Max Brooks: Devolution

Om huvudpersonerna i boken Devolution hade lyssnat på Werner Herzog hade de kanske tänk sig för både en eller två gånger innan de flyttade ut i naturen.

En entreprenör och grönavågare har byggt en högteknologisk by ute i skogen ca en timmes bilfärd från Seattle. Husen är i stort sett självförsörjande då energin kommer från solpaneler och metangas. Mat flygs in av drönare och man har tillgång av det mesta av civilisationens bekvämligheter men slipper bo i stadens gytter. Kate och hennes man flyttar till byn som befolkas av allehanda akademiker och konstnärer. Hon är eld och lågor och lallar runt i naturen, mediterar, kör yoga och känner att livet leker. Det tar dock snabbt slut på det roliga då ett vulkanutbrott (japp det finns vulkaner i delstaten Washington) gör att samhället isoleras och kontakten bryts med omvärlden. När katastrofen inträffat visar sig gruppen vara synnerligen illa rustade att möta naturen. Vulkanutbrottet har gjort att födan i skogen tagit slut och djuren emigrerar. I deras spår följer en grupp Sasquatch/Bigfoot  och människorna i byn är inte längre i toppen av näringskedjan.

Max Brooks har tidigare skrivit höjdaren W.W.Z och hans nya bok är minst lika bra. Berättelsen består av Kates dagboksanteckningar en grepp jag brukar gilla speciellt inom skräckgenren (Stokers Dracula torde väl vara det mest kända exemplet) Detta med dagboksanteckningar gör att jag dras in i berättelsen på ett sätt som för mig känns mer närvarande. Kates dagboksanteckningar varvas med intervjuer av skogsvaktare och släktingar till byns invånare så i sin berättarstil påminner Devolution en hel del om hans förra bok.

Devolution startar stillsamt men Brooks vrider upp tempot i berättelsen allt efter som och bokens sista 50 sidor har är en final som heter duga (King läs och lär). Det var länge sedan jag läste något så spännande. Samtidigt som boken är spännande petar Brooks in en hel del tjyvnyp till dessa hipsters som till en början är ganska så självgoda i sin Disneyfierade syn på naturen innan de vaknar upp och inser att bli ett med naturen kräver lite mer än att ta en skogspromenad och meditera. Som sagt de borde ha lyssnat på Hertzog.

 

Matilda Gustavsson: Klubben

Skandalen rörande Svenska akademin och kulturprofilen Jean-Claude Arnault (JCA) lär nog inte ha gått någon förbi. I korthet gick den ut på att akademiledamoten Katarina Frostenson man JCA hade förgripit sig på en himla massa kvinnor allt från sliskiga kommentarer till rena våldtäkter. Han försvarades av en hel del folk i kulturkretsar både män och kvinnor men blev till sist dömd för våldtäkt.

Nu har i alla fall reportern på DN som avslöjade det hela kommit ut med en bok, Klubben, som sammanfattar hela affären. Nu ska man inte lita på en enda källa men hon har inte blivit stämd för ärekränkning så man kan ana att det mesta i boken har fog. Utifrån boken kan jag dra en antal slutsatser som får stå för mig.

JCA verkar vara sjuk i huvudet. I sitt uppförande påminner han i mångt och mycket om Donald Trump dvs en man som tror på sina egna lögner och förträfflighet och lever i en fantasivärld. Det mesta han påstått om sitt liv är lögn och det är väl första gången i Sveriges historia som kungen delat ut en medalj till en elektriker för det är den utbildning han har.

Frostenson har kommit billigt undan. Om hon inte mer eller mindre lever i en fantasivärld måste hon vetat vad hennes man sysslade med då hon bevittnat flera av hans övergrepp – dock ej våldtäkterna. Hon har även stulit en hel del konstverk från utställare samt sysslat med tveksamma penningtransaktioner inom akademin. Hon har iofs avgått men i dealen ingick en livslön på 30 000 samt fri bostad.

Svenska akademin verkar bestå av en hel del idioter. Dels har de duperats av Frostenson och hennes man och dels ville flera av dem b.la Kristna Lugn och Horace Engdahl låta Frostenson stanna kvar i akademin.

