David Bogerius: Bedårande barn av sin tid

Kring decennieskiftet 70/80 var Sveriges två hetaste band Noice och Gyllne tider. Jag var inte speciellt förtjust i någon av grupperna. Tyckte mest att Noice var pubertala fjantar (vilket jag iofs också var) och Gessles sångröst har alltid retat gallfeber på mig. Får dock erkänna att två låtar av Noice är godkända, En kväll i tunnelbanan samt I natt är hela staden vår. Även om man inte gillar en artist kan man vara intresserad av dennes eller i detta fall dessas levnadshistoria vilket är förklaringen till att jag läste David Bogerius bok Bedårande barn av sin tid.

Boken var förvånansvärt bra. Bogerius har sökt upp folk som vara nära bandet, föräldrar, gamla flickvänner, kompisar, producenter osv. De tre överlevande bandmedlemmarna ger även sin version av Noice uppgång och fall. Det är en rak historia från början när killarna bildar bandet i Gustavsberg till det tragiska slutet där medlemmarna  Hasse Carlsson och Freddie Hansson går bort pga långvarigt narkotikamissbruk som försvagat deras kroppar.

Det som slår mig när jag läser boken är att bandmedlemmarna som faktiskt är att beteckna som barn lämnas lite vind för våg av de vuxna under karriären. När man vinner pris i en tävling är vinsten en vecka på Mallorca där det sups hejdlöst yser de vuxna med sin frånvaro och i den stilen verkar det mer eller mindre fortgå under karriären. Just Freddie verkar inte kunna ta framgången bra. Han ger ett något obalanserat och maniskt intryck som i kombination med kändisskapet till slut blir förödande. Hasse verkar inte må bra av all uppmärksamhet och mår allt sämre under åren som går.

Det blir ett fasligt massa turnerande där ungarna mer eller mindre får klara sig själva och även om författaren inte vet svaren hur det gick till när bandmedlemmarna introducerades till knarket verkar det vara just under dessa turnéer det skedde. Inte ens de överlevande medlemmarna verkar ha något svar. Det kan möjligen vara som så att de intervjuade bär på ett kollektivt dåligt samvete och även om man inte skyller från sig så väljer man kanske att aktivt glömma. Bokens sista kapitel är ingen rolig läsning där just Freddies nedgång är ganska väldokumenterad b.la genom en gammal flickvän.

Bedårande barn av sin tid är bra bok om ett rock/punkbands uppgång och fall. Som läsare fick jag hågkomster från en tid jag delvis glömt bort men med tanke på resultatet för några av de inblandade var det inte bara en angenäm nostalgi. Klart läsvärd bok även om man inte gillade Noice.

Mats Strandberg: Konferensen

Strandbergs senaste bok har ungefär samma ramhandling som en valfri Friday the 13th film. Skillnaden skulle väl vara att här är de tilltänkta offren kommunala tjänstemän så bikinibrudar eller testosteronstinna killar står inte på menyn. Istället få vi bekanta oss med den artrosgrinige Torsten, Lena som gått in i väggen, Ingela som befordrats över sin kompetensnivå, Jonas som är ett litet äckel som lyckats ro ett omstritt projekt i hamn och några andra olyckliga själar. Det är just detta projekt som ska diskuteras på konferensen/kick-offen men i skogen lurar någon som tänker stoppa det hela på ett lite mer handfast vis.

När jag läser Strandbergs senaste bok undrar jag om inte författaren besökt samma ställe jag tvingas ha kick off på år efter år. Jag är nog mest som Torsten (fast utan artros) och anser att just denna företeelse är helt onödig. Varför byta till en fungerande arbetsplats till något sämre? Jag undrar även om inte jag och Strandberg haft oturen att stött på samma person som ligger bakom karaktären Jonas fast i min värld heter han censur och visade sig vara en lika falsk jävel som sin litteräre motsvarighet. Troligtvis är så inte fallet men dessa två element gjorde att Konferensen kopplade greppet på mig som läsare. Igenkänningsfaktorn var stor även om det inte skett några mord än så länge på mina kick-offs.

Boken tar lite tid på sig att komma igång men Strandberg lyckas så pass bra med att teckna personerna och deras konflikter att jag troligen skulle uppskatta boken lika mycket även utan skräckelementen.

