Anders Fager: Samlade Svenska kulter

9789143511246En konstnärinna tappar förståndet när en mystisk stiftelse beställer ett konstverk, en kvinna undrar om hennes pojkvän har genomgått en personlighetsförändring efter att han fått ett nytt jobb, i skogarna kring Borås dyrkar man en uråldrig gud som kräver människooffer och en punkt på Västerbron lockar människor till att begå ett kollektivt självmord.

Detta är bara några av intrigerna i Fagers debutbok Samlade svenska kulter. Det är en novellsamling men samtidigt inte. Alla historierna är pusselbitar av ett större händelseförlopp och berättelserna hänger samman. Ett skeende som startar i en berättelse får sin fortsättning i en annan och samma personer och platser dyker upp eller omnämns i de olika berättelserna. Det är en bok som vinner mycket på att läsas i ett svep och i ordning då lager läggs på lager i den mytologi Fager bygger upp. En hel del har inspirerats av H.P Lovecraft men han har även lagt till en hel del själv. Chtuhulu antyds, Dagon dyker upp som avgudabild och en alldeles egen version av Innsmouth finns tydligen i den svenska skärgården.

Alla berättelserna är kanske inte så rysliga men de har alla en ödesdiger stämning och jag får en känsla över att jag ser på världen genom en skev bild. Miljöer och människor känns igen men det är något som känns fel.

Fager har ett lite speciellt språk och jag kan ana att en del kan finna det jobbigt. I en novell avslutar han huvudpersonens tankar med ordet ”darling” stup i ett och han hittar på en hel del nya sammansättningar av ord för att beskriva en känsla eller handling. Vidare är det inte alltid vi får reda på vad det rör sig om och som läsare lämnas man ofta i sticket utan att få någon förklaring på en del händelser. Jag fick googla en hel del namn och platser under läsningen av Samlade svenska kulturer. Å andra sidan är det kanske min okunskap som gjorde sig gällande i just detta fall.

Personligen är jag mycket förtjust i Fagers språk, det känns fräscht och griper tag i mig. Det finns något respektlöst i hans sätt att sätta samman meningarna vilket gör läsningen intressant.  Jag gillar att man som läsare bara ibland får ana vad det rör sig om och får själv försöka fundera över vad det är som händer. Trots att det är en novellsamling finns det inte en dålig berättelse i hela boken. Beundransvärt! Fager håller mitt intresse uppe genom hela boken som hör till en av de bästa jag läst inom genren. Rekommenderas mycket varmt.

Fager har spunnit vidare på dessa historier i romanerna Jag såg henne en dag i receptionen samt En man av stil och smak också läsvärda. Passar även på att slå ett slag för hans novellsamling Kaknäs sista band. En samling sf-berättelser väl värda att läsa.

Annonser

Björn Häger: Uppdrag Bildt

Politikern Carl Bildt är en fascinerande person. De flesta verkar gilla honom och tycker ofta att han är en ”skön” snubbe. Jag har alltid funnit honom underhållande och om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar, något som även gäller hans kollega Göran Persson. I mina ögon påminner de två mer om ett par skådisar som spelar karikatyrer av politiker.

När journalisten Häger kom ut med boken Uppdrag Bildt vart i alla fall jag rejält intresserad. Förhoppningsvis skulle man nu lära känna människan Bildt. Nu blev det inte så då Bildt inte på långa vägar är lika talför som Göran Persson. Bildt är en mästare i att ducka för både frågor och djuplodande intervjuer. Det blev istället en bok som sammanfattar Bildts liv. Det blev en bok som på sina ställen inte var speciellt smickrande och stundtals rent förfärande.

För det första är inte Bildt speciellt lyckad som politiker, de flesta saker han företagit sig  har varit ganska så misslyckade (kommer till det snart). Däremot har han varit suverän på att bygga upp varumärket Bildt och har lyckats skrapa ihop en hel del stålar under sina år i maktens centrum. Privatpersonen Bildt har rönt stora framgångar.

De (ryska?) ubåtskräkningarna som han gjorde sig ett namn på att hävda under 80-talet visade sig vara sillstim och uttrar med ett undantag. Tiden som statsminister var inte den bästa. Det var en kris men det s.k försvaret av kronan spädde på krisen rejält. I rollen som partiledare var han frånvarande under långa perioder likaså under sin tid som utrikesminister då han var mest utrikes, twittrade och bloggade som besatt och ingen visste egentligen vad han gjorde. När det rör medlingsuppdraget i forna Jugoslavien finns det delade meningar, beroende på vem man frågar, men vad jag förstått var Serberna mycket nöjda med hans insats. Alltid något.

Bildt har även frilansat inom tveksamma områden under sin politiska karriär. Han har delat hemliga uppgifter om Sverige med CIA på eget bevåg, haft intressen i rysk olja och naturgas och då som politiker lobbat för dessa (dvs i egen sak) samt suttit i styrelsen  för Lundin oil som sanktionerat folkmord. Frågan man ställer sig är hur kan överhuvudtaget en sådan politiker kan sitta kvar och det är här vi kommer till den skrämmande delen i boken.

Det enkla svaret är att folk bryr sig inte. Frågorna är helt enkelt för komplicerade för allmänheten och landets journalister verkar också tycka detta. Detta vet Bildt och ger därför inte några intervjuer eller så förnekar han allt, väl medveten om att allmänheten snabbt tappar intresset. Klart som korvspad att karln inte ställer upp på några djuplodande intervjuer det hade inte jag heller gjort om jag varit i hans kläder. Då det är en bok som beskriver vår inhemska politik under ca 40 år märker man också att samma namn dyker upp gång på gång och hur ”kompisar” håller varandra om ryggen. Kompiskorrumptionen är rejält utbredd i Sverige något som allmänheten inte verkar bryr sig om. Okunskap eller ovilja kanske då den sanningen kanske blir för obehaglig?

Med detta i åtanke blir Uppdrag Bildt en ganska så ruggig men samtidigt intressant läsning. Häger kommer inte med något nytt eller sensationellt men han lyckas på ett bra och relativt bekvämt vis sammanställa en av våra mest intressanta politikers offentliga liv, för i den privata sfären släpper inte inte Bildt in någon utomstående av, efter att ha läst boken, förståeliga själ.

Jörgen Ovesen: Pojken med de stora ögonen

pojken_med_de_stora_o%e2%95%a0egonen_omslagsoriginal_page_1Jag är inte överförtjust i Stanley Kubricks filmer med The Shining som det stora undantaget. Jag upplever de jag sett som kalla, lite sega och påfallande ofta – lite löjliga. Därför kan det verka konstigt att jag tar och plöjer en bok om regissörens alla filmer. Det enda förklaring jag har att ge är att jag är intresserad av film, har sett flera av Kubricks filmer (dock inte alla) och tyckte det vore intressant att se om Ovesen kanske kunde förklara och möjligtvis övertyga mig om regissörens omtalde briljans.

Boken är klart läsvärd och mycket intressant. Ovesen betar av alla Kubricks filmer, även hans kortfilmer, och förklarar väl olika teman som går igenom regissörens filmer. Vi får ta del i förarbetet med filmerna, anekdoter från inspelningarna och hur filmerna mottogs av publik och recensenter. Jag har inga som helst invändningar till denna del av boken som ger åtminstone i mina ögon en genomarbetad genomgång av hans filmer. Texterna är lagom långa och de känns vare sig snuttifierade eller för långa utan alldeles lagom.

Där jag kan finna att Ovesen brister i sin bok har nog mer med hur jag själv är som människa än författaren. Jag har mycket svårt att att ta emot en konstnärs hela livsverk helt okritiskt. Neil Gaiman, Grant Morrison, The Beatles och Stephen King hör till mina favoriter i olika konstarter men de är inte helt utan fläckar utan har släppt ett och annat som verkligen inte håller måttet. När jag då stöter på någon som hyllar någon utan att ha några som helst invändningar får jag svårt att lita på dennes åsikter. Jag får en känsla av att beundran har ersatt det sunda förnuftet. Det är just denna känsla som jag får under läsningen av Ovesens bok. Kubrick verkar i stort sett inte ha gjort några större fel i sin karriär och författaren använder ofta det i mina ögon tunna försvaret att om man inte gillar regissören har man inte förstått honom. Tanken att man kanske förstår men ändå inte gillar det man ser verkar inte föresväva Ovesen.

