Woodstock 99: Peace love and rage (2021 USA)

Woodstock känner nog de flesta till, en fest full av Peace, love & understanding och en massa hemska hippies. Festivalen har blivit en del av den amerikanska myten och 1994 kände man att detta skulle firas 25 år efter händelsen. Festivalen 1994 blev en succé och här fanns det stålar att tjäna så man planerade ett 30 års jubileum men denna gång gick det inte lika bra. Våldtäkter, förstörelse och en avslutning som hette duga då besökarna slog sönder och eldade upp festivalområdet

Dokumentären Woodstock 99 försöker utröna vad som gick fel. Efter att ha sett dokumentären drar jag slutsatsen att det helt enkelt utvecklade sig till en perfekt storm där många faktorer tillsammans gjorde att det gick som det gick. Naturligtvis skyller alla inblandade på varandra. Arrangörerna menar att MTV var för kritiska i sin rapportering och därmed gett festivalen en bild av att det var värre än det var. Samma arrangör antyder också att lättklädda kvinnor får skylla sig själva om de utsätts för sexuella övergrepp. Andra menar att artisterna man bokat var för aggressiva och hetsade publiken samt att man genom dessa bokningar fick den publik man förtjänade. Även infrastrukturen får en släng av sleven. Woodstock 99 förlagdes på en gammal militärförläggning, det var hett, brist på vatten, bajamajor och vakter. Detta gjorde att den betalade publiken blev allt mer irriterad allteftersom festivalen fortskred.

Allt ovanstående stämmer förutom det där med lössläppta kvinnor – hur korkad får man vara för att ens saluföra denna åsikt? Min åsikt kan bara baseras på vad som visas i dokumentären och vad jag delvis har läst. Artisterna tar inte direkt sitt ansvar t.ex börjar RHCP spela låten Fire när folk börjar sätta eld på anläggningen, arrangörerna är dåligt förberedda och publiken verkar till stor del bestå av folk som går efter devisen ”boys will be boys and girls will be topless” mao inte speciellt trevliga människor ens i vardagen i nyktert tillstånd.

Man skulle kunna invända och säga att det är inte en bra ide att samla massa folk på en plats. Klart att det blir problem men de flesta festivaler funkar ganska fint och jag anar att Woodstock 99 lyckades med att gräva sin egen grav helt på egen hand genom en radda dåligt genomförda beslut.

Dokumentären är klart sevärd. Det är intressant att få ta del av ett väl dokumenterat  misslyckande från start till mål.  Enda störningsmomentet är väl att en del av de intervjuade kanske dra på lite väl stora filosofiska växlar när de ska analysera fiaskot. Ibland så räcker det med att konstatera att folk kort och gott är fattar fel beslut i jakten på pengar.

Regi: Garret Price

Betyg: 7/10

Don Juan ( 2015 Sverige )

Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.

Trots funktionsnedsättningen anser hans mamma Marina att sonen ska gaska upp sig och bli en riktig man. För att få hjälp med detta skickar hon Oleg till en massa olika terapeuter som har lite annorlunda metoder för ”bota” pojken. En delar ut örfilar och rider på Oleg som en häst så han ska förstå vilken börda han är för sin mor. En annan terapeut är lite stillsammare och berättar i lugna ordalag att Oleg är ett ok för modern och samhället. Oleg träffar även en s.k livscoach i stil med Runar eller Kay Pollack där bla följande dialog utspelar sig:

LC-Du måste hitta en tjej.

O-Jag vet inte hur man gör.

LC-Det är bara att gå fram och ge dom en kyss eller ta dom brösten.

O-Kommer inte polisen då?

LC-Det händer bara i USA

Som ni förstår verkar loppet kört för Oleg. Det blir inte bättre av att mormor gör blixtvisiter i hemmet och skäller på sin dotter som sitter i köket och gråter eller att mamman när hon tröttnar på Oleg hotar med att ringa sinnessjukhuset. Det vänder dock när mamman tar sin son till en talpedagog som även driver en teaterförening.

