Reeker (2005 USA)

noche-macabraEtt gäng collegestudenter är på bilfärd genom öknen. Efter ett tjafs som rör droger stannar de till vid ett cafe/motell för att dumpa en av passagerarna. Där och då dör bilen och man upptäcker att caféet är övergivet, all personal och gäster verkar ha lämnat stället i en hast. Vidare så fungerar inte mobilerna och radion verkar bara få in märkliga röster. Problemen slutar inte där då något eller någon verkar vilja ta studenterna av daga.

Nåväl, jag brukar säga att jag inte gillar ökenfilmer, något jag insett inte riktigt stämmer. Skräck och thrillers som utspelar sig i detta torra landskap brukar funka ganska väl. Liftaren, No counrty for old men, Identity är några lyckade filmer i ökengenren. Reeker är inte lika lyckad som tidigare nämnda filmer men den duger. Skådisarna är väl sisådär men man har åtminstone lyckats med att få in Michael Ironside som förvirrad husbilsägare i handlingen. Alltid något. Effekterna är dugliga och filmen har en skön rysaratmosfär. Stundtals är dock filmen lite seg ska erkännas och när man som tittare räknat ut hur det hela hänger ihop sitter man (jag) mest och väntar på det oundvikliga slutet.

Det är inte så ofta jag irriterar mig över korkade beslut men denna film lyckades leverera två idiotiska beslut i världsklass: Man går inte på utedass när det finns en vattenklosett nära och man hoppar inte ut genom ett fönster när det finns en dörr fast vid det här laget borde jag ha räknat ut att i skräckfilmernas värld lyser Mensas medlemmar med sin frånvaro.

Regi: Dave Payne

Betyg: 4/10

Musiktips

Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen men för det här trevliga sällskapet gör jag naturligtvis ett undantag.

3140948_800_450 (1)

Purslaine har släppt sin första singel Cinnamon freckle OCH spelar på The Bull bar nu på fredag 8/7. Mitt tips är om man bor i eller kring Karlstad – lår grillen stå och åk och lyssna på lite skön musik istället. Låten finns att lyssna på här.

När jag ändå är i farten och tipsar om musik: Lillebror Marcus finns numera att lyssna på i Spotify. Hans (inte lika muntra musik) finner ni här.

 

Donald Ray Pollock: Djävulens hantverk

bigOriginalI boken Djävulens hantverk får vi stifta bekantskap med en antal människor på den amerikanska östkusten. Det är präster, seriemördare, självutnämnda predikanter, korrumperade poliser, misshandlade barn och andra misslyckade existenser som försöker hanka sig fram i sin miserabla vardag. Under berättelsens gång kommer deras vägar att korsas och då ofta med fatala konsekvenser.

Det är ingen hemlighet att jag lockas av detta som i folkmun kallas för white trash. Det är intressant att läsa/se vilka annorlunda liv ens medmänniskor kan leva. Fattigdom finns över hela världen men i fallet med s.k white trash är det intressanta att denna misär exsiterar i ett av världens rikaste länder. Miljön och socialt arv slår bojor kring människorna och de har helt enkelt svårt att ta sig ur skiten. Det känns sas i magen att lära känna dessa fiktiva individer.

Trots att jag ganska snart kan ana hur det kommer att gå är det en spännande resa till finalen och jag sträckläste boken något som för mig är ganska ovanligt. Författaren beskriver miljön med skitiga kök, djurkadaver och lortiga människor bra. Han gottar sig inte i eländet utan beskriver rakt av hur verkligheten kan te sig för en människor. Bokens karaktärer är också oftast välskrivna även om en del porträtt hade kunnat fördjupats en aning mer. Det hade varit intressant att få veta mer om vissa karaktärers drivkrafter och bakgrund men på det hela är det en bra bok som verkligen rekommenderas.

The Nice guys (2016 USA)

niceThe Nice guys syftar på de två inte så trevliga privatdetektiverna Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Deras vägar korsas i 70 talets L.A då de båda blir inblandade i ett fall som rör en försvunnen tjej. Till en början verkar det vara ett trivialt uppdrag men historien växer och tar sig konspirationsliknande former.

