Hedwig and the angry inch (2001 USA)

HedwigandtheAngryInchMoviePosterHedwig är en transsexuell (tror det är rätta termen) rockmusiker från Östberlin som turnerar med sitt band i USA. Bandet är inte speciellt framgångsrikt och Hedwig är en mycket bitter människa något hon iofs har all anledning till att vara. En före detta pojkvän stal hennes sånger och gör nu en succétune med stöldgodset. Hedwig och hennes band förföljer exet och gör gig på samma orter men då på avsevärd mindre glamorösa arenor.  Parallellt med denna handling får vi oss även Hedwigs levnadshistoria till livs, en inte så munter berättelse.

Jag vet att två av mina bloggkollegor är mycket förtjusta i denna film. Jag vet också att historien om Hedwig har en trogen publik men jag sätter mig i ekan likt kärringen och ror uppströms så svetten lackar för det här var inte speciellt bra. Mitt ögonblickliga intryck av filmen är nog en förströdd axelryckning. Trots att John Cameron Mitchell som spelar Hedwig (han har också skrivit och regisserat filmen) gör en mycket bra rollprestation bryr jag mig inte speciellt mycket över Hedwigs öden och äventyr. Jag finner inte sympati för rollfiguren vilken jag egentligen borde då hennes öde som sagt är gripande. Filmen vill sticka ut och vara lite annorlunda och extraordinär och är kanske det den vill allt för mycket så resultatet blir istället konstlat.

Kvar är då musiken som turligt nog är bra. Filmens höjdpunkt är sången Wig In A Box. Där och då sträckte jag på mig i tv-soffan och kände att pulsen ökade en aning men en sång gör ingen film och i fortsättningen kommer jag nog att lyssna på soundtracket istället för att titta på Hedwigs levnadshistoria.

Idag reser Sofia till den amerikanska södern.

Regi: John Cameron Mitchell

Betyg: 4/10

Bye bye Birdie (1963 USA)

Bye_Bye_BirdieNu gäller det att hänga med: Flickfavoriten Conrad Birdie ska göra sin militärtjänstgöring till alla amerikanska flickors förtvivlan. Innan han far ska han göra ett sista uppträdande i Ed Sullivans show. Flickvännen till den misslyckade låtskrivaren Albert kläcker iden att Birdie ska sjunga en ny sång under showen och avsluta melodin med att kyssa en utvald tonårstjej. Lyckas detta kan paret äntligen gifta sig då melodin troligen kommer bli en storsäljare och Albert kan flytta hemifrån, bort från sin överbeskyddande mor. Kim McAfee väljs till att bli Birdies kyssobjekt något som inte alls uppskattas av vare hennes pojkvän eller far som måste dras med den odräglige Birdie i sitt hem i väntan på tv-showen. Hur ska det gå? Kommer alla kärleksfnurror redas ut? Kommer herr McAfee överleva detta mediala spektakel? Problemen är många och då har jag inte ens behandlat ryska baletter, män i fez eller drogade sköldpaddor något måste man spara till presumtiva tittare.

Vad ska ska man börja med i film som denna? Kanske med öppningsscenen där Ann-Margret sjunger titelmelodin i en märklig men samtidigt mycket enkel iscensättning. Låten Bye bye Birdie sätter sig som smäck och vare sig man vill eller inte så etsar sig melodin fast i hjärnan. Jag har ofrivilligt gått och sjungit på den i veckor efter titten. Filmens övriga sånger är inte lika minnesvärda men det är glada och uppiggande melodier som framförs underhållande.

Skådisarna är mycket bra allt från Dick Van Dyke som spelar den misslyckade tonsättaren Albert till Jesse Pearson som gestaltar den något korkade Birdie. Bäst i filmen är Ann-Margret som filmen igenom går och ser lite småpilsk ut (ursäkta uttrycket men det är den bästa beskrivningen jag kan ge) av en outgrundlig anledning. Hela filmen anspelar på sex från sången The Telephone Song där alla sjunger att Kims pojkvän ”got her pinned down” till Alberts överbeskyddande mamma som hela tiden förmanar sin son att bära rubbers (gummistövlar/kondom) som fort han lämnar hemmet. Jag kan inte låta bli att skrocka förtjust då dessa saker troligen gick moralens väktare förbi när det begav sig.

