Manson (1973 USA)

MANSON-73-14F.n kollar jag in tv-serien Aquarius där sektledaren Charles Manson har en framträdande roll. Jag har läst om karln men aldrig sett en dokumentär om Manson och hans Familj som sekten kallades. Det största problemet var att hitta en vettig dokumentär då risken är stor att man hamnar framför någon TV4 dokumentär med dramatiserade händelser, mediakåta ”experter” och snabba klipp. Valet föll till slut på dokumentären Manson från 1973.

Det är främst fem personer som har ”huvudrollerna”. Åklagaren som ledde åtalet mot Manson och hans anhängare, en hippie som lämnade sekten precis innan Manson beordrade sina anhängare att begå de mord som skulle starta Helter skelter, namnet Manson gett det kommande raskriget . Man här även fått tre kvinnliga medlemmar av Familjen att ställa upp i dokumentären. Några år senare skulle en av kvinnorna som intervjuas försöka sig på att mörda president Ford.

Intressantast i dokumentären är nog kvinnorna. Sakerna de säger i filmen är helt uppåt väggarna och de har skapat en alternativ verklighet som har vare sig sans eller vett. Det är verkligen inga personer jag skulle vilja stöta på IRL. De talar om Mansons läror och försöker förklara (men jag begriper det inte) varför morden var en nödvändig handling. Alla tre erkänner villigt att de de gladligen skulle deltagit i dåden men olika omständigheter gjorde att de inte var med. T.ex var en av de tre höggravid och kunde inte få plats i bilen.

Dokumentären Manson förutsätter att man känner till morden och Charlie Manson så det är en fördel om man läst lite om Manson och hans Familj innan man ser den. Jag fann filmen vara bra och jag fick det jag sökte, en inblick i denna sekts förvirrade tankegånger. Jag sitter och skakar på huvudet för mig själv och tänker ”vilka stollar” tills självaste Charlie Manson dyker upp i slutet av dokumentären. Han håller en monolog och trots att det är en ganska dålig kvalitet på ljudupptagningen och filmen inser jag där och då vilken karisma detta monster till människa har. Dokumentären blir för ett kort ögonblick en skräckfilm.

Regi:  Robert Hendrickson, Laurence Merrick

7/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

Inside deep throat (2005 USA)

Inside_deep_throat_posterFilmen Deep throat (Långt ned i halsen på svenska) spelades in för 25 000 dollar men drog in hela 45 miljoner bara i USA och är en av världens mest inkomstbringande filmer. Dokumentären Inside Deep throat  handlar mest om filmens framgång i USA samt de desperata försök som gjordes för att censurera filmen. Den berör mycket lätt de inblandades öden, mest känt här torde vara filmens stjärna, Linda Lovelace. Det är inte en film som moraliserar över porr utan den handlar mer om pengar, censur och politik.

Filmen klipper mellan intervjuer av folk i nu och dåtid både bland ”mannen på gatan” och bland de som på ett eller annat vis var involverade i filmen när det begav sig. Det intryck Inside Deep throat  förmedlar är att både allmänheten och etablissemanget togs på sängen när filmen fick premiär. Folk strömmade till biograferna och moralpanik bröt ut. Konservativa krafter gjorde allt i sin makt för att stoppa filmen och som vanligt i sådana här sammanhang blev försöken naturligtvis kontraproduktiva. De som kom i kläm var filmens huvudrollsinnehavare Linda Lovelace vars öde skildrats i både filmer och självbiografier och är än idag omdebatterat då ord står mot ord. Mindre känt är att filmens manlige huvudrollsinnehavare Harry Reems dömdes till fängelse för att ha medverkat i filmen.

Ingen av de inblandade tjänade speciellt mycket pengar på filmen då det var maffian som finansierat produktionen och filmens regissör Gerard Damiano ( som i dokumentären går runt i ett par byxor som är uppdragna ända upp till bröstet en mycket märklig syn) hävdar att han fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

Dokumentären är en intressant skildring om en ganska bisarr tillställning i filmhistorien där moralpanik ställs emot konst (åtminstone hävdar porrförespråkarna att de skapar konst). Vems sida filmmakarna står på är uppenbart. Censurivrarna som kommer till tals i dokumentären ger ett intryck av att vara en samling mycket obehagliga typer vars åsikter gränsar till fanatism. Porrfolket, om man nu kan kalla de för detta, är en grupp ganska slitna människor som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets men de ger åtminstone ett lite mer sympatiskt intryck än sina motståndare. Vad som är sant eller inte kan alltid diskuteras då man genom kreativ klippning alltid kan få en dokumentär att spegla den verklighet man vill skildra. Summa summarum: Vad man än tycker om porr och censur är dokumentären ett intressant tidsdokument som väcker en och annan tanke om konst(?) vs censur.