Den här filmen hade jag inte haft koll på alls men jag råkade se trailern och blev intresserad. Gosling, Crowe och 70 talet lockade. Jag trodde att The Nice guys skulle vara lite sådär småskrockig och puttra fram i lagom fart men till min förvåning skrattade jag till högt flera gånger under visningen och filmen hade ett bra driv utan några direkt döda punkter. The Nice guys har en oväntat brutal humor som kanske inte är helt ok om man tar och tänker till vad det är man egentligen skrattar åt,  men kan man för en stund lämna moral och etik därhän funkar den ypperligt och jag får gå tillbaka till Vaction (2015) för att hitta en lika rolig film.

Samspelet mellan Crowe och Gosling är perfekt och till min förtjusning så retade inte Marchs unge som har en stor roll i filmen gallfeber på mig. Det kan bero på att man valt att göra henne till den mest normala i sällskapet och hon är vare sig bedårade eller så där äckligt lillgammal (ok ungen är lillgammal men inte störande) som barn brukar vara på film. Härlige Keith David är med på ett hörn i filmen, en skådis jag alltid uppskattar . Mindre trevligt var att få stirra på Kim Basingers sönderopererade nuna. Jag fick intrycket av att man hade sminkat någon att likna Basinger än att det var hon själv. Det lägger en viss sordin på stämningen då man inser att folk inte får åldras normalt.

The Nice guys hör hitintills till en av årets bästa filmer. En underhållande resa från första till sista rutan.

Regi: Shane Black

Betyg: 8/10

First blood (1982 USA)

4266932-first-blood-1982-ted-kotcheffVietnamveteranen John Rambo vandrar runt på vägarna i USA. När han stannar till i en småstad för att äta en bit blir han avhyst av den lokala sheriffen Teasle som inte vill ha några ”luffare” i sin stad. Rambo står på sig och konflikten eskalerar snabbt. De båda tappar kontrollen över situationen som blir allt våldsammare.

First bood är till ytan en actionfilm som är otroligt välgjord. De flesta filmer har nästan alltid en stunds stiltje där jag som tittare tänker ”ja ja ja men gå vidare nu” så är icke fallet med First blood. Från första till sista filmrutan håller filmen ett jämt tempo och blir aldrig tråkig. Historien rör sig ständigt framåt och jag är imponerad över både regi och manus. Sylvester Stallone är som klippt och skuren i rollen som den tystlåtne John Rambo och Brian Dennehy är mycket bra (är han inte alltid det?) som Teasle. Om man av en händelse inte har sett denna film ska man ta sig en titt tycker jag.

Av de filmer jag sett som berör Vietnamkriget är detta en av de första som försöker göra upp med kriget utan att ursäkta sig. The Deer hunter (1978) är lite tvetydig i sitt budskap och Apocalypse now (1979) handlar mer om krigets mekanismer.

70-talet var ett ganska pissigt decennium ur ett amerikanskt perspektiv: Oljekris, skurkaktig president (Nixon) som följdes av två fjantar (Ford och Carter), en moral i fritt fall med bögerier, hippes, fri sex och diskotek och över hela decenniet låg den enda amerikanska militära förlusten i historien nämligen Vietnamkriget som en blöt filt. Likt nazityskland har även amerikanerna sin dolkstötslegend, nämligen att kriget i Vietnam hade vunnits bara politikerna hade gett militären fria händer. En villfarelse som lever kvar än i dag.Amerikanerna ville glömma bort denna skam och det hölls inga parader för de hemkommande soldaterna.

I First blood får Rambo motsvara just den utstötte soldaten medan Teasle får representera samhället som inte vill veta av honom. När konflikten eskalerar är den ende som egentligen kan rädda situationen Rambos gamla befäl Trautman. I vansinnet som brutit ut tack vare en förnekad möjlighet att få köpa sig en lunch på ett fik är det alltså den amerikanska militären som är de enda som kan reda upp situationen. Tyvärr har inte Trautman (militären) full befogenhet utan hindras av Teasle (politiker) och så går det som det går.

