Månadens bio: Februari

Året började starkt med en hel del filmer jag verkligen ville se på bio februari månad är desto svagare. Det är en hel del rullar som är halvintressanta och jag kommer troligen att se dessa filmer men om det blir på bio? Tveksamt.

Escape room, Happy death day 2 och The Prodigy verkar vara helt ok skräckisar men jag ska allt vara bra skräcksugen för att lämna tomtgränsen för deras skull.

Destroyer, Dogman, Bird of passage och White boy Rick är säkerligen jättebra filmer men det är rullar som jag föredrar att se i hemmets vrå.

 

 

 

Enda ”säkra” biofilmen denna något mellanmjölksaktiga månad får bli den amerikanska nyinspelningen på den norska, högst rekommendabla filmen En Iskall jävel. Här med Liam Neeson rollen som snöröjaren Nils Dickman (fast så roligt namn blev det inte i den amerikanska versionen men de var ganska så kluriga ändå) som går i klinch med maffian. Cold Pursuit heter den.

Annonser

Månadens bio Januari

Till skillnad mot Fiffi så tänker jag försöka gå mer på bio detta år. Den främsta anledningen är att det kommer så himla många filmer jag vill se 2019. Jag var upp i över trettio stycken när jag kollande in lite lätt vad som skulle komma och fler lär det bli.

En annan anledning är att jag insett att film (oftast) är bäst på bio. Jag myser till i biomörkret och blir mer uppslukad av filmen än hemma. Nu är det som så att biopubliken i Karlstad tar hänsyn till andra i det offentliga rummet och personalen på Filmstaden är mycket trevliga, hjälpsamma och välkomnande. Hade jag däremot varit med om de upplevelser som en del bloggkollegor delat med sig av skulle jag absolut tveka i att överhuvudtaget gå på bio.

Mitt enda aber med biobesöken är de förbannande bioautomaterna man är hänvisad till. De krånglar och jag emot dessa av ideologiska skäl (be mig inte att förklara, detta är en filmblogg och tanken är att det ska vara trevligt på denna sida). Då Karlstad räknas som landsort drabbas man också av ledningens idioti i Stockholm (Kina?) då de inte riktigt verkar veta vad det är för bolag de sköter och gör reklam för massa filmer som sedan inte går upp – men senaste året har det blivit bättre. Vad jag minns är det bara Suspiria jag svurit över förra året.

Under denna rubrik Månadens bio kommer jag lista min målsättning över vilka biofilmer jag tänker se under månaden. Vilka det sedan blir är en annan fråga då tid, lust och distribution kan sätta käppar i hjulen. I januari blev det fem filmer jag vart sugen på.

Holmes & Watson: Vad jag tyckte om den får ni läsa på onsdag.

 

 

 

 

 

 Vice: En film om Djävulens ställföreträdare på jorden, Dick Cheney, kan aldrig bli fel (hoppas jag).

 

 

 

 

 

 Glass: En film jag väntat på sedan slutscenen i Split

 

 

 

 

 

 

The Mule: Har en del förväntningar på Clintans senaste

 

 

 

 

 

 

The Favourite: Maktspel och intriger samt Rachel Weisz lockar.

Filmitch filosoferar: Black panther (2018 USA)

MCU-filmen Black Panther satte griller i huvudet på mig. Kritikerna gick överlag banans  och hyllade filmen som ett mästerverk och det är t.om tal om Oscarsnominering. När jag såg filmen blev jag lite konfunderad. Vad var det som gjorde att just denna film var så mycket bättre än resten av MCU-filmerna? Som så skiljer sig inte Black Panther speciellt mycket från de andra filmerna i MCU. Det är en ganska så ordinär superhjältestory där skillnaden från övriga Marvelfilmer är väl att den utspelas i huvudsak i Afrika, att alla andra rollfigurer än huvudpersonen är avsevärt intressantare då Chadwick Boseman i rollen som Black Panther är ganska så intetsägande, man lyckas trolla fram två riktigt bra skurkar (som man dumt nog tar kål på)i form av Killmonger och Klaw samt att de flesta skådisarna är färgade.

