Bumblebee (2018 USA)

Filmen Bumblebee är ett bevis på att det går att göra en bra Transformers film. Den här rullen är en prequel till den första av de alltför många filmerna om The Transformers. Den startar med att Transformers finner sig nästan besegrade av The Decepticons. Bumblebee skickas till jorden av Transformers ledare Optimus prime för att etablera en bas på planeten för vidare motstånd. Under färden tappar han minnet men tas hand om tjejen Charlie. Det han inte vet är att The Decepticons är honom hack i häl, han vet inte ens vad en Decepticon är (och det gör knappt ens jag heller för den delen) och har helt glömt sitt uppdrag.

Det här var en charmig och framförallt i sina stunder rolig film. Jag skrattade faktiskt högt för första gången på flera år när det rör filmsammanhang. Hailee Steinfeld som spelar Charlie är fullt kompetent i rollen och birollsinnehavarna gör det de ska. Filmens stjärna är dock Bumblebee. Filmmakarna har gett honom ett rörelsemönster som är en fröjd att skåda och han känns mer som en riktig rollfigur än en CGI-skapelse. Manuset är iofs förutsägbart (egentligen är filmen mer eller mindre en upphottad version av den suveräna Iron gigant) men vad gör det när det presenteras på ett så charmigt vis.

Då filmen utspelar sig mot slutet av 80-talet (-87 säger filmen men  nörden i mig får det till 88 – filmmakarna har inte riktigt koll på The Smiths) har man proppat filmen full med musik vilket ibland kan bli för mycket, speciellt i början av filmen då låt efter låt avlöser varandra och jag ett kort ögonblick undrar om jag hamnat framför en rockvideo. Det enda som drar ned filmen är de få (tack och lov) robotfighterna som inte ger mig någonting vare sig i spänning eller estetik. Det känns mest som att jag är på bilskroten.

Bumblebee är en ganska så tunn soppa men den är oerhört charmig och en förbaskat trevlig film att titta på och en film som fick mig att skratta högt kan väl inte vara helt usel?

Regi: Travis Knight

Betyg: 8/10

Annonser

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (2018 USA)

Man skulle kunna tro att en film som bär namnet The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (KHB) skulle vara en riktig hejsan-svejsan film med sanslösa scener och ett skojfriskt manus. Det var i alla fall jag inställd på inför titten men KBH skulle visa sig vara något helt annat.

Pensionären Calvin Barr lever ett ensamt liv i en liten stad. Han fördriver dagarna mest med att drömma sig bort till sin ungdom under kriget. Han fann kärleken men tog dumt nog värvning och fick i armen uppdraget att döda Hitler. I nutid rullar livet på i men en sen kväll får Calvin besök av FBI som vill värva honom att döda Bigfoot. Varelsen bär på ett virus som riskerar utplåna mänskligheten och FBI behöver Calvins tjänster då han är en av få som är immuna mot viruset.

Ovanstående är den yttre handlingen men sammantaget tar Bigfoot och Hitler kanske 1/3 av filmens speltid resten vigs åt Calvins kärleksaffär i samband med kriget och hans ensamhet under sin ålderdom.

KHB verkar vara en vattendelare om man läser omdömena på IMBD. De flesta som inte uppskattar filmen verkar ha haft hejsan-svejsan förväntningar på filmen precis som även jag hade. Trots att jag fick något helt annat än det förväntade i den filmiska gottepåsen blev jag inte besviken då detta var en film jag blev förtjust i. Handlingen traskar på i stilla mak, filmmusiken är passande och framför allt så spelas Calvin av Sam Elliot en skådis jag alltid blir lite glad av att se i filmiska sammanhang. Karln har pondus som få och han säger sina repliker på ett vis som gör att varje ord han yttrar känns som en tegelsten. Att det inte händer så värst mycket på rutan spelar för mig inte så stor roll. KHB är en film som sög sig fast, en vemodig och bitterljuv historia med en romantisk touch. Precis som jag vill ha det.

