Army of Thieves (2021 Tyskland)

Army of thieves är en prequel till en av förra årets absolut sämsta filmer – Army of the dead. Den här filmen berättar om kassaskåpsexperten Dieters liv innan han åkte till det zombiesmittade Las Vegas för att öppna kassaskåpet Ragnarök. Det kassaskåpet ingick i en serie av fem som gjorts av en legendarisk låssmed och de har alla namn tagna ur Wagners Nibelungenringen. Filmens handling går i korthet ut på att Dieter som i filmens början är en försynt kamrer kontaktats av en kvinna. Hon vill ha hans hjälp att bryta sig in i tre av låssmedens skåp. Det fjärde finns som bekant i las Vegas och det femte skåpet ligger på havets botten med sin skapare.

Turligt nog är inte dagen film regisserad av Zack Snyder som gjorde Army of the dead vilket gör filmen någorlunda uthärdlig. Army of thieves har aningens stabilare manus även om det inte tål att skärskådas. Det rör sig om en mycket lättförglömlig film, i ärlighetens namn har jag när jag skriver detta glömt bort stora sjok av handlingen. En oförarglig film som slinker ned ganska så lätt tillsammans med pizzan en lördagskväll. Det finns bättre filmer att se men ibland kan en film av detta slag fylla sin funktion på både gott och ont.

Regi:Matthias Schweighöfer

Betyg: 4/10

Hawkey (2021 USA)

Hawkeye startar med att familjen Barton är i NYC och shoppar inför julen. När Hawkeyes gamla alter-ego Ronin plötsligt dyker upp ser sig Barton nödgad att stanna kvar i staden för att förhoppningsvis innan jul kunna lösa mysteriet. Vem som döljer sig bakom Ronins mask går ganska snabbt att lösa. Det är den unga tjejen Kate Bishop som kommit över dräkten och vill pröva på att leka superhjälte. Hon har inga superkrafter men är likt Hawkeye en hejare på bågskytte. Detta till synes oskylda påhitt sätter igång en händelsekedja som gör att Hawkeyes jul med familjen är i fara. Paret jagas nu av The Tracksuit maffia (jo de kallar sig så) som leds av den döva Maya, Barton får en lönnmördare efter sig och i kulisserna lurar en gammal bekanting.

Redan under förtexterna insåg jag att man baserat en stor del av tv-serien på Fraction och Ajas helt suveräna My life as a weapon så det var bara att tacka och ta emot. Pizza dog, The Clown och tidigare nämnda Tracksuit maffia hade stora roller i den serien. I tv-serien har man också kryddat med både Echo (Maya), Swordsman samt ett par figurer till som var en angenäm överraskning.

Största skillnaden mot My life as a weapon torde väl vara att man ändrat på Bishop och Hawkeyes personligheter. I Marvel serierna är Hawkeye kort o gott en slarver som tänker med det han har mellan benen och Bishop är den vuxne i sällskapet. Begripligt nog kunde man inte göra detta i tv-serien då Barton redan etablerats som en något stiff familjeman så det blir Bishop som får axla rollen som den mer impulsive i duon.

Hawkeye var i mina ögon hitintills den bästa av Disneys MCU serier. Jag har insett att jag är inte speciellt förtjust i alternativa verkligheter, andra dimensioner och tidresor när det rör superhjältar. Jag fördrar mer ”vanliga” fighter på gatunivå och det avsevärt mer underhållande att se någon skjuta trickpilar än energistrålar och annat cgi-tjafs. Storyn är väl kanske inte direkt ett under av manusförfattande men den vinner på gott humör, en hel del underhållande rollfigurer samt ett bra tempo i storyn. Hellre sex avsnitt än 10 – 12 där halva speltiden är utfyllnad (Netflix looking at you).

Slutligen har man fått tag på ett bra gäng skådisar. Hailee Steinfeld är mycket bra som Kate Bishop, Jeremy Renner funkar som Hawkeye. Vera Farmiga, Florence Pugh och Vincent D’Onofrio förgyller också titten. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

Bad boys for life (2020 USA)

Filmen startar med huvudpersonerna Mike och Marcus som tjafsar under en vansinneskörning genom Miamis gator. Tanken är väl att vi tittare ska tro att det pågår något brott som de två poliserna har bråttom till. Själv tänker jag att de har bråttom till ett bröllop eller någon förlossning för det är vanligtvis på den manusmässiga nivå klurigheterna ligger i filmer av detta slag och visst har jag rätt. De två poliserna var tvungna att köra som blådårar och bryta mot varenda trafiklag som finns för att hinna till Marcus barnbarns födelse.

Där och då inser jag att nog numera blivit alldeles för gammal av filmer av denna sort nämligen actionfilmer där skådisar går på autopilot och manus/dialog ger känslan av att vara skrivet av en gubbe som fortfarande sitter med kepsen bak och fram som åker skateboard till jobbet för att känna sig cool. Troligen sällar han sig även till det sällskap av män som bär en fjantig hästsvans och kör helikoptern på fester. Det sammanfattar ganska bra känslan som jag får när jag ser denna rulle dvs något som känns gammalt, passe´ och lite småunket.