Min gissning är att kritikerna tappade konceptet och höjde filmen till skyarna pga av det sistnämnda. Klart att det är kul att Hollywood vågar satsa en massa miljoner på en film med afroamerikaner i bärande roller men blir det automatiskt en bättre film av den anledningen? Nej att påstå det är lika fördomsfullt som att hävda att färgade skådisar är sämre än vita eller att män är bättre regissörer än kvinnor. Problemet är att man inte ger folk chansen.

Det kan vara som så att det egentligen är filmernas finansiärer som är onödigt ängsliga. Vanligt folk bryr sig nog inte, avgörande för om man går och ser en film eller inte beror nog mer på om den verkar vara bra, inte skådisarnas hudfärg. Att sedan kritikerna förblindas och springer i flock likt gnuer är deras problem. Själv lyssnar jag numera mer på vad folk tycker om film på poddar och bloggar, de brukar vara bättre på att recensera film än de s.k proffskritikerna.

Jag är den första att tycka att det är fel att se till hudfärg när en film ska göras. Whitewash eller blackwash är förkastligt när det görs för att man är rädd att publiken kommer dissa en film pga skådisarnas hudfärg. I min bok gäller det att få en bra skådis till rätt roll sedan skiter jag i personligen vilken färg han eller hon har på skinnet.

Tråkigt nog är det inte så i verkligheten. I Scotts Mosesfilm som kom härom året spelades huvudrollerna av vita skådisar då man inte trodde filmen skulle få en publik om man valde folk med historiskt rätt hudfärg. Följden blev att hela ensemblen i den filmen såg ut att ha badat i brun utan sol. Denzel (smile and wold smiles with you) Washington förhandlade bort en hångelscen med Julia Roberts i rullen Pelikanfallet då han var rädd att den svarta publiken skulle misstycka så visst finns problemet med att man ser till hudfärg.

Ett exempel på att hudfärg inte spelar någon roll är Michael Clarke Duncan och Vincent D’Onofrio  som båda är båda suveräna i rollen som Kingpin dvs de är rätt skådisar på rätt plats och gör ett bra jobb och deras hudfärg spelar ingen roll och vem stör sig på att Red i Nyckeln till frihet spelas av Morgan Freeman (i boken är han en rödhårig irländare)?

Jag hoppas att filmbranschen skulle bli lite mer vågad och ge folk jobb utifrån deras kompetens, tänk så många bra skådisar man skulle kunna få bekanta sig med. Jag hoppas också att kritiker slutar att förväxla intentioner med kvalitet och vågar börja tänka lite mer självständigt och inte vara så förbannat ängsliga över vad andra tycker.

Musikalvecka

Sommartid, våren verkar vara på inmarsch och då blir det som vanligt musikalvecka på bloggen. Och inte bara här! Även Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord är med m.a.o allt är precis som vanligt. Det blir en salig blandning av odjur, trallvänliga soldater, märkliga framtidsvisioner och deprimerade rockartister m.m. Varsågoda!

P.S Jag låter bloggen sköta sig själv då jag under en vecka far mot sydligare breddgrader och firar in vårens ankomst tillsammans med avdankade gatumusikanter, taffliga shower och tribaltatuerade Britter samt äter på hak där de har bilder på maten så man vet vad man får. Härligt!

Veckans låt

Ljuset i tunneln, existerar det ens? Jodå kring den 8:e juni 2018 lär jag förhoppningsvis få pusta ut då jag vinkar iväg eleverna och sommarlovet startar. Fram tills dess är det bara att glida med så gott det går. Det som blir lidande är väl då bloggen men inte så lidande att det blir en paus. Jag skriver helt enkelt när jag har tid men ska försöka få till åtminstone ett eller två inlägg av varierande längd per vecka – det känns bäst så för ögonblicket.

Skräckfilmsvecka

Då var det dags igen för den årliga begivenheten på denna blogg, nämligen skräckfilmsveckan. Som vanligt bjuds det på spöken, mördare och monster från världens alla hörn. Som vanligt har även bloggkollegorna Fiffi och Sofia sina skräckveckor, i det senare fallet månad! Hoppas ni får en del tips på rysliga filmer.

Jag smygstartar redan idag med en kort liten video som troligtvis borde benämnas psykologisk skräck. Ska jag vara ärlig har jag inte klarat av att se hela videon då jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt när jag ser och hör eländet. Pernilla Wahlgren, barn som inte kan mima till en usel låt och allt är glaserat med någon form av sockersött myspys. Hur tänkte man i kommunen när detta beställdes och beslutades? Resultatet torde vara kontraproduktivt för efter att sett denna skräckvideo vill jag inte sätta min fot på Lidingö och än mindre flytta dit. Om jag redan bott på Lidingö hade jag likt islänningarna ställt mig utanför kommunhuset, bankat på grytlock och krävt att den skyldige gett sig tillkänna.

