BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

Everest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Tre korta omdömen

Maléfique (2002 Frankrike)

Carrère sitter i fängelse för bedrägeri. Han delar cell med tre andra interner. En kväll hittar Carrère en bok gömd bakom en sten i cellen.  Boken är gammal och verkar vara en dagbok av en tidigare fånge som även klottrat den full av allehanda trollformler och besvärjelser.  När fångarna läser mer i boken inser de att den kan vara en väg ut ur fängelset.

Filmen utspelar sig i stort sett i cellen med de fyra männen något som kan vara till både en för och nackdel. Med ett starkt manus och bra skådisar kan man ro en till synes stillastående historia i hamn t.ex Polanskis Carnage. Här funkar det inte lika bra och efter ett tag blir filmen lite småtrist. Iden är originell men regissören har svårt att få fart på historien som känns som ett enda stort jaha.

Betyg: 3/10

Tower block (2012 Storbr)

En dag som verkar bli som alla andra i det slitna och halvt om halvt övergivna hyreshuset ändras markant då någon eller några börjar skjuta på lägenhetsinnehavarna. Invånarna finner sig vara helt isolerade från omvärden och måste hitta en väg ut.

En spännande och något oväntad thriller där man som tittare inte kan vara helt säker på hur det ska gå. Slutet är lite svagt men filmen rekommenderas och är avsevärt bättre än många thrillers som gjorts med avsevärt större budget. Passar på att tacka FLMR för tipset.

Betyg: 7/10

Tripper (2006 USA)

Under den årliga hippiefestivalen som sker ute i vildmarken ikläder sig någon en Reaganmask och börjar hacka sig genom hippiekollektivet.

Knepig film av regidebuterande skådisen David Arquette. Jag blir inte klok på om det är en satir, komedi eller skräckfilm eller kanske en mix av alla tre genrerna. Lite smått underhållande men man kan med gott samvete skippa filmen.

Betyg: 4/10

Filmtips jag tackar för.

En fördel med att följa olika filmbloggar är att man får tips på filmer man inte hört talats om eller kanske inte tänkt se.  Här följer tre filmer som inte låg på min ”att se” lista förens jag läste om dem på andra filmbloggar. Jag tackar för tipsen och hoppas någon mer ser dessa filmer – för de är värda en titt.

Wreck-it Ralph (Röjar Ralf)

Ralf har börjat tröttna på sin ständiga roll som skurk i ett arkadspel. Dag efter dag får han utstå förnedringen av att förlora mot den händige snickaren Fixar Felix. Ralph bestämmer sig för att lämna sitt spel för att bli en hjälte. Det han inte tänkt på är att ett arkadspel utan skurk får en ”ur-funktion skylt” och riskerar att kasseras.

Jag hörde talas om filmen och trots att jag lagt alldeles för stor del av mitt liv på dataspel kände jag inget intresse för filmen. Varför vet jag inte, kanske var det att mina tankar omedvetet drogs till andra mindre lyckade filmer som rör dataspel: Mario Bros, Pokemon, Doom och Resident evil (dock första filmen i serien som är bra). Fiffis recension om filmen fick mig på andra tankar och tur var det. Wreck-it Ralph är en underhållande film med många blinkningar till oss lite äldre (och säkert även yngre)spelare som växt med b.la Q-Bert och andra dataspelsfigurer. Man har lyckats knåpa ihop arkaden och de olika spelen på ett fantasifullt men för filmen logiskt sätt. Kanske är filmen ibland lite väl skrikig för min smak men jag överlever.

Betyg: 7/10

Sour Grapes

De två kusinerna Richie och Evan drar till Atlantic city (den amerikanska östkustens sunkiga svar på Las Vegas). Richie lånar Evan några mynt då denne spelar på en enarmad bandit. Evan får jackpot, en vinst som bla kommer utmynna i steriliseringar, mordförsök, husockupationer och annat smått och gott.

