The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

Min pappa Toni Erdmann (2016 Tyskland)

toni-erd-717x1024Winfried är en frånskild musiklärare som lufsar runt i livet. När han inte undervisar bär han runt på sin halvdöda hund och besöker sin gamla mamma. För att liva upp sin tillvaro tar han av och till hjälp av pratical jokes. Winfried har en dotter som han har sporadisk kontakt med och deras förhållande är aningens ansträngt. När så hunden till slut dör tar Winfried en månads tjänstledigt och åker för att besöka sin dotter som jobbar som konsult för ett oljebolag i Bukarest. Dottern Ines blir väl inte direkt överförtjust av besöket som utvecklas till att bli en misslyckad historia. Det blir av förklarliga skäl en kort visit men Winfried ger inte upp så lätt, om dottern inte vill veta av sin far så får hon istället dras med Toni Erdman som är pappans alter ego i en grotesk utstyrsel bestående av en peruk som sett sina bästa dagar och ett par hemska löständer.

Detta är Tysklands Oscarsbidrag till 2017 års gala.  Det är en något bisarr historia som b.la innehåller kakor(?) med en motbjudande touch, ett nakenparty och en märklig bulgarisk dräkt. Vidare är detta en låååång film, närmare tre timmar som berättas i ett sävligt tempo. Trots detta är den ganska så lättsedd och inte alls tråkig, istället satt jag mest och undrade över vad som skulle hända härnäst för denna film var (åtminstone för mig) helt oförutsägbar. Egentligen ska jag inte se filmer som Min pappa Toni Erdmann på bio då den är fullpepprad med pinsamma situationer och jobbiga scener som håller på lite för länge för att jag ska känna mig bekväm. Det gör att jag sitter och stönar högt i biofåtöljen av ångest. Jag anar att den övriga publiken trodde att min kollega Jakob som var med egentligen var min ledsagare.

Paradoxalt nog är det inte historien om Ines och hennes pappa som berör mig mest. Ines har en assistent som hon behandlar som luft. Hon är inte otrevlig mot assistenten utan behandlar henne mer eller mindre som ett redskap vilket upprör mig en aning. Men å andra sidan är väl detta en människosyn som präglar dagens nyliberala samhälle så jag borde egentligen inte bli förvånad.

Jag hade nog önskat att regissören Maren Ade varit en anings mer frikostig med saxen för även om filmen aldrig blir tråkig så känns den trots allt för lång. Det är nog min enda invändning till en lite annorlunda film som jag fann vara klart sevärd..

Regi: Maren Ade

Betyg: 7/10

The Lesson (2015 Storbr)

tumblr_o0kxzxogfu1qic8h0o1_540Mr. Gale är lärare och har det inte så lätt. Han har oturen att ha ett par elever som är för djävliga. De trackar honom i klassrummet, repar hans bil och beter sig kort och gott som små svin. Det går som det går och Mr. gale får en nervkollaps och blir galen. Han kidnappar sina antagonister och försöker nu bevisa att det går att lära vem som helst bara motivationen är den rätta t.ex genom att spika fast händerna i ett bord om man svarar fel på en fråga.

Iden är det inget större fel på även om den inte är speciellt originell. Vi har sett liknande i filmer som Would you rather och Saw. Problematiken här är att de som utsätts för tortyren inte har speciellt många sympatipoäng hos tittarna. Jag har liksom ingen att heja på i. När valet står mellan en galen lärare och ett par skitungar blir resultatet total likgiltighet.

Filmens största problem är emellertid att den är olidligt tråkig. Den galne läraren håller bokstavligen en filosofidiskussion som avbryts av lite bankande på händer och så mycket mer sker inte. Skådisarna är ok men vad hjälper det när filmen är så makalöst trist och gjord helt utan finess.

Regi: Ruth Platt

Betyg: 2/10

Captain fantastic (2016 USA)

cf_online_1sheet_fin10Ben Cash och hans fru Leslie har valt att lämna civilisationen och bor i skogen med sina sex barn. När filmen startar nås familjen av budet att mamman avlidit efter en tids vistelse på sjukhus. Ben och hans barn beslutar sig för att resa till begravningen. Då barnen haft mycket liten kontakt med civilisationen och andra människor blir det en rejäl kulturkrock/chock.

