Frenzy (1972 Storbr)

FrenzyHSChief Inspector Oxford har det inte lätt: Det härjar en seriemördare på Londons gator. Mördaren våldtar kvinnor och stryper sina offer med en slips. Som om detta inte vore nog så tvingas stackars Oxford att genomlida sin frus matlagning. Hon har snöat in på det franska köket och den ena rätten är värre än den andra. Oxfords problem är dock ganska milda om man jämför dem med Rickard Blaneys. Han har precis förlorat både sitt jobb och bostad. Värre är att olyckliga omständigheter gör att Blaney är polisens huvudmisstänkte i jakten på seriemördaren.

Detta skulle bli Hitchcocks näst sista film och i det här temat blir det den sista. Jag gillade den här filmen av flera skäl. Dels är den spännande. Det är fyndigt av Hitchcock att välja en osympatisk människa som huvudperson då Blaney inte är någon trevlig karaktär och skiljer sig mycket från t.ex Cary Grant och James Stewart i sin framtoning. Han är otrevlig, grälsjuk, oförskämd och en slarver men någon mördare är han inte, även om jag trodde det till en början. Filmen är även ganska brutal för att vara från tidigt sjuttiotal. Vi får se ett mord som var en riktigt otäck scen. Det andra mordet antyds bara genom en suverän kameraåkning genom ett trapphus och ut på gatan. Den scenen kan konkurrera med Albert Hall scenen i The Man who knew to much. Kommissarie Oxford och hans eländiga måltider är ett komiskt inslag i filmen som var uppskattat – soppa med fiskhuvuden bläh! I övrigt har filmen en skön sjuttiotalskänsla med fula frisyren och hemska kavajer men det stör inte historien. Hitchcock får även till det med en jakt på en slipsnål som är helt utan dialog men mycket spännande, då satt jag som på nålar.

Frenzy är den nästa bästa film jag sett av Hitchcock (Rear window är min favorit hitintills) och det känns bra att avsluta temat på topp. Som vanligt slavar Hitchcock lite med sin historia och en och annan ologiskhet dyker upp. Frenzy slutar också lite abrupt men filmen är klart sevärd.

Jojjenito (och ingen annan) har även han sett samma film och vad han tycker ser ni här.

I eftermiddag/kväll kommer det lite avslutande tankar om skräckmästaren som han kallas för i Sverige.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

The Trouble with Harry (1955 USA)

6487Ett lik hittas i skogen av en jägare som tror att han dödat mannen av misstag med ett vådaskott. Det är för övrigt mycket spring i skogen den här höstdagen, ungar, konstnärer och ensamma damer ja alla snubblar de över liket som så smångom får ett namn, Harry. Det är inte bara jägaren som tror att han ligger bakom Harrys död. Harrys exfru undrar om hon inte klippte till honom för hårt med mjölkflaskan när han oväntat dök upp i hennes hem och Miss Gravely anar att det är hennes fel att Harry ligger där han ligger. En sak som de inblandade är säkra på är att stadens sheriff inte får hitta liket då han får betalt efter antalet arresteringar han gör och då sheriffen har ebb i kassan lär han säkerligen arrestera någon om han hittar ett lik i skogen. Därför gör de inblandade sitt bästa för att gömma liket och någon frid efter döden är det inte att tala om i Harrys fall.

Det här var en svår film att bedöma. Å ena sidan gillar jag hejsan-svejsan känslan som präglar filmen och storyn gör att jag tänker lite på mitt favoritalbum med Tintin, Castafiores juveler, dvs mycket väsen för ingenting. Å andra sidan tänker jag även på Stefan och Krister och alla dessa trista farser som dyker upp i tid och otid för av och till blir filmen lite pladdrig och fjantig.

Replikerna är kvicka och skådespelarna bra. Filmens miljö som är Vermont under tidig höst med träd som fullkomligen sprakar av färg är en fest för ögat. Hela filmen är som ett vykort (åtminstone de delar som inte är inspelade i studio).

Däremot lyckas inte Hitchcock att få mig engagerad i filmens karaktärer. Kanske för att de är alldeles för oberörda trots att de har ett lik på halsen. Den känns som att huvudpersonerna agerar som att de vet om att är med i en film och de upplevs därmed av mig som konstlade och artificiella. The Trouble with Harry  får då en overklig känsla över sig som gör att jag blir  distanserad till filmen och dess karaktärer. Lite synd då jag finner både miljön och storyn underhållande.

Jojjenito berättar om världens bästa film på sin blogg.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Dial M for murder (1954 USA)

Dial-M-For-Murder_14Dial M for murder har en del likheter med Rope b.la så baseras båda filmerna på en pjäs och utspelar sig på ett begränsat utrymme vidare är huvudtemat det perfekta brottet.

Tony Wendice upptäcker att hans fru Margot har en affär. Det som oroar Tony är inte förlusten av fruns kärlek utan mer förlusten av hennes pengar om hon skiljer sig då det är hon som sitter på cashen i äktenskapet. Tony planerar att mörda sin fru för att få ärva henne men då han troligen kommer att vara den som misstänks för dådet ser han till att hyra en mördare och skaffar sig ett oantastligt alibi. Spelet kan börja!

Det här var inte så pjåkigt. Då jag uppskattar deckare av den gamla skolan dvs John Dickson Carr, Ellery Queen och Agatha Christe var Dial M for murder en underhållande liten historia. Korten läggs snabbt på bordet då Tony inviger sin kumpan i sina sinistra planer. En plan som verkar kunna bli det perfekta brottet. Men som vanligt är rättar sig inte alltid teorin efter verkligheten.

De få skådisarna som deltar i filmen sköter sitt jobb väl men det är lägenheten som är filmens stora stjärna. Hitchcock lyckas med att använda sig av det begränsande utrymmet väl. Trots att filmen i stort sett utspelar sig i ett vardagsrum, sovrum och en hall blir den aldrig stillastående eller tråkig. Regissören finner många spännande kameralösningar inom den begränsade ytan och filmen känns förvånansvärt dynamisk för att vara en filmad pjäs. En förklaring till detta kan vara att filmen spelades in i 3-D, på dvd-skivan fanns det en liten dokumentär om 3-D versionen av filmen.

Däremot verkar det som att Hitchcock tappar intresset för sin historia och slutet är en aning svagt och jag får intrycket av att det hetsas fram. Hitchcocks torra humor återfinns i filmen, något som jag uppskattar.  Problematiken var gästerna ska lägga sina ytterkläder då lägenheten saknar en tamburmajor och kommissarie Hubbard var en rolig karaktär som avslutar filmen med att kamma sin mustasch var ett par av dramats komiska höjdpunkter. Kanske inga gapskratt men det lockar till ett förnöjt skrockande. En stabil och välkomponerad film som tappar något mot slutet. Ja den påminner lite om ett avsnitt från tv- deckaren Columbo men är naturligtvis både mer välregisserat och snyggare.

Jojjenitos val för dagen är av det mer tvivelaktiga slaget.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Rope (1948 USA)

ropeTvå unga studenter, Brandon och Philip beslutar sig för att mörda sin forna klasskamrat David. Deras motiv är att de vill  begå det perfekta brottet. Filmen startar med mordet i en lägenhet där en middagsbjudning snart ska hållas. Bland gästerna återfinns b.la Davids flickvän, hans pappa och sist men inte minst mördarnas professor från universitet, Rupert Cadell. En bit in i bjudningen börjar gästerna undra vart David är. Att liket ligger instoppat i en kista som används som buffébord är det ingen som anar men professor Cadwell börjar så smått misstänka att allt inte står rätt till.

1924 begicks ett mord av två studenter av samma anledning, man ville bevisa sitt intellekt genom att utföra det perfekta brottet, förövarna åkte fast och händelserna inspirerade till pjäsen Rope. Hitchcock tog upp pjäsen och Rope blev hans första färgfilm. Filmen är lite extra intressant då den ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning – filmen innehåller inga klipp. Tekniken tillät inte mycket längre tagningar än tio minuter, sedan var man tvungen att byta rulle i kameran. Hitchcock löste detta med att zooma något var tionde minut och för att få en chans att byta rulle.

Hur är då filmen? Rope är lite väl teatralisk för min smak – när jag såg den visste jag inte om att den var baserad på en pjäs men 20 minuter in i filmen undrade jag om inte den var just detta. Ett annat problem är att mördarna är lite väl tokiga för att hålla spänningen uppe. Brandon går på om mördandets konst och antyder att det är något fuffens på gång samtidigt som Philip är farligt nära ett sammanbrott. Rope utvecklas till att bli en obekväm middagsbjudning istället för en spännande thriller. Ska jag vara ärlig är den lite trist.

Det finns dock fyra goda ting med filmen. Dels gillar jag experimentet med en enda tagning. James Stewart som spelar professor Cadell är alltid trevig att möta i rutan. Vidare gillade jag de härliga färgerna i filmen och sist men inte minst har lägenheten ett panoramafönster som visar NYC. Givetvis är det en bakgrund men den är riktigt snygg och förändras vartefter tiden i filmen går. Ljus tänds i staden och solnedgången är mycket vacker. Tyvärr är det nog så utsikten över NYC var mer engagernade än de två pladdrade galningarna.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Jojjenito har skrivit om en lite äldre film.

Hypnotisören (2012 Sverige)

hypnotisoren-poster-03Hypnotisören som baseras på Keplers succeroman med samma namn var årets svenska Oscarsbidrag. Jag har inte sett speciellt många svenska filmer från 2012 men jag kliar mig lite förundrat på flinten när eftertexterna rullar och undrar lite hur den/de som väljer ut vilken film som ska reprensentera Sverige på Oscarsgalan tänker för det här var inte bra.

Berättelsen börjar med att en hel familj mördas brutalt. Familjens tonårige son överlever dock men har hamnat i chocktillstånd och är okontaktbar. Psykologen Erik Maria Bark (det är lite oklart om han heter Erik-Maria (elaka föräldrar?) eller om han är så skitnödig att han envisas med att presentera sig med alla sina mellannamn) kallas in och lyckas via hypnos få kontakt med pojken. Så långt är allt spännande och intressant, sedan går det raskt utför.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja så filmaffischen är en bra start. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är en reklamaffisch för ett nytt laxermedel för trion Olin, Persbrandt, Zilliacus, ser ut att lida av förstoppning. Jag vet att det är en thriller men den som gjort affischen har gått på overkill i sin ambition att visa oss tittare att här har vi en SPÄNNANDE och ALLVARSAM film. Ordet overkill gäller även regissören Hallström som satsar fullt ut på att förmedla en Stockholm-noir känsla så till den grad att man tror att det är Ruhrområdet kameran sveper över på flygbilderna av huvudstaden. Hela filmen är grå, slaskig och mörk, så mörk att man ibland undrar om de pågår elransonering.

