Stephen King: Christine

Det var riktigt länge sedan jag skrev om en bok här på bloggen. Jag har inte slutat läsa böcker det har bara inte blivit av att jag skrivit om dem. I mitt saktfärdiga projekt att läsa om alla böcker King har skrivit kom nu turen till Christine. Det är den bok av King jag läst om flest gånger av den enkla anledningen att det enligt mig är hans bästa bok.

Om man läser baksidetexten på boken blir man kanske inte så sugen på vidare läsning då handlingen verkar vara tämligen korkad. Christine är nämligen en besatt bil men Kings story är så mycket mer och klart att karln lyckas med att göra en gammal bil som kör av sig själv ruggig.

Vännerna Arnie och Dennis har hållt ihop under hela skoltiden trots att de är varandras motsatser. Dennis är poppis bland tjejerna och spelar amerikansk fotboll, Arnie är däremot mobbad och är ingen skönhet mycket tack vare finnar som täcker hela hans anlete. En dag får Arnie syn på en bil som han köper till överpris. Bilen är ett vrak men Arnie gör allt han kan för att renovera bilen. Renoveringen går över förväntan men ju mer tid Arnie spenderar med bilen han döpt till Christine desto mer förändrad verkar han bli. Dennis är inte förtjust i Christine men kan inte sätta fingret på vad, det är mer än att bilen fyller honom med olust ja, t.om skräck.. Dennis börjar nu luska i Christines förflutna.

Nu är Christine som jag tidigare skrev så mycket mer än en bok om en besatt bil. Det är främst en historia om vänskap och hur den sätts på prov. King är i denna bok som bäst. Han lyckas med att få berättelsen spännande dels genom att låta oss läsare ana att det är något fel med bilen för att sedan bitvis ge oss en större inblick i dess historia. Författaren placerar ut små lockbeten i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa vidare. Då han är en så pass duktig författare gör han det inte i form med att vart och vartannat kapitel ska sluta med en cliffhanger (något som är alltför vanligt nuförtiden) utan väver istället in dessa ”lockbeten” i berättelsen. Då man bryr sig så pass mycket om huvudpersonerna blir storyn desto mer spännande och engagerande och jag vill verkligen att Arnie och Dennis ska klara sig helskinnade ur det hela.

King gör ett författartekniskt grepp i Christine som jag gillar. Boken är indelad i tre delar där det första och tredje är skrivet i jagform men det mellersta är skrivet i tredje person. Just detta andra avsnitt gör att King lite släpper ens hand under berättandet. När Dennis är berättaren känner man sig lite mer trygg, i tredje person blir jag som läsare lite mer vilsen och känner att jag inte längre har kontroll över storyn vilket höjer spänningen.

Vad det är som gör att detta är Kings bästa berättelse är svårt att säga det är många saker: När jag läste den för första gången var jag i samma ålder som bokens huvudpersoner något som kan ha gett en ökad samhörighet med dessa. Trots att boken är på 500-600 sidor känns den inte för lång och Kingismerna lyser med sin frånvaro (i vart fall de onödiga). Storyn håller hela vägen in i mål och för en gångs skull är finalen inte massa explosioner, något som King är allt för förtjust i. Slutligen har Christine något bitterljuvt över sig en känsla jag sällan kan motstå, så om ni inte läst boken – sätt igång.

Annonser

Tommy: Tommy Berggren

Tänka sig, inte visste jag att vi i vårt lilla land har hyst en formidabel renässansmänniska för vad annat kan man kalla denna boks författare. Tommy (numera utan H bara så ni vet, men fråga mig inte varför) som kan/är/har gjort: Sjunga så bra att etablerade kompositörer vill vara med och skriva musik till hans filmer, en av Sveriges främsta (om inte DEN främsta) nu levande skådespelare (han har dock numera lagt av då han spelar för intensivt vilket är skadligt för hans hälsa), en gudabenådad regissör, kunnat vara med i en himla massa storfilmer men tackat nej, surfa, ragga upp de snyggaste kvinnorna som andra män lystet glor efter, satt på horor i Rio när frun väntat hemma i Sverige OCH samtidigt kunna ge en (iofs något flummig) förklaring som förklarar hans handlingar, får tröstknulla en av Italiens snyggaste skådisar ute i en park när frun lämnar honom efter eskapaderna i Rio. Jag tror det räcker så och då har jag bara skrapat på ytan i denna över 500 sidor långa bok om skådisen Tommy. En sak till, han ångrar inget (fast efter detta uttalande i skrift nämner han att han ångrar både ditten och datten vid ett flertal tillfällen i boken).