Den här filmen saluförs som en komedi vilket jag kan tycka är lite felaktigt då det främst är ett drama med en del komiska inslag för visst blir det dråpligt när familjen Cash kommer i kontakt med vår civilisation. Captain fantastic är en film som fick mig att fundera över ett och annat. Hur uppfostrar vi våra barn? Hur stor rätt har en förälder att påtvinga sina värderingar sin avkomma?

Ben och hans fru har själva undervisat barnen som är närapå övermänniskor. De kan ett flertal språk flytande, kan argumentera för sina ståndpunkter, är mycket allmänbildade och kan även klättra i berg, navigera efter stjärnorna och en hel del annat smått och gott. Även på det moraliska planet är barnen överlägsna, vad jag begriper är mobbing, lögner och skitprat icke existerade i familjen Cash och konflikter löses med argumentation. Problemet blir när dessa barn kommer i kontakt med vår värld. Det de nämligen inte lärt sig är det sociala samspelet med människor som inte hör till familjen. Om Ben och hans fru gjort ett rätt val i sin uppfostran av barnen kan diskuteras i det oändliga.

Samtidigt som filmen ger mig dessa funderingar är förpackningen lättsam och otroligt välgjord. Vanligtvis brukar jag tycka filmer är för långa men jag hade gärna stannat kvar en stund till hos familjen Cash. Viggo Mortensen är suverän i huvudrollen och trots att det förkommer sex ungar får jag inte en enda krypning i hela kroppen. Jag förvånar tom mig själv med att finna en smörig sång och dansscen med barnen vara gripande! Att skådisarna Steve Zahn och Frank Langella är med på ett hörn gör inte saken sämre.

Tyvärr fladdrade denna fantastiska film förbi på biodukarna då SF troligen ansåg att någon annan film (troligtvis en film med ett nummer efter titeln) behövde fler dukar. I Karlstad var inte ens filmen aktuell för visning men tack vare Jan, biografvaktmästare på SF i Karlstad, fick jag ynnesten att se filmen då han lyckades fixa en veckas visning av Captain Fantastic. Något som  jag är djupt tacksam över.

Regi: Matt Ross

Betyg: 8/10

Dracula (1931 USA)

draculaenglishGreve Dracula inhandlar av oklara skäl en egendom i London. Han flyttar dit och sätter igång med sitt värv att suga blod av snygga kvinnor. När han lagt ögonen på Mina får han en värdig motståndare i Doktor van Hellsing som tar upp kampen mot vampyren tillsammans med Minas fästman Jonathan.

Denna film ingår i boxen Universal monsters och anses vara en klassiker. I Sverige fick filmen namnet Mysteriet Dracula och det är vad filmen är: Ett mysterium. Hur denna rulle kan anses vara en klassiker är för mig en gåta. När jag ser filmen vandrar mina tankar till Ed Wood och hans filmer. Det är kanske lite orättvist mot Wood då jag än så länge inte sett en film av honom som är sämre än denna soppa.

Dracula är ganska bra och stämningsfull första kvarten resten av filmen går i stort sett ut på att det är män som pratar om vad man bör göra. När tio minuter av filmen återstår kommer man på att det kanske är bättre att göra något åt Greve Draculas härjningar istället för att tala om dessa och man skrider till verket.

Klippningen är märklig, scener avbryts abrupt,  kameran stannar till ibland och jag undrar om filmteamet har gått för att ta en kopp kaffe. Trots den sömngångaraktiga handlingen känns det som hela havet stormar när det gäller manus för även om filmen är ganska så händelsefattig upplever jag den som rörig och hafsigt gjord. Filmens enda ljuspunkt är ett gäng skådespelare som tar överspelades konst till nya höjder. Trion Edward Van Sloan  (Van Hellsing), Dwight Frye (Renfield) och Bela Lugosi (Dracula) får mig att brista ut i skratt ett antal gånger. Den sistnämnde är mycket rolig i både tal och rörelsemönster. Jag har sett avsevärt bättre skådespelarprestationer i de pilsnerfilmer jag av och till ser.