Regi;Randy Barbato, Fenton Bailey

Betyg: 7/10

Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014 USA)

10615778_10153110868744115_1156425091_nFilmen The Island of Dr Moreau har jag skrivit tidigare om här. Den brukar ibland dyka upp på listor över världens sämsta filmer vilket jag iofs kan begripa men dålig är den inte däremot lite konstig och märklig. Dagens inlägg handlar om filmens produktion det är en historia som är både rolig, tragisk och helt galen. När jag sett klart dokumentären är jag förundrad över att man överhuvudtaget lyckades göra en film.

Richard Stanley var i början av 90-talet en regissör från Sydafrika som med filmerna Hardware och Dust devil uppnått viss kultstatus. Han hade en ide om att filma H.G Wells roman The Island of Dr Moreau. Bolaget New Line cinema nappade och budgeten låg på kring 8 miljoner $. Efter ett tag började man pumpa in mer pengar i projektet och när skådisar som Val Kilmer (han var en het skådis en gång i tiden) och Marlon Brando blev aktuella gick filmen från att vara en mindre produktion till att bli en storfilm. Filmbolaget började få kalla fötter när det rörde Richard Stanley förmåga att dra ett såpass stort projekt i hamn. Jag ska erkänna att herr Stanley ger ett aningens excentrisk intryck så helt obefogad var nog inte bolagets oro. Efter många turer fick han kicken och man tog in John Frankenheimer som regissör. Ett inte helt lyckat val skulle det visa sig. Stanley smet i väg in i djungeln och besökte inspelningen i smyg maskerad som djurmänniska.

Brando och Kilmer tålde inte varandra. Frankenheimer och Kilmer tålde inte varandra. Man hyrde in 300 hippies och annat märkligt folk som statister, det var sex och drogpartyn. Brando och Kilmer gjorde allt i sin makt för att slippa filma. Brando skrev om manus i syfte att sabotera filmen genom att göra den allt märkligare. Han fick inte med iden att Dr. Moreau skulle vara en delfin men både bisarr sminkning, Mini-me och den beryktade plåtburken kan läggas till Brandos konto. Kort och gott filmproduktionen var en katastrof och det måste nog räknas som ett mirakel att man fick en film att visa för betalande publik.

Vems felet var är svårt att finna då alla skyller på varandra. Brando och Frankenheimer är döda, Kilmer, Perlman och Thewlis är inte med i dokumentären så allas synpunkter har inte kommit fram. Dokumentären försöker å andra sidan inte att skuldbelägga någon. Den berättar storyn från början till slut utan några pekpinnar vilket nog inte behövs, berättelsen talas s.a.s för sig själv.  Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau är i sin form en ganska ordinär dokumentärfilm med folk som blir intervjuade mixat med klipp från filmproduktionen men det är en fascinerade historia som är väl värd att ses gärna då i kombination med den färdiga produkten.

Regi: David Gregory

Betyg: 7/10

I källaren (2015 Österrike)

Im-Keller2Österrikare och källare visade sig vara en vansklig kombination när Josef Fritzl aktiviteter uppdagades 2008. Efter att ha sett Ulrich Seidl film om detta folks förhållande till sina utrymmen i nedre plan blir man lite lätt konfunderad över människor överlag. Regissören har kort och gott filmat ett antal personer och vad de sysslar med i sina källare. Några filmas bara rakt upp och ned när de poserar i sina källare, andra utför ett och annat, spelar musik, hamrar på trummor osv. En handfull personer studeras lite mer ingående och de berättar om sina liv och det är här stollarna kommer in i bilden eller stollar och stollar. Det är folk som bryter en aning mot gängse normer.

