Nick Cutter: The Troop

Har Filmitch blivit galen ? ett inlägg på en lördag! Nej jag har för en tid framåt bestämt mig att vika lördagarna åt det som inte riktigt får plats i bloggen nämligen tv-serier, böcker och serier. En tid framåt blir det mao ett inlägg av ovanstående var lördag.

En grupp scouter ska tillbringa helgen på en ö. Tanken är att de ska syssla med sådant som scouter sysslar med. Vara i naturen, knyta knutar och identifiera olika växter och djur. Jag tror åtminstone att det är vad scouter sysslar med. Det blir inte så mycket av den varan då en man stapplar in i lägret första natten. Att han är sjuk begriper de alla men vad det är för sorts smitta han bär på kan de aldrig ana. Det hela utvecklar sig till att bli en av de slafsigaste böcker jag någonsin läst och hur James Wan som köpt filmrättigheterna ska lyckas med att filmatisera denna historia kommer bli intressant.

The Troop är inte för de vämmelmagade. Eli Roths film Cabin fever är en ”walk in the park” i en jämförelse mot vad dessa stackars ungdomar får utstå under sin friluftshelg. Då det är barn och även till viss mån djur som drabbas i Cutters berättelse lär det säkerligen avskräcka än fler eventuella läsare. Empatilösa typer (som jag) får däremot en historia som, efter en liten trög start trots att de sjuke mannen gör entree på ön redan i de första kapitlen, utvecklas till en synnerligen äcklig och spännande historia där man ganska snabbt inser att det kan sluta hur som helst. En fördel är att författaren ganska snabbt spoilar vad det rör sig om för smitta vilket gör att spänningen ökar markant då jag som läsare sitter på mer information än bokens huvudpersoner.

Om det är något jag skulle invända emot är det att författaren av och till gottar sig lite väl mycket i äckligheterna. Jag vet att det kanske låter märkligt men att viga tiotalet sidor till att beskriva hur någon sysslar med att skära upp sig själv (varför? läs boken)  blir lite trist i längden. Cutter har också låtit sig inspireras av Stephen King då han alltför ofta använder sig av greppet att stanna upp handlingen för att berättaren ska minnas något. I stil med ”när Max såg den sjuke mannen tänkte han på clownen bla bla bla”. Jag erkänner villigt att jag numera hoppar sådana här slentrianmässigt skrivna parter. Det tillför ingenting för mig.

Sammanfattningsvis är The Troop en spännande bok men kanske i äckligaste laget för en del läsare. Jag är däremot nöjd speciellt då man för en gångs skull höll vad man lovade i reklamen på bokomslaget. 

Bengt Ohlsson: Midsommarnattsdrömmar

Mot bättre vetande plockade jag upp Ohlssons senaste bok. Jag skriver mot bättre vetande med tanke på när jag läste Swing av författaren fick jag ångest och inte råder det brist på den varan under läsningen av Midsommarnattsdrömmar.

I boken får vi möta ett sällskap på sju personer. Den börjar när de är 25 år och har framtiden för sig. Berättelsen tar sedan två skutt in i framtiden och när vi lämnar dem är det sju stycken 55-åringar som är bittra utan något framtidshopp. Ohlson har valt att byta berättarröst mellan de sju så man får aldrig en heltäckande bild av skeendena då det är just den personen som berättar som står för upplevelsen vad som hänt. Det resulterar även i att när boken är slut så finns det en hel del lösa trådar kvar.

Handlingen är iofs inte unik och många kan nog tycka att ännu en bok om medelsvensson som vantrivs i verkligheten inte är nödvändig. Ohlsson har dock en vidrig liten förmåga att krypa under skinnet på mig som läsare. Flera gånger i boken tar han upp pinsamheter när folk rannsakar sig själva och sina handlingar som träffar mig direkt. Av och till under läsningen kommer jag på mig själv att ”det är ju så här jag också tänker och resonerar” och jag börjar undra över hur folk uppfattar mig som person. Under läsningen mals min tilltro på både mig själv och andra ned och jag börjar dra mig för att läsa vidare då boken väcker tankar inom mig som jag inte riktigt trivs med. Sista kapitlet är en pärs att läsa och Thomas (som är berättaren i detta kapitel) tankar om tiden som flytt och framtiden är i det närmaste outhärdliga.