Som jag tidigare nämnde så är filmens första halva bra. Mordgåtan är spännande och finessen med en hypnotisör som ska locka fram sanningen funkar. Efter en timme drar storyn iväg och blir osannolik och man börjar slarva med både logik och händelser. Vart tog Barks f.d älskarinna vägen? Hon presenteras som en viktig person ( jag får åtminstone den uppfattningen) för handlingen sedan är hon bara borta ur historien. Jag ställer mig också frågan om Bark är Sveriges ende hypnotisör? Någon annan borde kunnat ta över pojkens behandling när familjen Bark hotas till livet. Det finns även allvarliga problem angående logistiken och filmens skurk men jag går inte närmare in på de då jag inte vill spoila handlingen. Slutligen förundras jag över polisen Joona Linnas arbetsrutiner. Även om jag inte är polis finner jag det helt osannolikt att man tar med brottsoffer när man ska förhöra misstänkta och än mindre att brottsoffren får hänga på när man ska arrestera filmens skurk. Petitesser kan någon kanske tycka men det får inte vara hur korkat och osannolikt som helst och Hypnotisören är ett hafsverk trots stora namn på den där reklambilden för laxermedel.

Kanske trodde den/de där personerna som valde ut Sveriges Oscarsbidrag att ekvationen Hallström + Ohlin + deckare skulle räcka till en nominering. Tji fick dom och tjo sa jag som slipper skämmas för Sverige under Oscarsgalan.

Regi: Lasse Hallström

Betyg: 2/10

Hassel: Privatspanarna (Sverige 2012)

hassel-privatspanarna-posterUnder slutet av 80-talet sände SVT ett antal filmer om polisen Hassel med Lars-Erik Berenett i huvudrollen. Jag har aldrig sett en film om Hassel men vad jag förstått var filmerna omåttligt poplulära kanske att jämföra med dagens Beckfilmer som harvar runt på TV4. Många som följt filmerna blev nog lite upphetsade när Hassel gjorde comeback i år med den här filmen.  Bara namnet väcker vissa  förhoppningar, mordet på Palme, konspirationer och annat smått och gott som hör genren till. Stackars satar som såg filmen och hoppades att få sig ett polisdrama till livs. Problematiken med filmen rör filmens regissör som lystrar till namnet Måns Månsson. Låter det bekant? Om inte kan jag uppysa om att han gjort den hyllade och komaframkallande dokumentären Hr Landshövding.  En dokumentär där man b.la får se Anders Björk gå i en korridor, bläddra bland papper varvat med scener på just ingenting. Hassel: Privatspanarna rullar på i samma stil.

Olov Svedelids som skrev romanerna om Hassel sägs ha varit mycket missnöjd med den sista Hasselfilmen. Innan författaren dog gav han Månsson rättigheterna till att filma en ny Hasselfilm efter eget manus. Om Svedelid visste vad han gjorde förtäljer inte historien, han kanske ville jävlas med svenska folket från andra sidan graven.

Hassel har gått i pension och slagit sig i lag med några privatspanare i hopp om att få ta del av belöningen som utfästs om man lyckas lösa mordet på Palme. Det man sysslar med är diskussioner om vilka skyddsmasker man ska inhandla (vad maskerna ska användas till begriper jag aldrig), om mördarens byxben fladdrade eller inte samt ta tid på hur lång tid det tar att springa uppför trappan vid mordplatsen. Vad jag förstått är det verkliga privatspanare som deltar i filmen och Hassel: Privatspanarna ger ett dramadokumentärt intryck. Filmen har vare sig en början eller ett slut och mynnar ut i ett enda stort jaha. Vi får se Hassel ringa till P1, Hassel röka cigarett, Hassel äta korv och Hassel titta och lyssna på svamlande privatspanare. Jag vill dock påpeka att filmen har ett par tre briljanta surrealistiska scener b.la en scen där Hassel diskuterar möjligheterna att få ut hemlighetsstämplat material med den numera ökände Göran Lambertz. Jag är trots allt lite glad över att ha sett filmen för det var som sagt en märklig upplevelse.

Å andra sidan kanske man inte ska stirra sig blind på att det är Hassel och att filmen till det yttre ger intrycket av att vara ett kriminaldrama. Filmen kanske vill förmedla den känsla av hopplöshet som präglat Sverige angående förhoppningarna att lösa fallet Palme. De märkliga scenerna som finns i filmen kan även de tolkas som en kommentar till alla stolligheter och den inkompetens som rört arbetet kring attentatet. Sett ur det perspektivet blir faktiskt Hassel: Privatspanarna en aning intressantare och därmed bättre. Men jag anar att en och annan sitter och kliar sig i huvudet under filmens gång och undrar vad de egentligen valt att titta på för filmen marknadsförs som en thriller och det kan ingen i världen övertyga mig om att den är.

Regi: Måns Månsson

Betyg: 4/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Harpers island (2009 USA)

Det blivande bröllopsparet Trish och Henry åker till hans barndomsö Harpers island för att gifta sig. Trish pappa är svinrik så det knusslas inte med kostnaderna till festen däremot är han kanske inte överförtjust i dotterns val av blivande man så intrigerandet har startat redan innan båten lämnat hamn. Valet av platsen för giftemålet är kanske inte den mest romantiska då en massmördare härjade på ön för sju år sedan och slaktade folk till kors och tvärs innan öns sheriff satte stopp för honom med ett par kulor. Eller gjorde han det? Festen har knappt börjat innan någon börja expidera gästerna på de mest gruvliga sätt. takt.

Steffo var i det närmaste lyrisk över den här miniserien och till viss mån kan jag hålla med honom men jag har en del invändningar tjurig som jag är. Ända sedan jag stötte på det här konceptet (en grupp människor som är isolerade och en i sällskapet är en  mördare) för första gången i Agatha Christies Tio små negerpojkar har det fascinerat mig. Harpers island startar mycket bra, de tre – fyra första avsnitten är riktigt spännande och jag sitter och funderar över vem av gästerna som blir nästa offer och vem i sällskapet som kan vara mördaren. Någonstans i mitten av serien börjar dock berättelsen sega sig rejält trots att folk mördas till både höger och vänster. Ju längre historien lider desto mer ointressant blir den och jag lessnar rejält på alla repliker och händelser som går ut på att man ska ta sig hit eller dit, folk som ska vänta då någon ”bara ska kolla en sak”. Efter ett tag känns tyvärr det mesta som konstgjord andning för att man ska få berättelsen att räcka i tretton avsnitt. Däremot är jag ganska överetygad om att serien hade kunnat behållt både spänningen och mitt intresse om jag sett ett avsnitt i veckan. Vid en mer intensiv tittning gör sig nämligen tv-mediets inbygda repetivitet påmint.

Trots dessa invändningar tycker jag att serien är sevärd om man gillar konceptet. Miljöerna är mycket bra med redwood(?) skogar, klippor och ett småruskigt hotell. Skådisarna är helt ok och trots att de flesta har bländvita pepsodentleenden och är amerikanskt fotomodellssygga lyckas jag med viss möda skilja de åt. Slutresultat blir godkänt till detta blodiga deckarmysterium.

Tanken var att det faktiskt skulle bli en fortsättning av serien med nya karaktärer i en liknande situation men då tittarsiffrorna inte var till finansiärernas belåtenhet skrotade man den tanken. Lite synd för jag hade gärna sett en åtminstone på säsong till av detta koncept.

Betyg: 5/10

The Name of the rose ( 1986 Italien/Frankrike )

Pax vobiscum ( frid vare med er ) råder inte direkt i det Italienska kloster som William av Baskerville besöker med sin lärljunge Adso för att delta i en teologisk diskussion. Munkar dör till höger och vänster och alla inneboende på klostret verkar ha något att dölja. Naturligtvis tror man att dödsfallen är djävulens verk men William som är aningen mer klarsynt än sina medeltida bröder anar att det ligger något av en mer jordisk karaktär bakom dåden.