Jag anar att de ansvariga fattat att de skitit i det blå skåpet då man har stängt av kommentarfunktionen på Youtube. Se kortfilmen på egen risk för när man väl sett den lär man aldrig glömma eländet. Vill också passa på och ”tacka” min dotter för detta hiskeliga tips.

Höstpaus

Det är lite mycket nu på både ena och andra hållet och jag finner inte orken att skriva om film och annat för stunden. Därför blir det dags för en paus i bloggandet för att hinna med allt det där andra som man måste göra. Lagom till skräckfilmsveckan planerar jag att starta upp – nu gäller det bara att hitta sju skräckisar som är värda att skriva om.

Ha det gott på återseende!

Musikalvecka

Då var det dags igen. Musikalvecka för 5:e året i rad! Under veckan kommer det b.la att bjudas på gängkrig, påmålade mustascher, bisarra hattar, Lill-Babs och massor med sång och annat som hör genren. Som vanligt görs veckan tillsammans med Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord och hon har en hel del spännande rullar i sin repertoar. Det kommer upp en ny film var dag hela veckan! Varsågoda!

Skräckfilmsvecka

Så har än ett år passerat och det är dags för den sjunde skräckfilmsveckan i ordningen, denna gång med galna barnvakter, cheerleaders, demoner och annat smått och gott. Med på tåget är som brukligt Fiffi och Sofia. Det blir skräckfilm hela veckan med dubbla inlägg på onsdag och fredag och förhoppningsvis får ni ett tips eller två. Välkomna.

Musiktips

Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen men för det här trevliga sällskapet gör jag naturligtvis ett undantag.

Purslaine har släppt sin första singel Cinnamon freckle OCH spelar på The Bull bar nu på fredag 8/7. Mitt tips är om man bor i eller kring Karlstad – lår grillen stå och åk och lyssna på lite skön musik istället. Låten finns att lyssna på här.

När jag ändå är i farten och tipsar om musik: Lillebror Marcus finns numera att lyssna på i Spotify. Hans (inte lika muntra musik) finner ni här.

 

Filmitch filosoferar: Batman vs Superman/Dc vs Marvel

För ett par veckor sedan såg jag actionsuperhjältespektaklet Batman vs Superman. Det fanns mer att ogilla än att gilla med filmen. Minus var b.la: Snyders regi, alldeles för lång speltid, Lex Luthor som fnittrande dåre, plotthål så stora att man kunde köra igenom dem med häst och vagn samt lite annat smått och gott.

Det som var bra var: Jeremy Irons som Alfred, Gal Gadot som Wonder Woman och (trumvirvel) Ben Affleck som Batman. Allt som allt hamnar filmen på en svag 4/10 i betyg. Det som intresserade mig mer än filmen var dock varför superhjältefilmer som baseras på DC:s tidningar är så mycket allvarligare och mörkare än motsvarigheterna från Marvel? Som vanligt när det rör Filmitch filosoferar ger jag inga svar bara svammel och lösrykta teorier.

Ett enkelt svar är att DC vill distansera sig från Marvel och väljer att ta en mer seriös approach på sina superhjältar. Jag tror däremot att svaret på frågan är lite mer komplicerat och kan återfinnas i hur hjältarna skildras i serietidningarna. Skillnaden är stor när man kollar på hur hjältarna framställs. I Marvel är det människan Peter Parker som klär ut sig till Spindelmannen, Fantasic Four är främst en familj om än med superkrafter och tom en gud som Thor har/hade en hemlig identitet som den halte läkaren Donald Blake. I DC däremot är det Superman som klär ut sig till Clak Kent och tom en vanlig dödlig som Bruce Wayne är mer Batman än Wayne. Detta gör att Marvels hjältar i mångt och mycket blir mer mänskliga. Peter Parkers problem med hyran kan ibland vara en viktigare story än att fånga in Electro men det är inte ofta man får läsa om Bruce Waynes affärsproblem.

