Beck: Vägs ände (2016 Sverige)

eiag2wemLr3nBYB2bYZ222gneXYJag skriver inte om alla filmer jag ser men tyckte att jag borde skriva ett par rader om den senaste Beckfilmen som vad man än tycker om filmerna är lite av ett fenomen i Sverige.

I den senaste filmen om Beck , den 33:e i ordningen, mördas en hel hel familj. Mannen visar sig vara en f.d detta polis med ett inte helt fläckfritt förflutet. Beck och hans kollegor motarbetas av sin sin chef när de utreder fallet.

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag inte är något större fan av Beck. Filmerna är vare sig dåliga eller bra, de bara är. Jag har sett lite mer än en handfull avsnitt och kan konstatera att en film eller ett tv-avsnitt i långfilmsavsnitt (?) alltid slinker ned ganska lätt. Både skådisar och produktion är förhållandevis kompetent och förutom inhyrda dubbade tyska skådisar finns det inte så mycket anmärka på vare sig positivt eller negativt.

I dagens avsnitt medverkar Kristofer Hivju i rollen som Steinar. Karaktären har ersatt Mikael Persbrandts Gunvald. Om det är bättre eller sämre kan jag inte bedöma men jag anser att produktionsteamet taget ett bra beslut att inte ersätta Gunvald med en ny kopia. Steinar påminner mer om Becks kollega Kollberg (som figurerar i böckerna samt i filmerna där Gösta Ekman spelade Beck). Steinar är en mer eftertänksam och mer human individ än vad Gunvald var och är i mina ögon en intressantare rollfigur.

Ingvar Hirdvall som Grannen är alltid förnöjsam men jag undrar om det beror på rollfiguren eller att jag är omåttligt förtjust i skådespelaren Hirdvall. Vidare är Jonas Karlsson alltid ett nöje i rollen som Becks slemme chef Klas. Beck film nummer 33 duger som sagt. Experter på Beck kan säkerligen hitta nyanser och annat smått och gott att lyfta fram ur avsnittet men för mig är det en deckare i mängden. Det som höjer produktionsvärdet något är att serien har en någorlunda naturlig dialog och ganska hög lägsta klass på skådisar t.ex vid en jämförelse med SVT:s magplask Springflod (och då tänker jag inte på Kjell Bergqvist). Vem höll i castingen där?

Regi: Jörgen Bergmark

Betyg: 5/10

And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10

The Big Lebowski (1998 USA)

big-lebowski-posterThe Dude är en något udda fågel. Han påminner mest om en övervintrad hippie och glider mest runt i livet i bekväma kläder eller om det passar för dagen morgonrock. Han spelar bowling och verkar inte göra så mycket mer, jag blev nog mest fundersam över vad han fick sina pengar från. En kväll blir han överfallen i sitt hem av några råbarkade typer som vill att The Dude ska betala sin frus skulder. Problemet är bara att han inte har någon fru. Indrivarna har förväxlat The Dude med en miljonär som han delar efternamn med, Lebowski. När dennes fru blir kidnappad anlitar miljonären på oklara grunder The Dude för att sköta överlämnandet av lösensumman och cirkusen är igång.

Jag hade bara sett The Big Lebowski en gång tidigare och mindes att den var helt ok vid en omtitt visade sig att filmen var mer än ok. Bröderna Coen har här kokat ihop en film som på pappret liknar de hårdkokta deckarna med Hammer eller Marlowe. Det är en klassik deckarstory men utförande går i det absurdas tecken. Inte en enda person i filmen verkar vara normal möjligtvis The Dudes bowlingpartner Donny men så fort han försöker säga något tystas han ned av de andra. Det här är en film där sans och vett bokstavligen tystas ned och vansinnet får råda. The Dude är iofs relativt vettig men han bryr sig inte liksom vad som händer runt omkring honom. Trots att han står i berättelsens centrum agerar han åskådare och låter händelserna komma till honom. Även detta sker mer eller mindre bokstavligt då han genom att sitta hemma får ständiga och ovälkomna besök vilket gör att han mot alla odds löser fallet i sinom tid. Den ständiga paraden av märkliga personer är underhållande och huvudrollskaraktären The Dude är en trevlig bekantskap. Filmen har en speciell humor som kanske inte alla uppskattar men jag satt i alla fall och log från början till slut. Definitivt en av Coens bättre filmer.

