Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Rambo: Last blood (2019 USA)

I den senaste och sista (?) filmen om den ärrade Vietnamveteranen John Rambo tar han sig an landet Mexiko. Filmen startar med att Rambo lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fars hushållerska och dennes barnbarn Gabrielle. Jag får erkänna att jag är lite osäker på hur han hamnade här och de eventuella släktförhållandena men egentligen spelar det inte så stor roll. Det som spelar roll är att Rambo ser Gabrielle som sin dotter och hon honom som sin plastpappa. Gabrielle vill dock åka till Mexiko för att söka upp sin biologiska far. Mormor och Rambo protesterar men det är för döva öron och tjejen drar till Mexiko på vinst och förlust.  Då hela Mexiko i denna film verkar bestå av mänskligt avskräde går det som det går -illa- och Rambo far söderut för att ställa saker och ting till rätta.

Beroende på film kan jag ibland blunda för att man brännmärker hela länder som helveteshålor på jorden men i Rambo: Last blood blir det svårt att ignorera de amerikanska fördomarna om landet. Det kan bero på att Sylvester Stallone är en anhängare av Donald Trump och vad han anser om Mexiko och dess invånare har nog inte gått någon förbi. Med det i tankarna känns filmen mer politiskt laddad än vad den kanske hade varit i ett annat sammanhang. Bortsett från en kvinnlig journalist som blinkar förbi i filmen framställs landet som hotfullt och totalkorrumperat, visst dras Mexiko med stora problem men det känns inte rätt att den frågan adresseras i en actionfilm av detta slag.

Om man bortser från detta (vilket kan vara svårt) är filmen en mycket blodig historia där begreppet overkill omdefinieras. Det räcker inte med att skära halsen av folk man sätter även en handfull skott i den redan döda för säkerhets (?) skull. Filmen känns i ärlighetens namn ganska så snabbt hoprafsad men för en stunds underhållning duger den någorlunda även om man nog kan se avsevärt bättre filmer i genren.  Filmens första halva är avsevärd bättre än den mer fartfyllda och blodigare andra halvan där folk stryker med i parti och minut utan att man (jag) bryr sig nämnvärt. Det är nog den första halvan som gör att betyget blir så pass högt som det blir. Inget värdigt avslut (?) för Rambo om ni frågar mig.

Regi: Adrian Grunberg

Betyg: 4/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

The Last boy scout (1991 USA)

Här har vi en film som är en gåta för mig, det är ett riktigt litet mysterium att jag gillar rullen så pass mycket som jag gör för den innehåller en hel del element som som jag vanligtvis avskyr: En jobbig unge, påklistrad tuffhet och repliker där skämskudden verkligen behövs men det är som sagt något som gör att jag med jämna mellanrum återkommer till denna film och det slutar alltid med att jag förvånas över att jag gillar den.

Bruce Willis spelar här den avdankade secret service agenten Joe Hallenbeck som sadlat om till misslyckad privatdetektiv. Han har nästan nått botten av sitt liv. Skitig, dricker för mycket, äktenskapet sjunger på sista versen och hans dotter tål honom inte. Han blir erbjuden ett till synes enkelt uppdrag att vaka över en strippa som säger sig var förföljd men i stort sett sekunden efter att han tackat ja till jobbet börjar folk dö som flugor kring Joe. Fallet visar sig ha kopplingar till korruption inom den amerikanska fotbollen och Joe slår sig samman med den före detta fotbollsspelaren Jimmy Dix för att lösa fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar filmen är att Willis är bra i huvudrollen som den slitne detektiven Hallenbeck. Han är konsekvent i sin rolltolkning och går nästan i mål med denna. Jag säger nästan för filmens sista scen är en sur uppstötning som fäller filmen på mållinjen.

Filmens skurkar är ett annan orsak till att filmen blir så pass bra. Trion Noble Willingham, Taylor Negron och Chelcie Ross gör rolltolkningar av män jag vill slå på käften innan de de ens har öppnat den.De är obehagliga och irriterande (på ett bra sätt) vilket gör att jag hejar lite extra på Hallenbeck.

Slutligen är detta inte en, efter amerikanska mått barntillåten, film. Det är inte barnförbjuden pga av att folk dör i parti och minut utan därför att rollfigurerna svär som borstbindare och har en hel del både giftiga och roliga kommentarer. Det känns ibland skönt att hör en vuxen man säga fuck när han blir förbannad istället för det lama ”darn” eller något annat den amerikanska moralen anser vara godkänt. Filmen känns lite mer äkta då.

The Last boy scout är rapp, rolig och underhållande och som sagt vore det inte för det kväljande slutet skulle den nog få ett än högre betyg.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10

X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Hellboy (2019 Storbr)

Neil Marshall har gjort de finfina filmerna Dog soldiers och The Descent och ett par filmer till som åtminstone är dugliga. Efter att nu ha jobbat med TV i ca tio år återkommer han nu med rebooten(?) av Hellboy. I mitt tycke kunde han ha fortsatt med tv-filmandet till sin pension för det här var årets hitintills sämsta film. Filmen är så-jävla-dålig att jag nästan saknar ord. Men bara nästan.

På pappret verkar det ok, jag vill nog påstå att jag var ganska så pepp på filmen även om en del oroande rapporter nådde mina öron. Regissören har tidigare visat att han kan det här med film, dugliga skådisar i de flesta roller och en ganska så rejäl budget. Det första varningstecknat borde vara att Milla Jovovich var med, är hon med i en filmproduktion brukar det vara en  indikation på att det ligger en kalkon och trycker i buskarna – i detta fall visade det sig vara en hel flock som doldes i buskaget.

Redan tio minuter in i filmen önskar jag att jag var någon annanstans. Det börjar i svart-vitt och professor Broom (Ian McShane) berättar en forntida legend om vad som hänt under Kung Arthurs tid.  Karln försöker låta cool genom att använda svordomar för att vi arma satar i biomörkret ska första att vi minsann ser en VUXENFILM. Resultatet blir naturligtvis det omvända, bara larvigt. Detta fortsätter filmen igenom, de flesta mer eller mindre svär och skriker konstant och ingen i rullen verkar ha en förmåga att kunna genomföra en normal konversation. Än värre är att en stor del av filmens dialog består av one-liners som är vare sig passande eller bra skrivna. Oavsett vilka hot eller händelser Hellboy stöter på i filmen är hans instinktiva reaktion att skrika fram en one-liner. Jag tröttnar snabbt på detta tilltag och börjar blicka mot nödutgången.

Då man inte har en vettig dialog satsar man på CGI där blodet sprutar och allsköns varelser dyker upp här och där utan någon större finess. Efter 20 minuter inser jag att filmen är bortom all räddning. En fördel med att se film hemma är att man lättare kan stänga av och välja något annat. Nu satt jag fast i biomörkret 130:- spänn fattigare tillsammans med Action-Lunkan, det blir lite svårare att då lämna föreställningen och detta totalhaveri till film som kostat 50 miljoner dollar.

Action-Lunkan gillade dock filmen men det är å andra sidan samme man som gick och köpte Lesbian vampire killers efter att jag berättat om den filmen. Han och jag har lite olika referensramar om vad som är bra.

Sofia har också sett detta missfoster till film.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 6/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10