Att Sverige är ett land där vänskapskorruption grasserar står ganska så klart då en hel del myndighetspersoner och annat folk hållit JCA bakom ryggen. Redan i mitten av 90-talet höjdes röster om hans beteende men ingen brydde sig. I stället valde folk att avfärda kvinnorna som hysteriker för att få lite strålglans från Akademin via JCA.

Slutligen verkar s.k kulturmänniskor inte ha det så roligt. Inte en enda jävel i boken verkar må bra alla verkar mer eller mindre bära på trauman, oförrätter eller ångest vare sig de blivit utsatta för JCA eller inte. Jösses vilken värld.

Klart läsvärd bok som gör att man undrar hur det är ställt med folk.

Peter Straub: Skuggrike

När Tom Flanagan börjar i en ny skola blir han snabbt vän med Del Nightingale kanske främst beroende på deras gemensamma intresse för trolleri. Del brukar tillbringa sina lov hos farbrodern Coleman Collins som en gång var en av världens mest berömda trollkarlar men har numera isolerat sig på sitt gods Skuggrike sedan många år tillbaka. Tom blir inbjuden att följa med till farbrodern över sommaren och han tackar lite motvilligt ja. Tom har en känsla av en annalkande fara och känner att han måste beskydda sin vän.

Peter Straub slog igenom ungefär samtidigt som Stephen King men har inte blivit lika känd som den sistnämnde. Det finns en handfull böcker av författaren på svenska men i Sverige är han nog mest känd för att ha författat Talismanen och Det Svarta huset tillsammans med nämnde King.

Jag har läst en handfull noveller och ungefär lika många böcker av Straub och mitt omdöme om författaren blir nog att han är si så där bortsett från Ghost story  (Gengångare) som är lite av en klassiker i genren. Problemet med Straub är att han verkar vilja berätta mer än vad han hinner med – ofta är historierna lite röriga och saknar tempo. Berättelserna tassar fram. Så även i fallet med Skuggrike.

Premissen är det inget fel på men det är i själva utförandet som det fallerar. Boken tar aldrig riktigt fart och blir aldrig speciellt spännande. Det är inget fel på Straubs språk han är duktigt med orden och kan frammana både karaktärer och stämningar men han vecklar in sig i sin historia vilket gör som jag tidigare nämnde att berättelsen aldrig riktigt får grepp om mig. Skuggrike blir för mig både rörig och långdragen.

Nu är inte boken helt omöjlig. Vänskapen mellan Tom och Del är bra skildrad, första tredjedelen av boken som utspelar sig på skolan hör till bokens bästa del och där flöt berättelsen på bra. Det är när de anländer till Skuggrike som Straub velar bort sig bland magiska speglar, sjöjungfrur och grävlingsjakter.  Dels farbror är en intressant figur men svår att få grepp om, möjligtvis ett medvetet drag av författaren. Resultatet av detta blir att jag aldrig upplever honom som ett hot utan mer som en skuggfigur som fladdrar in och ut ur historien trots att han får ta stor plats i berättelsen. Att Skuggrike sedan är lite bitterljuv skadar inte så visst boken är väl möjligen läsvärd. Jag rekommenderar hellre att man läser (eller läser om ) Ghoststory.

 

Stephen King: Skeleton crew

Jag fortsätter min sporadiska genomgång av Kings samlade verk men det är lite som att gå i motvind då karln släpper nya böcker snabbare än jag hinner läsa om de gamla. Häromveckan kom det en ny samling If it bleeds men den får jag ta vid ett senare tillfälle. Nu har turen däremot kommit till en annan av Kings novellsamlingar nämligen Skeleton crew.

Boken innehåller nitton noveller samt en kortroman, den inte helt obekanta The Mist. Som brukligt när det rör novellsamlingar är kvalitén varierande men jag vill nog påstå att detta är en av Kings starkaste ja kanske t.om den starkaste novellsamlingen han släppt.

Klart att det finns en och annan historia som skulle ha fått stannat kvar i Kings skrivbordslåda men till skillnad mot senare novellsamlingar t.ex Bazaar of bad dreams är det få berättelser som är ointressanta.  Turligt nog är historierna som är bra är i majoritet b.la: The Mist, The Jaunt, The Raft, Gramma, och min favorit i hela Kings novellproduktion Mrs. Todd’s Shortcut. Det som gör samlingen bra är mixen av berättelser. En del är skrämmande och rejält spännande t.ex Gramma och The Mist andra lågmälda och lite vemodiga  t.ex The Reach och som kronan på verket har vi Mrs Todd och hennes genväg som ger mig ett en mix av både lite vemod och sense of wonder.