Bie bye Byrdie är en uppsluppen film som värmer lite extra i vårsolen och jag kan garantera att jag inte sett den för sista gången.

Hoppas nu att Sofia fått en lika förnöjsam upplevelse.

Regi: George Sidney

Betyg: 8/10

 

 

Jesus Christ superstar (1973

MPW-35909Ok påsken är slut och jag har skrivit lite om denna film i ett tidigare inlägg men när det är musikalvecka kan man kosta på sig att vara lite uppsluppen och rucka på en och annan regel. Filmen är baserad på Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text) succémusikal som spelats världen över. I Sverige har Jesus bla spelats av Bruno Wintzell ni vet programledaren för TV3:s inte lika framgångsrika program Tutti frutti där även vår f.d finansministers (han med tofsen) flickvän deltog. Jesus Christ superstar handlar turligt nog inte om damer med olika fruktnamn utan om Jesus sista vecka från palmsöndagen till korsfästelsen.

Filmen har spelats in på plats i Israel och man använder sig av gamla ruiner som kulisser. Berättelsen är full av anakronistisk rekvisita, stridsvagnar, flygplan, kulsprutor och moderna kläder blandas med mer tidstypiskt mode. Skådespelarensemblen är ett kapitel för sig då man verkat samlat ihop ett dansant hippiekollektiv som även kan sjunga och jag ska erkänna att det tar ett tag innan jag kan slappna av och njuta av filmen för det är vad den är – njutbar.

Jesus Christ superstar främsta styrka ligger i den helt suveräna musiken som bara sveper över mig. Sångerna har även ovanligt genomarbetade texter som vill förmedla något mer än nödrim till lyssnarna. Det är texter som ställer djupa frågor om idoldyrkan, val man gör i livet, pliktkänsla och naturligtvis religion. Vidare så gillar jag  filmens avskalade produktion då den genom detta sätter individerna i centrum. Den anakronistiska rekvisitan gör att dåtid och nutid flyter samman vilket skänker berättelsen en viss aktualitet.

Det bär mig emot men jag får lov att erkänna att skådisarna funkar mycket bra och de kan verkligen både sjunga och dansa. Finalen i filmen är fantastisk och ger mig ståpäls. Enda invändningen skulle vara att det är en löst sammanfogad historia som mer eller mindre kräver att man åtminstone känner till de händelser som utspelades den där påskveckan för ca 2000 år sedan för att man ska få ett sammanhang i storyn. Detta gör att dagens skolungdomar troligen skulle sitta som frågetecken om de av en händelse skulle råka se filmen.

Klicka vidare och se vilken film Sofia valt dagen till ära.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 8/10

 

Spring parade (1940 USA)

o_9VOOU7ajajGJOHJJag och Sofia rivstartar årets musikalvecka som traditionen bjuder med en gemensam film. Historien utspelar sig i Wien under den tid som man ”dansande nätterna igenom och vaknade var morgon med en sång på läpparna”. Jag misstänker att filmmakarna medvetet valde denna beskrivning av staden för att ge en taskspark mot nazisterna. Jag anar att det inte var så mycket sång eller dans i Wien under 40-talet.

När den unga bondflickan Ilonka besöker en marknad blir hon spådd att hon ska gifta sig  med en artist i staden Wien. Hon tycker det verkar helt befängt då hon inte har några ambitioner att färdas till staden men efter att hon utmattad efter en danstävling somnat i ett hölass hamnar hon mot alla odds i Wien.  Ilonka tar ett tillfälligt jobb på ett bageri där hon kärar ned sig i en soldat som komponerar valser i hemlighet. Det blir naturligtvis kärleksförvecklingar, sånger och en massa annat. Det enda filmen inte har vad jag kan se är en vårparad men Sofia kanske kan upplysa mig närmare om den saken.

