The Eternals (2021 USA)

I höstas kom den här MCU filmen och jag iddes inte se spektaklet på bio. Dels då de senaste filmerna från Marvel har varit en besvikelse och dels då The Eternals i serieform inte varit någon höjdare. På Disney+ gav jag dock filmen en chans och somnade efter en halvtimme vid det andra försöket gick det lite bättre.

The Eternals är en grupp utomjordingar med superkrafter som bevakar vår planet. De har order om att inte lägga sig i människornas göranden om inte en annan grupp utomjordingar som kallas för deviants visar sig då är det fritt fram att agera. The Eternals har nu varit på vår planet i ett antal tusen år och det har varit ganska lugnt de senaste seklen. Så dyker plötsligt en grupp deviants upp som verkar ha lite andra krafter än vad man är van vid och i samband med detta avslöjas The Eternals verkliga uppdrag.

The Eternals är en ganska så beige rulle som håller på i två och en halv timme utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Det blir aldrig tråkig men inte heller spännande. Det jag gillade med filmen var de få återblickar man gav under årtusendena som gav mig en liten känsla av sense of wonder. Skådisarna är relativt välkända men de verkar ha poppat en och annan valium och rör sig sömngångaraktigt genom den CGI fyllda storyn. Det är nog det sistnämnda som är filmens stora problem, jag bryr mig liksom inte ett dyft hur det går vare sig för jorden eller gruppen The Eternals.

Slutomdömet om filmen blir en axelryckning vare sig mer eller mindre och fortsätter MCU att leverera så pass ointressanta filmer som de hitintills gjort under 2021 tackar jag nog för mig. Jag blir inte mindre oroad när jag ser vad som komma skall. Multiuniversum och annat som man borde hålla sig ifrån men anledningen till det tar jag en annan dag typ när jag sett senaste Spiderman filmen.

Regi: Chloé Zhao

Betyg: 3/10

Army of Thieves (2021 Tyskland)

Army of thieves är en prequel till en av förra årets absolut sämsta filmer – Army of the dead. Den här filmen berättar om kassaskåpsexperten Dieters liv innan han åkte till det zombiesmittade Las Vegas för att öppna kassaskåpet Ragnarök. Det kassaskåpet ingick i en serie av fem som gjorts av en legendarisk låssmed och de har alla namn tagna ur Wagners Nibelungenringen. Filmens handling går i korthet ut på att Dieter som i filmens början är en försynt kamrer kontaktats av en kvinna. Hon vill ha hans hjälp att bryta sig in i tre av låssmedens skåp. Det fjärde finns som bekant i las Vegas och det femte skåpet ligger på havets botten med sin skapare.

Turligt nog är inte dagen film regisserad av Zack Snyder som gjorde Army of the dead vilket gör filmen någorlunda uthärdlig. Army of thieves har aningens stabilare manus även om det inte tål att skärskådas. Det rör sig om en mycket lättförglömlig film, i ärlighetens namn har jag när jag skriver detta glömt bort stora sjok av handlingen. En oförarglig film som slinker ned ganska så lätt tillsammans med pizzan en lördagskväll. Det finns bättre filmer att se men ibland kan en film av detta slag fylla sin funktion på både gott och ont.

Regi:Matthias Schweighöfer

Betyg: 4/10

Jordbävningen (2018 Norge)

Kristian har inte haft det så lätt efter händelserna i Vågen. Visserligen blev han folkhjälte men samtidigt drabbades han av en depression och känner att han på något vis bär skulden till alla de som omkom i katastrofen. Han lever nu isolerad i en stuga och har separerat från sin fru som bor i Oslo. När han nås av beskedet att en gammal kollega dött i en märklig rasolycka i en biltunnel nära Oslo börjar Kristian undersöka fallet lite närmare. Det han kommer fram till är att  att den norska huvudstaden löper hög risk att drabbas av en rejäl jordbävning.