Det är Larry David, skaparen av Seinfeld som ligger bakom den här filmen och det märks. Sour grapes påminner om ett avsnitt ur tv-serien. Det som saknas är kanske de kvicka ordväxlingarna som präglade serien men å andra sidan finns det gott om bisarra situationer som känns igen från Seinfeld. Det är inte en film som är speciellt minnesvärd men den var mycket underhållande för stunden och jag skrattade högt ett par gånger. Något som inte sker speciellt ofta när jag ser film tjurig som jag är. Tipset om den här filmen fick jag av Addepladde.

Betyg: 6/10

La Proie

Franck sitter i fängelse efter ett rån. Utanför murarna väntar bytet från rånet men även hans hustru och dotter. Franck har lyckats hålla en låg profil i fängelset och frigivningen hägrar. I ett svagt ögonblick anförtror han sig till sin cellkamrat som friges, den till synes försynte Maurel, och ber att han ska lämna ett meddelande till Francks fru. Allt försent inser Franck att Maurel är allt annat än den stillsamma människa han gett intryck av att vara och Franck måste nu rymma för att rädda sin familj.

La Proie är spännande och fartfylld och påminner en aning om den amerikanska The Fugitive. Albert Dupontel som spelar Franck lyckas bra med att ge ett slitet och desperat intryck. Han förmedlar sin karaktär på ett sådant sätt att jag verkligen bryr mig om honom. Hans antagonist som spelas av Stéphane Debac är en mycket vedervärdig individ, det var ett bra tag sedan jag kände en sådan avsky för en skurk. Detta är nog en anledning till att jag fastnade för filmen: En ”hjälte” som man verkligen hejar på samt en motståndare som väcker vissa primitiva känslor hos mig. Tyvärr tappar filmen lite mot slutet men fram tills dess är det en bra actionthriller. Det var hos Movies-noir jag läste om filmen.

Betyg: 7/10

Tre skräckisar

Jag bestämde mig för att ”rensa” undan lite filmer ur recensionshögen. Här kommer tre ganska håglösa och småtrista skräckisar. Recensionerna blir också därefter; lite oengagerande och småtrista. Se det som en konsumentupplysning om vad ni inte ska hyra till Halloween.

Intruders

Det börjar bra med en pojke som har mardrömmar om en ansiktlös man som besöker honom om natten. Om han drömmer eller inte vet man inte riktigt. I en histora som löper parallellt med pojken hittar en tjej en bok. När hon läser boken börjar även hon att förföljas av en man utan ansikte. De två historerna löper så småningom samman men tyvärr utveclas filmen till en enda soppa vilket är synd för till en början är Intruders både spännande och småruggig.

Betyg 4/10

Playback

Några elever sysslar med ett skolprojekt som inte är riktigt rumsrent. De gör en dokumentär om ett gåtfullt mord där en hel familj dödades. När eleverna ber att få låna gamla nyhetsupptagningar från händelsen väcks ondskan till liv igen. Likt Intruders börjar det bra och Playback känns ganska orginell. Tyvärr slarvas storyn bort och blir ointressant ju längre filmen rullar på. Skådisarna är väl inte heller de bästa men det kanske är att begära för mycket.

Betyg: 4/10

The Moth diaries

Roligare filmer kan man se för The Moth diaries en velig och riktigt trist film. Lucie och Rebecca är BFF och går på samma internatskola. När Ernessa börjar som ny elev på skolan kommer hon emellan de två väninnorna. Rebecca börjar misstänka att Ernessa är någon sorts vampyr eller är det hennes avundsjuka som spelar henne ett spratt? Vet inte riktigt vad det här var för film. Filmen ger sken av att vara en ungdomsfilm som tar upp frågor om vänskap, saknad och utanförskap samtidigt som handlingen kryddas med lite tandlös skräck. Den vill helt enkelt för mycket och projektet havererar totalt. Som sagt velig och överambitiös.

Betyg: 1/10

Something for the weekend?