Nu är boken inte helt utan skavanker. Vissa partier famlar Ohlson lite efter billiga poänger och en del av de inblandade är lite vaga i konturerna. Deras yrken är också kanske lite väl mycket åt kultursektorn då vi har att göra med journalister, rockmusiker och filmregissörer att göra. Jag tror att boken blivit än bättre om huvudpersonerna hade haft lite mer vanliga jobb. Sista kapitlet dras även med lite Metoo och rasistsnack tidsmarkörer som känns överflödiga.

Men i det stora är det petitesser. Att säga att Midsommarnattsdrömmar var en bok som berörde mig är en underdrift.

Stephen och Owen King: Sleeping beauties

Jag tar och kör en King till när jag ändå är i farten. Sleeping beauties är en av författarens nyare böcker och den första han skrivit ihop med sin son Owen King. Jag bör tillägga att det var två år sedan jag läste boken men bättre sent än aldrig.

King har tillsammans med sin son skrivit något som bäst kan beskrivas som en fantasyroman och även om boken var lättsmält så hör den inte till författarens bättre. Han verkar vara inne i en av sina sämre författarperioder för ögonblicket.

Handlingen går i alla fall ut på att världens kvinnor drabbas av ett märkligt fenomen. När de somnar går de inte att väcka och kring deras kroppar bildas det en kokong. Om man försöker bryta upp kokongen attackeras man av kvinnorna som inte tvekar att döda den som stör deras sömn. Vad världen manliga befolkning nu ska ta sig till i en värld utan kvinnor är den stora frågan och hur ska mysteriet med de sovande kvinnorna lösas? Den sista frågan kan ha sin lösning i den lilla staden Dooling där det lokala kvinnofängelset har fått in en ny intern vid namn Eve som verkar veta en hel del om vad som egentligen försiggår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sleeping beatuties hör verkligen inte till Kings främsta verk men boken var relativt lättläst och lösningen på mysteriet lockade så denna tegelsten på över 600 sidor var inte alltför besvärlig att ta sig igenom. Så här i efterhand känns emellertid boken ganska så tramsig och jag kan inte riktigt begripa vad det var som gjorde att King tillsammans med sin son kände att detta verkligen var en berättelse han ville skriva. Vad jag förstår så skriver King både tvångsmässigt och maniskt men han borde anställa någon som sovrade i vad som lämnas in till förlaget för publicering.

Nu är det inte en helt hopplös bok. Trots sin längd rör sig berättelsen framåt större delen av läsningen, undantag finns men vill inte spoila den delen av historien. Persongalleriet består av mestadels sympatiska människor som det var trevligt att stifta bekantskap med. Problemet är nog att när en bihistoria som rör eventuell otrohet med ett krackelerande äktenskap som följd är det som engagerar mig mest förstår man att Sleeping beauties dras med vissa problem..

Peter Hook: Substance – Inside New Order

Förra veckan skrev jag om världens bästa grupp. Dagens inlägg handlar om världens näst bästa grupp, New Order sedan blir inte fler musikböcker på ett tag, jag lovar.

Trots att jag gillat New Order sedan den där dagen 1983 när jag hörde Blue Monday för första gången på Åhlens skivavdelning har jag inte vetat speciellt mycket om bandet. Joy Division som de hette tidigare har stötts och blötts mer i media men om New Order har det varit ganska så tyst. Den numera kickade (och bittre) basisten i bandet, Peter Hook har skrivit en trilogi böcker om Manchesters musikliv: The Hacienda: How Not to Run a Club, Unknown pleasures: Inside Joy Division samt dagens bok. Trots att boken är över 700 sidor lång är det en relativt lättsam läsning då Hook är en underhållande berättare.