Regi:Ethan & Joel  Coen

Betyg: 9/10

Horns (2013 USA/Kanada)

Daniel-Radcliffe-image-daniel-radcliffe-36613073-350-546I ärlighetens namn var jag kanske inte så upphetsad när jag hörde talas om att man skulle filmatisera Joe Hills bok Horns. Boken var ok men klart den svagaste i författarens produktion. Intresset ökade dock lite när jag hörde att Alexandre Aja skulle stå bakom kameran en regissör som i mina ögon inte än gjort en dålig film (jo jag gillar även Mirrors som funkar bra som skräckfilm). Så det var mer av intresse än förväntning jag tog mig tid att se Horns för att se om Aja skulle lyckas att lyfta boken.

Huvudpersonen i Horns är Ig eller Ignatius som han egentligen heter. Han är lite av en slacker men med täta föräldrar. Igs fasta punkt i livet är flickvännen Merry. Hela hans liv ställs på ända då hon mördas. Det som ställer till rejäla problem för Ig är att han inte minns vad han gjorde kvällen Merry bragtes om livet. Han är huvudmisstänkt och de enda som står vid hans sida är hans äldre bror Terry samt barndomskamraten och tillika hans advokat Lee. Efter en blöt natt vaknar Ig med en fruktansvärd huvudvärk och finner till sin fasa att ett par horn växt ut i skallen (japp jag vet hur det låter). Hornen ger Ig vissa krafter bla att han kan påverka människors agerande samt att folk gladligen berättar sina innersta tankar och önskningar för Ig. Utrustad med nya krafter försöker Ig nu ta reda på vad som egentligen hände den natten hans flickvän mördades.

Bara storyn med ett par horn som växer ut i pannan kan nog få en och annan att se sig om efter något annat men filmen funkar förvånansvärt bra på den biten. Filmens första timme är också riktigt bra. Det är många roliga scener när Ig upptäcker sina nya krafter och folk berättar sina innersta drömmar som naturligtvis inte är speciellt rumsrena. Filmens andra halva blir förklarligt nog desto mörkare när vi får reda på vad som hände den där ödesdigra kvällen och det är här Aja precis som Hill tappar greppet om historien. Det blir för melodramatiskt och jag har lite svårt för Merrys agerande och resonemang som leder till att hon blir någon kombination av offerlamm och frälserska. Hill har i sina böcker en något Triersk syn på kvinnor och jag blir inte riktigt klok på vart författaren vill förmedla. Hatkärlek kanske? I filmen Horns dämpas denna känsla något men istället blir resultatet sockersött och lite smetigt i sina stunder.

Trots detta duger Horns för stunden. Radcliffe i huvudrollen är bra och man hittar David Morse och Heather Graham  i små roller däremot är vare sig Juno Temple eller  Max Minghella i rollerna som Merry och Lee speciellt bra, den förstnämnda för mjäkig den sistnämnda för okarismatisk. Horns innehåller en hel del bra scener som man får tillskriva Aja. Regissören lyckas även väl med att förmedla den där white trash känslan som präglar Hills böcker. Till plussidan hör också ett bra soundtrack,  Heroes av Bowie är aldrig fel. Om jag fått bestämma hade jag hellre sett att Aja gjort Hills NOS4A2 en avsevärt bättre story som torde passa regissören väl.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Identity (2003 USA)

