Filmspanarna – tema tåg: Planes, trains & automobiles (1987 USA)

Månadens tema hos Filmspanarna är tåg. Jag halvfuskar lite då min film inte specifikt handlar om just tåg men färdsättet nämns i titeln och man åker åtminstone lite tåg i filmen. Jag såg dock min chans att kasta in den här favoritfilmen och fortsätta på mitt halvt om halvt insomnade ALIM-tema som i fortsättningen kommer dyka upp då och då men inte i kronologiskt ordning.

Det närmar sig Thanksgiving den stora helgen i USA då familjen träffas och äter kalkon. Neil Page jobbar inom reklambranschen och befinner sig i N.Y.C men han har i god tid planerat sin resa hem för att få mysa med familjen över långhelgen. Vad som skulle kunnat bli en enkel resa med flyg mellan New York och Chicago utvecklar sig till en mardröm. Allt som kan gå fel gör det. Hyrbilar som inte existerar, plan som ställs in, bilar som brinner och tåg som går sönder ”in the middle of nowhere”. Allt detta är bara toppen på isberget då Neil ofrivilligt fått en reskamrat, Del Griffith, som har en förmåga att ställa till det. Del besitter även en mycket irriterande förmåga att se allt i positiv dager kanske bra ibland men man vill kanske inte höra den ljusa sidan av livet när allt går åt helvete.

Regissören  John Hughes fick iden till filmen när det tog honom fem dagar att ta sig från just N.Y.C till hemmet i Chicago så man skulle kunna säga att Planes, trains & automobiles åtminstone är inspirerad av verkliga händelser. Filmen är en av mina favoritkomedier och jag vet inte hur många gånger jag sett den. Den har en perfekt casting i huvudrollerna med Steve Martin som Neil och John Candy som Del. Skådisarna matchar varandra perfekt Martin prydlig, artig och korrekt (åtminstone till en början) och Candy jobbigt trevlig med en irriterade personlighet som man egentligen inte kan sätta fingret på vad man retar sig på men i verkligheten skulle jag bli galen av att ha honom i min närhet.

Att jag avskyr att resa gör också att jag kan leva mig in i Neils umbäranden. Flygresor är trånga och tråkiga, bussturer likaså och tågresor ska helst inte innehålla några byten och mitt resmål ska helst vara slutdestinationen så jag kan slappna av på resan. Bil är ok så länge jag inte sitter bakom ratten. Jag är övertygad om att allt krångel som sker under en resa är Guds straff därför att jag vågat mig på något så dumt som att lämna mitt hem. Med denna inställning till resande är det kanske inte så svårt att inse hur mycket jag lider med den stackars Neil.

Som sagt filmen är rolig och har egentligen inga döda punkter. Bortser man från det något sliskiga slutet är det en i det närmaste perfekt komedi.

Regi: John Hughes

Betyg: 9/10

Vad övriga Filmspanare har att säga om tåg ser ni nedan och de håller sig troligtvis närmare ämnet.

Moving landscapes

Fredrik on film

The Velvet cafe

Har du inte sett den

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

 

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

ALIM: Annie Hall (1977 USA)

Egentligen skulle Annie Hall handlat om någonting helt annat. Tanken var först att filmen skulle vara något av ett mordmysterium men under produktionens gång ändrades berättelsen och utmynnade i en av Allens bästa filmer. Mordhistorien skulle även den bli till film men först flera år senare, Manhattan Murder Mystery (1993)

Filmens story är simpel. Det är kort och gott en kärlekshistoria mellan Annie Hall och den judiske komikern Alvy Singer. Vad som gör filmen intressant och större än vad den egentligen är beror på att berättelsen är okronologiskt berättad samt att Allen leker vilt med filmmediet. Som tittare vet jag aldrig riktigt vad som ska hända.

Diane Keaton använde sina egna kläder i filmen och hennes look blev till mode under slutet av 70-talet.

