Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 6/10

Annonser

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

Waterworld (1995 USA)

Waterworld utspelar sig i en framtid där isen på jordens poler har smält och hela vår planet är täckt av vatten. I denna värld åker en man runt på en specialbyggd katamaran med många finesser och gör sitt bästa för att sköta sig själv. Han hamnar dock i trubbel när han får en kvinna och en ung tjej ombord på sin båt. Den unga tjejen bär bokstavligen på en karta som visar vägen till torra land och det är många som vill lägga vantarna på kartan och mest ivrig att komma över kartan är ledaren för piratbandet Smokers som jagar trion över böljan den blå.

Uj uj uj så utskälld denna film blev innan den ens fått premiär. Man gnällde över handling, man gned händerna i förtjusning när produktionen blev problematisk och hånade (iofs välförtjänt) Costner som förbättrade sin hårtjocklek digitalt i filmens efterarbete. Varför man satte siktet på just denna film vet jag inte nöjesjournalisterna gjorde likadant innan Titanic fick premiär. Möjligen kan det vara som så att båda dessa filmer var dyra produktioner och kritikerna retade sig på prislappen. Jag vet inte men det var i alla fall märkligt beteende.

Resultatet blev en ok film vare sig mer eller mindre. Handlingen påminner en hel del om The Road warrior både i känsla och kostymer skillnaden är att man har båtjakter istället för biljakter. Det är en underhållande film för stunden, både lättsedd och lättglömd. De som lyfter filmen lite extra är Dennis Hopper i rollen som Smokers ledare Deacon. En skurk med glimten i sitt enda ögat samt den (håll i hatten!!) unga tjejen som är irriterande men i denna film blir hennes lillgamla kommentarer och beteende roande istället för störande. Det kunde jag aldrig tro. Vill man slå ihjäl ett par timmar på lättsam underhållning duger Waterworld gott.

Regi:  Kevin Reynolds

Betyg: 6/10

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Overlord (2018 USA)

Att stoppa in filmen Overlord i en genre kan vara lite knepigt då det är en krigs-thriller-skräckfilm med en knivsudd komedi som möjligtvis kan vara ofrivillig. Att titta på filmen Overlord var desto lättare då det är en underhållande bagatell där en timme och en trekvart försvann ganska så snabbt i biomörkret.

Det är natten innan D-dagen 1944. Enligt filmen så står hela denna gigantiska operation och väger på grund av ett specifikt kyrktorn i en lite fransk by. Kyrktornet innehåller nämligen en störningssändare som tydligen gör att man riskerar vara helt utan flygstöd under D-dagen. En pluton (?) skickas ut för att förstöra sändaren men det man inte vet är att leran i den franska byn hyser märkliga krafter. Nazisterna har upptäckt detta och utför hiskliga experiment på byns befolkning i syfte att ändra krigets utgång.

Logiska luckor behöver man inte leta efter i Overlord, hela filmen är en enda stor lucka och antingen köper man stolligheterna som radar upp sig under filmens gång och har en underhållande stund eller så är det bättre att hålla sig hemma. Jag köpte konceptet då jag redan innan hade anat vad det rörde sig om och det underlättar att filmen åtminstone höll sig inom de ramar den ställde upp.

Skådisarna var närapå helt ökända för mig det var nog bara Pilou Asbæk, Bokeem Woodbine och Wyatt Russell som var bekanta för mig. Den sistnämnde var kul att se i en roll där han spelar en man som för en gångs skull har alla hästar hemma i Table 19 och Shimmer lake var han kanske inte den smartaste i ensemblen. Filmen hade vunnit på att vara lite kortare då det segar till sig lite i mitten av rullen och både jag och min medtittare Stefan hade velat haft lite mer pang-pang och monster mot slutet men man kan inte få allt här i världen. Om man tar det för vad det är så är Overlord en helt ok film.

Regi: Julius Avery

Betyg: 6/10

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

The Domestics (2018 USA)

Mark och hans fru Betsy har separerat men han vill gärna att de blir ett par igen. När Betsy, spelad av den alltid intetsägande Kate Bosworth, vill åka till föräldrahemmet, erbjuder Mark att eskortera henne. De behövs då filmen utspelar sig i en Mad Max liknande framtid där USA:s regering bombat inlandet med kemikalier som gjort de överlevande något obalanserade. Dessa överlevare har bildat gäng som plundrar och våldtar allt i sin väg så en tripp till föräldrahemmet är inte helt riskfri.