Då novellerna har ett tidsspann på sjutton år är de naturligtvis ojämna men på det hela är det en riktigt lyckad mix av berättelser författaren fått till och det är en klart läsvärd bok om man nu råkar vara förtjust i noveller.

Thomas Olde Heuvelt: Hex

Staden Black Spring är inte speciellt stor ca 3000 invånare men man kan stoltsera med både ett spöke och en förbannelse. Spöket är en häxa med igensydda ögon och mun, förbannelsen gör att när man väl har flyttat till staden kan man inte lämna den mer än i högst ett par dagar innan man helt enkelt blir så deprimerad att man vill ta livet av sig. Invånarna finner sig i detta liv och gör sitt bästa för att hålla häxan hemlig för omvärlden. Kruxet är nämligen att om någon skulle få för sig att lossa på häxans stygn är det kört för invånarna i Black spring. Stadens invånare har vett att låta bli men intresserade vetenskapsmän och ockultister är troligen inte av samma mening därför har man en hel del regler över hur livet i staden ska fortskrida för att häxans existens ska döljas för omvärlden. Det har trots allt fungerat i 350 år. Nu är inte alla överens om stadens rutiner, ungdomarna i staden har andra planer nämligen att delge omvärlden sin hemlighet och deras agerande sätter igång en kedja av händelser som leder till både elände och misär.

Boken Hex har varit något av en snackis. Folk har menat att den är bland de rysligaste de läst. Den har sålt bra och en tv-serie är på gång. Kanske är jag förhärdad eller avtrubbad men speciellt ryslig är inte boken däremot är det en intressant sociologisk studie över hur folk beter sig i pressade situationer. På ytan funkar Black spring som vilken annan småstad men under ytan kokar det främst då beroende på alla de regler och förordningar som begränsar stadens invånare. Det behövs inte mycket för att det ska balla ur. Det är detta författaren Heuvelt lyckas fånga väl men som sagt speciellt skräckinjagande är inte boken. Det jag kan ge den är att det är en ganska så originell skräckbok som trots avsaknaden av spänning är läsvärd trots att berättelsen segar till sig under vissa partier.

Än intressantare är att författaren Heuvelt som är från Nederländerna valde att skriva om boken inför lanseringen i USA bla flyttade han hela handlingen tvärs över Atlanten. Han passade även på att skriva om slutet så Hex kan sägas vara en amerikansk remake på en Nederländsk skräckbok vilket tydligen var ett lyckat drag av författaren

Joakim Medin: Thailandssvenskarna

Författaren Joakim Medin har tillbringat ett par månader i Thailand och har där Wallraffat som sexköpare för att smälta in i bland de svenska män som åker till landet för att leva ”det goda livet”. Journalistmetoden är moraliskt tveksam men samtidigt kanske nödvändig i detta fall då jag kan ana att det skulle vara svårt att få till några intervjuer överhuvudtaget.

Medin beskriver hur handeln går till, dess bakgrund och hur det påverkar landet i stort. Männen berättar glatt för Medin varför de åker till Thailand och köper sex och han intervjuar även ett par tre prostituerade.

Som ni kan ana är det inte en läsning som gör någon glad. Jag behöver inte gå igenom några detaljer i allt som Medin får uppleva och höra men att åka till Thailand ligger inte högt upp på min önskelista över resmål efter att ha läst Thailandssvenskarna. Det är säkert ett jättetrevligt land med sol och bad men sol och bad kan jag få på närmare håll och jag vill kunna röra mig fritt utan att få förfrågningar om sex, något som iofs har hänt ett antal gånger utomlands men mitt intryck jag fått av landet är att sexindustrin på ett eller annat sätt ständigt är närvarande (åtminstone vid turistorterna) så tack men nej tack.

