The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10

Dunkirk (2017 Storbr)

Christopher Nolans senaste film rör britternas evakuering från Dunkirk under 2:a världskriget. Den brittiska armen var omringad av tyskarna men lyckades fly över engelska kanalen b.la med hjälp av civila båtar. Filmen utspelar sig till havs, land och i luften. På land får vi följa soldaten Tommy som desperat försöker ta sig hem. I luften bekämpar piloten Farrier tyska flygplan samtidigt som hans bränsle håller på att ta slut. Till sist får man följa besättningen på en båt som åker över kanalen för att hämta upp soldater.

Jag var först lite orolig över att jag skulle få en rejäl historieförfalskning till livs men Nolan har tacksamt nog undvikit de värsta excesserna och är ganska så balanserad. Dunkirk hade i någon annans händer lätt kunnat blivit en film som förvanskat sanningen (vad nu den är) men nu visar filmen bara vilken påfrestning och desperation det är för individen att vara i en krigssituation. En detalj i filmen som var intressant är att tyskarna i stort sett lyser med sin frånvaro. Hotet är närvarande i form av torpeder, flygplan och artillerield men några tyska soldater får vi knappt se. Detta ger en känsla att hotet är något ogreppbart som man inte kan bekämpa.

Tekniskt sett är filmen otroligt välgjord, scenografi, Hans Zimmers musik, foto och ljud ja allt är ”top notch” synd bara att Nolan helt verkar ha glömt bort att det vore bra om man hade någon rollfigur att engagera sig i för att bry sig om filmen.

Trots att skådisar som Tom Hardy, James D’Arcy och Cillian Murphy spelar rollfigurer som kämpar med livet som insats bryr jag mig inte ett dyft om de lever eller dör. Dunkirk är en av de mest själlösa filmer jag sett på länge. Jag vet inte men möjligen hade Nolan tanken att krig är avhumaniserande eller något i den stilen och gick och glömde bort människorna i tankeprocessen. Eller om jag rannsakar mig själv vet jag faktiskt inte vad Nolan vill säga med sin film. Det är en enda stor axelryckning i mångmiljonklassen. När jag som sagt inte bryr mig ett dyft om vad som händer med filmens huvudpersoner faller filmen platt och blir bara ett snyggt hantverk utan vare sig själ eller hjärta. I ärlighetens namn är dokumentärserien World at War från 70-talet både mer spännande och gripande trots att den till stor del består av gubbar i bruna slipovrar som sitter och pratar.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 4/10

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy GillespieSteven Kostanski

Betyg: 7/10

Veckans låt

Till veckan bär det  österut till Stockholm för konsert med Erasure & Robin Williams. Hoppas nu bara att Tele2 Arena (?) har anställda som kan det här med logistik.

Veckans låt blir Kate Bush  – Willams och Erasure får vänta tills efter konserten om de nu förtjänar det.

Hot girls wanted (USA 2015)

Hot girls wanted är dokumentär om porrbranschen i Florida. Den som hoppas få se något snaskigt får leta på annat håll då man troligen får se mer T&A i valfri amerikansk collegekomedi. Tittarna får följa en handfull personer  i jakten på pengar och det som är så viktigt i dag, kändisskap. De senare årens teknikutveckling har gjort att i stort sett vem som helst kan bli en kändis med hjälp av t.ex bloggar, Instagram och film.  Ju fler likes och besökare man har desto mer känd blir man och i förlängningen genererar förhoppningsvis kändisskapet pengar. Det viktiga är att sticka ut och hitta något som attraherar konsumenterna. Riley Reynolds har lyckats med att kombinera efterfråga med den nya tekniken och folks törst efter att bli kända.

Riley bor i Florida en delstat som har mer liberala lagar än Kalifornien när det rör porrfilmsproduktion. Han annonserar efter tjejer på USA:a motsvarighet till Blocket och kör inte med någon vilseförande reklam utan berättar vad det rör sig om nämligen amatörporr. Riley får hela tiden nya intressenter och kör skytteltrafik till flygplatsen för att hämta upp nya tjejer som vill bli berömda. Man skulle tro att det är trasiga själar från splittrade hem men de vi får träffa i dokumentären verkar vara ganska normala människor. Det de alla verkar ha gemensamt är att de vill bli kända och tjäna pengar Sett till timtid är det en bra lön. Tressa som kan sägas vara dokumentärens huvudperson berättar att hon får ca 800 dollar för fem timmar. Hon har 4-5 jobb i veckan vilket ger en väldigt bra månadslön speciellt om man jämför lönen mot att jobba på McDonalds för 9 dollar timmen.