The Domestics (knepigt eller ja tom korkat namn) är en film som kanske inte passar alla. Storyn är ganska så tunn och det finns en hel del som jag undrar över i filmens handling som t.ex varför har man valt att bomba sitt eget land och hur korkat är det inte att bege sig ut på de livsfarliga vägarna av den ganska så vaga anledningen att föräldrarna inte svarar i telefon? Det sistnämnda är ungefär lika korkat som att skaffa barn när minsta lilla ljud lockar till sig monster.

Om man däremot lyckas släppa dessa plotthål, vilket jag lyckligtvis gjorde, så får man en underhållande actionstänkare gjord med gott humör om ett par som bara vill ta sig från punkt A till B och stöter på kannibaler, manshatande kvinnor, folk i djurmasker och tokiga bönder. Ibland kan det räcka.

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 7/10

Deadpool 2 (2018 USA)

Om den här uppföljaren finns kanske inte så mycket att säga. Gillade man första filmen om The Merc with a mouth lär man gilla denna. Deadpool försöker här att bli en bättre människa och ser det som sin mission att rädda den odräglige mutantpojken Firefist, dels från sig själv och dels från Cable, en mördare från framtiden. Cable visar sig vara en svår nöt att knäcka så Deadpool samlar ihop ett gäng mutanter för att ta upp matchen mot Cable som f.ö gestaltas mycket serietidningstroget av Josh Brolin. Att sedan Cable aldrig varit någon favorit för mig spelar inte så stor roll då kontrasten mellan den stiffe Cable och halvgalne Deadpool var underhållande.

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, två timmar bara flög iväg och jag skrattade till en tre fyra gånger vilket är unikt då jag nästan aldrig skrattar när jag ser film. Det var en mycket underhållande resa från starten med de 007 inspirerade förtexterna till filmens stingers. Om jag skulle klaga på något så skulle det vara att man drog lite väl många metaskämt något jag sällan uppskattar då jag tappar filmkänslan lite men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan filmens sista scen.

Det är i sina stunder lite småfjantigt och ganska så blodigt med trots(?) detta är Deadpool 2 en underhållande actionkomendi med en massa whitetrash hjältar och skurkar som gör sitt bästa för att höja stämningen. T.om så underhållande att jag fann Deadpool 2 vara snäppet bättre än ettan och jag tackar inte nej till en trea.

Regi: David Leitch

Betyg: 8/10

The Hitmans bodyguard ( 2017 USA m.fl )

Michael Bryce har tidigare drivit ett säkerhetsföretag där man gett olika människor skydd. Efter att ha misslyckats med att skydda en viktig klient är nu Michael på dekis. Han får dock en sista chans att återupprätta sitt rykte. Kontraktsmördaren Darius Kincaid ska fraktas till den internationella domstolen i Haag för att vittna mot en diktator från Vitryssland. Den sistnämnde gör naturligtvis allt för att hindra Kincaid att nå domstolen i tid. Det blir både en kamp mot klockan (då vittnesmålet av dunkla skäl måste avläggas innan ett visst klockslag) och en himla massa öststatsskurkar.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Ryan Reynolds som spelar Bryce har visat att han både är en bra skådis samt att han kan hantera komedigenren. Jag hade dock mina dubier över att Samuel.J.jackson spelade Kincaid. Lägg sedan till ett varningsflagg för Gary Oldman som aldrig tackar nej till chansen att spela över. När Oldman erbjuds att spela en öststatsdiktaror kan han naturligtvis inte motstå chansen att gå ”all in” och resultatet blir också därefter. Jackson då? Jag kan bara konstatera att jag är mycket trött på att se karln. Han verkar vara en skön snubbe och han kan skådespela men hans ansikte dyker upp överallt och jag har helt enkelt tröttnat på honom. USA:s svar på Robert Gustavsson månne?

Filmen i sig är en både lättsedd och lättglömd historia vare sig mer eller mindre. Det finns en och annan kul scen och Reynolds karaktär gör att filmen åtminstone tar sig i mål utan att jag tröttnar. En typisk fredagsfilm när hjärnan går på tomgång om man (vilket jag inte gjorde) fixar Oldmans överspel och Jacksons nuna.

Regi: Patrick Hughes

Betyg; 5/10

Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10