Filmen börjar med slutet där Alvy försöker förstå varför förhållandet mellan honom och Annie tog slut. För att finna svar på den frågan tänker han tillbaka på sin barndom och plötsligt är vi ett klassrum där vi finner en ung Alvy. Redan i början av filmen utmanar Allen oss tittare dels med att avslöja filmens slut samt att börja hoppa i kronologin. Som om inte detta skulle räcka har Annie Hall ett animerat parti,  Alvy talar till oss tittare vi flera tillfällen och i en scen textas det huvudpersonerna tänker under en konversation. Jag är medveten om att det låter en aning förvirrat men tro mig, det är det inte, istället är det makalöst underhållande och roligt. Annie Hall har även en bitterljuv touch, något som jag alltid faller för. Filmen är mycket rolig men mer på det sättet som gör att man sitter och småler och eventuellt skrockar till någon gång. Vill man sitta och gapskratta får man se någon annan film.

Kokainscenen skedde av en olyckshändelse medan kameran rullade. Det blev så lyckat att man beslöt sig för att behålla scenen.

Historien till Annie Hall arbetades fram under timslånga promenader på Manhattan där Allen och hans medförfattare Brickman bollade ideer mellan varandra. Först var det tänkt att filmen skulle heta Anhedonia något som tydlingen innebär att man inte kan uppskatta glädje. Ett ganska passande namn på en film som i mångt och mycket handlar om en man (Alvy) som har svårt att uppskatta livet. Namnet föll naturligtvis inte filmbolaget på läppen som ansåg att filmen skulle vara osäljbar med det namnet. Efter ett par andra förslag blev till slut filmens namn Annie Hall.

Många kända ansikten dyker upp här och där i filmen; Christopher Walken, Shelley Duvall, Sigourney Weaver och Jeff Goldblum.

Annie Hall vann fyra välförtjänta oscars b.la för film och regi. Woody Allen var trots uppmärksamheten och priserna inte nöjd med sin film. Han hade tänkt sig en helt annan film än slutprodukten. Allen har även blivit tillfrågad om han inte kunde göra en uppföljare något han iofs har tänkt på men avfärdat. Något jag är ganska tacksam över. Det känns bra att lämna Alvy och Annie på Manhattan under 70-talet och en uppföljare skulle nog förstöra en del av känslan och stämningen i orginalet.

Längre fram i detta tema kommer jag komma till två filmer som påminner om Annie Hall och definitivt har hämtat inspiration från filmen; When Harry met Sally…… samt 500 days of Summer så man har mycket att tacka Allen för.

Regi: Woody Allen

Betyg 9/10

ALIM: Taxi driver (1976 USA)

Det finns en risk med att se om gamla godingar nämligen att de inte längre är speciellt goda. När jag såg om Taxi driver härom veckan kände jag mig både lite besviken och förvånad. Vad var det som gjorde att jag gillade den här filmen så mycket en gång i tiden? Troligtvis var det att storyn var orginell, nu för tiden är filmens tema vardagsmat, De Niro kändes fräsch när jag såg filmen för första gången, numera går han på halvfart och verkar hoppa på lite vad som helst bara det ger lite klirr i kassan. Det kan vara tankar och känslor som dessa som gör att filmens magi inte riktigt längre består. I Taxi driver har tiden stått stilla men här i veckan satt De Niro i TV med konstig frilla och var ett bevis att allt åldras inte med värdighet, vare sig det är filmer eller personer.

Keitel & De Niro

Trots denna lätt negativa inledning vill jag dock påpeka att Taxi driver är en intressant och definitivt sevärd film. Taxi driver hade däremot kunnat bli en ganska medioker historia då Brian de Palma var först inkopplad som regissör men han byttes turligt nog ut mot Martin Scorsese. Innan Scorsese kom ombord som regissör så var både  Dustin Hoffman och Jeff Bridges påtänkta att spela Travis Bickle. I.o.m Scorsese blev det De Niro som spelade huvudrollen. I rollen som Betsy, Bickles kärleksintresse, ville Scorsese ha en Cybill Sheperd typ. Sheperds agent hörde talas om detta och frågade om inte Scorsese var intresserad av att ha med den riktiga Sheperd i rollen som Betsy. Karaktären Iris, en 12 årig prostituerad,  spelas av Jody Foster. Till den rollen verkar varenda skådis jämngammal med Foster ha sökt eller vad sägs om:  Ellen Barkin, Kim Basinger, Geena Davis, Michelle Pfeiffer, Brooke Shields och Debra Winger för att bara nämna några få.