Norrmännen kan det här med att göra genrefilm. Kriminalfilmer som Huvudjägarna, skräckisar som Fritt vilt, fantasy som Mysteriet ragnarök och nu även katastrofrullar som Vågen och dagen film. Ovanstående filmer kan med lätthet konkurrera med dollarstinna motsvarigheter från USA. Sverige är bra på en sorts film eländesdramer och sedan vart det slut med det roliga. Varför det är såpass stor skillnad de två länderna vet jag inte men jag anar att arvet från Bergman och Harry Schein har ett finger med i spelet.

Jordbävningen eller Skjelvet som den heter i original är bra inom sin genre.  Filmens start är måhända lite småseg men tempot ökar successivt och man har inte sparat på effekterna i filmens final som var rejält spännande. Det var ett bra tag sedan pulsen ökade såpass mycket i tv-soffan. Mer än godkänd film från norrmännen och med lite tur kanske den finns kvar på SVT-play. Vad jag förstår så finns det ytterligare en norsk katastroffilm Tunneln samt att de har ytterligare en pipelinen. Norge levererar.

Regi: John Andreas Andersen

Betyg: 7/10

The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

Death hunt (USA 1981)

Det här var nästan en repris av filmen Chatos land som jag kollade in förra månaden. Den stora skillnaden är väl att man bytt spelplats från sydvästra USA:s karga öken till Yukons snötäckta berg. Bronson spelar här pälsjägaren Albert Johnson. En ensling som vill vara ifred och sköta sitt. Han ingriper dock när hundägaren Hazel misshandlar sitt djur, efter lite gruff köper Albert hunden. Här hade historien kunnat sluta om inte vore som så att Hazel inte riktigt kan släppa tjafset. Konflikten stegras snabbt och innan man vet ordet av spårar det ur och det kastas dynamit, skjuts med avsågade hagelbössor, flygplansjakt och hela Yukon verkar vara på jakt efter den den stackars  Albert.

Stabil rulle som successivt ökar tempot under speltiden. Jag gillar miljöerna med snö, berg och tät granskog. Bronson gör det han ska så även övriga skådisar där vi hittar folk som Lee Marvin och Carl Weathers samt Angie Dickinson i en ganska så överflödig roll. Jag undrar lite över om Bronson och skådisen Ed Lauter var kompisar IRL för detta var tredje gången på raken  han dyker upp i en Bronsonrulle. Det gör mig inget då Lauter är en bra skådis som alltid ger ett lite nervigt intryck.

På det hela var Death hunt en positiv överraskning. En fartfylld snöfilm att sedan filmen sägs vara en BOATS kan nog diskuteras för jag tror inte någon levande person har samma vigör som Bronson i vildmarken. Efter lite efterforskningar visade det sig att verklighetens ”Albert”  inte var en speciellt sympatisk person och hade man gått på hans liv och leverne hade vi fått en BOATS av helt annan karaktär.

Regi: Peter Hunt

betyg: 6/10

Jupiter’s Legacy vs. Jupiter’s Legacy

Författaren Mark Millar delar serievärlden i två läger. De som ogillar honom hävdar att han bara går in för chockeffekter samt att han skriver sina serier i åtanke att de ska bli film eller tv-serie. Jag kan iofs ge kritikerna rätt men det behöver inte betyda att man ogillar det Millar gör. Överlag håller han en hög lägsta standard. Det har kommit en hel del filmer som baserats på hans serier: Avengers: Civil war, Kick-ass, Kingsmen och Wanted. Häromåret tecknade han kontrakt med Netflix och somras kom tv-serien baserad på hans i mitt tycke bästa verk Jupiter’s Legacy. 