Vi träffar bla annat på en beundrare av Hitler som inrett ett rum fullt med nazistreliker. Enligt egen utsago var det finaste han fick i bröllopspresent (jodå han är gift) ett porträtt på Hitler. Kanske en hobby man inte direkt ska skylta med. Vidare har vi en kvinna som går omkring med en docka och talar till den som att den är ett levande barn (mycket obehagligt) och slutligen finns där en handfull män och kvinnor vars redskap är piskor, dildos, gynekologstolar och burar. Vad de sysslar med behöver jag inte berätta men de demonstrerar villigt sina aktiviteter framför kameran. Hå hå ja ja.

När jag ser filmen får jag en känsla av att jag snokar i människors privatliv I källaren, eller Im keller (tyska är ett coolt språk) som den heter i original, upplevs av mig som väldigt inträngande samtidigt som personerna framstår som objekt. Det ges inga djupare bakgrundshistorier utan man ramlar så att säga in i handlingen och får se valda delar av folks källarvanor. Det är en lite annorlunda filmupplevelse och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det enda jag är säker på är att det inte var en ointressant film.

Ett tag tvivlar jag lite på dokumentärens äkthet för inte vill väl folk skylta så öppet med sina privatliv och drifter?  Efter en snabb titt i kvällens tv-tablå inser jag att det nog är jag som inte hänger med i tidens tempo.

Regi: Ulrich Seidl

Betyg: 6/10

Electric boogaloo (2014 Australien m.fl)

Screen-Shot-2014-09-08-at-5.58.25-PMElectric Boogaloo är dokumentären om filmbolaget Canon som tog Hollywood med storm under 80-talet. Bolaget styrdes av kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus, två män från Israel som älskade film och ville göra film. Nu gjorde de detta på sitt eget lilla vis vilket inte föll i god jord hos etablissemanget.

Kusinerna visste hur man skakade fram stålar till en film men de hade kanske inte riktigt koll på kvaliteten eller hur man gjorde film. Bolaget har bla produktioner som He man, Superman IV, Over the top, i sitt CV. Kanske inte filmer man tänker på i första hand när man ska lista sina favoriter från årtiondet. Däremot har de gjort ett stort kulturellt avtryck så när åtminstone jag tänker på 80 talet och film är det många av bolagets filmer som ploppar upp i sinnet.

Till en början gick det bra för de två herrarna då de satsade på kvantiet i kombination med våld och lättklätt istället för kvalitet. Däremot kom det grus i maskineriet när man försökte sig på att producera lite dyrare filmer. Enligt dokumentären var det just de tre ovan nämnda filmerna som sänkte boklaget

Electric Boogaloo är inte sevärd därför att det är en ovanlig eller konstnärligt gjord dokumentär. Det är en linjärt berättad historia som däremot består av sköna filmklipp, intervjuer och härliga anekdoter. Det är en mycket underhållande historia och är väl värd att lägga tid på om man gillar film och 80-talet. Jag fick också (till min fasa) en hel del filmtips.

Regi: Mark Hartley

Betyg: 7/10

Searching for the Wrong-eyed Jesus (2003 USA)

wrongeyed2White trash har alltid intresserat mig men inte pga att jag vill gotta mig i eländiga existenser utan mer därför att det är intressant att få träffa/läsa/se om människor som man kanske inte alltid stöter på till vardags. Jag blir fascinerad och undrar lite hur deras liv ter sig, vad tänker man på, vad gör man om dagarna, vilka glädjeämnen har man?  Jojjenito tipsade mig om dokumentären Searching for the Wrong-eyed Jesus och det tackar jag för.

Dokumentären består i att man reser runt i den amerikanska södern, främst Louisiana, och samtalar med en massa människor. Det är gruvarbetare, servitriser, kyrkobesökare, pensionärer i en strid ström som alla har en historia att berätta, ofta men inte alltid är det historier som rör elände, våld och död. Av och till spelas det otroligt bra musik som passar väl ihop med dokumentärens miljö och stämning. Hur äkta dokumentären är kan diskuteras. Många gånger får jag en känsla av att situationer och personer är iscensatta men å andra sidan vilken dokumentär är helt sann? Det som var mest påtagligt i filmen var religionens ständiga närvaro. Vart man än vänder sig finns Jesus. Talar inte de intervjuade om Gud & Jesus finns det vägskyltar, statyetter eller väggbonader som påminner om religionens inflytande.

