Veckans låt

Under de sista skälvande dagarna av semestern (som iofs har varit avsevärt längre än vad ”vanligt” folk har) kastar jag in en Fatboy slim låt som är skönt laidback. Något jag inte hinner med att vara då det är dags att ta tag i saker och ting jag skjutit upp i sju veckor – fast å andra sidan om man dragit på saker såpass länge är de inte nödvändiga att göra.

 

Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Årets filmer 2003

2003   Ett tag vart jag lite orolig om jag skulle kunna få ihop tio filmer detta år men när årets ”storfilmer” hade sovrats bort fanns här en hel del bra filmer i det mindre formatet. dead-end-amber-smith-and-ray-wise1 10. Dead endEn genväg ger en familj som är på väg till det årliga julfirandet stora problem. Spännande, nervig och ryslig. 493552_image_1000 9. Ett hus av sand och dimma: Ben Kingsley och Jennifer Connelly bråkar om ett hus. Välspelad och sorglig film. Mystic-River-2003-Sean-Penn-pic-7 8. Mystic river: Tragiskt kriminaldrama om tre barndomsvänner som förenas av ett mord. Sean Penn, Kevin Bacon och Tim Robbins i huvudrollerna vad mer kan man begära? 43494459 7. Håll käft!: Härlig kriminalkomedi med skönt samspel mellan Gerad Depardieu och Jean Reno. Vill minnas att jag skrattade(!!!) gott första gången jag såg filmen. elf-amy-sedaris-james-caan-and-will-ferrell 6. Elf: Än en julfilm som letar sig in på en årslista. En feelgood film med många bra skådisar och en hel del roliga scener. Roligast är James Caan som egentligen bara spelar irriterad en känsla han är mästerlig på att förmedla. wrongturn022ck8 5. Wrong turn: Så här ska en slipsten dras när det rör vildmarksskräck. Missbildat folk, kannibalism och spänning för hela slanten. Ett mästerverk i genren. High-Tension 4. Haute tension/Switchblade romance: Den första franska skräckisen jag såg. Minns att jag bara satt och gapade över våldet och spänningen som inte liknade något jag tidigare sett. makalöst spännande! The.Station.Agent.2003.XviD.AC3.CD1-WAF[(026167)13-10-59] 3. The Station agent: En feelgoodfilm om vänskap och utanförskap. Bra skådisar och jag satt med ett leende under stor del av speltiden. searching-for-the-wrong-eyed-jesus-9 2. Searching for the wrong-eyed Jesus: Whitetrash dokumentär(?) om livet i den amerikanska södern. Min tolkning av filmen är att dess tema är hoppet som aldrig överger människan hur eländigt livet än kan te sig. Elephant 1. Elephant: En mycket stillsam, ja nästan sövande, film om en skolmassaker briljant iscensatt av Gus Van Sant får avsluta 2003 års lista.

Det blev en blandad lista där jag inte fann vare sig någon film inom thriller eller action genren som kvalade in. Drama, skräck och komedi dominerade detta lite lågmälda år. Bubblare:  Lost in translation, Kill Bill, Pirates of the Carribean, X-men 2, Tretton, Hulk, Old Boy. Matchstick men, Open range.

Andra bloggares listor från samma år:

FLMR

Jojjenito

Movies-noir

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

The Nerd bird

Spel&film

Rörliga bilder och tryckta ord

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

MV5BMTQ1NDI2MzU2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTExNTU5NDE@._V1__SX1857_SY903_Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

Sommaren med Monika (1953 Sverige)

monikabSommaren med Monika eller Monika, the Story of a Bad Girl som filmen hette en tid i det sextörstande USA torde vara en av de mer kända svenska filmerna. Jag hade faktiskt inte sett filmen tidigare och tänkte att den skulle passa väl in så här i sommartider.