Identity_posterUnder ett oväder blir vägarna oframkomliga och en grupp människor söker skydd i ett ensligt motell. Det tar inte lång tid förens ett mord sker och sedan ännu ett och man inser att någon i sällskapet är en seriemördare

Identity är en film där man får lov att lämna logiken därhän för annars blir det svårt att få historien att gå ihop. Å andra sidan har filmen en tvist som gör att det går (om man så vill) att dumpa allt sans och vett överbord och med ett nödrop få ihop berättelsen. Filmen står och faller med om man som tittare köper manusförfattarens förklaring över vad som sker eller inte. Gör man det inte tycker man nog att filmen är trams annars är en relativt bra thriller som i sina stunder är både spännande och mystisk. Historien slingrar sig fram och de flesta av filmens karaktärer är inte riktigt de personer de utger sig att vara så där gör filmen skäl för sitt namn.

Jag är svag för konceptet ”Tio små negerpojkar” ,en handfull personer isoleras av olika skäl och en i sällskapet är en mördare, vilket kan vara en förklaring till att jag är relativt förtjust i filmen. Det är också roligt att man till rollistan dammsugit Hollywood i jakt på B-skådisar, John Cusak, Ray Liotta och Amanda Peet bara för att nämna några få i filmen.

Regi: James Mangold

Betyg: 6/10

Leif G.W Persson: Den sanna historien om Pinocchios näsa

den_sanna_historien_om_pinocchios_nasa_en_roman_o-persson_leif_gw-23664540-3049459372-frntJag brukar ha en mycket låg toleransnivå när det rör sig om böcker. Oftast räcker det med ett par sidors läsning för att jag ska bestämma mig för att fortsätta läsa eller inte. Att kämpa vidare med en dålig eller oengagerande bok hör mao inte till vanligheterna. Men undantag finns tex dagens bok av Leif G.W Persson. Jag gillade författarens tre första böcker Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna sedan gjorde författaren ett uppehåll med sitt skrivande under ett par decennier för att sedan återkomma med boken Mellan sommarens längtan och vinterns köld. I ärlighetens namn har jag inte varit speciellt förtjust i författarens böcker efter comebacken och Den sanna historien om Pinocchios näsa är nog lågvattenmärket i hans produktion.

Det börjar med ett mord på en inte helt rumsren advokat och berättelsen kommer att involvera kriminella gäng, en ingift släkting till kungen, Carl Faberge, Putin, Churchill, en kanin och lite annat smått och gott. Mitt i smeten finner vi författarens antihjälte Evert Bäckström som kort och gott avskyr de flesta människor han stöter på, är de inte finndjävlar så är de korvryttare eller attackflator. Bäckstöm är en inte en föredömlig polis men på något vis lyckas han på ett tillfredsställande sätt knyta ihop säcken och samla in alla lösa trådar innan boken slutar. Det är detta som är berättelsens starka sida som läsare vill jag helt enkelt få reda på hur allt hänger samman. Det är den främsta anledningen till att jag slutförde boken. Nu konsumerade jag berättelsen i form av talbok , hade jag läst boken är chansen stor att jag hoppat till slutet för att få slippa plågan att kämpa mig igenom en av de sämst skrivna böcker jag stött på.