Regi: Robert D. Krzykowski

Betyg: 8/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

House of flying daggers (2004 Kina)

En grupp rebeller som går under namnet ”De flygande dolkarna”  (något de verkligen gör skäl för) härjar i landet. Då de likt Robin Hood tar från de fattiga och ger till de rika ökar stödet för rebellerna bland folket. På ena eller andra sättet måste man finna rebellerna innan de vuxit sig för starka. Turligt nog så infångar man den blinda flickan Xiao som visar sig vara dotter till rebelledaren. Den lokale polischefen Leo kläcker en smart plan. Hans närmaste man Jin befriar Xiao och man hoppas att hon under flykten ska leda Jin till rebellernas näste. En enkel plan på pappret men saker och ting är inte riktigt vad de verkar vara och inte heller går allt som planerat.

Det här var inte en symfoni i toner men väl i färg för himmelska höjder så snygg filmen är. Inredningar, kläder, sädesfält och bambuskogar formligen sprutar av regnbågens alla färger. The House of flying daggers är på köpet också snyggt filmad och fullproppad med coola fighter. Nu har iofs kinesisk film under årens lopp skämt bort en med snygga filmer men det var ett tag sedan jag såg en rulle från Kina och hade lite glömt bort hur välgjorda och snygga filmer från det landet oftast är. De tre huvudrollsinnehavarna är också bra även om de av och till, och speciellt mot slutet, blir lite väl teatraliska för min smak.

Och det är detta som är lite av filmens problem, nämligen att den segar till sig sista halvtimmen. Allt blir lite långdraget, b.la bjuds på en utdragen död som gränsar till parodi samt en himla massa ridning i slowmotion men slutfighten i ett plötsligt snöfall är alla fall snygg. Klart sevärd rulle och som sagt en fest för ögat.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

The Naked jungle (1954 USA)

På IMBD beskrivs handlingen till The Naked jungle så här:

The Leiningen South American cocoa plantation is threatened by a 2-mile-wide, 20-mile-long column of army ants.

När jag läste detta såg för mitt inre en film om kampen mellan en plantageägare och en arme av myror som äter allt i sin väg. Det låter maffigt. Det verkar spännande. Men det är verkligen inget av ovanstående.

Istället för en kamp mot myror serveras en kamp mellan en svettig Charlton Heston (han torde vara en av de svettigaste skådisar som vandrat på denna planet) och en postorderbrud. Hallå! Det nämns inte ett ord om postorderbrudar i IMBD:s korta beskrivning. Jag VILL ha myror,som äter allt i sin väg.

Filmen börjar med att den unga kvinnan Joanna anländer till ett plantage i den Sydamerikanska djungeln som drivs av Charles Leiningen (Heston). Hon har gift sig med Charles via ombud och de två har inte träffats än. Det blir stelt till en början men när Charles får reda på att Joanna varit gift tidigare (hon är en mycket ung änka) sjunker samkvämet mellan de två till fryspunkten. Charles känner sig nog lite lurad på konfekten då han får en redan begagnad vara. Ok filmen är inspelad 1954 och utspelar sig 1901 men lite sans och vett kan man nog kräva. Charles Leiningen framstår som en unken snuskgubbe som jag inte har någon som helst sympati för och jag känner en viss förhoppning över att karln kanske kommer stryka med, när nu dessa utlovade myror behagar dyka upp.

Det grälas, gråts och spelas piano (man skulle kunna tro att det är en Bergman film i exotisk miljö) men någon tillstymmelse till myror syns inte till. Efter en timme dyker äntligen de glupska små rackarna upp men det är så dags då. Jag är då så trött på de två huvudpersonerna så jag ser gärna att hela sällskapet blir myrmat  så jag slipper skiten men inte ens den glädjen kan The Naked jungle skänka mig.

Regi: Byron Haskin

Betyg: 2/10