Trots denna invändning är Pojken med de stora ögonen en klart läsvärd bok som ger en god inblick i hur dessa filmer skapades. Rekommenderas varmt och jag blev trots allt lite sugen på att se och se om några av Kubricks filmer. Så i viss mån kan man säga att Ovesson lyckats med sin mission.

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Nanna Johansson: Paradise

9789100161217

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.

John Ajvide Lindqvist: Våran hud, vårat blod våra ben.

19027-45-9789170379031Lindqvists senaste bok är en novellsamling där han har samlat ihop sex noveller samt kortromanen Tjärven som tidigare bara funnits som ljudbok (talbok?). Personligen är jag förtjust i noveller men samlingar kan lida av att materialet ibland minst sagt håller blandad klass – Kings senaste var en berg och dalbana med få toppar. Glädjande nog hör Våran hud, vårat blod våra ben till bland de bättre samlingarna jag läst. Bokens berättelser håller en hög lägsta klass. Det är klart att det finns ett par bagateller som man glömmer lika snabbt efter man läst dem men åtminstone två av de sex novellerna stannar kvar i sinnet långt efter att jag läst dem.

Jag tänker inte gå igenom varje berättelse men man kan här hitta en riktigt otrevlig historia, Vad mig tillkommer, med förankring i svensk folktro. Vidare bjuds man på Särskilda omständigheter som är en av de ruggigare berättelser jag läst. Den handlar om ett par som får ett hus till ett mycket lågt pris pga av just särskilda omständigheter. Titelnovellen hyllas av många men så rafflande var den inte men absolut inte dålig. Slutligen har vi kortromanen/långnovellen Tjärven som jag tidigare skrivit om på bloggen. Jag får lov att erkänna att berättelsen var mer spännande när jag lyssnade på den, historien fick då en närvaro som förlorades en aning vid läsningen. Trots denna lilla invändning hör Tjärven till det bättre jag läst i genren och jag vill mycket gärna se en filmatisering av denna bloddrypande zombieberättelse i skärgården.

Våran hud, vårat blod våra ben är definitivt läsvärd samling att mysa/rysa till i höstmörkret när andan faller på. Rekommenderas varmt.

 

Stephen King: Rose Madder

10619”I’ve had bad books. I think Rose Madder fits in that category”  orden är Kings egna och kan nog stämma då boken Rose Madder inte hör  till författarens mest älskade verk. Jag går lite mot strömmen och anser att det är en bok som har sina förtjänster men visserligen dras med ett och annat problem.

Rose Daniels har blivit misshandlad av sin man Norman i 14 år och inser att han så småningom kommer att döda henne om hon inte gör något åt saken. Rose lämnar hemmet och tar en buss till en annan stad så långt bort från Norman som hon bara kan. Hon bygger upp ett nytt liv men lever hela tiden i skräck över att hennes man ska dyka upp. Norman som är polis vägrar att acceptera att hans fru försvunnit och börjar tålmodigt att spåra henne.

Rose Madder är en förhållandevis kort bok av King vilket kan vara till sin fördel då författaren av och till har en tendens att breda ut sig lite väl mycket. Berättelsen flyter på och rör sig hela tiden framåt och den Kingism som jag ibland har svårt för när författaren stannar upp sin berättelse och svävar ut i långa stycken om personer som inte driver handlingen framåt (The Tommyknockers) lyser här nästan helt med sin frånvaro. Storyn om Norman och Rose är spännande. Rose är en sympatisk människa som jag gillar på stört och Norman är (åtminstone i berättelsens början) ett as av rang. Så långt funkar berättelsen men…..

Roses nya liv är lite väl sockersött och nästan som i en saga. Alla hon möter är vänliga själar, hon får ett bra jobb i stort sett på stört och finner naturligtvis kärleken något jag ställer mig tveksam till då hon precis kommit undan en karl som misshandlat henne i 14 år. Jag skulle tro att man kanske drar sig för att starta ett nytt förhållande när man lämnat en hustrumisshandlare men där kan jag iofs ha fel.

Norman blir allt efter berättelsen lider för galen. Hans vansinne växer så jag till slut undrar hur han överhuvudtaget kan fungera. När detta sker slutar jag att bry mig och det spelar inte så stor roll om Norman dör eller lever då han blir mer av en naturkraft än en individ.

Slutligen och det är detta många irriterar sig på när det rör boken har King kastat in en magisk tavla som funkar som en deus ex machina i berättelsen. Jag finner den övernaturliga biten intressant men den passar inte riktigt in i storyn.