I och med  First blood togs det första steget mot att ändra den amerikanska mentaliteten till att se Vietnamkriget som en ärofylld förlust vilket gör filmen till lite av en milstolpe i filmhistorien. Att man sedan fick hjälp att moraliskt få Amerika på rätt köl av en president som ogillade bögar, stödde terrorister och dubiösa diktatorer, gav från de fattiga till de rika, satte landet i astronomisk skuld och gaggade om ”a new tomorrow” är än mer intressant  – men det hör till ett annat forum.

Regi: Ted Kotcheff

Regi: 8/10

På min 100 i topp lista ligger First blood på plats 92 och den håller ställningarna efter denna omtitt.

 

Konsert: Bruce Springsteen

20160628_001131_930924I måndags var det dags för mig att se Bruce Springsteen live för första gången. Jag gillar artisten men vill påpeka att det är ingen stor favorit, jag har en handfull plattor och har lyssnat lite sporadiskt under årens gång.

Mitt största aber var att Springsteen ger valuta för pengarna dvs hans konserter håller på en halv arbetsdag det var en anledning till att jag inte bytte bort mina sittplatser mot ett par bättre ståplatser då jag knappt ens pallar att stå upp under hela Den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna.

Redan vid första låten har karln mig fast i ett järngrepp och jag slukar hela showen i ett nafs. 3 och en halv timme känns som 90 minuter. Jag har hört bättre musik från en scen, jag har upplevt magiska stunder på konserter tidigare men detta var något i hästväg. Springsteen kör på i ett rasande tempo, låtarna avlöser varandra snabbt, knappt har ena låten slutat innan han räknar in till nästa melodi. Springsteen och hans band verkar tycka att det är roligt att stå på scen och trots att det är över 60 000 i publiken lyckas han få hela Ullevi att kännas som en intim tillställning.20160628_001131_527961

Då det spelas över trettio låtar är naturligtvis inte allt bra och jag känner inte igen alla melodierna men på det hela måste nog denna konsert räknas till en av de bästa jag sett. Mäktigt.

maxresdefault

Nu blir det nördavdelning då jag går igenom alla låtarna som spelades.

Mary´s place: Suverän öppning på konserten där Springsteen kopplar greppet på direkten. Han är 66 år gammal och jag begriper inte hur han orkar. Mig hade man fått burit ut på bår efter ett nummer om jag hållit samma intensitet som Springsteen.

Out in the streets: Mjae mest finladsfärjeskrål

My love vill let you down: Full fart

No surrender: En favorit från Born in the USA plattan

Somethings in the night + Candy´s room: Bra låtar från Darkness at the edge of town

She´s the one: Tackar då det bjuds på en extra rockig version

Sherry darling + You can´t look: Tillbaks till finlandsfärjan

Two hearts/It takes two: Helt ok

Independence day: Till skillnad mot många artister funkar de lugna låtarna mycket bra live.

Hungry heart: Skamlöst publikfrieri men det känns äkta och blir en av kvällens höjdpunkter

Jole blon: Verkligen inte my cup of tea – kvällens lågvattenmärke.

The price you pay: Helt ok

The River: Ingen favorit men där och då blev den otroligt mäktig.

Racing in the streets: En av mina två favoritlåtar av Springsteen. Fantastiskt!!!

Lucky town: Helt ok

The Promised land: Jodå den funkar alltid.

I´m a rocker: Helt ok

Working on the highway + Darlington county: Inga favoriter men de har en viss charm

Im on fire: Skön låt som doftar lite sommar

Togher than the rest + Because the night: Okända låtar för mig men en trevlig bekantskap.

The Risning. Mäktig låt

Badlands: Avslutar ordinarie set. Fullt ös i en otroligt bra version. Hade kvällen avslutats nu hade jag varit nöjd men karln bjuder på en nästan en hel konsert av extranummer.

Jungleland:  Min favoritlåt tillsammans med Racing in the streets.

