ALIM: The Good the bad and the ugly (1966 Italien)

Det första som slår mig när jag ser filmen är ljudet, det är kristallklart och genomträngande. Klappret från hästarnas hovar, vinden som blåser och maten som äts.  I Leones film känns det som att ljudet spelar lika stor roll som skådespelarna och tillsammans med Morricones musik och de karga miljöerna skapas en känsla av unik närvaro. Filmen går genom rutan och blir nästan tredimensionell. Jag vill här tillägga att jag ser filmen på en helt vanlig tv utan något extra ljudsystem.

The Good The Bad and The Ugly (GBU) är den avslutande delen av de filmer som går under namnet dollartriologin. Alla filmerna är gjorda av den italienske regissören Sergio Leone och har Clint Eastwood i huvudrollen. Då de två första filmerna varit framgångsrika lyckades Leone få till en större budget till sin sista film och det märks men det är på både gott och ont.

The Good

The Good

Handlingen rör sig om två desperados, Blondie (The Good) och Tuco (The Ugly) som av en händelse fått nys om en stor skatt som ligger begravd på en kyrkogård. Problemet är att de behöver varandra i sökandet efter skatten då de var för sig har en pusselbit till fyndet. Tuco vet namnet på kyrkogården och Blondie vet namnet på graven där guldet är nedgrävt. Sökandet efter skatten är inte heller helt oproblematiskt då det är mitt under det amerikanska inbördeskriget samt att en tredje person fått nys om skatten, Angel Eyes(The Bad).

Good-bad-Ugly-Blu-2

The Bad

Då Leone fått extra klirr i kassan kunde han satsa pengar på scener med många statister, explosioner och fältslag. Det är den biten av filmen jag har lite svårt för. Nu var visserligen Leones ide att visa krigets vansinne. Ett budskap han formligen trycker ned i halsen på tittarna. Speciellt subtil är inte filmen och dess budskap. För att få tid till allt krigande har filmen en speltid på nästan tre timmar och den känns ibland lite seg. Just speltiden kan variera GBU finns vad jag vet i två versioner dels den jag nyligen sett samt en ca halvtimme kortare version. Det kan vara bra att veta när om man ska köpa filmen.

The-Good-Bad-Ugly

The Ugly

Filmens är som bäst när kriget hamnar i bakgrunden. Då är det hårdkokt spagettivästern när den är som bäst. Fåordiga män, svettiga och täckta av damm filmade i närbild med konstiga kameravinklar. Just samspelet mellan de tre antagonisterna är det mest intressanta. Slutscenen på kyrkogården är ett mästerligt sampel mellan kameraåkningar, skådespeleri och Morricones fantastiska soundtrack hade det varit mer av den biten hade GBU varit en fullpängare. Jag är också förtjust i den något naiva berättarstilen något som jag många gånger finner italienska filmer präglas av. En del kan kanske finna det lite fjantigt men jag gillar det, på något sätt känns det äkta och ärligt.

Filminspelningen kantades av en del problem. Eastwood och Leone var inte överdrivet förtjusta i varandra. Eastwood var ett tag tveksam till att ta rollen som Blondie men pengar och en ny bil i bonus övertygade honom. Eli Wallach höll på att stryka med tre gånger under inspelningen: Han råkade han dricka frätade syra, en häst gallopperade iväg med en bakbunden Wallach i sadeln och slutligen höll han på att förlora huvudet i en scen.

Det är just Tuco som är den klarast lysande stjärnan i filmen. Trots att han är en ganska osympatisk person utan skrupler är det han som tittarna kan identifiera sig med. Han är den av de tre huvudpersonerna som visar mest känslor och har glimten i ögat. Det är också Tuco som vi tittare får lära känna bäst i.o.m en episod i ett kloster där han träffar sin bror, något som f.ö var Wallach ide.

Detta skulle bli den sista filmen då Leone och Eastwood samarbetade. Leone försökte få Eastwood i rollen som Harmonica i Once upon a time in the west men Eastwood tackade resolut nej och det blev som bekant Charles Bronson i rollen som Harmonica. Bronson tillfrågades även för rollerna som Angel Eyes och Tuco men den gången tackade han nej till båda erbjudandena.

