Brigadoon (1954 USA)

brigadoon-wallpaper_289751_37393Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

Annie (1982 USA)

tumblr_n3bnwjcDw41sch1s0o1_1280I efterdyningarna av förra årets musikalvecka föll det sig som så att jag och Sofia utmanade varandra. Jag propsade på att hon skulle spana in en musikal hon hade svårt att tänka sig se (vilken det var kan ni läsa här). Hon antog utmaningen och dagens film föll på min lott – med facit i hand skulle jag aldrig ha kastat den där handsken.

Annie utspelar sig under 30-talet i USA. Barnhemsflickan Annie väljs ut av miljardären  Oliver Warbucks sekreterare att tillbringa en vecka i dennes hem (varför var lite oklart för mig). Miljardären vill hellre ha en pojke men går motvilligt med på att hysa flickebarnet och hennes hund i en vecka. Naturligtvis charmar den rödhåriga ungen miljardären och hans hushåll så till vida att han vill adoptera henne. Annie tackar emellertid nej till detta lukrativa förslag utan vill hellre hitta sina biologiska föräldrar något som den rike kapitalisten villigt hjälper till med.

Att jag avskyr barn på film är ingen nyhet för läsare av denna blogg. De är allt som oftast vidriga små varelser som har en tendens att sabotera de flesta filmupplevelser. Det finns dock undantag bör påpekas. Beklagligt nog hör inte Aileen Quinn som spelar Annie till dessa undantag, något jag blir varse ca tre minuter in i denna 120 minuter långa golgatavandring.

Aileen Quinn påminner som brukligt när det handlar om barn på film om en tränad apa. Hon ler på kommando, ser bekymrad ut på kommando och lägger stor ansträngning på att komma i håg sina repliker (ungen håller dock lite bättre klass än Birk i Ronja Rövardotter).  Jag nämnde att Annie var uppväxt på ett barnhem? Japp det betyder än mer ungar den ena värre än den andra.

Det alla har gemensamt i denna film är att man skriker sig filmen igenom. Barnen skriker, de vuxna skriker ja nästan alla skriker. Jag vet inte varför men så fort det vankas barnfilm ska alla skrika av någon outgrundlig anledning. Jag tycker inte om folk som skriker vare sig på film eller i verkliga livet. Då rollfiguren Annie är med i ca 75% av filmens scener och alla vuxna måste förhålla sig till denna rödhåriga lilla apa blir naturligtvis resultatet katastrofalt men det finns trots allt några förmildrande omständigheter.

De vuxna skådisarna är helt ok när de inte skriker. Det var trevligt att få stöta på Ann Reinking igen och Albert Finney (den mänskliga gäddan) visade att hans sångröst utvecklats sedan Scrooge. Tim Curry och Bernadette Peters är sevärda även om deras rollfigurer var påfrestande. Filmen Annie är påkostad och det märks. Flera sångnummer har snygg koreografi och man spar inte på effekterna. Låtarna We Got Annie och Let’s Go to the Movies var trevliga inslag som förmildrade min plåga något. Paradnumret Tomorrow var dock en pärs att ta sig igenom.

Tycker man om barn på film och hör till den gruppen av människor som får tårar i ögonen när barnkörer uppträder och sitter längst fram när det vankas skolpjäs kan man nog uppskatta den här filmen själv gör jag mitt yttersta för att undvika arrangemang av dessa slag. Tack men nej tack.

Regi: John Huston

Betyg: 2/10

Gentlemen prefer blondes (1953 USA)

Gentlemen_Prefer_Blondes_(1953)_film_posterDe två vännerna Dorothy (Russell) och Lorelei (Monroe) har lite olika syn på livet. Dorothy söker kärleken vilket Lorelei också gör men i hennes fall ska den ska anlända tillsammans med ett fett bankkonto. Lorelei har nästan nått sina drömmars mål då hon är på god väg att få den mesige miljonären Gus Esmond Jr till altaret. Just det där Jr. efter Gus namn är ett hinder i form av en far som vaktar sin förmögenhet och son likt en hök. För att undkomma den blivande svärfaderns inflytande över sin ryggradslöse son åker Lorelei på en kryssning till Frankrike. Planen är att Gus ska följa efter och bli dragen till altaret innan pappan hinner stoppa det hela. Hennes plan skulle nog kunna lyckas om det inte vore som så att båten till Frankrike är fullastad med miljonärer som gärna skänker både det ena och det andra till en välsvarvad blondin. Dorothy har fullt sjå med att hålla Lorelei från frestelserna samtidigt som hon uppvaktas av en hel hop av män och en privatdetektiv som är utsänd av Esmond Sr. för att bevaka Loreleis eskapader på båten.