Fem år senare fick Taxi driver ett otrevligt efterspel då John Hinckley, Jr ”inspirerad” av filmen sköt Ronald Reagan. Hinckley var besatt av Foster och sökte hennes uppmärksamhet.

Taxi driver handlar om vietnamveteran Travis Bickle som inte kan sova på nätterna. För att fördriva tiden kör han taxi och under sina resor i staden växer hans hat mot samhället och speciellt då de kriminella elementen som knarklangare, horor, hallickar m.m. Efter att Travis har blivit nobbad av en tjej, Betsy, bestämmer han sig för att rensa upp i skiten och han väljer att börja med att ”rädda” Iris, en 12 årig protistuerad.

För att undvika att filmen skulle få en x-stämpel var Scorsese tvungen att ändra färgen på blodet i slutscenerna.

Jag har blivit äldre och kanske klokare och Bickle som tidigare (när man var en korkad tonåring) var cool ser jag nu som den han verkligen är: En stolle som skulle behöva vård på valfri psykiatrisk avdelning. Detta gör att jag alinierar mig mot filmens huvudperson, han är bara konstig och besvärande. Travis är en ganska trist galning och filmen utveclas till en intressant men lite småtråkig inblick i en störd människas sinne. Manusförfattaren Paul Schrader hade baserat delar av Travis tankar på Arthur Bremers dagböcker. Bremer är troligtvis okänd för den stora allmänheten men 1972 sköt han politikern George Wallace som siktade på presidentposten. Då De Niro i stort sett är med i varenda scen utvecklas filmen till en enda lång monolog av en galning (för tro inte att De Niro är tyst om han är ensam i bild, pratar han inte med sig själv så bjuder Taxi driver på massiva voice-overs av, just det, De Niro) något som kan vara underhållande men inte i två timmar. Taxi driver är kort och gott lite småseg.

De Niros ”Are you talking to me?” monolog torde vara ganska välkänd. Monologen är improviserad men uppgifterna om inspirationen till den varierar: Allt från Bruce Springsteen till ståupp komiker nämns.

Det finns många bra saker med filmen. Skådisarna är mycket bra och De Niro går helhjärtat in i rollen som Bickle. Bla tränade han upp sig, körde taxi i NYC och lyssnade på Bremers dagböcker i timmar. Då detta är en film som gjordes innan De Niro började spela De Niro så är han mycket övertygande i sitt porträtt av Travis Bickle. Sheperd och Foster är även de bra men deras insats skuggas av De Niro som drar åt sig all min uppmärksamhet. Harvey Keitel dyker upp i en liten men viktig roll som hallick. Till en början skulle alla filmens skurkar spelas av färgade skådespelare men Scorsese som kände att berättelsen riskerade slå an en rasistisk ton bytte ut karaktärerna mot vita skådespelare.

Där Taxi driver lyckas allra bäst är i kameraarbetet och miljöerna som tillsammans med Bernard Herrmanns fantastiska soundtrack skapar ett nästan drömlikt NYC fjärran från skyskrapor, gltter och glamor. Det är när Travis kör sin taxi på regnvåta skitiga gator som Taxi driver är som bäst.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

ALIM: Robin Hood (1973 USA)