På det hela är GBU en bra film men som studtals känns lite för lång eller möjligtvis att jag har svårt att ta till mig krigstemat. Bra skådespeleri, fantastiskt ljud, underhållande kamerååkningar och ett otroligt soundtrack av Morricone gör detta till en högst rekomedabel film som man inte bör missa.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 8/10

Nytt tema: ALIM

Då Bondtemat närmade sig slutet började jag fundera på om jag skulle starta upp något nytt tema. Det var ganska trevligt att ha något som var kontinuerligt på bloggen och många läsare verka uppskatta ett tema. Jag funderade på vad jag eventuellt skulle välja. Alla Oscarsvinnare för bästa film? Cronenberg? Slutligen fastnade jag för att köra  filmerna som jag valt i A Life in movies. Skälen var många; Dels var det ett bra tag sedan jag sett många av filmerna och några har jag bara sett en enda gång. Det blir spännande att se om jag fortfarande uppskattar de filmerna. Det blir även lite blandade filmer för i ärlighetens namn så stod Bond mig upp till halsen en period. Då det rör sig om över 40 filmer så lär det ta ett tag innan allt är klart men det spelar inte så stor roll, jag har inte åtminstone så värst bråttom. A life in moviveis (ALIM) kommer dyka upp på Filmitch blogg med ojämna mellanrum och jag hoppas ni hänger med 🙂

A life in movies 3

Då var det dags för den tredje och sista delen av ”A life in movies”. Här blir det lite deppigare och så kallade ”storfilmer” lyser med sin frånvaro ( nästan ). Det kanske är så att film var bättre på bio förr. Joel ska ha tack för att han introducerade den här iden, han bad också om några tankar om hur det var ”förr i tiden” ( 😉 ) innan VHS och DVD. Naturligtvis kommer dessa tankar jag kan inte negligera en sådan önskan men jag måste samla mina tankar en aning först. Titta gärna in hos BRCFiffi och RWC  som har gjort liknande listor.

1996 Trainspotting, Klippningen, musiken, tempot skådespelarna ja allt klaffade när filmen kom. Man skulle kunna tro att Trainspotting skulle kunnat bli daterad, filmer som anstränger sig för att vara moderna blir oftast det, men den känns lika fräsh än i dag. Filmen är något så ovanligt som en ganska rolig skildring av missbruk och misär. Att Trainspotting skulle vara en reklamfilm för knark som en del kritiker menar har jag svårt att förstå men en del debattörer finner kanske lyckan att gräva i toalettskålar på sunkiga toaletter?

1997 Titanic Den här smetiga melodramen borde jag egentligen inte gilla.  Jag som knappt står ut att se  Julia Roberts efter Notting Hill och Pretty Woman. Men i biomörkret hände något, jag sögs in i berättelsen, slappnade av och tillät mig för en gångs skull att helt enkelt bara acceptera filmen och då var och är den helt fantastisk, trots att jag hittar en och annan sak som stör mig.

1998 Lock, Stock and Two Smoking Barrels Skulle kunna beskrivas som en förvecklingskomedi där folk dör som flugor. Många gillar Tarnantinos gangsterfilmer men jag tycker faktiskt att Ritchies två första filmer slår både Pulp fiction och Reservoir dogs. Varför? De är helt enkelt både roligare och rappare och därmed avsevärt mer underhållande.

1999  The Matrix Aldrig har väl folk i långrockar och solglasögon varit så coola. Ett actionäventyr som blandats med lite existensiell mumbojumbo för att ge sken av att verka djupare än vad det faktiskt är, men det spelar ingen roll för Neo, Morpheus och Trinity är übercoola. Tyvärr kom det två uppföljare som är avsevärt sämre.

2000 Requiem for a Dream Till tonerna av ett  fantastiskt soundtrack och läckra bildlösningar får vi följa fyra personerns resa rätt ned i droghelvetet. En film man skulle visa på alla skolor men då skulle man troligtvis få figurera i Expressen med pixlad bild.

2001 Donnie Darko Har än idag inte riktigt räknat ut vad filmen handlar om men det här är en rolig, förunderlig, sorglig och sällsam historia som spelas upp inför mina ögon var gång jag ser den. Det finns saiter på nätet som förklarar filmen men jag vägrar att besöka dessa. Jag vill ha kvar mystiken om Donnies öden och äventyr.

