No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

Broken Arrow (1996 USA)

Jag inte begripa varför jag gillar Broken arrow så mycket. Det är en film som verkligen inte tål att synas i sömmarna då manuset är full av logiska luckor, John Travolta spelar över så klockorna stannar, Christian Slater påminner mest om en vilsen valp i öknen och dialogen gör att skämskudden nöts på båda sidor under titten. Till på köpet är det en ökenfilm något jag brukar ha svårt för. Vad är det då som gör att jag gillar denna film som verkligen inte alls borde funka för mig?

Det hänger inte på skådisarna. Jag ogillar inte Slater eller Travolta men det är inga favoriter, Det är inte handlingen som rör jakten på en förlupen atombomb.  Filmen är inte överdrivet spännande. Det är en actionfilm av standardklass; lite slagsmål, lite pangpang, sekundjakter och några explosioner. Regissören John Woo har heller inte varit någon favorit vare sig tidigare eller senare.

Om jag rannsakar mitt sinne kommer jag fram till tre saker jag gillar med filmen: Hur Travolta håller sina cigaretter, den stabila kostymkvartetten Bob Gunton, Kurtwood Smith, Daniel von Bargen och Delroy Lindo och slutligen är filmens main theme  helt underbart. Det hamnade av någon märklig anledning i Scream 2 men då under namnet Deweys theme. Fråga mig inte hur det gick till.

Ovanstående är inte mycket att hänga i julgranen om man nu vill haussa en film. Kvar finns bara då min känsla av att jag gillar filmen utan att egentligen kunna förklara varför. Det är väl det som brukar kallas för guilty pleasure. Jag har sett rullen en fyra/fem gånger (senast härom veckan) och mitt betyg har varit detsamma genom åren. Kort och gott Broken arrow är lite av en gåta för mig även om den är angenäm.

Regi: John Woo

Betyg: 8/10

The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

Army of the dead (2021 USA)

Zack Snyder påstår att han i tio års tid drömt om att få göra Army of dead. Om man i tio år har av och till jobbat med ett projekt, finslipat detaljer vridit och tänkt på saken och slutresultatet är att likna vid att Uwe Boll haft en ovanligt lyckad dag på jobbet så blir i alla fall jag något bekymrad över Snyders kompetens.

Det karln har gått och grunnat på i ett decennium är en mix av heist/action och zombiefilm, på pappret en ganska så underhållande historia och det hade nog kanske i en alternativ verklighet kunnat bli en bra film. Storyn går i korthet ut på att en halvskum riking har hyrt ett gäng legoknektar för att ta sig in i Las Vegas och tömma ett bankvalv innan staden förintas. Anledningen till att bomba staden ligger i att att den drabbats av ett zombieutbrott och ett välplacerat kärnvapen verkar tydligen vara den bästa lösningen.

Vi tar det som är bra med rullen: Filmen är uthärdlig och trots en speltid på en bit över två timmar slank den ned lätt. Det syns också att Netflix öppnat upp den stora plånboken för det är en snygg film med relativt bra effekter. Handlingen lockar även initialt till en titt men sedan vart det slut på det goda.

Troligen fick man ta de skådisar man hade råd med efter att specialeffektsavdelningen fått sitt. Dave Bautista kan duga i mindre roller som utomjording eller henchman till Blofield men att få ihop fler än tre meningar övertygande funkar inte. Övriga skådisar gör väl det de ska men de har en värre fiende att kämpa emot än zombies och atombomber nämligen ett manus som man inte önskar sin värste fiende.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att detta var en debutfilm av något student som vunnit första pris i någon manusskrivarkurs. Under titten kände jag mig lite som Saida (för yngre läsare var detta en spåkärring som härjade runt i media under 90(?)-talet). Jag kunde i stort sett förutse allt som skulle hända innan det s.a.s hände och till slut blev det faktiskt skrattretande. När det rör Army of the Dead ska man inte tala om plothål då hela filmen faktiskt är ett enda stort sådant. Hela handlingen helt onödig från start till mål och jag kan tyvärr inte förklara detta närmare utan att spoila för mycket. Folk beter sig irriterande irrationellt och till på köpet har man skrivit in en dotter till huvudpersonen som jag önskar ska bli zombiemat sekunden efter hon visat nyllet i filmen.

Jag kan vara helt ute och cykla i mitt tyckande och man kan tycka att man borde ta filmen för vad det är: Påkostad underhållande dumaction i två timmar men för mig blir den bara irriterande korkat.

Bäst med filmen var förtexterna som var lite en repris av Watchmen. Jag skulle mycket hellre velat se det de visar än det efterföljande dravlet.