Jag kan snabbt konstatera att det är ett smärre mirakel att gruppen höll ihop såpass länge som den gjorde. Managern var galen, skivbolaget kunde inte hantera ekonomin (och inte bandmedlemmarna heller för den delen), större delen av 80 och 90 talen gick man på ecstasy, sprit och kokain, sångaren Bernard Sumner tömde en flaska lakrislikör inför varje konsert då han vantrivdes att turnera. Som om detta inte skulle räcka så grälar Hook med allt och alla (fast mest med Sumner), sätter på vartenda fruntimmer som kommer inom en armslängds avstånd samt är gift med en tvättäkta kaninkokerska. Jösses vilket liv!  Jag trodde i min enfald att detta var timida människor som mös med en kopp te mellan inspelningarna.

Spriten, tjejerna och slagsmålen får kanske ta alltför stor plats i boken, även om Hook är en bra berättare så blir det lite The Dirt varning efter ett tag. Något som basisten inte sticker under stol med är hans ständiga konflikt med Sumner. Hook tar varje chans han får att klämma till sångaren i boken. Jag anar att deras personligheter inte går ihop överhuvudtaget. Sumner är passivt aggressiv och smågnällig medan Hook är bullrig och tänder på fem röda. Däremot lyser det igenom att Hook saknar sin vänskap med Sumner (de är numera forna barndomsvänner).  Hook erkänner också att den bästa musiken i New order skrevs när de två var jämbördiga i studion och ömsom jammade fram låtarna med en hel del gräl däremellan och han hyllar även Sumner som musiker. Författaren poängterar vid ett flertal gånger att händelserna är som han upplevt dem men att utrymme för misstolkningar från hans sida finns – tro på fan när man formligen äter kokain till frukost, lunch och middag.

Nu består inte boken bara av gräl och fyllehistorier. Hook berättar hur de arbetar i studion och ger bakgrunden till flera av låtarna. Han går nogsamt igenom skivorna och turnéerna så det finns en hel del för den musikaliskt intresserade att gotta sig i. Gillar man New order skulle jag nog kalla denna bok för omistlig och som sagt Hook skriver förvånansvärt bra på alldeles egen hand. Jag lär nog ta upp hans två tidigare böcker i framtiden.

Jag gör väl som i fallet med The Beatles. New Orders tio bästa låtar i stigande ordning.

10 Cermony

9 Sub-culture (lp versionen, ”12”:an är en styggelse)

8 All the way

7 Such a good thing

6 Bizarre love triangle (live version)

5 Age of consent

4 Vanishing point

3 Your silent face

2 The Perfect kiss (”12”)

1 Temptation (”12” (1982) eller live på Bestival plattan)

 

Stuart Shea, Robert Rodriguez: Fab Four FAQ

The Beatles är min favoritgrupp vilket kan tyckas vara lite konstigt då jag i stort sett bara lyssnar på skivorna Rubber soul och framåt. Gruppen var så klart bra innan denna platta men det där lilla extra saknas och tidiga The Beatles är för mig en kompetent grupp med bra låtar men inte så mycket mer.

Jag är oerhört fascinerad av gruppen och dess historia och om en bok eller dokumentär rörande The Beatles finns inom räckhåll har jag svårt att motstå frestelsen. Fab Four FAQ har varit lite halvsvår att få tag på men till slut lyckades jag lägga vantarna på boken.

Det är en bok späckad med onödig fakta om gruppen vilket passade mig utmärkt. Den är uppbyggd kronologiskt men består av en himla massa listor som sträcker sig över åren. T.ex låtar där bara en i gruppen spelade, flickvänner, fiender, bästa spelningarna  osv. Upplägget kan nog kännas rörigt om man inte vet så mycket om gruppen men för mig som har någorlunda koll på bandet var det en guldgruva och jag fick en hel del onödig information som jag egentligen inte har någon större användning av mer än att jag finner det intressant.

Författarna pendlar lite mellan att vara onödigt höviska t.ex i kapitlet om medlemmarnas barn till att vara lite väl snaskiga oftast då när det rör John Lennon. Turligt nog sker inte detta ofta utan boken håller överlag en ganska bra balans.Då boken innehåller så mycket fakta kan de ibland bli lite snuttifierat. T.ex skulle jag vilja ha lite mer information om Lennons ovilja mot funktionshindrade. Den uppgiften slängs in som en bisats men någon vidare förklaring ges tyvärr inte.

Angående Lennon är författarna ganska så kritiska mot honom och han får mer eller mindre bära ansvaret för strulet inom gruppen de senare åren. Till viss mån kan jag hålla med. Personligen är jag  övertygad om att om inte McCartney dragit det stora lasset hade det inte blivit speciellt mycket mer av The Beatles efter albumet Revolver.

Om man kombinerar denna bok med mästerverket Revolution in the Head av Ian MacDonald får man nog en heltäckande bild av The Beatles och deras musik. Fab Four FAQ är troligen en bok mest för de som hyser ett onaturligt intresse för gruppen. Jag vart i alla fall nöjd efter läsningen. Besvärligt nog så tipsade författarna om andra omistliga böcker som rör gruppen så det blir att jaga vidare.

Nu undrar förstås alla vilka de tio bästa låtarna är med The Beatles. Här kommer listan som löper från bra till bäst.

10 Hey Jude

9 Let it be

8 Drive my car

7 For no one

6 You never give your money

5 Strawberry fields

4 Elenor Rigby

3 A Day in the life

2 I´m the Walrus

1 Tomorrow never knows

 

Stephen King: If It Bleeds

Kings senaste bok är en samling långa noveller, fyra stycken närmare bestämt. Han har lyckats bra i detta format tidigare t.ex Different seasons men denna gång måste jag nog erkänna att författaren känns lite trött.

Första berättelsen rör en mobiltelefon som har obehagliga egenskaper. I vanlig ordning tar King tid på sig innan han kommer till pudels kärna men det är en helt ok berättelse där man känner igen författarens stil. Inget minnesvärt men stabilt berättad.

The Life of Chuck är samlingens starkaste berättelse. En fin lite dyster berättelse där mellansegmentet (historien har tre delar) hörde till det bättre jag läst av författaren på många år.

Trist nog är King alldeles för förtjust i sin karaktär Holly Gibney från The Outsider och Bill Hodges trilogin. Här återvänder hon igen i den längsta berättelsen av de fyra. Jag fick kämpa mig igen en ganska dåligt skriven historia som i stort sett är en upprepning av The Outsider. Jag är övertygad om att vi kommer få återse Holly i fler berättelser något jag inte ser fram emot.

Rat var i sina stunder en lite smårolig berättelse men historier om författare med skrivkramp? Något annat kunde nog King ha hittat på tycker jag.

Överlag är det en ganska så tam samling som presenteras. Jag tycker att författaren blivit allt mjäkigare med åren. Kan hända att han numera har dödsångest och vill skriva trevligare berättelser. Det där lilla extra som tidigare gjorde att författaren stack ut saknar jag numera. King av idag skulle aldrig låta Tad dö i Cujo eller komma på tanken att skriva Pet sematary. Kort och gott så känns det som att författaren har tappat stinget.

Läsare av bloggen skulle kunna tro att jag och King har nått vägs ände men så är inte fallet. Av och till glimrar han till men det blir allt längre mellan gångerna senast var det i Revival (2014) så hoppet lever vidare.

Max Brooks: Devolution

Om huvudpersonerna i boken Devolution hade lyssnat på Werner Herzog hade de kanske tänk sig för både en eller två gånger innan de flyttade ut i naturen.

En entreprenör och grönavågare har byggt en högteknologisk by ute i skogen ca en timmes bilfärd från Seattle. Husen är i stort sett självförsörjande då energin kommer från solpaneler och metangas. Mat flygs in av drönare och man har tillgång av det mesta av civilisationens bekvämligheter men slipper bo i stadens gytter. Kate och hennes man flyttar till byn som befolkas av allehanda akademiker och konstnärer. Hon är eld och lågor och lallar runt i naturen, mediterar, kör yoga och känner att livet leker. Det tar dock snabbt slut på det roliga då ett vulkanutbrott (japp det finns vulkaner i delstaten Washington) gör att samhället isoleras och kontakten bryts med omvärlden. När katastrofen inträffat visar sig gruppen vara synnerligen illa rustade att möta naturen. Vulkanutbrottet har gjort att födan i skogen tagit slut och djuren emigrerar. I deras spår följer en grupp Sasquatch/Bigfoot  och människorna i byn är inte längre i toppen av näringskedjan.