2002 Irréversible Kanske en av de mest obehagliga filmer jag sett. Jag drog mig i det längsta för att se den då jag hört att den skulle vara mycket obehaglig men när jag väl såg den satt jag som förtrollad.Deprimerande buskap och film men samtidigt är det en film som får mig att tänka efter över livet och val man gör.

2003 The Station Agent Kanske skulle jag valt Elephant men den här lilla solskenshistorian är väl värd att lyfta fram. Trevlig, smårolig och den betonar att alla behöver vänner hur udda och jobbiga de än kan vara. Jag förvandlas till en liten solståle av glädje när jag ser filmen.

2004 Dawn of the Dead Att jag fick nöjet att se den här filmen på bio kan jag tacka Sandrews för då SF inte tänkte visa filmen i Karlstad. Sandrews fick rätten att visa filmen på landsorten och jag fick nöjet att ”njuta” av snabba zombies i en av de bästa nyinspelningarna som gjorts. Spännande historia med en öppningsscen som är svårslagen. Att jag upptäckte Johnny Cash tack vare filmen ser jag som en stor bonus.

2005 Hostel När den här filmen var slut behövde jag inte klippa naglarna på en månad eller två. Filmen har ett rykte om sig att vara äcklig men den är faktiskt ganska ”snäll” för att vara en film i den s.k tortyrskräckgenren. Däremot är den otroligt spännande och är faktiskt riktigt djup för att vara en skräckfilm. Min dotter skakar däremot på huvudet när det gäller den här filmen. ”Det är bara en massa sex” säger hon och Emma Gray Munthe gav den en etta, undrar om vi sett samma film?

2006 El laberinto del fauno En vacker men samtidigt sorglig och mörk saga från Spanien får bli mitt val för det här året. Filmen kändes ovanligt fräsch, kanske för att regissören vågade att ta ut svängarna.  Man kan bara ana hur berättelsen blivit i händerna på ett par klåfingriga amerikanska producenter.

2007  Sunshine Slutet är svagt men annars är detta en av mina favotitfilmer i SF genren. Tempot är sakta men det finns ett par tre nagelbitarscener, skådisarna är ypperliga och filmen är otroligt vacker. ”Capas jump” hör till mina absoluta favoritscener – all time. Sunshine visar Danny Boyles spännvidd han har b.la gjort Trainspotting som i utförande nästan är den här filmens motsats.

2008  De ofrivilliga Roligt att kunna få med åtminstone en svensk film på listan. Ångestfulla episoder staplas på varandra men samtidigt är filmen rolig och har en viss värme. Jag blir åtminstone inte deppig när jag ser den. Bara öppningsscenen med fyverkeriet är värd biobiljetten.

2009 500 days of summer Vemodig men samtidigt lite hoppfull, så väljer jag att tolka en av mina absoluta favoritfilmer i alla kategorier. Jag såg den av en händelse för första gången i Polen, jag hade inga förväntningar alls och hade inte en susning om vad filmen rörde sig om. Det är kanske då chansen att filmer blir som bäst?

2010 Kick Ass Det känns lite trist att avsluta listan med ett av de sämsta filmåren åtminstone under min livstid so-far. Det får bli den här pigga, roliga men våldsamma berättelsen om en superhjälte wannabe som får avsluta My life in movies…..so far 😉

A life in movies 2

Då var det dags för del två av A Life in movies. Den täcker upp det famösa 80-talet med axelvaddar och fluffigt hår samt första halvan av av det lite mer grådaskigare 90 -talet. Jag märker att det blir allt svårare att välja film ju längre ned jag kommer på listan. Det är många favoriter som får väljas bort.

1981 Raiders of the Lost Ark Den ultimata äventyrsfilmen. Jag bara satt och gapade på biografen då jag inte hade sett något liknande tidigare. Tyvärr kommer man nog aldrig att bli överraskad på samma sätt igen. Dels för att det är svårt att toppa den här filmen men även att nu för tiden vet man tyvärr nästan allt om filmerna innan man ser dom, åtminstone de s.k  storfilmerna. Allt är inte av godo i dagens informationssamhället.

1982 Blade Runner  En av få SF-filmer som fortfarande känns modern trots att den snart är trettio år gammal. När Hauer håller sitt halvflummiga sluttal blir jag faktiskt lite fuktig i ögonvrån och då är har den en given plats på listan.

