The Other side of the door (2016 Storbr)

The-Other-Side-of-the-Door-Movie-PosterFilmens titel hintar om att det troligen är något ruggigt som döljer sig bakom en dörr. Den som öppnar dörren är amerikanskan Maria som bor i Indien med sin familj. När filmen startar har Maria och hennes man Michael precis förlorat sitt yngsta barn i en riktigt vidrig olycka som troligen skulle driva den mest hårdhudade till vanvett. Maria sjunker allt djupare ned i en depression och försöker till slut ta sitt liv. Självmordsförsöket misslyckas men för att ge henne en gnutta hopp berättar familjens indiska husa om ett tempel där man utför en ritual för tala med de döda. Det enda man inte får göra under ritualen är att öppna templets dörr. Naturligtvis är det just detta Maria gör och naturligtvis tar det hus i helvete.

The Other side of the door är vad jag brukar kalla för en popcornskräckis. Det är en film som inte försöker vara mer än vad den är dvs en film som vill skrämmas så där lite lagom vilket innebär: Ruggig musik, en och annan jumpscare, ett manus man inte bör syna alltför noga i sömmarna och inte så mycket mer. Den uppskattas nog mest om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans med skräckblandad förtjusning och har det lite mysrysligt.

Filmens styrka är nog miljöerna där man lite skamlöst kör på skräcken för det okända. Det är trånga gränder och lite lurigt folk som för oss västerlänningar talar obegripligt. Enkelt förvisso men effektivt. Maria spelas av Sarah Wayne Callies (Prison break, Walking dead) ingen favoritskådis men hon gör det hon ska. Den övriga ensemblen är mest bifigurer då det är Callies och hennes rollfigur som står i centrum. En lättsedd och lättglömd dussinskräckis men helt ok.

Regi:  Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Veckans låt

Hemkommen efter en vecka i Tyskland på Mallorca kan jag konstatera att våra europeiska grannar i söder är ett mycket frikostigt folk. Jag menar då inte spanjorerna som jag inte såg speciellt mycket av utan de horder av tyska ungdomar som tydligen förväxlat ön med en tysk delstat. Dessa ungdomar har berikat mitt liv med tysk kultur i form av oumpa oumpa techcno eller vad det nu kallas, som tack till denna ljuvliga stämningshöjare blir naturligtvis veckans låt klassisk tysk techno av ädlaste kvalitet.

Per-Olof Sännås: Raggarna

9789163392160_large_raggarnaEnligt diverse uppslagsverk betyder nostalgi ungefär en längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Då jag är född på 60-talet borde min nostalgiska känsla rimligtvis kunna placeras i det oranga och bruna 70 talet eller i det Welladoftande 80 talet men så är inte fallet. Ofta finner jag mig längta bort till ett 50 och 60 tal som jag aldrig upplevt. Märkligt. Just fenomenet raggare är något som fascinerar mig. Snygga bilar, Elvis i högtalarna och att bara köra runt i sommarnatten lockar mig. Denna fascination har gjort att jag läst ett antal böcker om tidsepokerna och om raggarna som subkultur.

Boken Raggarna av Per-Olof Sännäs består av ett antal intervjuer där folk i svängen berättar om livet som raggare. Berättelserna sträcker sig från 50 talet fram till nutid. Det är många intressanta personer man får möta och berättelserna känns vare sig tillrättalagda eller ett idealiserande av raggarkulturen. Det är gott om historier och bilder där man som läsare får skaka på huvudet över hur folk beter sig (speciellt efter ett intag av starka drycker) men även berättelser som är underhållande och man får en inblick över hur de inblandade resonerar. Författaren dömer inte utan han dokumenterar sedan är det upp till mig som läsare att värdera det jag får mig till livs Varvat med berättelserna innehåller boken många snygga foton vars motiv är från allt till snygga amerikanare till folk som bedriver älskog på motorhuven. Det jag saknar i boken är väl en bildförteckning men det kanske fick utlämnas då folk skyltar med både det ena och andra på en del bilder. Jag hade också velat att författaren breddat perspektivet lite för boken behandlar i stort sett bara raggarkulturen i Stockholm med omnejd men då hade det iofs blivit ett alldeles för stort projekt.