Första halvtimmen av Don Juan satt jag och funderade på om jag skulle klara av mer rysk misär men då berättelsen tog en oväntad vändning åt det positiva hållet är jag glad att jag höll ut.

Ett problem med dokumentärer är att man som tittare inte vet hur mycket som är iscensatt och i fallet med Don Juan finner jag det svårt att tro att det verkligen finns så goda människor som Oleg möter i teatersällskapet. Men visst varför inte? Egentligen kostar det inget att vara snäll och jag tror inte att ryssar är annorlunda när det rör den tanken.

Sista scenerna i dokumentären är nog bland det mest hjärtvärmande jag sett på film och om man känner för att se Sladkowskis trilogi  bör man starta med Vodkafabriken och avsluta med Don Juan. Då går känslan från mörkaste elände till hopp om mänskligheten. Rekommenderas varmt.

Regi:Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

The Capote Tapes (2019 USA)

Vad har jag på Truman Capote? Inte mycket. Jag vet att han var en författare/journalist i New York som utmärkte sig i tal och stil samt att han höll ett av förra århundradets mest kända partyn. När så dokumentären The Capote tapes dök upp på Cineasterna var det ett enkelt vis att  fortbilda sig.

Dokumentären förutsätter att man känner till Capote och hans liv vilket gjorde att jag till en början har lite svårt i att komma in i den men efter en stund klarnande det för mig. Filmen varvas med journalbilder och intervjuer med Capote, hans vänner och fiender. Bilden som tecknas blir en ganska så ensam man som hela tiden söker bekräftelse av sin omgivning. Tydligen kunde han vara väldigt giftig men samtidigt snäll och godhjärtad. Han umgicks med New York societeten men mot slutet av sitt liv blev han utfryst av denna då han dumt nog skrev en bok där han ganska ocensurerat delgav massa skvaller han fått sig till livs. Efter denna händelse eskalerar författarens drogmissbruk och han blir alltmer pinsam i det det offentliga rummet.

Dokumentären som sådan är väl ok och även om man kan sin Capote får man säkerligen ett och annat nytt till livs. För mig som oinvigd lärde jag känna människan och hans verk avsevärt mer vilket nog var mitt huvudsakliga syfte när jag valde filmen – ett bekvämt vis att skaffa sig lite fakta. Dokumentären duger men speciellt minnesvärd eller överdrivet intressant är den inte. Kanske hade den vunnit på att man plockat in något mer neutralt intervjuoffer som kanske kunnat satt Capote i ett större sammanhang nu blir det mest lite av en sammanfattning av vad folk tyckte om författaren.

Regi: Ebs Burnough

Betyg: 5/10

Assassins (2020 USA)

2017 mördades Kim Jong-nam på  Kuala Lumpur International Airport. Mordet hade kanske inte rönt någon större uppmärksamhet om han inte vore halvbror till Nordkoreas diktator Kim Jong-un. När man luskade i mordet visade det sig att det utförts av två unga tjejer ,en Indonesiska Siti samt en Vietnamesiska Đoàn. De två trodde att de var med i en tv-show som gick ut på att man gjorde s.k pranks. Åklagaren hävdade att de var två betalda lönnmördare. Dokumentären Assasins försöker nysta upp denna härva.

Jag kände väl till mordet på Jong-nam men när rapporteringen avtog tänkte jag inte så mycket mer på fallet och hade ingen susning om vad som hände med de misstänkta. Regissören Ryan White har gjort ett grundligt arbete när han undersöker fallet. Vi får tjejernas bakgrundshistoria och en möjlig förklaring på hur det hela gick till. Möjlig då Nordkorea tiger som muren och Malaysias myndigheter släppte de Nordkoreaner man misstänkte ligga bakom planeringen av mordet undan att undersöka deras eventuella medverkan..