Born in the USA: Wow

Born to run: Dubbel wow

Ramrod: Tillbaka på finlandsfärjan men nu är bandet så övertänt att det kommer undan med det mesta.

Dancing in the dark: Lite uttjatad men är ypperlig live.

Tenth avenue freeze out: Ännu en höjdarlåt

Shout: Hela Ullevi dansar – mäktigt

This hard land: Stillsam och passande avslutning på en fantastisk kväll där jag nog bara saknade Bobby Jean.

PUH!

 

 

Urge (2016 USA)

urgeEtt gäng rikingar drar till en ö där andra rikingar tillbringar helgerna med att dricka dyr sprit, sätta på varandra och annat smått och gott. På kvällen drar sällskapet till ett disko där man erbjuds en ny drog av hakets mystiske ägare som spelas av självaste Pierce Brosnan. Drogen kallas för urge och man får bara ta den en gång annars kan det gå illa. Naturligtvis lyssnar inte nattklubbsbesökarna på förmaningarna utan drogar på som om det inte vore någon morgondag. Det drogen gör är nämligen att man släpper alla hämningar och försöker tillfredsställa alla sina begär och tankar och ett av begären är naturligtvis att man vill ha mer knark.

Iden är inte alls så tokig och detta hade nog kunnat bli en bra film om man satsat på en kompetent manusförfattare som hade förvaltat storyn väl och en regissör som kunde sitt jobb, men ack nej, detta är ett grandiost misslyckande. Jag anar att Brosnan kommer att vilja ta ett rejält snack med sin agent eller vem det nu var som lockade honom till att signera filmkontraktet. Skådisen har fått så dåligt skrivna repliker att jag storknar. Hans strategi för att tackla fiaskot verkar vara att ta den oseriösa vägen då han spelar över så till den milda grad att tom Pacino torde bli imponerad.

Bortsett från en scen på en akutmottagning samt att Brosnans diskoentourage är ganska obehagliga (de verkar bestå av överblivna karaktärer från filmen Zoolander)  finns det inget av värde i denna soppa. Kassa repliker, dåligt genomförda scener och en story som vill mer än den mäktar med. Egentligen borde det bli ett bottenbetyg men iden var som sagt lovande.

Regi: Aaron Kaufman

Betyg: 2/10

Veckans låt

Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer se Springsteen ikväll. Jag gillar artisten men är inte ett jättefan och en konsert på nära fyra timmar känns lite väl mastig – men jag har sittplats och får väl ta en tupplur under de lugna låtarna. Så föga förvånande blir veckans låt en Sprinsteenare.

 

Bad country (2014 USA)

bad-country.20899Om man ska tro berättarrösten i filmens början var tydligen den amerikanska delstaten Louisiana under 80-talet ett laglöst land, hur det ligger till med detta vet jag inte men det är i alla fall filmens premisser.

Polisen Bud Carter får ett genombrott i sitt till synes tröstlösa arbete då han lyckas arrestera en riktigt ful fisk, Jesse Weiland. Han sitter på information om delstatens kriminella aktiviteter och överraskande nog villig att tjalla. Jesse vill lämna det kriminella livet och i utbyte mot att han och hans familj får skydd av polisen lovar han att sätta dit det högsta hönset.

Jag tror jag får gå tillbaka till västernfilmen Tombstone för att få en mustaschkavalkad av liknande slag. Matt Dillon och Willem Dafoe verkar ha klistrat fast en iller på sina överläppar och Tom Berenger som för en gångs skull har mer än två repliker i en film har även han en riklig ansiktsbehåring men av prydligare slag. Till en början stirrar jag på dessa hårkreationer att jag har svårt att hänga med i handlingen. När jag väl vant mig visar sig Bad country vara en riktigt bra thriller. Skådisarna är kanske inte de största Hollywood har att frambringa men de kan sin sak. Filmen har härliga miljöer, det är slitna hus med nätdörrar på verandorna, vita linnen, träsk och allmänt svettigt och kvavt. Bad country har ett bra driv och har inga direkt döda punkter. Filmen rullar på speltiden ut och jag belönas även med ett par härliga shootouts innan eftertexterna rullar. Definitivt sevärd film om man är sugen på mustascher och hagelgevär.

