Höstpaus

Det är lite mycket nu på både ena och andra hållet och jag finner inte orken att skriva om film och annat för stunden. Därför blir det dags för en paus i bloggandet för att hinna med allt det där andra som man måste göra. Lagom till skräckfilmsveckan planerar jag att starta upp – nu gäller det bara att hitta sju skräckisar som är värda att skriva om.

Ha det gott på återseende!

Annonser

Musikalvecka

Då var det dags igen. Musikalvecka för 5:e året i rad! Under veckan kommer det b.la att bjudas på gängkrig, påmålade mustascher, bisarra hattar, Lill-Babs och massor med sång och annat som hör genren. Som vanligt görs veckan tillsammans med Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord och hon har en hel del spännande rullar i sin repertoar. Det kommer upp en ny film var dag hela veckan! Varsågoda!

Skräckfilmsvecka

poster-frame-history1

Så har än ett år passerat och det är dags för den sjunde skräckfilmsveckan i ordningen, denna gång med galna barnvakter, cheerleaders, demoner och annat smått och gott. Med på tåget är som brukligt Fiffi och Sofia. Det blir skräckfilm hela veckan med dubbla inlägg på onsdag och fredag och förhoppningsvis får ni ett tips eller två. Välkomna.

Musiktips

Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen men för det här trevliga sällskapet gör jag naturligtvis ett undantag.

3140948_800_450 (1)

Purslaine har släppt sin första singel Cinnamon freckle OCH spelar på The Bull bar nu på fredag 8/7. Mitt tips är om man bor i eller kring Karlstad – lår grillen stå och åk och lyssna på lite skön musik istället. Låten finns att lyssna på här.

När jag ändå är i farten och tipsar om musik: Lillebror Marcus finns numera att lyssna på i Spotify. Hans (inte lika muntra musik) finner ni här.

 

Filmitch filosoferar: Batman vs Superman/Dc vs Marvel

Auguste_Rodin_-_Grubleren_2005-03För ett par veckor sedan såg jag actionsuperhjältespektaklet Batman vs Superman. Det fanns mer att ogilla än att gilla med filmen. Minus var b.la: Snyders regi, alldeles för lång speltid, Lex Luthor som fnittrande dåre, plotthål så stora att man kunde köra igenom dem med häst och vagn samt lite annat smått och gott.

Det som var bra var: Jeremy Irons som Alfred, Gal Gadot som Wonder Woman och (trumvirvel) Ben Affleck som Batman. Allt som allt hamnar filmen på en svag 4/10 i betyg. Det som intresserade mig mer än filmen var dock varför superhjältefilmer som baseras på DC:s tidningar är så mycket allvarligare och mörkare än motsvarigheterna från Marvel? Som vanligt när det rör Filmitch filosoferar ger jag inga svar bara svammel och lösrykta teorier.

Avengers2020First1

Ett enkelt svar är att DC vill distansera sig från Marvel och väljer att ta en mer seriös approach på sina superhjältar. Jag tror däremot att svaret på frågan är lite mer komplicerat och kan återfinnas i hur hjältarna skildras i serietidningarna. Skillnaden är stor när man kollar på hur hjältarna framställs. I Marvel är det människan Peter Parker som klär ut sig till Spindelmannen, Fantasic Four är främst en familj om än med superkrafter och tom en gud som Thor har/hade en hemlig identitet som den halte läkaren Donald Blake. I DC däremot är det Superman som klär ut sig till Clak Kent och tom en vanlig dödlig som Bruce Wayne är mer Batman än Wayne. Detta gör att Marvels hjältar i mångt och mycket blir mer mänskliga. Peter Parkers problem med hyran kan ibland vara en viktigare story än att fånga in Electro men det är inte ofta man får läsa om Bruce Waynes affärsproblem.

batman_v__superman__dawn_of_justice_poster_3_by_jonesyd1129-d8s0mww

Oftast är DC hjältar lite mer stiffa och  de behandlas i mångt och mycket som överjordiska och mytiska. Superman och Wonder Woman är iofs detta men även ”vanliga” människor som The Flash och Green Lantern har under årens lopp fått en närapå gudalik status. The Flash har en förbindelse med något som kallas ”the speed force” och Green Lanterns ring är mycket mer än ett coolt vapen (jag förenklar lite här då jag inte vill nörda ned mig totalt).

