The Propaganda game (2015 Spanien)

52964Än en gång går resan till Nordkorea detta land som fascinerar mig så. Den spanska dokumentärfilmaren  Álvaro Longoria lyckas efter mycket om och men att få inresetillstånd till det slutna landet för att göra en dokumentärfilm.  Álvaro ledsagare/guide/övervakare, Alejandro Cao de Benos,  är även han spanjor men arbetar för Nordkoreas regering och fungerar som någon sorts goodwillambassadör för landet.

Till en början är det inte så mycket nytt, det är samma diskussioner och prat som det brukar vara i filmer och böcker om Nordkorea (personkulten, regler och förordningar, isoleringen från omvärlden etc) men efter en stund ändrar dokumentären karaktär. Man hör så mycket om landet i media men vad som är sanning eller inte är desto svårare att reda ut. Filmens namn The Propaganda game syftar på att även den fria världen ljuger och överdriver om situationen i landet. Det råder nog ingen diskussion om att Nordkorea är en diktatur av värsta sorten men om det sprids rena lögner och rykten om landet är risken stor att detta kan spela diktaturen i landet då de kan slå sina motståndare med lögn.

Flera saker jag hört och läst kommer till skam när jag ser dokumentären. Det har t.ex hävdats att huvudstadens tunnelbana är en kuliss men de filmklipp som  Álvaro visar från denna ger en bild av vad som verkar vara ett fullt fungerande kommunikationsnät. Andra saker som t.ex att hela staden ska vara nedsläckt på natten och att man bara får ha ett visst antal frisyrer visar sig inte stämma. Eller……..?

Kanske det är som så att man gjort vissa arrangemang likt en gigantisk potemkinkuliss och allt är ett skådespel för dokumentärfilmaren. Eller är det som så att även Álvaro går regimens ärenden? Det är tankar som ploppar upp i mitt allt mer förvirrande sinne efter jag sett denna dokumentär. Vad som är sanning och lögn blir alltmer grumligt ju mer jag funderar på filmen och det är kanske dess syfte – att visa att sanningen är mycket svår att finna.

Regi: Álvaro Longoria

Betyg:8/10

Hot girls wanted (USA 2015)

Hot girls wanted är dokumentär om porrbranschen i Florida. Den som hoppas få se något snaskigt får leta på annat håll då man troligen får se mer T&A i valfri amerikansk collegekomedi. Tittarna får följa en handfull personer  i jakten på pengar och det som är så viktigt i dag, kändisskap. De senare årens teknikutveckling har gjort att i stort sett vem som helst kan bli en kändis med hjälp av t.ex bloggar, Instagram och film.  Ju fler likes och besökare man har desto mer känd blir man och i förlängningen genererar förhoppningsvis kändisskapet pengar. Det viktiga är att sticka ut och hitta något som attraherar konsumenterna. Riley Reynolds har lyckats med att kombinera efterfråga med den nya tekniken och folks törst efter att bli kända.

Riley bor i Florida en delstat som har mer liberala lagar än Kalifornien när det rör porrfilmsproduktion. Han annonserar efter tjejer på USA:a motsvarighet till Blocket och kör inte med någon vilseförande reklam utan berättar vad det rör sig om nämligen amatörporr. Riley får hela tiden nya intressenter och kör skytteltrafik till flygplatsen för att hämta upp nya tjejer som vill bli berömda. Man skulle tro att det är trasiga själar från splittrade hem men de vi får träffa i dokumentären verkar vara ganska normala människor. Det de alla verkar ha gemensamt är att de vill bli kända och tjäna pengar Sett till timtid är det en bra lön. Tressa som kan sägas vara dokumentärens huvudperson berättar att hon får ca 800 dollar för fem timmar. Hon har 4-5 jobb i veckan vilket ger en väldigt bra månadslön speciellt om man jämför lönen mot att jobba på McDonalds för 9 dollar timmen.