Härlig film det här. Färgerna formligen sprakar ur rutan, folk är välklädda och det är en trivsam historia trots den något grumliga moralen. En del kan kanske ha lite svårt för Marilyn Monroes lite speciella spelstil och röst. Hon gör allt för att vara en blont bombnedslag. Vickar på rumpan, talar med beslöjad röst och framställer sig som allmänt korkad. Tacksamt nog är inte rollfiguren så korkad som hon verkar och Monroe har begåvats med en hel del kvicka repliker men hon tangerar på gränsen till överspel. Filmen håller högt tempo och jag får sitta och småskrocka av och till. ordet förnöjsam är nog det som bäst beskriver filmen.

Filmen rymmer flera fina sångnummer där Diamonds are a girls best friend är det nummer som lyser starkast i sin cynism. I filmens mittparti verkar man dock glömt bort att det är en musikal man gör då det inte dyker upp ett enda sångnummer under lång tid. Lite synd då både Russell och Monroe passar bra i sina roller och har kompetenta röster. Russel får väl stå för filmens märkligaste sångnummer, Ain’t There Anyone Here for Love?  En köttig iscensättning som ger mig homoerotiskanazivibbar men det kanske ligger mest i betraktarens ögon? Vad vet jag. Det jag vet är att när man ser en musikal får man vara beredd på att ”anything goes” och som av en slump är det just den filmen Sofia sett idag.

Regi: Howard Hawks

Betyg: 7/10

The Last five years (2014 USA)

1.171988Filmen börjar med slutet där Anna Kendricks rollfigur sjunger Still Hurting så tankarna på att The Last five years är en tjolahopp historia kan man lägga åt sidan på direkten. Filmen handlar kort och gott om paret Cathy och Jamies förhållande. När de träffas är de båda kämpande konstnärer. Han författare, hon skådespelare. De är kära och lyckliga tillsammans men när han slår igenom känner sig Cathy förminskad i skuggan av sin man. Jamie försöker stötta Cathy men fasaden börjar att spricka.

Det här var en lite ovanlig musikal (kommer till det senare) där all tyngd ligger på de två huvudrollsinnehavarna, resten av ensemblen består nästan bara av statister. Filmen innehåller få repliker då handlingen förs fram av parets sånger. Anna Kendrick är helt fantastisk, hon har både karisma och röst att bära upp en film av detta slag. Värre är det med Jeremy Jordan som spelar Jamie. Skådisen är inte dålig men när han ställs mot Kendrick känns han mest som en välsjungande Ken (här menar jag dockan och inte rapparen).

Musiken är enkel det är inga stora orkesterarrangemang utan lite mer avskalat och passar väl in i filmens känsla. Till skillnad mot den musikal som hade premiär förra veckan så består The Last five years av relativt starka melodier där ett par/tre är otroligt bra och sätter sig på direkten.

The Last five years är ingen visuellt storslagen musikal. Det är inga scener med dansande människor och sprutande fontäner. Det är Kendrick och Jordan som genom sina sånger driver historien framåt och bakåt. Filmen är nämligen lite speciellt uppbyggd. Cathys sånger rör sig hela tiden bakåt i historien och Jamies framåt. Hennes sånger går från moll till dur och hans tvärtom. Till en början är Cathys ljussättning grå och blek för att ju längre berättelsen fortskrider bli allt mer ljus. Jamie får till en början sjunga sådanadära sånger där kameran snurrar 360 grader kring skådisen som visar alla lagningarna i käften då han är såååååå lycklig till att bli allt mörkare i ljussättningen. I den sista sången möts de i en duett där Cathy sjunger om lyckan av att hon hittat sitt livs kärlek samtidigt som Jamie sjunger om äktenskapets upplösning. Där och då skapas ren och skär filmmagi, kanske inte som upplösningen i den där paraplyfilmen men inte långt ifrån.

Sofias val för dagen har jag inte sett men tror att den också handlar om kämpande konstnärer.

Regi: Richard LaGravenese

Betyg: 8/10

Rhinestone (1984 USA)

hvUWHNMRWDSuK1lV5YbLTovq6L9Till att börja med vill jag informera om vad det här är för sorts film:

Den har 3.6 på IMBD.

Sly menar att om det är någon film han ångrar är det det just Rhinestone. Jag kan tänka att valet av film svider till lite extra då han i samma veva tackade nej till att göra både Snuten i Hollywood och Den vilda jakten på juvelen. Å andra sidan säger ryktet att han fick sätta på Dolly Parton men det är (åtminstone i mina ögon) mycket tveksamt om det är en arbetsförmån.

Filmen är listad som en av de 100 värsta filmerna som någonsin har gjorts.

Filmen var nominerad till nio stycken razzies.