Jag hör nog numera till fel målgrupp när det rör den här filmen då vare sig skämt, skådisar eller actionscenerna var underhållande. Jag orkar faktiskt inte dissekera filmens alla fel och brister utan får helt enkelt acceptera att jag valde fel film. Det finns säkert en och annan som gillar filmen trots att de inte kör helikoptern eller bär hästsvans men det får stå för dom.

Regi: Adil El Arbi Bilall Fallah

Betyg: 2/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10

Jupiter’s Legacy vs. Jupiter’s Legacy

Författaren Mark Millar delar serievärlden i två läger. De som ogillar honom hävdar att han bara går in för chockeffekter samt att han skriver sina serier i åtanke att de ska bli film eller tv-serie. Jag kan iofs ge kritikerna rätt men det behöver inte betyda att man ogillar det Millar gör. Överlag håller han en hög lägsta standard. Det har kommit en hel del filmer som baserats på hans serier: Avengers: Civil war, Kick-ass, Kingsmen och Wanted. Häromåret tecknade han kontrakt med Netflix och somras kom tv-serien baserad på hans i mitt tycke bästa verk Jupiter’s Legacy. 

Jupiter’s Legacy utspelar sig i en alternativ verklighet där en handfull personer fick superkrafter för ca 100 år sedan. De verkar ha varit flitiga i sänghalmen och spridit sina genar då det i nutid kryllar av hjältar och skurkar. De ursprungliga hjältarna lever än i dag men funderar på pensionering men är deras barn värdiga att axla manteln? Tveksamt. Det hela utmynnar i en konflikt mellan Sheldon som vill hjälpa världen och hans bror Walter som vill styra den. Jupiter’s Legacy består bara av 10 nummer som är fyllda av helt makalösa actionsekvenser mycket tack vare tecknaren Quitelys förmåga att knåpa ihop fantastiska teckningar. Serien är riktigt spännande och är fullproppad av wow-ögonblick.  I min bok är Jupiter’s Legacy en 10/10 serie som jag läst om otaliga gånger.

Tv-serien är absolut inte dålig men dras med två problem. För det första funkar inte superhjältedräkterna. Iofs är tanken med alla dessa dräkter redan töntig redan från start men än så länge har det funkat i Marvel och DC-filmerna. I Jupiter’s Legacy finns  hela tiden en känsla av att jag kollar på folk på maskerad. Det gör att det blir som ett filter mellan mig och det jag ser – jag kan inte riktigt leva mig in i serien.

Netflix hade nog tänkt sig en karamell man kunde suga på i många säsonger. Ett problem jag har med tv-serier av idag är att de ofta har alldeles för många avsnitt. Just Netflix är mästare på att dra ut på en handling.  Daredevil, Punisher osv räckte det ofta att se första och sista avsnittet många gånger, övriga avsnitt var mer eller mindre utfyllnad. Samma sak skedde med Jupiter’s Legacy I säsongsfinalen hade man bara nått till ungefär mitten av det andra numret av Millars serie. TV-serien får aldrig upp farten och resultatet blev en axelryckning och en nedläggning. Synd för det hade kunnat bli riktigt bra. Nåväl hoppas de lyckas bättre med den kommande Super crooks, bara man nu inte bestämmer sig för att dra ut den serien som bara är på fyra nummer till lika många säsonger.

Betyg: Netflix Jupiter’s Legacy 4/10

Serietidningen: 10/10

 

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

Broken Arrow (1996 USA)

Jag inte begripa varför jag gillar Broken arrow så mycket. Det är en film som verkligen inte tål att synas i sömmarna då manuset är full av logiska luckor, John Travolta spelar över så klockorna stannar, Christian Slater påminner mest om en vilsen valp i öknen och dialogen gör att skämskudden nöts på båda sidor under titten. Till på köpet är det en ökenfilm något jag brukar ha svårt för. Vad är det då som gör att jag gillar denna film som verkligen inte alls borde funka för mig?

Det hänger inte på skådisarna. Jag ogillar inte Slater eller Travolta men det är inga favoriter, Det är inte handlingen som rör jakten på en förlupen atombomb.  Filmen är inte överdrivet spännande. Det är en actionfilm av standardklass; lite slagsmål, lite pangpang, sekundjakter och några explosioner. Regissören John Woo har heller inte varit någon favorit vare sig tidigare eller senare.

Om jag rannsakar mitt sinne kommer jag fram till tre saker jag gillar med filmen: Hur Travolta håller sina cigaretter, den stabila kostymkvartetten Bob Gunton, Kurtwood Smith, Daniel von Bargen och Delroy Lindo och slutligen är filmens main theme  helt underbart. Det hamnade av någon märklig anledning i Scream 2 men då under namnet Deweys theme. Fråga mig inte hur det gick till.