Raggarna är både läs och tittvärd om man likt jag drivs att en oförklarlig dragning till en tid som man aldrig upplevt eller kanske bara vill läsa om andra människors levnadsöden. Avslutningsvis kan jag upplysa läsarna om att jag tyvärr inte än har haft förmånen att få sitta i en äkta raggarbil men tids nog så.

Close encounters of the third kind (USA 1977)

tumblr_lth0mlOel71qgftkco1_500Uj det var riktigt länge sedan jag såg den här filmen men jag blev lite sugen och bestämde mig för att ge Spielbergs UFO drama en chans. Myndigheterna, ständiga filmskurkar under 70-talet, förnekar bestämt existensen av s.k flygande tefat. Elektrikern Roy Neary låter sig inte övertygas av myndigheternas försäkran. Efter att ha haft kontakt med ett UFO drabbas han av en själslig oro och det känns hela tiden som att det är något han måste klura ut men vet inte riktigt vad. Denna ovisshet gör honom halvt om halvt galen och dödar effektivt hans äktenskap. Samtidigt verkar myndigheterna veta avsevärt mer än vad de vill avslöja.

Regissören Steven Spielberg har här skapat en sf-konspiration-relations film och man kan tycka att han gapar över för mycket men det här var bättre än vad jag trodde. Alla omtittar är turligt nog inte av ondo. Richard Dreyfuss som spelar Roy är mycket bra och scenerna från hans kaotiska hem med skrikande ungar och olika saker som hela tiden utspelas i bakgrunden medan han och hans fru grälar är mästerligt regisserade. Tefat i all ära men det är dessa scener som är filmens höjdpunkt. Spielberg har gång på gång visat att han är en duktig regissör när det gäller att skildra den amerikanska arbetarklassen. Tyvärr har regissören en dragning till att göra andra filmer vilket är synd för jag skulle verkligen vilja se en film av Spielberg som handlar om vanliga människor i vardagssituationer.

Storyn är stabil och det slog mig hur tilltron till att dagens publik ska fatta en film har minskat rejält. Alla trådar i filmen följs inte upp och tittarna får för en gångs skull räkna ut på egen hand lite hur saker och ting hänger ihop. Nu är det inte en jätteavancerad handling men den ställer avsevärt större krav på den genomsnittlige tittaren än dagens popcornfilmer där det med jämna dyker upp rollfigurer och förklarar verbalt för tittarna vad som händer.

Close encounters of the third kind har en skön känsla, filmen känns lite somrig och småmysig trots kraschade äktenskap, skumma myndigheter och flygande tefat vars besättningar har en dunkel agenda. Det var en trevlig överraskning men lite smolk i bägaren kan naturligtvis inte Spielberg avhålla sig ifrån. Filmens final liknar mer ett väckelsemöte än konspirationsfilm och Williams musik blir lite väl kväljande så fort ett tefat flyger in i bild.

Regi: Steven Spielberg

betyg: 7/10

The Creature from the Black lagoon (1954 USA)

Poster - Creature From the Black Lagoon_03I djupaste Amazonas gör en arkeolog ett sensationellt fynd. Han hittar en fossil som verkar vara en korsning mellan människa och fisk. Han åker kvickt till civilistionen för att samla ihop en större expedition för att kunna utforska platsen mer noggrant. När sällskapet återvänder till fyndplatsen finner man den förstörd och personalen på platsen döda. Slutsatsen att det rör sig om något vilddjur dras men det kunde inte vara mer fel för Amazonas mörka vatten döljer ett monster i människofiskhamn. Ett monster som kastar lystna blickar på expeditionens enda kvinnliga deltagare.