Även om man vet hur det kommer att sluta ungefär mitt i boken, King är mer än övertydlig med detta, tycker jag nog att Rose Madder håller hela vägen och har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte. Det finns en hel del spännande scener i berättelsen och med viss omarbetning skulle nog boken passa ypperligt som film och då naturligtvis med Tom Hardy i rollen som Norman. Inte en av toppböckerna av författaren med en stabil mellanbok som aldrig blir tråkig.

Per-Olof Sännås: Raggarna

9789163392160_large_raggarnaEnligt diverse uppslagsverk betyder nostalgi ungefär en längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Då jag är född på 60-talet borde min nostalgiska känsla rimligtvis kunna placeras i det oranga och bruna 70 talet eller i det Welladoftande 80 talet men så är inte fallet. Ofta finner jag mig längta bort till ett 50 och 60 tal som jag aldrig upplevt. Märkligt. Just fenomenet raggare är något som fascinerar mig. Snygga bilar, Elvis i högtalarna och att bara köra runt i sommarnatten lockar mig. Denna fascination har gjort att jag läst ett antal böcker om tidsepokerna och om raggarna som subkultur.

Boken Raggarna av Per-Olof Sännäs består av ett antal intervjuer där folk i svängen berättar om livet som raggare. Berättelserna sträcker sig från 50 talet fram till nutid. Det är många intressanta personer man får möta och berättelserna känns vare sig tillrättalagda eller ett idealiserande av raggarkulturen. Det är gott om historier och bilder där man som läsare får skaka på huvudet över hur folk beter sig (speciellt efter ett intag av starka drycker) men även berättelser som är underhållande och man får en inblick över hur de inblandade resonerar. Författaren dömer inte utan han dokumenterar sedan är det upp till mig som läsare att värdera det jag får mig till livs Varvat med berättelserna innehåller boken många snygga foton vars motiv är från allt till snygga amerikanare till folk som bedriver älskog på motorhuven. Det jag saknar i boken är väl en bildförteckning men det kanske fick utlämnas då folk skyltar med både det ena och andra på en del bilder. Jag hade också velat att författaren breddat perspektivet lite för boken behandlar i stort sett bara raggarkulturen i Stockholm med omnejd men då hade det iofs blivit ett alldeles för stort projekt.

Raggarna är både läs och tittvärd om man likt jag drivs att en oförklarlig dragning till en tid som man aldrig upplevt eller kanske bara vill läsa om andra människors levnadsöden. Avslutningsvis kan jag upplysa läsarna om att jag tyvärr inte än har haft förmånen att få sitta i en äkta raggarbil men tids nog så.

Donald Ray Pollock: Djävulens hantverk

bigOriginalI boken Djävulens hantverk får vi stifta bekantskap med en antal människor på den amerikanska östkusten. Det är präster, seriemördare, självutnämnda predikanter, korrumperade poliser, misshandlade barn och andra misslyckade existenser som försöker hanka sig fram i sin miserabla vardag. Under berättelsens gång kommer deras vägar att korsas och då ofta med fatala konsekvenser.

Det är ingen hemlighet att jag lockas av detta som i folkmun kallas för white trash. Det är intressant att läsa/se vilka annorlunda liv ens medmänniskor kan leva. Fattigdom finns över hela världen men i fallet med s.k white trash är det intressanta att denna misär exsiterar i ett av världens rikaste länder. Miljön och socialt arv slår bojor kring människorna och de har helt enkelt svårt att ta sig ur skiten. Det känns sas i magen att lära känna dessa fiktiva individer.

Trots att jag ganska snart kan ana hur det kommer att gå är det en spännande resa till finalen och jag sträckläste boken något som för mig är ganska ovanligt. Författaren beskriver miljön med skitiga kök, djurkadaver och lortiga människor bra. Han gottar sig inte i eländet utan beskriver rakt av hur verkligheten kan te sig för en människor. Bokens karaktärer är också oftast välskrivna även om en del porträtt hade kunnat fördjupats en aning mer. Det hade varit intressant att få veta mer om vissa karaktärers drivkrafter och bakgrund men på det hela är det en bra bok som verkligen rekommenderas.