Harry och Monika är två förälskade ungdomar som inte är speciellt nöjda med sina liv. Harry får ständigt skäll av sina arbetskamrater och Monika antastas av sina manliga kollegor på grönsakslagret. Vidare är inte deras hemförhållanden speciellt bra. Monika sover i köket och Harry bor tillsammans med sin far som har problem med magen (Ingmar Bergman?). Det är då kanske inte så konstigt att paret bestämmer sig för att att rymma från den gråa vardagen. Påhejad av Monika tar Harry sin fars båt och de åker ut i skärgården där de tillbringar en sommar fylld av erotik (I verkligheten var det filmens regissör Ingmar Bergman som blev tillfredsställd där ute i skärgården av Harriet Andersson som spelar Monika. Att hon var förlovad med Per Oscarsson och att Bergman var gift verkade inte spela inte så stor roll för de två.  Den historien skulle kunna bli ett riktigt snaskigt BOATS-drama om nu någon skulle besluta sig för en filmatisering) och svensk naturromantik. Monika blir gravid och då hösten närmar sig beslutar sig paret att återvända till Stockholm och en vardag som kommer att pröva deras förhållande.600full-summer-with-monika-poster

Ok detta var kanske ”da shit” när filmen kom 1953 mycket beroende på att Harriet Andersson är helt näck i några få sekunder men idag är det en ganska ordinär historia om vilsna ungdomar som tar sig vatten över huvudet. Inga större fel på storyn men den lider av stelt och onaturligt skådespeleri och alla agerar som att de stod på en teaterscen. Bergman och hans fotograf Fischer jobbar med ljus och mörker och får till ett par riktigt snygga scener. Andra scener är inte lika snygga och en del montage är så amatörmässigt gjorda att de lockar åtminstone mig till skratt. Bergman känns inte riktigt helgjuten som regissör än. Skådisarna gör det de ska i äkta svensk teatertradition men jag har som sagt lite svårt ta de på allvar och kärlekshistorien känns konstlad. Lars Ekborg som spelar Harry är stel som en pinne och rollfiguren Monika verkar lida av någon psykisk sjukdom med sina humörsvängningar. Sigge Fürst dyker dock upp som grinig lagerarbetare och det höjer alltid trevnaden.

Sommaren med Monika är inte en omistlig film men jag är glad av att jag bockat av den. Någon omtitt lär det nog däremot inte bli av det räcker med en gång.

Filmspanarna: Semester

54ceef8fa0ea1Kanarieöarna och Mallorca är/var typiska semestermål för svenskarna. En sommar som denna lockar folk att köpa resor söderut men när Åsa-Nisse besökte den soliga ön 1962 var det av helt andra skäl.

Det främsta skälet var nog att man behövde hitta på nya äventyr för Åsa-Nisse. Tjuvjakt, motortävlingar och kärleksförvecklingar på den småländska landsbygden i all ära men man ville bjuda biopubliken på lite mer. I många av filmerna om Åsa-Nisse har man valt att kommentera populära strömningar i samhället dvs man försökte få med saker i filmerna som folk snackade om. Åsa-Nisse i full fart (10 000 kronors frågan),Åsa-Nisse i agentform (007), Åsa-Nisse i raketform (rymdfart) osv. Under slutet av 50 talet började svenskarnas intresse för resor till utlandet öka. Orsakerna till svenskens ökade reslust var många b.la hade Europa byggts upp efter kriget, folk fick längre semester och rekordåren hade gjort att gemene man hade mer pengar i fickan. När det var dags för nästa film i serien om Åsa-Nisse valde man då att skicka honom och Klabbaparn till Mallorca, fruarna fick som vanligt stanna hemma.

Efter ett par inledande sketcher där bla Nisse och Klabbaparn bakar och blir lurade av Sjökvisten att ta i för mycket jäst (ett halvt kilo) i degen  och följande replik levereras av Klabbaparn – Nesse jag tror att Sjökvisten hade en baktanke med jästen. och Nisse vinner en tusenlapp efter att ha träffat två konservburkar med en kula blir det dags för resan till södern. Sjökvisten har köpt en sjömanskista på auktion. I denna hittar han en skattkarta som han säljer till Nisse för 25 riksdaler. Åsa-Nisse använder tidigare nämnda tusenlapp till att finansiera skattjakten då guldet ska finnas på Mallorca. Man har även klämt in en något krystad kärlekshistoria mellan en smörsångare och vinnaren av tävlingen ”Sveriges duktigaste flicka”. Filmen innehåller även en otrohetsaffär som löses kvickt då den bedragna mannen ger sin fru smisk på stjärten med en hårborste och hon inser då att han är en riktig karl!

