Då har det blivit dags för den årliga musikalveckan. I dagarna sju får man stifta bekantskap med sjungande busschaufförer, problemfyllda tonåringar, helium och vibrato sång och annat som som hör genren till. Naturligtvis kommer veckan i dubbelupplaga då kompanjonen Sofia kör samma race på sin blogg Rörliga bilder och tryckta ord. Väl mött i vårsolen.
Jag är på resa österut under början av veckan så jag håller tummarna att bloggen lyder mina inställningar.
Jag vet inte riktigt hur de tänker på bolaget Filmstaden men de verkar ha kvar samma fåntrattar som SF hade som bestämmer bolagets filmrepertoar. Då jag som bekant inte bor i någon av landets största städer utan ur Filmstadens synvinkel i en håla med ca 90000 invånare fick inte filmer som Kursk eller The House that Jack built premiär. Tack för den Filmstaden.
Vi får väl se vilka filmer som går upp i min lilla stad i April. Följande filmer har jag lagt på min ”att se på bio” lista.
Shazam: Senaste DC-filmen. Av det jag sett verkar de baserat filmen på Geoff Johns serie. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att filmen är lika bra serien.
Jurtjyrkogården: En av mina favoriter av Stephen King. Filmmakarna verkar ha ändrat en del på historien. Till det bättre hoppas jag
Hellboy: Lite bekymrad är jag då man verkar ha stoppat in alltför mycket i filmen: Rasputin, The Blood queen och The Wild hunt m.m. Men förhoppningsvis funkar det.
Artic: Snö och is på film är aldrig fel även om det är sommartid.
Avengers: Endgame: Filmen alla har väntat på i ett år så även jag.
Det här var ju tråkigt och sorgesamt. Under dagen nåddes jag av den trista nyheten att Mark Hollis f.d sångaren i Talk Talk gått bort vid 64 års ålder. Han hade dragit sig tillbaka från offentligheten för si sådär 20 år sedan men jag har alltid haft hoppet att han kanske möjligtvis skulle få lust att knåpa ihop ett nytt soloalbum. De fem album gruppen gjorde är mycket bra och jag kan nog drista mig till att kalla både The Spirit of Eden och The Color of spring för mästerverk, musiken finns som tur kvar alltid en liten tröst.
Det blir lite fler filmer i som jag vill kolla in på bio denna månad:
Captain Marvel: Det är inte en av de superhjältar som hör till mina favoriter men Marvel har tidigare lyckats med att få halvljumma hjältar att växa på vita duken. När jag insåg att man blandat in The Skrulls i handlingen blev filmen desto intressantare. Det jag är mest bekymrad över är hur lyckad en föryngrad CGI Jackson kommer bli.
The House that Jack built: Den här filmen står och väger. Trier är alltid intressant men jag måste verkligen känna för att se en Trierfilm. Det är inget man bara slinker in i biomörkret och kollar in spontant. Matt Dillion, Sofie Gråbøl och Bruno Ganz lockar dock rejält till en titt. Vi får väl se och frågan är väl om filmen dyker upp i Karlstad.
Us: Även om jag var ganska så kritisk till en stor del av Peeles förra film så vart den i alla fall intressant och underhållande. Us verkar vara riktigt rälig och är nog den film som lockar mest denna månad.
Alla vet, Parning, Den skyldige och Helan & Halvan får vänta till stream/DVD men man kan ju alltid ändra sig.
Året började starkt med en hel del filmer jag verkligen ville se på bio februari månad är desto svagare. Det är en hel del rullar som är halvintressanta och jag kommer troligen att se dessa filmer men om det blir på bio? Tveksamt.
Escape room
, Happy death day 2 och The Prodigy verkar vara helt ok skräckisar men jag ska allt vara bra skräcksugen för att lämna tomtgränsen för deras skull.
Destroyer, Dogman, Bird of passage och White boy Rick är säkerligen jättebra filmer men det är rullar som jag föredrar att se i hemmets vrå.
Enda ”säkra” biofilmen denna något mellanmjölksaktiga månad får bli den amerikanska nyinspelningen på den norska, högst rekommendabla filmen En Iskall jävel. Här med Liam Neeson rollen som snöröjaren Nils Dickman (fast så roligt namn blev det inte i den amerikanska versionen men de var ganska så kluriga ändå) som går i klinch med maffian. Cold Pursuit heter den.
Till skillnad mot Fiffi så tänker jag försöka gå mer på bio detta år. Den främsta anledningen är att det kommer så himla många filmer jag vill se 2019. Jag var upp i över trettio stycken när jag kollande in lite lätt vad som skulle komma och fler lär det bli.
En annan anledning är att jag insett att film (oftast) är bäst på bio. Jag myser till i biomörkret och blir mer uppslukad av filmen än hemma. Nu är det som så att biopubliken i Karlstad tar hänsyn till andra i det offentliga rummet och personalen på Filmstaden är mycket trevliga, hjälpsamma och välkomnande. Hade jag däremot varit med om de upplevelser som en del bloggkollegor delat med sig av skulle jag absolut tveka i att överhuvudtaget gå på bio.
Mitt enda aber med biobesöken är de förbannande bioautomaterna man är hänvisad till. De krånglar och jag emot dessa av ideologiska skäl (be mig inte att förklara, detta är en filmblogg och tanken är att det ska vara trevligt på denna sida). Då Karlstad räknas som landsort drabbas man också av ledningens idioti i Stockholm (Kina?) då de inte riktigt verkar veta vad det är för bolag de sköter och gör reklam för massa filmer som sedan inte går upp – men senaste året har det blivit bättre. Vad jag minns är det bara Suspiria jag svurit över förra året.
Under denna rubrik Månadens bio kommer jag lista min målsättning över vilka biofilmer jag tänker se under månaden. Vilka det sedan blir är en annan fråga då tid, lust och distribution kan sätta käppar i hjulen. I januari blev det fem filmer jag vart sugen på.
Holmes & Watson: Vad jag tyckte om den får ni läsa på onsdag.
Vice: En film om Djävulens ställföreträdare på jorden, Dick Cheney, kan aldrig bli fel (hoppas jag).
Glass: En film jag väntat på sedan slutscenen i Split
The Mule: Har en del förväntningar på Clintans senaste
The Favourite: Maktspel och intriger samt Rachel Weisz lockar.
MCU-filmen Black Panther satte griller i huvudet på mig. Kritikerna gick överlag banans och hyllade filmen som ett mästerverk och det är t.om tal om Oscarsnominering. När jag såg filmen blev jag lite konfunderad. Vad var det som gjorde att just denna film var så mycket bättre än resten av MCU-filmerna? Som så skiljer sig inte Black Panther speciellt mycket från de andra filmerna i MCU. Det är en ganska så ordinär superhjältestory där skillnaden från övriga Marvelfilmer är väl att den utspelas i huvudsak i Afrika, att alla andra rollfigurer än huvudpersonen är avsevärt intressantare då Chadwick Boseman i rollen som Black Panther är ganska så intetsägande, man lyckas trolla fram två riktigt bra skurkar (som man dumt nog tar kål på)i form av Killmonger och Klaw samt att de flesta skådisarna är färgade.
Min gissning är att kritikerna tappade konceptet och höjde filmen till skyarna pga av det sistnämnda. Klart att det är kul att Hollywood vågar satsa en massa miljoner på en film med afroamerikaner i bärande roller men blir det automatiskt en bättre film av den anledningen? Nej att påstå det är lika fördomsfullt som att hävda att färgade skådisar är sämre än vita eller att män är bättre regissörer än kvinnor. Problemet är att man inte ger folk chansen.
Det kan vara som så att det egentligen är filmernas finansiärer som är onödigt ängsliga. Vanligt folk bryr sig nog inte, avgörande för om man går och ser en film eller inte beror nog mer på om den verkar vara bra, inte skådisarnas hudfärg. Att sedan kritikerna förblindas och springer i flock likt gnuer är deras problem. Själv lyssnar jag numera mer på vad folk tycker om film på poddar och bloggar, de brukar vara bättre på att recensera film än de s.k proffskritikerna.
Jag är den första att tycka att det är fel att se till hudfärg när en film ska göras. Whitewash eller blackwash är förkastligt när det görs för att man är rädd att publiken kommer dissa en film pga skådisarnas hudfärg. I min bok gäller det att få en bra skådis till rätt roll sedan skiter jag i personligen vilken färg han eller hon har på skinnet.
Tråkigt nog är det inte så i verkligheten. I Scotts Mosesfilm som kom härom året spelades huvudrollerna av vita skådisar då man inte trodde filmen skulle få en publik om man valde folk med historiskt rätt hudfärg. Följden blev att hela ensemblen i den filmen såg ut att ha badat i brun utan sol. Denzel (smile and wold smiles with you) Washington förhandlade bort en hångelscen med Julia Roberts i rullen Pelikanfallet då han var rädd att den svarta publiken skulle misstycka så visst finns problemet med att man ser till hudfärg.
Ett exempel på att hudfärg inte spelar någon roll är Michael Clarke Duncan och Vincent D’Onofrio som båda är båda suveräna i rollen som Kingpin dvs de är rätt skådisar på rätt plats och gör ett bra jobb och deras hudfärg spelar ingen roll och vem stör sig på att Red i Nyckeln till frihet spelas av Morgan Freeman (i boken är han en rödhårig irländare)?
Jag hoppas att filmbranschen skulle bli lite mer vågad och ge folk jobb utifrån deras kompetens, tänk så många bra skådisar man skulle kunna få bekanta sig med. Jag hoppas också att kritiker slutar att förväxla intentioner med kvalitet och vågar börja tänka lite mer självständigt och inte vara så förbannat ängsliga över vad andra tycker.
Sommartid, våren verkar vara på inmarsch och då blir det som vanligt musikalvecka på bloggen. Och inte bara här! Även Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord är med m.a.o allt är precis som vanligt. Det blir en salig blandning av odjur, trallvänliga soldater, märkliga framtidsvisioner och deprimerade rockartister m.m. Varsågoda!
P.S Jag låter bloggen sköta sig själv då jag under en vecka far mot sydligare breddgrader och firar in vårens ankomst tillsammans med avdankade gatumusikanter, taffliga shower och tribaltatuerade Britter samt äter på hak där de har bilder på maten så man vet vad man får. Härligt!
Ljuset i tunneln, existerar det ens? Jodå kring den 8:e juni 2018 lär jag förhoppningsvis få pusta ut då jag vinkar iväg eleverna och sommarlovet startar. Fram tills dess är det bara att glida med så gott det går. Det som blir lidande är väl då bloggen men inte så lidande att det blir en paus. Jag skriver helt enkelt när jag har tid men ska försöka få till åtminstone ett eller två inlägg av varierande längd per vecka – det känns bäst så för ögonblicket.
Då var det dags igen för den årliga begivenheten på denna blogg, nämligen skräckfilmsveckan. Som vanligt bjuds det på spöken, mördare och monster från världens alla hörn. Som vanligt har även bloggkollegorna Fiffi och Sofia sina skräckveckor, i det senare fallet månad! Hoppas ni får en del tips på rysliga filmer.
Jag smygstartar redan idag med en kort liten video som troligtvis borde benämnas psykologisk skräck. Ska jag vara ärlig har jag inte klarat av att se hela videon då jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt när jag ser och hör eländet. Pernilla Wahlgren, barn som inte kan mima till en usel låt och allt är glaserat med någon form av sockersött myspys. Hur tänkte man i kommunen när detta beställdes och beslutades? Resultatet torde vara kontraproduktivt för efter att sett denna skräckvideo vill jag inte sätta min fot på Lidingö och än mindre flytta dit. Om jag redan bott på Lidingö hade jag likt islänningarna ställt mig utanför kommunhuset, bankat på grytlock och krävt att den skyldige gett sig tillkänna.
Jag anar att de ansvariga fattat att de skitit i det blå skåpet då man har stängt av kommentarfunktionen på Youtube. Se kortfilmen på egen risk för när man väl sett den lär man aldrig glömma eländet. Vill också passa på och ”tacka” min dotter för detta hiskeliga tips.
Det är lite mycket nu på både ena och andra hållet och jag finner inte orken att skriva om film och annat för stunden. Därför blir det dags för en paus i bloggandet för att hinna med allt det där andra som man måste göra. Lagom till skräckfilmsveckan planerar jag att starta upp – nu gäller det bara att hitta sju skräckisar som är värda att skriva om.
Ha det gott på återseende!
Då var det dags igen. Musikalvecka för 5:e året i rad! Under veckan kommer det b.la att bjudas på gängkrig, påmålade mustascher, bisarra hattar, Lill-Babs och massor med sång och annat som hör genren. Som vanligt görs veckan tillsammans med Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord och hon har en hel del spännande rullar i sin repertoar. Det kommer upp en ny film var dag hela veckan! Varsågoda!
Så har än ett år passerat och det är dags för den sjunde skräckfilmsveckan i ordningen, denna gång med galna barnvakter, cheerleaders, demoner och annat smått och gott. Med på tåget är som brukligt Fiffi och Sofia. Det blir skräckfilm hela veckan med dubbla inlägg på onsdag och fredag och förhoppningsvis får ni ett tips eller två. Välkomna.
Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen men för det här trevliga sällskapet gör jag naturligtvis ett undantag.
Purslaine har släppt sin första singel Cinnamon freckle OCH spelar på The Bull bar nu på fredag 8/7. Mitt tips är om man bor i eller kring Karlstad – lår grillen stå och åk och lyssna på lite skön musik istället. Låten finns att lyssna på här.
När jag ändå är i farten och tipsar om musik: Lillebror Marcus finns numera att lyssna på i Spotify. Hans (inte lika muntra musik) finner ni här.
