Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Porco Rosso (1992 Japan)

Handlingen i Porco Rosso är förlagd till Adriatiska havet under sent 20 eller möjligtvis tidigt 30-tal. Piloten Porco Rosso bekämpar mot betalning flygpirater som härjar runt i luften. När Porcos plan kraschar bygger han ett splitternytt i Milano med hjälp av den unga tjejen Fio. Så långt är väl allt ok men filmen har en tvist nämligen att Proco Rosso har ett grisansikte, ett resultat av en förbannelse. Något som skavde ganska rejält för mig när jag såg filmen.

Porco Rosso är relativt realistisk och skulle kunna klara sig fint på egna vingar utan grisförbannelser blir jag lite konfunderad varför man valt denna tvist på berättelsen. Ingen i filmen verkar bry sig speciellt mycket över att en grisman flyger ett plan. Ok man kommenterar det men speciellt sensationellt verkar det inte vara. Jag vet att det är en saga men det känns som ett så ganska onödigt tilltag som inte direkt tillför något till berättelsen.

Filmen känns även stundtals lite gubbsjuk då tjejen Fio får en hel del kommentarer om sitt utseende av gubbar som torde vara dubbelt så gamla och det är en del tjat om att hennes röv är för trång i flygplansstolen. Kanske ska man inte inte lägga för stor vikt vid dessa kommentarer men det känns lite unket.

Positivt med filmen är som vanligt animationerna och de härliga medelhavsmiljöerna. Ge mig en internetuppkoppling och jag skulle alla dagar i veckan bosätta mig på Porcos ö. Filmen är i sina stunder smårolig och den har en riktigt snygg scen som visar vart alla piloter hamnar i livet efter detta. Slutligen är det en ganska så fartfylld berättelse som slank ned ganska så lätt men filmen slutar väldigt abrupt. Känslan av att man plötsligt fick slut på pengarna och knöt snabbt ihop säcken (med eller utan gris?) fanns där.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 5/10

Anaconda (1997 USA)

En grupp forskare beger sig ut i Amazonas djungler för att finna en indianstam som är dold för omvärlden. På Amazonfloden stöter de på en båt som gått på grund och plockar dumt nog upp båtens enda passagerare, Paul Serone, en mysko typ som t.om en blind människa i koma skulle inse inte har rent mjöl i påsen. Paul som är jägare erbjuder sig att guida sällskapet till indianstammen men leder dom naturligtvis på villovägar då han har helt andra planer.

Jag är den förste att erkänna att Anaconda egentligen inte är en bra film men satan i gatan vad underhållande den är. Jag tror jag har sett rullen en tre/fyra gånger och blir lika road var gång. Jon Voight i rollen som Paul spelar över å det grövsta, monsterormen beter sig inte alls som en orm b.la så skriker den !?! En hel del effekter är väl i bästa fall si så där och manuset är inte speciellt stabilt men vad gör det när man får en feature creature som tar i ända från tårna.

Anaconda är en film där man bäst sätter hjärnan på paus och bara åker med på färden för filmen är som sagt mycket underhållande och av och till både ryslig och spännande. Filmen blir inte sämre av att man fick med en hel del välkända namn – hur det gick till vet jag inte – men kul att Jennifer Lopez, Owen Wilson, Eric Stoltz och Ice Cube inte var fisförnäma utan ställde upp. Filmen har genererat åtminstone två uppföljare men hur ”bra” de är vet jag ej men Anaconda är i vart fall väl värd en titt.

Regi: Luis Llosa

Betyg: 8/10

 

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Bumblebee (2018 USA)

Filmen Bumblebee är ett bevis på att det går att göra en bra Transformers film. Den här rullen är en prequel till den första av de alltför många filmerna om The Transformers. Den startar med att Transformers finner sig nästan besegrade av The Decepticons. Bumblebee skickas till jorden av Transformers ledare Optimus prime för att etablera en bas på planeten för vidare motstånd. Under färden tappar han minnet men tas hand om tjejen Charlie. Det han inte vet är att The Decepticons är honom hack i häl, han vet inte ens vad en Decepticon är (och det gör knappt ens jag heller för den delen) och har helt glömt sitt uppdrag.

Det här var en charmig och framförallt i sina stunder rolig film. Jag skrattade faktiskt högt för första gången på flera år när det rör filmsammanhang. Hailee Steinfeld som spelar Charlie är fullt kompetent i rollen och birollsinnehavarna gör det de ska. Filmens stjärna är dock Bumblebee. Filmmakarna har gett honom ett rörelsemönster som är en fröjd att skåda och han känns mer som en riktig rollfigur än en CGI-skapelse. Manuset är iofs förutsägbart (egentligen är filmen mer eller mindre en upphottad version av den suveräna Iron gigant) men vad gör det när det presenteras på ett så charmigt vis.

Då filmen utspelar sig mot slutet av 80-talet (-87 säger filmen men  nörden i mig får det till 88 – filmmakarna har inte riktigt koll på The Smiths) har man proppat filmen full med musik vilket ibland kan bli för mycket, speciellt i början av filmen då låt efter låt avlöser varandra och jag ett kort ögonblick undrar om jag hamnat framför en rockvideo. Det enda som drar ned filmen är de få (tack och lov) robotfighterna som inte ger mig någonting vare sig i spänning eller estetik. Det känns mest som att jag är på bilskroten.

Bumblebee är en ganska så tunn soppa men den är oerhört charmig och en förbaskat trevlig film att titta på och en film som fick mig att skratta högt kan väl inte vara helt usel?

Regi: Travis Knight

Betyg: 8/10

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (2018 USA)

Man skulle kunna tro att en film som bär namnet The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (KHB) skulle vara en riktig hejsan-svejsan film med sanslösa scener och ett skojfriskt manus. Det var i alla fall jag inställd på inför titten men KBH skulle visa sig vara något helt annat.

Pensionären Calvin Barr lever ett ensamt liv i en liten stad. Han fördriver dagarna mest med att drömma sig bort till sin ungdom under kriget. Han fann kärleken men tog dumt nog värvning och fick i armen uppdraget att döda Hitler. I nutid rullar livet på i men en sen kväll får Calvin besök av FBI som vill värva honom att döda Bigfoot. Varelsen bär på ett virus som riskerar utplåna mänskligheten och FBI behöver Calvins tjänster då han är en av få som är immuna mot viruset.

Ovanstående är den yttre handlingen men sammantaget tar Bigfoot och Hitler kanske 1/3 av filmens speltid resten vigs åt Calvins kärleksaffär i samband med kriget och hans ensamhet under sin ålderdom.

KHB verkar vara en vattendelare om man läser omdömena på IMBD. De flesta som inte uppskattar filmen verkar ha haft hejsan-svejsan förväntningar på filmen precis som även jag hade. Trots att jag fick något helt annat än det förväntade i den filmiska gottepåsen blev jag inte besviken då detta var en film jag blev förtjust i. Handlingen traskar på i stilla mak, filmmusiken är passande och framför allt så spelas Calvin av Sam Elliot en skådis jag alltid blir lite glad av att se i filmiska sammanhang. Karln har pondus som få och han säger sina repliker på ett vis som gör att varje ord han yttrar känns som en tegelsten. Att det inte händer så värst mycket på rutan spelar för mig inte så stor roll. KHB är en film som sög sig fast, en vemodig och bitterljuv historia med en romantisk touch. Precis som jag vill ha det.

Regi: Robert D. Krzykowski

Betyg: 8/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10