Jag ska erkänna att jag blev lite skakad när filmen startade. Dels var det inte Ragnar Frisk som regisserade och man hade bytt ut Eulaia, tidigare hade karaktären spelats av Helga Brofeldt nu är det Brita Öberg som axlat rollen. Lite synd då Brofeldt var som klippt och skuren för rollen men så småningom lär jag nog vänja mig vid Öbergs gestaltning av Eulalia. Åsa-Nisse på Mallorca är en helt ok film i serien. Den är ganska rapp och har en hel del skämt som jag uppskattade däremot drar som sagt kärlekshistorien ned på tempot. Uppmärksamma läsare har nog märkt att jag hoppat över ett par filmer i serien. Anledningen är att jag ansåg att denna film passade in perfekt i dagens filmspanartema (Åsa-Nisse på semester har jag redan skrivit om). Fans av Åsa-Nisse kan dock pusta ut, filmglappet kommer att fyllas så småningom.

Regi: Börje Larsson

Andra filmspanarna-bredsom skriver om semester är:

Absurd cinema

Movies noir

Fiffis filmtajm

The Nerd Bird

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Har du inte sett den?

,

The Tribe (2014 Ukraina)

tribulSergey börjar på en internatskola där alla, både personal och elever, är döva. Han tas upp i gänget som styr skolan med järnhand. De rånar, säljer knark och agerar hallickar för skolans kvinnliga elever. När Sergey blir kär i en av tjejerna och försöker hindra att hon deltar i prostitutionen bryter helvetet loss och Sergey står ensam mot skolans ledare.

The Tribe är en väldigt annorlunda film. All dialog i filmen sker på teckenspråk utan några undertexter – vilket gör att de enda som möjligtvis kan begripa vad som ”sägs” i filmen är de personer som kan kan teckenspråk på Ukrainska. Till en början kände jag hur rastlösheten grep tag i mig då jag inte fattade vad folk sa till varandra men allteftersom filmen rullade på sögs jag allt mer in i rollfigurernas tysta värd. Jag började att observera andra saker som man kanske inte gör vanligtvis när man ser en film och förmågan att tolka det visuella fick arbeta lite extra. Detta gjorde att The Tribe blev lite av en unik filmupplevelse –  åtminstone för mig. Många gånger blir man bortskämd av mediet och får allt serverat på fat via dialogen men The Tribe gjorde att jag fick en ny erfarenhet.

Det är som man säkert redan har förstått ingen munter historia. Det är miserabla människoliv, de flesta i filmen har ingen som helst förståelse för människovärde och gruppen som styr skolan påminner av och till om en flock djur som agerar på ren instinkt. Vidare är miljöerna öststatsgråa det är betong, skitigt och slitet. Kort och gott: The Tribe är ingen ”klackarna i taket” film. Regissören Miroslav Slaboshpitsky jobbar med långa scener med få klipp vilket gör att tempot blir lågt men också att filmen stundtals blir svår att se under scener som innehåller våld och förnedring då kameran aldrig lämnar det som sker. Filmen hade kanske kunnat mått gott av att vara liiiite kortare men då hade jag kanske inte fått den meditativa känsla som tittningen gav mig.

Regi: Miroslav Slaboshpitsky

betyg: 7/10

Veckans låt

Lite vemodig musik från The Blue nile som inte direkt strösslar musikvärlden med album men de är alltid värda att vänta på. Annie Lennox har gjort en cover på denna låt men den tar vi och glömmer tycker jag.