Mats Strandberg: Färjan

980Vi får följa ett tiotal personer under en Ålandskryssning. Det är en blandad kompott av människor: Festprissar, pensionärer, barn och personal på färjan. Allt verkar som på rutin men det finns ett par passagerare som inte hör till de vanliga partyresenärerna. De sprider en smitta som förvandlar folk till rasande och blodtörstiga vilddjur. Det gäller nu för den raskt krympande skaran av obesmittade att klara livhanken.

Någon skrev lite elakt i en krönika hur en bok ska vara utformad för att bli en bästsäljare: Den ska helst vara i tegelstensformat så att den presumtive läsaren tycker man har gjort ett rejält arbete med att läsa boken, kapitlen ska vara korta och innehålla s.k cliffhangers så att läsningen blir lätt. Strandbergs Färjan har alla dessa ingredienser och ska sanningen fram så kan korta kapitel som av och till har ansträngda cliffhangers kännas lite påklistrat men det stör inte läsningen nämnvärt.

Strandbergs främsta styrka är personbeskrivningen då författaren verkligen har ett öga för att beskriva vardagliga människor. Vare sig det är barn, slemmiga skönsångare, rekorderliga bartenderns eller nervösa pensionärer så känns de alla naturliga och Strandberg lyckas få mig att bry mig om romanens personer. Det är ganska vanligt när man har ett stort persongalleri att en och annan karaktär faller mellan stolarna och känns lite ointressant men så är inte fallet här.

Färjan är stundtals riktigt spännande och författaren tvekar inte att ta livet av folk som man tror ska klara sig, något som höjer spänningen. Däremot väljer Strandberg ibland att satsa mer på effekter än spänning och skräck vilket är synd. Ett flertal scener i boken har ett bra upplägg men slutar snabbt i blod och slafs och författaren missar där en och annan chans att höja spänningen ytterligare. Detta är dock en mindre invändning då Färjan är en läsvärd bok och en av de bättre skräckböcker jag läst på senare tid.

Stephen King: The Bazaar of bad dreams

bazaar-of-bad-dreams-xlargeKings senaste bok är en novellsamling, vilken i ordningen vet jag inte, men jag gillar att författaren med jämna mellanrum samlar ihop de noveller han skrivit under årens lopp. Boken innehåller ett femtontal noveller som rör allt från en utomjordisk (och hungrig) bil, till en baseballspelare som seglar under falsk flagg samt en äcklig liten unge.

Som vanligt när det rör novellsamlingar blandas det både högt och lågt men i denna samling är det långt mellan topparna och berättelserna känns i ärlighetens namn ganska oinspirerade. Historierna är överlag inte mycket att hurra för och man kan ofta räkna ut hur berättelserna ska sluta. Det är ingen plåga att ta sig igenom novellsamlingen en oinspirerad King är trots allt relativt läsvärd. Det går dock inte att komma ifrån att merparten av novellsamlingens historier aldrig skulle ha lämnat Kings skrivbordslåda eller vart han nu förvarar sina opublicerade berättelser.

Det som är påtagligt är att inte en enda av bokens noveller är vare sig spännande eller rysliga, de är i bästa fall intressanta eller smått roande. De bästa novellerna i The Bazaar of bad dreams är de som inte alls behandlar skräck utan rör lite mer vardagliga händelser tex Batman and Robin Have an Altercation som handlar om en son och hans dementa far eller Blockade Billy en berättelse om en baseballspelare även om den sistnämnda novellen lider av lite väl många baseballtermer.

Nåväl detta var inte en av Kings bättre novellsamlingar och den kan hoppas över med gott samvete om det inte är som så att man nödvändigtvis måste läsa allt av författaren.

Dan Simmons: The Abominable

the-abominable-dan-simmonsUnder researchern för sin (då) kommande bok The Terror träffar Dan Simmons på pensionären Jacob Perry som b.la varit i Antarktis. De två blir goda vänner och en tid efter Perrys död får Simmons ett paket som innehåller flera tättskrivna anteckningsböcker. De handlar inte om expeditioner till Antarktis utan om ett för allmänheten okänt försök att bestiga Mount Everest 1925, året efter Georges Mallroys fatala expedition. Boken The Abominable återger Perrys berättelse som startar med att Perry blir tillfrågad av  Richard Deacon som vill ha med honom i ett försök att bestiga Everest. Tillsammans med  fransmannen Jean-Claude Clairoux förbereder sig de tre för resan. Väl framme i Tibet kommer Deacon och hans sällskap stöta på farligare hinder än världens högsta berg och Perry inser att Decon inte berättat hela sanningen om syftet med expeditionen.