Filmen kostade 28 miljoner att göra vilket är ungefär lika mycket som senaste filmen om Åsa Nisse (inflation ej medräknad). Filmerna håller ungefär samma kvalitet.

Rhinestone är en s.k Pygmalionhistoria. En countrysångerska ingår ett vad med sin översexuelle manger. Hon ska lyckas med att skapa en countrystjärna på två veckor. Vinner hon river managern hennes kontrakt förlorar hon får han ligga med henne samt hon tvingas förlänga sitt kontrakt med fem år. Valet på countrystjärnan i vardande faller på taxichaffisen Nick. Nick ställer upp i utbyte mot att han får en ny taxi och de två åker till hennes hemtrakter i Tennessee där han ska få den rätta känslan för country.

Huvudrollerna innehas av Sylvester Stallone och Dolly Parton. Sly gör vad han kan med ett uselt manus och usla repliker och speciellt bra är han inte (årets underdrift?). Dolly Parton är en vandrande paradox. Hennes image både i filmen och verkligheten (det lilla jag sett av henne) är att hon vill ge intryck av att vara en jordnära person. Det skär sig lite då hennes uppenbarelse är allt annat än äkta – iklädd peruk och silikonbröst. Jag kan inte ta henne på allvar då hon känns mest som en seriefigur. Finns hon på riktigt?

Musiken i filmen är helt ok om man har en fäbless för country vilket jag inte har men både Stallone och Parton sköter sina sånger med hedern i behåll. Han är den intressantare av de två då hans insats inte är så välpolerad och trist.

Nu kan vän av ordning undra varför jag sett denna film. Till detta finns det två skäl. Dels var filmen en önskan av en läsare (gissa vem) och dels såg jag en snutt av Rhinestone på tv för många år sedan. En upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och sinne. Jag har inte funnit någon ro tills jag sett filmen som mycket riktigt visade sig vara en buskis.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni se här.

Regi: Bob Clark

Betyg: 3/10

Musikalvecka

depositphotos_55671109-Top-Hat-Gloves-And-CaneLika säkert som det är att påsken kommer vart år lika säkert är det att det blir musikalvecka hos Filmitch. För tredje året i rad kör jag och Sofia på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord en vecka fylld av glitter, glamour och bensprattel. I år bjuds det på äckliga barn, sjungande prinsessor, ylande taxichaufförer och dubiösa blondiner – och lite till. På måndag startar vi och kör hela veckan med ett nytt inlägg var dag kl 06:00.

Into the woods (2014 USA)

1414-Into-the-Woods-2014-Movie-Poster-750x1110Det finns två skäl till att se Into the woods: Emily Blunt och Anna Kendrick. Två andra halvdana skäl till att filmen kan vara Lucy Punch medverkan (tyvärr alltför kort) och att man får en insikt i att Oscarsjuryn som nominerade Maryl Streeps insats är helt ute och seglar. Å andra sidan har kanske Oscarsgalan spelat ut sin roll – åtminstone när det rör sig om årets bästa filmer och prestationer.

Det finns desto fler skäl till att inte se Into the woods: Maryl Streep och Johnny Depp är med i rollistan – de känns lika fräscha som mögligt bröd. Filmens Rödluva är oerhört irriterande. Filmen är alldeles för lång och sövande. Hela projektet har en aura av bättre bekostad skolpjäs över sig. Det främsta skälet är dock att Into the woods är en musikal med makalöst dåliga melodier. Inte en enda sång satte sig. Sekunden efter att käften stängts på den skådis som sjungit sitter jag och undrar i mörkret: Hur gick melodin?

Avslutningsvis kanske jag ska nämna att filmen handlar om massa sagofigurer som springer runt i en kulisskog och sjunger melodier som ingen (troligen inte ens kompositören) kommer ihåg. Om ni finner det lockande kom inte sedan och klaga på att ingen varnade er efter ni kastat 100:- i sjön.

Även Fiffi och Movies noir har sett filmen. Se vad de tycker om detta dravel.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10

The Voices (2014 USA)

the-voices-teaser-posterJerry trivs bra på sitt arbete på badkarsfabriken och efter en personalfest blir han kär i sekreteraren Fiona. So far so good. Det är bara ett litet problem i Jerrys tillvaro och det är att han är gravt psykisk sjuk som b.la yttrar sig i att han inte uppfattar omvärlden på samma vis som oss andra. I hans hem huserar två husdjur, en hund och en katt som båda talar med Jerry på kvällarna. Katten gör sitt bästa för att leda in Jerry på dåligheter och hunden kan nog sägas representera hans goda sida. Den (åtminstone i Jerrys verklighetsuppfattning) spirande kärlekshistorien med Fiona faller inte riktigt ut som han skulle önska vilket leder till en massa elände för Jerry, hans husdjur och arbetskamrater.