Ant-man (2015 USA)

Ant-Man_(film)_poster_002Än en superhjältefilm nu om Myrmannen Scott Lang som har kraften att bli ytte-pytte-liten samt kan kommunicera med myror. Ant-man har dykt upp i ett antal olika versioner under årens lopp i seriernas värld. Detta möjliggörs då kraften sitter i dräkten  så det har funnits ett antal olika myrgubbar  på seriesidorna. I dagens film har man som sagt valt Scott Lang som bärare av dräkten. Scott är en f.d inbrottstjuv med ett hjärta av guld. Efter att han åkte fast och avtjänat sitt straff har han bestämt sig för att vandra den smala vägen här i livet. Den främsta anledningen till detta är att han vill kunna få umgängesrätt med sin dotter. Det visar sig vara svårt att behålla eller få ett arbete som tidigare straffad och Scott beslutar sig för att göra en sista stöt. Bytet blir en märklig dräkt som har tidigare nämnda förmågor. Dräktens ägare hör av sig till Scott som får i uppdrag att rädda världen undan en galen vetenskapsman.

Den där wow-känslan som tidigare präglat superhjältefilmerna är numera borta. För att jag ska bli nöjd i biomörkret behövs det mer än byggnader som rasar och folk som flyger och far. Ant-man skiljer sig från många tidigare Marvelfilmer då den innehåller mer humor och är inte riktigt lika bombastisk. Den bokstavligen minimalistiska slutfighten är otroligt underhållande där min gamla barnprogramsfavorit Thomas the train har en ”roll”. Jag uppskattade filmens lättsamma ton och hade en trevlig stund i biomörkret. Bra skådisar i små och stora roller (med ett extra plus till Scotts forna inbrottskumpaner) och en relativt stabil story ( iofs full med logiska luckor) gjorde filmen till en angenäm feelgood stund.

Marvel har lyckats väl med att bygga upp ett filmuniversum där filmerna tillsammans bildar en större helhet och någon gång ska jag titta igenom alla filmerna i ordning. Efter Captain America: Winter soldier är Ant-man den bästa Marvelfilmen i vad marvel kallar Phase II. Det är också den avslutande filmen i denna s.k ”phase”. Nästa år startar tredje omgången innehållandes tio(!) filmer där bla en reboot på Spiderman ingår (pust).

Även Fiffi, Sofia och Jojjenito har sett filmen.

Regi :Peyton Reed

Betyg: 7/10

The Little death (2014 Australien)

TLD_NEW_YEZERSKIThe Little death är en avsevärt trevligare film från down under än Snowtown. Filmen består av ett antal kortare historier som länkas samman. Gemensamt för alla historierna är att de handlar om människor som har det svårt på det sexuella planet i sina förhållanden. Vi har frun som inser att hon endast blir upphetsad när hennes man gråter och går lite väl långt i sin iver at göra sin man upprörd. Vi har paret som efter ett tips från sin terapeut försöker sig på rollspel för att det ska tända till i sängkammaren. Problemet är bara att mannen tar det hela på lite för stort allvar. Vi har mannen vars fru inte visar någon ömhet och han tar till metoder som är allt annat än ok för att få närhet. Slutligen är det paret där frun har en sexuell fantasi som mannen försöker att infria med risk för sitt eget liv. Filmen avslutas med en historia om en dövspråkstolk som får ett mycket obekvämt och lite annorlunda uppdrag.

De olika historierna binds samman kanske lite väl löst och man skulle nog nästan kunna kalla The Little death för en antologifilm. Hur som helst så är det en rolig film om ömkansvärda människor som tar i lite väl mycket i jakten på att ha ett tillfredsställande förhållande. Bra men för mig okända skådisar och underhållande historier som jag inte vet hur de ska sluta gör detta till en klart sevärd film.

Regi: Josh Lawson

Betyg: 8/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Smokin’ Aces (2006 USA)

sIxQqvlhqWRiw0czLNuGS8q3P4FBloggkollegan FLMR kör temat sommarklubben för ögonblicket. Där tipsar han om filmer som passar bra sena sommarkvällar. Det brukar vara lite lättsamma filmer som roar för stunden. Filmen Smokin’ Aces var en av de första filmerna ut i årets sommartema och jag var övertygad om att jag hade sett den. När jag tänkte till lite extra visade det sig att så inte var fallet. Filmen jag blandade ihop Smokin’ Aces med var Guy Richies Revolver och om jag inte minns helt fel så är dagens film avsevärt bättre en Richies film.