Max Brooks har tidigare skrivit höjdaren W.W.Z och hans nya bok är minst lika bra. Berättelsen består av Kates dagboksanteckningar en grepp jag brukar gilla speciellt inom skräckgenren (Stokers Dracula torde väl vara det mest kända exemplet) Detta med dagboksanteckningar gör att jag dras in i berättelsen på ett sätt som för mig känns mer närvarande. Kates dagboksanteckningar varvas med intervjuer av skogsvaktare och släktingar till byns invånare så i sin berättarstil påminner Devolution en hel del om hans förra bok.

Devolution startar stillsamt men Brooks vrider upp tempot i berättelsen allt efter som och bokens sista 50 sidor är en final som heter duga (King läs och lär). Det var länge sedan jag läste något så spännande. Samtidigt som boken är spännande petar Brooks in en hel del tjyvnyp till dessa hipsters som till en början är ganska så självgoda i sin Disneyfierade syn på naturen innan de vaknar upp och inser att bli ett med naturen kräver lite mer än att ta en skogspromenad och meditera. Som sagt de borde ha lyssnat på Hertzog.

 

Matilda Gustavsson: Klubben

Skandalen rörande Svenska akademin och kulturprofilen Jean-Claude Arnault (JCA) lär nog inte ha gått någon förbi. I korthet gick den ut på att akademiledamoten Katarina Frostenson man JCA hade förgripit sig på en himla massa kvinnor allt från sliskiga kommentarer till rena våldtäkter. Han försvarades av en hel del folk i kulturkretsar både män och kvinnor men blev till sist dömd för våldtäkt.

Nu har i alla fall reportern på DN som avslöjade det hela kommit ut med en bok, Klubben, som sammanfattar hela affären. Nu ska man inte lita på en enda källa men hon har inte blivit stämd för ärekränkning så man kan ana att det mesta i boken har fog. Utifrån boken kan jag dra en antal slutsatser som får stå för mig.

JCA verkar vara sjuk i huvudet. I sitt uppförande påminner han i mångt och mycket om Donald Trump dvs en man som tror på sina egna lögner och förträfflighet och lever i en fantasivärld. Det mesta han påstått om sitt liv är lögn och det är väl första gången i Sveriges historia som kungen delat ut en medalj till en elektriker för det är den utbildning han har.

Frostenson har kommit billigt undan. Om hon inte mer eller mindre lever i en fantasivärld måste hon vetat vad hennes man sysslade med då hon bevittnat flera av hans övergrepp – dock ej våldtäkterna. Hon har även stulit en hel del konstverk från utställare samt sysslat med tveksamma penningtransaktioner inom akademin. Hon har iofs avgått men i dealen ingick en livslön på 30 000 samt fri bostad.

Svenska akademin verkar bestå av en hel del idioter. Dels har de duperats av Frostenson och hennes man och dels ville flera av dem b.la Kristna Lugn och Horace Engdahl låta Frostenson stanna kvar i akademin.

Att Sverige är ett land där vänskapskorruption grasserar står ganska så klart då en hel del myndighetspersoner och annat folk hållit JCA bakom ryggen. Redan i mitten av 90-talet höjdes röster om hans beteende men ingen brydde sig. I stället valde folk att avfärda kvinnorna som hysteriker för att få lite strålglans från Akademin via JCA.

Slutligen verkar s.k kulturmänniskor inte ha det så roligt. Inte en enda jävel i boken verkar må bra alla verkar mer eller mindre bära på trauman, oförrätter eller ångest vare sig de blivit utsatta för JCA eller inte. Jösses vilken värld.

Klart läsvärd bok som gör att man undrar hur det är ställt med folk.

Peter Straub: Skuggrike

När Tom Flanagan börjar i en ny skola blir han snabbt vän med Del Nightingale kanske främst beroende på deras gemensamma intresse för trolleri. Del brukar tillbringa sina lov hos farbrodern Coleman Collins som en gång var en av världens mest berömda trollkarlar men har numera isolerat sig på sitt gods Skuggrike sedan många år tillbaka. Tom blir inbjuden att följa med till farbrodern över sommaren och han tackar lite motvilligt ja. Tom har en känsla av en annalkande fara och känner att han måste beskydda sin vän.