Ja det är en lite märklig bok detta om en skådis/surfare/regissör/charmör som jag faktiskt inte har något som helst förhållande till. Teater går automatiskt bort och av de filmer han gjort har jag bara sett en halvtimme av Elvira Madigan (som var en snygg men ack så trist och stel film). Varför vill jag då läsa en bok om en människa jag knappt känner till? Av den enkla anledningen att just kulturfolk är så himla roliga. Ofta är de övertygade om sin egen förträfflighet och de skryter gärna om denna förträfflighet så fort tillfälle ges, de går också många gånger igång på småsaker som vanligt folk inte ens skulle notera. Ett exempel på det sistnämnda är att Berggren höll på att få en hel pjäs nedlagd då han vägrade sitta ned i en scen. Kort och gott dessa böcker är ofta mycket underhållande och lite av en mental freakshow.

Oavsett vad man tycker om Tommy Berggren så är boken Tommy underhållande, han har (enligt egen utsaga) varit med om mycket, träffat större delen av skådespelareliten både nationellt och internationellt. Boken består till största delen av anekdoter i kronologisk ordning och blir ibland lite förvirrande, det är stundtals lite oklart med vem han har ett förhållande med (kanske inte ens Tommy vet om det själv) då en del historier präglas av att flickvänner byter namn och skepnad under en anekdot utan närmare förklaring. Kanske inte så viktigt men som sagt lite förvirrande. Boken ger kanske inte en heltäckande bild av författarens uppfattning om sitt liv utan består mer av intressanta och roliga nedslag under hans liv.

Något som var trevligt var att författaren inte har något ont att säga om någon, han säger sig vara god vän med de flesta och det är inte speciellt mycket skitsnack om andra i boken vilket ger det hela en ganska så positiv ton. Ovanstående gäller inte om du jobbat som chef på Dramaten, den institutionen har författaren ett och annat att säga om (och Lars Noren).

En tjock bok men med högt underhållningsvärde och jag vill tillägga att sista kapitlet var riktigt fint skrivet, så där bitterljuvt som jag svag för. Läsvärd och ganska så märklig bok om en man som enligt egen utsaga är alldeles förträfflig.

Persbrandt, Flink & Lundell (inte Ulf utan Joakim)

Det blir inte en bok utan tre böcker idag som har en hel del gemensamt: Alla är självbiografier spökskrivna av män som skapat en hel del skriverier för det de gjort utanför arbetstid eller ja Lundells arbetsbeskrivning är lite oklar, kanske var/är hans arbete att skapa skriverier om sin person? Nåväl böckerna är tematiskt ganska så lika så det får bli en comborecension.

Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan dessa tre herrar. De har alla haft det lite besvärligt under sin barndom. Persbrandt saknar kontakten med sin far, Flink blev inte sedd som barn och Lundells (han kanske är mer känd under sitt smeknamn Jockiboi) mamma verkar vara galen. Alla halkar in på sitt framtida karriärval lite av en slump, slår igenom stort men lyckas ställa till det för sig genom att bete sig som svin aningens obalanserat.  Beteendet får sin förklaring urskuldas med att de har någon form av diagnos, det kan säkert förklara en del men hitintills har jag i mitt eget arbete inte kommit i kontakt med någon som tillsammans med sitt funktionshinder fått diagnosen dåligt beteende. Alla tre böckerna har dock ett lyckligt slut då de tre herrarna får en diagnos, insikt samt en kvinna vid sin sida.