Oftast är DC hjältar lite mer stiffa och  de behandlas i mångt och mycket som överjordiska och mytiska. Superman och Wonder Woman är iofs detta men även ”vanliga” människor som The Flash och Green Lantern har under årens lopp fått en närapå gudalik status. The Flash har en förbindelse med något som kallas ”the speed force” och Green Lanterns ring är mycket mer än ett coolt vapen (jag förenklar lite här då jag inte vill nörda ned mig totalt).

Om man nu ser sina seriehjältar som halvgudar är risken stor att även filmerna bli därefter dvs mer allvarliga, seriösa, fulla med religiös symbolik och tyvärr på köpet lite väl skitnödiga. I Marvels filmer finner hjältarna att det är lite roligt att vara just superhjältar medans de hos DC drivs mer av plikt och ansvar.

I rättvisans namn är det bara två hjältar man hitintills fått ta del av än så länge när det rör DC och vare sig Superman eller Batman är några muntergökar fast å andra sidan är vare sig Wonder Woman eller Aquaman individer som slår klackarna i taket så den allvarliga och mörka tonen lär hålla i sig. Det främsta skälet beror nog på att filmerna från DC har gått bra, om det är nyhetens behag eller biopublikens gillande kvarstår dock att se.

Jag kanske låter kritisk mot DC:s  hjältar men paradoxalt nog så föredrar jag Marvels filmer men om jag ska välja att läsa en serie tar jag DC i nio fall av tio men anledningen till det har andra skäl som jag inte går in på här och nu. En annan intressant diskussion är Snyders val att anamma den mer fascistiske Batman som Frank Miller skildrat och om det har ett samband med att Snyders politiska åsikter men den diskussionen får vänta till en annan dag.

The Filmitch Mellanöstern challenge

Ett citat från filmen The Best little whorehouse in Texas får inleda helgens minitema:

Female Reporter: Governor, what do you think of the, the crisis in the Middle East?

The Governor: I was sayin’ just this morning at the weekly prayer breakfast, in this historic capital, that it behooves both the Jews and the Arabs to settle their differences in a Christian manner!

The Filmitch Mellanöstern challenge har sin bakgrund i att jag dumt nog, för vilken gång i ordningen vet jag inte, obetänksamt kastade en handske som plockades upp. Denna gång var det bloggaren Jojjenito som snappade upp den.  Efter en ordväxling i hans kommentarsfält bad jag honom att lista tre filmer jag skulle se som rör konflikten i Mellanöstern. Det gjorde han och resultatet är denna helgs filmval.

Bilden ovan är det främsta skälet till att jag ogärna ser filmer som rör s.k islamister och kriget i Mellanöstern. Det är en så komplicerad historia där jag inte har en susning i vad som är sanning eller lögn. Hela konflikten präglas av ett ”å ena sidan å andra sidan” resonemang där den enda sanningen är att våld föder våld. Detta gör att jag har svårt att sympatisera med karaktärerna i de filmer jag sett som rör denna genre då de mer eller mindre är lika goda kålsupare. Filmernas kvalitet varierar från att helt ignorera bakomliggande orsaker till att vara ren och skär propaganda. En annan orsak till mitt motstånd är att konflikten är fortfarande dagsaktuell och känns helt enkelt för nära inpå för att jag ska kunna avnjuta en film när jag bara behöver slå på nyheterna för att se dödandet som sker i islams eller demokratins namn.

Jag tänker inte utveckla mina tankar mer om denna sak då detta först och främst är en filmblogg – politik gör sig bäst i diskussioner IRL anser jag men jag ville ge en liten bakgrund som förhoppningsvis ger en någorlunda förklaring till varför jag har svårt för filmer som rör detta område. I värsta fall har jag bara ökat på förvirringen med mitt svammel. Hur väl Jojjenitos förslag på filmer står sig får ni svar nu i helgen.

 

 

Musikalvecka

Så var det dags igen för ett av denna bloggs årliga event nämligen musikalveckan! En del läsare spritter ut i glädjerop andra springer som skållade råttor. Oavsett vad man tycker kommer jag och min partner in crime Sofia att servera en härlig blandning av sjungande sjömän, en skelögd Jesus, fallna kvinnor och annat smått och gott under den kommande veckan. Välkomna att hänga med på färden.