Märklig film det här. The Voices vill vara en svart komedi och den är rolig (t.om mycket rolig) och underhållande i sina stunder. Samtidigt rymmer filmen breda stråk av allvar och i grund och botten är det en djupt tragisk och ganska otrevlig historia som är inlindad i en munterhet som verkligen skär sig mot allvaret eller så är det kanske tvärtom. Filmen har en hel del bra scener och är lite småklurig när den pendlar mellan verkligheten och Jerrys vaneföreställningar. Jag gillar storyn och till viss mån dess utförande men till syvende och sist sitter jag och funderar över vad det är för sorts film jag egentligen ser på. Mest underlig blir filmen i slutet som går över till en av de mest märkliga eftertexter jag sett. Jag avslöjar kanske för mycket här men har man ett begär efter att höra Ryan Reynolds och Gemma Arterton sjunga (de var förvånansvärt kompetenta i sjungandets konst) är filmen högst rekommendabel. Kendrick sjunger även hon men att hon hade en bra röst visste jag redan sen tidigare.

Regi:Marjane Satrapi

Betyg: 5/10

Starred up (2013 Storbr)

11180011_800Ungdomsbrottslingen Eric har lyckats med konststycket att straffa ut sig. Samhällets insatser har tagit slut och han hamnar nu bland de vuxna fångarna på ett riktigt fängelse. Eric använder sig av våld som uttryckssätt och det tar inte lång stund innan han är i konflikt med både vakter och medfångar. Terapeuten på fängelset tar sig an Eric i hopp om att han ska kunna rehabilitera honom. Situationen blir än mer problematisk då Erics far sitter på samma fängelse och är högt upp i fängelset hackordning. Hans sons härjningar har skapat oro på anstalten vilket kan slå tillbaka på både far och son.

Fängelsefilmer har jag alltid haft ett gott öga till så även denna film även om jag sett bättre filmer i genren. Jack O’Connell som spelar Eric gör det bra och är en skådis att hålla utkik efter i framtiden. Det problemet jag har med filmen är att upplevelsen av att handlingen står och stampar på samma plats, berättelsen tar aldrig riktigt fart och lyfter inte. Jo det är våld, mordförsök och den obligatoriska duschscenen m.a.o det mesta som man kan kräva av filmer i detta slag. Jag kan ändock inte släppa tanken på att det inte hänt så värst mycket när väl eftertexterna rullar. Starred up är absolut inte en dålig film, klart sevärd om man gillar genren och bra skådespelarprestationer men det finns bättre filmer.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 6/10

Sommartid(er)

Härliga tider! Strålande tider!! Sommartider!!!

Det firas på bloggen med tio stycken sköna låtar från New order. Låtarna ligger i kronologisk ordning med Cermony som den första till Here to stay. Jag har valt en hel del liveframträdanden då New order är ett bra band på scen (förutom när de super ned sig framför betalande publik – vilket jag fick uppleva 1987).  Jag har valt framträdanden där Peter Hook fortfarande är medlem i gruppen, basisten som hoppat in efter Hooks avhopp når inte samma höjder på basplinkadet.

Mycket nöje.

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Time lapse (2014 USA)

f33d72481db0bdeb9b39b1c1616a5e8fTidsresor hör till den genre inom sf som jag uppskattar mest. Ända sedan jag som mycket ung såg The Time machine med Rod Taylor i huvudrollen  baserad på H.G Wells klassiker har jag varit fascinerad av konceptet att resa i tiden. Dagen lilla historia rör tidsresor men av ett lite annorlunda slag.

Tre ungdomar arbetar som vaktmästare i ett litet bostadsområde. En av hyresgästernas post har samlats på hög så de kontrollerar hans lägenhet för att se efter så att allt står rätt till. Lägenhetsinnehavaren har gått upp i rök (bokstavligen) och har lämnat efter sig märklig maskin som visar sig kunna ta foton 24 timmar in i framtiden. De tre vännerna  inser snabbt att här finns det pengar att tjäna men efter en tid börjar maskinen producera foton som inte spår en så värst ljus framtid. För att tackla dessa framtida problem blir ungdomarna tvungna att tumma rejält på sin  moral.

Idén som Time lapse presenterar är intressant och gjorde att mitt intresse höll i sig ända till slutet. Trist nog så har filmen två stora problem. Dels haltar logiken rejält på sina ställen och det är ett krav åtminstone jag har när jag ser filmer av detta slag. Berättelsen måste hänga ihop inom sina premisser. Det andra problemet är att jag inte köper karaktärernas personliga utveckling under filmens gång. Man går inte från att vara vaktmästarslacker till kolerisk mördare i ett nafs vilket sker i filmen. Time lapse duger men knappt.

Regi: Bradley King

Betyg: 4/10