Freaks – One of us (2020 Tyskland)

När jag läste vilka filmer som skulle ha premiär på Netflix trodde jag i min enfald att de hade köpt in rättigheterna till Tod Brownings gamla klassiker och snitsat till namnet lite då frasen ”one of us” har en betydelse i den filmen. Så var inte fallet istället fick jag en tysk lågbudgetproduktion om superhjältar och det var faktiskt inte så illa som det låter även om jag föredrar Brownings rulle vid en jämförelse.

Wendy har en dugligt liv, hon har man och barn som hon älskar, familjens problem ligger mer på det ekonomiska planet då Wendys jobb på ett snabbmatsställe där bara fläskkotletter serveras (låter smaskens) inte drar in speciellt mycket pengar. Hon verkar också haft någon form av sammanbrott tidigare i sitt liv då Wendy tar både medicin och besöker en psykolog med jämna mellanrum. En kväll efter jobbet stöter hon på en uteliggare som säger åt henne att sluta ta medicinen så hennes sanna jag kan komma fram. Efter en del turer slutar hon ta sin medicin och det visar sig att Wendy besitter superkrafter. Till en början är det roligt med de nya krafterna men inget gott som inte har något ont med sig och problemen hopar sig för familjen.

Tipset på filmen som kom från Steffo på podden Snacka om film och det tackar jag för, det är inte var dag man ser tyska superhjältefilmer. Freaks duger gott och väl för en stunds förströelse vare sig mer eller mindre. Skådisarna är kompetenta och de specialeffekter som är med är anpassade efter budget så de svider inte i ögonen.

Filmen är roligast under första halvan då Wendy upptäcker sina krafter sedan blir historien allt mörkare vilket inte betyder att den blir sämre men den där sprittliga feelgoodkänslan som fanns i början försvinner. På det hela klart sevärt om man gillar genren och köper ett lite annorlunda grepp på denna. Jag skulle inte direkt gråta om det kom en uppföljare.

Regi: Felix Binder

Betyg: 6/10

 

 

Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

The Old guard (2020 USA)

The Old guard ligger för nuvarande etta på Netflixtoppen och kan väl bäst beskrivas som en Highlander för 2020 talet. En handfull personer jobbar som legosoldater men de tar bara jobb som de känner är moraliskt försvarbara. Typ befria slavar eller folk som hålls gisslan. Legosoldaterna har en unik förmåga, de alla är närapå odödliga människor. Gruppen leds av Andy som är så gammal att hon inte inte längre minns sin ålder. Under århundradena har de gjort sitt bästa för att verka i skymundan men en slem läkemedelsdirektör är dem på spåren i hopp om att  kunna skapa ett odödlighetsserum. Som om detta inte vore nog så har en ny odödlig manifesterats och gruppen måste få tag i henne innan deras fiender gör det.

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till rullen men så vart jag sugen på lite action och hamnade framför filmen som visade sig vara helt ok. Old guard flyter på fint i ca två timmar och blir aldrig tråkig. Bakgrundshistorien om de odödliga är intressant och den karamellen suger regissören på under hela filmen då hon väljer att pytsa ut deras historia bit för bit. Skådisarna är halvkända och sköter sig fint den enda som verkar gå lite på halvfart är väl affischnamnet Charlize Theron. Hon känns lite frånvarande och verkar inte ge allt vilket kan tyckas vara märkligt då hon står som medproducent till filmen.

The Old guard är ingen fantastisk film men ganska perfekt som en fredagsrulle. Slutet hintar om en fortsättning vilket jag inte tackar nej till. Om så är fallet har Netflix potential till två trevliga filmserier, dels denna och även Spenser. Jag håller i alla fall tummarna förutsatt att man håller samma kvalitet.

Regi:Gina Prince-Bythewood

Betyg: 6/10

De Vilda gässen (1978 Storbr)

Jag minns filmaffischen till De vilda gässen från min ungdom. Jag tyckte gubbarna såg fruktansvärt coola ut i sin röda baskrar men åldersgränsen satte stopp för en titt sedan föll filmen i glömska. Men så talade Steffo om filmen i Snacka om film och som av en händelse så stod en dvd i reabacken. Klart att jag högg filmen på stört.

Det ska erkännas att jag blev lite tveksam när filmen startade med ”skönsång” och bilder som bestod av lidande afrikaner men filmen tog sig turligt nog snabbt. Legosoldaten Allen Faulkner hyrs in för att rädda en demokratiskt vald ledare i ett påhittat afrikanskt land. Han samlar ihop sitt gamla gäng (med betoning på gamla) och drar till Afrika för att befria politikern. Till en början går det som smort med legoknektarna blir förrådda och måste nu på egen hand försöka fly ur landet jagade av armen.

Jag ska inte påstå att jag blev tagen med storm men De Vilda gässen var oväntat bra. Jag trodde det skulle vara en hejsan svejsan film (kanske mest beroende på Roger Moores medverkan) men detta var en allvarsam film. Filmen hjältar har en tvivelaktig moral, de är bra på att döda men i övrigt har de inte mycket att ge. Det är ett ålderstiget gäng som ingår i Jenkins grupp, män som inte trivs med den vanliga världen vilket ger filmen en svärta som för mig var oväntad.

Att filmen har ett par år på nacken kan märkas när det rör synen på kvinnor men det kan jag ta jag då det förstärker känslan att filmens hjältar inte riktigt passar in. Filmen får även in en känga mot Sydafrikas apartheidpolitik vilket var lite oväntat.