Om man nu ska tro på dokumentären och den är ganska övertygande, så var Siti och Đoàn ovetandes om vad de egentligen gjorde och var försumbara resurser för Nordkoreanerna. Det är två naiva tjejer från landsbygden som försöker tjäna pengar och hamnar i en oturlig situation. Visst har de dödat en man men å andra sidan var det inte med berått mod. Det är i alla fall så dokumentären försöker framställa det hela. Troligt eller inte? Det är upp till tittaren att avgöra.

Intressantast är rättegången och att man får en insyn i Malaysias rättsväsende. Efter att ha sett Assasins känns det skönt att bo i Sverige och ha ett rättssystem som iofs har en del fel och brister men å andra sidan slipper man förhoppningsvis att hamna i den knepiga karusell som Đoàn och Siti hamnade i. Intressant film värd en titt om man är på humör för en dokumentär.

Rewgi: Ryan White

Betyg: 6/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

Tiny Tim – King for a Day (2020 Sverige m.fl )

Om jag hör namnet Tiny Tim tänker jag på en av karaktärerna i Dickens En spökhistoria vid jul. Hade jag däremot varit amerikan och tio år äldre hade jag nog istället tänkt på en långhårig man med jättenäsa som spelade ukulele och sjöng i falsett.

Den här dokumentären handlar om Herbert Khaury som tog sig artistnamnet Tiny Tim och slog världen med häpnad i slutet av 60-talet. Det är en rak dokumentär som berättar om artistens liv från barndomen till hans förtidiga död i mitten av 90-talet. Det är en hel radda av kufar som passerar i revy och de flesta har gott att säga om artisten som verkar ha varit en mycket komplicerad person. Det finns en del mörka stråk som antyds i filmen men man dyker inte ned i ämnet. T.ex verkar det som  artisten varit väldigt förtjust i alltför unga tjejer och i hans två första giftermål var åldersskillnaden ett par decennier mellan brud och brudgum. Det sista äktenskapet verkar mer besanna uttrycket att kaka söker maka.

Man skulle kunna tro att artisten är en motsvarighet till vår Snoddas eller Eilert Pilarm men det stämmer inte. Trots sin bisarra uppenbarelse och märkliga sång hade Tiny Tim talang och hade en bra sångröst när han inte förställde den. Det som blir pinsamt i berättelsen om hans liv är den desperation artisten hade för att bita sig fast i rampljuset. Ju äldre han blir desto mer bisarr blir han och mot slutet av sitt liv påminner han inte så lite om The Penguin i Batman Returns.

Det var ett gripande och lite märkligt levnadsöde jag fick mig till livs om en artist jag inte hade en susning om fanns (fast jag tror lillebror nämnt honom någon gång). Klart sevärd dokumentär.

Regi: Johan von Sydow

Betyg: 6/10

Bitter love (2020 Sverige)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

You Don’t Nomi (2019 USA)

Efter att ha sett Showgirls vart jag väldigt konfunderad över detta magplask till film. Jag hade många frågor men inga svar. När så dokumentären om filmen dök upp på Cineasterna hade jag förhoppningen om att få några svar hur/varför filmen blev som den blev.

Dokumentären handlade tyvärr inte speciellt mycket om hur filmen blev till utan istället vad folk tycker om den. Man har inte fått någon som varit ansvarig för Showgirls att ställa upp i dokumentären vilket gör att det egentligen bara är massa tyckande om filmen.

 

Lite klokare blev jag trots allt. Man ger en biografi om Verhoeven och ger en tolkning över hans ambitioner när det rör hans amerikanska filmer, alla är satirer över det amerikanska samhället som regissören ogillar, en och annan filmkritiker ger sin tolkning av filmen och en del citat från folk i produktionen droppas.  Kyle MacLachlan säger att man fick instruktioner att ”ta i extra” när man agerade ( mao spela över ) men då det är citat och inga intervjuer finns blir det av naturliga skäl inga följdfrågor. Det skulle ha varit intressant att veta varför alla skulle spela över. Vad var tanken bakom detta?