Det blev ett mindre kulturbråk när Persson menade att Camilla Läckberg skrev dåligt. Nu borde hon ta tillfället i akt och ge igen för hon har sannerligen ett vidöppet mål. Den sanna historien om Pinocchios näsa består till stora delar av inre monologer. Varenda gång en karaktär avslutar den mening de tänker måste Persson tvångsmässigt avsluta meningen med ”tänkte Bäckström” eller ”tänkte Nadia” det blir många tänkte innan upplösningen. Likadant är det i dialogavsnitten där varje mening avslutas med orden ”sa Bäckstörm” etc, etc. Det är otroligt störande och till slut går det som en pisksnärt genom kropp och själ var gång ordet tänkte hörs i mina lurar. Lägg sedan till att alla personer verkar ha samma språk i boken det är ingen större skillnad på de inre monologerna eller i dialogerna oavsett vilken karaktär som talar eller tänker. ”Jag hör vad du säger”. ”Jag lyssnar” ”Där fick han/hon något gott att suga på” är några få exempel på ständigt återkommande fraser. Slutligen är Bäckström en ganska tjatig person att följa i 600 sidor. Det tjatas om supersalamin, lille Sigge, vad man äter och dricker och flera kapitel ödslas på en ”dråplig” historia om Bäckströms papegoja. Boken är kort och gott både larvig och tramsig och den samhällskritik författaren vill förmedla är både övertydlig och plump. Efter en plågsam lyssning av Den sanna historien om Pinocchios näsa har jag bestämt mig för att tacka Leif G.W person för den här tiden och önskar honom lycka till i den vidare karriären. Jag kommer dock inte att följa den.

Avslutningsvis finner jag det lite märkligt att ingen av de stora tidningarna överhuvudtaget har uppmärksammat det torftiga språket men de recensenterna kanske bara läste bokens baksidestext.

The Frozen ground (2013 USA)

The-Frozen-Ground-2013-Movie-PosterAlaska, snö, seriemördare, Cage och Cusak här finns det ett och annat att hämta. Polisen Jack Halcombe har bara ett par veckor kvar på sitt jobb i Anchorage då han får ett nytt fall i knäet. En prostituerad kvinna,Cindy Paulson, hävdar att hon blivit kidnappad och våldtagen av en man. Trots att hon kan peka ut den skyldige är intresset från den lokala polisen obefintligt. Jack börjar luska i kvinnans berättelse  och ju djupare han gräver desto mer växer historen. Ett stort antal kvinnor har försvunnit i Alaska de senaste tio åren och Jack inser att han fått en seriemördare på halsen.

Cage & Cusak tid som A-listeskådisar verkar vara förbi men det behöver inte betyda att de för den skull är dåliga. De båda herrarna sköter sina kort väl. Cage går kanske lite på rutin men en Cage på rutin är inte fy skam. Cusak är obehaglig som seriemördaren Robert Hansen och Vanessa Hudgens visar att hon kan mer än bara sjuga i präktiga Disney produktioner. Nu har hon iofs redan visat detta redan i sommarens höjdarfilm Spring breakers.

The Frozen ground är en splittrad upplevelse. När vi får följa Cages jakt och utredning av Hansen är filmen mycket intressant. När man däremot får följa Cindys vedermödor på Anchorages skuggsida blir filmen med ens lite tristare. Jag var mer sugen på en deckare än en social thriller. Gillar man skådisarna är den sevärd annars blir bara The Frozen ground en film i mängden.

Regi: Scott Walker

Betyg: 5/10

Rear window (1954 USA)

rear-windowI somras visade SVT ett gäng filmer signerade Hitchcock. Jag passade då på att se om Rear window som jag ville minnas vara bra. En fotograf har skadat sig och sitter i sin lägenhet med gipsat ben. Han håller på att gå åt av tristess och för att fördriva tiden spanar han in sina grannar på bakgården. Ganska snart har han lärt sig grannarnas vanor och ovanor. Så en dag saknas den gnatiga frun i en av lägenheterna. Fotografen blir övertygad om att hon tagits av daga av sin man.

Jo då, den här håller än. Jag undrar tom om jag inte gillade filmen än mer vid omtitten. Trots att historien utspelar sig bara i fotografens lägenhet blir den aldrig tråkig. Hitchcock håller igång handlingen, filmen håller samma fart berättelsen igenom och har inga transportsträckor. Regissören nyttjar scenografin till det yttersta och Rear window upplevs paradoxalt nog som en dynamisk historia trots den på pappret statiska scenografin. Mordmysteriet eller avsaknaden av det håller uppe mitt intresse. Ena stunden håller jag med fotografen om att ett mord begåtts för att i nästa stund undra över om han inte är lite väl fantasifull.