Av de tre böckerna är Persbrandts bok intressantast, Flinks känns ärligast, i Lundells fall är det tveksamt om man ens kan kalla skräpet för litteratur.

Mikael Persbrandt är intressant dels för att han varit en rubrikernas man och dels för att han är en av våra större skådespelare som troligen träffat och spelat mot större delen av Sveriges skådespelarelit. Persbrandt är också ganska öppenhjärtig om vad han tycker om sina kollegor men kan skilja på person och kompetens t.ex är han inte speciellt förtjust i Peter Haber men anser att han är en duktig skådis. Boken har ett bra driv kanske beroende på att Persbrandt har varit med om ett och annat både på och utanför scenen och har då mycket att berätta. Om man ska tro honom så verkar hela Sveriges skådespelarensemble var en enda ormgrop, min misstanke är att genom att vara sparsam med namn har han räddat en hel del äktenskap.

Torstens Flinks har liknande upplevelser men han har klarat av motgångarna sämre än Persbrandt. Flink har jag inte lika starka kopplingar till som Persbrandt då han gjort en stor del av sitt arbete som regissör och teaterskådis och vad jag anser om teater torde de flesta läsare av denna blogg veta vid det här laget. De intressantaste avsnitten i Flinks bok är när han berättar hur han tacklar en ny roll och som läsare kommer jag honom här in på livet. Flink har även låtit personer i hans närhet skriva kapitel i boken och man kan lugnt påstå att de avsnitten inte alltid är speciellt smickrande. Ett ganska så modigt grepp.

Lundells bok hör till det sämsta jag läst, om det beror på inkompetenta spökskrivare eller att Lundell är en dålig berättare går inte att avgöra. Det är iofs en intressant berättelse om hur man genom att bryta normer faktiskt kan skapa sig en karriär i dagens digitaliserade värld. Detta gör att boken trots allt har ett visst värde men den säger mer om vår värld än Joakim Lundell för i ärlighetens namn är Lundell ganska så ointressant. Han är en av hundratals dokusåpakändisar men har lyckats bita sig kvar i rampljuset till skillnad mot t.ex Robinson Robban. Med bättre författare och en redaktör som hade kunnat styra upp det stundtals fragmentariska berättandet kanske boken hade varit läsvärd men ack vilket elände detta var.

 

Mattias Göransson: Björnen kommer!

Hur är det med ryssen? Sitter Putin borta i Moskva och kastar lystna blickar mot Sverige eller är det en tidningsanka som hejas på av militären i hopp om ökade anslag och att Sverige ska gå med i NATO?Dessa svar får vi inte i Göranssons bok Björnen kommer men däremot vänder författaren nogsamt på varenda sten i jakten på om vi haft några ubåtskränkningar i svenska farvatten utöver U-137 (frågan om just den kränkningen var avsiktlig eller inte är åtminstone enligt författaren uppe för debatt). Svaret blir kanske, kanske inte men några bevis för kränkningarna finns det i vart fall inte.

Göranssons kritik mot militären och media är förödande. Om man nu ska tro författaren så verkar den svenska militären bestå av ett gäng gubbar som skriver om verkligheten till att passa sin syn på omvärlden.

Jag kommer inte lista alla misstag och stolligheter militären gett sig in på i jakten på möjliga ubåtar men en röd tråd genom boken är att när man inte hittat/fångat en u-båt har man istället för att säga falskt alarm valt att hitta på plausibla möjligheter för varför man inte fångade u-båten. I mångt om mycket liknar vår militära ledning dessa domedagssekter som när undergången inte sker på utsatt datum hittar på allt möjligt varför så inte skedde. Naturligtvis hejas dessa spekulationer på av media och det sunda förnuftet finns ingenstans att finna.

Det är en intressant bok där författaren även behandlar rysskräcken som blossat upp av och till och även då varit falskt alarm. Polska tavelförsäljare och ryska bärplockare har visat sig vara just det de är; bärplockare och tavelförsäljare och inget annat. Man kan kanske skratta åt tokerierna men de är så spridda bland den svenska befolkningen så det börjar snart bara bli en tidsfråga innan vi går med i NATO viket man kan tycka både bu och bä om men att göra detta pga av en effektiv skrämselpropaganda är inte den rätta vägen..