En Las Vegas trollkarl, Buddy Israel,  har tagit sig vatten över huvudet. Han har haft en ganska framgångsrik show i spelstaden men har i samma veva skaffat sig vänner som inte hör till de bästa nämligen maffian. När så Buddy riskerar att åka dit beslutar han sig för att sjunga som en kanariefågel och avslöja alla skumraskaffärer han känner till. Trollkarlen gömmer i sig i takvåningen på ett hotell i Reno och vågar inte kliva utanför dörren i väntan på att hans deal med polisen ska gå igenom. Polisen vill ha honom i förvar så snabbt som möjligt medan maffian vill ha Israel död så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis ska ett lukrativt kontrakt på Buddys liv ordna det sistnämnda då det lockar till sig en hel hop lönnmördare.

Perfekt sommarfilm det här. Som tittare behöver man inte bry sig speciellt mycket det är bara att hänga med på den underhållande färden. Filmen är riktigt rolig i sina stunder fast speciellt spännande blir den kanske inte. Det spelar inte någon större roll då Smokin’ Aces är lite av en hejsansvejsan film. Skådisarna verkar haft trevligt och trots att liken samlas på hög i hotellets korridorer skulle jag nog vilja kalla Smokin’ Aces för trivsam. Inget mästerverk men som jag sagt så många gånger tidigare – filmen fyller sin funktion.

Regi: Joe Carnahan

Betyg: 6/10

 

 

The Quiet ones (2014 USA)

The_Quiet_Ones_posterEn del filmer går tvärs genom huvudet på en. The Quiet ones är en sådan film. Jag såg den för ett par veckor sedan och när jag nu sätter mig ned för att skriva om filmen är det mest luddiga hågkomster som dyker upp i skallen. Inte ett gott tecken.

Filmen är än en s.k found-footage film men den utspelar sig i Storbritannien så vi slipper åtminstone en Bigfoot som ränner runt och gapar i ytterkanten av bilden. Berättelsen utspelar sig under 70 talet där en något överentusiastisk professor samlar en grupp studenter för att dokumentera forskning som inte är helt ok. Professorn är nämligen lagt beslag på en ung tjej som hävdar att hon är besatt men den självgode akademikern hävdar det motsatta och menar att han kan bota sin ”patient”. Formulering ”lägga beslag på” passar verkligen då tjejen hålls inspärrad av professorn som sköter experimentet med fast hand. Redan här drog jag öronen åt mig då det känns osannolikt, även om historien utspelar sig under det något obalanserade 70 talet, att man kunde stoppa undan folk lite sådär bara därför man har en himla massa universitetspoäng.

The Quiet ones är en ganska seg historia och är en typisk ”var det här allt man fick för pengarna film”. Den är helt ok när det rör karaktärer och miljöer och känns relativt välproducerad men om man ser en skräckis vill man åtminstone att det ska hända något och inte bara titta på massa studenter som hunsas av en halvstollig professor ackompanjerade av en tjej i vitt nattlinne som gapar och vrålar.

Regi: John Pogue

Betyg: 3/10

Veckans låt

Ibland kan det vara bra att utmana sig själv – fast inte för mycket,  jag kommer t.ex aldrig att klättra i berg eller liknande dumheter. Jag var på lokal med lillebror, en karaokebar där det var om kan uttrycka sig som så – högt i tak när det gäller klientelet. Jag trivdes som fisken i vattnet och innan jag visste ordet av så stod jag på scen och sjöng. Turligt nog hade jag haft sans nog att välja ett lättsjungen låt som jag kunde utan och innan. Resultatet hade inte blivit lika tillfredsställande om jag valt t.ex Wuthering heights med Kate Bush något lillebror gjort en sen kväll efter ett par öl för mycket. Mitt sångnummer var mer modest: