The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

3 X Skräck

Quarantine 2: Terminal (2011 USA)

2007 kom den spanska skräckisen REC, då amerikaner inte kan läsa undertexter gjordes det en remake 2008 som fick heta Quarantine. Då REC gick bra gjordes en uppföljare i Spanien REC 2  2009. I Usa gjorde man också en uppföljare till Quarantine men det är inte en remake av REC 2. Quarantine 2 har en helt annan handling och är inte filmad med handkamera. Krångligt? Jo det kan det bli ibland. Quarantine 2 utspelar sig på ett flygplan, när en av passagerarna blir sjuk och anfaller de andra resenärerna tvingas piloterna att nödlanda. Nere på marken upptäcker man att millitären har isolerat delar av flygplatsen och passagerarna är nu instängda tillsammans med de som smittats.

Roligt att man visat lite fantasi och prövat gå sin egen väg istället för att göra en ren remake. Filmen bygger på första berättelsen och den svarar på en del frågor som hängde i luften efter Quarantine. Det intressanta är att amerikanerna väljer en annan förklaring till smittan än spanjorerna och i det här fallet håller jag för en gångs skull på amerikanerna. Förklaringen till smittan som man fick i REC 2 kändes lite ansträngd.

Filmen? Lite småspännande till en början men man kunde gjort mer med berättelsen och speciellt miljön. Nu sitter passagerarna inspärrade i en gigantisk förrådshall, det hade varit mer effektfullt och visuellt underhållande om man manusmässigt fått passagerarna inspärrade i ankomsthallen. Kontrasten mellan de upplysta trevliga miljöerna och de blodtörstiga smittade hade blivit intressantare. Men som tittare får man åtminstone stifta bekantskap med ”zombie”råttor.

Regi: John Pogue

Betyg 4/10

Art of the devil (2004 Thailand)

En gift man begår ett stort misstag när han dumpar sin älskarinna och samtidigt passar på att förnedra henne. Kvinnan går till en lokal trollkarl och sätter en förbannelse på mannen och hela hans familj. Det är inte direkt någon stillsam förbannelse typ att man avlider i sömnen utan det är mer i stil med att spy upp ålar eller hosta fram rakblad m.a.o en ganska slaskig och grisig förbannelse. Berättelsen lyckas även att trycka in en tvist eller två mitt i allt slafset innan eftertexterna rullar.

Intressant ide´ men jag tror att jag fått mer ut av filmen om jag varit mer insatt i  buddistisk  och thailändsk folktro. Det är säkerligen ett och annat som rör folktro och traditioner som går över huvudet på mig. Tyvärr satsar filmen mer på äckel (ålar & rakblad) än spänning för jag tror att detta kunnat bli en ganska rafflande berättelse men spänningen försvinner bland allt slafs. Filmen har fått två uppföljare som jag naturligtvis kommer se vid tillfälle dum som jag är.

regi: Tanit Jitnukul

Betyg: 4/10

The Hills have eyes (2006 USA)

Ajas nyinspelning av Wes Cravens film med samma namn från 1977 är bra. Nu var det länge sedan jag såg orginalet så jag kan inte jämföra de två filmerna men det känns som att remaken är bättre om jag inte missminner mig helt. En familj med en pensionerad polis som agerar alfahanne har av en outgrundlig anledning beslutat sig att kuska över USA i en husbil. Tanken är att man ska få tid att umgås och ha trevligt men som väntat gror irriationen och konflikterna under ytan. Det brukar bli så när familjer utsätts för påtvingad trevlighet. Mitt öknen får man punktering och bilen går sönder. Det familjen inte vet är att just den här delen av öknen bebos av ättlingar till beoende som vägrade flytta när USA genomförde atombombstester. Givetvis har lokalinvånarna muterat till att bli onaturligt starka, missbildade och är kannibaler, buisness as usual. Familjen får naturligtvis kämpa för att överleva.

Aja förvaltar historien väl och filmen är mycket spännande. Det man lyckats bra med är kameraarbetet, som tittare kan jag aldrig riktigt slappna av då kameran ger intrycket att familjen hela tiden är övervakade. Kameran smyger sig fram bakom ryggen på folk, kryper mellan buskage och spanar fram över klippor, mycket effektfullt. Filmen har en nervig stämning som smittar av sig. Det blir inte heller bättre av att familjemedlemmarna mer eller mindre ogillar varandra, de är redan i konflikt innan konflikten startar s.a.s. Detta gör att jag som tittare redan har fått en känsla av olustighet redan innan kannibalmutanterna gör entre´.The Hills have eyes rekommenderas varmt till alla vänner av vildmarksskäckisar en mycket bra remake.

Regi: Andre Aja

Betyg 8/10

Knarkare, seriemördare & trollkarlar

Drugstore cowboy

Gus Van Sants film från 1989 handlar om Bob (Matt Dillon)och Dianne (Kelly Lynch) som leder ett gäng knarkare i jakten på droger. De fixar sina droger genom att stjäla dessa på olika sätt från apotek. De jagas av narkotikapolisen Gentry som är så ihärdig att de till slut beslutar sig får att flytta från staden och pröva på lyckan på andra platser för att få lugn och ro. Det är ungefär hela handlingen. Bob och hans gäng knarkar, tjafsar om hur de ska dela upp drogerna och försöker lura knarkspanaren Gentry. Trots sitt allvarliga ämne är filmen ganska rolig och lättsam och det är kanske här min invändning till filmen är. Knarkgänget verkar ha det ganska trevligt och de flesta ser fräscha och fotomodells snygga ut. Jag vet inte om filmen ger en rättvis bild av knarkare men jag får intrycket av att trots att de jagas av polisen och trots kriminalitet och överdoser så verkar de ha ett ganska trevligt och roligt liv. Jag gillar Dillon och överlag är filmen lite småtrevlig, ja egentligen det närmaste man komma när det gäller en feelgood film om knarkare vilket ger mig en ambivalent känsla. En bagatell som i jämförelse med t.ex. Trainspotting står sig slätt även om skådisarna är snyggare.

Betyg: 6/10

The Grey man

 När de flesta seriemördare förärats egna filmer, Dahmer, Bundy, Berkowitz, m.fl. har nu turen kommit till den obehaglige Albert Fish som härjade i USA 1910 – 1933. Fish riktade in sig på barn som han våldtog och i visa fall åt upp att karln sedan hade en egen familj med sex barn som klarade sig med livet i behåll får ses som ett smärre mirakel. Filmen koncentrerar sig på utredningen kring Fishs mest kända offer, Grace Budd. Filmen förutsätter nästan att man känner till Fish om man inte gör det kan nog berättelsen kännas aningen ofullbordad och i vissa fall förvirrande. Snygga 20-tals miljöer och helt ok skådisar gör sitt men berättelsen känns lite seg och småtrist trots att det handlar om en seriemördare. Nu rör det sig om en Tv-film så den är inte speciellt grafisk viket man nog kan vara tacksam över. Filmen lunkar på i nittio minuter och man kan nog klara sig bra utan den här berättelsen.

Betyg: 4/10

Harry Potter and the deathly hallows II

 Det var ett tag sedan jag såg den här filmen på bio men för ordningens skull tänkte jag ge ett kort omdöme. Handlingen lär inte vara okänd för någon vid det här laget. Det är finalen på hela berättelsen om Harry Potter. Den största frågan för de som inte läst böckerna är nog vilka karaktärer som har överlevt när eftertexterna rullar. Den här filmen är ett rejält lyft från julens orgie i camping som var en seg historia här är det full fart framåt kanske lite mycket fart t.o.m. Ibland det går undan så att jag kan  får intrycket av att historien stressas fram. Nackdelen med detta blir att en del händelser bara betas av lite pliktskyldigt, en del personer dör men dödsfallen svischar förbi i jakten mot slutet. Jag får en känsla av att man gjort filmen lite på rutin men den känslan har varit närvarande under de senare filmerna om Potter. Ett gott hantverk men utan själ och hjärta. Nu är dock tiden med Harry över men i sinom tid kommer jag att läsa om böckerna och eventuellt se om filmerna men det sistnämnda är jag mer tveksam till.

Betyg: 6/10

Tre kortisar

Atrocious är en spansk skräckis filmad med handkamera. En familj ska besöka mammans barndomshem som stått tomt i tio år. De två tonårsbarnen är inte speciellt heta på iden att lämna det pulserande stadslivet mot ett stort hus på landet. För att fördriva tiden gör de en dokumentär som handlar om ett spöke som sägs finnas i skogen bredvid huset. Har man sett en skräckfilm eller två vet man att detta naturligtvis är en synnerligen usel ide´.

Det börjar bra och det byggs upp en obehaglig atmosfär i filmen trots att i stort sett ingenting händer den första timmen, hunden skäller lite, man hittar gamla foton i källaren och ungdomarna vandrar i en trädgårdslabyrint men hela tiden känns det som att faran lurar kring hörnet. När det väl brakar loss så tappar jag märkligt nog intresset för berättelsen. Det kan bero på att det blir tröttsamt att se och höra folk springa flåsandes och filmades med mörkerbelysning i tjugo minuter. Regissören lyckas heller inte övertyga mig i det vettiga att huvudpersonerna filmar hela tiden. I både Cloverfield och REC köper jag användandet av kamera men här beter sig huvudpersonerna lite väl korkat och ologiskt. Filmens tvist är inte speciellt logisk eller genomtänkt. En besvikelse tyvärr.

Betyg: 3/10 

Black rain

Under slutet av 80 och början av 90 talet hade filmindustrin problem. Då ryssarna visat sig vara snälla och araberna för fjantiga var det svårt att få till bra filmskurkar. En del filmer fick huvudskurken helt enkelt tala engelska med brittisk accent och man gjorde ett och annat försök att utmåla japanerna som opålitliga. Japanerna hade vid den här tiden en köpfest när det gällde amerikanska företag och en och annan politiker och författare oroade sig över att japanerna skulle köpa upp USA. Nu var den anledningen för komplicerad att bygga actionfilmer på så i Ridleys Scotts Black Rain låter man den japanska maffian vara skurkar för att sedan låta en halvkorrupt amerikansk polis med hjärtat på rätta stället visa hela det japanska samhället hur en slipsten ska dras. När polisen Nick Conklin ska frakta en medlem i yakuzan från USA till Japan rymmer brottslingen. Nick vägrar låta den japanska polisen sköta sin utredning i fred utan lägger sig i trots att han hotas med utvisning tillbaka till USA. Naturligtvis är det den amerikanske polisen metoder som gör att brottslingen till slut infångas. Filmen är snygg och Scott har än inte börjat med att klippa sina filmer sönder och samman vilket är en klar fördel. Även om jag bortser från det pro-amerikanska dravlet så det inte en speciellt bra film då Scott lyckats med konststycket att göra både en ganska ospännande thriller och/eller tråkig actionfilm.

Betyg: 4/10

Tucker & Dave vs. evil

Detta är ingen skräckfilm utan en komedi som trots att den ibland är riktigt korkad är rolig, åtminstone till en början. Handlingen känns igen från otaliga skräckfilmer: Ungdomar i skogen möter hillbillys och det blir död och tandagnisslan. Skillnaden i den här filmen är att det är två sympatiska om än aningen korkade hillbillys som jagas av en skock lika korkade ungdomar. Köper man konceptet är den första timmen rolig men sedan börjar manuset och historien gå på tomgång. Det märks att det är en film som bygger på en rolig ide som håller i ca sextio minuter men sedan börjar det bli aningen tradigt. En dum men rolig film som trots allt lyckas med att underhålla. Egentligen säger det kanske mer om kvalitén på komedier nuförtiden än om filmen.

Betyg: 6/10

Cat people (1942) vs. Cat people (1982)

 1942 kom den här lågbudgetfilmen som rafsades ihop på 18 dagar. Man använde lite överbliven dekor från andra filmer och filmade snabbt ihop den här ganska intressanta berättelsen som är en variation på varulsmyten. En man, Olivier, raggar upp en kvinna, Irena, i en djurpark. Irena kommer från en liten by i Serbien. Redan på andra dejten påstår hon att byn hon kommer från dras med en förbannelse. Irena misstänker att hon kan förvandlas till ett vilddjur om hon är intim med någon. Olivier som på mycket kort tid blivit blixtförälskad i den unga serbiskan avfärdar detta som inbillning och paret gifter sig.

Filmafffischen lovar avsevärt mer än vad den håller. Intrycket jag får är sex och spänning men de båda lockelserna lyser helt med sin frånvaro. Det finns nämligen ett stort problem med 1942 års Cat people; den är inte ett dugg spännande . Det pratas och tjattras i ca 45 minuter en del kanske menar att regissören bygger upp spänningen men jag upplever att man försöker få tiden att gå så att materiel till en långfilm kan skrapas ihop för det är en ganska kort långfilm (70min). När det är 20 minuter kvar tar filmen ”fart” men det är så dags då. Ett annat problem jag har är karaktären Oliver. Visst är filmen 70 år gammal men karaktären var en korkad träbock redan på den tiden. Vad kvinnorna ser i den karln är för mig en gåta Att Oliver ska tröttna på Irena då hon inte ens vill kyssa honom och kommer vilja skilja sig lär inte förvåna någon men varför överhuvudtaget gifta sig?

Fyra decennier senare kom Paul Schraiders version av Cat people. Andra tider andra seder för här satsar man på sex och spänning, ja åtminstone det förstnämnda. För att drabbas av förbannelsen är man tvingen att ha sex så nu kan åtminstone kattkvinnan som spelas av Nastassja Kinski hångla hur mycket hon vill. Irena (Kinski) far till New Orleans för att träffa sin bror Paul som spelas av en pilsk Malcolm McDowell. Bägge syskonen hör till kattfolket, en grupp människor som har kattlika egenskaper eller om jag har förstått deras ursprungshistoria rätt; leoparder i människoskepnad. På 80 talet har man, som jag tidigare nämnde, hottat upp förbannelsen en aning; om en kattmänniska (människokatt?) l går till sängs med en vanlig människa förvandlas man till en stor svart panter (eg. leopard), för att bli människa igen måste man döda. Paul vill naturligtvis hoppa i säng med Irena då han är pilsk som få. Irena som inte känner till sin bakgrund som kattmänniska blir chockad av den incestuösa inviten och flyr fältet. Det hela trasslar till sig än mer när Irena uppvaktas av intendenten på stadens zoo (John Heard) och filmen kan nog bäst beskrivas som en sexsoppa med förvånansvärt mycket gore, bra effekter (förvandlingsscenen från människa till leopard är en höjdare) och ett fantastiskt soundtrack signerat Giorgio Moroder. Filmen duger men den känns aningen korkad och lite gubbsjuk. Dowell och Heard trånar efter Kinski som mest springer runt som ett frågetecken. Den enda som verkar ha både vett och sans i berättelsen är den kvinnliga djurskötaren Alice som spelas av Annette O’Toole . Jag får lite känslan av att regissören Schraider satsat mer på sex och blod (ibland en oslagbar kombination) än att tåta ihop en bra film för grundhistorien om kattfolket är bra och fantasifull det är utförandet som lämnar ett och annat att önska.

Hur faller nu domen 1942 eller 1982?  Båda filmerna har en intressant historia att berätta men de faller på framställningen. 1942 är berättelsen trist och aningen pladdrig. 1982 blir det för gubbsjukt och en himla massa tjat om sex men jag anser att den senare filmen går segrande ur striden den är åtminstone inte tråkig och jag älskar soundtracket. Bowie fick en hit med låten Cat peole som läggs upp nedan.

Cat people 1942: 2/10

Cat people 1982: 4/10

Hellboy ( 2004 USA ) vs. Hellboy II: The Golden army ( 2008 USA )

Hellboy filmerna baseras på den tecknade serien med samma namn av Mike Mignola. Jag har aldrig läst serien men vad jag förstår anses den vara bra ( jag får lov att bättra mig på den fronten ). Än så länge har det kommit två filmer om Hellboy och BPRD. Båda filmerna har haft förmånen att bli regisserade av Guillermo del Toro.

Hellboy fördes till jorden från en annan dimension av nazisterna under andra världskriget. Nazisterna hade förhoppningen att vinna kriget med hjälp av svart magi men försöket misslyckades och Hellboy hamnade i amerikanska händer och den superhemliga organisationen BRDP (Bureau for Paranormal Research and Defense) som bekämpar övernaturliga hot. Hellboy och andra goda supervarelser, b.la Abe Sapien ( amfibiemänniska), Liz Sherman ( pyrokinesi ) och  Johann Krauss ( medium ) bekämpar varulvar, demoner, Baba Yaga och annat oknytt. Samtidigt som han skyddar världen mot olika hot brottas Hellboy med sitt övernaturliga arv, han är en levande nyckel vars öde kan betyda jordens undergång då han kan komma att öppna porten till sin värld för att släppa ut monster i vår värld. Det påminner ganska mycket om Lovcrafts Cthulhu myt och Mingola har sagt att både Lovecraft och Robert E Howard har inspirerat honom. Men hur blev nu filmerna?

Den första filmen handlar b.la om Hellboys ursprung och ankomst till jorden. En nackdel med en del filmer som ska presentera en karkatärs bakgrund är att de kan bli lite småtrista. Här ges en kort bakgrund och sedan hoppar filmen raskt framåt i tiden och utspelar sig när Hellboy, som för övrigt spelas mycket bra av Ron Pearlman, arbetat i några år för BRDP och är så att säga redan varm i kläderna. Fördelen med detta är att man kan ta itu med en ordentlig historia på en gång. När några övervintrade nazister ( samma gång som tog Hellboy till jorden ) väcker skurken Rasputin ( japp det är den samma filur som duperade den ryska tsarfamiljen kring 1900 talets början) för att få hjälp med att öppna porten till Hellboys värld än en gång kallas BRDP in.

I uppföljaren The Golden army försöker en alvprins att väcka en gyllne arme till liv för att utplåna människorna. Armen smiddes för lång tid sedan under ett krig mellan människa och alver men har vilat i eoner på okänd plats. När armen väl har vaknat går den inte att stoppa. Hellboy med vänner blir indragna i en kapplöpning i hopp om att hitta armen först och försöka hindra att alvprisen väcker den till liv.

Båda filmer om Hellboy är bra. De är fantasifulla och jag får faktiskt uppleva den där ”sense of wonder” känslan som man ofta eftersträvar men sällan hittar. Scenografi och effekter är i mitt tycke oklanderliga och det känns som att del Toro verkligen fått visualisera sina tankar och ideér om Hellboy och hans universum. Om man gillar effekter och vill att ögat ska få sitt är The golden army att föredra då den första Hellboy filmen är lite grådaskig. Däremot gillar jag stämningen i den första filmen mer, tonen är lite tuffare och råare jämfört med tvåan som i sina stunder påminner lite om MiB. Den är aningen för skämtsamt och uppsluppet om jag jämför med första filmen.

Filmernas skurkar är bra. Robotnazister och ryska charlartaner är icke att förakta men alvprinsen är aningen mer intressant då han är en mer komplicerad karaktär. Enligt hans sätt att resonera har människan förstört så mycket på jorden att det vore bäst om de försvann. Han skulle kanske kunna liknas lite vid en extrem kämpe för miljön.  Att sedan alvprinsen är rena superninjan och har ett läckert spjut gör inte saken sämre.

Vid en jämförelse är båda filmen nästan lika bra men den första berättelsen om Hellboy är aningen bättre. I The golden army är det lite för anpassat till en yngre publik, kanske man jobbade hårt för att få filmen PG13 stämplad på en gång. Ibland kan det också bli lite väl mycket effekter och ovanliga varelser. Less is moore brukar jag säga. Gillar man fantasy med lite skräck och action är bägge filmerna sevärda och bör inte missas. Jag har läst att en tredje film åtminstone ligger på planeringsstadiet men hur det blir med den saken kvarstår att se

Betyg: 8/10 till båda filmerna med en liten fördel till första filmen.