Jag har läst en handfull böcker av författaren och han är inte helt oäven. Hans bästa böcker är Summer of night samt Song of Kali övriga böcker har varit av karaktären ”helt ok” vilket dagens bok också är.

The Abominable lider främst av att författaren är lite väl förtjust i sin egen research. Simmons kan sin bergbestigning och det vill han verkligen visa sina läsare. Boken är på ca 700 sidor och det tar en tredjedel av berättelsen innan sällskapet lämnar England men då vet jag iofs allt om broddar, alpina kläder och annan utrustning som behövs för en tur till Himalaya. Bokens andra del består av bergsklättring, hur man slår upp tält och använder sig av primuskök och än mer bergsklättring. Författaren har verkligen gått in för att beskriva hur man klättrar in i minsta detalj. Första gången är det spännande att läsa men redan andra gången en klättring beskrivs blir det repetitivt och långdraget och det är mycket klättring som ske innan man når toppen.  Det är först i bokens sista 150 – 200 sidor som storyn tar fart men då blir det också rejält spännande även om jag invänder mot en och annan detalj i upplösningen som jag inte kan gå närmare in på här då jag inte vill spoila hela plotten.

The Abominable låter kanske som en trist bok men även om historien i sina stunder är alltför detaljerad och berättelsen många gånger står och stampar blir den aldrig tråkig. Berättelsen flyter på och är i sina stunder som sagt riktigt spännande. Jag gillar det pseudodokumentära greppet för naturligtvis har aldrig Perry eller Deacon existerat. Bokens huvudpersoner är intressanta karaktärer speciell Deacon och Lady Bromley, den sistnämnda dyker upp efter ungefär 300 sidor. Andra aktörer är lite fladdriga i konturerna och yxigt konstruerade men på det hela var det en förnöjsam läsupplevelse. Jag skulle tro att om man gjorde film på boken skulle berättelsen komma mer i sin rätt och bli rejält spännande.

Clive Barker: The Scarlet gospels

s8f0ltkzaa8nuio1zlcbDetektiven Harry D’Amour sysslar med fall som rör det paranormala. av ett spöke får han i uppdrag att rensa dennes hem på diverse föremål som den avlidne inte vill att de efterlevande ska upptäcka. Bland föremålen upptäcker Harry en kub som han – trots att både Harry och vi som läsare av Barker vet vad det är – inte kan låta bli att fingra på. Det går som det går och Harry öppnar porten till helvetet och Pinehead dyker upp. Den här gången är inte hans mål att plåga folk, Pinehead har något helt annat i sinnet.

Ja så var den äntligen här Clive Barkers ”uppföljare” till The Hellbound heart. Författaren har jobbat länge med berättelsen som började som en längre novell men har nu växt till en roman. Barker har länge känt att Pinehead blivit missförstådd och blivit allt för ändrad via filmer, serier och böcker som bygger på Barkers mytologi. Han ska egentligen kallas för The Hell priest och i boken blir han furiös om någon kallar honom för Pinehead. The Scarlet gospels är Barkers försök att återerövra sin skapelse och till viss mån lyckas han.

The Scarlet gospels var inte riktigt vad jag väntat mig. Den startar som en skräckberättelse men utvecklas till att bli något som bäst kan beskrivas som fantasy (vilken sub-genre berättelsen skulle hamna i vet jag dock inte). Detta var lite av en besvikelse men storyn som så funkar och den är inte ointressant men inte speciellt spännande. Barker har en tendens att fastna i slafsiga detaljer, i novellens form går det bra men i romanform blir det tidvis både tjatigt och repetitivt. Första gången är det både rysligt och äckligt men när en kropps sönderslitande beskrivs för femte gången närmar man sig parodins marker och det blir bara larvigt. Vidare blir berättelsen mindre spännande då Barker målar upp sin bild av helvetet ganska detaljerat. Det är just fruktan av det okända som gör platser som helvetet spännande men när allt presenteras in i detalj vad finns då att frukta? Även karaktären The Hell priest blir mindre skräckinjagande ju mer information man får om honom.

