Extraction (2020 USA)

När sonen till en drogbaron kidnappas av konkurrenterna hyr denne in ett gäng legosoldater för att befria pojken. Det verkar vara ett komplicerat uppdrag då sonen hålls fången i staden Dacca som mer eller mindre styrs av kidnapparna. Legosoldaterna och deras ledare Tyler Rake verkar dock kunna fixa fritagningen som är minutiöst planerad. Naturligtvis går det åt skogen (annars hade det blivit en väldigt kort film) och Tyler finner sig vara ensam med drogbaronens son jagad av  miljonstaden Daccas invånare med ett pris på sitt huvud.

Det var länge sedan jag såg en riktigt bra actionrulle. Min senaste förhoppning på bra action, 6 Under, sköts i sank efter femton minuter (vilken dynga!) därför kändes det skönt att få se en rulle som har full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande, med en stabil skådis i huvudrollen samt avslutas med en kanonscen på en bro med helikoptrar, soldater och krypskyttar. Jag bockar och tackar till alla inblandande och hoppas på en lika bra uppföljare då slutscenerna hintar om att en sådan eventuellt kan komma.

Regi: Sam Hargrave

Betyg: 8/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Bloodshot (2020 USA)

Bloodshot var den sista film jag såg på bio innan biograferna stängde. Är det sådan här skit som ska upp på repertoaren kan de lika gärna vara stängda ett tag till. Ibland förundras jag över vilken kakamoja som går upp på bio medan andra filmer förpassas direkt till DVD.

Filmen har en liknande handling som Robocop. En soldat, Ray Garrison, väcks till liv efter sin död med hjälp av nanorobotar och får tack vare dessa övermänskliga krafter och blir i stort sett osårbar. De som återupplivat honom har dock mixtrat med Rays sinne och minne då man använder honom till olika uppdrag som inte är helt rumsrena.

Bloodshot är baserad på serietidning från företaget Valiant. Kanske är serien bättre än filmen vilket inte torde vara speciellt svårt då detta var en ointressant och oinspirerad soppa. Filmen hade kanske möjligtvis kunnat bli aningens bättre om man inte haft träbocken Vin Diesel i huvudrollen som Ray. Karln ger intrycket att han har svårt att gå och tala samtidigt och är som skådis helt intetsägande. Ju fler filmer jag ser av honom desto sämre blir han. En gång i tiden tyckte jag att han var riktigt bra i rollen som Riddick men det hör numera till svunna tider.

Till skillnad mot förra årets värsta rulle Hellboy var åtminstone inte Bloodshot en plåga att ta sig igenom men filmen är allt annat än bra. Filmen finns att hyra på b.la S.F-anytime för hutlösa 189 spänn! Använd de pengarna till att köpa en get eller ge stålarna till en tiggare det blir en win/win situation. Jag lovar.

Regi:  Dave Wilson

Betyg: 2/10

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Rambo: Last blood (2019 USA)

I den senaste och sista (?) filmen om den ärrade Vietnamveteranen John Rambo tar han sig an landet Mexiko. Filmen startar med att Rambo lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fars hushållerska och dennes barnbarn Gabrielle. Jag får erkänna att jag är lite osäker på hur han hamnade här och de eventuella släktförhållandena men egentligen spelar det inte så stor roll. Det som spelar roll är att Rambo ser Gabrielle som sin dotter och hon honom som sin plastpappa. Gabrielle vill dock åka till Mexiko för att söka upp sin biologiska far. Mormor och Rambo protesterar men det är för döva öron och tjejen drar till Mexiko på vinst och förlust.  Då hela Mexiko i denna film verkar bestå av mänskligt avskräde går det som det går -illa- och Rambo far söderut för att ställa saker och ting till rätta.

Beroende på film kan jag ibland blunda för att man brännmärker hela länder som helveteshålor på jorden men i Rambo: Last blood blir det svårt att ignorera de amerikanska fördomarna om landet. Det kan bero på att Sylvester Stallone är en anhängare av Donald Trump och vad han anser om Mexiko och dess invånare har nog inte gått någon förbi. Med det i tankarna känns filmen mer politiskt laddad än vad den kanske hade varit i ett annat sammanhang. Bortsett från en kvinnlig journalist som blinkar förbi i filmen framställs landet som hotfullt och totalkorrumperat, visst dras Mexiko med stora problem men det känns inte rätt att den frågan adresseras i en actionfilm av detta slag.

Om man bortser från detta (vilket kan vara svårt) är filmen en mycket blodig historia där begreppet overkill omdefinieras. Det räcker inte med att skära halsen av folk man sätter även en handfull skott i den redan döda för säkerhets (?) skull. Filmen känns i ärlighetens namn ganska så snabbt hoprafsad men för en stunds underhållning duger den någorlunda även om man nog kan se avsevärt bättre filmer i genren.  Filmens första halva är avsevärd bättre än den mer fartfyllda och blodigare andra halvan där folk stryker med i parti och minut utan att man (jag) bryr sig nämnvärt. Det är nog den första halvan som gör att betyget blir så pass högt som det blir. Inget värdigt avslut (?) för Rambo om ni frågar mig.

Regi: Adrian Grunberg

Betyg: 4/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

The Last boy scout (1991 USA)

Här har vi en film som är en gåta för mig, det är ett riktigt litet mysterium att jag gillar rullen så pass mycket som jag gör för den innehåller en hel del element som som jag vanligtvis avskyr: En jobbig unge, påklistrad tuffhet och repliker där skämskudden verkligen behövs men det är som sagt något som gör att jag med jämna mellanrum återkommer till denna film och det slutar alltid med att jag förvånas över att jag gillar den.

Bruce Willis spelar här den avdankade secret service agenten Joe Hallenbeck som sadlat om till misslyckad privatdetektiv. Han har nästan nått botten av sitt liv. Skitig, dricker för mycket, äktenskapet sjunger på sista versen och hans dotter tål honom inte. Han blir erbjuden ett till synes enkelt uppdrag att vaka över en strippa som säger sig var förföljd men i stort sett sekunden efter att han tackat ja till jobbet börjar folk dö som flugor kring Joe. Fallet visar sig ha kopplingar till korruption inom den amerikanska fotbollen och Joe slår sig samman med den före detta fotbollsspelaren Jimmy Dix för att lösa fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar filmen är att Willis är bra i huvudrollen som den slitne detektiven Hallenbeck. Han är konsekvent i sin rolltolkning och går nästan i mål med denna. Jag säger nästan för filmens sista scen är en sur uppstötning som fäller filmen på mållinjen.

Filmens skurkar är ett annan orsak till att filmen blir så pass bra. Trion Noble Willingham, Taylor Negron och Chelcie Ross gör rolltolkningar av män jag vill slå på käften innan de de ens har öppnat den.De är obehagliga och irriterande (på ett bra sätt) vilket gör att jag hejar lite extra på Hallenbeck.

Slutligen är detta inte en, efter amerikanska mått barntillåten, film. Det är inte barnförbjuden pga av att folk dör i parti och minut utan därför att rollfigurerna svär som borstbindare och har en hel del både giftiga och roliga kommentarer. Det känns ibland skönt att hör en vuxen man säga fuck när han blir förbannad istället för det lama ”darn” eller något annat den amerikanska moralen anser vara godkänt. Filmen känns lite mer äkta då.

The Last boy scout är rapp, rolig och underhållande och som sagt vore det inte för det kväljande slutet skulle den nog få ett än högre betyg.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10