Regi: Guillermo del Toro

Inte speciellt gott men däremot blandat.

HATCHET 2: Att det skulle komma en uppföljare på Hatchet kunde man räkna ut med det man sitter på, att jag min dumma djävel skulle se uppföljaren är också lätt att räkna ut. Uppföljaren är än blodigare, har större bodycount och är naturligtvis sämre än sin föregångare. Då den överlevande från förra filmen klarat sig ur spökmördarens klor anser människan att det klokaste och mest sansade i denna traumatiska situation är att återvända till träsket för att hämmnas och det redan nästa natt. Med sig har hon en hög med jägare som leds av en voodobutiksägare. Tarmar, armar och rullande huvuden och massor av blod blir resultatet och jag har slösat bort 90 minuter på dynga. Det blir inte bottenbetyg trots allt,  då man åtminstone är ganska påhittig när det gäller att ha ihjäl folk. Kan låta bisarrt men det är väl meningen med filmer inom denna genre?

Betyg: 2/10

 

MEGAMIND: En superskurk ,Megamind, lyckas äntligen med sin mission: Han tar kål på sin antagonist. Livet blir efter en stund ganska tråkigt då Megamind inte har någon att slåss mot. Han lösning blir att skapa en ny superhjälte som han kan slåss mot, problemet är bara att hans val till hjälte kanske inte uppfyller kraven. Än en animerad film för vilken iordningen 2010 vet jag inte och fler lär komma 2011. Mega man är vare sig bättre eller sämre än någon av de andra filmerna som fått premiär under årets lopp men det blir lite trist i längden. Inget nytt eller förvånande men ganska snygga animationer.

Betyg: 5/10

EASY A: En highschool komedi som är laddad med moralkakor, fjantiga scener och ganska endimensionella karaktärer, buisness as usual så att säga. MEN samtidigt är det faktiskt en ganska charmig berättelse och man har fått till en ganska bra skådespelarensemble där Emma Stone i huvudrollen är bäst. Vad jag förstår kommer hon att spela Mary Jane i nya Spidermanfilmen och det känns tryggt. Easy A är absolut inget mästerverk men det är en småtrevlig film med ett ganska roligt soundtrack. Många låtar är tagna från 80 tals filmer i samma genre.

Betyg: 6/10

 

The SOCIAL NETWORK: Biografifilmer är oftast vare sig bra eller dåliga. De går alltid hem men det är sällan man får se mästerverk eller magplask. The Social Network handlar om skaparen till facebook och har regisserats av David Fincher. Filmen har hyllats, vunnit en del priser och lär troligtvis inte gå lottlös från oscarsgalan. Det är obegripligt för i min värld är The Social Network en biografifilm som inte skiljer sig speciellt mycket från andra filmer i  genren, kanske lite bättre skådisar och kanske lite mer välgjord men Fincher har i mitt tycke gjort sin mest opersonliga film.

Betyg: 6/10

 

DINNER for SCHMUCKS: En amerikansk nyinspelning av en fransk film från 1998. En chef håller en middagsbjudning där en del av gästerna är minst sagt orginella. Den som har med sig  den ”bästa” tönten vinner chefens gillande. Tim är på väg att bli befodrad och måste hitta en gäst till middagen. Den tragikomiske Barry stöter ihop med Tim som inser att han troligtvis kommer att vinna middagen. Jag gillar Carell och han är bra som Barry vars hobby är att stoppa upp döda möss. Jag skrattar t.om ett par gånger men filmen är en amerikansk standardkomedi med en del förtjänster och många brister.

Betyg: 4/10

3 X Skolmassaker

Michaels Moores genombrottsfilm behandlar skolmassakern i staden Columbine som ligger i den amerikanska delstaten Colorado. Två elever dödade 13 personer och skadade 21. Det som gör Moores dokumentär intressant är att han, till skillnad från övrig media, ställer sig frågan varför? Den vanliga approachen brukar vara: Vems är felet? I Columbine fallet var b.la svaret på den sistnämnda frågan Marilyn Manson, tydligen ansåg en del att hans texter hade tjänat som inspireration till morden. Att musiker får stå till svars för hemska handlingar hör inte till ovanligheterna t.ex Beatles och Manson morden och Judas Priest hamnade t.om i rättegång då man ansåg att deras texter uppmanade till självmord. Vi är inte förskonade från dessa idiotier i Sverige, ofta får man läsa att förövare sett våldsfilm innan de begick brotten vilket då antyds skulle vara svaret på div. vansinnesdåd.

Moores film är mitt tycke en bra dokumentär som kanske väcker mer funderingar och frågor än vad den ger svar. Det känns skönt för jag avskyr Janne Josefson stilen där man stenhårt kör på en linje ovavsett vad som är sant. Tyvärr är detta en väg Moore slagit in på i sina efterföljande dokumentärer. Den kritik jag har mot filmen är att många scener känns iscensatta och att Moore stundtals tar för stor plats i dokumentären. Han verkar trivas lite för bra framför kameran än bakom den. Visst det är hans film men den handlar om Columbine och inte om den förträfflige Moore i jakt på svaren till tradegin. Har ni inte sett dokumentären rekommenderas den. Underhållande trots det allvarliga ämnet och den väcker som sagt många tankar och funderingar.

Betyg: 8/10

 Om Moores film är en ganska bullrig och högljudd film är Gus van Saints Elephant motsatsen. I en film med långa tagningar, lite dialog och ett tempo som skulle får Roy Anderson att verka hetsig får vi följa ett tiotal elever under en skoldag. Kameran är endast en betraktare som följer karaktärerna. De flesta skådespelarna är amatörer och en stor del av filmen har improviserats fram. Ibland blir det pannakaka när man tar detta greppet men i Elephants fall är det oerhört effektivt. Människorna känns äkta och filmen får en dokumentär känsla. Det har den effekten på mig att när skjutandet börjar blir jag berörd då känslan är att det man ser verkligen händer. Gränsen mellan verklighet och spelfilm har omärkligt suddats ut. Då man invaggats i ett lugn av filmens stilla tempo ackompanjerat av månskenssonaten blir det explosiva slutet än effektivare. Saint ställer inga frågor och han ger inga svar han bara visar. Elephant hör till en av mina favoritfilmer som alla borde se. Däremot tyckte Mikaela något helt annat om filmen.

Betyg 10/10

 

 

Den Estländska filmen Klassen rönte ganska stor uppmärksamhet när den kom för några år sedan. Filmen handlar om Joosep som i alla år trakasserats av sina klasskamrater. Han har funnit sig i sin roll och väntar bara på att skolan ska ta slut. Den nya killen Kaspar har svårt att acceptera behandlingen av Joosep och säger ifrån. Resultatet blir att mobbingen intensifieras och Kaspars skolsituation blir i det närmaste ohållbar. Problemen med Klassen är två: Min undran är var alla vuxna är. De lyser nästan helt med sin frånvaro. Nu är jag inte speciellt insatt i Estlands skolform eller skollag men jag blir förundrad över de vuxnas likgiltlighet. Det andra problemet med filmen är att mobbarna är så överdjävliga så när kaspar och Joosep ger igen med vapen i hand sitter jag och känner att det är så jävla skönt att mobbarsvinen får sitt straff. En känsla jag inte är riktigt tillfreds med för det kan väl inte vara meningen med filmen? Klassen är en upprörande film där jag känner att man på något bakvänt sätt missar målet.

Betyg: 6/10

2 X Affleck

Bröderna Affleck är aktuella med en varsin film: Casey med The Killer Inside me Ben med The Town som han även har regisserat. Ben brukar beskyllas för att vara en levande Ken och Casey brukar ( kanske tack vare sin brors stela skådespelarstil ) få ganska uppskattade tillmälen.

The Killer inside me baseras på boken med samma namn av Jim Thompson. Casey spelar där en sadistisk sheriff som misshandlar kvinnor och mördar folk. Bortsett från att han tänder på att slå kvinnor är det lite oklart varför han börjar mörda folk, Caseys hes-pipiga berättarröst svamlar om att ge igen. Men vad han ska hämnas är åtminstone för mig mycket oklart. Det kanske är så enkelt att sheriffen är galen och det räcker som motiv. Välspelat och snyggt men en film som när det är slut är ett enda jaha? En ganska tom berättelse, åtminstone filmen, som innehåller ett par rent ut sagt vidriga scener där kvinnor misshandlas av sheriffen. Att kvinnorna sedan framstålls som viljelösa våp som är helt i händerna på Casey höjer inte direkt filmens betyg. Däremot ska jag ge både boken och författaren en chans för det känns som jag missat något.

I The Town spelar (?) Ben en ”ädel” bankrånare i Boston.  Efter ett rån blir han kär i ett av sina offer, inleder ett förhållande och funderar på att sluta. Filmens spänning ligger i att Bens bankrånarkompisar vägrar förstå att han vill sluta och den lokale gangsterbossen vägrar ge Ben pension. För att höja tempen yterligare så jagas rånarna av en nitisk FBI agent som är de  hack i hälarna. Även här har vi bra skådisar (bortsett från Ben) och snygga miljöer. Filmen är klichefylld men spännande, bankrånen är riktigt nerviga och det var faktiskt ett tag sen jag såg en bra biljakt vilket The Town har. Inget mästerverk men god underhållning. FILMRs åsikt om The Town hittas här. Filmerna hade nog blivit intressantare och kanske t.om bättre om bröderna bytt plats med varandra i huvudrollerna.

Betyg: The Killer inside me 4/10

The Town 6/10

2 X Bruckheimer

 Att se en film producerad av Bruckheimer är som att besöka Mc Donalds: Man tycker det smakar ok men innerst inne vet man att trots all reklam och fina bilder på saftiga hamburgare är det ganska sunkigt. Det går inte heller att skilja maten åt för allt smakar ungerfär likadant med en viss variation.

När man ser: Armageddon, Transformers, ngn Caribbian eller som i detta fallet Prince of Persia och The Sorcerer’s Apprentice är det lite som att se samma film men med lite olika variationer. Vem som är regissör spelar faktiskt inte så stor roll då filmerna görs efter Bruckheimer mallen: Snygg tjej, lite osäker hjälte alt. hjälte som är lite oborstad, en comic-relief karaktär som gärna får vara lite halvcrazy, gärna lite konstlat allvar mixat med en del femöres filosoferande och sedan kör man järnet. Ofta har man lyckats kontraktera ett antal kända namn och ansikten i små och stora roller och filmerna är välproducerade.Det är ganska ofta underhållande och lättsmält och det är inget fel i det men resultatet blir oftast själlöst och i längden lite småtrist.

I Prince of Persia har vi den lite oborstade prins Dastan ( Jake Gyllenhaal ) som jagar en magisk dolk. Han hoppar och studsar genom historien, som är baserad på ett dataspel, tillsammans med prinsessan Tamina ( Gemma Anderton ) som i filmen har en otroligt jobbig röst ( helium ? ). Trots ihärdiga försök att få filmen att verka spännande blir resultatet lika beigt som ökensanden.

The sorcerer’s apprentice handlar om trollkarlen Balthazar ( Nicholas Cage i peruk ) som ska träna upp en ung kille ( Jay Baruchel med jobbigt gnällig målbrottsröst, tillgjord ? ) för att bekämpa den onda trollkvinnan Morgana le Fay. Filmen är laddad med effekter men magin uteblir. Det känns mer som att man visar vilka visuella stordåd som kan göras på vita duken idag.

Tråkigt blir det aldrig men trots alla effekter blir båda filmerna ganska ihåliga och tomma, lätta att se och lätta att glömma.

Betyg båda filmerna: 4/10

Saw och då snackar vi alla sju delarna!

 En släng av höstvansinne gjorde att jag klämde alla sju Saw filmerna under några dagar. Jag tänker inte recensera alla filmerna var för sig för det förtjänar de inte men däremot kan de vara intressant att se lite närmare på filmserien. För er som av någon outgrundlig anledning tänker se filmerna sluta läs nu för det kommer en  del spoilers.

Det hela serien går ut på är att det finns en mördare som går under namnet Jigsaw. Hans specialitet är att försätta människor i situationer där de måste göra något självstympande för att komma ur en mer eller mindre klurig och definitivt smärtsam fälla. T.ex slita bort krokar som sitter i ens kropp för att undkomma en bomb. Misslyckas man med uppgiften dör man på de mest gruvliga sätt, skruvar i hjärnan, brinner upp etc.etc.

Mördarens anledning till att göra detta är inte att han är en sadist, oh nej, han har ett budskap nämligen att människor ska värdesätta sina liv. Tanken är att man ska uppskatta sitt liv om man hamnat och klarat sig ur en av Jigsaws fällor. Därför utsätts endast folk som Jigsaw anser ha slarvat bort sina liv, åtminstone till en början i filmserien sedan blir hans motiv tillsammans med manus allt grumligare. För att vi som tittare verkligen ska förstå Jigsaws motiv tillåts han hålla ändlösa, känns det som, uppblåsta tal som är kryddade med filosofiskt trams som troligtvis verkar djupsinniga för den yngre publiken men som jag tröttnar på redan i film nr. 2. Detta tema maler på i en oändlighet trots att Jigsaw dör redan i tredje delen.  Manusförfattarna löser detta med att mördaren har ett gäng medhjälpare som dyker upp under seriens gång allt efter som de behövs för att täcka upp luckor i manuset.

Det är några saker som de sju filmerna har gemensamt: Fruktansvärt dåliga skådisar, MTV klippning så fort de blir dags för en fälla, en mördare (Jigsaw) som har i det närmaste en övernaturlig förmåga att förutse vad folk ska göra, gigantiska och då menar jag gigantiska hål i manus som gör det nödvändigt att fylla kommande filmer i serien med tillbakablickar som gör det möjligt att täppa till de logiska luckorna. Till detta får man nog också lägga till att slutet i varje film måste sluta med någon form av tvist oavsett hur krystad den än verkar, tvisten ska vara där till varje pris. Oftast måste tvisten förklaras med en massa tillbakablickar från samma film man tittar på samt en rejäl portion scener från tidigare filmer i serien.

Egentligen är det största problemet med större delen av Saw serien att man inte bryr sig ett dyft om de stackars satar som sitter i fällorna. Deras uppgift är att vara blodig rekvisita för att visa hur fällorna fungerar. Om man inte bryr sig om de som utsätts för fara i en skräck eller thrillerfilm så faller hela konceptet. Hur spännande skulle t.ex Halloween vara om Jamie Lee Curtis öde inte spelade någon roll? Den första filmen i serien är en riktigt bra B-film men där får man en chans att känna huvudpersonerna.  Filmen är visserligen blodig men har åtminstone lite hjärta, jag vill att de som drabbas av Jigsaws fällor ska klara sig. Redan i Saw II tappar jag intresset för de som deltar i Jigsaws lekar, jag bryr mig inte om de lever eller dör.