Filmen består mest av massa påståenden som ganska ofta motsäger varandra.  Ena stunden hävdar någon att Verhoeven avskyr kvinnor, någon annan att han är en mästare att skildra kvinnor på film. Som ni förstår består You don´t Nomi av enda pyttipanna av åsikter.

Trots detta något förvirrade koncept är filmen inte tråkigt det var ganska roande att ta del av alla åsikter under dokumentärens gång men värst klokare blev jag verkligen inte. För att fylla ut speltiden(?) får en för mig okänd skådis som turnerar runt med musikalen Showgirls (japp den finns) väldigt mycket speltid att kackla om sitt liv och sin musikal (som jag inte ens skulle se om jag så blev bjuden). Även en dragshowartist får promota sin show Showgrils (som jag inte skulle se ens om jag så fick betalt). Dessa två personers åsikter är obefintliga för filmen och det enda de ger mig är att jag inser att det går att göra sämre saker än filmen Showgirls.

En roande dokumentär men speciellt bra är den inte. Däremot har jag fått span på en ny dokumentär Godess som borde komma ut nästa år. DEN filmen kanske ger mig svar på varför Showgirls blev som den blev.

Regi: Jeffrey McHale

Betyg: 4/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

It Was Fifty Years Ago Today! The Beatles: Sgt. Pepper & Beyond (2017 Storbr)

Nu är det inte femtio utan femtiotre år sedan Sgt Pepper släpptes men dagen till ära (1: a juni) tog jag mig en koll på Alan G. Parkers dokumentär om tillkomsten av skivan.

Filmen startar 1965 när The Beatles turnerar intensivt något som tar ut sin rätt. I inspelningsstudion vill de utveckla sin musik vilket leder till att de nya låtarna inte kan spelas live – åtminstone inte med dåtidens teknik. Berättelsen går sedan över till själva skapandet av skivan Sgt Pepper som på sin tid var både banbrytande och unik.

En stor del av filmen består av intervjuer med gamla studiorävar från den tid det begav sig och de har en hel del intressanta anekdoter att berätta. Man har också stoppat in en hel del dåtida intervjuer med The Beatles samt journalfilmer. Jag förundras över att gruppen orkade med att vara så trevliga i mötet med pressen då de ständigt verkar ha fått frågor utan vare sig sans eller vett. Journalister verkar vara ganska så korkade eller så är det miljön som gör att de ständigt ställer dessa nonsensfrågor. Roligast är när McCartney i en intervju lyckas vända ett erkännande om att han brukat LSD till medias fel. Reportern hänger inte alls med i McCartneys resonemang som tydligen är för avancerat för intervjuaren.

I fallet McCartney får han en viss upprättelse i dokumentären då flertalet medarbetare påpekar att det var han som var den drivande i The Beatles och som kom med de mest innovativa idéerna. Lennon som iom mordet blivit helgonförklarad var en ganska så lat figur som inte gjorde många knåp och man kan ana att om det inte vore för McCartney skulle The Beatles sista album troligen hetat Revolver – å andra sidan skulle man då sluppit Ob la di ob la da och Get back (låtar som verkligen får mig att se rött).

Det är en märklig dokumentär vi får se då man tydligen inte fått/haft råd till rättigheterna till The Beatles musik. Man talar om låtarna men inte en ton spelas. Vidare är det inga intervjuer med de överlevande i gruppen så dokumentären ger ett något märkligt intryck. Varför det blev såhär vet jag inte riktigt men det blir som sagt lite märkligt.

Sammanfattningsvis är det en intressant film men jag anar att man kanske måste vara lite av en Beatlesnörd för att helt uppskatta den då det är en film som tar för givet att tittarna sitter på en hel del förhandsinformation.