Spring parade är en bagatell men en trevlig sådan. Musiken är helt ok trots att männen tar i ända från magen när de sjunger och kvinnornas toner kan spräcka glas. Filmens ”hit”  Waltzing in the Clouds är en trevlig liten trudelutt som man kan gå och nynna på efteråt. Det är synd att filmen inte är i färg då den troligen skulle varit en fest för ögat med alla balklänningar och militäruniformer som passerar i revy. Två saker lyfter filmen lite extra, dels har den en uppsluppen humor som jag uppskattar. Det är lite skruvade skämt som ploppar upp när man minst anar det. Deanna Durbin som spelar Ilonka var en ny och trevlig bekantskap. Det är inte en storslagen eller ens minnesvärd roll hon gör men Durbin besitter en viss karisma som gör att man lägger märke till skådisen. En trevlig start på veckan tyckte jag. Vad Sofia tycker kan ni läsa här.

Regi: Henry Koster

Betyg: 6/10

Musikalvecka

013Så var det dags igen för ett av denna bloggs årliga event nämligen musikalveckan! En del läsare spritter ut i glädjerop andra springer som skållade råttor. Oavsett vad man tycker kommer jag och min partner in crime Sofia att servera en härlig blandning av sjungande sjömän, en skelögd Jesus, fallna kvinnor och annat smått och gott under den kommande veckan. Välkomna att hänga med på färden.

Inside deep throat (2005 USA)

Inside_deep_throat_posterFilmen Deep throat (Långt ned i halsen på svenska) spelades in för 25 000 dollar men drog in hela 45 miljoner bara i USA och är en av världens mest inkomstbringande filmer. Dokumentären Inside Deep throat  handlar mest om filmens framgång i USA samt de desperata försök som gjordes för att censurera filmen. Den berör mycket lätt de inblandades öden, mest känt här torde vara filmens stjärna, Linda Lovelace. Det är inte en film som moraliserar över porr utan den handlar mer om pengar, censur och politik.

Filmen klipper mellan intervjuer av folk i nu och dåtid både bland ”mannen på gatan” och bland de som på ett eller annat vis var involverade i filmen när det begav sig. Det intryck Inside Deep throat  förmedlar är att både allmänheten och etablissemanget togs på sängen när filmen fick premiär. Folk strömmade till biograferna och moralpanik bröt ut. Konservativa krafter gjorde allt i sin makt för att stoppa filmen och som vanligt i sådana här sammanhang blev försöken naturligtvis kontraproduktiva. De som kom i kläm var filmens huvudrollsinnehavare Linda Lovelace vars öde skildrats i både filmer och självbiografier och är än idag omdebatterat då ord står mot ord. Mindre känt är att filmens manlige huvudrollsinnehavare Harry Reems dömdes till fängelse för att ha medverkat i filmen.

Ingen av de inblandade tjänade speciellt mycket pengar på filmen då det var maffian som finansierat produktionen och filmens regissör Gerard Damiano ( som i dokumentären går runt i ett par byxor som är uppdragna ända upp till bröstet en mycket märklig syn) hävdar att han fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

Dokumentären är en intressant skildring om en ganska bisarr tillställning i filmhistorien där moralpanik ställs emot konst (åtminstone hävdar porrförespråkarna att de skapar konst). Vems sida filmmakarna står på är uppenbart. Censurivrarna som kommer till tals i dokumentären ger ett intryck av att vara en samling mycket obehagliga typer vars åsikter gränsar till fanatism. Porrfolket, om man nu kan kalla de för detta, är en grupp ganska slitna människor som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets men de ger åtminstone ett lite mer sympatiskt intryck än sina motståndare. Vad som är sant eller inte kan alltid diskuteras då man genom kreativ klippning alltid kan få en dokumentär att spegla den verklighet man vill skildra. Summa summarum: Vad man än tycker om porr och censur är dokumentären ett intressant tidsdokument som väcker en och annan tanke om konst(?) vs censur.

Regi;Randy Barbato, Fenton Bailey

Betyg: 7/10

The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Blue ruin (2013 USA)

ladda nedEn del filmer vinner verkligen på att man vet så lite om dem som möjligt. Blue ruin är en sådan film. Själv visste jag bara att det rörde sig om ett kriminaldrama där hämnd var filmens centrala tema.