När Universal spelade in Dracula passade man även på att göra en spansk version. När det amerikanska skådespelargänget lämnade inspelningsplatsen för dagen dök det andra teamet upp för att spela in under natten. Den versionen är överlägsen den amerikanska så om man ska välja en version av filmen ta fram kastanjetter och maracas och se Dracula på spanska.

Regi: Tod Browning

betyg: 2/10

Årets bästa filmer 2015

2015

Sent omsider blev det dags att redovisa 2015 års bästa filmer. Detta var ett rejält blockbusterår men när jag summerade året visade det sig att de flesta storfilmerna var ganska så tomma tunnor som skramlade turligt nog fanns många andra bra filmer.

10. A Royal night out: Fjäderlätt film men förbaskat mysig och trevlig.

vacation02

9. Vacation: Årets överraskning. Länge sedan jag hade så roligt under en filmtitt.

the-big-short-wide-crop_1400-0

8. The Big short: Snabbkurs i hur det går när marknaden styr – åt helvete.

landscape_movies-no-escape-owen-wilson

7. No escape: Årets andra överraskning. Makalöst spännande och en Brosnan i högform.

enhanced-buzz-wide-17610-1425658341-14

6. Chappie: Sydafrikansk existentiell robotaction. Gripande, rolig och spännande.

salma-hayek-in-tale-of-tales

5. Tale of tales: Mörka sagor från Italien. Underbar musik.

44f1eb8272e1bb87f06f4cedaa9e080e-10850027_902349419805360_6822491691443747567_n

4 The Invitation: Lågmäld men gastkramande thriller

creepy-dance-ex-machina

 

3. Ex Macina: Brittiskt existentiellt robotdrama med årets dansscen som bonus.

1000full-suburra-screenshot

2. Suburra: Blytungt italienskt korruptionsdrama.

ec8123461629a0e3c1f405638940d851

1. Mad Max – Fury road: So far decenniets bästa film.

Jag har kvar en och annan film att se från detta år så listan lär nog ändras med tiden.

Andra som filmspanare har skrivit om året:

Har du inte sett den / Tommy

The Nerd bird

Jojjenito

Fiffi

FLMR

Movies noir

Spel & film

Fripp

 

 

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Trainwreck (2015 USA)

trainwreck-20152Amy har ett ganska rörigt liv: Stressigt jobb, en pappa på äldreboende och en syster som verkar ha ett perfekt liv med man, barn och villa. Själv dricker hon för mycket och hoppar mellan förhållanden och vägrar binda sig. När hon träffar den försynte idrottsläkaren Aaron verkar det dock som att hon mot sin vilja börjar bli kär. Han faller som fura för Amy men som sagt, hon är motvillig till att binda sig och letar efter anledningar komma ut ur sitt förhållande.

Jag är inte speciellt förtjust i s.k romcoms och brukar hävda att det inte gjorts någon bra film i denna genre sedan När Harry mötte Sally men av och till besöker jag genren för att se om den hämtat sig från senare decenniers moralpanik och de motbjudande ”tal” som alltid finns med i filmens final. Av och till hittar jag en och annan film som åtminstone duger och Trainwreck är en sådan film.

Trainwreck stora styrka är Amy Schumer som spelar huvudrollen Jag har aldrig tidigare sett henne vare sig på scen eller film men hon lyckas förmedla ett trovärdigt porträtt av en kvinna som är ganska burdus, har ett språk som skulle få en sjöman att rodna samt är svår att komma inpå livet. Amy är inte speciellt sympatisk men på något bakvänt vis finner jag ändå en viss sympati för henne. Jag skrockade till några gånger och hade en halv om halvt trevlig stund under filmen.

På filmens minuskonto ligger speltiden som är på två timmar, filmen hade kunnat vara avsevärt kortare. En annan sak är att regissören Apatow ofta känns lite loj i sitt filmskapande. Rollfigurerna i hans filmer verkar hela tiden vara nyvakna och inte helt med i matchen. Å ena sidan skänker detta hans filmer en skön avslappnad känsla men trots svordomar och ohämmat sex blir även denna lite film lite valiumindränkt.