1983 Rumble Fish  Det finns filmer från det här året som är avsevärt bättre och mer underhållande (  t.ex Wargames & The right stuff ) än Coppolas ganska skitnödiga historia om ungdomar på drift. Han gjorde f.ö två filmer i samma genre detta året, Outsiders är den andra. Men det är något i den här filmen som gör att jag inte riktigt kan släppa den. Ljuset, fotot, musiken gör denna ganska banala historia till något av en drömupplevelse som har bitit sig fast genom åren.

1984 Once Upon a Time in America  Ordet britterljuvt har nog aldrig passat bättre för att beskriva en film. Långsam t.om på gränsen till småtråkig kan en del säkert tycka men ack så vacker och sorglig. Älskar filmen.

1985 Back to the Future Tillsammans med 1986 års val en av filmerna som definierar mitt 80-tal även om den här filmen till största delen utspelar sig på 50 talet. Jag tröttnar aldrig på att se den. Crispin Glover är helt underbar i rollen som George McFly. Det var synd att han inte ställde upp i del två och tre i serien, jag är ganska övertygad att de filmerna hade blivit bättre.

1986  Ferris Bueller’s Day Off, Jag har alltid varit avundssjuk på Ferris. Jag skulle också vilja ha en dag som Ferris men tyvärr är det bara i filmens värld man kan hinna med lika många aktiviteter som han lyckas med på en dag. Rolig och respektlös med ett underbart soundtrack.

1987 Planes, Trains & Automobiles Arnold och The Predator får se sig besegrade av Steve Martins och John Candys roadmovie som går vinnande ur striden. Roligt och oftast  ( det kanske inte är speciellt trevligt att torka sig i ansiktet med ett par begagnade kalsonger )trevligt och det kan räcka långt t.om så långt att man hamnar på den här listan.

1988 Midnight Run Att De Niro kunde vara rolig trodde jag aldrig innan jag såg den här filmen. Regissören Martin Brest  klämmer ut det bästa ur hela ensamblen, De Niro, Grodin, Kotto m.fl. Storyn är kanske inte så märkvärdig men den är gjord med ett gott humör och är mycket rolig.

1989 When Harry Met Sally… Gå och se den sa min fru. Den verkade inte vara speciellt upphetsande på pappret men efter lite tjat och påståenden att jag skulle ångra mig så gick jag halvt om halvt motvilligt för att se den. Jag  har tappat räkningen på hur många gånger jag sett om filmen sedan dess.

1990 Goodfellas,  Bästa gangsterfilmen slut på diskussionen.

1991 Terminator 2: Judgment Day,Både Silence of the lambs och Beauty and the beast får stryka på foten när Arnold dundrar fram som the terminator i den bästa uppföljaren som gjorts. T2 var verkligen en WOW upplevelse att se på bio. Den hör också till den exklusiva skara filmer som jag kan sätta mig ned och titta på när som helst. T2 är alltid rätt oavsett årstid, tid på dygnet eller humör.

1992 Strictly Ballroom, Om man är lite ledsen och deppig är Strictly Ballroom ett bra botemedel. Filmen är en glädjechock som jag inte kan värja mig emot trots att den innehåller alla klyschor och är lite småtöntig, man blir bara glad helt enkelt.

1993 The Remains of the Day, Jack Skellington får ursäkta men en engelsk butler som går omkring och muttrar, pustar och stönar blir 1993 års filmminne. Anthony Hopkins gör sitt livs roll i samspel med Emma Thompson som tyvärr ibland glöms bort i sammanhanget. Med små medel lyckas Hopkins förmedla stora känslor. oerhört vacker och sorglig film.

1994 The Shawshank Redemption Ligger etta på IMBD kanske lite oförtjänt men det är en film som passar ”alla” därav tror jag anledningen till den höga placeringen. Gripande och engagerande historia som inte blir tråkig trots tre timmars speltid. Baserad på en läsvärd historia av Stephen King för en gångs skull lyckas man med att göra en bra film av en bra bok.

1995 Se7en Trodde att jag sett det mesta i seriemördargenren i.o.m Silence of the lambs och där bedrog jag mig. En djävulsk plot mardrömslikt iscensatt av Fincher gör detta till en av mina favoritskräckisar för försök inte sälja in filmen som en thriller. Från förtexterna och framåt satt åtminstone jag med en obehagskänsla i magen. Det kan i och för sig berott på att jag har som vana att proppa i mig godiset redan under reklamfilmen.