I stort sett alla människor man möter i filmen lever ett liv jag inte skulle vilja ta del av men trots personliga tragedier, urblekta tatueringar, tandlösa underkäkar verkar människorna vara tillfreds med tillvaron och sina liv. Kan det bero på deras djupa tro? Är religionen det som gör att de orkar leva vidare och hoppas på en bättre morgondag då de blint förlitar sig på Gud? Jag vet inte. Samtidigt kan man ställa sig frågan om deras djupa religiositet är till hjälp eller hinder i deras liv. Om den inte fanns skulle de då ta tag i sina liv, jobba för en utbildning och försöka förbättra sin livssituation eller skulle de helt enkelt ge upp om de inte hade sin tro på Jesus som tröst? Frågor man kan fundera på. Vad man än kommer fram till var Searching for the wrong-eyed Jesus en underbar och positiv (på ett något bakvänt vis) filmupplevelse som jag rekommenderar varmt och än ett stort tack till Jojjenito för tipset.

Regi: Andrew Douglas

Betyg:9/10

Tabloid (2010 USA)

tabloidDet brukar sägas att verkligheten överträffar dikten. Hade dagens dokumentär varit en spelfilm hade jag troligen tyckt den var för överdriven och inte alls speciellt trovärdig. Joyce McKinney blir (besatt/förälskad beroende på vilken version man väljer att tro på) av Kirk Anderson som är mormon. Enligt Joyce är de två ett par men kyrkan sätter stopp för deras förhållande och skickar Kirk till England för att missionera. Vad som sedan händer är lite oklart eller med andra ord versionerna går isär.  Om vi ska gå på tidningarnas historia reser Joyce efter Kirk, kidnappar honom och håller den unge mormonen som sexslav i en stuga ute på landet. Joyce version har en mer romanistisk touch. Berättelsen slutar inte här utan den kryddas med klonade hundar andra händelser som vanligtvis inte figurerar i medelsvenssons liv.

Dokumentären består mest av filmade intervjuer med de inblandade (Kirk Anderson ställde dock inte upp för intervjuer), kanske lite tråkigt kan tyckas men filmen vinner på att den har en riktigt snaskig historia att berätta. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen när den är slut.  Jag funderar lite över det moraliska i att låta en människa med psykiska problem få figurera i en dokumentär. Att det inte står rätt till med Joyce McKinney står klart ganska snabbt. Nu ställde hon upp av egen fri vilja även om hon senare ville stoppa dokumentären och stämde filmens regissör. Jag får en känsla av att hon blir utnyttjad och vet nog inte riktigt vad hon gett sig in på. Mest intressant i Tabloid är intervjuerna med två reportrar som beskriver hur de arbetade med historien om kidnappningen och det efterföljande dramat. Cynismen fick här ett ansikte. Tabloid är underhållande, sevärd och intressant men den lämnar en något bitter eftersmak med tanke på McKinneys psykiska ohälsa.

Regi: Errol Morris

Betyg: 6/10

Rewind this! (2013 USA)

MV5BMTc5NDgzNTg4N15BMl5BanBnXkFtZTcwNTkzNDkwOQ@@._V1_SX640_SY720_Rewind this är en trevlig liten dokumentär om videospelarens barndom och de personer som fortfarande samlar på videoband. Jag minns själv när videobandspelaren tågade in i folkhemmet. Det kändes overkligt att kunna spela in tv-program och ha lyxen att hyra en film och se den hemmets vrå hur många gånger som helst. Nu tog det iofs några år innan vår familj införskaffade fick en apparat men när vi väl fick en var lyckan total. Jag minns än den första filmen jag såg på vår egen video, I nattens hetta med Sidney Poitier och Rod Steiger. Med detta i bagaget blir Rewind this! en nostalgisk återblick som är både mysig, intressant och roande.

Dokumentären handlar inte bara om folk som samlar på obskyra filmer som t.ex videobandet om hur man kommer igång med Windows där skådisarna från Friends är presentatörer eller varför inte Bubba Smith från Polisskolan alldeles egen träningsvideo, ja listan över filmer jag skulle vilja ta en titt på växer markant under filmens gång. Samtidigt som samlarna visar upp sina kollektioner ges matnyttig information t.ex om varför VHS slog ut de övriga formaten som betamax. Man får också en roande inblick över hur filmer producerades för en till synes omättlig marknad.

Nu är kanske inte Rewind this! en film som engagerar alla men om man gillar film och har vuxit upp när videon fick sitt genombrott är den klart sevärd. Jag vill även passa på och tacka Plox för tipset.