Ibland kan de kännas skönt att efter en arbetsvecka sjunka ned framför tv:n med lite snacks och bara kolla in något underhållande och lättsamt. Man kanske inte är speciellt sugen på en film av Bergman eller Hertzog utan vill istället se något som troligen inte är stor filmkonst men fyller en viktig funktion nämligen ren och skär underhållning. Här kommer tre korta recensioner på filmer som man (nästan) kan se med halvslutna ögon medan man dövar ångesten över att det kommer en ny måndag om några dagar.

Lockout (2012)

I framtiden har man effektiviserat hanteringen av interner på så sätt att de förvaras nedfrysta i en gigantisk rymdstation. När dottern till USA:s president besöker anläggningen lyckas några fångar starta ett upplopp och ta henne som gisslan. I desperation vänder sig myndigheterna till Snow, en man som hamnat i klammeri med rättvisan. Mot att bli benådad ska Snow rädda presidentdottern innan myndigheterna tvingas spränga stationen.

Lockout är skriven av Luc Besson och som väntat får vi en fartfylld historia med helt ok skådespelare och effekter. Jag har bara ett litet problem som tyvärr blir ganska stort ju längre filmen går. Guy Pierce som spelar Snow har begåvats med en dialog som i stort sett består av ”lustiga” one-liners. Till en början skrockar jag lite men efter en halvtimme vill jag bara täppa till käften på karln. Klarar man av detta är Lockout en underhållande sf-action film.

Betyg: 4/10

21 Jump street (2012)

Två klantiga nyexaminerade poliser Schmidt och Jenko lyckas ganska omgående ställa till det för sig. Istället för att kickas får de en chans till och placeras som undercoverpoliser på en High scholl. Deras uppdrag är att lokalisera en knarkliga som säljer droger via skolan.

Filmen baseras på tv-serien med samma namn. En tv-serie som f.ö gjorde den inte helt obekante Johnny Depp känd. Ja han dyker upp i en cameoroll om nu någon undrade. Jonah Hill och Channing Tatum som spelar de två klantiga snutarna är riktigt roliga i sina roller och 21Jump street är befriande lättsam. Man kommer nog att glömma filmen ganska omgående men under tittningen hade jag riktigt trevligt.

Betyg: 6/10

14 Blades (2010)

Agenten Green Dragon upptäcker en konspiration mot kejsaren. När Green Dragon försöker avslöja komplotten lyckas konspiratörerna få honom att framstå som den skyldige och han blir tvungen att fly jagad av sina f.d kollegor och en hop lönnmördare.

Filmen är mycket förvirrande till en början. Det tog ett tag innan jag räknat ut vem som var vem och vad storyn egentligen handlade om. När jag väl gjort detta visade det sig att 14 Blades är ett rafflande äventyr. Dock gäller det att man gillar fighter där folk flyger och far i luften när de fightas. Den iskalla lönnmörderskan Tou Tou som ger Green Dragon en rejäl utmaning höjer filmen åtminstone ett snäpp. Länge sedan jag såg en sådan cool skurk.

Betyg: 6/10

3 x skräck

Rabies (2011 Israel)

Rabies är något så ovanligt som en israelisk skräckkomedi. Jag tror också att det är den första israelsiska film som jag sett och trots en och annan invändning så fick jag mersmak. Ett grupp ungdomar är på väg för att spela tennis när en blodig kille rusar ut ur skogen. Han hävdar att hans syster fastnat i en fälla och han behöver hjälp. Killarna följer med in i vildmarken och innan filmen slutat kryllar skogen av lik i den här lite vridna berättelsen.

Rabies är gjord med ett gott humör och regissörerna Keshales & Papushado tar verkligen ut svängarna, något som både är till filmens för och nackdel. Då berättelsen är helt skruvad har jag svårt att engagera mig i personerna och ta handlingen på allvar men samtidigt gör detta att historien vrider och vänder på sig hela tiden och jag kan aldrig riktigt veta vad som ska komma härnäst. En oförutsägbar och smårolig berättelse som kanske inte är speciellt spännande men ganska underhållande. Varför filmen heter Rabies vet jag inte, kanske syftar man på den galna storyn?

