna en liknande behandling. Filmens final består av en 500 man lång rövkedja. Direktören spelas av Dieter Laser som var den galne doktorn i första filmen, assistenten spelas av Laurence R. Harvey som var den galne parkeringsvakten i den andra filmen, direktörens sekreterare spelas av Bree Olsen som förutom att varit flickvän till Charlie Sheen även medverkat i en massa filmer där klädkontot är sekundärt (här har hon kläderna på – bara så ni vet) och slutligen så spelar Eric Roberts guvernören och har till slut (det tog sin tid) förbrukat allt den goodvill han en gång i tiden haft hos mig.

Hur filmen var? Behöver ens den frågan ställas?

Regi: Tom Six

Betyg: 1/10

St.Vincent (2014 USA)

medium_f09ab2a0719f906f7bf007de1110b723-stvincentJag vill börja med att tacka både FILMR och Fiffi för att den här filmen överhuvudtaget blev sedd. Efter deras fina och positiva inlägg om St.Vincent kände jag att jag var tvungen att ge filmen en chans. Jag hade avfärdat den som ett dussindrama med en unge (lillgammal till på köpet) i en av de bärande rollerna, det sistnämnda ett stort NO NO för undertecknad. Filmen utvecklar sig precis som jag tänkt mig. St. Vincent kan liknas vid en målarbok för barn där du redan har motivet klart men behöver bara fylla i färgerna som till på köpet redan är förvalda genom numrering. Det finns ingenting som överraskar och filmen viker inte av från den upptrampade stigen en endaste gång. Resultatet borde bli en ganska trist, smetig och irriterande historia då det är en unge med i handlingen men det blev precis tvärtom.

Saken är den att St.Vincent har charm, bra skådisar och känns trots allt inte så där känslosamt beräknande som många filmer i genren (småroligt snyftdrama?) oftast gör. Det är något med filmen som gör att den letar sig in till mitt vanligtvis ganska hårda hjärta, om det inte handlar om romantiska filmer. Jag skäms nästan att erkänna det men jag kände något vått i ena ögat i finalen som var det så vanligtvis hos mig förhatliga talet.

Filmens största styrka är Bill Murray som spelar den grinige pensionären Vincent som motvilligt åtar sig att passa en unge åt en ensamstående mor. Vincent är kort och gott en intressant människa kanske inte att ha i bekantskapskretsen men väl att studera på visst avstånd. Han är rapp i käften, otrevlig men naturligtvis har han ett hjärta av guld när det kniper. Resten av ensemblen är också bra, tom Naomi Watts i schablonrollen som rysk strippa. Watts har jag inga problem med men karaktären är uttjatad men funkar trots allt här. Just detta är genomgående för filmen och dess karaktärer: De är alla schabloner man stött på otaliga gånger tidigare men här funkar de och blir trovärdiga. Jag bryr mig om rollfigurerna och engagerar mig i deras vedermödor vilket troligen är förklaringen till att jag fastnade för filmen.

St.Vincent är ett bevis på att det lönar sig att läsa filmbloggar för plötslig har man fått nöjet att se en film som annars hade struntat i.

Regi: Theodore Melfi

Betyg: 7/10

Neil Gaiman: Trigger warning

22522808Trigger warning är Neil Gaimans senaste novellsamling. Då jag vart mycket förtjust i författarens tidigare samlingar var mina förväntningar höga. Tyvärr visade det sig att detta är den svagaste novellsamlingen av de tre. Nu är det som så att när det handlar om novellsamlingar blir resultatet ofta blandat, en författare kan inte ligga på topp hela tiden. Gaiman brukar ha en mycket hög lägsta nivå men här var det bara några få berättelser som stack ut lite extra och jag får lov att erkänna att jag hoppade över två av historierna.

De berättelser som jag skippade var historier som dels byggde på Jack Vance fantasy/sf som jag inte läst något av samt en Dr Who historia, en tv-serie jag är relativt kallsinnig inför. Vidare fanns det en hel del ”jaha” historier men ett par gobitar har novellsamlingen och den är trots mina invändningar läsvärd. I berättelsen Orange använder sig Gaiman av ett lite annorlunda att sätt skriva historien. Den består av en intervju men vi får inte läsa frågorna bara svaren. Underhållande skröna där det något annorunda berättasättet  var uppiggande. Historien Feminine endings är en ryslig sak som egentligen bara består av ett kärleksbrev som blir allt obehagligare vartefter man tar del av det. Ett par versioner av gamla sagor samt en historia om Shadows vidare äventyr efter American Gods hinns också med. Boken är värd en titt för även en halvdan Gaiman är trots allt bättre än de flesta författare.