Om man nu ser sina seriehjältar som halvgudar är risken stor att även filmerna bli därefter dvs mer allvarliga, seriösa, fulla med religiös symbolik och tyvärr på köpet lite väl skitnödiga. I Marvels filmer finner hjältarna att det är lite roligt att vara just superhjältar medans de hos DC drivs mer av plikt och ansvar.

I rättvisans namn är det bara två hjältar man hitintills fått ta del av än så länge när det rör DC och vare sig Superman eller Batman är några muntergökar fast å andra sidan är vare sig Wonder Woman eller Aquaman individer som slår klackarna i taket så den allvarliga och mörka tonen lär hålla i sig. Det främsta skälet beror nog på att filmerna från DC har gått bra, om det är nyhetens behag eller biopublikens gillande kvarstår dock att se.

screen-shot-2013-04-08-at-1-22-09-pm

Jag kanske låter kritisk mot DC:s  hjältar men paradoxalt nog så föredrar jag Marvels filmer men om jag ska välja att läsa en serie tar jag DC i nio fall av tio men anledningen till det har andra skäl som jag inte går in på här och nu. En annan intressant diskussion är Snyders val att anamma den mer fascistiske Batman som Frank Miller skildrat och om det har ett samband med att Snyders politiska åsikter men den diskussionen får vänta till en annan dag.

The Filmitch Mellanöstern challenge

Ett citat från filmen The Best little whorehouse in Texas får inleda helgens minitema:

Female Reporter: Governor, what do you think of the, the crisis in the Middle East?

The Governor: I was sayin’ just this morning at the weekly prayer breakfast, in this historic capital, that it behooves both the Jews and the Arabs to settle their differences in a Christian manner!

The Filmitch Mellanöstern challenge har sin bakgrund i att jag dumt nog, för vilken gång i ordningen vet jag inte, obetänksamt kastade en handske som plockades upp. Denna gång var det bloggaren Jojjenito som snappade upp den.  Efter en ordväxling i hans kommentarsfält bad jag honom att lista tre filmer jag skulle se som rör konflikten i Mellanöstern. Det gjorde han och resultatet är denna helgs filmval.

network

Bilden ovan är det främsta skälet till att jag ogärna ser filmer som rör s.k islamister och kriget i Mellanöstern. Det är en så komplicerad historia där jag inte har en susning i vad som är sanning eller lögn. Hela konflikten präglas av ett ”å ena sidan å andra sidan” resonemang där den enda sanningen är att våld föder våld. Detta gör att jag har svårt att sympatisera med karaktärerna i de filmer jag sett som rör denna genre då de mer eller mindre är lika goda kålsupare. Filmernas kvalitet varierar från att helt ignorera bakomliggande orsaker till att vara ren och skär propaganda. En annan orsak till mitt motstånd är att konflikten är fortfarande dagsaktuell och känns helt enkelt för nära inpå för att jag ska kunna avnjuta en film när jag bara behöver slå på nyheterna för att se dödandet som sker i islams eller demokratins namn.

Jag tänker inte utveckla mina tankar mer om denna sak då detta först och främst är en filmblogg – politik gör sig bäst i diskussioner IRL anser jag men jag ville ge en liten bakgrund som förhoppningsvis ger en någorlunda förklaring till varför jag har svårt för filmer som rör detta område. I värsta fall har jag bara ökat på förvirringen med mitt svammel. Hur väl Jojjenitos förslag på filmer står sig får ni svar nu i helgen.

 

 

Musikalvecka

013Så var det dags igen för ett av denna bloggs årliga event nämligen musikalveckan! En del läsare spritter ut i glädjerop andra springer som skållade råttor. Oavsett vad man tycker kommer jag och min partner in crime Sofia att servera en härlig blandning av sjungande sjömän, en skelögd Jesus, fallna kvinnor och annat smått och gott under den kommande veckan. Välkomna att hänga med på färden.