Jupiter’s Legacy utspelar sig i en alternativ verklighet där en handfull personer fick superkrafter för ca 100 år sedan. De verkar ha varit flitiga i sänghalmen och spridit sina genar då det i nutid kryllar av hjältar och skurkar. De ursprungliga hjältarna lever än i dag men funderar på pensionering men är deras barn värdiga att axla manteln? Tveksamt. Det hela utmynnar i en konflikt mellan Sheldon som vill hjälpa världen och hans bror Walter som vill styra den. Jupiter’s Legacy består bara av 10 nummer som är fyllda av helt makalösa actionsekvenser mycket tack vare tecknaren Quitelys förmåga att knåpa ihop fantastiska teckningar. Serien är riktigt spännande och är fullproppad av wow-ögonblick.  I min bok är Jupiter’s Legacy en 10/10 serie som jag läst om otaliga gånger.

Tv-serien är absolut inte dålig men dras med två problem. För det första funkar inte superhjältedräkterna. Iofs är tanken med alla dessa dräkter redan töntig redan från start men än så länge har det funkat i Marvel och DC-filmerna. I Jupiter’s Legacy finns  hela tiden en känsla av att jag kollar på folk på maskerad. Det gör att det blir som ett filter mellan mig och det jag ser – jag kan inte riktigt leva mig in i serien.

Netflix hade nog tänkt sig en karamell man kunde suga på i många säsonger. Ett problem jag har med tv-serier av idag är att de ofta har alldeles för många avsnitt. Just Netflix är mästare på att dra ut på en handling.  Daredevil, Punisher osv räckte det ofta att se första och sista avsnittet många gånger, övriga avsnitt var mer eller mindre utfyllnad. Samma sak skedde med Jupiter’s Legacy I säsongsfinalen hade man bara nått till ungefär mitten av det andra numret av Millars serie. TV-serien får aldrig upp farten och resultatet blev en axelryckning och en nedläggning. Synd för det hade kunnat bli riktigt bra. Nåväl hoppas de lyckas bättre med den kommande Super crooks, bara man nu inte bestämmer sig för att dra ut den serien som bara är på fyra nummer till lika många säsonger.

Betyg: Netflix Jupiter’s Legacy 4/10

Serietidningen: 10/10

 

Jungle Cruise (2021 USA)

Emily Blunt spelar  Lily Houghton som tillsammans med sin bror MacGregor beger sig till Amazonas för att hitta en blomma som sägs kunna bota alla sjukdomar. För att nå platsen hyr hon en båt där Frank Wolff (Dwayne Johnson) är kapten. En färd längs Amazonas där varje kvadratmeter är fylld med äckeldjur (inbillar jag mig) torde räcka för ett äventyr men insatserna höjs av Conquistadorer och då filmen utspelar sig 1916 även tyskar som alla jagar samma blomma.

Jungle Cruise var exakt det jag förväntat mig vare sig mer eller mindre. Småroliga skämt, en himla massa CGI och en handling som inte överraskande ett dyft. Det låter kanske inte så mycket men det var en trevlig film och trots en speltid på två timmar blev det aldrig tråkigt.

En stor anledning till gillandet är naturligtvis Blunt och Johnson som spelar huvudrollerna. Blunt är en förbaskat bra skådis, Johnson spelar inte riktigt i samma liga men den bristen tar han igen på sin charm som gör att de flesta filmer han är med i blir till en trevlig liten stund.

Jack Whitehall i rollen som Lilys bror funkade fint och för en gångs skull slapp man en vad jag kallar tröttsam Hollywoodbög dvs en rollfigur som springer runt och fjompar sig i falsettröst. MacGregor står bra på egna ben och funkar fint oavsett sexuell läggning. Han vill inte vara med på äventyret och är en snobb men vi slipper som sagt alla de där tröttsamma karaktärsdragen som även idag dyker upp på film för att befästa en persons sexuella preferenser. Bra jobbat Disney!