Redi: Judd Apatov

Betyg: 5/10

Friday the 13th: The Final chapter (USA 1984)

friday-the-13th-part4-smThe Final chapter börjar med att Jason vaknar upp på sjukhuset. Att han nyligen fått en yxa i huvudet verkar inte besvära nämnvärt.  Han mördar lite sjukhuspersonal i bara farten och drar sedan hem till Crystal lake. Vid sjön får vi stifta bekantskap med en grupp kåta ungdomar som hyrt en stuga, ett tvillingpar, en splittrad kärnfamilj samt en campare med hemlighetsfulla motiv. På väg mot Crystal lake stöter Jason på en  liftare som stryker med i bara farten utan att ens få yttrat en enda replik. Det måste ha fått känts lite nesligt för den skådisen. När Jason når sitt resmål sätter han igång med det han är bäst på: Att mörda folk. Vad jag förstår så utspelar sig del 2 – 4 i filmserien under bara några dygn vilket gör Jason till en mordmaskin av sällan skådat slag.

The Final chapter skiljer sig lite från de tidigare filmerna då man faktiskt lagt ned lite mer energi på att åtminstone ge några av offren ett lite fylligare personporträtt. Skillnaden är visserligen försumbar men det är trevligt när man märker av en liten ambitionsnivå hos filmmakarna.Mest noterbara i filmens cast är skådisarna Crispin Glover och Corey Feldman. Den förre i en märklig frisyr som verkar ha ett eget liv samt en dansstil från helvetet, den senare som Jasons baneman.

The Final chapter är ett lyft från förra filmen då det är mer skräck än skoj men att det skulle vara det slutgiltiga kapitlet sagan om Jason kan man glömma. Friday 13th: A new beginning kom redan nästa år.

Regi: Joseph Zito

Betyg: 5/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Veckans låt

Skön avslappnad låt av för mig okänd artist. Videon är enkel men bra och passar fint till låtens stämning. Stofilen i mig oroar sig dock över att tjejerna varken har hjälm, knä eller armbågsskydd. Det verkar lite farligt och framför allt oansvarigt.

John Ajvide Lindqvist: Våran hud, vårat blod våra ben.

19027-45-9789170379031Lindqvists senaste bok är en novellsamling där han har samlat ihop sex noveller samt kortromanen Tjärven som tidigare bara funnits som ljudbok (talbok?). Personligen är jag förtjust i noveller men samlingar kan lida av att materialet ibland minst sagt håller blandad klass – Kings senaste var en berg och dalbana med få toppar. Glädjande nog hör Våran hud, vårat blod våra ben till bland de bättre samlingarna jag läst. Bokens berättelser håller en hög lägsta klass. Det är klart att det finns ett par bagateller som man glömmer lika snabbt efter man läst dem men åtminstone två av de sex novellerna stannar kvar i sinnet långt efter att jag läst dem.

Jag tänker inte gå igenom varje berättelse men man kan här hitta en riktigt otrevlig historia, Vad mig tillkommer, med förankring i svensk folktro. Vidare bjuds man på Särskilda omständigheter som är en av de ruggigare berättelser jag läst. Den handlar om ett par som får ett hus till ett mycket lågt pris pga av just särskilda omständigheter. Titelnovellen hyllas av många men så rafflande var den inte men absolut inte dålig. Slutligen har vi kortromanen/långnovellen Tjärven som jag tidigare skrivit om på bloggen. Jag får lov att erkänna att berättelsen var mer spännande när jag lyssnade på den, historien fick då en närvaro som förlorades en aning vid läsningen. Trots denna lilla invändning hör Tjärven till det bättre jag läst i genren och jag vill mycket gärna se en filmatisering av denna bloddrypande zombieberättelse i skärgården.

Våran hud, vårat blod våra ben är definitivt läsvärd samling att mysa/rysa till i höstmörkret när andan faller på. Rekommenderas varmt.