Regi:Zack Snyder

Betyg: 2/10

 

Nobody (2021 USA)

Hutch är en fridens man. Han har familj, jobbar och bor i en villa. Dagarna löper på i enformig lunk och inget verkar bryta invanda mönster. En kväll utsätts familjen för ett inbrott, Hutch har chansen att oskadliggöra tjuvarna men backar i sista stund. Han känner att familjen förebrår honom och tycker att han är lite av en fegis. Nu är inte Hutch den tillsynes försynte familjefar man skulle kunna tro utan en man av helt annan kaliber. Inbrottet blir en katalysator som sätter igång en hel radda med händelser som utmynnar i en himla massa våld och naturligtvis……. den ryska maffian. Vad annars?

Bakom manuset till Nobody står Derek Kolstad som även skrivit John Wick och båda filmerna påminner en hel del om varandra. Största skillnaden är väl att Bob Odenkirk är en avsevärt mer uttrycksfull skådis än Kenau Reeves.. Jag kan tycka att Kolstad verkar vara aningens lat då han i stort sett levererar samma film men kanske hade han Nobody liggandes i skrivbordslådan och plockade fram manuset i väntan på nästa film om John Wick?

Nobody är inte en film att rusa till biografen för men är man sugen på lite våldsam underhållning duger den mer än väl. fast man bör då ha överseende med den något larviga finalen som var lite väl over the top för mig. Som bonus får man Christopher Lloyd i en liten roll och det är trevligt. Helt ok rulle vare sig mer eller mindre.

Regi: Ilya Naishuller

Betyg: 6/10

Godzilla vs. Kong (2021 USA)

Dags för den sista filmen i Warner Bros.något ojämna serie filmer om Godzilla och andra jättemonster. I senaste filmen visade Godzilla vart skåpet ska stå då alla konkurrenter om vem skulle vara herre på täppan i monstervärlden besegrades. Det finns dock ett monster kvar, nämligen King Kong. Han göms undan från Godzilla men när denna  oprovocerat attackerar en forskningsanläggning beslutar man sig för att försöka återbörda Kong till sitt hem. Då filmen heter Godzilla vs. Kong begriper man att den planen misslyckas och vi tittare bjuds på två monster i en hejdundrande fight.

Om jag bortser från Skull island som jag verkligen gillade når de övriga filmerna om Godzilla aldrig riktigt fram. De är välgjorda, monstren är häftiga och effekterna är bra men hela tiden känns det som att det är något som fattas. Det kan bero på att man krånglar till det i onödan för sig. I varje film kastar man in folk med komplicerade agendor som bara rör till det istället för att öka spänningen. I förra filmen var det någon terroristgrupp som bara kändes irriterande och i denna film har det plötsligt dykt upp ett ondskefullt (beroende på hur man ser på saken) företag som verkar ha tagit över verksamheten från Monarch.

Att människorna spelar andra fiolen är begripligt men då jag inte bryr mig ett dyft om huvudpersonerna dör eller lever faller en del av filmens spänning. I Skull island nådde man trots en massa monster fram till det mänskliga och i den filmen brydde jag mig om filmens mänskliga cast. I Godzilla vs. Kong skulle jag rycka på axlarna om Alexander Skarsgårds rollfigur Nathan Lind blev krossad av en fallande skyskrapa. De mänskliga rollfigurerna är helt enkelt bara i vägen i filmerna och man misslyckas med att skapa den undergångsstämning som filmerna troligen vill ge.

Trots dessa invändningar är Godzilla vs. Kong i sina stunder en härlig monsterfest och om man gillar att se monster fightas och jämna hela städer med marken duger filmen men speciellt minnesvärd eller spännande är den inte.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 5/10

Monster hunter (2020 USA)

Precis som i fallet Zack Snyder som jag skrev om härom veckan hör regissören Paul W.S. Anderson inte till mina favoriter och precis som i fallet Zack Snyder ser jag av någon outgrundlig anledning film efter film av regissören. Ett tecken på att jag är dum i huvudet?

I Andersons senaste alster transporteras en grupp amerikanska soldater till en annan dimension som är befolkad av allsköns CGI-monster samt Ron Perlman i en hisklig peruk. Tillsammans med dimensionens lokalbefolkning måste man nu jobba på att överleva. Det är även något med en dimensionsportal och drakar men i ärlighetens namn bryr mig inte

Sin vana trogen guidar regissören oss arma och korkade (räknar in mig själv här) tittare genom actionscener i slowmotion tonsatta till tuff musik och undermålig regi. Då det rör sig om en film av Anderson är naturligtvis skådespelerskan (?) Milla Jovovich castad i huvudrollen. Hennes prestation kan man däremot inte lasta Anderson för. Jag är övertygad om att det finns inte en regissör på denna jord som skulle kunna lyckas få henne att skådespela.