Filmen är baserad på boken med samma namn av Umberto Eco. Då jag inte läst boken kan jag inte uttala mig hur väl adaption fallit ut men filmen är en bra medeltida deckare med lite filosofiska anslag. Nog har väl aldrig medeltiden varit så skitig och lerig men samtidigt otroligt vacker. Klostret verkar bokstavligen sjunka i ned i leran, folk klafsar kring i en brun sörja så fort de sätter skon/toffeln/sandalen (?) utanför dörren. Munkarna är tandlösa och missbildade, vanligt folk verkar ha badat i leran. Samtidigt är kostrets interiörer mycket vackra, madonnastatyer,och portvalv  är praktfulla, böckerna i klostrets bibliotek är är eleganta med fantastiska illustrationer. Detta gör The name of the Rose till en film full av kontraster. Andra exempel är Baskervilles logik mot kyrkans vidskepelse, och Adsos kärlek till en bondflicka mot inkvistorns hat och maktfullkomlighet.

Regissören letade länge efter skådespelare som skulle ge karaktär åt munkarna och det lyckades han väl med. Kända skådisar blandas med en hel del mindre kända men det är en lyckad blandning av karaktärer med Pearman som leadingman i groteskerier. Den enda man var tveksam till var faktiskt Connery som till slut fick huvudrollen. Nej skådespeleriet gör ingen besviken i filmen. Möjligtvis kan lösningen på mysteriet kännas lite fjantigt men i en medeltida värld och dess världsbild är det definitivt trovärdigt.

Regi:Jean-Jacques Annaud

Betyg: 7/10

Rashomon – Demonernas port ( Japan 1950 )

En samuraj har mördats i samband med våldtäkten på hans fru. Vad som egentligen har hänt är osäkert men  händelseförloppet berättas  i fyra olika versioner:  Mördarens, fruns, offret och ett vittne. Alla berättelserna skiljer sig åt mer eller mindre både i handling och motiv bland de inblandade. Frågan är bara vilken av de fyra versionerna som är den sanna?

En mycket intressant film, man skulle tro att det skulle bli tjatigt att se samma berättelse om och om igen men effekten är den motsatta. Jag ser hela tiden fram emot nästa vittnesmål undrandes över vad som ska skilja sig och vilket nytt perspektiv av händelsen som ska uppdagas. Överhuvudaget känns filmen ganska fräsch och nyskapande trots åldern på över sextio år. Fotot är vackert och filmen har en stämning och ett tempo som jag gillar. Stillsam men samtidigt händelserik.  Det som drar ned betyget är det minst sagt teatraliska skådespeleriet. Jag har mycket svårt för den sorten då skådespelarna ger ett intryck av att vara statister vars främsta uppgift är att levera repliker. Gesterna inom denna form av skådespelri har också en tendens att att bli för stora, skrattar man ja då skrattar man som att det gällde livet o.s.v. resutatet blir att jag inte riktigt kan ta personerna på allvar. Trots detta är det en bra film som har en intressant historia som slutar i en liten tänkvärd sensmoral. Rashomon har inspirerat till andra filmer och berättelser av liknande slag t.ex den animerade och högst rekommendabla ”Sanningen om rödluvan”.

Regi: Akira Kurosawa

Betyg: 7/10

Forbrydelsen ( 2007 danmark )

Har precis harvat mig igenom den nästan 20 timmar långa  danska kriminalserien, var det värt tiden? Serien handlar om utredningen av ett mord på en tonårstjej. Flickan har våldtagits och torterats för att sedan dumpats i en kanal. Mycket snart pekar spåren mot en politiker i Köpenhamns stadshus. Utredningen visar sig vara en svår nöt att knäcka men polisen Sarah Lund är envis och vägrar släppa fallet, trots att hon riskerar att förlora både familj och jobb.