Naturligtvis är The Creature from the Black lagoon lite mossig i både utförande och värderingar. T.ex verkar man ha större bekymmer med att ha med sig en kvinna ut i den farliga djungeln (en djungel där man inte försitter ett enda tillfälle med att berätta hur hemsk den är)  än att ha en fiskhybrid som glider runt i vattnet. Kvinnan som spelas av den charmiga Julie Adams är tillsammans med fiskmonstret de som har mest karaktär i filmen, övriga skådespelare är män med raka hakor samt en sluskig kapten. Däremot har man kostat på sig att kasta in ett kvartettdrama i filmen då det är två män samt monstret som trånar efter kvinnan.

Trots sin mossighet är filmen ganska mysig och har en viss charm. Det är en ganska rappt berättad historia som har ett bra flyt. Om man känner för lite harmlös skräck i svartvitt är den absolut värd en titt. Det har länge varit snack om en nyinspelning men tyvärr verkar inget hända på den fronten för jag tror att The Creature from the Black lagoon skulle lämpa sig väl för att putsas upp i en modern version.

Regi: Jack Arnold

Betyg: 5/10

Goosebumps (2015 USA)

led-digital-poster-goosebumps_9f41Om det är något jag lärt mig under årens lopp så är att det visst går att lära gamla hundar sitta något dagens film är ett bevis på. Att se Goosebumps fanns för mig inte på kartan. Så kallade familjefilmer ligger mig inte speciellt nära om hjärtat, handlingen verkade tramsig och sist men inte minst så fanns den i mina ögon asjobbiga skådisen Jack Black med i filmen (ett säkert tecken på att jag inte ska se filmen). Jag hade totalt fel på alla mina förutfattade meningar.

Zach har flyttat till från det pulserade NYC till en liten håla. Då det är en familjefilm beror flytten inte på att föräldrarna skiljt sig (sådant förekommer inte i genren) utan att pappan dött och mamman anser att de behöver en nystart. Zach är inte direkt överförtjust i flytten men han blir smått intresserad av granntjejen Hannah något som inte uppskattas av hennes far som har tagit begreppet överbeskyddande till nya höjder. Det verkar som om grannfamiljen ruvar på en hemlighet något som Zach inte kan låta bli att undersöka.

Först och främst så är Jack Black suverän i filmen. Hans rollfigur, den grinige författaren Stine med nerverna på utsidan är mycket underhållande. Både jag och dottern satt och skrattade gott åt Blacks utbrott och otrevliga beteende. Filmens fungerade finfint och var så där lättsamt roande. Man behöver inte använda någon större hjärnkapacitet för att begripa hur allt hänger samman men filmen slår aldrig över och blir korkad. En perfekt ”alldeles lagom” film. Jag upplever det som att Goosebumps, trots att det är en stor Hollywoodproduktion, åtminstone gjorts med en gnutta kärlek till mediet och inte bara med tanken att casha in så mycket stålar som möjligt. Slutligen är det nog som så att jag kanske gillar familjefilmer för när jag kollar in mitt trackreckord har filmer som Paddington, Zathura och Nanny McFee trots allt rönt en viss uppskattning. Kanske dags att döpa om bloggen till Familjefilms Filmitch? Filmen kanske inte passar för hela familjen då det är en hel del monster och rysligheter så de minsta bör nog ha hamnat i säng innan man plockar fram chips och dippa.

Tack till Steffo som talade sig varm för filmen på podden Snacka om film för hade jag inte lyssnat på hans recension hade jag säkerligen missat en trevlig film.

Regi: Rob Letterman

Betyg: 6/10

Cell (2016 USA)

cell-movie-2016-posterCell är den senaste filmen i den långa raden av fimer som bygger på Stephen Kings böcker. Filmen och boken handlar om Clay Riddell försök att hitta sin familj samtidigt som världen faller samman. Undergången sker genom folks mobiler som skickar ut en signal som gör människor totalt vansinniga och de angriper alla som inte drabbats lite i stil med Danny Boyles film  24 days later. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra filmer med varandra så är Boyles film varuhuset Harrods medans dagens film är med att likna vid Kiviks marknad.