Egentligen skulle filmbolaget Disney inte ha gjort Robin Hood. Man hade  planer på en film som baserades på den fransk/tyska folksagan Reynard the Fox som handlar om en trickster, räven Reynard vars främsta fiende är en varg.Trots att Walt Disney var död sedan länge blev det dock hans vilja som styrde. Walt tyckte nämnligen huvudpersonen Reynard inte passade som hjälte. Man la ned projektet men kände sig kanske lite stressade att komma upp med en ny film. Valet föll på den inte helt obekante Robin Hood. Flera av figurerna som man skapat/bearbetat till Reynard följde med i flytten till den nya filmen. T.ex Robin Hood som är en räv och sheriffen i Nottingham har vargskepnad. Broder Tuck var först en gris men rädslan för att verka respektlösa mot kristendomen gjorde att man transformerade grisen till grävling. Vill man vara elak kan man säga att filmen är ett hafsverk, något som märks här och där men konstigt nog är den i mitt tycke en av de mest lyckade Disneyfilmerna och definitivt den bästa versionen av Robin Hood och hans muntra män. Här vill jag tillägga att jag än inte sett Errol Flynns tolkning av Hood (1938), ryktet gör gällande att det ska vara den bästa versionen.

Tidiga skisser på filmens huvudpersoner.

 Egentligen har filmen inte så mycket till handling. Det är Robin Hood som fightas mot den ondsinte Prins John och sheriffen i Nottingham. Detta skildras i olika episoder och filmens final är när Robin Hood stjäl Prins Johns allt guld, något som inte är obekant för de som kollar in Kalle Ankas julafton kl 15:00 på julafton.

Robin Hood och Lille Jon

 Filmen dras som sagt med ett manus som känns ihoprafsat där man lånat skämt och händelser från äldre Disneyfilmer., Kvaliten på teckningarna är inte de bästa men å andra sidan var Disneystudion inne i en period där animationerna ger ett slarvigt intryck. Den perioden startar med Pongo 1961 och slutar med Taran och den magiska kitteln 1985. Pga av budgetproblem använde man sig av animationer från tidigare filmer, b.la Djungelboken och Aristocats. Man återanvänder även animationer flera gånger i filmen. Musiken är inte heller speciellt bra, behöver jag nämna ”Oo De Lally – hoppsan vilken dag”?

Prins John & Sir Väs

 Trots detta så har man lyckats med att få till en av de roligare disneyfilmerna, medvetet eller inte har jag inte den blekaste aning om. Prins John (Peter Ustinov) och Sir Väs (Terry Thomas) är mycket roliga som skurkar. De är inte speciellt skräckinjagande utan nästan lite ömkansvärda. Actionscenerna är underhållande och hela filmen präglas av en uppsluppenhet som inte känns konstlad. Det är också skönt att slippa de moralkakor som nu för tiden dyker upp titt som tätt i filmer från Disney. Jag får intrycket att här chansar man vilt på vinst eller förlust. Som konstnärligt hantverk kanske inte Robin Hood är den mest lyckade av Disneys filmer men underhållande är den!

Regi: Wolfgang Reitherman

Betyg: 7/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

ALIM: The French connection (1971 USA)

De två poliserna Doyle och Russo arbetar inom narkotikaroteln i NYC anar att det är något stort på gång i den kriminella världen. Det går rykten om att ett stort parti heroin är på ingång och välbekanta langare börjar röra på sig. Poliserna har helt rätt i sina aningar. En fransk liga med bas i Marseille är i full färd att frakta ett parti heroin till New York och en katt och råtta lek tar sin början mellan polisen och skurkarna. Filmen är baserad på en verkliga händelser i början av 60-talet och många av filmens karaktärer har sina motsvarigheter i det verkligar livet b.la de två poliserna Doyle och Russo samt ledaren för de franska narkotikasmugglarna, Charnier.