Ovanstående är inte mycket att hänga i julgranen om man nu vill haussa en film. Kvar finns bara då min känsla av att jag gillar filmen utan att egentligen kunna förklara varför. Det är väl det som brukar kallas för guilty pleasure. Jag har sett rullen en fyra/fem gånger (senast härom veckan) och mitt betyg har varit detsamma genom åren. Kort och gott Broken arrow är lite av en gåta för mig även om den är angenäm.

Regi: John Woo

Betyg: 8/10

The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

Army of the dead (2021 USA)

Zack Snyder påstår att han i tio års tid drömt om att få göra Army of dead. Om man i tio år har av och till jobbat med ett projekt, finslipat detaljer vridit och tänkt på saken och slutresultatet är att likna vid att Uwe Boll haft en ovanligt lyckad dag på jobbet så blir i alla fall jag något bekymrad över Snyders kompetens.

Det karln har gått och grunnat på i ett decennium är en mix av heist/action och zombiefilm, på pappret en ganska så underhållande historia och det hade nog kanske i en alternativ verklighet kunnat bli en bra film. Storyn går i korthet ut på att en halvskum riking har hyrt ett gäng legoknektar för att ta sig in i Las Vegas och tömma ett bankvalv innan staden förintas. Anledningen till att bomba staden ligger i att att den drabbats av ett zombieutbrott och ett välplacerat kärnvapen verkar tydligen vara den bästa lösningen.

Vi tar det som är bra med rullen: Filmen är uthärdlig och trots en speltid på en bit över två timmar slank den ned lätt. Det syns också att Netflix öppnat upp den stora plånboken för det är en snygg film med relativt bra effekter. Handlingen lockar även initialt till en titt men sedan vart det slut på det goda.

Troligen fick man ta de skådisar man hade råd med efter att specialeffektsavdelningen fått sitt. Dave Bautista kan duga i mindre roller som utomjording eller henchman till Blofield men att få ihop fler än tre meningar övertygande funkar inte. Övriga skådisar gör väl det de ska men de har en värre fiende att kämpa emot än zombies och atombomber nämligen ett manus som man inte önskar sin värste fiende.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att detta var en debutfilm av något student som vunnit första pris i någon manusskrivarkurs. Under titten kände jag mig lite som Saida (för yngre läsare var detta en spåkärring som härjade runt i media under 90(?)-talet). Jag kunde i stort sett förutse allt som skulle hända innan det s.a.s hände och till slut blev det faktiskt skrattretande. När det rör Army of the Dead ska man inte tala om plothål då hela filmen faktiskt är ett enda stort sådant. Hela handlingen helt onödig från start till mål och jag kan tyvärr inte förklara detta närmare utan att spoila för mycket. Folk beter sig irriterande irrationellt och till på köpet har man skrivit in en dotter till huvudpersonen som jag önskar ska bli zombiemat sekunden efter hon visat nyllet i filmen.

Jag kan vara helt ute och cykla i mitt tyckande och man kan tycka att man borde ta filmen för vad det är: Påkostad underhållande dumaction i två timmar men för mig blir den bara irriterande korkat.

Bäst med filmen var förtexterna som var lite en repris av Watchmen. Jag skulle mycket hellre velat se det de visar än det efterföljande dravlet.

Regi:Zack Snyder

Betyg: 2/10

 

Nobody (2021 USA)

Hutch är en fridens man. Han har familj, jobbar och bor i en villa. Dagarna löper på i enformig lunk och inget verkar bryta invanda mönster. En kväll utsätts familjen för ett inbrott, Hutch har chansen att oskadliggöra tjuvarna men backar i sista stund. Han känner att familjen förebrår honom och tycker att han är lite av en fegis. Nu är inte Hutch den tillsynes försynte familjefar man skulle kunna tro utan en man av helt annan kaliber. Inbrottet blir en katalysator som sätter igång en hel radda med händelser som utmynnar i en himla massa våld och naturligtvis……. den ryska maffian. Vad annars?

Bakom manuset till Nobody står Derek Kolstad som även skrivit John Wick och båda filmerna påminner en hel del om varandra. Största skillnaden är väl att Bob Odenkirk är en avsevärt mer uttrycksfull skådis än Kenau Reeves.. Jag kan tycka att Kolstad verkar vara aningens lat då han i stort sett levererar samma film men kanske hade han Nobody liggandes i skrivbordslådan och plockade fram manuset i väntan på nästa film om John Wick?

Nobody är inte en film att rusa till biografen för men är man sugen på lite våldsam underhållning duger den mer än väl. fast man bör då ha överseende med den något larviga finalen som var lite väl over the top för mig. Som bonus får man Christopher Lloyd i en liten roll och det är trevligt. Helt ok rulle vare sig mer eller mindre.

Regi: Ilya Naishuller

Betyg: 6/10