Den här filmen har varit på gång länge och ett tag var regissören Eli Roth inblandad i filmen. Intrycket av att något som startade som ett stort projekt och sedan degraderats till direkt till dvd träsket är påtagligt för Cell är verkligen inte någon bra film. Filmen känns bara billig och håglös och jag tror inte någon kan ha varit nöjd med slutresultatet.

John Cusak som spelar huvudrollen ser sjuklig ut. Hans hud är vaxartad och det ser mer ut som att någon har dragit på sig en John en Cusack mask och spelar skådisen än att det är skådisen själv som spelar huvudrollen. Hans sjukliga utseende kan iofs bero på att Cusack fattat att festen är slut och glansdagarna är ett minne blott. Hur man fick med Samuel L. Jackson och Stacy Keach på tåget är en gåta . Kanske har de ebb i kassan?

Det finns inget positivt jag har att säga om filmen. Trots galna människor och världens undergång så står storyn stampar och det känns som att just ingenting händer. Nu hör inte Cell till en av Kings bättre böcker men söte gud vilket magplask detta är.

Regi: Tod Williams

1/10

Även Fiffi har sett denna film. Vad hon tyckte går att läsa här.

 

Veckans låt

Om allt har gått som det ska ligger jag nu på Mallorcas stränder. Bloggen får däremot inte semester utan rullar på som vanligt. Veckans låt blir en av Simple minds bättre låtar I Travel. Den observante lyssnaren hör att man vävt in lite partier från låten Ghostdancning.

 

Friday the 13th (1980 USA)

FridayThe13thPosterJag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt fann jag att jag hade spanat in ett antal Fredagen den 13:e filmer. De kommer att portioneras ut här på bloggen med jämna mellanrum. Filmerna om filmhistoriens meste/värste seriemördare (158 offer har någon tydligen fått det till) är tolv till antalet och en ny film är på ingång 2017. Ekonomiskt och publikt är filmserien en stor framgång, filmkritikerna är inte riktigt lika entusiastiska. Det är kanske inte några filmiska mästerverk det handlar om men jag har en soft spot i mitt hjärta för lättklädda kvinnor som jagas i skog och mark av en mördare, något jag lärt mig leva med under årens lopp.

Filmserien startar 1957 med ett dubbelmord på ett sommarläger. Det är två lägerledare som mördas och man stänger ungdomslägret som ligger vid sjön Crystal lake i delstaten New Jersey. Åren går men så görs ett seriöst försök att öppna lägret igen.  Innan de ystra ungdomarna anländer samlas lägerledarna för att förbereda verksamheten. Det de inte vet men vi som tittare har full koll är att någon smyger runt i området och tar folk av daga i en rasande fart utan att de uppspelta lägerledarna märker något.

Jag minns att jag såg den här filmen på bio och fann den vara sisådär. Nostalgin har numera gjort sitt och det är numera en klassisk slasher som innehåller alla de där ingredienserna som hör till genren. En hel del korkade människor, tjejer som sliter av sig kläderna i tid och otid och naturligtvis en massa mord.

På det stora hela påminner många av Friday the 13th filmerna om en sorts bisarr koreografiövning där skådisarnas uppgift är att förflytta sig till olika platser där mördaren obemärkt ska kunna döda dem. Det är egentligen först mot filmens slut som det blir en jakt, innan dess har man fått sett folk som verkar ha en oemotståndlig lust att gå för sig själva bland stugorna i lägret ovetandes om att det är deras sista promenad i livet. Repetitivt men ändå relativt effektivt om man inte tänker efter för mycket.

Filmens största förtjänster är musiken skriven av Harry Manfredini, miljön då alla vettiga människor vet att naturen är bäst på tv-rutan hemma i vardagsrummet och ingen plats man rör sig i frivilligt och slutligen morden som är snyggt iscensatta av mästaren Tom Savini. Gillar man genren bör man definitivt ta sig en koll om man mot förmodan missat denna film.

