Wonder Woman 1984 (2020)

Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.

Filmen utspelar sig som man nog begriper av titeln 1984 och Diana (Wonder Woman) har ett ensamt liv som arkivarie(?) på ett museum i Washington D.C. Men en dag så dyker plötslig Steve som varit död 60 år upp. Kan hans uppdykande ha något med den sten man hittat i en sändning som nyligen anlänt till museet? Vilka önskningar kan de mindre nogräknade figurerna Maxwell Lord och Barbara Minerva tänkas göra när de lägger vantarna på stenen?

Själva handlingen är inte så mycket att orda om den liknar mer eller mindre de flesta andra filmerna i genren. Utförandet är desto mer diskutabelt. Berättarglädjen lyser med sin frånvaro och alla rollfigurerna verkar lida sig igenom historien. Det blir inte roligt när man väntat sig en smårolig actionfest och istället serveras en historia om folk som vantrivs med sina liv. Actionscenerna är inget speciellt lite biljakt, lite slagsmål och man spelar inte ens Wonder Woman temat under filmens gång. Istället har man snott stycket Capas jump från Sunshine. Varför?

Gimmicken att filmen skulle utspela sig på 80-talet var totalt onödig. Netflixaktuella Cobra Kai som utspelar sig i nutid känns mer 80-tal än denna tunna fernissa till film. Jag skulle kunna hålla på ett tag till med vad som är fel med Wonder Woman 84 men det får räcka då jag anar att läsarna begriper att detta är en besvikelse till film.

En trea är tydligen redan på gång och gärna för mig men gör i så fall om och rätt. DC-filmerna funkar oftast bäst när de inte är så skitnödigt allvarsamma. I väntan på den rullen tar jag och läser om Azzrellos Wonder Woman. Det är bra underhållning till skillnad mot dagens rulle.

Regi: Patty Jenkins

Betyg: 2/10

Även Henke har sett eländet läs han tankar här.

Vaiana (2016 USA)

Vi tar och reder ut namnproblemet med en gång. Den här filmen heter Moana i USA men i övriga världen har den namnet Vaiana. Efter lite googlande fick jag svaret: I Italien finns det tydligen en filmstjärna med namnet Moana som gjort sig berömd i den mer lättklädda filmgenren. Det var något som världens ängsligaste bolag inte kunde förlika sig med därav fick filmen heta något annat. Sant eller inte? Åtminstone en plausibel förklaring.

Oavsett namn är detta en av de bättre filmer Disney släppt på senare år. Handlingen är inte speciellt märkvärdig. Vaiana är dotter till kungen på en söderhavsö. Det är ett paradis men kungen har bestämt att ingen ska segla utanför revet då man av oklara anledningar ska undvika öppna havet. Vaiana har en upprorisk ådra och dras hela tiden mot havet. När det verkar som att naturen blivit sjuk, b.la ruttnar maten oförklarligt, bestämmer hon sig för att resa utanför revet och lösa gåtan.

Det första som slår mig är att filmen är otroligt snygg. Jag älskar miljöerna men å andra sidan hur kan man motstå en söderhavsö? Berättelsen är fantasifull och jag får på köpet en, om än Disneyfierad, inblick i polynesisk mytologi. Storyn rör sig framåt hela tiden och tappar aldrig farten. Huvudpersonen Vaiana är som brukligt stöpt efter Disneymallen och därmed lite trist och förutsägbar men tacknämligt är guden och trickstern Maui med i handlingen som hennes motvillige sidekick. Han spelas av Dwayne Johnsson och som alla vet vid det här laget är en film med Dwayne Johnsson oftast en liten högtidsstund. Slutligen gillade jag musiken där alla låtarna hade något att ge och de var ganska så trallvänliga. Bästa sången är naturligtvis You’re Welcome där Johnsson står för sången.

Här fanns det inte mycket att klaga på och vid det här laget har jag sett filmen tre gånger och fler lär det bli.

Regi:  Ron Clements, John Musker

Betyg: 9/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Mulan (2020 USA)

Stackars Askungen Disney. Här har man verkligen gjort allt för att lyckas med sitt 200 miljoner dollar projekt, Mulan. Det ängsliga bolaget har gjort allt i sin makt så filmen kan fira ett triumftåg runt om i världen. Man har sett till att inte whitewasha sina skådisar, man har me-tooat ut en karaktär ur handlingen, åkt till Kina för att se till att alla detaljer blir rätt i filmen och antagligen slickat kinesisk röv så det står härliga till. Inget av detta hjälpte – tänka sig.

