Gott nytt år

Billy Corgan i hår och passande tröja för säsongen får avsluta detta annus horribilis men hur som haver: Gott nytt år

Studioversionen

 

 

 

Skräcksfilmsvecka

Ja då var det än en gång dags för en av årets begivelser på denna blogg nämligen Skräckfilmsveckan. Var dag nästa vecka presenteras en skräckfilm. Det blandas friskt från världens alla hörn. Det är en blandning av hemska svampar från Sydafrika till maskerade småstadsmördare och marockanska demoner. Precis som vanligt görs veckan i samarbete med Sofia som denna oktobermånad ihärdigt betar av filmer och tv-serier som baseras på författaren Stephen King. Vi ses i höstmörkret.

Filmitch filosoferar: No time to die

Vill redan här varna för massiva spoilers.

Som jag skrev tidigare i veckan är No time to die en bra actionfilm men som Bondfilm dras den med en hel del problem. Jag får nog beteckna mig som ett fan av James Bond och hans värld däremot är hör jag inte till den gruppen Bondkonservativa som kippade efter andan när M byttes ut mot en kvinna eller skakade unisont på huvudet när 007 blev blond. Man kan ändra på en hel del i filmerna om Bond men inte på själva fundamentet som man nu gjort iom No time to die.

Hur man ser på Bond är naturligtvis olika, en del ser honom som en cool snubbe som är med i underhållande filmer andra som en sexistisk övervintrad dinosaurie. För mig är 007 en nostalgisk anakronism som mer eller mindre är den samme i en föränderlig värld. Han är mystisk, plågad och lever hela tiden på gränsen. Det som alltid lockat är just detta att man aldrig riktigt helt får lära känna karaktären han är lite av en gåta. En annan sak är det märkliga förhållandet till tid – världen förändras men Bond mer eller mindre består. Han dyker upp med några års mellanrum på bioduken och försvinner sedan en tid men återkommer alltid. Saker sker i Bonds universum men som rollfigur befinner sig 007 mer eller mindre i status que. Just detta är viktigt för mig. Jag kan köpa ganska breda ramar inom denna värld men oföränderligheten är viktig det är det som gör Bond tidlös.

Om man skulle se logiskt på människan Bond torde det vara ganska självklart att namnet och 007 beteckningen inte står för en och samma person. Hur skulle man annars kunna förklara de personlighetsförändringar som Bond uppvisat under åren? Deprimerad agent (Dalton) eller glad gamäng (Moore) ? Möjligen att James Bond lider av någon bipolär åkomma som har decennielånga toppar och dalar. Producenten Broccoli däremot har i alla år envist hävdat att Bond alltid är densamme från Dr.No till No time to die. Ett uttalande som nu blir intressant att se hur man ska följa upp pga de val man nu gjort i senaste filmen.

Jag har nämligen två stora problem med No time to die. Dels att det visar sig att Bond har en dotter och dels att han dör i slutet av filmen. Problemet med dottern är att där och då försvinner en del av Bond mystiken. När barn kastas in i filmer blir tonen på en gång en mer familjär och Bonds fall krackelerar illusionen av den ensamme agenten. Kvinnor kan komma och gå i Bonds värld men ett barn består. Indiana Jones blev t.ex avsevärt tråkigare och mindre intressant när han fick en son. Lika lite som jag kan se The Punisher kasta boll med en unge (vilket faktiskt hände med resultatet att jag skippade den tv-serien) kan jag se denna själsligt trasige agent gulligulla med en unge. Bondfilmerna har klarat sig ypperligt i 50 år utan att blanda in barn trist nog kunde man inte motstå den frestelsen till slut.

Nu har iofs Craig porträtterat Craig som mer mänsklig och skör än sina föregångare men att ha en dotter blir ett allt för stort steg. Ska jag vara ärlig känns det mer som en sak manusförfattarna stoppat in bara för att ge mer uppmärksamhet till filmen och på ett konstlat vis höja insatserna för Bond.  I en vanlig actionfilm funkar detta för mig men inte i en Bondfilm. Iom att 007 numera är pappa tappar figuren en stor del av sin mystik och blir en hjälte bland andra.

Vem står på tur att bli nye 007?

Jag förstår att frestelsen att låta Bond dö i slutet av filmen är stor. De ger ett prydligt avslut till Craigs era, det blir en snackis och får folk än nyfiknare på nästa film. Om man tänker till har man då tre vägar att gå. Antingen att Broccoli ändrar sig och säger att 007 numera är ett nummer. Då blir det en känsla av efterkonstruktion för att rädda sig från det hörn man målat in sig.