Boken som sådan är intressant och tankeväckande att sedan författaren är lite väl detaljerad kan jag iofs förstå men i längden blir det lite tjatigt med Göranssons pedagogiska och sakliga argumentering mot ubåtskränkningarna. Det är begripligt varför han gör det men efter några hundra sidor blir det lite enahanda.

Naturligtvis ville jag kolla upp vad motståndarsidan hade att säga om boken för det kan faktiskt vara som så att Göransson okritiskt driver en tes likt de militärer och media han kritiserar och bildar sin egen verklighet. I ärlighetens namn hittade jag inte så många sakliga motargument, den mesta av kritiken gick ut på att Göransson går Putins ärenden och det var inte något att ta fasta på. De mer sansade debattörerna kom inte heller med något kraftfullare än att det har varit starka indikationer på att ubåtar kränkt svenska farvatten. Mao man har noll och ingenting att komma med.

Klart läsvärd bok som känns nödvändig i ett land där allt sans och vett lämnat debatten om Ryssland och dess intentioner.

Anders Fager: Samlade Svenska kulter

En konstnärinna tappar förståndet när en mystisk stiftelse beställer ett konstverk, en kvinna undrar om hennes pojkvän har genomgått en personlighetsförändring efter att han fått ett nytt jobb, i skogarna kring Borås dyrkar man en uråldrig gud som kräver människooffer och en punkt på Västerbron lockar människor till att begå ett kollektivt självmord.

Detta är bara några av intrigerna i Fagers debutbok Samlade svenska kulter. Det är en novellsamling men samtidigt inte. Alla historierna är pusselbitar av ett större händelseförlopp och berättelserna hänger samman. Ett skeende som startar i en berättelse får sin fortsättning i en annan och samma personer och platser dyker upp eller omnämns i de olika berättelserna. Det är en bok som vinner mycket på att läsas i ett svep och i ordning då lager läggs på lager i den mytologi Fager bygger upp. En hel del har inspirerats av H.P Lovecraft men han har även lagt till en hel del själv. Chtuhulu antyds, Dagon dyker upp som avgudabild och en alldeles egen version av Innsmouth finns tydligen i den svenska skärgården.

Alla berättelserna är kanske inte så rysliga men de har alla en ödesdiger stämning och jag får en känsla över att jag ser på världen genom en skev bild. Miljöer och människor känns igen men det är något som känns fel.

Fager har ett lite speciellt språk och jag kan ana att en del kan finna det jobbigt. I en novell avslutar han huvudpersonens tankar med ordet ”darling” stup i ett och han hittar på en hel del nya sammansättningar av ord för att beskriva en känsla eller handling. Vidare är det inte alltid vi får reda på vad det rör sig om och som läsare lämnas man ofta i sticket utan att få någon förklaring på en del händelser. Jag fick googla en hel del namn och platser under läsningen av Samlade svenska kulturer. Å andra sidan är det kanske min okunskap som gjorde sig gällande i just detta fall.

Personligen är jag mycket förtjust i Fagers språk, det känns fräscht och griper tag i mig. Det finns något respektlöst i hans sätt att sätta samman meningarna vilket gör läsningen intressant.  Jag gillar att man som läsare bara ibland får ana vad det rör sig om och får själv försöka fundera över vad det är som händer. Trots att det är en novellsamling finns det inte en dålig berättelse i hela boken. Beundransvärt! Fager håller mitt intresse uppe genom hela boken som hör till en av de bästa jag läst inom genren. Rekommenderas mycket varmt.

Fager har spunnit vidare på dessa historier i romanerna Jag såg henne en dag i receptionen samt En man av stil och smak också läsvärda. Passar även på att slå ett slag för hans novellsamling Kaknäs sista band. En samling sf-berättelser väl värda att läsa.