Huvudrollerna gör av James Stewart och den undersköna Grace Kelly. Deras samspel går som på räls. Filmen har en härlig färgsättning och 50-talet känns lite extra trevligt och färgglatt trots eventuella styckmord.

Det har diskuterats om Rear window är en kommentar till den rådande Mccarthyismen och angiveriet som grasserade i det amerikanska samhället vid den här tiden. Jag tänkte åtminstone inte i de banorna när jag såg filmen men visst träffar filmen rätt i tidsandan. Om sedan Rear window är för eller emot Mccarthyism kan diskuteras.

Det har även gjorts en remake av filmen som kom för några år sedan, Disturbia. Den filmen är inte lika bra men är klart sevärd och står relativt bra på egna ben.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg:

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Stephen King: Joyland

Joyland-Cover Året är 1973 när collegestudenten Devin Jones tar ett sommarjobb på ett nöjesfält i North Carolina. Han hade iofs hellre tillbringat sommaren med sin flickvän men hon har flyttat till Boston och Devin behöver pengar. Nöjesfältet som går under namnet Joyland har drabbats av ett mord på spöktåget ett par år tidigare och det sägs att vålnaden av den mördade flickan kan visa sig under en tur. Detta är inget som bekymrar Devin till en början. Han får annat att tänka på då hans flickvän gör slut. En oväntad händelse gör dock att Devin intressera sig för mordet och startar sina egna efterforskningar. Något som kanske inte är så klokt då mördaren aldrig identifierats och är mycket mån om att  vara inkognito.

Joyland kommer nog inte att gå till historien som en av Kings mest minnesvärda historier men den har sina kvaliteer. Jag är väldigt förtjust i miljön med nöjesfältet. King fångar atmosfären väl och historien skulle vara läsvärd även utan mord och spöken. Nu bör det sägas att just mord och spökhistorien är en mycket liten del av plotten och används nog mest som ursäkt för åtminstone ha med något rysligt i en bok av King. Joyland är en coming of age historia och blir därmed lite bitterljuv i sitt anslag då huvudpersonen återberättar sina minen för oss läsare. Som läsare känner jag igen känslan av åren som går, vänner man mött och en ungdom som aldrig kommer igen. Det är känslor som King är bra på att förmedla och det är här han lägger krutet i sin berättelse och lyckas väl.

Själva storyn är inte så mycket att hänga i julgranen. Jag misstänker att King helt enkelt ville skriva något om ett nöjesfält i kombination med att grotta ned sig i sjuttiotalet sedan fyllde han ut med mord och övernaturligt för att kunna sälja in historien hos sin förläggare. Det blir lite klyschigt av och till men det kan jag ha överseende med. Joyland är kort för att komma från Kings penna och gillar man författaren lär man inte bli besviken men den lär inte landa på några topplistor av Stephen King. En mellanbok men det är inte heller fy skam.

Frenzy (1972 Storbr)

FrenzyHSChief Inspector Oxford har det inte lätt: Det härjar en seriemördare på Londons gator. Mördaren våldtar kvinnor och stryper sina offer med en slips. Som om detta inte vore nog så tvingas stackars Oxford att genomlida sin frus matlagning. Hon har snöat in på det franska köket och den ena rätten är värre än den andra. Oxfords problem är dock ganska milda om man jämför dem med Rickard Blaneys. Han har precis förlorat både sitt jobb och bostad. Värre är att olyckliga omständigheter gör att Blaney är polisens huvudmisstänkte i jakten på seriemördaren.