Skurkarna spelas b.la av Jesse Plemons och Paul Giamatti och det är par rejäla oprettskurkar. Båda spelar över å det grövsta och jag anar att en och annan tittare kan finna dem tröttsamma men jag vart underhållen. På minussidan är ovan nämnda förutsägbarhet, Jungle cruise är inte en film som är gjord för att skaka om tittaren det är ett väl beprövat koncept som funkar om man är på humör vilket jag var denna gång.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Godzilla vs. Kong (2021 USA)

Dags för den sista filmen i Warner Bros.något ojämna serie filmer om Godzilla och andra jättemonster. I senaste filmen visade Godzilla vart skåpet ska stå då alla konkurrenter om vem skulle vara herre på täppan i monstervärlden besegrades. Det finns dock ett monster kvar, nämligen King Kong. Han göms undan från Godzilla men när denna  oprovocerat attackerar en forskningsanläggning beslutar man sig för att försöka återbörda Kong till sitt hem. Då filmen heter Godzilla vs. Kong begriper man att den planen misslyckas och vi tittare bjuds på två monster i en hejdundrande fight.

Om jag bortser från Skull island som jag verkligen gillade når de övriga filmerna om Godzilla aldrig riktigt fram. De är välgjorda, monstren är häftiga och effekterna är bra men hela tiden känns det som att det är något som fattas. Det kan bero på att man krånglar till det i onödan för sig. I varje film kastar man in folk med komplicerade agendor som bara rör till det istället för att öka spänningen. I förra filmen var det någon terroristgrupp som bara kändes irriterande och i denna film har det plötsligt dykt upp ett ondskefullt (beroende på hur man ser på saken) företag som verkar ha tagit över verksamheten från Monarch.

Att människorna spelar andra fiolen är begripligt men då jag inte bryr mig ett dyft om huvudpersonerna dör eller lever faller en del av filmens spänning. I Skull island nådde man trots en massa monster fram till det mänskliga och i den filmen brydde jag mig om filmens mänskliga cast. I Godzilla vs. Kong skulle jag rycka på axlarna om Alexander Skarsgårds rollfigur Nathan Lind blev krossad av en fallande skyskrapa. De mänskliga rollfigurerna är helt enkelt bara i vägen i filmerna och man misslyckas med att skapa den undergångsstämning som filmerna troligen vill ge.

Trots dessa invändningar är Godzilla vs. Kong i sina stunder en härlig monsterfest och om man gillar att se monster fightas och jämna hela städer med marken duger filmen men speciellt minnesvärd eller spännande är den inte.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 5/10

Zack Snyder’s Justice League (2021 USA)

Då var den äntligen (?) här The Snyder cut (fast ordet extension torde passa bättre) av filmen Justice League från 2017. Bakgrunden känner nog de flesta till men jag drar den kort. Regissören Zack Snyder var i stort sett klar med sin inspelning av filmen då han drabbades av en familjetragedi. Filmbolag är som de är och ordet personalvård torde vara okänt för dessa kostymklädda herrar. Ut med Snyder och in med Whedon som stuvade om i manus, filmade nya scener och resultatet blev som det blev. Snyders fans har ylat i ett par år att de ville se Snyders version av filmen och nu har HBO och 70 miljoner dollar besannat denna dröm.

Storyn är i stort sett densamma men en tvåtimmars film har växt till en fyra timmar så visst finns det en hel del extra scener, fördjupande bakgrundshistorier och annat extra lull lull. Handlingen är i vart fall att Batman upptäcker ett interplanetariskt hot mot vår värld i form av skurken Steppenwolf som letar efter tre maskiner s,k motherboxes som om de sammanförs kommer ge hans chef Darkseid möjlighet att erövra jorden. Batman slår sig samman med Wonder woman för att hitta flera hjältar så man kan mota Olle (Darkseid) i grind.

Filmen står och faller med om man gillar regissören Zack Snyder. Vad jag förstått är han en ganska så polariserande filmmakare, antingen gillar man honom eller inte. Jag hör till den senare skaran och anser att det bara är en film han gjort som varit bra Dawn of the dead. Om man nu gillar Snyders stil som innebär: Yxig och högtravande dialog, ett överanvändande av slowmotion, allt går i en grådaskig ton samt att man stoppar in sånger i filmen gärna då till menlösa scener i slowmotion är dagens rulle en fest av Guds nåde. Jag däremot finner det helt obegripligt att denne man får fortsätta att göra filmer som någon annan betalar för men smaken är olika.