Till en början ogillar jag större delen av sällskapet och kan knappt bärga mig tills mördaren får sätta igång men när man får lära känna deltagarna lite bättre växer min sympati såpass mycket att när de börjar trilla av pinn känns det lite i hjärttrakten.  Vanligtvis är jag en ganska saktfärdig läsare men denna bok knep jag på två sittningar då det är en bladvändare av rang. Författarens styrkor ligger i att teckna personer man verkligen bryr sig om och att han lyckas hålla intresset samt spänningen på topp.

Om man skulle råka vara förtjust i skräck och slafs (en del mord är riktigt kladdiga) rekommenderas boken starkt. Jag vill nog påstå att detta är författarens bästa till dags dato men både Färjan och Hemmet är även de läsvärda.

Stephen King: Later

King skriver vidare i rask takt och när detta inlägg når bloggen ligger hans senaste bok redan på diskarna. I Later återvinner författaren samma ide som i filmen Sjätte sinnet. Jaime är en ung kille som kan se döda människor. De döda har även den egenskapen att de inte kan ljuga. Allt som oftast ställer inte detta till problem och Jamie bryr sig inte nämnvärt om sin förmåga. De enda som känner till förmågan är mamman och dennes partner Liz som är polis. Hon är en polis med tänjbar moral och när hon riskerar förlora sitt jobb övertalar hon Jamie att hjälpa henne att lösa ett fall. Då människoliv står på spel hjälper Jamie motvilligt till men denna gång går något fel när han talar med den döde.

Som sagt Sjätte sinnet var det, King har tom rakt av knyckt/inspirerats/lånat en hel scen från filmen. Jag vet inte om detta var ett medvetet val eller ett tecken på slappt författarskap men jag blir inte speciellt upprörd men snyggt var det i vart fall inte. Bortsett från den fadäsen är Later precis som författarens senare böcker lättläst, ganska oinspirerad och puttrar på utan att ge några större intryck. Det är på inga vis en dålig bok men i jämförelse med många andra av författarens böcker lite halvt om halvt gjord med vänsterhanden. King har delvis kvar sin berättarröst som gör att man som läsare känner att han talar till en men på senare år har denna röst blivit allt svagare.

Tyvärr måste jag nog konstatera att King kommit in i en stilistisk fas jag inte uppskattar. Sedan Mr Mercedes verkar King vilja ändra på sin stil. Borta är lekfullheten med språket som ibland kunde göra hans böcker lite svårlästa. Historierna galopperar raskt fram och stannar aldrig upp och när jag tänker på det skulle jag numera klassificera King som en thrillerförfattare bland andra. Detta märks också i hans val av historier det var ett bra tag sedan han skrev något som kändes lite extra och många av berättelserna känns som man har hört dem förut. Kort och gott fortsätter King i samma spår kan man lika gärna plocka upp en Grisham om man vill ha en stunds spänning.

Nu är inte Later en dålig bok om man jämför den med andra böcker i genren. Berättelsen är intressant och det var åtminstone med ett ryslig parti i boken.Vidare var Liz en intressant karaktär att stifta bekantskap med så jag har inte kastat bort min tid. Det känns dock som att författaren tappat det där lilla extra tyvärr.

Stephen King: Pestens tid

Pestens tid eller The Stand som den heter i original var den fjärde boken King skrev. Författaren tvingades av förlaget att korta ned romanen rejält av kostnadsskäl. Ett antal år senare beslöt sig King för att ge ut den oavkortade berättelsen och det är den jag skriver om i detta inlägg.

Romanen startar med att något går fel i en militär forskningsanläggning och ett virus med makalöst hög dödlighet (99.6%) sprids. Folk dör som flugor och på bara några veckor slutar vår civilisation att fungera. I boken får man följa ett tiotal överlevande och deras kamp för att rädda vad som är kvar av samhället. King har dock valt att krydda sin bok med en hel del religion/övernaturligt. De överlevande plågas av drömmar som rör en gammal kvinna och en man klädd i svart. Folk blir kallade av de två och väljer sida vilket gör att två samhällen uppstår. Ett i Las Vegas där den svarte mannen som går under namnet Randall Flagg styr och i ett Boulder, Colorado, där de ”goda” samlas.

Vi snackar här om en rejäl tegelsten på ca 1200 sidor som till en början var avsevärt bättre än jag mindes. King beskriver undergången riktigt bra, ett av tillskotten i den oavkortade versionen är små vinjetter runt om i USA som beskriver hur den värld vi är vana vid snabbt krackelerar. Han målar upp en hel del maffiga scener b.la ett folktomt New York fyllt av döda kroppar och tomma landsvägar och den kommande och oundvikliga konflikten mellan de två grupperna lovar gott. Tyvärr så dras boken med en hel del rejäla problem som rör Kings sätt att skriva.