Detta skulle bli Hitchcocks näst sista film och i det här temat blir det den sista. Jag gillade den här filmen av flera skäl. Dels är den spännande. Det är fyndigt av Hitchcock att välja en osympatisk människa som huvudperson då Blaney inte är någon trevlig karaktär och skiljer sig mycket från t.ex Cary Grant och James Stewart i sin framtoning. Han är otrevlig, grälsjuk, oförskämd och en slarver men någon mördare är han inte, även om jag trodde det till en början. Filmen är även ganska brutal för att vara från tidigt sjuttiotal. Vi får se ett mord som var en riktigt otäck scen. Det andra mordet antyds bara genom en suverän kameraåkning genom ett trapphus och ut på gatan. Den scenen kan konkurrera med Albert Hall scenen i The Man who knew to much. Kommissarie Oxford och hans eländiga måltider är ett komiskt inslag i filmen som var uppskattat – soppa med fiskhuvuden bläh! I övrigt har filmen en skön sjuttiotalskänsla med fula frisyren och hemska kavajer men det stör inte historien. Hitchcock får även till det med en jakt på en slipsnål som är helt utan dialog men mycket spännande, då satt jag som på nålar.

Frenzy är den nästa bästa film jag sett av Hitchcock (Rear window är min favorit hitintills) och det känns bra att avsluta temat på topp. Som vanligt slavar Hitchcock lite med sin historia och en och annan ologiskhet dyker upp. Frenzy slutar också lite abrupt men filmen är klart sevärd.

Jojjenito (och ingen annan) har även han sett samma film och vad han tycker ser ni här.

I eftermiddag/kväll kommer det lite avslutande tankar om skräckmästaren som han kallas för i Sverige.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

The Trouble with Harry (1955 USA)

6487Ett lik hittas i skogen av en jägare som tror att han dödat mannen av misstag med ett vådaskott. Det är för övrigt mycket spring i skogen den här höstdagen, ungar, konstnärer och ensamma damer ja alla snubblar de över liket som så smångom får ett namn, Harry. Det är inte bara jägaren som tror att han ligger bakom Harrys död. Harrys exfru undrar om hon inte klippte till honom för hårt med mjölkflaskan när han oväntat dök upp i hennes hem och Miss Gravely anar att det är hennes fel att Harry ligger där han ligger. En sak som de inblandade är säkra på är att stadens sheriff inte får hitta liket då han får betalt efter antalet arresteringar han gör och då sheriffen har ebb i kassan lär han säkerligen arrestera någon om han hittar ett lik i skogen. Därför gör de inblandade sitt bästa för att gömma liket och någon frid efter döden är det inte att tala om i Harrys fall.

Det här var en svår film att bedöma. Å ena sidan gillar jag hejsan-svejsan känslan som präglar filmen och storyn gör att jag tänker lite på mitt favoritalbum med Tintin, Castafiores juveler, dvs mycket väsen för ingenting. Å andra sidan tänker jag även på Stefan och Krister och alla dessa trista farser som dyker upp i tid och otid för av och till blir filmen lite pladdrig och fjantig.

Replikerna är kvicka och skådespelarna bra. Filmens miljö som är Vermont under tidig höst med träd som fullkomligen sprakar av färg är en fest för ögat. Hela filmen är som ett vykort (åtminstone de delar som inte är inspelade i studio).

Däremot lyckas inte Hitchcock att få mig engagerad i filmens karaktärer. Kanske för att de är alldeles för oberörda trots att de har ett lik på halsen. Den känns som att huvudpersonerna agerar som att de vet om att är med i en film och de upplevs därmed av mig som konstlade och artificiella. The Trouble with Harry  får då en overklig känsla över sig som gör att jag blir  distanserad till filmen och dess karaktärer. Lite synd då jag finner både miljön och storyn underhållande.

Jojjenito berättar om världens bästa film på sin blogg.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Dial M for murder (1954 USA)

Dial-M-For-Murder_14Dial M for murder har en del likheter med Rope b.la så baseras båda filmerna på en pjäs och utspelar sig på ett begränsat utrymme vidare är huvudtemat det perfekta brottet.