Regi: Aharon Keshales, Navot Papushado

Betyg: 6/10

Paranormal activity 3 (2011 USA)

Har man sett ettan och tvåan vet jag egentligen inte varför man ska se den här. Det som är lite ovanligt med triologin Paranormal activity är att historien berättas baklänges. Följdaktligen är det de två systrarnas barndom som nu presenteras i den förhoppningsvis sista av filmerna. Har man de tidigare filmerna vet man ganska väl vad som kommer att hända så eventuella spänningsmoment rörande storyn är som bortblåsta. Kvar finns det ett antal ”hoppa till i soffan” stunder men det räcker inte för att bygga en hel skräckis. Åtminstone inte för mig. Paranormal activity 3 är egentligen inte sämre eller bättre än de tidigare filmeerna men då man sett i stort sett samma story två gånger tidigare blir den tråkig och den orginalitet som präglade den första filmen är som bortblåst.

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Betyg: 3/10

Night wolf ( 2011 Storbr ) 

Den här filmen har en befriande enkel handling. En familj som bor på ett gods blir attackerade av en varulv och storyn utvecklas till en katt och råtta lek där sällskapet gör allt för att överleva till soluppgången.

En enkel och spännande story som skulle kunna bli hur bra som helst. När jag såg Night wolf vandrade mina tankar bort till filmen Burning bright som har en liknande handling. Nu är  inte Night wolf  alls lika bra men klarar man av lite halvdana skådisar samt en av de sämsta varulvar jag sett på film är historien inte helt oäven. Man hade kunnat satsa på lite mer spännande situationer för av och till blir det mer pladder än jakt men som sagt en godkänd och småspännande varulvsfilm.

Regi: Jonathan Glendening

betyg 5/10

3 X Skräck

Full fart på jobbet med utvecklingssamtal och annat gör att det får bli lite kortare texter idag. Jag väljer att beta av tre skräckfilmer efter ”tripp trapp trull principen”. Den första är riktigt bra, sedan blir det knappt godkänt för att avslutningsvis konstatera att jag aldrig kommer att lära mig.

Haute tension (2003 Frankrike)

Två studiekamrater Marie och Alexia ska tillbringa lovet hos Alexias föräldrar som bor på landsbygden. På natten bryter sig en man in i huset slaktar hela familjen och kidnappar Alexia. Då förövaren missat att familjen haft en gäst klarar sig Marie och hon följer efter mördaren i hopp om att kunna befria sin kamrat.

Minns än när jag såg den här filmen som går under namnen Switchblade romance, High tension eller Haute tension. De första två tredjedelarna satt jag som fastnaglad i soffan och glömde av och till bort att andas. Alexandre Ajas film är olidligt spännande och håller ett högt tempo. En del stör sig på att storyn verkar vara knyckt från en av Koontz få läsvärda böcker Intensity. Andra stör sig på tvisten i filmen. Det förstnämnda bryr jag mig inte nämnvärt om och filmens tvist är väl i ärlighetens namn sisådär men jag har inga större problem med den . Däremot är det är en otroligt spännande film som kanske inte direkt passar personer med känsliga nerver.

Regi:Alexandre Aja

Betyg: 9/10

Stay alive (2006 USA)

Här har vi en ganska orginell film i både ide´och utförande som tyvärr faller på mållinjen. När Hutch finner sina vänner mördade pekar allt mot ett dataspel de nyligen spelat. Det visar sig att om man spelar spelet drabbas man av en förbannelse. Dör du i spelet  dör du i verklga livet. Av misstag spelar Hutch och hans kompisar spelet och det blir en kamp mot klockan för att bryta förbannelsen.