Regi:Josh Johnson

Betyg: 7/10

Lovecraft: Fear of the unknown (2008 USA)

PrintSkräckfilmsveckan avslutas med en dokumentär om skräck/sf/fantasyförfattaren H.P Lovecraft samt två filmer som är baserade på hans berättelser. Filmerna dyker upp först i eftermiddag.

Dokumentären Fear of the unknown handlar kort och gott om författarens liv och hur han inspirerat andra författare och filmmakare världen över. Dokumentären har ingen speciell infallsvinkel och den aspirerar inte på att gräva fram något nytt om Lovecraft. Filmen går inte heller på djupet men hinner å andra sidan med att toucha det mesta i författarens liv. Man vågar sig på att problematisera lite om Lovecraft och hans liv, men bara lite. Lovecrafts rasism och antisemitism berörs och just det sistnämnda är intressant då han gifte sig med en judinna. Som sagt det nämns men man förklarar det ungefär med att ”så var det förr i tiden” och fördjupar sig inte vidare i den frågan.

Något som överhuvudtaget inte tas upp är diskussionen om Lovecraft skapade Cthulhumyten eller om det hans vän och förläggare August Derleth som låg bakom detta genidrag att binda samman författarens noveller till ett sammanhängande universum. Det är en debatt som rasar än i idag, kanske inte någon stor fråga för mig personligen men det kunde varit intressant om den åtminstone berörts i dokumentären. Lovecraft – Fear of the unknown kör inte med falsk marknadsföring. Det är en biografi om en intressant författare vare sig mer eller mindre. Som extra bonus dyker det upp både nya och gamla rävar inom film och bokbranschen och det är kul och lite småmysigt att se Carpenter, Gaiman och Del Toro sitta och svamla lite om Lovecraft. Det är en bra film att se om man är lite nyfiken på författaren.

Att Fiffi  presenterar en mer pulshöjande film är jag övertygad om – även om jag inte sett den än.

Regi: Frank H. Woodward

Betyg: 6/10

Wisconsin death trip (1999 USA)

wdticon%20posterI den amerikanska delstaten Wisconsin ligger den lilla staden Black River Falls (3622 invånare). Staden grundades under mitten av 1800 talet och skiljer sig inte mycket från andra småstäder på den amerikanska landsbygden.

Författaren Michael Lesy hittade en stor mängd svartvita foton från slutet av 1800 talet och han lyckades länka samman många av fotografierna med nyhetsrapporteringen i den lokala tidningen.

Filmen Wisconsin death trip består av material från Leslys bok. Händelser dramatiseras samtidigt som man citerar från nyhetsrapporteringen. Filmen är uppdelad i fyra segment, ett för varje årstid och varvas med bilder från dagens Black River Falls. Det kanske inte låter så värst spännande ja tom aptrist men de nyheter man valt är allt annat än tråkiga. Det är en strid ström av mord, folk som blivit levande begravda, religiösa galningar, självmord (bla med dynamit) och svartsjukedraman. Den lilla staden med omgivningar verkar ha varit en malström av våld och vansinne. Med tanke på att filmen täcker endast ett decennium (1890 – 1900) och det förhållandevist låga invånarantalet lär Black River Falls inte ha varit det bästa stället att flytta till. Men jag kan misstänka att om man gräver tillräckligt djupt i historien kan man säkerligen kunna skrapa ihop många otrevligheter i de flesta samhällen.

Jag sugs in i filmen och alla de tragiska berättelserna. Det blir på något vis en hisnande upplevelse när man får se alla de gamla korten på människor som sedan länge är döda samtidigt som man får höra de våldsamma berättelserna. Det är inte något gottande i  grisigheter utan allt redovisas torrt och sakligt. Dramatiseringarna är inte överdrivna och allt är så långt ifrån man kan komma från dagens dramadokumentärer som numera härjar runt på div ”faktakanaler”. Man skulle kunna kalla Wisconsin death trip för stillsam film som har ett våldsamt tema. En högst rekommendabel film.

Regi: James Marsh

Betyg: 8/10

Everything or nothing: The Untold story of 007 (Storbrit 2012)

bondFilmbolaget som Broccoli och Saltzman bildade när de började spela in Bondfilmerna hette EON och står för just Everything or nothing och jag blev lite rikare på värdelöst vetande. Den här färska dokumentären tar upp Bonds historia från skapelsen av karaktären av Ian Fleming till de senaste filmerna. Det är ingen djupdykning i fenomenet Bond, det är filmen allt för kort för att klara av, med den ger en bra sammanfattning av  historien om James Bond.