Det intressantaste i Medins bok är vad som förenar dessa män att åka till andra sidan jordklotet för att köpa sex och visst har han svar. Det är män som inte längre känner igen sig i sitt hemland, många vill tillbaka till ett dunkelt 50/60 tal där ”män var män och kvinnor var kvinnor”. Invandring, feminism och ordreformer som hen står inte högt i kurs hos dessa män. Påfallande många av männen röstar eller har Sverigedemokratiska sympatier. Vid den sistnämnda slutsatsen tycker jag att författaren drar på lite för höga växlar och jag hade föredragit om han hållit det till en enkel observation. Det blir lite väl billiga politiska poänger att koppla ihop dessa sexköpare med SD.

Författaren tar även upp det stora antalet självmord bland turistande män i landet samt problemet med s.k import av thailändskor till Sverige samt lite annat smått och gott (det är ingen hejd på allt elände). I slutändan blir jag lite deprimerad då det är en historia utan några vinnare vare sig bland de som köper eller säljer sex. Mendin presenterar inte någon lösning utan konstaterar torrt att det är marknadskrafterna som styr. Utbud och efterfrågan så då torde kapitalisterna vara nöjda att det fungerar så bra (och där tog jag en billigt politisk poäng).

Läsvärd bok men man känner sig lite skitig efter att ha läst den.

Stephen King: The Institute

Kings senaste startar med den f.d polisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i en liten håla i South Carolina. Tim är emellertid inte bokens huvudperson det är en 12-åring vid namn Luke Ellis men så småningom kommer deras vägar att korsas. Luke är inte riktigt som andra barn då han är ett geni som mycket snart kommer få börja på universitet ! Hans förmåga har gjort att han hamnat i blickfånget för en hemlig organisation som går under namnet Institutet (de påminner en hel del om The Shop som dök upp i en tidigare bok av King ). De kidnappar Luke och han spärras in på en isolerad anläggning. Varför är oklart men Luke börjar fundera på hur han ska ta sig därifrån och visst finns det en och annan spricka i Institutets till synes vattentäta fasad.

Trots att boken är över 500 sidor lång var det en lättsmält historia. I stil påminner den mycket om författarens förra bok The Outsider. Det är inga större utvikningar, få Kingismer och en rak berättelse utan större krusiduller från början till slut. Det verkar som att King ändrat stil på äldre dar men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser efter tre/fyra böcker. Jag hade inga större problem med berättelsen som flöt på bra och författaren lyckas bra med att hålla intresset och farten uppe ända in till mål.

Ganska snabbt (halva boken ungefär) begriper man varför barnen kidnappas men King lyckas faktiskt med att ge historien en sista tvist när hela förklaringen kommer mot slutet. Detta var något jag uppskattade då författaren till en början etablerar schablonen ”elaka regeringsagenter” men mot slutet ändrar lite på perspektivet genom att låta läsaren själv ta ställning till det etiska dilemmat om ändamålen helgar medlen.

Slutomdömet om boken blir lite liknande det jag hade om The Outsider. En i stil annorlunda King. God underhållning för stunden men inte en bok som jag kommer hålla som en av hans bästa då det där lilla extra (som jag inte kan sätta ord på) saknas. En ny bok är på gång från författaren och den kommer om ett par månader. En samlingsvolym med fyra längre noveller eller om man vill kortare romaner alltid något att se fram emot så här framåt vårkanten.

Joe Hill: Full trottle

Författaren Joe Hill hävdar att han hitintills inte lyckats att skriva en berättelse med lyckligt slut. Efter att ha läst hans senaste novellsamling bestående av 13 noveller som rör det mesta från världens undergång till zombies och sjöodjur och ett och annat däremellan är jag nödgad att hålla med. Hill läser man inte om man vill ha mysigt. Till skillnad mot sin far Stephen King skapar aldrig Hill den där känslan av trevnad som man många gånger kan finna hos King. Hills berättelser består ofta av människor som är mer eller mindre osympatiska och miljöerna har en skitig och ruffig känsla över sig. Ett par av berättelserna b.la By the Silver Water of Lake Champlain och All I Care About is You är Hill lite mjukare i tonen men att de slutar trevligt kan man ta och fetglömma.