Det första och allvarligaste är att King borde haft en redaktör för detta är en bok som är alldeles för långrandig. Jag vet att King är väldigt glad i att skriva om drömmar. Jag kan stå ut med en eller ett par drömsekvenser i en bok men i sina stunder verkar det vara det enda folk sysslar med i boken. När det dyker upp em dröm om Flagg eller Abagail (den gamla kvinnans namn) för tjugonde gången (överdriver inte här) innan man ens läst halva boken blir det tjatigt.

King faller också i researchfällan. Många gånger finner författare sin research så intressant att de bara måste visa sina läsare vad mycket intressant de lärt sig. I Pestens tid har King läst på om sociologi och för att få ett språkrör för denna information skapar författaren en talträngd sociolog som vid ett par tillfällen ger rena föreläsningar i boken. Intressant? Jovars men om jag hade hellre läst en faktabok i ämnet.

Till sist har vi att författaren överberättar allt och jag menar allt från att hur man gör i ordning en cykel eller slaktar höns in – i – minsta – detalj. Som jag tidigare skrev: En redaktör med hårda nypor hade verkligen behövts. Det finns delar i den förlängda versionen som är klart läsvärda som jag är glad över att få läst men boken blir alltför ofta både långrandig och repetitiv.

Nästa gång blir det den korta versionen jag läser.

 

Christer Bergström: Bortrivna sidor ur historien

Med sin bok Bortrivna sidor ur historien vill författaren Christer Bergström peka på en del händelser i vår historia som blivit lite bortglömda av olika anledningar. Han vänder också på begreppen i ett mycket intressant kapitel som handlar om ideologier och de folkmord som utförts i deras namn.

Det var inte direkt något jag inte kände till som togs upp i boken men jag fick däremot en hel del mer kött på benen. De händelser som tas upp är b.la FN:s slakt på civila under Koreakriget, Israelernas etniska resning av Palestinier och Churchills folkmord på indier och lite annat smått och gott. Kort och gott inte så munter läsning. Det som är lite av ett övergripande tema är att bakom de flesta av dessa ohyggliga händelser står stater och i en del fall personer som ses ”som goda”  och demokratiska.

Det författaren visar i sin bok är att mycket som idag ses som sanning (t.ex Ryssland är aggressivt, Haiti är fattigt, osv) har många gånger en förklaring om man ser på vad som skett historiskt. Att Nordkorea är såpass isolerat beror inte bara på att det är en diktatur. Tack vare att FN bombade skiten ur landet och många gånger riktade in sig på civilbefolkningen, bla utgick det order att man skulle rikta in sig på civilbefolkningen,  kan en diktatur utnyttja detta för att stärka sin makt.

Indiernas ibland (i våra ögon) märkliga vurm för Hitler (sök på nätet) ter sig inte så märkligt med tanke på britternas styre i landet och att t.ex Churchill medvetet framkallade svält i landet vilket gjorde att miljoner dog. Uttrycket min fiendes fiende är min vän passar ganska väl in här.

Bergström vänder sig även mot att man överlag menar att att ideologin kommunismen (e.g marxism) mördat 100-tals miljoner. Om man resonerar på samma vis men då med liberalismen blir dödssiffran över en miljard, där hamnar de s.k kommunisterna i lä. Med detta resonemang skulle Forum för levande historia lika gärna kunna ge ut en publikation med titeln Liberalismens brott mot mänskligheten.

Ovanstående är naturligtvis inte en tes Bergström driver men han visar på hur galen den historiska debatten kan bli speciellt när staten/politikerna styr vad som ska skrivas eller inte.

Det finns naturligtvis alltid en risk med att välja ut enskilda händelser i historien men i sista kapitlet tar författaren upp detta och manar läsaren till att tänka själv och läsa källkritiskt. Det som är bokens främsta förtjänst är att den tvingar läsaren att ”byta glasögon” och se saker och ting från den ”andra sidans” synvinkel något jag själv ständigt jobbar med både privat och i yrket. En av de intressantare historieböcker jag läst på senare år.

Davour/Stålenhag: Urtidsbilder

Man skulle kunna säga att jag aldrig riktigt vuxit upp. De flesta ungar har väl en s.k dinosaurieperiod men lämnar den sedan bakom sig. Jag har däremot aldrig kunnat släppa dessa djur eller närmare bestämt paleontologin som det heter med lite finare namn. Jättebävrar, neandertalare och triceratops ligger mig alla varmt om hjärtat och jag tröttnar aldrig på att läsa om förhistoriskt liv. Jag har svårt att passera en dinosauriebok i bokhandeln eller på biblioteket utan att åtminstone ta mig en lite närmare titt.

När så förlaget Fria ligan släppte boken Urtidsbilder blev jag med ens sugen speciellt då det var illustratören  Simon Stålenhag som stod för bokens bilder. Boken består av ett trettiotal färgbilder som sträcker sig från jordens bildande till däggdjurens tidsålder. Varje bild har en kort text skriven av Anna Davour. Så mycket mer är det inte. Det är inte bok för den som vill få djupa  kunskaper om forntidens liv men den ger läsaren en möjlighet att drömma sig bort tack vare Stålenhags suveräna bilder.

Hans illustrationer är som vanligt riktigt snygga och bilderna är nära på tredimensionella. Jag kan nästan höra hur vattnet kluckar, pterodactyler som skränar eller dova klafsande ljud i dimman. Genom bilderna faller jag in i urtidsvärlden och drömmer mig bort en stund. Det enda jag inte gillar med Urtidsbilder är att jag skulle vilja ha mer mycket mer. Trettio bilder var alldeles för lite för min smak.

 

Yasmine Winberg, Julia Lundin: Badfluence

Jag vet att jag är en gubbe så det här med s.k influensers kanske inte riktigt är min kopp te. Jag erkänner att jag är smått förundrad över fenomenet och kan inte för mitt liv begripa varför man ska följa människor som är kända för att de är kända. Jag la vantarna på en ganska så ny bok där författarna Winberg/Lundin granskar just detta fenomen med influensers och jag ska erkänna att det var ganska så roande men samtidigt oroande läsning.

Författarna har gjort ett gediget arbete och undersöker hur man kan med hjälp av robotar kan förfalska besöksstatistik och därmed lura sina annonsörer, hur influensers konstant bryter mot marknadsförningslagen samt ljuger och förvanskar sanningen.

Så länge som de lägger upp festbilder, mat de äter och gör reklam för allehanda skönhetsprodukter är det väl ok. Om folk väljer att någon annan ska styra deras tycke och smak är väl det upp till individen. Då finns det värre saker att uppmärksamma,

Då dessa influensers har en skara som lyssnar på vad de säger kan det ibland bli rent samhällsfarligt. Kanske inte när Bianca Ingrosso menar att man kan förkorta sin menstruation genom att dricka mensblod vilket säkert någon idiot prövat på. När däremot Margaux Dietz hävdar att en källa på smittskyddsinstitutet (?) säger att det blir en lockdown när som helst och att man bör hamstra blir det desto allvarligare.

Vidare finns det de som säger vilket parti man ska rösta på, indirekt gör att det blir brist på barnmat i affärerna och uppmanar sina följare att plastikopera sig etc etc. Nu lyder inte alla slaviskt dessa virrhjärnors uppmaningar men det finns alltför många idioter och ängsliga människor som gör allt i sin makt för att följa strömmen så det kan/är ett problem.

Än värre är att media inte granskar dessa verksamheter med tanke på deras informella makt å andra sidan är det kanske redan försent då många influensers redan blivit främsta nyhetskanalen för många tidningar.

Nu kanske jag målar fan på dörren efter att ha läst denna bok men iom den ny(gamla) tekniken kan man ganska lätt få stora skaror människor att ändra sitt beteende och åsikter. Det är iofs inget nytt fenomen, det är bara så mycket lättare idag.

Det jag saknar i Badfluencer skulle vara ett kapitel om följarna och få svaret på varför vi människor är så villiga att lyssna och ta råd från en okänd människa som oftast helt saknar kompetens i ämnet den uttalar sig om. Intressant och aktuell läsning som rekommenderas varmt men jag anar att de som borde läsa boken inte gör det, de är nog upptagna med att lyssna på Lamottes svammel eller är i färd med att boka en analblekning.