Slutligen måste jag nämna författarens besatthet av underliv. Man skulle kunna tro att det är en handbok i gynekologi eller urologi man läser. I Barkers värld verkar människor och varelser definieras av vad de har mellan benen och det har aldrig varit tydligare än i The Scarlet gospels. Mycket, mycket, mycket tröttsamt att läsa om i längden. Jag börjar misstänka att författaren lider av kastrationsångest.

I en tidigare recension av Barker skrev jag att han håller sig precis på gränsen till att bli för överdriven och därmed fjantig i denna bok passerade författaren den gränsen. Knappt godkänd läsning det som räddar The Scarlet gospels från att haverera totalt är en hel del påhittiga detaljer (som inte rör underliv) och en story som iofs inte är så spännande men åtminstone är halvintressant.

Börje Ahlstedt: Från min loge på Dramaten

ladda nedDet har varit dåligt med böcker och serier på den här bloggen senaste tiden. Det tänker jag råda bot på med att köra böcker och serier ett antal lördagar framöver. Jag börjar med en av de konstigaste och mest underhållande böcker jag läst på senare tid nämligen skådespelaren Börje Ahlstedts memoarer.

Redan efter ett par kapitel  börjar jag undra vad det är jag läser. Är det en människa som helt tappat  kontakten med verkligheten? Är det ett enda stort skämt? Är Börje unik eller finns det fler människor av hans sort som springer fritt på gator och torg? Det är en förskräckande tanke samtidigt som det är en underhållande läsning.

Boken har tre huvudteman: Börjes förträfflighet. Börjes oförrätter samt Börje och Bergman. Börjes förträfflighet är nog det parti var lättast att svälja då han i mitt tycke är en bra skådespelare trots att jag inte ger speciellt mycket för teater. De partier där Börje berättar om hur han går in i en roll och hur han anser att man ska tackla skådespeleriets ädla konst är intressanta och ger en viss inblick hur en skådis kan arbeta. Däremot blir det mest fjantigt då författaren här och där i boken stoppat in lösrykta citat där någon recensent skriver hur bra Börje är. Det är som att Börje genom oberoende källor vill bevisa att han är en bra skådis.

Börjes oförrätter och åsikter är nog roligast att läsa om. En del personer gillar han t.ex Lena Nyman och Jonas Karlsson däremot anser han att Peter Stormare är en posör som sätter sig själv i främsta rummet. Det gör inte Börje då han ger allt till sin publik. Det är många som får en känga och skådespelaren ger ett intryck av att vara en anings överkänslig och småaktig. Just det sistnämnda erkänner han bla genom att skriva att han nog var lite väl elak mot Peter Harryson (hånades av Börje för att han spelat Herr Padda) och Sven-Bertil Taube i Stjärnorna på slottet. Taube var han irriterad på sedan många år eftersom Taube hade fått mer beundran än Börje av ett grupp kvinnor på en fest. Taube sjöng – Börje läste dikter. I stycket efter ursäkten kan dock inte Börje att avhålla sig ifrån att insinuera att Taube har problem med spriten så den där festaftonen för många år sedan måste sitta som en djup tagg i hans hjärta.

Den delar av boken som rör Börje och Bergman blir bara konstiga och stundtals lite obehagliga. Han menar att han var en av få som inte fjäskade för regissören samtidigt är boken paradoxalt nog full av fjäsk för den numera döde regissören. Börje skriver det inte rent ut men jag får intrycket av att åtminstone han tror sig vara Bergmans hemlige bästis. Det är en hel del skrönor och olustiga historier Börje berättar om Bergman och bilden av att regissören var ett manschauvinistiskt as går inte att komma ifrån. Börje har dock överseende med beteendet då Bergman var: A: En spjuver B: Ett geni.

Det finns som sagt mycket att läsa i denna förhållandevis korta bok men områden som t.ex Börjes syn på kvinnor överlåter jag med varm hand till hugade läsare. En underhållande men samtidigt lite obehaglig bok av en man som verkar leva i en helt annan verklighet än jag själv. Börje ska åtminstone ha credit för att han inte verkar haft något filter över vad man bör säga och inte men han är väl för gammal för att skämmas.

Nu hoppas jag bara att Jan Malmsjö ändrar sig och skriver klart sina memoarer – de torde vara ett snäpp vassare.