Novellsamlingen är stabil det är ingen novell som är dålig å andra sidan är det inte heller någon berättelse som sticker ut speciellt mycket. Det är en angenäm läsning och än en gång visar Hill att han är en bättre författare än sin far. En anledning till detta kan vara att Hill inte spottar ur sig romaner och noveller. Iom Full throttle har han i stort sett publicerat alla noveller han skrivit och kanske kommer det en ny roman nästa år. I fallet King brukar det vara reklam för hans nästa bok i samband med släppet av hans senaste roman. Nu behöver inte saktfärdighet vara ett tecken på ett bra författarskap men känslan att Hill tänker ett par extra varv innan han släpper ifrån sig något finns där.

Två av novellerna har Hill skrivit tillsammans med King och Hill beskriver i förordet att skriva tillsammans med sin far var som att åka en berg och dalbana mao pappan höll ett högt tempo. De två novellerna är Throttle och In the tall grass. Den senare torde vara mest känd då det dök upp en relativt usel film baserad på novellen som är överlägsen filmen i både kvalitet´och främst ryslighet vid en jämförelse.

Mitt omdöme blir att jag haft nöjet att få läsa en stabil novellsamling som håller måttet nästa läsprojekt i väntan på Hills nästa bok blir pappans senaste bok The Institute.

Stephen King: Elevation

King släppte nyligen boken The Institue men innan jag kommer till den så har jag ett par böcker kvar att skriva om. Först ut är boken Elevation som är en kort roman eller lång novell beroende på hur man ser på det. Novella kallar amerikanerna det för men jag har aldrig riktigt greppat vad det innebär.

Scott Carey har fått ett par nya grannar – ett lesbiskt par som precis har öppnat en ny restaurang i staden som f.ö är Castle Rock (det var ett tag sedan vi fick besöka den staden). Många i staden ser på paret med misstänksamhet och ovilja pga deras sexualitet Saken blir inte lättare av att den ena halvan av paret verkligen har taggarna utåt iofs av förståeliga skäl men det kanske inte är den rätta taktiken när man kommer ny till en liten stad där alla känner varandra.  Även Scott drabbas av hennes vrede då han ganska  försynt påpekar/ber att de ska plocka upp deras hunds avföring som brukar hamna på hans gräsmatta. Detta är ett litet problem i sammanhanget för Scott då han i samma veva upptäcker att han tappar vikt i en skrämmande hastighet, märkligare är att han tappar bara vikt och inte massa.

Elevation är en lättviktare från författaren. Det är en berättelse som han kunnat skriva med vänsterhanden. Det är inte en speciellt minnesvärd historia men King gör det han är bäst på nämligen att berätta om vardagen på ett vis som gör att personerna blir levande och även om det är en kort bekantskap så lyckas författaren få mig att bry mig om Scott och hans grannar. Elevation är inte en omistlig berättelse men det var en trevlig stund i lässoffan vare sig mer eller mindre. Kanske skulle plotten om Scotts viktminskning kunnat ha skippats då den egentligen inte tillför berättelsen något speciellt, jag var mer intresserad av interaktionen mellan människor och uppskattade Kings positiva budskap att det går att umgås bara man bjuder till lite från båda håll.

Stephen King: The Outsider

I The Outsider flörtar Stephen King med The X-files. Bokens handling känns som ett avsnitt som mycket väl skulle kunna vara med i den tv-serien. En pojke hittas brutalt mördad i en den lilla staden Flint city. För polisen Ralph Anderson är fallet klappat och klart på nolltid då flera vittnen pekar ut staden populäre basebolltränare Terry Maitland som den skyldige. Maitland verkar nästan vilja bli fast då han formligen strött bevis kring sig; vittnen, fingeravtryck och DNA fastställer utan tvekan att han mördat pojken. Anderson arresterar Maitland under uppseendeväckande former, att Maitland verkar vara helt oförstående till anklagelserna spelar ingen större roll. Efter arresteringen blir det dock problematiskt för polisen då Maitland har ett vattentätt alibi som är minst lika starkt som bevisningen mot honom.

Det här boken läste jag i en rasande fart. Den kändes ovanligt lättläst för att vara en bok av King. Det var ett bra flyt i storyn och bortsett från ett par avvikelser rörande baseball innehöll boken inga sidoberättelser och utvikningar som  fallet brukar vara när det rör King. The Outsider är över 600 sidor lång men boken kändes som 300. Lättläst och lättsmält m.a.o. Något som kan vara både en för och en nackdel.