Efter ett jobb (eller för att tala klarspråk filmat knull) läggs detta upp på nätet och tjejerna sitter sedan med sina laptops för att i konversationer med konsumenterna jaga ”likes” för ju fler ”likes” desto fler jobb eller som en annan tjej säger ” man skapar en tillgång och efterfrågan”. Riley å sin tur får 10% av tjejernas intäckter i utbyte mot husrum och att han förmedlar kontakter. Han kallar sig manager men den rätta benämningen är nog hallick.

Tressa får dock problem dels när hon ska berätta för sina föräldrar, som verkar vara ett sympatiskt par, vad hon sysslar med och dels när hon får en pojkvän. Det sistnämnda blir svårt att kombinera med jobbet speciellt efter att de förlovat sig. I en hjärtskärande scen på en fest, oklart om det är parets förlovningsfest, föreslår några av gästerna om man inte ska spela upp några av Tressas scener. Där ser jag för första gången hur ångesten tränger fram i hennes ögon.

Hot girls wanted är en sevärd om än sjaskig film som rör vad vi är villiga att göra för pengar och kändisskap. Personligen lägger jag inte några moraliska värderingar i vad Tressa och tjejerna gör i filmen. Ingen har tvingat dem, de är enligt lagen vuxna och de kan lämna sina jobb när de vill. Bilden av tjejer som offer i branschen får sig en törn då de alls verkar ha gjort ett aktivt karriärval. Det jag däremot ställer mig frågande till är om karriärvalet är värt pengarna då man troligen måste dras med detta val många år efter man lämnat branschen och jag känner mig lite sorgesam när jag tänker på hur det kommer gå för dessa individer.

Filmen möttes av viss kritik från Riley och några av tjejerna som menar den var för negativt vinklad, om det stämmer eller inte vet jag. Däremot hävdar Riley att ansökningarna från unga tjejer som vill vara med i porrfilmer har ökat markant efter att dokumentären haft premiär så den eventuella negativa vinklingen verkar inte påverkat ett dyft, snarare tvärtom.

Regi: Jill BauerRonna Gradus

Betyg: 8/10

Best worst movie (2009 USA)

Michael Paul Stephenson spelade rollen som Joshua i Troll 2. Nu har han växt upp och ställt sig frågan om vad det var för film han egentligen var med i? Stephenson beslutar sig för att söka upp sina medspelare och produktionsteamet bakom filmen för att få klarhet om bakgrunden till Troll 2. Det blir en underhållande men samtidigt lite sorglig resa.

Dokumentärens huvudperson är George Hardy som spelade pappan i familjen Waits. Han är egentligen tandläkare men ser nu sin chans att hamna i rampljuset då filmen nått en viss kultstatus. Han smider s.a.s medan järnet är varmt och dyker gladligen upp på festivaler, åker på konvent och hjälper Stephenson med att söka upp andra skådisar i filmen. När man bjuder in Claudio Fragasso till en filmvisning blir det pinsamt då regissören anser att han gjort ett mästerverk som b.la inspirerat hela fantasygenren. En av filmens producenter menar på fullaste allvar att utan Troll 2 hade vi inte haft Harry Potter. Det blir både pinsamt och lite tragikomiskt när Fragasso inser att folk tycker han gjort en makalöst usel film.

Man söker upp i stort sett alla skådisar som var med i filmen och det visar sig att en av de medverkande pendlande mellan mentalsjukhuset och filminspelningen men verkar turligt nog må bra idag. Mindre bra mår Margo Prey (mamma Waits) som ger ett minst sagt labilt intryck. Jag blir nervös när hon är med i filmen.

Vi får även en förklaring till filmens märkliga dialog. Regissörens kunskaper i det engelska språket var/är mycket knapphändiga. Det var han som skrev filmens dialog så gott det gick och när skådisarna försökte ändra denna vägrade han, dialogen skulle följas ordagrant. Överhuvudtaget verkar regissören Fragasso ha varit lite av en diktator och vägrat ta till sig några som helst förslag om att göra filmen bättre och tur är väl det så här i efterhand för om Troll 2 hade höjt sig bara ett snäpp hade den snabbt hamnat i glömska.