Björn Häger: Uppdrag Bildt

Politikern Carl Bildt är en fascinerande person. De flesta verkar gilla honom och tycker ofta att han är en ”skön” snubbe. Jag har alltid funnit honom underhållande och om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar, något som även gäller hans kollega Göran Persson. I mina ögon påminner de två mer om ett par skådisar som spelar karikatyrer av politiker.

När journalisten Häger kom ut med boken Uppdrag Bildt vart i alla fall jag rejält intresserad. Förhoppningsvis skulle man nu lära känna människan Bildt. Nu blev det inte så då Bildt inte på långa vägar är lika talför som Göran Persson. Bildt är en mästare i att ducka för både frågor och djuplodande intervjuer. Det blev istället en bok som sammanfattar Bildts liv. Det blev en bok som på sina ställen inte var speciellt smickrande och stundtals rent förfärande.

För det första är inte Bildt speciellt lyckad som politiker, de flesta saker han företagit sig  har varit ganska så misslyckade (kommer till det snart). Däremot har han varit suverän på att bygga upp varumärket Bildt och har lyckats skrapa ihop en hel del stålar under sina år i maktens centrum. Privatpersonen Bildt har rönt stora framgångar.

De (ryska?) ubåtskräkningarna som han gjorde sig ett namn på att hävda under 80-talet visade sig vara sillstim och uttrar med ett undantag. Tiden som statsminister var inte den bästa. Det var en kris men det s.k försvaret av kronan spädde på krisen rejält. I rollen som partiledare var han frånvarande under långa perioder likaså under sin tid som utrikesminister då han var mest utrikes, twittrade och bloggade som besatt och ingen visste egentligen vad han gjorde. När det rör medlingsuppdraget i forna Jugoslavien finns det delade meningar, beroende på vem man frågar, men vad jag förstått var Serberna mycket nöjda med hans insats. Alltid något.

Bildt har även frilansat inom tveksamma områden under sin politiska karriär. Han har delat hemliga uppgifter om Sverige med CIA på eget bevåg, haft intressen i rysk olja och naturgas och då som politiker lobbat för dessa (dvs i egen sak) samt suttit i styrelsen  för Lundin oil som sanktionerat folkmord. Frågan man ställer sig är hur kan överhuvudtaget en sådan politiker kan sitta kvar och det är här vi kommer till den skrämmande delen i boken.

Det enkla svaret är att folk bryr sig inte. Frågorna är helt enkelt för komplicerade för allmänheten och landets journalister verkar också tycka detta. Detta vet Bildt och ger därför inte några intervjuer eller så förnekar han allt, väl medveten om att allmänheten snabbt tappar intresset. Klart som korvspad att karln inte ställer upp på några djuplodande intervjuer det hade inte jag heller gjort om jag varit i hans kläder. Då det är en bok som beskriver vår inhemska politik under ca 40 år märker man också att samma namn dyker upp gång på gång och hur ”kompisar” håller varandra om ryggen. Kompiskorrumptionen är rejält utbredd i Sverige något som allmänheten inte verkar bryr sig om. Okunskap eller ovilja kanske då den sanningen kanske blir för obehaglig?

Med detta i åtanke blir Uppdrag Bildt en ganska så ruggig men samtidigt intressant läsning. Häger kommer inte med något nytt eller sensationellt men han lyckas på ett bra och relativt bekvämt vis sammanställa en av våra mest intressanta politikers offentliga liv, för i den privata sfären släpper inte inte Bildt in någon utomstående av, efter att ha läst boken, förståeliga själ.

Jörgen Ovesen: Pojken med de stora ögonen

Jag är inte överförtjust i Stanley Kubricks filmer med The Shining som det stora undantaget. Jag upplever de jag sett som kalla, lite sega och påfallande ofta – lite löjliga. Därför kan det verka konstigt att jag tar och plöjer en bok om regissörens alla filmer. Det enda förklaring jag har att ge är att jag är intresserad av film, har sett flera av Kubricks filmer (dock inte alla) och tyckte det vore intressant att se om Ovesen kanske kunde förklara och möjligtvis övertyga mig om regissörens omtalde briljans.

