Circle (2015 USA)

circle-2015.38619Ett femtiotal människor vaknar upp i ett dunkelt upplyst rum. Innan någon  fattat vad det rör sig om börjar folk trilla av pinn. Tydligen handlar det om att individerna i rummet röstar på vem som ska dö härnäst. När man räknat ut spelreglerna får alla en chans att visa sig från sin sämsta sida och man börjar argumentera sinsemellan om vem som ska dö härnäst.

Circle är en film som visar att det inte behövs några fantasisummor för att göra en bra film. Det räcker med ett bra manus och skådisar som kan sitt jobb. Nästan hela storyn utspelar sig i rummet och handlingen består i att man argumenterar över vem som ska dö härnäst. Det kanske inte låter speciellt upphetsande men jag fann filmen vara både spännande och tänkvärd. Det sistnämnda beroende på att det väcks frågor om vem som förtjänar mest att dö. Ska man gå efter ålder? Moralisk leverne? Vad man som människa bidra till samhället? Är en gravid kvinna mer värd än ett barn och ska det spela någon roll om man jobbat som skådis i filmer med obefintligt klädkonto? Svåra frågor som människorna snabbt måste ta ställning till i filmen då utröstningarna sker med bara några minuters mellanrum. Då det är en dialogdriven film hänger mycket på skådisarna. Filmens producenter har skrapat ihop ett gäng som har viss erfarenhet men det är inga kända ansikten och sällskapet sköter sig mycket bra. Rekommenderas.

Regi: Aaron Hann, Mario Miscione

Betyg: 7/10

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

The Borderlands (2013 Storbr)

BorderlandsFeatVatikanen har skickat ut en grupp män för att undersöka ett eventuellt mirakel i en avlägset benägen kyrka. De är vana vid att det förkommer många falsarier inom mirakelbranschen och är naturligtvis skeptiska. Sällskapet letar i gamla dokument, sätter upp övervakningskameror och snokar runt lite så där i allmänhet. Ju mer de läser om platsen kyrkan är bygd på desto mer övertygade blir åtminstone en och annan i gruppen att det rör sig om något helt annat än himmelska mirakel.

Jag börjar med att tacka Sofia för tipset. The Borderlands är en helt ok film inom subgenren found footage. Med tanke på sällskapets slutgiltiga öde är det däremot en anings konfunderande hur just found delen i genrebeskrivningen gick till men det är en detalj man numera brukar slarva rejält med inom genren. Vi har kommit lång väg från den noggranna dokumentation som föregick t.ex The Blairwitch projekt men för mig är det en petitess i sammanhanget.

Filmen är en slowstarter och det väl först sista kvarten det hettar till ordentligt men med kompetenta skådisar, småryslig stämning och kyrkliga mysterier kan man komma ganska långt i skräckens värld. Slutet kan nog vara lite av en vattendelare men jag fann det mycket underhållande samtidigt som det var i magstarkaste laget.

Regi: Elliot Goldner

Betyg: 6/10

The Imitation game (2014 Storbr)

imitation_gameThe Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

The Age of Adaline (2015 USA)

11181617_oriMin kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014 USA)

10615778_10153110868744115_1156425091_nFilmen The Island of Dr Moreau har jag skrivit tidigare om här. Den brukar ibland dyka upp på listor över världens sämsta filmer vilket jag iofs kan begripa men dålig är den inte däremot lite konstig och märklig. Dagens inlägg handlar om filmens produktion det är en historia som är både rolig, tragisk och helt galen. När jag sett klart dokumentären är jag förundrad över att man överhuvudtaget lyckades göra en film.

Richard Stanley var i början av 90-talet en regissör från Sydafrika som med filmerna Hardware och Dust devil uppnått viss kultstatus. Han hade en ide om att filma H.G Wells roman The Island of Dr Moreau. Bolaget New Line cinema nappade och budgeten låg på kring 8 miljoner $. Efter ett tag började man pumpa in mer pengar i projektet och när skådisar som Val Kilmer (han var en het skådis en gång i tiden) och Marlon Brando blev aktuella gick filmen från att vara en mindre produktion till att bli en storfilm. Filmbolaget började få kalla fötter när det rörde Richard Stanley förmåga att dra ett såpass stort projekt i hamn. Jag ska erkänna att herr Stanley ger ett aningens excentrisk intryck så helt obefogad var nog inte bolagets oro. Efter många turer fick han kicken och man tog in John Frankenheimer som regissör. Ett inte helt lyckat val skulle det visa sig. Stanley smet i väg in i djungeln och besökte inspelningen i smyg maskerad som djurmänniska.