Jag vill dock påpeka att Snyders film trots allt är aningens bättre än Whedons hafsverk men jämförelsen ligger på den nivån att man måste bestämma sig för vilken gödselhög som luktar minst.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 3/10

Wonder Woman 1984 (2020)

Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.

Filmen utspelar sig som man nog begriper av titeln 1984 och Diana (Wonder Woman) har ett ensamt liv som arkivarie(?) på ett museum i Washington D.C. Men en dag så dyker plötslig Steve som varit död 60 år upp. Kan hans uppdykande ha något med den sten man hittat i en sändning som nyligen anlänt till museet? Vilka önskningar kan de mindre nogräknade figurerna Maxwell Lord och Barbara Minerva tänkas göra när de lägger vantarna på stenen?

Själva handlingen är inte så mycket att orda om den liknar mer eller mindre de flesta andra filmerna i genren. Utförandet är desto mer diskutabelt. Berättarglädjen lyser med sin frånvaro och alla rollfigurerna verkar lida sig igenom historien. Det blir inte roligt när man väntat sig en smårolig actionfest och istället serveras en historia om folk som vantrivs med sina liv. Actionscenerna är inget speciellt lite biljakt, lite slagsmål och man spelar inte ens Wonder Woman temat under filmens gång. Istället har man snott stycket Capas jump från Sunshine. Varför?

Gimmicken att filmen skulle utspela sig på 80-talet var totalt onödig. Netflixaktuella Cobra Kai som utspelar sig i nutid känns mer 80-tal än denna tunna fernissa till film. Jag skulle kunna hålla på ett tag till med vad som är fel med Wonder Woman 84 men det får räcka då jag anar att läsarna begriper att detta är en besvikelse till film.

En trea är tydligen redan på gång och gärna för mig men gör i så fall om och rätt. DC-filmerna funkar oftast bäst när de inte är så skitnödigt allvarsamma. I väntan på den rullen tar jag och läser om Azzrellos Wonder Woman. Det är bra underhållning till skillnad mot dagens rulle.

Regi: Patty Jenkins

Betyg: 2/10

Även Henke har sett eländet läs han tankar här.

Vaiana (2016 USA)

Vi tar och reder ut namnproblemet med en gång. Den här filmen heter Moana i USA men i övriga världen har den namnet Vaiana. Efter lite googlande fick jag svaret: I Italien finns det tydligen en filmstjärna med namnet Moana som gjort sig berömd i den mer lättklädda filmgenren. Det var något som världens ängsligaste bolag inte kunde förlika sig med därav fick filmen heta något annat. Sant eller inte? Åtminstone en plausibel förklaring.

Oavsett namn är detta en av de bättre filmer Disney släppt på senare år. Handlingen är inte speciellt märkvärdig. Vaiana är dotter till kungen på en söderhavsö. Det är ett paradis men kungen har bestämt att ingen ska segla utanför revet då man av oklara anledningar ska undvika öppna havet. Vaiana har en upprorisk ådra och dras hela tiden mot havet. När det verkar som att naturen blivit sjuk, b.la ruttnar maten oförklarligt, bestämmer hon sig för att resa utanför revet och lösa gåtan.