Det blev ingen biopremiär pga Corona, fansen av den tecknade förlagan från 1998 visade sig ha samma mentala förmåga som en grupp femåringar och ylar över att Mulan 2020 inte är exakt som filmen 1998. Än värre var att Disney spelat in delar av filmen i samma område där kineserna har spärrat in inkvarterat massa muslimer terrorister i koncentrationsläger omskolningsläger och sedan tackar man kineserna i eftertexterna för de fina inspelningsplatserna.

Summan av det hela blev att de mentala femåringarna och ”vanligt folk” slog sina påsar ihop och av olika skäl krävde bojkott av filmen. Spiken i kistan för rullen var väl att den halvfloppade i Kina. Jag kan ana att kineserna gillar Disneys version av Mulan ungefär lika mycket som vi svenskar skulle uppskatta en amerikansk version av Gustav Wasas äventyr i dalarna där alla svenska skådisar talar engelska. Kanske skulle Disney som torde vara ett av världens ängsligaste bolag ta och bara göra en film nästa gång istället för att oroligt lägga allt krut på att inte förarga någon. Hur var nu denna rulle som jag personligen faktiskt sett fram emot då jag anade att den skulle passa bättre som spelfilm.

Helt ok om ni frågar mig. Då är jag iofs inte lika känslig som stora delar av biopubliken som rasar om man ändrar på minsta lilla detalj i vad de tycker sig vara den rätta historien (att Mulan är en berättelse som har en sisådär 1500 år på nacken och finns i olika versioner verkar dessa inte snappat upp). Det är naturligtvis inte ok att stöda diktaturer men jag är såpass pragmatisk att jag begriper att det är pengarna som styr och skulle man ta och bojkotta allt som är fel i världen finns det inte speciellt mycket kvar att göra.

Grundstoryn är densamma som i den tecknade förlagan men man har ändrat och lagt till en hel del b.la spelar Li Gong en häxa som hjälper filmens skurk. Miljöerna som till största delen är Nyzeeländska är utsökta, filmen sprakar av färger och skådisarna är top-notch eller vad sägs om Donnie Yen,Jason Scott Lee och Jet Li? Yifei Liu som spelar Mulan fixar det jobbet med heder.

Det som talar till filmens nackdel är att den känns ganska så pratig, det är mycket tjat om heder och familjen efter en kvart har jag fattat galoppen men filmen tar alla chanser den får att tjöta om detta. Det gör att berättelsen segar till sig och jag hade gärna sett lite mer action och spännande jakter. CGI-n är även stundtals lite hafsigt gjord vilket förvånar mig med tanke på att det är Disney som producerat. Helt ok film som kanske är mer ögongodis än bra.

Regi: Niki Caro

Betyg: 5/10

 

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Porco Rosso (1992 Japan)

Handlingen i Porco Rosso är förlagd till Adriatiska havet under sent 20 eller möjligtvis tidigt 30-tal. Piloten Porco Rosso bekämpar mot betalning flygpirater som härjar runt i luften. När Porcos plan kraschar bygger han ett splitternytt i Milano med hjälp av den unga tjejen Fio. Så långt är väl allt ok men filmen har en tvist nämligen att Proco Rosso har ett grisansikte, ett resultat av en förbannelse. Något som skavde ganska rejält för mig när jag såg filmen.

Porco Rosso är relativt realistisk och skulle kunna klara sig fint på egna vingar utan grisförbannelser blir jag lite konfunderad varför man valt denna tvist på berättelsen. Ingen i filmen verkar bry sig speciellt mycket över att en grisman flyger ett plan. Ok man kommenterar det men speciellt sensationellt verkar det inte vara. Jag vet att det är en saga men det känns som ett så ganska onödigt tilltag som inte direkt tillför något till berättelsen.

Filmen känns även stundtals lite gubbsjuk då tjejen Fio får en hel del kommentarer om sitt utseende av gubbar som torde vara dubbelt så gamla och det är en del tjat om att hennes röv är för trång i flygplansstolen. Kanske ska man inte inte lägga för stor vikt vid dessa kommentarer men det känns lite unket.