Det är en ganska enkelt och rak berättelse från början till slut. Det filmen gör är att den portionerar ut information om filmens rollfigurer bit för bit och jag fick en historia där handlingen vecklade ut sig. Vanligtvis när det rör filmer av detta slag har man handlingen och de olika karaktärernas drivkraft klart för sig under första halvtimmen så är inte fallet här vilket gör att Blue ruin hela tiden bjuder på små överraskningar och insikter för mig som tittare hela vägen in i mål.

Nu kanske en och annan blir avskräckt och tror att detta är en s.k svår film men så är inte fallet. Blue ruin rullar på och berättar en historia som är både sorglig, blodig och riktigt spännande i sina stunder, man får bara ha lite tålamod till en början. Kort och gott en bra film väl värd att se.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Veckans låt

Nu startar påskveckan. Det lär inte bli speciellt mycket religiös film här på bloggen men en låt med titeln Hallelujah kan jag åtminstone bjuda på. Jag gillar båda versionerna av låten men väljer den lite ruffigare versionen denna gång.

Black mass (2015 USA)

BlackMass-PosterJohhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10

A Sound of Thunder (2005 Storbr)

movieposterÅr 2055 har man löst gåtan med tidsresor. Företaget som äger patentet vill naturligtvis tjäna stålar så den som kan hosta upp en massa kosing får ta en tur till kritaperioden och jaga dinosaurier. För att inte ställa till  det och råka ändra i historien dödar man en och samma dinosaurie sekunder innan dess naturliga dödsögonblick. Allt är frid och fröjd fram tills det naturligtvis går åt fanders och man råkar ändra på det förflutna. Likt ringar på vattnet sprider sig dessa förändringar genom årmiljonerna och man måste nu försöka ställa det förflutna till rätta innan mänskligheten utplånas.

A sound of thunder är baserad på en novell av Ray Bradbury som har en ganska klurig intrig som dock kan diskuteras. Frågan är om det räcker med så små förändringar i det förflutna som skildras i filmen/novellen för att ändra vår samtid eller om det måste till ganska stora skeenden för att påverka framtiden. En fråga för fysiker och filosofer att diskutera över en kopp kaffe.

Det är inga större problem med filmens manus men man fallerar på en hel del detaljer som gör att slutresultatet blir sisådär. För det första är det en störande dålig användning av bluescreen och mina tankar vandrar till sextiotalets bakprojektioner – riktigt illa. Vidare är castingen inget att hurra för. Edward Burns är väl en ok skådis men i rollen som filmens actionvetenskapsman övertygar han inte ett dugg. Han gör sig bäst i halvsömniga independent dramer. Sir (mycket viktigt) Ben Kingsley gör ett inhopp som sniken affärsman iklädd märklig peruk som också får mina tankar att vandra men nu till filmen Hunger games hårkreationer.  Övriga skådisar gör det de ska men inte så mycket mer. Filmen rullar på men är vare sig spännande eller intressant trots temat. På det hela är det en ganska torr och håglös historia.

Min sista invändning hör nog mer till nörderiets arena då det riste till i min kropp när jag insåg att de jagade allosaurier som hör hemma i juraperioden och inte krita. Det hör till allmänbildningen att känna till!

Regi:Peter Hyams

Betyg: 4/10

Unnatural (2015 USA)

Unnatural_2015_7020587För några år sedan gick det en årlig skräckfilmfestival som hette 8 films to die for. Filmerna var producerade av oberoende bolag och budgeten var kanske inte alltid så stor. Resultaten blev väl sisådär men historierna höll ofta ganska hög klass och merparten av filmerna var åtminstone intressanta för stunden. Efter en tids uppehåll dök festivalen upp på nytt förra hösten med åtta filmer som åtminstone på pappret verkade sevärda.

Filmen Unnatural tar avstamp i klimatkrisen. Det är inte obekant att isarna smälter och att ett antal olika djurarter kommer dö ut. Ett företag som sysslar med genforskning experimenterar på arktiska djur för att ändra deras dna så de kommer överleva den kommande/pågående katastrofen. Av oklar anledning har man valt isbjörnen som försöksdjur (jag tycker nog att det borde finnas fogligare djur att studera) och naturligtvis rymmer forskningsexemplaret som nu är både större och blodtörstigare än ursprungsdjuret. Hur detta skulle förbättra djurets chanser att överleva och om det är en bra affär för ett företag att skapa vandrande människoätare överlämnar jag till de som vill gräva ned sig i detaljer. Isbjörnen får korn på ett gäng fotomodeller som har flugits upp till Alaska för att fota bikinibilder mitt i vintern, även denna logiska kullerbytta överlämnar jag med varm hand till andra tittare att reda ut. Resultatet blir skrik och spring i snö med bikinis.