Det blir dock inte ett bottenbetyg för filmen. Jag gillar monster på film och anser att det görs alldeles för lite monsterfilmer nu för tiden. Världsbygget är åtminstone lite intressant. Med en annan regissör och huvudrollsinnehavare kanske Monster hunter kunnat bli en om inte bra åtminstone rejält underhållande film men den tanken hör hemma i drömmarnas land.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 2/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Zack Snyder’s Justice League (2021 USA)

Då var den äntligen (?) här The Snyder cut (fast ordet extension torde passa bättre) av filmen Justice League från 2017. Bakgrunden känner nog de flesta till men jag drar den kort. Regissören Zack Snyder var i stort sett klar med sin inspelning av filmen då han drabbades av en familjetragedi. Filmbolag är som de är och ordet personalvård torde vara okänt för dessa kostymklädda herrar. Ut med Snyder och in med Whedon som stuvade om i manus, filmade nya scener och resultatet blev som det blev. Snyders fans har ylat i ett par år att de ville se Snyders version av filmen och nu har HBO och 70 miljoner dollar besannat denna dröm.

Storyn är i stort sett densamma men en tvåtimmars film har växt till en fyra timmar så visst finns det en hel del extra scener, fördjupande bakgrundshistorier och annat extra lull lull. Handlingen är i vart fall att Batman upptäcker ett interplanetariskt hot mot vår värld i form av skurken Steppenwolf som letar efter tre maskiner s,k motherboxes som om de sammanförs kommer ge hans chef Darkseid möjlighet att erövra jorden. Batman slår sig samman med Wonder woman för att hitta flera hjältar så man kan mota Olle (Darkseid) i grind.

Filmen står och faller med om man gillar regissören Zack Snyder. Vad jag förstått är han en ganska så polariserande filmmakare, antingen gillar man honom eller inte. Jag hör till den senare skaran och anser att det bara är en film han gjort som varit bra Dawn of the dead. Om man nu gillar Snyders stil som innebär: Yxig och högtravande dialog, ett överanvändande av slowmotion, allt går i en grådaskig ton samt att man stoppar in sånger i filmen gärna då till menlösa scener i slowmotion är dagens rulle en fest av Guds nåde. Jag däremot finner det helt obegripligt att denne man får fortsätta att göra filmer som någon annan betalar för men smaken är olika.

Jag vill dock påpeka att Snyders film trots allt är aningens bättre än Whedons hafsverk men jämförelsen ligger på den nivån att man måste bestämma sig för vilken gödselhög som luktar minst.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 3/10

Run Hide Fight (2020 USA)

Zoe har det svårt i livet. Hennes mamma har nyligen dött i cancer och hon kämpar med sorgen och ilskan över att mamman gått bort. Zoe får dock en chans att rensa systemet när grupp elever tas som gisslan i skolmatsalen av ett gäng stollar med nihilistisk agenda. Gisslantagarna missar Zoe som istället för att fly nu gör allt vad hon kan för att befria eleverna och eliminera gisslantagarna.

Japp det här är Die hard i high school miljö. Jag som inte är överdrivet förtjust i den rullen var mycket tacksam över att jag denna gång slapp inkompetenta poliser, pubertala skämt och Bruce Willis korkade monologer. För en stunds underhållning fyller Run hide fight mer än väl sin funktion. Av och till är den faktiskt lite spännande. Isabel May som spelar Zoe klarar jobbet fint. Hon backas även upp av Treat Williams och Tomas Jane i ett par mindre roller som kompetent sheriff respektive Zoes pappa. Inte helt fel om ni frågar mig. Däremot har filmen stött på viss patrull i USA.

Överlag har man varit kritisk till att man använt sig av skolskjutning som grund för filmen. Jag kan iofs begripa kritiken att man kanske inte ska göra underhållning av ett ämne av detta slag men å andra sidan görs det underhållningsfilmer om krig och annat våld varför ska då skolskjutningar som tråkigt nog är vardag i USA vara ett fredat område? Det är inte som så att man skämtar bort ämnet i filmen.

Produktionsbolaget bakom filmen är däremot lite intressantare än ovanstående gnälldebatt. Det är The Daily wire som är en konservativ website som nu valt att göra film  i konservativ anda för att ge en balans mot de liberala värderingar som de anser dominerar nöjesindustrin. Jag vet inte om dessa värderingar märks så värst i filmen. Om jag hade vetat detta innan jag såg filmen hade jag kanske varit mer uppmärksam men det känns inte som att jag får något konservativt budskap nedkört i halsen. Det skulle väl vara att skurkarna har en touch av alternativ ungdom över sig men här kan jag iofs övertolka. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram mot kommande filmer från bolaget.

Hur som helst helt ok actionthriller vare sig mer eller mindre.

Regi: Kyle Rankin

Betyg: 6/10