Regi: Sean S. Cunningham

Betyg: 6/10

Road house (1989 USA)

01-road-house-frontMan behöver inte veta så mycket om den här filmen mer än att det handlar om Patrick Swayze som jobbar som utkastare. Det är en smått sinnesförvirrad mix av slagsmål, kvinnobröst, musik och märkliga repliker. nedan listar jag bara ett litet axplock på vad Road house bjuder sina tittare på:

En inoljad Swayze som utför tai-chi (?) i motljus.

Kelly Lynch som blir påsatt mot en skrovlig tegelvägg av ovan nämnda Swayze. Det måste ha gjort ont.

Sam Elliott som spelar den legendariske utkastaren Wade Garrett. En legend jag starkt tvivlar på då karln mest ser ut, talar och rör sig som en parkbänkssystembolagskund.

Kvinnor som börjar strippa utan någon större anledning.

En skurk spelad av Ben Gazzara som ger mest intryck av att vara en argsint revisor.

Revisorns underhuggare som har ett påklistrat vansinnesskratt och droppar repliker som  ”I used to fuck guys like you in prison.”

Egentligen finns det mycket mer att säga om denna film som spelar i samma liga som Graduation day eller varför inte Slugs men jag nöjer mig med ovan nämda exempel. Road house är klart sevärd i all sin uselhet för det är 1:45 ren och skär underhållning. Tilläggas bör att filmen blev en stor hit när det begav sig och spelade in 30 miljoner dollar vad det säger om mänskligheten eller för den del mig överlåter jag åt andra att döma.

Regi: Rowdy Herrington

Betyg: 3/10

 

Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

The Invitation (2015 USA)

The-Invitation-2015-WEB-DL-413x600Av förklarliga skäl blev det kris i äktenskapet mellan Will och Eden när deras son dog. Paret gick skilda vägar och har inte setts på två år när Will  hastigt och lustigt får en middagsinbjudan av frun och dennes nya man. Will har knappt kommit innanför dörren innan han tycker sig känna att något är fel. Alla beter sig normalt men det är något som skaver eller är det kanske så enkelt att det är Will som är överkänslig och stressad. En middag med ens ex-fru och dennes nye man är kanske inte något att se fram emot.

Mitt enda problem med denna film är just att jag hade nog dragit mig i det längsta för att tacka ja till en inbjudan till en fest där ens ex och dennes nye man står som middagsvärdar men då hade det å andra sidan inte blivit någon film och det vore synd för The Invitation är en högklassisk thrillerrysare.

Filmen sätter ribban direkt och det är en obehaglig stämning hemma hos Eden och dennes man. De är lite för trevliga men så  plötsligt slår konversationen över och blir både obehaglig och konstig. Det blir många tillfällen under kvällen där uttrycket ”dålig stämning” skulle passa väl in. Samtidigt är man lite osäker då det är Will som är huvudpersonen och ett tag undrar jag om den knepiga stämningen filtreras genom hans känslor.  Detta är lite av en ”ont i magen film” då jag aldrig riktigt kan slappna av. Är det inte pinsamma situationer så är det den där gnagande känslan av att det är något som inte står rätt till. The Invitation tar sin tid att berätta sin historia men den är värd varenda minut och upplösningen är gastkramande. En film värd större publik och nej det är inte Tom Hardy i huvudrollen även om Logan Marshall-Green är ruggigt lik den skådisen.

Regi: Karyn Kusama

Betyg:8/10

Veckans låt

Nu i sommar har tv-serien Stranger things haft premiär på Netflix. Trots barn i ledande roller är den helt ok. Bäst är nog nostalgivibbarna som förstärks med hjälp av musiken. I andra avsnittet spelas denna låt som alltid legat mig varmt om hjärtat sedan jag hörde den för första gången i filmen Valley girl. Den filmen har däremot inte åldrats med värdighet.

 

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

470-film-page-largeUnder vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10