Peter Straub slog igenom ungefär samtidigt som Stephen King men har inte blivit lika känd som den sistnämnde. Det finns en handfull böcker av författaren på svenska men i Sverige är han nog mest känd för att ha författat Talismanen och Det Svarta huset tillsammans med nämnde King.

Jag har läst en handfull noveller och ungefär lika många böcker av Straub och mitt omdöme om författaren blir nog att han är si så där bortsett från Ghost story  (Gengångare) som är lite av en klassiker i genren. Problemet med Straub är att han verkar vilja berätta mer än vad han hinner med – ofta är historierna lite röriga och saknar tempo. Berättelserna tassar fram. Så även i fallet med Skuggrike.

Premissen är det inget fel på men det är i själva utförandet som det fallerar. Boken tar aldrig riktigt fart och blir aldrig speciellt spännande. Det är inget fel på Straubs språk han är duktigt med orden och kan frammana både karaktärer och stämningar men han vecklar in sig i sin historia vilket gör som jag tidigare nämnde att berättelsen aldrig riktigt får grepp om mig. Skuggrike blir för mig både rörig och långdragen.

Nu är inte boken helt omöjlig. Vänskapen mellan Tom och Del är bra skildrad, första tredjedelen av boken som utspelar sig på skolan hör till bokens bästa del och där flöt berättelsen på bra. Det är när de anländer till Skuggrike som Straub velar bort sig bland magiska speglar, sjöjungfrur och grävlingsjakter.  Dels farbror är en intressant figur men svår att få grepp om, möjligtvis ett medvetet drag av författaren. Resultatet av detta blir att jag aldrig upplever honom som ett hot utan mer som en skuggfigur som fladdrar in och ut ur historien trots att han får ta stor plats i berättelsen. Att Skuggrike sedan är lite bitterljuv skadar inte så visst boken är väl möjligen läsvärd. Jag rekommenderar hellre att man läser (eller läser om ) Ghoststory.

 

Stephen King: Skeleton crew

Jag fortsätter min sporadiska genomgång av Kings samlade verk men det är lite som att gå i motvind då karln släpper nya böcker snabbare än jag hinner läsa om de gamla. Häromveckan kom det en ny samling If it bleeds men den får jag ta vid ett senare tillfälle. Nu har turen däremot kommit till en annan av Kings novellsamlingar nämligen Skeleton crew.

Boken innehåller nitton noveller samt en kortroman, den inte helt obekanta The Mist. Som brukligt när det rör novellsamlingar är kvalitén varierande men jag vill nog påstå att detta är en av Kings starkaste ja kanske t.om den starkaste novellsamlingen han släppt.

Klart att det finns en och annan historia som skulle ha fått stannat kvar i Kings skrivbordslåda men till skillnad mot senare novellsamlingar t.ex Bazaar of bad dreams är det få berättelser som är ointressanta.  Turligt nog är historierna som är bra är i majoritet b.la: The Mist, The Jaunt, The Raft, Gramma, och min favorit i hela Kings novellproduktion Mrs. Todd’s Shortcut. Det som gör samlingen bra är mixen av berättelser. En del är skrämmande och rejält spännande t.ex Gramma och The Mist andra lågmälda och lite vemodiga  t.ex The Reach och som kronan på verket har vi Mrs Todd och hennes genväg som ger mig ett en mix av både lite vemod och sense of wonder.

Då novellerna har ett tidsspann på sjutton år är de naturligtvis ojämna men på det hela är det en riktigt lyckad mix av berättelser författaren fått till och det är en klart läsvärd bok om man nu råkar vara förtjust i noveller.

Thomas Olde Heuvelt: Hex

Staden Black Spring är inte speciellt stor ca 3000 invånare men man kan stoltsera med både ett spöke och en förbannelse. Spöket är en häxa med igensydda ögon och mun, förbannelsen gör att när man väl har flyttat till staden kan man inte lämna den mer än i högst ett par dagar innan man helt enkelt blir så deprimerad att man vill ta livet av sig. Invånarna finner sig i detta liv och gör sitt bästa för att hålla häxan hemlig för omvärlden. Kruxet är nämligen att om någon skulle få för sig att lossa på häxans stygn är det kört för invånarna i Black spring. Stadens invånare har vett att låta bli men intresserade vetenskapsmän och ockultister är troligen inte av samma mening därför har man en hel del regler över hur livet i staden ska fortskrida för att häxans existens ska döljas för omvärlden. Det har trots allt fungerat i 350 år. Nu är inte alla överens om stadens rutiner, ungdomarna i staden har andra planer nämligen att delge omvärlden sin hemlighet och deras agerande sätter igång en kedja av händelser som leder till både elände och misär.