Nick Cutter: The Troop

Har Filmitch blivit galen ? ett inlägg på en lördag! Nej jag har för en tid framåt bestämt mig att vika lördagarna åt det som inte riktigt får plats i bloggen nämligen tv-serier, böcker och serier. En tid framåt blir det mao ett inlägg av ovanstående var lördag.

En grupp scouter ska tillbringa helgen på en ö. Tanken är att de ska syssla med sådant som scouter sysslar med. Vara i naturen, knyta knutar och identifiera olika växter och djur. Jag tror åtminstone att det är vad scouter sysslar med. Det blir inte så mycket av den varan då en man stapplar in i lägret första natten. Att han är sjuk begriper de alla men vad det är för sorts smitta han bär på kan de aldrig ana. Det hela utvecklar sig till att bli en av de slafsigaste böcker jag någonsin läst och hur James Wan som köpt filmrättigheterna ska lyckas med att filmatisera denna historia kommer bli intressant.

The Troop är inte för de vämmelmagade. Eli Roths film Cabin fever är en ”walk in the park” i en jämförelse mot vad dessa stackars ungdomar får utstå under sin friluftshelg. Då det är barn och även till viss mån djur som drabbas i Cutters berättelse lär det säkerligen avskräcka än fler eventuella läsare. Empatilösa typer (som jag) får däremot en historia som, efter en liten trög start trots att de sjuke mannen gör entree på ön redan i de första kapitlen, utvecklas till en synnerligen äcklig och spännande historia där man ganska snabbt inser att det kan sluta hur som helst. En fördel är att författaren ganska snabbt spoilar vad det rör sig om för smitta vilket gör att spänningen ökar markant då jag som läsare sitter på mer information än bokens huvudpersoner.

Om det är något jag skulle invända emot är det att författaren av och till gottar sig lite väl mycket i äckligheterna. Jag vet att det kanske låter märkligt men att viga tiotalet sidor till att beskriva hur någon sysslar med att skära upp sig själv (varför? läs boken)  blir lite trist i längden. Cutter har också låtit sig inspireras av Stephen King då han alltför ofta använder sig av greppet att stanna upp handlingen för att berättaren ska minnas något. I stil med ”när Max såg den sjuke mannen tänkte han på clownen bla bla bla”. Jag erkänner villigt att jag numera hoppar sådana här slentrianmässigt skrivna parter. Det tillför ingenting för mig.

Sammanfattningsvis är The Troop en spännande bok men kanske i äckligaste laget för en del läsare. Jag är däremot nöjd speciellt då man för en gångs skull höll vad man lovade i reklamen på bokomslaget. 

Bengt Ohlsson: Midsommarnattsdrömmar

Mot bättre vetande plockade jag upp Ohlssons senaste bok. Jag skriver mot bättre vetande med tanke på när jag läste Swing av författaren fick jag ångest och inte råder det brist på den varan under läsningen av Midsommarnattsdrömmar.

I boken får vi möta ett sällskap på sju personer. Den börjar när de är 25 år och har framtiden för sig. Berättelsen tar sedan två skutt in i framtiden och när vi lämnar dem är det sju stycken 55-åringar som är bittra utan något framtidshopp. Ohlson har valt att byta berättarröst mellan de sju så man får aldrig en heltäckande bild av skeendena då det är just den personen som berättar som står för upplevelsen vad som hänt. Det resulterar även i att när boken är slut så finns det en hel del lösa trådar kvar.

Handlingen är iofs inte unik och många kan nog tycka att ännu en bok om medelsvensson som vantrivs i verkligheten inte är nödvändig. Ohlsson har dock en vidrig liten förmåga att krypa under skinnet på mig som läsare. Flera gånger i boken tar han upp pinsamheter när folk rannsakar sig själva och sina handlingar som träffar mig direkt. Av och till under läsningen kommer jag på mig själv att ”det är ju så här jag också tänker och resonerar” och jag börjar undra över hur folk uppfattar mig som person. Under läsningen mals min tilltro på både mig själv och andra ned och jag börjar dra mig för att läsa vidare då boken väcker tankar inom mig som jag inte riktigt trivs med. Sista kapitlet är en pärs att läsa och Thomas (som är berättaren i detta kapitel) tankar om tiden som flytt och framtiden är i det närmaste outhärdliga.