Positivt med filmen är som vanligt animationerna och de härliga medelhavsmiljöerna. Ge mig en internetuppkoppling och jag skulle alla dagar i veckan bosätta mig på Porcos ö. Filmen är i sina stunder smårolig och den har en riktigt snygg scen som visar vart alla piloter hamnar i livet efter detta. Slutligen är det en ganska så fartfylld berättelse som slank ned ganska så lätt men filmen slutar väldigt abrupt. Känslan av att man plötsligt fick slut på pengarna och knöt snabbt ihop säcken (med eller utan gris?) fanns där.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 5/10

Anaconda (1997 USA)

En grupp forskare beger sig ut i Amazonas djungler för att finna en indianstam som är dold för omvärlden. På Amazonfloden stöter de på en båt som gått på grund och plockar dumt nog upp båtens enda passagerare, Paul Serone, en mysko typ som t.om en blind människa i koma skulle inse inte har rent mjöl i påsen. Paul som är jägare erbjuder sig att guida sällskapet till indianstammen men leder dom naturligtvis på villovägar då han har helt andra planer.

Jag är den förste att erkänna att Anaconda egentligen inte är en bra film men satan i gatan vad underhållande den är. Jag tror jag har sett rullen en tre/fyra gånger och blir lika road var gång. Jon Voight i rollen som Paul spelar över å det grövsta, monsterormen beter sig inte alls som en orm b.la så skriker den !?! En hel del effekter är väl i bästa fall si så där och manuset är inte speciellt stabilt men vad gör det när man får en feature creature som tar i ända från tårna.

Anaconda är en film där man bäst sätter hjärnan på paus och bara åker med på färden för filmen är som sagt mycket underhållande och av och till både ryslig och spännande. Filmen blir inte sämre av att man fick med en hel del välkända namn – hur det gick till vet jag inte – men kul att Jennifer Lopez, Owen Wilson, Eric Stoltz och Ice Cube inte var fisförnäma utan ställde upp. Filmen har genererat åtminstone två uppföljare men hur ”bra” de är vet jag ej men Anaconda är i vart fall väl värd en titt.

Regi: Luis Llosa

Betyg: 8/10

 

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Bumblebee (2018 USA)

Filmen Bumblebee är ett bevis på att det går att göra en bra Transformers film. Den här rullen är en prequel till den första av de alltför många filmerna om The Transformers. Den startar med att Transformers finner sig nästan besegrade av The Decepticons. Bumblebee skickas till jorden av Transformers ledare Optimus prime för att etablera en bas på planeten för vidare motstånd. Under färden tappar han minnet men tas hand om tjejen Charlie. Det han inte vet är att The Decepticons är honom hack i häl, han vet inte ens vad en Decepticon är (och det gör knappt ens jag heller för den delen) och har helt glömt sitt uppdrag.

Det här var en charmig och framförallt i sina stunder rolig film. Jag skrattade faktiskt högt för första gången på flera år när det rör filmsammanhang. Hailee Steinfeld som spelar Charlie är fullt kompetent i rollen och birollsinnehavarna gör det de ska. Filmens stjärna är dock Bumblebee. Filmmakarna har gett honom ett rörelsemönster som är en fröjd att skåda och han känns mer som en riktig rollfigur än en CGI-skapelse. Manuset är iofs förutsägbart (egentligen är filmen mer eller mindre en upphottad version av den suveräna Iron gigant) men vad gör det när det presenteras på ett så charmigt vis.

Då filmen utspelar sig mot slutet av 80-talet (-87 säger filmen men  nörden i mig får det till 88 – filmmakarna har inte riktigt koll på The Smiths) har man proppat filmen full med musik vilket ibland kan bli för mycket, speciellt i början av filmen då låt efter låt avlöser varandra och jag ett kort ögonblick undrar om jag hamnat framför en rockvideo. Det enda som drar ned filmen är de få (tack och lov) robotfighterna som inte ger mig någonting vare sig i spänning eller estetik. Det känns mest som att jag är på bilskroten.

Bumblebee är en ganska så tunn soppa men den är oerhört charmig och en förbaskat trevlig film att titta på och en film som fick mig att skratta högt kan väl inte vara helt usel?

Regi: Travis Knight

Betyg: 8/10

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10