Boken Hex har varit något av en snackis. Folk har menat att den är bland de rysligaste de läst. Den har sålt bra och en tv-serie är på gång. Kanske är jag förhärdad eller avtrubbad men speciellt ryslig är inte boken däremot är det en intressant sociologisk studie över hur folk beter sig i pressade situationer. På ytan funkar Black spring som vilken annan småstad men under ytan kokar det främst då beroende på alla de regler och förordningar som begränsar stadens invånare. Det behövs inte mycket för att det ska balla ur. Det är detta författaren Heuvelt lyckas fånga väl men som sagt speciellt skräckinjagande är inte boken. Det jag kan ge den är att det är en ganska så originell skräckbok som trots avsaknaden av spänning är läsvärd trots att berättelsen segar till sig under vissa partier.

Än intressantare är att författaren Heuvelt som är från Nederländerna valde att skriva om boken inför lanseringen i USA bla flyttade han hela handlingen tvärs över Atlanten. Han passade även på att skriva om slutet så Hex kan sägas vara en amerikansk remake på en Nederländsk skräckbok vilket tydligen var ett lyckat drag av författaren

Joakim Medin: Thailandssvenskarna

Författaren Joakim Medin har tillbringat ett par månader i Thailand och har där Wallraffat som sexköpare för att smälta in i bland de svenska män som åker till landet för att leva ”det goda livet”. Journalistmetoden är moraliskt tveksam men samtidigt kanske nödvändig i detta fall då jag kan ana att det skulle vara svårt att få till några intervjuer överhuvudtaget.

Medin beskriver hur handeln går till, dess bakgrund och hur det påverkar landet i stort. Männen berättar glatt för Medin varför de åker till Thailand och köper sex och han intervjuar även ett par tre prostituerade.

Som ni kan ana är det inte en läsning som gör någon glad. Jag behöver inte gå igenom några detaljer i allt som Medin får uppleva och höra men att åka till Thailand ligger inte högt upp på min önskelista över resmål efter att ha läst Thailandssvenskarna. Det är säkert ett jättetrevligt land med sol och bad men sol och bad kan jag få på närmare håll och jag vill kunna röra mig fritt utan att få förfrågningar om sex, något som iofs har hänt ett antal gånger utomlands men mitt intryck jag fått av landet är att sexindustrin på ett eller annat sätt ständigt är närvarande (åtminstone vid turistorterna) så tack men nej tack.

Det intressantaste i Medins bok är vad som förenar dessa män att åka till andra sidan jordklotet för att köpa sex och visst har han svar. Det är män som inte längre känner igen sig i sitt hemland, många vill tillbaka till ett dunkelt 50/60 tal där ”män var män och kvinnor var kvinnor”. Invandring, feminism och ordreformer som hen står inte högt i kurs hos dessa män. Påfallande många av männen röstar eller har Sverigedemokratiska sympatier. Vid den sistnämnda slutsatsen tycker jag att författaren drar på lite för höga växlar och jag hade föredragit om han hållit det till en enkel observation. Det blir lite väl billiga politiska poänger att koppla ihop dessa sexköpare med SD.

Författaren tar även upp det stora antalet självmord bland turistande män i landet samt problemet med s.k import av thailändskor till Sverige samt lite annat smått och gott (det är ingen hejd på allt elände). I slutändan blir jag lite deprimerad då det är en historia utan några vinnare vare sig bland de som köper eller säljer sex. Mendin presenterar inte någon lösning utan konstaterar torrt att det är marknadskrafterna som styr. Utbud och efterfrågan så då torde kapitalisterna vara nöjda att det fungerar så bra (och där tog jag en billigt politisk poäng).

Läsvärd bok men man känner sig lite skitig efter att ha läst den.