Nu är boken inte helt utan skavanker. Vissa partier famlar Ohlson lite efter billiga poänger och en del av de inblandade är lite vaga i konturerna. Deras yrken är också kanske lite väl mycket åt kultursektorn då vi har att göra med journalister, rockmusiker och filmregissörer att göra. Jag tror att boken blivit än bättre om huvudpersonerna hade haft lite mer vanliga jobb. Sista kapitlet dras även med lite Metoo och rasistsnack tidsmarkörer som känns överflödiga.

Men i det stora är det petitesser. Att säga att Midsommarnattsdrömmar var en bok som berörde mig är en underdrift.

Stephen och Owen King: Sleeping beauties

Jag tar och kör en King till när jag ändå är i farten. Sleeping beauties är en av författarens nyare böcker och den första han skrivit ihop med sin son Owen King. Jag bör tillägga att det var två år sedan jag läste boken men bättre sent än aldrig.

King har tillsammans med sin son skrivit något som bäst kan beskrivas som en fantasyroman och även om boken var lättsmält så hör den inte till författarens bättre. Han verkar vara inne i en av sina sämre författarperioder för ögonblicket.

Handlingen går i alla fall ut på att världens kvinnor drabbas av ett märkligt fenomen. När de somnar går de inte att väcka och kring deras kroppar bildas det en kokong. Om man försöker bryta upp kokongen attackeras man av kvinnorna som inte tvekar att döda den som stör deras sömn. Vad världen manliga befolkning nu ska ta sig till i en värld utan kvinnor är den stora frågan och hur ska mysteriet med de sovande kvinnorna lösas? Den sista frågan kan ha sin lösning i den lilla staden Dooling där det lokala kvinnofängelset har fått in en ny intern vid namn Eve som verkar veta en hel del om vad som egentligen försiggår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sleeping beatuties hör verkligen inte till Kings främsta verk men boken var relativt lättläst och lösningen på mysteriet lockade så denna tegelsten på över 600 sidor var inte alltför besvärlig att ta sig igenom. Så här i efterhand känns emellertid boken ganska så tramsig och jag kan inte riktigt begripa vad det var som gjorde att King tillsammans med sin son kände att detta verkligen var en berättelse han ville skriva. Vad jag förstår så skriver King både tvångsmässigt och maniskt men han borde anställa någon som sovrade i vad som lämnas in till förlaget för publicering.

Nu är det inte en helt hopplös bok. Trots sin längd rör sig berättelsen framåt större delen av läsningen, undantag finns men vill inte spoila den delen av historien. Persongalleriet består av mestadels sympatiska människor som det var trevligt att stifta bekantskap med. Problemet är nog att när en bihistoria som rör eventuell otrohet med ett krackelerande äktenskap som följd är det som engagerar mig mest förstår man att Sleeping beauties dras med vissa problem..

Peter Hook: Substance – Inside New Order

Förra veckan skrev jag om världens bästa grupp. Dagens inlägg handlar om världens näst bästa grupp, New Order sedan blir inte fler musikböcker på ett tag, jag lovar.

Trots att jag gillat New Order sedan den där dagen 1983 när jag hörde Blue Monday för första gången på Åhlens skivavdelning har jag inte vetat speciellt mycket om bandet. Joy Division som de hette tidigare har stötts och blötts mer i media men om New Order har det varit ganska så tyst. Den numera kickade (och bittre) basisten i bandet, Peter Hook har skrivit en trilogi böcker om Manchesters musikliv: The Hacienda: How Not to Run a Club, Unknown pleasures: Inside Joy Division samt dagens bok. Trots att boken är över 700 sidor lång är det en relativt lättsam läsning då Hook är en underhållande berättare.

Jag kan snabbt konstatera att det är ett smärre mirakel att gruppen höll ihop såpass länge som den gjorde. Managern var galen, skivbolaget kunde inte hantera ekonomin (och inte bandmedlemmarna heller för den delen), större delen av 80 och 90 talen gick man på ecstasy, sprit och kokain, sångaren Bernard Sumner tömde en flaska lakrislikör inför varje konsert då han vantrivdes att turnera. Som om detta inte skulle räcka så grälar Hook med allt och alla (fast mest med Sumner), sätter på vartenda fruntimmer som kommer inom en armslängds avstånd samt är gift med en tvättäkta kaninkokerska. Jösses vilket liv!  Jag trodde i min enfald att detta var timida människor som mös med en kopp te mellan inspelningarna.