Den första tredjedelen är mycket bra. King skapar ett mysterium som i upplägg skulle kunna konkurrera med självaste John Dickson Carr.  Lika bra som King är på att skriva om obehagliga typer och ting lika bra är han att skildra gemytliga och trevliga människor och det är ett sympatiskt sällskap man lär känna i The Outsider. Om det inte vore för en del personliga tragedier och barnamord skulle jag nästan vilja kalla boken för gemytlig.

Jag brukar inte vara snabb med att räkna ut plotten i förväg i vare sig filmer eller böcker men kring sidan 200 har jag i stora drag räknat ut hur mysteriet med mannen som är på två platser samtidigt ligger till och där går luften ur berättelsen för mig. Resten är en transportsträcka och det är bara detaljerna författaren behöver fylla i. Boken gick från ett wow till ett …”det duger” något som präglat författarens senaste böcker (Sleeping beauties och Elevation kommer på bloggen i sinom tid).

The Outsider är på inga sätt dålig och skulle nog vara en bok jag skulle rekommendera någon som inte läst King att ta sig an då den som jag tidigare skrev är ganska lättillgänglig för att vara en King. En mellanbok av författaren men för att citera bloggaren Jojjenito ”hellre en halvdan King än ingen alls”,

Joe Hill: Strange weather

Hills senaste bok är en samling med fyra långnoveller – kortromaner (?) som har det gemensamma att de innehåller något sorts väderfenomen. Fenomenen har mer eller mindre betydelse för handlingen men jag anar att författaren ville ha något slags tema i sin samling.

Berättelserna rör en kamera som har en obehaglig funktion, ett dödligt regn som kanske blir civilisationens undergång, ett moln som visar sig vara något helt annat samt en berättelse som kan sägas vara ett inlägg i den amerikanska vapendebatten. Den sistnämnda berättelsen är den enda i samlingen som inte innehåller några övernaturliga element och den är överlägset samlingens bästa historia. Nu är inte de andra berättelserna dåliga men de är mer av det lätt underhållande slaget medan Loaded som novellen heter verkligen engagerar och slutet var ett knytnävsslag i magen för mig som läsare.

Jag tänker inte gå in mer på de enskilda handlingarna då detta kan förstöra läsupplevelsen genom en och annan spoiler men jag kan konstatera att sonen Hill i nuläget överträffar pappan King i författarskap. Å andra sidan kan de vara svårt att jämföra två författare där den ene (Hill) skrivit fyra romaner och gett ut två novellsamlingar (en tredje är på väg) och den andre (King) matar ut böcker som att det gällde livet men i dagsläget ser jag mer fram emot en bok av Hill än King.

Strange weather hör inte till det bästa Hill har skrivit, två av berättelserna känns inte värst originella men han lyckas verkligen med att skapa intressanta protagonister som känns någon så när olika i kynne och bakgrund för att de inte ska bli karbonkobior av varandra. Vidare är inte historierna speciellt komplicerade i sitt utförande det är raka berättelser på ett hundratal sidor var och läsningen rullar på som tåget men det är nog bara Loaded jag kommer minnas så där lite extra.

Alma Katsu: Hunger

1846 begav sig ett stor grupp nybyggare ut över prärien för att nå Kalifornien. Sällskapet fick namn efter deras ledare George Donner. Donnersällskapet hade troligen inte blivit mer än en notis i historieböckerna om det inte vore som så att de blev insnöade i Sierra Nevada och för att överleva hängav sig åt kannibalism. Utifrån dessa premisser har författaren Alma Katsu knåpat ihop en riktigt rafflande historia. Hon har tänjt en hel del på sanningen men håller sig relativt väl inom ramarna för vad som hände.

Hunger startar med att Donnersällskapet lämnat staden Springfield. Redan från start kan man ana hur konflikter ligger och pyr bland nybyggarna. Det är konkurrens om vem som ska leda sällskapet, många ses på med misstänksamhet speciellt Charles Stanton som är lite av en ensamvarg som lämnat tråkigheter bakom sig och hoppas på en nystart. Även Donners fru Tamsen är mer eller mindre utfrusen ur sällskapet då man beskyller henne för häxkonster. När de riktiga besvärligheterna tar vid kokar det över och sällskapet slits isär av konflikter. Än värre är att någonting verkar följa efter nybyggarna. Detta någonting drivs främst av en hunger och blir allt djärvare allteftersom skaran av nybyggare krymper och konflikterna eskalerar.