Stephen King: The Institute

Kings senaste startar med den f.d polisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i en liten håla i South Carolina. Tim är emellertid inte bokens huvudperson det är en 12-åring vid namn Luke Ellis men så småningom kommer deras vägar att korsas. Luke är inte riktigt som andra barn då han är ett geni som mycket snart kommer få börja på universitet ! Hans förmåga har gjort att han hamnat i blickfånget för en hemlig organisation som går under namnet Institutet (de påminner en hel del om The Shop som dök upp i en tidigare bok av King ). De kidnappar Luke och han spärras in på en isolerad anläggning. Varför är oklart men Luke börjar fundera på hur han ska ta sig därifrån och visst finns det en och annan spricka i Institutets till synes vattentäta fasad.

Trots att boken är över 500 sidor lång var det en lättsmält historia. I stil påminner den mycket om författarens förra bok The Outsider. Det är inga större utvikningar, få Kingismer och en rak berättelse utan större krusiduller från början till slut. Det verkar som att King ändrat stil på äldre dar men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser efter tre/fyra böcker. Jag hade inga större problem med berättelsen som flöt på bra och författaren lyckas bra med att hålla intresset och farten uppe ända in till mål.

Ganska snabbt (halva boken ungefär) begriper man varför barnen kidnappas men King lyckas faktiskt med att ge historien en sista tvist när hela förklaringen kommer mot slutet. Detta var något jag uppskattade då författaren till en början etablerar schablonen ”elaka regeringsagenter” men mot slutet ändrar lite på perspektivet genom att låta läsaren själv ta ställning till det etiska dilemmat om ändamålen helgar medlen.

Slutomdömet om boken blir lite liknande det jag hade om The Outsider. En i stil annorlunda King. God underhållning för stunden men inte en bok som jag kommer hålla som en av hans bästa då det där lilla extra (som jag inte kan sätta ord på) saknas. En ny bok är på gång från författaren och den kommer om ett par månader. En samlingsvolym med fyra längre noveller eller om man vill kortare romaner alltid något att se fram emot så här framåt vårkanten.

Joe Hill: Full trottle

Författaren Joe Hill hävdar att han hitintills inte lyckats att skriva en berättelse med lyckligt slut. Efter att ha läst hans senaste novellsamling bestående av 13 noveller som rör det mesta från världens undergång till zombies och sjöodjur och ett och annat däremellan är jag nödgad att hålla med. Hill läser man inte om man vill ha mysigt. Till skillnad mot sin far Stephen King skapar aldrig Hill den där känslan av trevnad som man många gånger kan finna hos King. Hills berättelser består ofta av människor som är mer eller mindre osympatiska och miljöerna har en skitig och ruffig känsla över sig. Ett par av berättelserna b.la By the Silver Water of Lake Champlain och All I Care About is You är Hill lite mjukare i tonen men att de slutar trevligt kan man ta och fetglömma.

Novellsamlingen är stabil det är ingen novell som är dålig å andra sidan är det inte heller någon berättelse som sticker ut speciellt mycket. Det är en angenäm läsning och än en gång visar Hill att han är en bättre författare än sin far. En anledning till detta kan vara att Hill inte spottar ur sig romaner och noveller. Iom Full throttle har han i stort sett publicerat alla noveller han skrivit och kanske kommer det en ny roman nästa år. I fallet King brukar det vara reklam för hans nästa bok i samband med släppet av hans senaste roman. Nu behöver inte saktfärdighet vara ett tecken på ett bra författarskap men känslan att Hill tänker ett par extra varv innan han släpper ifrån sig något finns där.

Två av novellerna har Hill skrivit tillsammans med King och Hill beskriver i förordet att skriva tillsammans med sin far var som att åka en berg och dalbana mao pappan höll ett högt tempo. De två novellerna är Throttle och In the tall grass. Den senare torde vara mest känd då det dök upp en relativt usel film baserad på novellen som är överlägsen filmen i både kvalitet´och främst ryslighet vid en jämförelse.

Mitt omdöme blir att jag haft nöjet att få läsa en stabil novellsamling som håller måttet nästa läsprojekt i väntan på Hills nästa bok blir pappans senaste bok The Institute.