En s.k creature feature uppskattas alltid men den här filmen var kanske inte festivalens flaggskepp (får jag hoppas då jag har sju filmer kvar att se). Det filmen faller på är ett manus som helt saknar både sans och vett samt att en del av skådisarna är så usla att det är en befrielse för mig när de blir björnföda. Det finns trots allt en och annan kvalitetsskådis bla James Remar, Graham Greene och Ray Wise men de får kämpa i motvind. De två sistnämnda har på köpet alldeles för lite speltid. Även Sherilyn Fenn är med i filmen men där sitter jag nog mest och funderar över om hennes utseende beror på misslyckade plastikoperationer eller att åldern har tagit ut sin rätt.

Unnatural är inte någon bra film men den lyckas åtminstone med att vara underhållande i all sin kackighet och blir aldrig tråkig – alltid något.

Regi: Hank Braxtan

Betyg: 3/10

Beck: Vägs ände (2016 Sverige)

eiag2wemLr3nBYB2bYZ222gneXYJag skriver inte om alla filmer jag ser men tyckte att jag borde skriva ett par rader om den senaste Beckfilmen som vad man än tycker om filmerna är lite av ett fenomen i Sverige.

I den senaste filmen om Beck , den 33:e i ordningen, mördas en hel hel familj. Mannen visar sig vara en f.d detta polis med ett inte helt fläckfritt förflutet. Beck och hans kollegor motarbetas av sin sin chef när de utreder fallet.

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag inte är något större fan av Beck. Filmerna är vare sig dåliga eller bra, de bara är. Jag har sett lite mer än en handfull avsnitt och kan konstatera att en film eller ett tv-avsnitt i långfilmsavsnitt (?) alltid slinker ned ganska lätt. Både skådisar och produktion är förhållandevis kompetent och förutom inhyrda dubbade tyska skådisar finns det inte så mycket anmärka på vare sig positivt eller negativt.

I dagens avsnitt medverkar Kristofer Hivju i rollen som Steinar. Karaktären har ersatt Mikael Persbrandts Gunvald. Om det är bättre eller sämre kan jag inte bedöma men jag anser att produktionsteamet taget ett bra beslut att inte ersätta Gunvald med en ny kopia. Steinar påminner mer om Becks kollega Kollberg (som figurerar i böckerna samt i filmerna där Gösta Ekman spelade Beck). Steinar är en mer eftertänksam och mer human individ än vad Gunvald var och är i mina ögon en intressantare rollfigur.

Ingvar Hirdvall som Grannen är alltid förnöjsam men jag undrar om det beror på rollfiguren eller att jag är omåttligt förtjust i skådespelaren Hirdvall. Vidare är Jonas Karlsson alltid ett nöje i rollen som Becks slemme chef Klas. Beck film nummer 33 duger som sagt. Experter på Beck kan säkerligen hitta nyanser och annat smått och gott att lyfta fram ur avsnittet men för mig är det en deckare i mängden. Det som höjer produktionsvärdet något är att serien har en någorlunda naturlig dialog och ganska hög lägsta klass på skådisar t.ex vid en jämförelse med SVT:s magplask Springflod (och då tänker jag inte på Kjell Bergqvist). Vem höll i castingen där?

Regi: Jörgen Bergmark

Betyg: 5/10

Veckans låt

Förra veckan såg jag klart den suveräna tv-serien Deutschland 83. Förutom att vara en underhållande spionhistoria var serien även fullspäckad med nostalgiska låtar. Veckans låt blir one hit wonder melodin Major Tom av Peter Schilling som var seriens introlåt. Naturligtvis ska den avnjutas i originalversion på tyska. Ny håller jag tummarna för att Deutschland 86 kommer att spelas in.