Regi: Chris Brinker

Betyg: 7/10

bad-country-tb

bad-country-trailer

cXsEFQH

The Conjuring 2 (2016 USA)

Conjuring2Än en gång får få träffa de paranormala utredarna Ed och Lorriane Warren och det mesta är sig likt. Efter en snabbvisit i det för oss skräckentusiaster inte helt obekanta Amityville går färden till England där en familj terroriseras av ett spöke. Paret Warren ska utreda om det rör sig om en äkta hemsökelse då kyrkan inte vill befatta sig med fallet då man är rädd att det hela är en bluff. Till en början verkar nog spökerierna vara nog så autentiska men det finns trots allt ett och annat som pekar mot att familjen försöker lura utredarna som inte riktigt vet vad de ska tro.

James Wan kan sin skräck och han verkar inte ha tappat greppet. Visst, det är i stort sett en upprepning av förra filmen och det är inte storslagen filmkonst men The Conjuring 2 lär infria publikens förväntningar. Wans styrka består i att han kan lägga upp filmens scener på ett lite oväntat vis, variera sina jumpscares och kan t.om få en gammal skräckfilmsräv som mig att hoppa till och få nöjet att få uppleva en rysning eller två. Till skillnad mot många andra i branschen lurar han inte tittarna med falska skrämskott utan det finns verkligen en anledning att dra efter andan när saker och ting sker. Däremot tycker jag att man överanvänder tricket med att vrida upp volymen i botten för att vi ska hoppa till lite extra. De värsta skräckscenerna i filmen var dock när Maggie Thatcher dyker upp på familjens tv-ruta. Där och då reste sig det lilla hår jag har kvar på huvudet.

Filmen ska ha ett extra plus för sina sunkiga miljöer och man har verkligen lyckats väl med att skapa en 70-tals stämning i detaljerna. Skådisarna är bra även den stiffe Patrick Wilson och filmen klart sevärd. Det som drar ned mitt betyg lite är att filmen är alldeles för lång och har alltför många transportsträckor där jag bara sitter och väntar på att storyn ska få fortsätta. Filmen blir också lite väl smetig vid några tillfällen, något som nästan alltid skapar en viss aversion hos mig men på det hela är The Conjuring 2 en bra skräckis.

Ett stort lyft för filmen var den underbara biopubliken som till stor del bestod av yngre tjejer. De vrålade och skrek av skräck filmen igenom. Kommentarer for genom luften som ”nä nu blundar jag”, ”hjälp”. Man kan kanske tycka att det ska vara tyst på bio men i det här fallet lyfte verkligen publiken filmen. Action Lunkan var till en början tveksam men han var riktigt nöjd och ger filmen 7+. Jag ger den 7-.

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

Holidays (2016 USA)

holidays-poster56Dags för ännu en skräckantologi nu med temat högtider. I rask takt betas filmmakarna av årets högtider från Alla hjärtans dag till Nyårsafton. Filmerna är gjorda av flera olika regissörer där Kevin Smith nog får räknas som den mest kände i sällskapet.

Ofta ger s.k antologifilmer ett något splittrat intryck men i Holidays lyckas man hålla ihop historierna någorlunda väl. Kanske har man suttit ned och snackat lite med varandra innan man startat att filma? Alla berättelserna har en kvinna i huvudrollen och de präglas av en humor som i ett par fall slår över till en WTF känsla men på något avigt vis kommer historierna undan med detta. Ok, St Patrick storyn om en kvinna som föder en orm är lite väl over the top tom för mig men annars fann jag detta vara en oväntat underhållande och i sina stunder lättsam och uppsluppen film trots en ganska blodig inramning.

Rysligt blir det inte men visst Fathers day och Easter var mer skräck än komedi ska erkännas. Klart sevärd om man jämför med andra antologier i genren,

Regi: En himla massa gubbar, 8 stycken, och två kvinnor.

Betyg: 7/10