Om Bond dör försvinner också en del av myten med figuren,. Den som axlar manteln kommer alltid att kännas som ”ersättaren” som egentligen inte är den riktige Bond. Man kan också lösa det med att låtsas som det regnar. Ok han ”dog” i förra filmen men nu är han tillbaka. Denna lösning skulle dock göra att slutet i No time to die bara blir ett slag i luften och kan då jämföras med en halvtafflig jump-scare. Det jag tror kommer ske är att man gör en reboot av karaktären men ska då det som hänt tidigare räknas? Förvirrande och ett bevis på att man bara varit ute efter att chocka sin publik. Jag hoppas verkligen att Broccoli har en plan för hur hon vill gå vidare med James Bond och inte bara lät sig frestas av ett kortsiktigt bombastiskt slut.

Hade jag vetat att No time to die varit det absoluta sista Bondfilmen hade jag köpt hans död och faderskap men som fallet är nu känns ungen malplacerad och 007s död bara som ett försök i att boosta filmserien. Jag kan förstå de som gillar sin agent mer som en människa av kött och blod. Jag tycker dock man har lyckats bra med detta under årens gång – ibland med bättre resultat (Craig, Dalton) ibland med sämre (Moore, Brosnan) – men om han blir för mänsklig är det inte längre Bond utan en actionhjälte bland andra och vad är då anledningen att se en Bondfilm om Bondkänslan devalverats?

Vilken väg 007 kommer ta vet jag inte men klart att jag följer agenten på vidare äventyr även om en del av myten krossats och magin flagnat.

På bio: Augusti

Pga av coronan och stängda biografer la jag denna denna sektion på is men nu när restriktionerna har lättat så kör jag igång igen. Sista söndagen i varje månad listar jag de biofilmer jag finner intressanta. Augusti har en hel del rullar som lockar mitt intresse.

Suicide squad

Den nya Suicide squad vekar vara en härlig hejsan-svejsan film. Bra skådisar och man verkar ha släppt Znyder och han hans erbarmliga murriga och pretentiösa slo-mo stil. En rulle där en av rollfigurerna heter The Polka dot man väcker ett visst intresse.

 

 

Candyman

Ok det är en remake på en klassiker men jag är svag för skräckisar och det har gått ett par decennier sedan sist så intresset finns för att se om man kan åstadkomma något nytt.

 

 

 

The Green Knight

Vet inte speciellt mycket om filmen men filmbolaget A24 brukar släppa intressanta rullar. Jag anar att det rör riddare och Kung Arthur – det räcker långt speciellt då Guy Richie lyser med sin frånvaro.

 

 

Freeguy

Har nästan alltid tid över till Ryan Reynolds. Näst efter Dwyane Johnson är han den skådis som sprider mest trevnad omkring sig när han dyker upp på vita duken.

 

 

 

Tigers

Sportfilmer är jag svag för och det är lite spännande med en svensk sådan. Speciellt då handlingen verkar vara lite annorlunda mot vad man är van vid inom genren.

 

 

 

De bästa åren

Grundstoryn verkar oroande lik Scolas Vi som älskade varann så mycket, om det är en nyinspelning eller inte vet jag ej. Trots detta brukar Italiensk filmleverera så om rullen dyker upp i Karlstad är det inte omöjligt att jag tar en titt.

Musikalvecka!

Ja ni läste rätt! för nionde året på raken kör jag och Sofia en musikalvecka. Var dag hela veckan presenterar vi en varsin musikal på våra bloggar. Som vanligt startar vi med en gemensam film på måndagen för att sedan dra iväg åt olika håll i denna ibland lite smått märkliga genre. I år skriver jag b.la om präktiga surfare, talande falkar, och en livslevande vaxdocka som sjunger som sagt genren är lite märklig. 

Imorgon kör vi igång

 

Skräckfilmsvecka

Det är än en gång dags för en av årets begivenheter här på bloggen nämligen skräckfilmsveckan. Även detta år samkör jag med Sofia som har ett tema med slasherfilmer på sin blogg.

Var dag under den kommande veckan bjuds det på en skräckfilm. I år har jag försökt att plocka filmer från världens alla hörn så det blir b.la Tyska häxor, Kanadensiska parasiter och griniga krokodiler från Australien och lite annat smått och gott som hör genren till.

Det blir inte heller någon veckans låt men jag kastar in Lanas sköna cover på Donovans låt Season of the witch som extra bonus.

Ha en mysryslig vecka på er

Ennio Morricone (RIP)

Det här var ju tråkigt när en av världens mest hyllade kompositörer gick ur tiden häromdagen. Jag brukar inte lyssna speciellt mycket på filmmusik då musiken många gånger behöver bilderna för att helt komma till sin rätt men det finns några undantag. Morricone var ett av dem.

Det blir en liten hyllning till kompositören med fyra av hans verk. Jag skulle nog med lätthet kunnat valt tio men jag valde fyra personliga favoriter där hans musik lyft filmen ett snäpp eller två.