A life in movies 1

 Joel har gjort en mycket fin och ambitiös lista på sin blogg. Efter att han utmanade mig att göra en likadan har jag gått omkring och tänkt likt professor Balthazar; Vilka filmer? Vilka ska jag välja bort? Till slut la jag upp tre kriterier: Filmens nostalgiska värde, hur bra jag tycker den är idag samt hur gärna jag ser om filmen. Listan är egentligen mer intressant om man tittar på vad man valt bort, men som sagt det var bara en film per år så några filmer har fått stryka på foten. Jag har valt att dela upp min lista på tre poster då jag tyckte det skulle bli en alldeles får lång lista att ta till sig på en gång då jag är urgammal 😉

1966 The Good, the Bad and the Ugly: Västernfilmer har alltid legat mig varm om hjärtat. jag kommer ihåg då det bara fanns två tv-kanaler, ingen VHS eller DVD. Ville man ha lite action var nog västern det mest rafflande som kunde erbjudas, åtminstone innan man fyllt 15 och fick se barnförbjudna filmer. Därför passar det ganska bra med en av de bättre västernfilmerna för starta denna digra lista.

1967 Guess Who’s Coming to Dinner: Detta är troligtvis den första filmen på listan som jag sett. Jag var nog en åtta, nio år och hängde med hjälpligt i textningen. Jag har bara sett filmen en gång men av någon anledning glömmer jag den aldrig.

1968 The Party: En av Sellers roligaste filmer, åtminstone fram till det krystade slutet där Edwards inte riktigt vet vad han ska göra med sin story. Huset där partyt utspelas är dock filmens största behållning. Ljuvlig sextiotals design och ända sedan jag såg filmen har jag älskat detta årtionde med klara färger och allergiframkallde heltäckningsmattor.

1969 On Her Majesty’s Secret Service: Den bästa Bondfilmen OCH en av mina favoritfilmer överlag. det skulle dröja nästan 40 år innan man nästan lyckades göra en bondfilm av samma kaliber.

1970 Scrooge: Marcus skulle nog välja Hertzogs dvärgfilm men då en av de bästa versionerna av Dickens julsaga filmades det här året i musicalform är mitt val inte speciellt svårt.

1971 The French Connection: Gene Hackman och Roy Scheider på jakt efter ett stort parti knark som är på väg till New york. Skitigt, grått och sunkigt och en alldeles fantastisk kriminalfilm som hör till mina favoriter i genren. Hackman gör en av sina bättre roller som den koleriske polisen Popeye.

1972 The Godfather, En klassiker som jag kan se om hur många gånger som helst. Jag avundas de som inte har sett den än, vilken upplevelse.

1973 Robin Hood (Walt Disney) Såg filmen när jag var en 10 ,11 år gammal. filmen var den sista tecknade jag såg tills jag fick barn igen. Ett ganska dåligt tecknat äventyr men med ett roligt och fartfyllt manus. Jag anande att det var dags att göra ett genrebyte då jag satt och irriterade mig på att ungarna inte kunde hålla truten. Måttet var rågat när någon fick bära ut en unge som vrålade ”De får inte hänga Broder Tuck”.

1974 The Godfather Part II, Uppföljaren av 1972 års filmval är minst lika bra men mörkare och deppigare. Pacino gör här sin bästa roll i karriären. Även De Niro dyker upp på ett hörn. Gillar man den första filmen får man inte missa fortsättningen.

1975 Jaws det är bara att tacka Spielberg för att han förstört en eventuell dykar/surfingkarrär. I saltvatten går man aldrig längre än i till knäna allt annat är ren och skär idioti. Filmen såg jag första gången i Marocko av alla ställen. Då skådisarna var dubbade till franska fattade jag inte ett dyft men det spelade ingen roll, filmen var fantastisk.

1976 Taxi Driver, Musiken stämningen och De Niro gör detta till en av mina favoriter från årtiondet. Historien är kanske inte den starkaste men Scorsese har lyckats koka en riktigt bra soppa på en spik.

1977 Annie Hall Jag säger bara: La-di-da. Roligt och medryckande, Woody Allen och Diane Keaton är i topp. En av mina favoriter av Allens digra produktion.