Danska kriminalserier brukar hålla hög klass och trots en del invändningar som jag kommer till senare är Forbrydelsen ( Brottet på svenska ) en bra och engagerande serie med många bra skådespelare. Serien påminner faktiskt lite i sitt upplägg om den nyligen avsomnade 24 ( en favorit ), parallela handlingar och varje avsnitt slutar med några cliffhangers . Det som är mindre bra är kanske huvudkaraktären Sarah Lund ( Sofie Grobol ), jag känner inga poliser men hennes envishet är ibland riktigt irriterande då hon villigt torpederar hela sitt liv för fallet. Serien kan stundtals kännas lite för lång den hade mått bättre av att vara några avsnitt kortare. Att det finns en del genreklyschor, t.ex oförstående och korkade tjänstemän, kan jag leva med. En del kan irritera sig på att det finns ett helt garnnystan med lösa trådar när finalen är över, det stör inte mig, skönt att allt inte förklaras till punkt och pricka utan man får använda sig av sin fantasi och lite kreativitet för att få ihop alla pusselbitar. Gillar man kriminalserier lär man inte bli besviken på Forbrydelsen och för att svara på frågan om serien var värd tiden. Ett rungande JA!

Betyg: 7/10

True crime ( 1999 usa )

En avdankad reporter ( Clintan ) får ta sig an ett rutinuppdrag. Han ska bevaka en avrättning och skriva en kort blänkare om den dödsdömde fången. Det tar inte lång tid innan reportern känner att inte allt står rätt till. Kan det vara så att en oskyldig man kommer att avrättas? Kommer Clintan hinna skaffa fram bevis som stöder hans teori på mindre än ett dygn? Kommer reportern motarbetas av sin chef? Är ”True Crime” gjord efter thrillermallen 1A?

Som ni redan anat är inte det här en film där man får gnugga geniknölarna några oväntade överraskningar dyker inte upp och man kan i lugn och ro gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa i filmen, risken att missa något är obefintlig. Trots detta kan det faktiskt vara riktigt skönt att se en film av detta slag ibland och ”True Crime” är både välgjord och välspelad, tråkig blir den aldrig. Perfekt regnig dag film.

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Clint Eastwood, James Woods

Betyg: 6/10

Hemligheten i deras ögon (2009 argentina)

Domaren Esposito kan inte släppa ett mordfall på en ung kvinna som skedde för 25 år sedan. Fallet löstes aldrig tillfredställande och kom att förändra hela hans liv. När han går i pension så börjar han göra egna undersökningar av mordet. Esposito börjar fråga runt bland de inblandade som än är i livet och han kan kanske komma fram till en lösning .

Filmen vann oscar för bästa utländska film i år, riktigt så bra är den inte t.ex tycker jag att ”det vita bandet” är bättre. ”Hemligheten i deras ögon” kan nog bäst beskrivas som en romantisk deckare med filosofiska inslag. Störst behållning hade jag av karaktären Esposito som gestaltas bra av Ricardo Darin. Filmen hade gärna kunnat vara lite kortare orkar man bara förbi den halvsega starten så sugs man snabbt in i berättelsen som pendlar mellan dåtid och nutid.

Regi: Juan  Jose´ Campanella

Skådespelare: Soledad Villamil, Ricardo Darin

Betyg: 7/10

The no 1 ladies´ detective agency (2008 Usa m.fl)

När Precious far dör ärver hon 180 kor som hon omsätter  i pengar och startar en dektektivbyrå. Det går trögt till en början men sedan börjar fallen droppa in, bla en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen och ett försäkringsbedrägeri. Till sin hjälp har hon sin sekreterare som är ett nervknippe och den stabile mekanikern JLB.

Det här var en väldigt charmig och trevlig historia, Det är inte speciellt spännande och t.om lite larvigt ibland men det kan jag ha överseende med då det är så himla mysigt och trevligt. Jill Scott i rollen som Precious är ett fynd och den, för oss västerlänningar, exotiska miljön (Botswana)  gör nog att det hela verkar bättre än vad det egentligen är. Jag ser i alla fall fram mot kommande avsnitt.

Regi: Anthony Minghella

Skådespelare: Jill Scott, Lucian Msamati

Betyg: 7/10