Tony Wendice upptäcker att hans fru Margot har en affär. Det som oroar Tony är inte förlusten av fruns kärlek utan mer förlusten av hennes pengar om hon skiljer sig då det är hon som sitter på cashen i äktenskapet. Tony planerar att mörda sin fru för att få ärva henne men då han troligen kommer att vara den som misstänks för dådet ser han till att hyra en mördare och skaffar sig ett oantastligt alibi. Spelet kan börja!

Det här var inte så pjåkigt. Då jag uppskattar deckare av den gamla skolan dvs John Dickson Carr, Ellery Queen och Agatha Christe var Dial M for murder en underhållande liten historia. Korten läggs snabbt på bordet då Tony inviger sin kumpan i sina sinistra planer. En plan som verkar kunna bli det perfekta brottet. Men som vanligt är rättar sig inte alltid teorin efter verkligheten.

De få skådisarna som deltar i filmen sköter sitt jobb väl men det är lägenheten som är filmens stora stjärna. Hitchcock lyckas med att använda sig av det begränsande utrymmet väl. Trots att filmen i stort sett utspelar sig i ett vardagsrum, sovrum och en hall blir den aldrig stillastående eller tråkig. Regissören finner många spännande kameralösningar inom den begränsade ytan och filmen känns förvånansvärt dynamisk för att vara en filmad pjäs. En förklaring till detta kan vara att filmen spelades in i 3-D, på dvd-skivan fanns det en liten dokumentär om 3-D versionen av filmen.

Däremot verkar det som att Hitchcock tappar intresset för sin historia och slutet är en aning svagt och jag får intrycket av att det hetsas fram. Hitchcocks torra humor återfinns i filmen, något som jag uppskattar.  Problematiken var gästerna ska lägga sina ytterkläder då lägenheten saknar en tamburmajor och kommissarie Hubbard var en rolig karaktär som avslutar filmen med att kamma sin mustasch var ett par av dramats komiska höjdpunkter. Kanske inga gapskratt men det lockar till ett förnöjt skrockande. En stabil och välkomponerad film som tappar något mot slutet. Ja den påminner lite om ett avsnitt från tv- deckaren Columbo men är naturligtvis både mer välregisserat och snyggare.

Jojjenitos val för dagen är av det mer tvivelaktiga slaget.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Rope (1948 USA)

ropeTvå unga studenter, Brandon och Philip beslutar sig för att mörda sin forna klasskamrat David. Deras motiv är att de vill  begå det perfekta brottet. Filmen startar med mordet i en lägenhet där en middagsbjudning snart ska hållas. Bland gästerna återfinns b.la Davids flickvän, hans pappa och sist men inte minst mördarnas professor från universitet, Rupert Cadell. En bit in i bjudningen börjar gästerna undra vart David är. Att liket ligger instoppat i en kista som används som buffébord är det ingen som anar men professor Cadwell börjar så smått misstänka att allt inte står rätt till.

1924 begicks ett mord av två studenter av samma anledning, man ville bevisa sitt intellekt genom att utföra det perfekta brottet, förövarna åkte fast och händelserna inspirerade till pjäsen Rope. Hitchcock tog upp pjäsen och Rope blev hans första färgfilm. Filmen är lite extra intressant då den ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning – filmen innehåller inga klipp. Tekniken tillät inte mycket längre tagningar än tio minuter, sedan var man tvungen att byta rulle i kameran. Hitchcock löste detta med att zooma något var tionde minut och för att få en chans att byta rulle.

Hur är då filmen? Rope är lite väl teatralisk för min smak – när jag såg den visste jag inte om att den var baserad på en pjäs men 20 minuter in i filmen undrade jag om inte den var just detta. Ett annat problem är att mördarna är lite väl tokiga för att hålla spänningen uppe. Brandon går på om mördandets konst och antyder att det är något fuffens på gång samtidigt som Philip är farligt nära ett sammanbrott. Rope utvecklas till att bli en obekväm middagsbjudning istället för en spännande thriller. Ska jag vara ärlig är den lite trist.