Spriten, tjejerna och slagsmålen får kanske ta alltför stor plats i boken, även om Hook är en bra berättare så blir det lite The Dirt varning efter ett tag. Något som basisten inte sticker under stol med är hans ständiga konflikt med Sumner. Hook tar varje chans han får att klämma till sångaren i boken. Jag anar att deras personligheter inte går ihop överhuvudtaget. Sumner är passivt aggressiv och smågnällig medan Hook är bullrig och tänder på fem röda. Däremot lyser det igenom att Hook saknar sin vänskap med Sumner (de är numera forna barndomsvänner).  Hook erkänner också att den bästa musiken i New order skrevs när de två var jämbördiga i studion och ömsom jammade fram låtarna med en hel del gräl däremellan och han hyllar även Sumner som musiker. Författaren poängterar vid ett flertal gånger att händelserna är som han upplevt dem men att utrymme för misstolkningar från hans sida finns – tro på fan när man formligen äter kokain till frukost, lunch och middag.

Nu består inte boken bara av gräl och fyllehistorier. Hook berättar hur de arbetar i studion och ger bakgrunden till flera av låtarna. Han går nogsamt igenom skivorna och turnéerna så det finns en hel del för den musikaliskt intresserade att gotta sig i. Gillar man New order skulle jag nog kalla denna bok för omistlig och som sagt Hook skriver förvånansvärt bra på alldeles egen hand. Jag lär nog ta upp hans två tidigare böcker i framtiden.

Jag gör väl som i fallet med The Beatles. New Orders tio bästa låtar i stigande ordning.

10 Cermony

9 Sub-culture (lp versionen, ”12”:an är en styggelse)

8 All the way

7 Such a good thing

6 Bizarre love triangle (live version)

5 Age of consent

4 Vanishing point

3 Your silent face

2 The Perfect kiss (”12”)

1 Temptation (”12” (1982) eller live på Bestival plattan)

 

Stuart Shea, Robert Rodriguez: Fab Four FAQ

The Beatles är min favoritgrupp vilket kan tyckas vara lite konstigt då jag i stort sett bara lyssnar på skivorna Rubber soul och framåt. Gruppen var så klart bra innan denna platta men det där lilla extra saknas och tidiga The Beatles är för mig en kompetent grupp med bra låtar men inte så mycket mer.

Jag är oerhört fascinerad av gruppen och dess historia och om en bok eller dokumentär rörande The Beatles finns inom räckhåll har jag svårt att motstå frestelsen. Fab Four FAQ har varit lite halvsvår att få tag på men till slut lyckades jag lägga vantarna på boken.

Det är en bok späckad med onödig fakta om gruppen vilket passade mig utmärkt. Den är uppbyggd kronologiskt men består av en himla massa listor som sträcker sig över åren. T.ex låtar där bara en i gruppen spelade, flickvänner, fiender, bästa spelningarna  osv. Upplägget kan nog kännas rörigt om man inte vet så mycket om gruppen men för mig som har någorlunda koll på bandet var det en guldgruva och jag fick en hel del onödig information som jag egentligen inte har någon större användning av mer än att jag finner det intressant.

Författarna pendlar lite mellan att vara onödigt höviska t.ex i kapitlet om medlemmarnas barn till att vara lite väl snaskiga oftast då när det rör John Lennon. Turligt nog sker inte detta ofta utan boken håller överlag en ganska bra balans.Då boken innehåller så mycket fakta kan de ibland bli lite snuttifierat. T.ex skulle jag vilja ha lite mer information om Lennons ovilja mot funktionshindrade. Den uppgiften slängs in som en bisats men någon vidare förklaring ges tyvärr inte.

Angående Lennon är författarna ganska så kritiska mot honom och han får mer eller mindre bära ansvaret för strulet inom gruppen de senare åren. Till viss mån kan jag hålla med. Personligen är jag  övertygad om att om inte McCartney dragit det stora lasset hade det inte blivit speciellt mycket mer av The Beatles efter albumet Revolver.

Om man kombinerar denna bok med mästerverket Revolution in the Head av Ian MacDonald får man nog en heltäckande bild av The Beatles och deras musik. Fab Four FAQ är troligen en bok mest för de som hyser ett onaturligt intresse för gruppen. Jag vart i alla fall nöjd efter läsningen. Besvärligt nog så tipsade författarna om andra omistliga böcker som rör gruppen så det blir att jaga vidare.

Nu undrar förstås alla vilka de tio bästa låtarna är med The Beatles. Här kommer listan som löper från bra till bäst.