Filmitch filosoferar: Star wars del I – III

Auguste_Rodin_-_Grubleren_2005-03Efter att ha sett den nya Star wars filmen och efter att ha läst om de sex tidigare filmerna hos bloggkollegorna Fiffi, Henke och Jojjenito började en ohälsosam tanke gro: Var verkligen The Phantom menace, The Clone wars och Revenge of the Sith så dåliga? Jag hade faktiskt inte sett filmerna sen de gått på bio. Att sedan sitta och strö kommentarer kring sig om hur dåliga filmerna är när man inte sett de på ett decennium är inte det att ta sig vatten över huvudet? Man kan faktisk ändra sig i både smak och tyckande – åsikter i är inte huggna i sten. När jag var barn åt jag inte sill – det gör jag nu bara för att ta ett exempel på hur smaken kan ändras. Tyvärr lockade jag in mig själv i fördärvet och tillbringande dryga sex timmar med något som måste beskrivas som bland det sämre jag sett – åtminstone om man tar hänsyn till de resurser filmmakaren hade tillgodo.

Att skriva om hur usel denna trilogi är lika onödigt som att piska en död häst. Filmerna har iofs oförtjänt höga betyg på IMBD men jag undrar om det inte är Lucas som anställt massa folk som sitter och boostar filmernas betyg. Intressantare är att försöka begripa hur det kommer sig att filmerna är så dåliga. Trilogin hade en budget på över 300 miljoner $, kompetenta skådisar (med ett och annat undantag) samt erfaren personal. Egentligen är det inget större fel på själva storyn och man har med en hel del bra karaktärer och coola scener men någonstans har det gått fel.

should-they-remake-the-prequels-jpeg-306690

Den första trilogin (del IV – VI) funkar ganska bra. Nu är jag inget jättefan av Star wars men jag kan begripa varför de tre första filmerna blev ett fenomen. Jag begav mig ut på nätet och det krävdes ingen Sherlock Holmes för att begripa hur allt hängde samman. Den första Star wars filmen är hoprafsad av massa idéer från andra filmer och serier från Lucas ungdom och är redan -77 en nostalgitripp. En tilltalande sådan ska tilläggas men det räcker inte som förklaring. Allt pekar på att det tydligen var Lucas fru som räddade filmen från att bli ett magplask. Ju mer man läser inser man att Lucas inte har/hade någon som helst insikt över vare sig dramaturgi eller mänskliga känslor (hade han inte lyssnat på sin fru hade filmen tydligen mest handlat om robotar). De övriga två filmerna var det andra som regisserade men när frun lämnade Lucas för en glaskonstnär mellan del V och VI började det gå utför (Ewoker?). Hon var dock med och klippte sista filmen men hur mycket Lucas lyssnade på henne förtäljer inte historien.

Kanske var det som så att Lucas innerst inne visste att det inte var hans förtjänst att filmerna blivit en sådan succé. Kan det vara som så att detta plågade leksaksfabrikanten  sena nätter medans hans exfru förlustade sig med en glaskonstnär? Det kanske är så enkelt att del I -III är en desperat mans försök att visa världen att han minsann kan själv? Om det likt filmerna varit en saga hade naturligtvis de nya filmerna överträffat de gamla men nu blev det tvärtom och Lucas bevisade en gång för alla att han bör syssla med leksaker och inte filmer. Det finns ingen att skylla på än Lucas då han drar hela lasset själv manus, regi och produktion och avslöjar därmed sin inkompetens.

Mitt största problem med de nya filmerna är inte all CGI, Hayden Christensen eller Jar Jar Binks utan att de är regisserade av en individ som inte förstår sig på människor. Det förklarar troligen valet av Binks och Christensen för i Lucas universum är troligen Binks rolig och Christensen en duktig skådis.

Resultatet blev att jag fick tillbringa sex timmar tillsammans med en man som försökte bevisa något han inte är nämligen en bra filmmakare. Att Lucas däremot är en duktig affärsman ska man inte sticka under stol med. Elaka tungor hävdar att han gjorde om den ursprungliga trilogin  av den anledningen att de då per definition blev nya filmer och exfrun inte kunde ta del av framtida inkomster sant eller inte, men det är smart drag om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: George Lucas

Betyg: 1/10 på alla tre filmerna.