Det här var en liten mysrysare som passade mig bra. Även om man skulle lyfta bort skräckmomentet med Donnersällskapets förföljare skulle boken fortfarande vara intressant. Som läsare sitter jag naturligtvis med svaren på ungefär hur det kommer att gå men likväl muttrar jag irriterat över alla felbeslut som tas. Stanton är nog den som är förnuftigast bland nybyggarna men då hans position bland nybyggarna är svag arbetar han hela tiden i motvind. Det övernaturliga i boken är inte det största hotet, det är nybyggarna själva, men då det ligger och lurar i bakgrunden blir det en extra krydda som höjer spänningen ytterligare.

Katsu lyckas bra med sina karaktärer. Det är ett tiotal som kan sägas vara bokens huvudpersoner alla med olika anledningar att flytta västerut. Hon levandegör dessa med sina fel och brister och bortsett från ett par/tre stycken är de flesta i grunden sympatiska människor men rädsla och kampen för överlevnad gör att de sämre sidorna alltmer tar överhanden. Jag kan av och till ha lite svårt för s.k historiska romaner då författarna ibland går i fällan och vill så förtvivlat visa sina läsare vad de kan om ämnet så historien försvinner bland alla detaljer, t.ex The Terror av Dan Simmons. Katsu klarar denna balans fint och Hunger är både intressant och spännande.

 

Stephen King: Christine

Det var riktigt länge sedan jag skrev om en bok här på bloggen. Jag har inte slutat läsa böcker det har bara inte blivit av att jag skrivit om dem. I mitt saktfärdiga projekt att läsa om alla böcker King har skrivit kom nu turen till Christine. Det är den bok av King jag läst om flest gånger av den enkla anledningen att det enligt mig är hans bästa bok.

Om man läser baksidetexten på boken blir man kanske inte så sugen på vidare läsning då handlingen verkar vara tämligen korkad. Christine är nämligen en besatt bil men Kings story är så mycket mer och klart att karln lyckas med att göra en gammal bil som kör av sig själv ruggig.

Vännerna Arnie och Dennis har hållt ihop under hela skoltiden trots att de är varandras motsatser. Dennis är poppis bland tjejerna och spelar amerikansk fotboll, Arnie är däremot mobbad och är ingen skönhet mycket tack vare finnar som täcker hela hans anlete. En dag får Arnie syn på en bil som han köper till överpris. Bilen är ett vrak men Arnie gör allt han kan för att renovera bilen. Renoveringen går över förväntan men ju mer tid Arnie spenderar med bilen han döpt till Christine desto mer förändrad verkar han bli. Dennis är inte förtjust i Christine men kan inte sätta fingret på vad, det är mer än att bilen fyller honom med olust ja, t.om skräck.. Dennis börjar nu luska i Christines förflutna.

Nu är Christine som jag tidigare skrev så mycket mer än en bok om en besatt bil. Det är främst en historia om vänskap och hur den sätts på prov. King är i denna bok som bäst. Han lyckas med att få berättelsen spännande dels genom att låta oss läsare ana att det är något fel med bilen för att sedan bitvis ge oss en större inblick i dess historia. Författaren placerar ut små lockbeten i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa vidare. Då han är en så pass duktig författare gör han det inte i form med att vart och vartannat kapitel ska sluta med en cliffhanger (något som är alltför vanligt nuförtiden) utan väver istället in dessa ”lockbeten” i berättelsen. Då man bryr sig så pass mycket om huvudpersonerna blir storyn desto mer spännande och engagerande och jag vill verkligen att Arnie och Dennis ska klara sig helskinnade ur det hela.

King gör ett författartekniskt grepp i Christine som jag gillar. Boken är indelad i tre delar där det första och tredje är skrivet i jagform men det mellersta är skrivet i tredje person. Just detta andra avsnitt gör att King lite släpper ens hand under berättandet. När Dennis är berättaren känner man sig lite mer trygg, i tredje person blir jag som läsare lite mer vilsen och känner att jag inte längre har kontroll över storyn vilket höjer spänningen.