Det här en en klassiker som kanske blivit mest känd för sin biljakt och den hetlevrade polisen Doyle (som går under smeknamnet Popey) spelad av Gene Hackman. Hackman är perfekt som ettrig narkotikaspanare men det var inte alls säkert att han skulle få rollen, filmbolaget ville gärna ha en annan skådespelare i rollen. Det var många namn som föreslogs: Paul Newman (för dyr), Jackie Gleeson, Steve McQueen och Charles Bronson för att nämna några men till slut fick Hackman rollen. Enda nackdelen med Hackmans dominans i filmen är att Rob Schneider som spelar Doyles partner Russo kommer lite i skymundan. Fernando Rey som spelar Charnier var inte ens efterfrågad men blandades ihop med en spansk skådis som Friedkin hade tänkt sig. Rey tackade ja till erbjudandet och det hade gått en bra tag innan man begrep att man hade ”fel” skådis. Då Charnier framstår som en timid snäll gammal farbror som i kynne är Doyles motsats är det intressant att studera deras kamp. Doyle reagerar och agerar Charnier är iskall och beräknande och låter sig inte hetsas upp i första taget. En av filmens höjdpunkter är när Doyle skuggar Charnier i New York och de två gör allt för kollra bort varandra.

Charnier

Vissa personer i min närhet (nämner inga namn då de vill vara anonyma) anser att deras nära och kära kör bil likt Doyle. Om så är fallet ser jag fram mot en rafflande biltur i framtiden för biljakten där Doyle jagar en av skurkarna är hisnande och definitivt en av de bästa biljakter jag sett. Flera av kollisionerna ingick inte i manus utan de skedde av bara farten men fick vara med i filmen då de passade in bra.

Russo & Doyle

The French connection har en dokumentär känsla i sitt berättande där kameran följer poliserna och verka fånga deras dialog som av en händelse.  Det här greppet har även en och annan nackdel. Filmen kan upplevas som opersonlig och kylig. Det kan också kännas som att man missar delar av berättelsen. En del partier av handlingen förklaras inte och man får lägga en och annan pusselbit själv. Personligen stör jag mig inte nämnda berättartekninker, den dokumentära känslan gör att jag får en ökad närvaro i berättelsen och då det inte finns en Beck eller Blomkvist som förklarar för tittaren hur allt hänger samman får jag tänka lite själv. Trevligt med filmmakare som litar på att publiken åtminstone besitter en viss intelligens. The French connection hör definitivt till en av mina favoriter i kriminalgenren. Det kom en uppföljare men den var inte lika imponerande.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10

ALIM: Scrooge (1970 Storbr)

När folk börjar spana in baddräkter och fundera vad de ska göra under semestern dyker det upp en julfilm på bloggen. Det kunde inte ligga mer fel i tiden men när jag nu har valt en julfilm att representera 1970 får jag stå mitt kast. Å andra sidan så snöar det ute just nu så helt malplacerad är kanske inte Scrooge.

Charles Dickens historia A Christmas carol är en av  mina favoritberättelser. Jag tröttnar aldrig på att se historien om Ebenezer Scrooge vid jultider. Det har gjorts otaliga versioner av Dickens julsaga men den här ligger mig varmast om hjärtat.

Scrooge utspelar sig vid juletid  i London under den andra halvan av 1800 talet. Ebenezer Scrooge driver en framgångsrik firma men han är inte lyckligare för det. Han är snål, vresig och unnar vare sig själv eller andra något av livets goda. Han vägrar ge pengar till välgörande ändamål och anser att fattighusen är en ypperlig instution så patrasket hålls från gatorna. Grinigast är Scrooge kring juletid då han håller på att förgås av folks välvilja och givmildhet. På julaftonsnatten får Scrooge besök av sin avlidne kompanion Marley som varnar honom att hans nuvarande liv kommer leda Scrooge i fördärvet efter döden. För att Scrooge att ändra sitt leverne kommer han få besök av tre spöken under natten.

Alec Guiness som Jacob Marley

Scrooge står och faller med om man gillar musikaler eller inte. Då jag är förtjust genren så förklarar det delvis varför jag gillar filmen. Musiken är mycket bra och lyckas väl med att förmedla karaktärernas känslor. Sångerna förstärker berättelsen och de blir något mer än bara spektakulära sång och dansnummer som bryter storyn.