Det blev ett långt inlägg men jag har alltid hyst ett stort intresse för glaskonst. På fredag blir det en trevlig film istället och då är det ett nytt år så jag passar på att önska alla läsare och bloggkollegor GOTT NYTT ÅR.

 

Skräckfilmsvecka

3 witches and cauldronDå var det den där tiden på året igen då det är dags för långköraren skräckfilmsveckan, sjätte året! Det blir (nästan) precis som vanligt: Äldre och nyare filmer, kannibaler, snabbköpsmördare, demoner, spöken och varulvar i en härlig blandning. Tyvärr har jag inte hittat någon monstergris detta år men en vandrade salamikorv kanske duger istället (den som läser lär bli varse).

Nytt för i år är två saker: Fredag till sördag blir det dubbla recensioner, en på morgonen och en på eftermiddagen. Jag sitter på ett berg sedda skräckisar där många platsar för ett eget inlägg. Resten av filmerna får jag pytsa ut fram till jul.

Den andra nyheten som är än trevligare är att bloggaren Sofia som driver Rörliga bilder och tryckta ord är med detta år. Tillsammans med Fiffi blir det extra många skräckisar denna Halloweenvecka. Imorgon kör vi igång!

Filmitch sex år

tumblr_mfziq4br4J1r3czd7o1_500Åren flyger förbi och i helgen var det sex år sedan jag startade den här bloggen. Det blir en något knackig start på bloggens sjunde år då hårddisken kraschade och mina fingrar är alldeles för stela och feta för att en mobiltelefon skulle kunna tjäna som tangentbordssubstitut. Samtidigt som datakrånglet inträffade startade jobbet igen och jag var i det närmaste att likna vid en zombie under första veckan men nu kör jag igång igen och hoppas ni är med på färden.

Några nyheter bjuds det inte på -inga storslagna teman eller gigantiska projekt är planerade inom den närmsta framtiden. Naturligtvis blir det en skräckfilmsvecka men mer spännande än så blir det nog inte.

Höstens bioprogram ser sisådär ut man får nog blicka mot tv-skärmen för att hitta något intressant. Brittiska Howl samt Kanadensiska Bite verkar båda intressanta och med lite tur blir det en dubbel Eli Roth framåt höstkanten. Den film som gett mig mest ståpäls på senare tid är dock den ryska Guardians. Än så länge verkar det bara existera en teasertrailer men vilken trailer sedan – det vattnas redan i min mun.

Nåväl hösten är här. Nu kör vi!

Datakrasch

Måndagen var en ovanligt svart dag – jag började jobba, vädret var vackert (det vill jag inte att det ska vara när jag tvingas göra något produktivt) och spiken i kistan var att min dator totalhavererade. Detta gör att min aktivitet på bloggen och andras bloggar är i det närmaste obefintlig till jag ordnat upp problemen. Några inlägg är tidsinställda med sedan tystnar det tills min dator är tillbaka.

På återseende.

Filmitch

Musikalvecka

depositphotos_55671109-Top-Hat-Gloves-And-CaneLika säkert som det är att påsken kommer vart år lika säkert är det att det blir musikalvecka hos Filmitch. För tredje året i rad kör jag och Sofia på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord en vecka fylld av glitter, glamour och bensprattel. I år bjuds det på äckliga barn, sjungande prinsessor, ylande taxichaufförer och dubiösa blondiner – och lite till. På måndag startar vi och kör hela veckan med ett nytt inlägg var dag kl 06:00.

Tema: Shakespeare

Shakespeare_shirt-1I mars månad blir söndagarna lite extra fina här på bloggen, frågan är om jag ska införa slipstvång för herrar och aftonklänning för damer. Tillsammans med Sofia kommer vi att beta av ett antal filmatiseringar av Shakespeares verk. Det blir mer eller mindre kända historier. Jag har skippat de filmer som varit inspirerade av hans historier t.ex Ran, Lejonkungen och The Forbidden planet utan valt filmer där man talar på vers och håller sig någolunda till originalstoryn. Det blir ett par återbesök men också en och annan ny bekantskap för min del. Så fram med kalasbyxorna och på med perukerna nu blir det åka av!