Ungefär samma grundstory som i The Ring men byt ut videokassetter mot dödliga dataspel så får vi Stay alive. Jag fann filmen ganska intressant och trots att man knyckt friskt från nämnda The Ring förhållandevis orginell. Tyvärr blir berättelsen allt mer korkad och (om man nu inom skräckfillsgenren kan påpeka detta) osannolik. Det blir irriterande dumt mot slutet men fram tills dess var filmen helt ok och övergångarna mellan vår värld och dataspelet fungerar över förväntan.

Regi: William Brent Bell

Betyg: 4/10

Jaws 3 (1983 USA)

Slutligen har vi den här gåtan till till film. En gåta så till vida varför jag envisas med att kasta bort min tid på filmer som jag vet är ren dynga. En förklaring är att filmer om farliga djur under vatten har en lockelse på mig som jag har svårt att motstå.

Mike Brody (sonen till polischefen i del ett och två i filmserien) arbetar på en gigantisk vattenpark i Florida. Dagen innan öppnadet av parken smiter en jättelik vithaj in i anläggningen och börjar glufsa i sig folk. Filmens stora problem är de underpresterande skådisarna, bla Dennis Quaid, Lea Thomson och Louis Gossett Jr som iofs har ett fruktansvärt dåligt manus att arbeta med. Effekterna i Jaws 3 är under all kritik, ja de är skrattretande dåliga. Nu har jag sett filmen i 2D och den är gjord i för att visas i 3D så det kan hända att filmen förlorat på övergången men det kan inte vara hela förklaringen. Jaws 3 är tråkig och jag sitter nästan och längtar efter Dinoshark och Megalodon så illa är det. Det som är mest skrämmande är att enligt ryktet ska 4:an vara än sämre. Nu sitter jag i fällan för visst måste jag se fyran för att se om det kan vara sant.

Regi: Joe Alves

Betyg: 1/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10

En sorglig samling

Alltför ofta ser man en å annan usel film, man skulle kunna tycka att jag vid det här laget skulle kunna ana när det vankas en skitfilm. Men jag lever på hoppet och tror i min enfald att kanske just den HÄR filmen kommer vara den där dolda pärlan som ingen upptäckt. Jag kan ganska kallt konstatera att det är långt mellan tillfällena. Det är inte första och inte heller sista gången jag presenterar ren dynga här på bloggen.Varsågoda 😦

Area 51:Jag vill först och främst påpeka att jag redan hunnit sett den här filmen innan Fiffi hann varna för eländet på sin blogg. Filmens ide är kanske inte så illa och det var nog det jag åkte dit på. Ett grupp reportrar bjuds in till den superduper hemliga millitäranläggningen som går under namnet Area 51. Där får de b.la träffa Bruce Boxleitner och andra halvdana skådisar som som får ta roller i usla filmer för att betala sina räkningar. Reportrarna stöter även på dåligt sminkade utomjordlingar och trots att man anvälder sig av ”blipp apparaterna” från alienfilmerna blir det inte ett dugg spännande. Jag vägrar att kolla upp vad filmen kostade på IMDB för troligtvis kommer den summan att chocka mig. Den här dyngan kan inte och bör inte ha kostat mer än en isolerat benägen korvkiosks dygnsomsättning. Filmen är inte ens så dålig så den är rolig. Jag vill t.om gå så långt att hävda att filmen saknar existensberättigande.

Betyg 1/10

Hostel 3: Här är beviset på att jag är dum i huvudet. Jag anser ettan vara en modern klassiker i genren men tvåan var trist och när trean dyker upp direkt till dvd borde en normalt funtad person ana ugglor i mossen. Egentligen en hel flock med ugglor. Konceptet är detsamma som i tidigare filmer men nu befinner sig den hemliga tortyrorganisationen i en fabriksliknande byggnad utanför Las Vegas. Jag tror nog att det var Las Vegas konceptet som lockade mig i fördärvet den här gången. Jag hade väl hoppats på lite glitter och glamor i kombination med tortyr. Istället serveras det lite turistbilder på Las Vegas som snabbt övergår till sunkiga bakgator och en fabriksbyggnad som kan återfinnas i vilken bruksort som helst. Filmen är långsam och inte spännande för fem öre. Hostel III är ett enda utdraget hå hå ja ja.