10 Hey Jude

9 Let it be

8 Drive my car

7 For no one

6 You never give your money

5 Strawberry fields

4 Elenor Rigby

3 A Day in the life

2 I´m the Walrus

1 Tomorrow never knows

 

Stephen King: If It Bleeds

Kings senaste bok är en samling långa noveller, fyra stycken närmare bestämt. Han har lyckats bra i detta format tidigare t.ex Different seasons men denna gång måste jag nog erkänna att författaren känns lite trött.

Första berättelsen rör en mobiltelefon som har obehagliga egenskaper. I vanlig ordning tar King tid på sig innan han kommer till pudels kärna men det är en helt ok berättelse där man känner igen författarens stil. Inget minnesvärt men stabilt berättad.

The Life of Chuck är samlingens starkaste berättelse. En fin lite dyster berättelse där mellansegmentet (historien har tre delar) hörde till det bättre jag läst av författaren på många år.

Trist nog är King alldeles för förtjust i sin karaktär Holly Gibney från The Outsider och Bill Hodges trilogin. Här återvänder hon igen i den längsta berättelsen av de fyra. Jag fick kämpa mig igen en ganska dåligt skriven historia som i stort sett är en upprepning av The Outsider. Jag är övertygad om att vi kommer få återse Holly i fler berättelser något jag inte ser fram emot.

Rat var i sina stunder en lite smårolig berättelse men historier om författare med skrivkramp? Något annat kunde nog King ha hittat på tycker jag.

Överlag är det en ganska så tam samling som presenteras. Jag tycker att författaren blivit allt mjäkigare med åren. Kan hända att han numera har dödsångest och vill skriva trevligare berättelser. Det där lilla extra som tidigare gjorde att författaren stack ut saknar jag numera. King av idag skulle aldrig låta Tad dö i Cujo eller komma på tanken att skriva Pet sematary. Kort och gott så känns det som att författaren har tappat stinget.

Läsare av bloggen skulle kunna tro att jag och King har nått vägs ände men så är inte fallet. Av och till glimrar han till men det blir allt längre mellan gångerna senast var det i Revival (2014) så hoppet lever vidare.

Max Brooks: Devolution

Om huvudpersonerna i boken Devolution hade lyssnat på Werner Herzog hade de kanske tänk sig för både en eller två gånger innan de flyttade ut i naturen.

En entreprenör och grönavågare har byggt en högteknologisk by ute i skogen ca en timmes bilfärd från Seattle. Husen är i stort sett självförsörjande då energin kommer från solpaneler och metangas. Mat flygs in av drönare och man har tillgång av det mesta av civilisationens bekvämligheter men slipper bo i stadens gytter. Kate och hennes man flyttar till byn som befolkas av allehanda akademiker och konstnärer. Hon är eld och lågor och lallar runt i naturen, mediterar, kör yoga och känner att livet leker. Det tar dock snabbt slut på det roliga då ett vulkanutbrott (japp det finns vulkaner i delstaten Washington) gör att samhället isoleras och kontakten bryts med omvärlden. När katastrofen inträffat visar sig gruppen vara synnerligen illa rustade att möta naturen. Vulkanutbrottet har gjort att födan i skogen tagit slut och djuren emigrerar. I deras spår följer en grupp Sasquatch/Bigfoot  och människorna i byn är inte längre i toppen av näringskedjan.

Max Brooks har tidigare skrivit höjdaren W.W.Z och hans nya bok är minst lika bra. Berättelsen består av Kates dagboksanteckningar en grepp jag brukar gilla speciellt inom skräckgenren (Stokers Dracula torde väl vara det mest kända exemplet) Detta med dagboksanteckningar gör att jag dras in i berättelsen på ett sätt som för mig känns mer närvarande. Kates dagboksanteckningar varvas med intervjuer av skogsvaktare och släktingar till byns invånare så i sin berättarstil påminner Devolution en hel del om hans förra bok.

Devolution startar stillsamt men Brooks vrider upp tempot i berättelsen allt efter som och bokens sista 50 sidor är en final som heter duga (King läs och lär). Det var länge sedan jag läste något så spännande. Samtidigt som boken är spännande petar Brooks in en hel del tjyvnyp till dessa hipsters som till en början är ganska så självgoda i sin Disneyfierade syn på naturen innan de vaknar upp och inser att bli ett med naturen kräver lite mer än att ta en skogspromenad och meditera. Som sagt de borde ha lyssnat på Hertzog.