Filmitch filosoferar

filosofiTanken var att jag skulle skriva lite kort om Camerons The Abyss men istället blev det något helt annat. Det kan bero på två saker. En anledning är att det är januari och jag har två månader kvar i det här kalla snöiga mörka helvetet,  humöret är i bott och jag behöver avreagera mig på något vis. Det andra skälet är att jag träffade filmspanaren Sofia innan jul i Örebro för en filmtitt. Det föll sig naturligt att vi talade om film. Under en diskussion som rörde actionfilmer ansåg hon att jag var konsekvent i mitt tyckande om vilka filmer jag gillade och inte. Jag höll halvt om halvt med men samtidigt satte detta griller i huvudet på mig. Är jag verkligen konsekvent? Samtidigt som jag hyllar filmer som The Raid & Broken arrow spyr jag galla över Die hard och till viss del Aliens. Hur hänger detta ihop? Jag satte mig i min röda IKEA fåtölj och funderade mellan tupplurarna. Sista pusselbiten föll på plats när jag såg The Abyss som jag ogillade (vad annars ?) och polletten föll på plats. Resultatet blev ett helt oplanerat Filmitch filosoferar så ni som vill läsa om The Abyss får göra det annorstädes men bra var den i vart fall inte.

bd_aliens_08

Inte ok

Om jag ser en actionfilm vill jag ha fart och fläkt, lite wow-upplevelser, kanske skrocka lite förtjust och få en knivsudd spänning. Jag vill däremot inte få ängsliga amerikanska värderingar över en moral i förfall därför att folk lever tillsammans och inte är gifta (The Rock) eller att frun har en karriär där hon försummar sin man (The Abyss & Outbreak) nedkörd i halsen. Jag vill inte heller få banala psykologiska porträtt för att man ska känna mer med hjälten (den avskyvärda förbinda-blödande-fötter-på-toaletten-scenen-samtidigt-som-hjälten-talar-med-en-avdankad-snut-som-har-ett-hjärta-av-guld scenen i Die hard). Jag har också väldigt svårt för filmer där manusförfattaren fortfarande lever på gamla lumparminnen och tror att folk som springer runt, skriker och high-fivar varandra är det coolaste som finns trots att man passerat tonåren med råge (Aliens & Sabotage). Alla ovanstående exempel är lika irriterande att se i en film för mig som att få en köttslamsa mellan tänderna och inte ha någon tandpetare. Det skaver i mitt sinne. Rejält!

Inte ok

Inte ok

Nu kanske många menar att det inte är något att jaga upp sig för. Michael Bay ryckte lite på axlarna när han fick kritik för att hans filmer var simpla och menade att han gör film för tonårspojkar och visst jag förstår att man kanske inte kan ställa för stora krav på filmer om regissören/producenten har den inställningen till sitt skapande. Däremot blir jag bekymrad över att Bays tonårspublik som ser hans filmer får en ganska unken syn på hur kvinnor och män ska vara och många köper den – tro mig.

Inte ok

Inte ok

En annan invändning kan vara att filmer i genren inte ger så stor chans att presentera ett fördjupat porträtt av huvudrollsinnehavaren – det rör sig trots allt om action och inte något djuplodande drama. Filmer som Raiders of the lost ark, The Road warrior och First blood ger alla övertygande presentationer av sina huvudkaraktärer men de hör tyvärr till undantagen. Bara för att man ska presentera en rollfigur behöver det inte ske med en historia som påminner om ett skillingtryck.

Definitivt ok

Definitivt ok

Så för att sammanfatta mina tankar: Det man ska undvika är gråtmilda karaktärsporträtt, överspända och gapiga hjältar samt lämna moralkakorna i papperskorgen. I First blood är det ingen som springer runt och beter sig som en förvuxen tonåring, i The Road warrior har hjälten en enkel men effektiv bakgrundshistoria som inte smetas ned med simpel sentimentalitet och i Broken arrow ger man järnet och ödslar inte tid på moraliska pekpinnar. Kort och gott bra action.  63 dagar kvar till sommartid – Gud giv mig styrka!