Dokumentären blir lite segdragen då man har med allt för många scener med vanliga biobesökare som berättar hur dålig filmen är. Det blir helt enkelt lite tjatigt i längden då alla säger i stort sett samma sak. Bortsett från detta så är Best worst movie rekommendabel om man sett Troll 2 då den ger en inblick i hur man gör en bra dålig film och människor i filmvärldens skuggsida får en chans att stå i rampljuset för en kort stund.

Hur var det nu med filmens namn? Det heter Troll 2 men det finns inga troll i filmen. Filmbolaget ville bara casha in lite extra pengar då de haft en film som hette Troll som varit lite framgångsrik. I detta fallet är Fragasso för en gångs skull helt oskyldig.

Regi: Michael Paul Stephenson 

Betyg: 8/10

Tre mil norr om Molkom (2008 Storbr)

En del människor tillbringar sin fritid med att träna, andra att spela musik en och annan ser alldeles för mycket film och andra sysslar med att brodera sedan finns det en grupp människor som väljer att åka till Molkom under några sommarveckor. Ett val som troligen gör att psykvården en kort tid kan gå på halvfart . Dessa individer har namn som t.ex Siddharta Solstråle och sysslar b.la med strupsång, tantrasex, krama träd och kanalisera energi. Förvirrade? Lugn. Det blir värre.

Varje år går No mind (ett mycket passande namn) festivalen av stapeln i det lilla samhället Molkom som ligger några mil öster om Karlstad. Galningar Folk från jordens alla hörn samlas här för att utöva diverse new age workshops i en veckas tid.

I dokumentären följer ett engelskt filmteam ett antal personer under denna festival. Vi får stifta bekantskap med en finska som lider av muntorrhet, en man vid namn Siddharta Solstråle, en getherde från Hawaii, skådisen Regina (jag har gift mig med mig själv) Lund och en stackars Nyzeeländare som hamnat på festivalen av misstag. Just denna sista person är intressant för ju längre tiden går desto mer accepterar han stolligheterna. Blir han van eller smittar galenskap?

Nu är det som så att jag är inte speciellt kritisk mot troende (är det själv) däremot har jag väldigt svårt för när det går för långt oavsett om det rör sig om muslimer, judar, kristna eller självutnämnda gurus. När man börjar kackla om att detta är den enda sanningen, missionera, ta betalt för sina tjänster och låter tron styra ens liv då anser jag att det har gått för långt. De flesta folk som man stöter på i dagens dokumentär har passerat denna gräns med råge. Man blir vän med ett träd, finner sitt eget inre djur och spelar bokstavligen apa. Mest underhållande är, något som nog måste betecknas som ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, när man försöker stoppa anfallare genom att kanalisera sin energi (i uppträdandet ingår även ett fejkat epilepsianfall). Jag blir djupt bekymrad över dessa människors hälsotillstånd.

En bit in i dokumentären blir känslan av att en hel del människor är där för att få ligga (speciellt herr Solstråle verkar vara mer kåt än upplyst) och det hela utmynnar i något som verkar vara en workshop som tydligen slutar i gruppsex. Mitt intryck är att festivalen vänder sig till vilsna människor som söker tröst i dagens besvärliga värld och är villiga att hosta upp en slant för lite mumbo jumbo. Å andra sidan verkar de ha trevligt och vara glada, de vill ingen illa och av hatet som ibland genomsyrar de större religionerna ser man intet.

Det är en intressant och framförallt mycket underhållande dokumentär som jag kommer se om många gånger.

Att spana in festivalen IRL är frestande men då en till synes vettig Nyzeeländare blev påverkad vet jag inte om jag vågar.