1978  Halloween Kanske inte min favoritslasher men musiken och stämningen gör detta till en given film på listan.

1979 Alien Åh vad vi var glada den där dagen då vi lyckades komma in på barnförbjuden film. En halvtimme in i filmen satt jag och svor över biografvaktmästaren som inte skötte sitt jobb. Han borde väl ha sett att jag inte var femton !? En av få filmer jag haft mardrömmar efteråt.

1980The Shining Mitt under föreställningen på den fullsatta biografen hoppar för mig en helt okänd tjej upp i mitt knä och bara skriker av skräck när Nicholson går bärsäkargång på hotel Overlook. Bara den händelsen gör att filmen platsar på min lista, att det sedan är en av de bästa filmer som gjorts gör inte saken sämre.

fortsättning följer nästa vecka

ALIM:Halloween (1978 USA)

Halloween startar med något som måste vara ett rekordsnabbt ligg en halloweenafton 1963. Sexakten följs av ett mord där förövaren är den 6 årige Michael Myers och offret är hans storasyster. På mentalsjukhuset behandlas Michael av läkaren Sam Loomis. Loomis inser efter en tid att Michael är ondskan personifierad och gör allt i sin makt för att hålla sin patient inspärrad livet ut. Det hjälper inte efter femton år på instution rymmer Michael med siktet inställt på sin gamla hemstad Haddonfield. Dr. Loomis är honom hack i häl.

Halloween gjordes för en spottstyver i filmsammanhang, 320 000$ men har spelat in 60 miljoner $ så man kan lugnt säga att filmen blev en formidabel succe´. Naturligtvis märks det att det är en lågbudgetfilm men Carpenter lyckas mer än väl med att förvalta sin knappa budget men allt går inte att dölja. Efter att ha sett filmen ett antal gånger reagerar jag på att Illinois där Haddonfield ligger varkar vara ovanligt grönt för att vara senhöst. Det beror på att filmen spelades i under våren i Californien. För att skapa lite höstkänsla köpte man papperslöv och målade löven i höstfärger. Budgeten förklarar även bristen på halloweenpynt i husen. Man köpte en mask som föreställer James T. Kirk (Star trek) och målade den vit. Detta kom att bli Myers signum likt Jasons (Friday 13th) hockeymask. Valet av masken är mycket lyckat då Myers utstrålar total omänsklighet med sin vita mask. Med en större budget kan man misstänka att filmakarna haft råd med en smikös som troligen gett Myers någon form av missbildning istället och vips hade filmen blivit mindre ruggig. Carpenter har lyckats knåpa ihop en bra film med små medel.

Peter Cushing och Christopher Lee erbjöds att spela rollen som doktor Sam Loomis. De tackade nej och erbjudandet gick Donald Pleasence, något som jag är glad för då han gör en paradroll som den hetsige doktorn. Jamie Lee Curtis gör huvudrollen som tonårstjejen Laurie. Curtis är dotter till skådespelerskan Janet Leight som b.la gjort Psycho För att vara Curtis långfilmsdebut gör hon mycket bra i från sig.

 

Detta är en klassiker i genren och även en av mina tidigare favoritfilmer, men frågan är om den håller än idag? En del filmfantaster anser att man måste se på filmer i sitt sammanhang dvs är de trendsättande, hur nyskapande var de när de kom osv. Jag delar inte denna åsikt, om en film är tillräckligt bra håller den oavsett ålder. Carpenters film har tappat lite under årens gång. Den främsta anledningen till detta är att Halloween lider lite av sitt långsamma tempo. Carpenter gör dock sitt bästa för att hålla oss tittare på alerten. Filmmusiken är bland det bästa som skrivits och den ger en ödesmättad stämning filmen igenom. Musiken skrev f.ö av Carpenter på fyra dagar. Regissören satsar också på många s,k jump-scares kanske lite väl många om ni frågar mig. Det blir lite löjligt på sina ställen. Kameraarbetet är den tredje komponenten som Carpenter använder sig av för att hålla vårt intresse uppe. Kameran rör på sig hela tiden och man får en ständig känsla av att personen i bild är bevakad. Kameran blir våra ögon. Egentligen händer det inte så mycket, det är först de sista 20 minuterna som Halloween tar ordentlig fart men då är det å andra sidan 20 klassika minuter.

Otaliga uppföljare har kommit den ena värre än den andra men Halloween 2 (1981) samt H20 är sedvärda.

Regi. John Carpenter

Skådespelare: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis

Betyg: 7/10