Efter ett jobb (eller för att tala klarspråk filmat knull) läggs detta upp på nätet och tjejerna sitter sedan med sina laptops för att i konversationer med konsumenterna jaga ”likes” för ju fler ”likes” desto fler jobb eller som en annan tjej säger ” man skapar en tillgång och efterfrågan”. Riley å sin tur får 10% av tjejernas intäckter i utbyte mot husrum och att han förmedlar kontakter. Han kallar sig manager men den rätta benämningen är nog hallick.

Tressa får dock problem dels när hon ska berätta för sina föräldrar, som verkar vara ett sympatiskt par, vad hon sysslar med och dels när hon får en pojkvän. Det sistnämnda blir svårt att kombinera med jobbet speciellt efter att de förlovat sig. I en hjärtskärande scen på en fest, oklart om det är parets förlovningsfest, föreslår några av gästerna om man inte ska spela upp några av Tressas scener. Där ser jag för första gången hur ångesten tränger fram i hennes ögon.

Hot girls wanted är en sevärd om än sjaskig film som rör vad vi är villiga att göra för pengar och kändisskap. Personligen lägger jag inte några moraliska värderingar i vad Tressa och tjejerna gör i filmen. Ingen har tvingat dem, de är enligt lagen vuxna och de kan lämna sina jobb när de vill. Bilden av tjejer som offer i branschen får sig en törn då de alls verkar ha gjort ett aktivt karriärval. Det jag däremot ställer mig frågande till är om karriärvalet är värt pengarna då man troligen måste dras med detta val många år efter man lämnat branschen och jag känner mig lite sorgesam när jag tänker på hur det kommer gå för dessa individer.

Filmen möttes av viss kritik från Riley och några av tjejerna som menar den var för negativt vinklad, om det stämmer eller inte vet jag. Däremot hävdar Riley att ansökningarna från unga tjejer som vill vara med i porrfilmer har ökat markant efter att dokumentären haft premiär så den eventuella negativa vinklingen verkar inte påverkat ett dyft, snarare tvärtom.

Regi: Jill BauerRonna Gradus

Betyg: 8/10

I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

Wish upon (2017 USA)

Wish upon är vad jag kallar för en popcorn skräckis. Den vill skapa lite ryslig stämning och underhålla lite lätt för stunden. Filmen följer samma mönster som de flesta skräckisar av denna sort. En ryslig öppningsscen, presentation av filmens rollfigurer, halvdana ganska så okända skådisar samt en eller ett par kända ansikten i mindre roller, ett mysterium, jumpscares, inte för mycket blod och våld samt en liten tvist på slutet. Anrättningen avslutas med den obligatoriska pop eller hårdrockslåten under eftertexterna som alltid känns helt malplacerad.

Tonårstjejen Clares far ger henne ett skrin av kinesiskt ursprung. Clare som passande nog läser kinesiska i skolan lyckas tyda att skrinet uppfyller sju önskningar. På skoj börjar hon önska sig olika saker som visar sig uppfyllas och hennes liv tar till en början en allt trevligare vändning. Det Claire inte fattat är att skrinets önskningar kommer med ett pris.

Wish upon är helt ok vare sig mer eller mindre. Jag hade lite svårt för Joey King som spelar huvudrollen om det berodde på bristande kompetens eller annat må vara osagt. Än värre är det med Shannon Purser som spelar Clares kompis June, hon verkar inte alls vara med i matchen. Skådisen står liksom vid sidan om och ger intrycket av att hon råkat passerat filminspelningen och stannat till för att kolla in läget. Bortsett från dessa två är resten av ensemblen helt ok. Man märker verkligen att åren går när Ryan Phillippe får spela pappa och Sherilyn Fenn medelålders granntant. Hur som helst Wish upon är ingen film att springa benen av sig men om man är sugen på lite mysrys en kväll duger den.

Regi: John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Veckans låt

Till veckan bär det väg söderut. Kanske blir det Halmstad, kanske blir Glimmingehus och Ale stenar just det sistnämnda resmålet lockar lite då man med lite tur kan få uppleva akademisk action.  Veckans låt blir från en artist som jag inte vet så mycket om mer än att han (hon?) ger ut bra musik.

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

Free fire (2016 Storbr)

Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.