Det finns dock fyra goda ting med filmen. Dels gillar jag experimentet med en enda tagning. James Stewart som spelar professor Cadell är alltid trevig att möta i rutan. Vidare gillade jag de härliga färgerna i filmen och sist men inte minst har lägenheten ett panoramafönster som visar NYC. Givetvis är det en bakgrund men den är riktigt snygg och förändras vartefter tiden i filmen går. Ljus tänds i staden och solnedgången är mycket vacker. Tyvärr är det nog så utsikten över NYC var mer engagernade än de två pladdrade galningarna.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Jojjenito har skrivit om en lite äldre film.

Hypnotisören (2012 Sverige)

hypnotisoren-poster-03Hypnotisören som baseras på Keplers succeroman med samma namn var årets svenska Oscarsbidrag. Jag har inte sett speciellt många svenska filmer från 2012 men jag kliar mig lite förundrat på flinten när eftertexterna rullar och undrar lite hur den/de som väljer ut vilken film som ska reprensentera Sverige på Oscarsgalan tänker för det här var inte bra.

Berättelsen börjar med att en hel familj mördas brutalt. Familjens tonårige son överlever dock men har hamnat i chocktillstånd och är okontaktbar. Psykologen Erik Maria Bark (det är lite oklart om han heter Erik-Maria (elaka föräldrar?) eller om han är så skitnödig att han envisas med att presentera sig med alla sina mellannamn) kallas in och lyckas via hypnos få kontakt med pojken. Så långt är allt spännande och intressant, sedan går det raskt utför.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja så filmaffischen är en bra start. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är en reklamaffisch för ett nytt laxermedel för trion Olin, Persbrandt, Zilliacus, ser ut att lida av förstoppning. Jag vet att det är en thriller men den som gjort affischen har gått på overkill i sin ambition att visa oss tittare att här har vi en SPÄNNANDE och ALLVARSAM film. Ordet overkill gäller även regissören Hallström som satsar fullt ut på att förmedla en Stockholm-noir känsla så till den grad att man tror att det är Ruhrområdet kameran sveper över på flygbilderna av huvudstaden. Hela filmen är grå, slaskig och mörk, så mörk att man ibland undrar om de pågår elransonering.

Som jag tidigare nämnde så är filmens första halva bra. Mordgåtan är spännande och finessen med en hypnotisör som ska locka fram sanningen funkar. Efter en timme drar storyn iväg och blir osannolik och man börjar slarva med både logik och händelser. Vart tog Barks f.d älskarinna vägen? Hon presenteras som en viktig person ( jag får åtminstone den uppfattningen) för handlingen sedan är hon bara borta ur historien. Jag ställer mig också frågan om Bark är Sveriges ende hypnotisör? Någon annan borde kunnat ta över pojkens behandling när familjen Bark hotas till livet. Det finns även allvarliga problem angående logistiken och filmens skurk men jag går inte närmare in på de då jag inte vill spoila handlingen. Slutligen förundras jag över polisen Joona Linnas arbetsrutiner. Även om jag inte är polis finner jag det helt osannolikt att man tar med brottsoffer när man ska förhöra misstänkta och än mindre att brottsoffren får hänga på när man ska arrestera filmens skurk. Petitesser kan någon kanske tycka men det får inte vara hur korkat och osannolikt som helst och Hypnotisören är ett hafsverk trots stora namn på den där reklambilden för laxermedel.

Kanske trodde den/de där personerna som valde ut Sveriges Oscarsbidrag att ekvationen Hallström + Ohlin + deckare skulle räcka till en nominering. Tji fick dom och tjo sa jag som slipper skämmas för Sverige under Oscarsgalan.

Regi: Lasse Hallström

Betyg: 2/10