 

 

Musikalvecka

Ja då var det den där tiden på året igen nämligen annandag påsk och start för musikalveckan 2020 tillsammans med bloggkollegan Sofia. Var dag under veckan blir det musik i alla dess former. Det blir sjungande riddare, traktoraction, klämkäcka damer och rysliga hippies och en hel del till. För att komma i rätt stämning får Hugh Jackman visa några moves. I morgon kör vi igång!

MEN om man inte kan hålla sig från att kasta sig in i musikalernas värld så finns Jesus Christ Superstar att se på SVT play där bla Johnny Legend och Alice Cooper medverkar. Inte den bästa versionen av musikalen men definitivt klart godkänd.

Månadens filmer: Mars

Det ser skralt ut på bioprogrammet i Mars men ett par rullar har jag trots allt lyckats skaka fram.

A Quiet place II: Emily Blunt är alltid sevärd och även om jag inte var överförtjust i första filmen så känns uppföljaren intressant.

 

 

 

Mulan: Brukar inte vara speciellt förtjust i Disneys nyinspelningar men denna verkar vara maffig och skådisar som Jet Li, Donnie Yen och Gong Li lockar en hel del.

 

 

 

Kanske möjligtvis så ger jag filmerna The Lodge & Bloodshot en chans på stora duken men bara kanske.

Filmer på bio: Februari

Den första halvan av februari ser klen ut men det tar sig mot slutet av månaden. Men jag har en och annan film kvar att se från januariutbudet b.la 1917.

 

 

La Belle epoque: Handlingen tilltalar mig och Daniel Auteuil är en skådis som jag uppskattar. Frågan är om rullen kommer till Karlstad?

 

 

 

The Gentlemen: Guy Richie verkar vara tillbaka i god form och det var länge sedan sist typ 2008 och filmen RocknRolla.

 

 

 

 

Richard Jewell: Clint Eastwood brukar leverera och filmen har en hel del bra skådisar.

 

 

 

 

The Invisible man: Verkar vara en smårafflande film och det kan duga gott för stunden.

Månadens filmer: Januari

Ett filmår är snart slut och ett nytt ligger i startgroparna. 2019 hade en hel del rullar jag ville se på bio. Nu blev det som så att jag inte såg alla filmer av olika skäl men det blev en hel del biobesök. Det finns en och annan film jag vill se under 2020 så jag fortsätter med att varje månad lista de filmer som åtminstone lockar till en titt.

The Grudge. Behöver världen en ny The Grudge? Svaret på den frågan är nog nej men jag är ändå lite nyfiken på att se vad de totat ihop.

 

 

 

Jojo Rabbit: Verkar kunna vara en kul film, ibland funkar regissören Taika Waititi humor för mig och ibland inte alls.

 

 

 

The Color out of space: Denna lär inte gå upp i landsorten Karlstad men man kan aldrig veta. Kombinationen Cage+Lovecraft+Richard Stanley är lockande även om jag anar att resultatet säkerligen kan diskuteras.

 

 

1917: En rejäl krigsrulle som utspelar sig under 1:a världskriget känns intressantare än det kanske låter. Mendes bakom kameran och en hel del bra skådisar framför den b.la favoriten Mark Strong.

 

 

 

Cats kanske någon undrar över. Låt oss säga som så: Jag har inte hämtat mig än efter att ha sett trailern som var mer skräckinjagande än förra årets samlade skräcksfilmsproduktion. Men i ett svagt ögonblick kanske jag kastar bort en hundring för svaret på frågon om filmen verkligen är så dålig som den verkar.

Månadens bio: December

Uj det var tunnsått denna månad – då jag inte är speciellt sugen på en Ledin musikal (trailern ger mig rysningar), kallsinnig inför Frost 2 så är det enda som möjligtvis kan få mig att lämna min röda fåtölj den nya Star wars filmen och kanske nyinspelningen på Black X-mas men i det fallet lär originalet vara svårslaget så varför ens bry sig?

 

Månadens film: November

En hel del halvintressanta rullar som jag nog väljer att se i hemmets vrå men två filmer lyckades jag trots allt skaka fram.

The Nightingale verkar vara en film som passar mig frågan är bara om den går upp i Karlstad?

 

 

 

Knives out har Ana de Armas i rollistan och måste därför följaktligen ses.Som en liten bonus verkar filmen även vara underhållande.

Skräckfilmsvecka

För 10:e året på rad är det dags för den återkommande skräckfilmsveckan. I år blir det lite tunnare än vanligt då Fiffi avslutat/pausat sin blogg. Helt ensam är jag inte då Sofia håller mig i handen under denna rysliga vecka.

Det blir som vanligt en mix med räliga djur, mördare och andra tråkigheter som drabbar folk som är på fel plats vid fel tillfälle. Jag brukar försöka mixa med filmer från andra länder än USA men i år blev det av någon dunkel anledning bara amerikanskt så polska demoner, hämndlystna fransyskor, japanska spöken och blodtörstiga argentinare får vänta på sin tur – för den kommer var så säker – bara inte under denna vecka.

Rys på.