De vilda gässen är vad jag hoppades att Sylvester Stallones The Expendable  skulle varit. Filmerna påminner om varandra till det yttre med ålderstigna legosoldater på uppdrag men där Slys rulle är actiontrams är dagens rulle avsevärt bättre vid en jämförelse.

Regi: Andrew V. McLaglen

Betyg: 7/10

 

Peninsula (2020 Sydkorea)

Så blev det äntligen dags att gå på bio igen för första gången sedan mars! Valet föll på Peninsula uppföljaren till Train to Busan. Handlingen tar vid fyra år efter händelserna i förra filmen. Koreanska halvön är övergiven då befolkningen flytt landet av förklarliga skäl och lever som flyktingar världen runt. En lokal gangster i Hongkong hyr fyra flyktingar som ska ta sig in i Korea och där plocka upp en lastbil som innehåller 20 miljoner dollar. Då de är smått desperata tar de sig an uppdraget som enligt deras uppdragsgivare ska vara en enkel sak. Till en början går det bra men de är inte ensamma då de kryllar av zombies samt några andra filurer som sätter käppar i hjulet.

Kanske var jag ovan att se film på bio efter det långa uppehållet men jag fann mig sitta och nicka till under delar av filmen. Jag låter det vara osagt om det berodde på mig eller filmen men mittenpartiet vart allt lite småsegt. Filmen rivstartar och håller uppe tempot första trekvarten för att sedan tappa fart eller närmare bestämt jag hade inget större intresse för de personer som dök upp i handlingen. Turligt nog ökar tempot i finalen som bäst kan liknas vid en biljakt a la Mad Max.

Trist nog fanns det två plumpar till i protokollet. Dels det östasiatiska (Kina, Japan, Korea) oskicket att tro att melodramatik deluxe ska väcka sympati. Jävlar var det gråts och ylas ackompanjerat till John Williams liknade orkestermusik filmens sista tio minuter. Ett kort ögonblick hejar jag på zombierna så att bölandet ska sluta. Effekterna är inte heller de bästa. Stora delar av filmen ger känslan av att ha spelas in i studio med tillhörande CGI-landskap. Om så är fallet vet jag inte men jag kan aldrig helt leva mig in i filmen tack vare detta. Den känns i sina stunder väldigt artificiell.

Trots mina invändningar är filmen helt ok. Zombierna är bra (ruggigt snabba), huvudpersonen som spelas av Dong-Won Gang gillar jag, skurkarna är alldeles lagom slemma och som sagt en bra biljakt tackar jag aldrig nej till. Men jag ser hellre om Train to Busan för tredje (fjärde?) gången än kollar in denna rullen en gång till

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 5/10

Extraction (2020 USA)

När sonen till en drogbaron kidnappas av konkurrenterna hyr denne in ett gäng legosoldater för att befria pojken. Det verkar vara ett komplicerat uppdrag då sonen hålls fången i staden Dacca som mer eller mindre styrs av kidnapparna. Legosoldaterna och deras ledare Tyler Rake verkar dock kunna fixa fritagningen som är minutiöst planerad. Naturligtvis går det åt skogen (annars hade det blivit en väldigt kort film) och Tyler finner sig vara ensam med drogbaronens son jagad av  miljonstaden Daccas invånare med ett pris på sitt huvud.

Det var länge sedan jag såg en riktigt bra actionrulle. Min senaste förhoppning på bra action, 6 Under, sköts i sank efter femton minuter (vilken dynga!) därför kändes det skönt att få se en rulle som har full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande, med en stabil skådis i huvudrollen samt avslutas med en kanonscen på en bro med helikoptrar, soldater och krypskyttar. Jag bockar och tackar till alla inblandande och hoppas på en lika bra uppföljare då slutscenerna hintar om att en sådan eventuellt kan komma.

Regi: Sam Hargrave

Betyg: 8/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Bloodshot (2020 USA)

Bloodshot var den sista film jag såg på bio innan biograferna stängde. Är det sådan här skit som ska upp på repertoaren kan de lika gärna vara stängda ett tag till. Ibland förundras jag över vilken kakamoja som går upp på bio medan andra filmer förpassas direkt till DVD.

Filmen har en liknande handling som Robocop. En soldat, Ray Garrison, väcks till liv efter sin död med hjälp av nanorobotar och får tack vare dessa övermänskliga krafter och blir i stort sett osårbar. De som återupplivat honom har dock mixtrat med Rays sinne och minne då man använder honom till olika uppdrag som inte är helt rumsrena.

Bloodshot är baserad på serietidning från företaget Valiant. Kanske är serien bättre än filmen vilket inte torde vara speciellt svårt då detta var en ointressant och oinspirerad soppa. Filmen hade kanske möjligtvis kunnat bli aningens bättre om man inte haft träbocken Vin Diesel i huvudrollen som Ray. Karln ger intrycket att han har svårt att gå och tala samtidigt och är som skådis helt intetsägande. Ju fler filmer jag ser av honom desto sämre blir han. En gång i tiden tyckte jag att han var riktigt bra i rollen som Riddick men det hör numera till svunna tider.

Till skillnad mot förra årets värsta rulle Hellboy var åtminstone inte Bloodshot en plåga att ta sig igenom men filmen är allt annat än bra. Filmen finns att hyra på b.la S.F-anytime för hutlösa 189 spänn! Använd de pengarna till att köpa en get eller ge stålarna till en tiggare det blir en win/win situation. Jag lovar.

Regi:  Dave Wilson

Betyg: 2/10

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10