Det första som slår mig är att filmen är otroligt snygg. Jag älskar miljöerna men å andra sidan hur kan man motstå en söderhavsö? Berättelsen är fantasifull och jag får på köpet en, om än Disneyfierad, inblick i polynesisk mytologi. Storyn rör sig framåt hela tiden och tappar aldrig farten. Huvudpersonen Vaiana är som brukligt stöpt efter Disneymallen och därmed lite trist och förutsägbar men tacknämligt är guden och trickstern Maui med i handlingen som hennes motvillige sidekick. Han spelas av Dwayne Johnsson och som alla vet vid det här laget är en film med Dwayne Johnsson oftast en liten högtidsstund. Slutligen gillade jag musiken där alla låtarna hade något att ge och de var ganska så trallvänliga. Bästa sången är naturligtvis You’re Welcome där Johnsson står för sången.

Här fanns det inte mycket att klaga på och vid det här laget har jag sett filmen tre gånger och fler lär det bli.

Regi:  Ron Clements, John Musker

Betyg: 9/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Mulan (2020 USA)

Stackars Askungen Disney. Här har man verkligen gjort allt för att lyckas med sitt 200 miljoner dollar projekt, Mulan. Det ängsliga bolaget har gjort allt i sin makt så filmen kan fira ett triumftåg runt om i världen. Man har sett till att inte whitewasha sina skådisar, man har me-tooat ut en karaktär ur handlingen, åkt till Kina för att se till att alla detaljer blir rätt i filmen och antagligen slickat kinesisk röv så det står härliga till. Inget av detta hjälpte – tänka sig.

Det blev ingen biopremiär pga Corona, fansen av den tecknade förlagan från 1998 visade sig ha samma mentala förmåga som en grupp femåringar och ylar över att Mulan 2020 inte är exakt som filmen 1998. Än värre var att Disney spelat in delar av filmen i samma område där kineserna har spärrat in inkvarterat massa muslimer terrorister i koncentrationsläger omskolningsläger och sedan tackar man kineserna i eftertexterna för de fina inspelningsplatserna.

Summan av det hela blev att de mentala femåringarna och ”vanligt folk” slog sina påsar ihop och av olika skäl krävde bojkott av filmen. Spiken i kistan för rullen var väl att den halvfloppade i Kina. Jag kan ana att kineserna gillar Disneys version av Mulan ungefär lika mycket som vi svenskar skulle uppskatta en amerikansk version av Gustav Wasas äventyr i dalarna där alla svenska skådisar talar engelska. Kanske skulle Disney som torde vara ett av världens ängsligaste bolag ta och bara göra en film nästa gång istället för att oroligt lägga allt krut på att inte förarga någon. Hur var nu denna rulle som jag personligen faktiskt sett fram emot då jag anade att den skulle passa bättre som spelfilm.

Helt ok om ni frågar mig. Då är jag iofs inte lika känslig som stora delar av biopubliken som rasar om man ändrar på minsta lilla detalj i vad de tycker sig vara den rätta historien (att Mulan är en berättelse som har en sisådär 1500 år på nacken och finns i olika versioner verkar dessa inte snappat upp). Det är naturligtvis inte ok att stöda diktaturer men jag är såpass pragmatisk att jag begriper att det är pengarna som styr och skulle man ta och bojkotta allt som är fel i världen finns det inte speciellt mycket kvar att göra.

Grundstoryn är densamma som i den tecknade förlagan men man har ändrat och lagt till en hel del b.la spelar Li Gong en häxa som hjälper filmens skurk. Miljöerna som till största delen är Nyzeeländska är utsökta, filmen sprakar av färger och skådisarna är top-notch eller vad sägs om Donnie Yen,Jason Scott Lee och Jet Li? Yifei Liu som spelar Mulan fixar det jobbet med heder.

Det som talar till filmens nackdel är att den känns ganska så pratig, det är mycket tjat om heder och familjen efter en kvart har jag fattat galoppen men filmen tar alla chanser den får att tjöta om detta. Det gör att berättelsen segar till sig och jag hade gärna sett lite mer action och spännande jakter. CGI-n är även stundtals lite hafsigt gjord vilket förvånar mig med tanke på att det är Disney som producerat. Helt ok film som kanske är mer ögongodis än bra.

Regi: Niki Caro

Betyg: 5/10

 

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10