Boken är klart läsvärd och mycket intressant. Ovesen betar av alla Kubricks filmer, även hans kortfilmer, och förklarar väl olika teman som går igenom regissörens filmer. Vi får ta del i förarbetet med filmerna, anekdoter från inspelningarna och hur filmerna mottogs av publik och recensenter. Jag har inga som helst invändningar till denna del av boken som ger åtminstone i mina ögon en genomarbetad genomgång av hans filmer. Texterna är lagom långa och de känns vare sig snuttifierade eller för långa utan alldeles lagom.

Där jag kan finna att Ovesen brister i sin bok har nog mer med hur jag själv är som människa än författaren. Jag har mycket svårt att att ta emot en konstnärs hela livsverk helt okritiskt. Neil Gaiman, Grant Morrison, The Beatles och Stephen King hör till mina favoriter i olika konstarter men de är inte helt utan fläckar utan har släppt ett och annat som verkligen inte håller måttet. När jag då stöter på någon som hyllar någon utan att ha några som helst invändningar får jag svårt att lita på dennes åsikter. Jag får en känsla av att beundran har ersatt det sunda förnuftet. Det är just denna känsla som jag får under läsningen av Ovesens bok. Kubrick verkar i stort sett inte ha gjort några större fel i sin karriär och författaren använder ofta det i mina ögon tunna försvaret att om man inte gillar regissören har man inte förstått honom. Tanken att man kanske förstår men ändå inte gillar det man ser verkar inte föresväva Ovesen.

Trots denna invändning är Pojken med de stora ögonen en klart läsvärd bok som ger en god inblick i hur dessa filmer skapades. Rekommenderas varmt och jag blev trots allt lite sugen på att se och se om några av Kubricks filmer. Så i viss mån kan man säga att Ovesson lyckats med sin mission.

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

Detta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Nanna Johansson: Paradise

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.

John Ajvide Lindqvist: Våran hud, vårat blod våra ben.

Lindqvists senaste bok är en novellsamling där han har samlat ihop sex noveller samt kortromanen Tjärven som tidigare bara funnits som ljudbok (talbok?). Personligen är jag förtjust i noveller men samlingar kan lida av att materialet ibland minst sagt håller blandad klass – Kings senaste var en berg och dalbana med få toppar. Glädjande nog hör Våran hud, vårat blod våra ben till bland de bättre samlingarna jag läst. Bokens berättelser håller en hög lägsta klass. Det är klart att det finns ett par bagateller som man glömmer lika snabbt efter man läst dem men åtminstone två av de sex novellerna stannar kvar i sinnet långt efter att jag läst dem.

Jag tänker inte gå igenom varje berättelse men man kan här hitta en riktigt otrevlig historia, Vad mig tillkommer, med förankring i svensk folktro. Vidare bjuds man på Särskilda omständigheter som är en av de ruggigare berättelser jag läst. Den handlar om ett par som får ett hus till ett mycket lågt pris pga av just särskilda omständigheter. Titelnovellen hyllas av många men så rafflande var den inte men absolut inte dålig. Slutligen har vi kortromanen/långnovellen Tjärven som jag tidigare skrivit om på bloggen. Jag får lov att erkänna att berättelsen var mer spännande när jag lyssnade på den, historien fick då en närvaro som förlorades en aning vid läsningen. Trots denna lilla invändning hör Tjärven till det bättre jag läst i genren och jag vill mycket gärna se en filmatisering av denna bloddrypande zombieberättelse i skärgården.

Våran hud, vårat blod våra ben är definitivt läsvärd samling att mysa/rysa till i höstmörkret när andan faller på. Rekommenderas varmt.

 

Stephen King: Rose Madder

”I’ve had bad books. I think Rose Madder fits in that category”  orden är Kings egna och kan nog stämma då boken Rose Madder inte hör  till författarens mest älskade verk. Jag går lite mot strömmen och anser att det är en bok som har sina förtjänster men visserligen dras med ett och annat problem.