Tacksamt nog är det ingen fjäskdokumentär där skådis efter skådis sitter och hyllar folk till höger eller vänster vare sig de gjort sig förtjänt av det eller inte. Man har lyckats få med alla skådisarna som spelat 007 med ett undantag (mer om det senare) samt en hel hop andra personer som på ett eller annat sätt har varit inblandade i produktionen under årens lopp. Vi serveras en del anekdoter och de intervjuade delar med sig friskt av både fram och motgångar. Barabara Broccoli kan t.om kosta på sig att vara lite självkritisk ibland.

Den ende som inte är med i dokumentären är surgubben Connery. Trots att det är över 40 år sedan han hoppade av serien är han fortfarande grining då han anser att han fått för lite betalt.I.o.fs kanske han har rätt men å andra sidan är det tack vare Bond Connery lyckades bli en etablerad skådis. Jag förundras också över hur man kan gå och sura i fyra decennier men det är Connerys problem och inte mitt.

Om man som jag gillar 007 är Everything or nothing en intressant dokumentär kanske inte en djuplodande analysl men 90 minuter går undan snabbt. För de som har ett något svalare intresse av James Bond kan dokumentären kanske kvitta men det är en bra inkörsport till Bond och hans värld. Det enda som jag saknar förutom Connery är att jag vill ha mer. Filmen hade gärna fått vara en timme längre.

Regi: Stevan Riley

Betyg: 7/10

Room 237 (2012 USA)

room-237-posterNu blir det dags för det tredje besöket till det hemsökta hotellet Overlook på den här bloggen.  Kubriks film The Shining har triggat igång folks tankar om att filmen innehåller ett dolt budskap. Kubrick själv menade att det var en skräckfilm rakt av ”no more no less”. Men det stoppar inte vissa människor med för mycket fritid att se filmen om och om igen, inte av den anledningen att The Shining är en bra film utan därför att man söker bevis för sin teori om filmens dolda budskap. Ruta för ruta analyseras, folk sett filmen både spegelvänd och i halvbild, inget har lämnats åt slumpen och de olika teorierna om vad The Shining egentligen handlar om frodas. Nu är det fritt för var och en att tolka en film hur man vill, Marcus har t.ex berättat om en tolkning av The Wizard of Oz som går ut på att den egentligen handlar om maktkampen i Sovjet efter Lenins död. Personligen tycker jag att det kan vara att gå lite till överdrift att låta tolkningarna ta över upplevelsen. Tjusningen med att se film försvinner och det blir ett analyserande arbete istället, något som iofs kan roa en och annan, men jag föredrar den känslomässiga upplevelsen när jag ser en film.

Filmaren Rodney Ascher låter här fem personer lägga fram sina bevis och teorier om The Shinings dolda budskap. Vi kan t.ex kolla in i hotellets skafferi som tydligen är fyllt av ledtrådar om filmens egentliga handling. Gensat blir det problem då en del tolkar vissa konserver som ”bevis” för att filmen handlar om utrotandet av urbefolkningen i amerika för i samma skafferi finns det nämnligen konserver av ett annat märke och de utgör ”bevis” för att filmen uppmärksammar nazisternas brott mot judarna. Sedar rullar det på men den ena teorin efter den andra.  Filmen är både underhållande och intressant men då Ascher blandar de olika teorierna under filmens gång blir det oklart vem som tycker vad och jag kan inte hålla isär alla stollar som framför än det ena och det andra. Visste ni förresten att Mr Ullman har en kraftig erektion när han hälsar på Jack Torrance för första gången? Det är något som man tydligen kan observera om man tittar på filmen några hundra gånger med pausknappen i högsta hugg. Mer spännande blir att fundera på vad Kubrick menade med denna symboliska erektion om nu observationen överhuvudtaget stämmer för som med det mesta i Room 237 ligger allt i betraktarens öga och allt är vidöppet för tolkningar.