Betyg 1/10

Outpost: Den sista filmen i denna sorgliga trio är åtminstone ett litet lyft. En grupp legosoldater hyrs in för att föra en man till ett område som ligger i en krigszon, troligtvis forna Jugoslavien. Väl framme på plats visar det sig att resans mål är ett bunkerkomplex från andra världskriget. Sakta uppdagas sanningen för legosoldaterna. Nazisterna utförde hemliga experiment i bunkern med någon sorts maskin. Resultatet av experimentet blev att nazisterna är kvar på platsen fångade i tid och rum. Iom legosoldaternas ankomst vaknar de upp.

Inget fel på iden men berättelsen om varför bunkern kryllar av nazispöken är onödigt tillkrånglad. Trots ett ganska bra upplägg  har man lyckats förvånansvärt bra med att göra filmen totalt ospännande. Ett stort problem med filmen är att jag bryr mig inte ett dugg om legosoldatderna. Om de klarar sig eller inte rör mig inte i ryggen. God ide men uselt utförande.

3/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

Julfilmstips

Snart kommer bloggarna att svämma över av julfilmer så jag drar mitt strå till stacken och tipsar om de filmer jag recenserat under tidigare år. En och annan ny julfilm lär säkert tilkomma innan årets jul är över.

4 x Dickens

The Nightmare before christmas

Polarexpressen

White christmas

Två halvdana filmer: Seconds apart & Legion

Seconds apart (2011)

Polisen är konfunderad över ett massjälvmord där ett killgäng under en fest spelat rysk roulette tills alla deltagarna dött. Den (naturligtvis) slitne polisen Lampkin som (naturligtvis) är en aning obalanserad efter en familjetagedi har svårt att acceptera att kollegorna till slut avskriver fallet som självmord. Ju mer han nystar i dödsfallen desto mer övertygad blir Lampkin att någon drivit ungdomarna till självmord. Spåren pekar mot de märkliga tvillingarna Jonah & Seth.

Det här är gammal skåpmat i nygammal förpackning. Filmen är inte tråkig den är t.om ganska underhållande och klurig på sina ställen trots att man sett plotten med ondsinta tvillingar många gånger förr. Slutet på historien än väntat men filmmakarna lyckas faktiskt stoppa in en liten tvist som åtminstone tog mig på sängen trots att den egentligen var uppenbar. Inget att springa benen av sig för att se men underhållande för stunden.

Regi: Antonio Negret

Betyg: 5/10

Legion (2009)

Gud har tröttnat på mänskligheten och beslutar sig för att sätta igång domedagen. Enda hindret för den kommande apokalypsen är en kvinna som är havande. Varför vet jag inte riktigt men det är ett antal kvasireligiösa diskussioner under filmen där jag lyssnar med ett halvt öra så jag kan ha missat den förklaringen. Gud skickar ut ett gäng änglar för att expidera kvinnan i grosess men har inte räknat med att ängeln Michael byter sida och försöker rädda den gravida kvinnan.

Ja det låter korkat och ja det är ganska korkat. Fullt av hål i en plott som inte håller ihop för fem öre. Nu brukar inte detta vara några större problem för mig men om hålen är FÖR stora blir det svårt att blunda för tokerierna. Trots detta är filmen stundtals riktigt bra, åtminstone första halvan som tangerar skräckfilmsgenren. När det blir ängelaction blir berättelsen avsevärt tristare men man kan inte helt dissa en film där Dennis Quaid återfinns i rollistan. Vart Paul Bettanys filmkarriär är på väg efter filmer som den här och Priest är däremot en intressantare fråga. Han kanske får axla Nicholas Cage mantel snart ?

Regi: Scott Charles Stewart

Betyg 4/10