Rose Daniels har blivit misshandlad av sin man Norman i 14 år och inser att han så småningom kommer att döda henne om hon inte gör något åt saken. Rose lämnar hemmet och tar en buss till en annan stad så långt bort från Norman som hon bara kan. Hon bygger upp ett nytt liv men lever hela tiden i skräck över att hennes man ska dyka upp. Norman som är polis vägrar att acceptera att hans fru försvunnit och börjar tålmodigt att spåra henne.

Rose Madder är en förhållandevis kort bok av King vilket kan vara till sin fördel då författaren av och till har en tendens att breda ut sig lite väl mycket. Berättelsen flyter på och rör sig hela tiden framåt och den Kingism som jag ibland har svårt för när författaren stannar upp sin berättelse och svävar ut i långa stycken om personer som inte driver handlingen framåt (The Tommyknockers) lyser här nästan helt med sin frånvaro. Storyn om Norman och Rose är spännande. Rose är en sympatisk människa som jag gillar på stört och Norman är (åtminstone i berättelsens början) ett as av rang. Så långt funkar berättelsen men…..

Roses nya liv är lite väl sockersött och nästan som i en saga. Alla hon möter är vänliga själar, hon får ett bra jobb i stort sett på stört och finner naturligtvis kärleken något jag ställer mig tveksam till då hon precis kommit undan en karl som misshandlat henne i 14 år. Jag skulle tro att man kanske drar sig för att starta ett nytt förhållande när man lämnat en hustrumisshandlare men där kan jag iofs ha fel.

Norman blir allt efter berättelsen lider för galen. Hans vansinne växer så jag till slut undrar hur han överhuvudtaget kan fungera. När detta sker slutar jag att bry mig och det spelar inte så stor roll om Norman dör eller lever då han blir mer av en naturkraft än en individ.

Slutligen och det är detta många irriterar sig på när det rör boken har King kastat in en magisk tavla som funkar som en deus ex machina i berättelsen. Jag finner den övernaturliga biten intressant men den passar inte riktigt in i storyn.

Även om man vet hur det kommer att sluta ungefär mitt i boken, King är mer än övertydlig med detta, tycker jag nog att Rose Madder håller hela vägen och har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte. Det finns en hel del spännande scener i berättelsen och med viss omarbetning skulle nog boken passa ypperligt som film och då naturligtvis med Tom Hardy i rollen som Norman. Inte en av toppböckerna av författaren med en stabil mellanbok som aldrig blir tråkig.

Per-Olof Sännås: Raggarna

Enligt diverse uppslagsverk betyder nostalgi ungefär en längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Då jag är född på 60-talet borde min nostalgiska känsla rimligtvis kunna placeras i det oranga och bruna 70 talet eller i det Welladoftande 80 talet men så är inte fallet. Ofta finner jag mig längta bort till ett 50 och 60 tal som jag aldrig upplevt. Märkligt. Just fenomenet raggare är något som fascinerar mig. Snygga bilar, Elvis i högtalarna och att bara köra runt i sommarnatten lockar mig. Denna fascination har gjort att jag läst ett antal böcker om tidsepokerna och om raggarna som subkultur.

Boken Raggarna av Per-Olof Sännäs består av ett antal intervjuer där folk i svängen berättar om livet som raggare. Berättelserna sträcker sig från 50 talet fram till nutid. Det är många intressanta personer man får möta och berättelserna känns vare sig tillrättalagda eller ett idealiserande av raggarkulturen. Det är gott om historier och bilder där man som läsare får skaka på huvudet över hur folk beter sig (speciellt efter ett intag av starka drycker) men även berättelser som är underhållande och man får en inblick över hur de inblandade resonerar. Författaren dömer inte utan han dokumenterar sedan är det upp till mig som läsare att värdera det jag får mig till livs Varvat med berättelserna innehåller boken många snygga foton vars motiv är från allt till snygga amerikanare till folk som bedriver älskog på motorhuven. Det jag saknar i boken är väl en bildförteckning men det kanske fick utlämnas då folk skyltar med både det ena och andra på en del bilder. Jag hade också velat att författaren breddat perspektivet lite för boken behandlar i stort sett bara raggarkulturen i Stockholm med omnejd men då hade det iofs blivit ett alldeles för stort projekt.