När man skulle besätta huvudrollen erbjöd man Albert Finney huvudrollen men han tackade nej. Richard Harris fick erbjudandet att spela Scrooge men tackade även han nej. Rex Harrison visade intresse för rollen men drog sig ur. Erbjudandet gick återligen till Finney som nu tackade ja till att spela Scrooge. Finney som inte ens fyllt fyrtio spelar den åldrade Scrooge med bravur. Han stapplar fram genom filmen och är så där härligt tjurig, grinig och illvillig som karaktären Ebezerer Scrooge ska vara. Om man ska invända pånågot av Finneys skådespelarprestation är det väl att han sjunger hellre än bra men det är uthärdligt.

Miljöerna är fantastiska och filmteamet har lyckats väl med att bygga upp en romantiserad bild av det victorianska London. De effekter som är med i filmen är mycket bra för att ha fyra decennier på nacken. Man har även lagt till en scen som inte är med i boken där Scrooge får göra en vända till helvetet, tillägget stör inte utan passar väl in i berättelsen. I del versioner av A Chritmas Carol går Scrooges karaktärsförändring lite väl snabbt men 1970 sker den gradvis och jag köper karlns förvandling från ondskefull gringubbe till granskapets gogubbe.

Albert Finney som Scrooge

Nu kan det kännas lite märkligt att se en julfilm men när dagarna blir mörkare och snön faller är detta en perfekt film att plocka fram för att lysa upp i vintermörkret – bara man klarar av Finneys och Alec Guiness (!) sång.

Regi: Ronald Neame

Betyg 8/10

ALIM: On her Majesty´s Secret Service ( 1969 Storbr )

Nästa film i temat A life in movies har jag redan skrivit om. jag har bara piffat upp texten en aning. Här kan man läsa om den bästa Bondfilmen genom tiderna.

ALIM: The Party (1968 USA)

The Party är det enda samarbetet mellan regissören Blake Edwards och Peter Sellers utöver filmerna om kommisarie Clouseau. Det var många år sedan jag såg den sist men jag ville minnas att jag fann filmen mycket rolig, frågan var bara om jag skulle uppskatta The Party i dagsläget?

The Party handlar om en misslyckad indisk skådespelare, Hrundi V. Bakshi, som på helt egen hand lyckas sänka en hel filmproduktion. Ödet gör att  Hrundi råkar bli inbjuden till en fest där värden är producent av tidigare nämnda film. Egentligen är det inget större fel på Hrundi. Han är bara lite småklantig, har otur och är kanske inte riktigt anspassad till den sociala situationen. En kombination som bådar för många pinsamma situationer.

Manuset var mycket kort och en stor del av filmens scener improviserades fram. Något jag inte tänkte på under filmens gång men så här i efterhand märks det. En del skämt dras ut i det oändliga känns det som, det kan bero på improvisationen eller att man blivit van vis dagens snabbare berättartakt.

The Party är tyvärr inte lika rolig som jag ville minnas. Sellers karaktär är inte speciellt rolig, ja han är på gränsen till småirriterande och larvig, tempot är tidvis småsegt och Edwards verkar tappa kontrollen över filmen under den sista halvtimmen. I ren desperation låter han folk trilla i husets pool. Har man sett en och annan film av Edwards vet man att just detta är lite av hans signum, troligen fann han folk som blev blöta vara otroligt roligt. När man sedan kastar in en elefant, lödder och en Sellers som ska spela full indier blir det bara fjantigt.

The Party får dock betyget godkänt pga en del bra scener samt en skön 60-tals känsla. Lite nostalgi får man unna sig ibland. Huset där festen hålls är en fest för ögat med eldstad, spiraltrappa, pool och heltäckningsmattor. Henry Mancini lyckas även peta in en trevlig liten låt som sjungs av Claudine Longet något som förstärker nostalgikänslan. Men i ärlighetens namn föredrar jag filmerna om kommisarie Clouseau.

Regi: Blake Edwards

Betyg: 5/10

ALIM: Guess who´s coming for dinner? (1967 USA)

Herr och fru Drayton ( Spencer Tracy & Katharine Hepburn) borde vara överlyckliga då deras dotter Joey gjort ett riktigt kap. Den eventuellt blivande svärsonen John är en ansedd läkare som jobbar bla för F.N, han är stilig, välklädd, hederlig och har en fin amerikansk moral (han tror inte på sex före äktenskapet) som grädde på moset är han den amerikanska drömmen personifierad dvs han har arbetat sig till sin samhällsposition och lever inte på några ärvda pengar. Det är bara ett stort problem nämligen att John är afro-amerikan och dottern är vit.