Brando och Kilmer tålde inte varandra. Frankenheimer och Kilmer tålde inte varandra. Man hyrde in 300 hippies och annat märkligt folk som statister, det var sex och drogpartyn. Brando och Kilmer gjorde allt i sin makt för att slippa filma. Brando skrev om manus i syfte att sabotera filmen genom att göra den allt märkligare. Han fick inte med iden att Dr. Moreau skulle vara en delfin men både bisarr sminkning, Mini-me och den beryktade plåtburken kan läggas till Brandos konto. Kort och gott filmproduktionen var en katastrof och det måste nog räknas som ett mirakel att man fick en film att visa för betalande publik.

Vems felet var är svårt att finna då alla skyller på varandra. Brando och Frankenheimer är döda, Kilmer, Perlman och Thewlis är inte med i dokumentären så allas synpunkter har inte kommit fram. Dokumentären försöker å andra sidan inte att skuldbelägga någon. Den berättar storyn från början till slut utan några pekpinnar vilket nog inte behövs, berättelsen talas s.a.s för sig själv.  Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau är i sin form en ganska ordinär dokumentärfilm med folk som blir intervjuade mixat med klipp från filmproduktionen men det är en fascinerade historia som är väl värd att ses gärna då i kombination med den färdiga produkten.

Regi: David Gregory

Betyg: 7/10

Dark summer (2015 USA)

DarkSummer-poster-707x1024Daniel har stalkat en tjej på nätet och får nu ta sitt straff. Han får en villkorlig dom men med fotboja. Lämnar han tomten, är på nätet eller försöker kontakta Mona som tjejen heter blir nästa anhalt finkan. Daniel bor ensam hemma under sommaren då hans mor är militär och är på uppdrag utomlands. Någon pappa verkar inte finnas med i bilden. Turligt för Daniel har han kompisarna Abby och Kevin som ställer upp för honom. Snart har han sina datorer igång och svarar naturligtvis på ett meddelande från Mona. Jag säger inte så mycket mer då jag inte vill spoila resten av handlingen men att Daniel sommarlov utvecklas till att bli en ganska obehaglig ferie kan jag åtminstone avslöja.

När halva filmen gått var jag otroligt irriterad på Daniel. Hans sätt att bete sig och de val han gjorde störde mig otroligt mycket. Men ibland lönar det sig att titta vidare då det kom en vändning en bit in i filmen som förklarade ett och annat. Denna tvist kändes inte alls krystad och höjde filmens betyg ett snäpp.

Dark summer kunde ha må gott av att ha lite högre tempo då den segar till sig här och där men tack vare ovanligt bra skådisar, Keir Gilchrist och Stella Maeve blir det aldrig riktigt trist. Allas vår Peter Stormare dyker upp i en biroll som övervakare och för en gångs skull får han lov att spela relativt normal. Dark summer är en småryslig skräckis med ett ganska klurigt manus och bra skådisar som duger för en titt om man är på det humöret.

Regi: Paul Solet

Betyg: 5/10

Filmåret som gått

cine-geek-2015-96d9-diaporama

På podden Snacka om film listade man lite filmhändelser förra året. Själv har jag brottats med någon form av nyårskrönika men inte riktigt fått till det. Deras listning kom som en skänk från ovan så jag tog, naturligtvis efter att ha frågat om det var ok, listan rakt av. Det finns många filmer kvar att se från 2015 men nedanstående vinnare rör alltså de filmer jag hitintills sett från 2015.

Årets största förväntning: Mad Max: Fury road tätt följd av Spectre och Avengers age of Ultron två filmer som inte riktigt levde upp till sina förväntningar.

Årets bästa scen: Dansscenen i Ex Machina. Oscar Isaac når här Travoltaklass tillsammans med Sonoya Mizuno i lite oväntad scen.

Årets bästa filmmusik: Tale of tales

Årets sömnpiller: Mannen från U.N.C.L.E. Vad sysslar Guy Richie med nu för tiden? Child 44 ligger däremot inte långt efter.

Mad-Max-Fury-Road-lovely-day

Årets TV-serie: Bron III – har inte sett så värst mycket på tv under året så jag kör på ett säkert kort. Årets tv-program är däremot På spåret.

Årets absolut sämsta film alla kategorier: The Human Centipede III. Det blev inte många ettor under gångna året men denna films betyg var mycket välförtjänt.

Årets skrattfest: Ett päron till farsa – Nästa generation

Årets överraskning: Ett päron till farsa – Nästa generation. Var helt övertygad om att det skulle vara ren och skär dynga nu blev det som sagt årets roligaste film istället. Bara förtexterna är värda biobiljetten.