Regi: Robert Cannan, Corinna McFarlane

Betyg: 9/10

 

 

Manson (1973 USA)

MANSON-73-14F.n kollar jag in tv-serien Aquarius där sektledaren Charles Manson har en framträdande roll. Jag har läst om karln men aldrig sett en dokumentär om Manson och hans Familj som sekten kallades. Det största problemet var att hitta en vettig dokumentär då risken är stor att man hamnar framför någon TV4 dokumentär med dramatiserade händelser, mediakåta ”experter” och snabba klipp. Valet föll till slut på dokumentären Manson från 1973.

Det är främst fem personer som har ”huvudrollerna”. Åklagaren som ledde åtalet mot Manson och hans anhängare, en hippie som lämnade sekten precis innan Manson beordrade sina anhängare att begå de mord som skulle starta Helter skelter, namnet Manson gett det kommande raskriget . Man här även fått tre kvinnliga medlemmar av Familjen att ställa upp i dokumentären. Några år senare skulle en av kvinnorna som intervjuas försöka sig på att mörda president Ford.

Intressantast i dokumentären är nog kvinnorna. Sakerna de säger i filmen är helt uppåt väggarna och de har skapat en alternativ verklighet som har vare sig sans eller vett. Det är verkligen inga personer jag skulle vilja stöta på IRL. De talar om Mansons läror och försöker förklara (men jag begriper det inte) varför morden var en nödvändig handling. Alla tre erkänner villigt att de de gladligen skulle deltagit i dåden men olika omständigheter gjorde att de inte var med. T.ex var en av de tre höggravid och kunde inte få plats i bilen.

Dokumentären Manson förutsätter att man känner till morden och Charlie Manson så det är en fördel om man läst lite om Manson och hans Familj innan man ser den. Jag fann filmen vara bra och jag fick det jag sökte, en inblick i denna sekts förvirrade tankegånger. Jag sitter och skakar på huvudet för mig själv och tänker ”vilka stollar” tills självaste Charlie Manson dyker upp i slutet av dokumentären. Han håller en monolog och trots att det är en ganska dålig kvalitet på ljudupptagningen och filmen inser jag där och då vilken karisma detta monster till människa har. Dokumentären blir för ett kort ögonblick en skräckfilm.

Regi:  Robert Hendrickson, Laurence Merrick

7/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

Inside deep throat (2005 USA)

Inside_deep_throat_posterFilmen Deep throat (Långt ned i halsen på svenska) spelades in för 25 000 dollar men drog in hela 45 miljoner bara i USA och är en av världens mest inkomstbringande filmer. Dokumentären Inside Deep throat  handlar mest om filmens framgång i USA samt de desperata försök som gjordes för att censurera filmen. Den berör mycket lätt de inblandades öden, mest känt här torde vara filmens stjärna, Linda Lovelace. Det är inte en film som moraliserar över porr utan den handlar mer om pengar, censur och politik.

Filmen klipper mellan intervjuer av folk i nu och dåtid både bland ”mannen på gatan” och bland de som på ett eller annat vis var involverade i filmen när det begav sig. Det intryck Inside Deep throat  förmedlar är att både allmänheten och etablissemanget togs på sängen när filmen fick premiär. Folk strömmade till biograferna och moralpanik bröt ut. Konservativa krafter gjorde allt i sin makt för att stoppa filmen och som vanligt i sådana här sammanhang blev försöken naturligtvis kontraproduktiva. De som kom i kläm var filmens huvudrollsinnehavare Linda Lovelace vars öde skildrats i både filmer och självbiografier och är än idag omdebatterat då ord står mot ord. Mindre känt är att filmens manlige huvudrollsinnehavare Harry Reems dömdes till fängelse för att ha medverkat i filmen.