Regi: Alan G. Parker

Betyg: 6/10

Scotty and the Secret History of Hollywood (2017 USA)

Härom året kom den ganska så snaskiga boken Full service ut författad av Scotty Bowers. Jag orkade inte läsa boken men dokumentären slank ändå ned ganska så lätt. Scotty började arbeta på en bensinmack i LA efter andra världskriget. Han kom här i kontakt med en hel del folk inom filmbranschen och började förmedla sexuella tjänster. Kort och gott han sadlade om från bensinmacksföreståndare till hallick. De flesta tjänster han förmedlade var av homosexuell art. Då detta var ert stort No No i Hollywood var diskretion A och O. I dokumentären får vi följa Scotty i hans dagliga liv och höra berättelser från hans glansdagar som hallick åt filmfolk.

Om man ska tro dokumentären formligen kryllade Hollywood av homosexuella och alla gjorde det bästa för att dölja det. Just denna del av berättelsen är väl den mest tragiska då man inser vilket helvete det måste ha varit för många att leva där under denna tid. Ständigt påpassade och hela tiden under pressen att dölja vem man är.

Det jag har lite svårt att köpa är väl hyllningarna till Scotty. Alla menar att han är en förträfflig kille som hjälpte människor och alltid ställde upp på både det ena och det andra. Jag vet inte men det känns lite iscensatt. Scotty delar gladligen med sig av ekivoka historier om både kända och okända personer i nöjesvärlden medans hans fru sitter och lyssnar. Jag vet inte men jag tycker att han bryter förtroendet för många av sina s.k klienter som numera är döda. Är allt Scotty berättar sant? Det vet jag inte då  det ingen som kan säga emot honom då de som sagt är döda. Han tar sig rätten att vräka ur de mest intima hemligheter med ett skrockande om människor som på den tiden troligen led svåra kval för att de ansågs vara perversa enligt dåtidens moral.

Det blir mer intressant och mindre sliskigt när Scotty vid ett par tillfällen lämnar de sexuella eskapaderna och berättar om andra delar av sitt liv. Hur traumatiserande kriget var eller om hans dotter som avled pga en illa skött abort. Det är kanske där svaret på vem Scotty egentligen är skymtar; en man som satsar fullt ut på skratt, party och sex för att tränga undan mörkret i sitt liv?

Trots min moraliska invändning mot att Scotty bryter ett förtroende är det som berättas i dokumentären både tragisk och intressant och man inser att det inte var bättre förr. Boken skippar jag dock, det räcker med filmen.

Regi:  Matt Tyrnauer

Betyg: 6/10

Hans Arnold – Penselns Häxmästare (2019 Sverige)

Hans Arnold var en tecknare/konstnär från Schweiz. Efter kriget flyttade han till Sverige gifte sig fick barn och stannade kvar samt målade en himla massa bilder. Konstnären har haft ett ganska så odramatiskt liv så dokumentären om honom är inte speciellt dramatisk eller spännande däremot ganska så mysig.

Filmteamet följer Arnold i vardagen, han visar hur han gör sina bilder tar emot besök av andra konstnärer och berättar om sitt liv. Man intervjuar även barn, vänner och bekanta. Arnold verkar vara en go gubbe, en försynt man som inte gjort speciellt mycket väsen om sig. Det har stormat till  några få gånger under konstnärskapet mest då beroende på att Arnold var förtjust i att teckna nakna fruntimmer som han gärna stoppade in här och där i sina teckningar men det får nog betecknas mer som en storm i ett vattenglas.

Det jag slås av är hur otroligt produktiv konstnären varit. Han dyker upp överallt, skivomslag, tidningar, böcker Arnold har formligen pumpat ut illustrationer under sin levnadstid.

Frågan är om det är en dokumentär som bara är för fans av Arnold och de närmast sörjande. Jag tycker inte det, även människor som kanske inte haft så värst dramatiska liv eller inte förtagit sig något världsomvälvande kan väl få möjligheten att komma till tals. Hans Arnold – Penselns Häxmästare en en oförarglig dokumentär men inte ointressant också får man umgås med en go gubbe i nittio minuter på köpet.

Regi:  Micke Engström

Betyg: 6/10

Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10