Guess who´s coming for dinner gjordes 1967 då ungdomsrevolten och medborgarrättsrörelsen var som hetast i USA. The Summer of love var i antågande, Martin Luther King var i ropet och förändringarnas vindar blåste. Filmens kärnfråga, giftermål mellan svarta och vita var och är tyvärr fortfarande en het potatis i en del inskränkta kretsar. När Guess who´s coming for dinner spelades in var det enligt lag förbjudet för vita och afro-amerikaner att gifta sig i 17 amerikanska delstater. Den lagen finns numera inte.

Hepurn & Tracy

Filmen bygger på en ide, nämligen hur föräldrarna till paret kommer att reagera. Speciellt intressant blir det i Herr Dreytons fall som i alla år kämpat mot fördomar och är en enligt amerikanska mått mätt liberal. Något som f.ö tydliggörs då han har ett kort av FDR på sitt skrivbord om vi tittare av en händelse skulle vara tveksamma vart han står politiskt. Mamman i familjen dras med i dotterns lycka och stöder bröllopet men pappan är tveksam ”han gillar det inte” i huvudsak pga alla problem paret kommer att stöta på i det fördomsfulla samhället. Då svärsonen sagt att det inte blir något giftermål om inte brudens föräldrar samtycker (han är som sagt überpräktig) sätts hela situationen på sin spets. Mr.Drayton måste fatta ett beslut.

Houghton & Poitier

Större delen av filmen utspelar sig i föräldrarnas lyxvilla som har en vidunderlig utsikt över San Francisco. Något som jag uppskattade att vila ögonen på under filmens gång trots att det är ett kulissbygge. Under filmen kommer det och går folk i hemmet som talar om vad de tycker om det blivande äktenskapet. Egentligen är hela filmen ett enda långt argumenterande kring en känslig fråga och skulle kunna riskera att bli pladdrig men berättelsen är underhållande av många skäl. Man har skrapat ihop en fantastisk ensemble med kvartetten Katharine Hepburn och Spencer Tracy som mamma och pappa Drayton samt Katharine Houghton  och Sidney Poitier som det unga paret. Dialogen är rapp och det uppkommer ett flertal roliga samt pinsamma situationer som jag finner underhållande. Filmens frågeställning är intressant och är tyvärr aktuell än idag både i Amerika men även i Sverige bara man bara skrapar lite på ytan.

Även Johns föräldrar är måttligt förtjusta över sin sons val av fästmö.

Om filmen skulle spelats in idag skulle en stor del av dialogen vara tvungen att bytas ut. John får finna sig i att bli kallad både boy och neger. Det förekommer även en dialog om skillnaden mellan vita och svarta när det rör sig om rytmen i blodet. Filmen är därmed intressant som ett tidsdokument på hur språk och attityder ändras. Idag skulle nog Mr.Drayton kallas för rasist men 1967 är han i det närmaste en antirasist.

Guess who´s coming to dinner kan kanske av somliga uppfattas som lite stel i utförande men jag tycker att filmen har ett bra flyt. Vad jag mindes var filmen svartvit, till min förvåning var den i färg. Troligtvis beror detta på att vi inte hade färg-tv när jag såg filmen förra och första gången under det tidiga 70-talet. Spencer Tracy var döende när filmen spelades in och han dog endast två veckor efter att filmen var klar. Med etta i åtanke gör han en fantstisk rollprestation. Det kan ha varit en förklaring till att Hepburn ser gråtmild ut under större delen av filmen. De två var nämligen ett par på riktigt, dock ej gifta. Hon såg aldrig den färdiga filmen då minnena var för plågsamma.

Regi: Stanley Kramer

Betyg: 7/10