Ingen av de inblandade tjänade speciellt mycket pengar på filmen då det var maffian som finansierat produktionen och filmens regissör Gerard Damiano ( som i dokumentären går runt i ett par byxor som är uppdragna ända upp till bröstet en mycket märklig syn) hävdar att han fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

Dokumentären är en intressant skildring om en ganska bisarr tillställning i filmhistorien där moralpanik ställs emot konst (åtminstone hävdar porrförespråkarna att de skapar konst). Vems sida filmmakarna står på är uppenbart. Censurivrarna som kommer till tals i dokumentären ger ett intryck av att vara en samling mycket obehagliga typer vars åsikter gränsar till fanatism. Porrfolket, om man nu kan kalla de för detta, är en grupp ganska slitna människor som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets men de ger åtminstone ett lite mer sympatiskt intryck än sina motståndare. Vad som är sant eller inte kan alltid diskuteras då man genom kreativ klippning alltid kan få en dokumentär att spegla den verklighet man vill skildra. Summa summarum: Vad man än tycker om porr och censur är dokumentären ett intressant tidsdokument som väcker en och annan tanke om konst(?) vs censur.

Regi;Randy Barbato, Fenton Bailey

Betyg: 7/10

Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014 USA)

10615778_10153110868744115_1156425091_nFilmen The Island of Dr Moreau har jag skrivit tidigare om här. Den brukar ibland dyka upp på listor över världens sämsta filmer vilket jag iofs kan begripa men dålig är den inte däremot lite konstig och märklig. Dagens inlägg handlar om filmens produktion det är en historia som är både rolig, tragisk och helt galen. När jag sett klart dokumentären är jag förundrad över att man överhuvudtaget lyckades göra en film.

Richard Stanley var i början av 90-talet en regissör från Sydafrika som med filmerna Hardware och Dust devil uppnått viss kultstatus. Han hade en ide om att filma H.G Wells roman The Island of Dr Moreau. Bolaget New Line cinema nappade och budgeten låg på kring 8 miljoner $. Efter ett tag började man pumpa in mer pengar i projektet och när skådisar som Val Kilmer (han var en het skådis en gång i tiden) och Marlon Brando blev aktuella gick filmen från att vara en mindre produktion till att bli en storfilm. Filmbolaget började få kalla fötter när det rörde Richard Stanley förmåga att dra ett såpass stort projekt i hamn. Jag ska erkänna att herr Stanley ger ett aningens excentrisk intryck så helt obefogad var nog inte bolagets oro. Efter många turer fick han kicken och man tog in John Frankenheimer som regissör. Ett inte helt lyckat val skulle det visa sig. Stanley smet i väg in i djungeln och besökte inspelningen i smyg maskerad som djurmänniska.

Brando och Kilmer tålde inte varandra. Frankenheimer och Kilmer tålde inte varandra. Man hyrde in 300 hippies och annat märkligt folk som statister, det var sex och drogpartyn. Brando och Kilmer gjorde allt i sin makt för att slippa filma. Brando skrev om manus i syfte att sabotera filmen genom att göra den allt märkligare. Han fick inte med iden att Dr. Moreau skulle vara en delfin men både bisarr sminkning, Mini-me och den beryktade plåtburken kan läggas till Brandos konto. Kort och gott filmproduktionen var en katastrof och det måste nog räknas som ett mirakel att man fick en film att visa för betalande publik.

Vems felet var är svårt att finna då alla skyller på varandra. Brando och Frankenheimer är döda, Kilmer, Perlman och Thewlis är inte med i dokumentären så allas synpunkter har inte kommit fram. Dokumentären försöker å andra sidan inte att skuldbelägga någon. Den berättar storyn från början till slut utan några pekpinnar vilket nog inte behövs, berättelsen talas s.a.s för sig själv.  Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau är i sin form en ganska ordinär dokumentärfilm med folk som blir intervjuade mixat med klipp från filmproduktionen men det är en fascinerade historia som är väl värd att ses gärna då i kombination med den färdiga produkten.