Raggarna är både läs och tittvärd om man likt jag drivs att en oförklarlig dragning till en tid som man aldrig upplevt eller kanske bara vill läsa om andra människors levnadsöden. Avslutningsvis kan jag upplysa läsarna om att jag tyvärr inte än har haft förmånen att få sitta i en äkta raggarbil men tids nog så.

Donald Ray Pollock: Djävulens hantverk

I boken Djävulens hantverk får vi stifta bekantskap med en antal människor på den amerikanska östkusten. Det är präster, seriemördare, självutnämnda predikanter, korrumperade poliser, misshandlade barn och andra misslyckade existenser som försöker hanka sig fram i sin miserabla vardag. Under berättelsens gång kommer deras vägar att korsas och då ofta med fatala konsekvenser.

Det är ingen hemlighet att jag lockas av detta som i folkmun kallas för white trash. Det är intressant att läsa/se vilka annorlunda liv ens medmänniskor kan leva. Fattigdom finns över hela världen men i fallet med s.k white trash är det intressanta att denna misär exsiterar i ett av världens rikaste länder. Miljön och socialt arv slår bojor kring människorna och de har helt enkelt svårt att ta sig ur skiten. Det känns sas i magen att lära känna dessa fiktiva individer.

Trots att jag ganska snart kan ana hur det kommer att gå är det en spännande resa till finalen och jag sträckläste boken något som för mig är ganska ovanligt. Författaren beskriver miljön med skitiga kök, djurkadaver och lortiga människor bra. Han gottar sig inte i eländet utan beskriver rakt av hur verkligheten kan te sig för en människor. Bokens karaktärer är också oftast välskrivna även om en del porträtt hade kunnat fördjupats en aning mer. Det hade varit intressant att få veta mer om vissa karaktärers drivkrafter och bakgrund men på det hela är det en bra bok som verkligen rekommenderas.

Mats Strandberg: Färjan

Vi får följa ett tiotal personer under en Ålandskryssning. Det är en blandad kompott av människor: Festprissar, pensionärer, barn och personal på färjan. Allt verkar som på rutin men det finns ett par passagerare som inte hör till de vanliga partyresenärerna. De sprider en smitta som förvandlar folk till rasande och blodtörstiga vilddjur. Det gäller nu för den raskt krympande skaran av obesmittade att klara livhanken.

Någon skrev lite elakt i en krönika hur en bok ska vara utformad för att bli en bästsäljare: Den ska helst vara i tegelstensformat så att den presumtive läsaren tycker man har gjort ett rejält arbete med att läsa boken, kapitlen ska vara korta och innehålla s.k cliffhangers så att läsningen blir lätt. Strandbergs Färjan har alla dessa ingredienser och ska sanningen fram så kan korta kapitel som av och till har ansträngda cliffhangers kännas lite påklistrat men det stör inte läsningen nämnvärt.

Strandbergs främsta styrka är personbeskrivningen då författaren verkligen har ett öga för att beskriva vardagliga människor. Vare sig det är barn, slemmiga skönsångare, rekorderliga bartenderns eller nervösa pensionärer så känns de alla naturliga och Strandberg lyckas få mig att bry mig om romanens personer. Det är ganska vanligt när man har ett stort persongalleri att en och annan karaktär faller mellan stolarna och känns lite ointressant men så är inte fallet här.

Färjan är stundtals riktigt spännande och författaren tvekar inte att ta livet av folk som man tror ska klara sig, något som höjer spänningen. Däremot väljer Strandberg ibland att satsa mer på effekter än spänning och skräck vilket är synd. Ett flertal scener i boken har ett bra upplägg men slutar snabbt i blod och slafs och författaren missar där en och annan chans att höja spänningen ytterligare. Detta är dock en mindre invändning då Färjan är en läsvärd bok och en av de bättre skräckböcker jag läst på senare tid.