Årets skådespelare: Alicia Vikander. Tom Hardy i all ära men Vikanders gestaltning av en robot i Ex Machina är oöverträffad. Lägg sedan till att hon i stort sett bär hela Mannen från U.N.C.L.E. på sina axlar så har vi en äkta filmstjärna.

lijc5wdprlmkvl9s5cs4

Årets bästa nordiska film: Vågen (Norge). Tillsammans med Danmark det intressantaste filmlandet i Norden. Sverige? Kan ha en chans den dag man vågar göra något annat än deckare eller drama med skådisar som tror att de står på en scen.

Årets känslostorm: Fast & Furious 7. Här fruktade jag allvarligt för mitt förstånd Häpnadsväckande korkad film.

Årets filmkyss:A Royal night out. Ok det är en puss på kinden men den får duga.

Årets magplask: Child 44. En film som hade allt – på pappret – men man verkar ha jobbat stenhårt på att göra filmen så tråkig man bara kan. Kinnaman & Rappace insatser i filmen? Don´t get me started.

Årets mysigaste: A Royal night out. Engelsk feelgood när den är som bäst.

landscape_movies-a-royal-night-out-01

Årets bioupplevelse: Mad Max: Fury road. När jag vill se om filmen på stört (något som nästan aldrig händer) är det för mig en extraordinär upplevelse.

Årets läskigaste: Im Keller. Det har varit ett sisådär filmår när det rör skräckgenren till skillnad mot 2014 som var makalöst bra. Det får därför bli en dokumentär från Österrike där man får stifta bekantskap med många rysliga människor. Rysligast av dem alla var dockdamen.

Årets (hittills) BÄSTA film: Mad Max: Fury road. Jag har svårt att tänka mig att någon annan film kommer toppa denna.

Det var årets lista och ett extra tack till Fiffi och Steffo för inspiration. Några nyårslöften delas inte ut:

Calvin-and-hobbes-new-years-resolution

Mnjae kanske inte men jag väljer att jobba på i det tysta och lovar inte för mycket,  det är lugnast så.

God fortsättning önskar jag däremot alla läsare

Taxidermia (2006 Ungern)

taxidermia_poster Taxidermia handlar om tre generationer män under lika många tidsepoker under Ungerns 1900 tal. Först har vi en översexuell soldatat under fascisttiden. Han är ständigt kåt och frustrerad. Han leker med sin snopp och sätter på allt han kommer åt både levande och dött. Hans son (som föds med grisknorr) blir en av Ungerns ledande sportätare (?) under kommuniststyret. Han äter och spyr om vartannat. Till sist har vi soldatens sonson som lever i dagens kapitalistiska Ungern. Han arbetar som uppstoppare och försöker finna mänsklig kontakt vilket inte går så bra då han både ser ut och beter sig märkligt. Han är en person som helt enkelt ger bad vibes.  Han tar även hand om sin far, matmästaren, som nu vuxit till gigantiska propotioner.

Detta är ungefär filmens handling på det visuella planet men jag anar att under ytan så finns det mer att hämta. Troligen är filmen en allegori om Ungerns historia under 1900 talet där de tre männen får representera de tre olika ideologierna. Det är ungefär så långt jag kommer i min förståelse av denna film. Detta gör att den hamnar i samma fack som Salò och A Serbian film. Filmer med ett grafiskt innehåll som serveras som ursäkt för att man vill berätta något man tydligen brinner för. Än en gång får jag lov att konstatera att jag förstår mig inte riktigt på konstärer som vill berätta något viktigt för att sedan göra budskapet så krångligt att ingen förutom närmaste vänkretsen förstår vad det rör sig om. Taxidermia har förvisso ett budskap  jag kan ana mig till men så mycket mer blir det inte.

Jag har inget emot filmer som lockar en till att försöka fundera över vad det rör sig om och man behöver verkligen inte begripa allt för att uppskatta en film. Exempel på detta kan vara filmer som Donnie Darko ,Begotten eller varför inte Sleeping beauty. Problemet med dagens film är att det grafiska äcklet tar över berättelsen och åtminstone jag får svårt att fundera bortom det jag får se som t.ex sex med grisavfall, kaskadspyor och sargade kroppar. Filmens budskapet har inte en chans att nå inte fram till mig som tittare. Taxidermia är dock ett litet snäpp bättre än Salò och A Serbian movie då den trots allt otrevligt man får se hyser en viss människovärme och humor men det är som sagt bara ett snäpp.

En annorlunda och lite märklig film som får läggas till högen konstnärliga misslyckanden men jag tackar Fiffi för tipset.

Regi: György Pálfi

betyg: 3/10

And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10

Veckans låt

Det här låten verkar finnas i två versioner. I den andra versionen har man rensat ut alla svordomar och den har namnet Forgive you (?). Hur det går ihop med originalnamnet vet jag inte men jag orkar inte filosofera om sådana saker som censur, språkförbistring och andra tråkigheter så här i början av året. En trevlig låt och rolig video det räcker för mig.

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10