Regi: David Gregory

Betyg: 7/10

I källaren (2015 Österrike)

Im-Keller2Österrikare och källare visade sig vara en vansklig kombination när Josef Fritzl aktiviteter uppdagades 2008. Efter att ha sett Ulrich Seidl film om detta folks förhållande till sina utrymmen i nedre plan blir man lite lätt konfunderad över människor överlag. Regissören har kort och gott filmat ett antal personer och vad de sysslar med i sina källare. Några filmas bara rakt upp och ned när de poserar i sina källare, andra utför ett och annat, spelar musik, hamrar på trummor osv. En handfull personer studeras lite mer ingående och de berättar om sina liv och det är här stollarna kommer in i bilden eller stollar och stollar. Det är folk som bryter en aning mot gängse normer.

Vi träffar bla annat på en beundrare av Hitler som inrett ett rum fullt med nazistreliker. Enligt egen utsago var det finaste han fick i bröllopspresent (jodå han är gift) ett porträtt på Hitler. Kanske en hobby man inte direkt ska skylta med. Vidare har vi en kvinna som går omkring med en docka och talar till den som att den är ett levande barn (mycket obehagligt) och slutligen finns där en handfull män och kvinnor vars redskap är piskor, dildos, gynekologstolar och burar. Vad de sysslar med behöver jag inte berätta men de demonstrerar villigt sina aktiviteter framför kameran. Hå hå ja ja.

När jag ser filmen får jag en känsla av att jag snokar i människors privatliv I källaren, eller Im keller (tyska är ett coolt språk) som den heter i original, upplevs av mig som väldigt inträngande samtidigt som personerna framstår som objekt. Det ges inga djupare bakgrundshistorier utan man ramlar så att säga in i handlingen och får se valda delar av folks källarvanor. Det är en lite annorlunda filmupplevelse och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det enda jag är säker på är att det inte var en ointressant film.

Ett tag tvivlar jag lite på dokumentärens äkthet för inte vill väl folk skylta så öppet med sina privatliv och drifter?  Efter en snabb titt i kvällens tv-tablå inser jag att det nog är jag som inte hänger med i tidens tempo.

Regi: Ulrich Seidl

Betyg: 6/10

Electric boogaloo (2014 Australien m.fl)

Screen-Shot-2014-09-08-at-5.58.25-PMElectric Boogaloo är dokumentären om filmbolaget Canon som tog Hollywood med storm under 80-talet. Bolaget styrdes av kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus, två män från Israel som älskade film och ville göra film. Nu gjorde de detta på sitt eget lilla vis vilket inte föll i god jord hos etablissemanget.

Kusinerna visste hur man skakade fram stålar till en film men de hade kanske inte riktigt koll på kvaliteten eller hur man gjorde film. Bolaget har bla produktioner som He man, Superman IV, Over the top, i sitt CV. Kanske inte filmer man tänker på i första hand när man ska lista sina favoriter från årtiondet. Däremot har de gjort ett stort kulturellt avtryck så när åtminstone jag tänker på 80 talet och film är det många av bolagets filmer som ploppar upp i sinnet.

Till en början gick det bra för de två herrarna då de satsade på kvantiet i kombination med våld och lättklätt istället för kvalitet. Däremot kom det grus i maskineriet när man försökte sig på att producera lite dyrare filmer. Enligt dokumentären var det just de tre ovan nämnda filmerna som sänkte boklaget

Electric Boogaloo är inte sevärd därför att det är en ovanlig eller konstnärligt gjord dokumentär. Det är en linjärt berättad historia som däremot består av sköna filmklipp, intervjuer och härliga anekdoter. Det är en mycket underhållande historia och är väl värd att lägga tid på om man gillar film och 80-talet. Jag fick också (till min fasa) en hel del filmtips.