Trots de stora bristerna i produktionen har serien varit otroligt framgångsrik. Även om del sju sägs vara den sista så lär det komma en fortsättning om den går med vinst. Då kommer vi till  den intressanta och något filosofiska frågan som jag inte har något svar på: Varför vill man betala för att se folk som man inte bryr sig ett dugg om plågas ihjäl? Som tittare är mitt engagemang i personerna i det närmaste noll. I.o.m att det inte är spännande går det inte att applicera samma teori som varför man vill bli skrämd. Det beror på att man ( tror jag ) vill uppleva en ofarlig adrenalinkick. För att bli äcklad behöver man inte gå på bio och se dålig film. Det räcker med att äta blodpudding, det är både billigare och tar mindre tid.

Om man mot all förmodan är lite nyfiken på Saw filmerna kan jag rekommendera den första filmen resten kan man med gott samvete skita i.

Tre kortisar

Toy story 3

I den tredje och sista (?) delen av Toy Story hamnar leksakerna på ett daghem som först verkar vara ett riktigt paradis. Det visar sig snabbt att paradiset har vissa minst sagt mörka sidor och leksakerna måste försöka fly. Toy Story är en mycket bra triologi som jag hoppas nu är över så att konceptet inte körs i botten av penninghungriga filmdirrar. Personligen tycker jag att alla filmerna håller ungefär lika hög klass och har svårt att hitta en favorit bland de tre. Gillar man tidigare filmer i serien blir man inte besviken. Sofia (Bilderord) du har helt rätt i att Jessie the Yodeling Cowgirl inte har en lika jobbig röst på orginalspråket hon var faktiskt riktigt uthärdlig.

Betyg: 8/10

 

The other guys

 Handlingen spelar inte så stor roll i en film av detta slag, den är mest en ursäkt för att få möjligheten att leverera ett antal skämt av varierande kvalite´. Ferrell och Wahlberg lyckas bärga projektet i hamn och jag finner att filmen är ganska rolig men visst är det många korkade skämt, ganska många hör till området ”så dåligt att det blir bra”. Bra komedier blir man inte direkt bortskämd med och den här hör inte till det facket men den duger.

Betyg: 6/10

 

 

Buried

Filmen som utspelar sig i en kista där en kidnappad lastbilschaffis ligger har hyllats bland kriktikerna. Kanske hade jag för stora förväntningar på filmen men den blev faktiskt ganska trist i längden. Det flåsades, talades i mobil med halvtaskig mottagning, flåsades lite till och där någonstans nickade jag till mitt i filmen och tänkte när jag vaknade: Ännu en film som hade varit fantastisk som 50 min kortfilm.

Betyg: 5/10

Zombie Zpecial

Zombier likt vampyrer har fått ett uppsving i filmbranchen de senaste åren. Att de dyker upp i olika varianter, saktfärdiga, snabba som geparder, levande lik eller drabbade av något virus spelar inte så stor roll då de har ett mål: Att äta de människor som än inte är drabbade. De senaste dagarna har jag av en händelse sett tre stycken zombiefilmer och slår ihop dessa till en recension.

La Horde rör en grupp poliser som blir belägrade av zombies i ett gammalt hyreshus tillsammans med brottslingarna de ska arrestera. För att ha en chans måste de samarbeta. Med andra ord: Zombieversionen av Polisstation 13. Tyvärr når inte detta filmiska elände upp till förlagans höjder. En story som skulle kunnat bli bra schabblas bort med hjälp av ett ofokuserat manus, halvtaskiga skådisar och resultatet blir en blodig men trist film. Betyg: 3/10

Resident Evil Afterlife är den fjärde filmen i serien om Alice öden och äventyr i värld som tagits över av zombies. Zombiernas uppgift i filmen är att bli dödade i slowmotion i ”coola” 3D scener. Filmen är vare sig spännande eller engagerande däremot är den ganska snygg och har ett gäng skådisar som åtminstone får godkänt. Däremor håller jag på att bli galen på alla scener i slowmotion,  filmen 300 är en lättviktare i jämförelse när det gäller scener av detta slag. Handlingen? Alice letar efter andra människor som överlevt,  jagar skurkarna i The Umbrella organization samt slaktar tjogtals med zombier ( i slowmotion). Betyg: 4/10

Survival of the Dead är den 6:e av Romeros zombierullar. Hade karln lagt av efter Day of the Dead hade man talat om legenden Romero. Numera suckar man tungt och tänker mer på en man som får göra film trots att hans bäst före datum gick ut när farfar var ung. Survival är en tunn soppa där två grupper strider om man ska försöka bota zombierna eller döda dom. De bråkar så mycket om denna fråga att de två grupperna till slut börjar ta död på varandra. Finansiärerna till denna film hade troligtvis mindre hjärnverksamhet än de levande döda som är med i filmen. Betyg: 1/10.

Detta var inte några höjdar filmer utan snarare en riktigt sorlig samling. Nu ska jag försöka ta en liten paus från de levande döda, åtminstone tills nästa film kommer. Jag lär mig aldrig 😦

P.s den som vill läsa en längre recension av Survival har Rj skrivit ett bra och träffande stycke.