Free fire består i stort av en presentation av rollfigurerna som när denna är klar följs av en shootout som varar i en timme. Det kan låta tråkigt men regissören Ben Wheatley förvaltar sin story bra och jag tycker att filmen håller hela vägen in i mål. Det bör nog tilläggas att jag är barnsligt förtjust i shootouts och har alltid gillat, på film bör tilläggas, när man skjuter hejvilt kring sig. Då flera av rollfigurerna är en anings korkade blir också filmen stundtals ganska så rolig och som en bonus utspelar den sig 1978 så man får sköna kläder och frisyrer på köpet. Roligast är Sharlto Copley som med sin bisarra dialekt och stil påminner lite om Peter Sellers. Även Michael Smiley, Cillian Murphy,  Jack Reynor och Brie Larsen är med på ett hörn så det är gott om bra skådisar i filmen.

Free fire är kanske en bagatell men det är en underhållande bagatell som passar perfekt för en sen sommarkväll. Klart sevärd.

Regi: Ben Wheatley

Betyg: 7/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

Konsert: Håkan Hellström

Jag vet inte vari problemet ligger men någonstans har det gått fel – ordentligt. Svaren kan vara många: Dålig utbildning, det sunda förnuftet har lämnat detta land eller så kanske är man bara förtjust i att jävlas med folk. Porten till konsertplatsen slog upp två timmar innan starten  – jag kom en timme senare och då sträckte sig kön ca 600 meter. Jag vet inte publiksiffran men med ett antal tusen personer som ska in på samma plats har man valt att ha ett insläpp.

Väl inne på arenaområdet firar inkompetensen nya triumfer. Om man vill ha något starkare att dricka än coca-cola får man gå till det så kallade öltältet. Någon person som tydligen saknar vitala delar av sin hjärna har valt att lägga ingångarna (endast två) så de vetter ut mot publikområdet framför scenen och som pricken över i ligger även utgångarna i samma riktning med resultat att det är ett jävla spring och trängsel bland folk som gått för att se en konsert och inte dricka öl. Just det sistnämnda är intressant för under spelningen såg jag en jävla massa människor som tydligen betalat 600:- för att dricka halvdan öl till överpris och mingla med kompisar, musiken verkade de vara genuint ointresserade av, den verkade vara mer av ett störande moment. Även här undrar jag över det sunda förnuftet. Vem betalar 600 spänn för något man inte är intresserad av? Jag begriper att man vill gå ut en lördagskväll men för samma penning får man en schysst middag och kan sitta och snacka med sina kompisar istället för att överösta Hellströms mellansnacket med massa kackel. Fenomenet mobiltelefoner tar jag vid ett annat tillfälle.

Att Håkan Hellström väcker känslor insåg jag efter att ha köpt biljett. Min vän Action Lunkan sa t.ex att han inte skulle gå om han som så fick betalt. Många andra i bekantskapskretsen skakade på huvudet och menade att karln inte kan sjunga, andra irriterar sig på att stjäl musik till sina låtar. Jag kan delvis hålla med om en del av kritiken. Ibland låter det illa när HH sjunger, ibland låter det bättre. Hans röst ”försvann” vid en del tillfällen under konserten. Att HH ”lånar” från andra artister stämmer men då han modellerar om låten till något eget så ser jag på det hela som att jag får två förhoppningsvis bra versioner av samma låt.

Konserten var mycket, mycket bra. Då jag inte är speciellt förtjust i HH:s lugna låtar var jag lite orolig att det skulle bli lite trist men på scen växte de flesta av dessa melodier och blev större än vad de är på skiva. De sprittigare melodierna funkar som vanligt alltid och låtar som 2 steg från paradise, Kom igen Lena, Klubbland, Ramlar och En midsommarnattsdröm är bland det bättre jag sett på en konsert. När Ola Salo dök upp som gäst och b.la sjöng Calleth you, cometh I var min fru nära att svimma av extas, själv nickade jag gillande och vill här påpeka att det är en stor känsloyttring från min sida i dessa sammanhang.

Nackdelen med att se en konsert av detta slag är att musiken på plattorna alltid kommer att kännas lite futtigare. HH äger scenen är en helt fantastik liveartist. Jag menar att han och Springsteen spelar i samma liga när det handlar om konserter. Jag är ganska övertygad att mina kompisar som dissade honom skulle ändra uppfattning om de sett honom live. Så sitter man på en biljett till någon av resterande spelningar är det bara att gratulera.