Regi: Mark Hartley

Betyg: 7/10

Searching for the Wrong-eyed Jesus (2003 USA)

wrongeyed2White trash har alltid intresserat mig men inte pga att jag vill gotta mig i eländiga existenser utan mer därför att det är intressant att få träffa/läsa/se om människor som man kanske inte alltid stöter på till vardags. Jag blir fascinerad och undrar lite hur deras liv ter sig, vad tänker man på, vad gör man om dagarna, vilka glädjeämnen har man?  Jojjenito tipsade mig om dokumentären Searching for the Wrong-eyed Jesus och det tackar jag för.

Dokumentären består i att man reser runt i den amerikanska södern, främst Louisiana, och samtalar med en massa människor. Det är gruvarbetare, servitriser, kyrkobesökare, pensionärer i en strid ström som alla har en historia att berätta, ofta men inte alltid är det historier som rör elände, våld och död. Av och till spelas det otroligt bra musik som passar väl ihop med dokumentärens miljö och stämning. Hur äkta dokumentären är kan diskuteras. Många gånger får jag en känsla av att situationer och personer är iscensatta men å andra sidan vilken dokumentär är helt sann? Det som var mest påtagligt i filmen var religionens ständiga närvaro. Vart man än vänder sig finns Jesus. Talar inte de intervjuade om Gud & Jesus finns det vägskyltar, statyetter eller väggbonader som påminner om religionens inflytande.

I stort sett alla människor man möter i filmen lever ett liv jag inte skulle vilja ta del av men trots personliga tragedier, urblekta tatueringar, tandlösa underkäkar verkar människorna vara tillfreds med tillvaron och sina liv. Kan det bero på deras djupa tro? Är religionen det som gör att de orkar leva vidare och hoppas på en bättre morgondag då de blint förlitar sig på Gud? Jag vet inte. Samtidigt kan man ställa sig frågan om deras djupa religiositet är till hjälp eller hinder i deras liv. Om den inte fanns skulle de då ta tag i sina liv, jobba för en utbildning och försöka förbättra sin livssituation eller skulle de helt enkelt ge upp om de inte hade sin tro på Jesus som tröst? Frågor man kan fundera på. Vad man än kommer fram till var Searching for the wrong-eyed Jesus en underbar och positiv (på ett något bakvänt vis) filmupplevelse som jag rekommenderar varmt och än ett stort tack till Jojjenito för tipset.

Regi: Andrew Douglas

Betyg:9/10

Tabloid (2010 USA)

tabloidDet brukar sägas att verkligheten överträffar dikten. Hade dagens dokumentär varit en spelfilm hade jag troligen tyckt den var för överdriven och inte alls speciellt trovärdig. Joyce McKinney blir (besatt/förälskad beroende på vilken version man väljer att tro på) av Kirk Anderson som är mormon. Enligt Joyce är de två ett par men kyrkan sätter stopp för deras förhållande och skickar Kirk till England för att missionera. Vad som sedan händer är lite oklart eller med andra ord versionerna går isär.  Om vi ska gå på tidningarnas historia reser Joyce efter Kirk, kidnappar honom och håller den unge mormonen som sexslav i en stuga ute på landet. Joyce version har en mer romanistisk touch. Berättelsen slutar inte här utan den kryddas med klonade hundar andra händelser som vanligtvis inte figurerar i medelsvenssons liv.

Dokumentären består mest av filmade intervjuer med de inblandade (Kirk Anderson ställde dock inte upp för intervjuer), kanske lite tråkigt kan tyckas men filmen vinner på att den har en riktigt snaskig historia att berätta. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen när den är slut.  Jag funderar lite över det moraliska i att låta en människa med psykiska problem få figurera i en dokumentär. Att det inte står rätt till med Joyce McKinney står klart ganska snabbt. Nu ställde hon upp av egen fri vilja även om hon senare ville stoppa dokumentären och stämde filmens regissör. Jag får en känsla av att hon blir utnyttjad och vet nog inte riktigt vad hon gett sig in på. Mest intressant i Tabloid är intervjuerna med två reportrar som beskriver hur de arbetade med historien om kidnappningen och det efterföljande dramat. Cynismen fick här ett ansikte. Tabloid är underhållande, sevärd och intressant men den lämnar en något bitter eftersmak med tanke på McKinneys psykiska ohälsa.