Intressantast är de som uppmärksammat hur Kubrick har ändrat i rekvistitan mellan olika klipp i filmen samt att man konstruerat Overlook till att vara en omöjlig skapelse. Folk kommer in från fel håll i bild, stolar försvinner och möber flyttas samt att det finns åtminstone ett fönster i filmen som inte borde existera. Det är detaljer som man kanske inte uppfattar vid en normal tittning av filmen men hjärnan registrerar nog omedvetet att något är fel och förnimmelsen att något inte står rätt till stärker nog känslan av skräck.  Room 237 är en aning rörig i sitt upplägg men jag är övertygad om att filmen vinner på en andra och tredje tittning. Om man ser om filmen i halvbild kanske man tom upptäcker att dokumentären har ett dolt budskap.

Min egen teori om The Shining? Jag ser det som en ren skräckfilm möjligen kan jag ibland filosofera om att de övernaturliga händelserna eventuellt är hjärnspöken i Jack Torrance hjärna, men bara ibland.

Regi: Rodney Ascher

Betyg: 7/10

The Queen of Versailles (2012 USA)

2127683Det var ett tag sedan jag blev så engagerad när jag såg en dokumentär. Men vi börjar från början. Dokumentären handlar om familjen Siegel. Den består av den svinrike David Siegel som är i 70 års åldern, hans 30 år yngre fru Jaqueline som är stolt ägarinna av ett par jättebröst som matchar hennes botoxstela ansikte. Man har även åtta barn och en massa hundar och andra djur. Siegels är som sagt svinrika och när dokumentären börjar leker livet. Paret håller på att bygga USA:s största hus. Huset har inspirerats av slottet Versailles och är på över 8000 kvadratmeter. Den första halvtimmen är surrealistisk; Personerna, deras åsikter och beteende är för mig totalt främmande och jag har svårt att ta till mig informationen.

2008 kommer bankkraschen och tiderna blir med ens kärvare för Siegels. David begraver sig i arbete för att rädda sitt företag. Risken är stor att man blir tvungen att sälja ”Versailles”. När man tvingas att avskeda tolv personer i personalen börjar även familjens hem att förfalla. Då det är personalen som gjort allt tidigare står familjen till en början handfallna och vet inte hur man tar hand om ett hem. Hundarna skiter på golvet,  man glömmer att mata husdjuren så de svälter ihjäl. En del av husdjuren vet inte ens barnen om att de har. Frun fortsätter glatt att shoppa för hennes man har inte förklarat det ekonomiska läget.

Det här var en film där mina känslor svängde. Till en början fann jag frun med sina jättebröst avskyvärd och hon representerade allt som jag avskyr med kapitalismen. Aningslös utan ansvar eller framförhållning och verkade bara leva för materiella ting. Ytan var viktigare än innehållet. Ju längre filmen går desto större sympati får jag för Jaqueline. Hennes man däremot visar sig vara ett praktsvin. Han flörtar vilt med Miss America kandidater, ger girningar till frun att hon är utbytbar mot en yngre förmåga. Han behandlar sin fru kort och gott som en ägodel. Jag inser nu att det kanske inte är så konstigt att frun desperat försöker förhindra sitt åldrande, hennes aningslöshet är inte så märklig med tanke på att hennes man vägrar dela sitt yrkesliv med henne. Jaqueline visar sig även vara en godhjärtad om än naiv människa. Hon försöker vara sin man till lags hon försöker hjälpa vänner och bekanta och skänker saker till välgörenhet. Mannen låser in sig i arbetsrummet och finner familjen och frun mest vara till besvär.

Visst kan man kanske kräva att frun visade framfötterna mer men vem är jag att döma? Om man har fått smak på det goda livet kanske man gör allt för att behålla det även om det innebär att man måste dansa efter en fet, känslokall och sliskig 70 årings pipa.När eftertexterna rullar har jag fått en titt in i en värld som jag aldrig kommer att få besöka men å andra sidan om folk blir som paret Siegel när de blir svinrika lär jag nog inte heller vilja ta del av det livet. ”Sa räven om rönnbären.”

Vill här lägga in en brasklapp som iofs är självklar. När man ser dokumentärer är det lätt att inbilla sig att det är verkliga händelser man ser. Man glömmer bort att regissören kan klippa och vinkla verkligheten efter den agenda han eller hon har. Därför känns det extra viktigt att kanske inte döma folk för hårt hur de framställs i en dokumentär för sanningen är subjektiv. Fråga bara Janne Josefsson.

Filmen finns att se på svt play ett par veckor framåt.

P.s Paret Siegel har stämt regissören för att hon gett en felaktig bild av deras liv.

Regi: Lauren Greenfield

Betyg: 8/10