Vad det är som gör att detta är Kings bästa berättelse är svårt att säga det är många saker: När jag läste den för första gången var jag i samma ålder som bokens huvudpersoner något som kan ha gett en ökad samhörighet med dessa. Trots att boken är på 500-600 sidor känns den inte för lång och Kingismerna lyser med sin frånvaro (i vart fall de onödiga). Storyn håller hela vägen in i mål och för en gångs skull är finalen inte massa explosioner, något som King är allt för förtjust i. Slutligen har Christine något bitterljuvt över sig en känsla jag sällan kan motstå, så om ni inte läst boken – sätt igång.

Tommy: Tommy Berggren

Tänka sig, inte visste jag att vi i vårt lilla land har hyst en formidabel renässansmänniska för vad annat kan man kalla denna boks författare. Tommy (numera utan H bara så ni vet, men fråga mig inte varför) som kan/är/har gjort: Sjunga så bra att etablerade kompositörer vill vara med och skriva musik till hans filmer, en av Sveriges främsta (om inte DEN främsta) nu levande skådespelare (han har dock numera lagt av då han spelar för intensivt vilket är skadligt för hans hälsa), en gudabenådad regissör, kunnat vara med i en himla massa storfilmer men tackat nej, surfa, ragga upp de snyggaste kvinnorna som andra män lystet glor efter, satt på horor i Rio när frun väntat hemma i Sverige OCH samtidigt kunna ge en (iofs något flummig) förklaring som förklarar hans handlingar, får tröstknulla en av Italiens snyggaste skådisar ute i en park när frun lämnar honom efter eskapaderna i Rio. Jag tror det räcker så och då har jag bara skrapat på ytan i denna över 500 sidor långa bok om skådisen Tommy. En sak till, han ångrar inget (fast efter detta uttalande i skrift nämner han att han ångrar både ditten och datten vid ett flertal tillfällen i boken).

Ja det är en lite märklig bok detta om en skådis/surfare/regissör/charmör som jag faktiskt inte har något som helst förhållande till. Teater går automatiskt bort och av de filmer han gjort har jag bara sett en halvtimme av Elvira Madigan (som var en snygg men ack så trist och stel film). Varför vill jag då läsa en bok om en människa jag knappt känner till? Av den enkla anledningen att just kulturfolk är så himla roliga. Ofta är de övertygade om sin egen förträfflighet och de skryter gärna om denna förträfflighet så fort tillfälle ges, de går också många gånger igång på småsaker som vanligt folk inte ens skulle notera. Ett exempel på det sistnämnda är att Berggren höll på att få en hel pjäs nedlagd då han vägrade sitta ned i en scen. Kort och gott dessa böcker är ofta mycket underhållande och lite av en mental freakshow.

Oavsett vad man tycker om Tommy Berggren så är boken Tommy underhållande, han har (enligt egen utsaga) varit med om mycket, träffat större delen av skådespelareliten både nationellt och internationellt. Boken består till största delen av anekdoter i kronologisk ordning och blir ibland lite förvirrande, det är stundtals lite oklart med vem han har ett förhållande med (kanske inte ens Tommy vet om det själv) då en del historier präglas av att flickvänner byter namn och skepnad under en anekdot utan närmare förklaring. Kanske inte så viktigt men som sagt lite förvirrande. Boken ger kanske inte en heltäckande bild av författarens uppfattning om sitt liv utan består mer av intressanta och roliga nedslag under hans liv.

Något som var trevligt var att författaren inte har något ont att säga om någon, han säger sig vara god vän med de flesta och det är inte speciellt mycket skitsnack om andra i boken vilket ger det hela en ganska så positiv ton. Ovanstående gäller inte om du jobbat som chef på Dramaten, den institutionen har författaren ett och annat att säga om (och Lars Noren).

En tjock bok men med högt underhållningsvärde och jag vill tillägga att sista kapitlet var riktigt fint skrivet, så där bitterljuvt som jag svag för. Läsvärd och ganska så märklig bok om en man som enligt egen utsaga är alldeles förträfflig.