Regi: Errol Morris

Betyg: 6/10

Rewind this! (2013 USA)

MV5BMTc5NDgzNTg4N15BMl5BanBnXkFtZTcwNTkzNDkwOQ@@._V1_SX640_SY720_Rewind this är en trevlig liten dokumentär om videospelarens barndom och de personer som fortfarande samlar på videoband. Jag minns själv när videobandspelaren tågade in i folkhemmet. Det kändes overkligt att kunna spela in tv-program och ha lyxen att hyra en film och se den hemmets vrå hur många gånger som helst. Nu tog det iofs några år innan vår familj införskaffade fick en apparat men när vi väl fick en var lyckan total. Jag minns än den första filmen jag såg på vår egen video, I nattens hetta med Sidney Poitier och Rod Steiger. Med detta i bagaget blir Rewind this! en nostalgisk återblick som är både mysig, intressant och roande.

Dokumentären handlar inte bara om folk som samlar på obskyra filmer som t.ex videobandet om hur man kommer igång med Windows där skådisarna från Friends är presentatörer eller varför inte Bubba Smith från Polisskolan alldeles egen träningsvideo, ja listan över filmer jag skulle vilja ta en titt på växer markant under filmens gång. Samtidigt som samlarna visar upp sina kollektioner ges matnyttig information t.ex om varför VHS slog ut de övriga formaten som betamax. Man får också en roande inblick över hur filmer producerades för en till synes omättlig marknad.

Nu är kanske inte Rewind this! en film som engagerar alla men om man gillar film och har vuxit upp när videon fick sitt genombrott är den klart sevärd. Jag vill även passa på och tacka Plox för tipset.

Regi:Josh Johnson

Betyg: 7/10

Lovecraft: Fear of the unknown (2008 USA)

PrintSkräckfilmsveckan avslutas med en dokumentär om skräck/sf/fantasyförfattaren H.P Lovecraft samt två filmer som är baserade på hans berättelser. Filmerna dyker upp först i eftermiddag.

Dokumentären Fear of the unknown handlar kort och gott om författarens liv och hur han inspirerat andra författare och filmmakare världen över. Dokumentären har ingen speciell infallsvinkel och den aspirerar inte på att gräva fram något nytt om Lovecraft. Filmen går inte heller på djupet men hinner å andra sidan med att toucha det mesta i författarens liv. Man vågar sig på att problematisera lite om Lovecraft och hans liv, men bara lite. Lovecrafts rasism och antisemitism berörs och just det sistnämnda är intressant då han gifte sig med en judinna. Som sagt det nämns men man förklarar det ungefär med att ”så var det förr i tiden” och fördjupar sig inte vidare i den frågan.

Något som överhuvudtaget inte tas upp är diskussionen om Lovecraft skapade Cthulhumyten eller om det hans vän och förläggare August Derleth som låg bakom detta genidrag att binda samman författarens noveller till ett sammanhängande universum. Det är en debatt som rasar än i idag, kanske inte någon stor fråga för mig personligen men det kunde varit intressant om den åtminstone berörts i dokumentären. Lovecraft – Fear of the unknown kör inte med falsk marknadsföring. Det är en biografi om en intressant författare vare sig mer eller mindre. Som extra bonus dyker det upp både nya och gamla rävar inom film och bokbranschen och det är kul och lite småmysigt att se Carpenter, Gaiman och Del Toro sitta och svamla lite om Lovecraft. Det är en bra film att se om man är lite nyfiken på författaren.

Att Fiffi  presenterar en mer pulshöjande film är jag övertygad om – även om jag inte sett den än.

Regi: Frank H. Woodward

Betyg: 6/10