Filmitch filosoferar: Star wars del I – III

Efter att ha sett den nya Star wars filmen och efter att ha läst om de sex tidigare filmerna hos bloggkollegorna Fiffi, Henke och Jojjenito började en ohälsosam tanke gro: Var verkligen The Phantom menace, The Clone wars och Revenge of the Sith så dåliga? Jag hade faktiskt inte sett filmerna sen de gått på bio. Att sedan sitta och strö kommentarer kring sig om hur dåliga filmerna är när man inte sett de på ett decennium är inte det att ta sig vatten över huvudet? Man kan faktisk ändra sig i både smak och tyckande – åsikter i är inte huggna i sten. När jag var barn åt jag inte sill – det gör jag nu bara för att ta ett exempel på hur smaken kan ändras. Tyvärr lockade jag in mig själv i fördärvet och tillbringande dryga sex timmar med något som måste beskrivas som bland det sämre jag sett – åtminstone om man tar hänsyn till de resurser filmmakaren hade tillgodo.

Att skriva om hur usel denna trilogi är lika onödigt som att piska en död häst. Filmerna har iofs oförtjänt höga betyg på IMBD men jag undrar om det inte är Lucas som anställt massa folk som sitter och boostar filmernas betyg. Intressantare är att försöka begripa hur det kommer sig att filmerna är så dåliga. Trilogin hade en budget på över 300 miljoner $, kompetenta skådisar (med ett och annat undantag) samt erfaren personal. Egentligen är det inget större fel på själva storyn och man har med en hel del bra karaktärer och coola scener men någonstans har det gått fel.

Den första trilogin (del IV – VI) funkar ganska bra. Nu är jag inget jättefan av Star wars men jag kan begripa varför de tre första filmerna blev ett fenomen. Jag begav mig ut på nätet och det krävdes ingen Sherlock Holmes för att begripa hur allt hängde samman. Den första Star wars filmen är hoprafsad av massa idéer från andra filmer och serier från Lucas ungdom och är redan -77 en nostalgitripp. En tilltalande sådan ska tilläggas men det räcker inte som förklaring. Allt pekar på att det tydligen var Lucas fru som räddade filmen från att bli ett magplask. Ju mer man läser inser man att Lucas inte har/hade någon som helst insikt över vare sig dramaturgi eller mänskliga känslor (hade han inte lyssnat på sin fru hade filmen tydligen mest handlat om robotar). De övriga två filmerna var det andra som regisserade men när frun lämnade Lucas för en glaskonstnär mellan del V och VI började det gå utför (Ewoker?). Hon var dock med och klippte sista filmen men hur mycket Lucas lyssnade på henne förtäljer inte historien.

Kanske var det som så att Lucas innerst inne visste att det inte var hans förtjänst att filmerna blivit en sådan succé. Kan det vara som så att detta plågade leksaksfabrikanten  sena nätter medans hans exfru förlustade sig med en glaskonstnär? Det kanske är så enkelt att del I -III är en desperat mans försök att visa världen att han minsann kan själv? Om det likt filmerna varit en saga hade naturligtvis de nya filmerna överträffat de gamla men nu blev det tvärtom och Lucas bevisade en gång för alla att han bör syssla med leksaker och inte filmer. Det finns ingen att skylla på än Lucas då han drar hela lasset själv manus, regi och produktion och avslöjar därmed sin inkompetens.

Mitt största problem med de nya filmerna är inte all CGI, Hayden Christensen eller Jar Jar Binks utan att de är regisserade av en individ som inte förstår sig på människor. Det förklarar troligen valet av Binks och Christensen för i Lucas universum är troligen Binks rolig och Christensen en duktig skådis.

Resultatet blev att jag fick tillbringa sex timmar tillsammans med en man som försökte bevisa något han inte är nämligen en bra filmmakare. Att Lucas däremot är en duktig affärsman ska man inte sticka under stol med. Elaka tungor hävdar att han gjorde om den ursprungliga trilogin  av den anledningen att de då per definition blev nya filmer och exfrun inte kunde ta del av framtida inkomster sant eller inte, men det är smart drag om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: George Lucas

Betyg: 1/10 på alla tre filmerna.

Det blev ett långt inlägg men jag har alltid hyst ett stort intresse för glaskonst. På fredag blir det en trevlig film istället och då är det ett nytt år så jag passar på att önska alla läsare och bloggkollegor GOTT NYTT ÅR.