Hans Arnold – Penselns Häxmästare (2019 Sverige)

Hans Arnold var en tecknare/konstnär från Schweiz. Efter kriget flyttade han till Sverige gifte sig fick barn och stannade kvar samt målade en himla massa bilder. Konstnären har haft ett ganska så odramatiskt liv så dokumentären om honom är inte speciellt dramatisk eller spännande däremot ganska så mysig.

Filmteamet följer Arnold i vardagen, han visar hur han gör sina bilder tar emot besök av andra konstnärer och berättar om sitt liv. Man intervjuar även barn, vänner och bekanta. Arnold verkar vara en go gubbe, en försynt man som inte gjort speciellt mycket väsen om sig. Det har stormat till  några få gånger under konstnärskapet mest då beroende på att Arnold var förtjust i att teckna nakna fruntimmer som han gärna stoppade in här och där i sina teckningar men det får nog betecknas mer som en storm i ett vattenglas.

Det jag slås av är hur otroligt produktiv konstnären varit. Han dyker upp överallt, skivomslag, tidningar, böcker Arnold har formligen pumpat ut illustrationer under sin levnadstid.

Frågan är om det är en dokumentär som bara är för fans av Arnold och de närmast sörjande. Jag tycker inte det, även människor som kanske inte haft så värst dramatiska liv eller inte förtagit sig något världsomvälvande kan väl få möjligheten att komma till tals. Hans Arnold – Penselns Häxmästare en en oförarglig dokumentär men inte ointressant också får man umgås med en go gubbe i nittio minuter på köpet.

Regi:  Micke Engström

Betyg: 6/10

Annonser

Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10

Raggarjävlar (2019 Sverige)

I Sebastian Ringlers dokumentär Raggarjävlar får vi följa några ungdomar från samhället Köping. De är alla med i klubben Mattsvart där tillvaron går ut på att dricka alkohol, spela hög musik och åka runt i riktigt risiga amerikanare. De kallar sig själva för raggare något som de ”riktiga” raggarna ställer sig tveksamma till då de spelar fel musik och framför allt inte tar hand om sina bilar. Ringler har följt dessa individer under tre år. De super, kör bil samt har ont om pengar. Man skulle kunna tänka sig att dessa individer anser att livet är en fest något de påpekar av och till men när de stannar upp från sitt festande kryper en viss ångest fram då de inser att detta liv inte håller i längden.

Det skulle vara lätt att skrocka, skaka på huvudet åt filmens huvudpersoner och avfärda dessa som white trash men regissören ger dem ett djup. Dels verkar de alla vara ganska så sympatiska människor och jag har en viss förståelse över hur de hamnat i sin situation. Flera har haft pappor som dumpat sin familj, det är trasiga och inte minst trassliga familjer de kommer ifrån när man sedan kombinerar detta med ett samhälle där enda framtidsutsikten (enligt filmens huvudrollsinnehavare Sami) är att jobba på Volvo är det kanske inte så konstigt att de hamnat där de är. Klubben får bli familjen och om man vill ha ut något annat av vardagen än fru, villa och hund fyller denna en funktion som nog ser ut som en attraktiv lösning för stunden.

Dokumentären är lite rörig då  Ringler inte presenterar sin historia linjärt. Ena scenen har Sami mustasch i andra inte, årstiderna växlar huller om buller och det blir av och till svårt att hitta rätt i kronologin. Det blir distraherande och hindrar mig från att helt sjunka in i filmen. Bortsett från detta är filmen klart sevärd men jag skulle velat haft en längre speltid då jag vill lära känna dessa individer mer. 65 minuter var alldeles för kort.

Finns på SVT-play.

Regi: Sebastian Ringler

Betyg: 7/10

Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Bolshoi babylon (2015 Storbr)

2013 blev Bolshoi balettens konstnärlige chef Sergei Filin attackerad av två män som kastade syra i hans ansikte. Under polisutredningen visade det sig att de två männen hyrts av en dansare vars flickvän inte fått rollen som Odette i Svansjön. Det skulle visa sig att bakom den anrika balettens kulisser dolde det sig ett ormbo av korruption, intriger och maktspel. 

Dokumentären Bolshoi babylon består av intervjuer med folk som på ett eller annat vis är inblandade i teatern. Producenter, regissörer och dansare intervjuas och det växer fram en bild av en arbetsplats som inte verkar vara speciellt trevlig.

Att få en roll i en balett är för många en fråga om liv eller död. Dansarna är anställda men deras kontrakt är usla. Har man ingen roll i en uppsättning blir lönen i det närmaste obefintlig samtidigt måste man hela tiden vara beredd att hoppa in därför läggs en stor del av den oavlönade tiden på att öva och åter öva. Dansarna är fast i en rävsax. För att få en roll antyds det i filmen att det är fjäsk, mutor, personliga kontakter och en och annan tjänst av det mer lättklädda slaget som gäller (ungefär samma procedur som när ett land korkat nog vill ha ett OS eller VM i fotboll).

Dokumentären är helt uppbyggd av intervjuer och det är ingen berättarröst som leder oss rätt i filmen. Jag får som tittare dra mina egna slutsatser av det som sägs i intervjuerna där de som intervjuas många gånger antyder både det ena och det andra.  Då jag inte är någon expert på vare sig balett, Bolshoi eller det ryska samhället kände jag mig av och till lite vilsen samtidigt var det skönt att få se en dokumentär som är lite utmanande då man slipper en Janne Josefsson som berättar vad jag ska tycka.

Filmen är klart värd att se då det är en historia som fascinerar. Det är också en hel del snygga bilder och jag blev lite småsugen att åka till Moskva och kolla in lite balett trots allt.

Regi:  Nick Read, Mark Franchetti

Betyg: 6/10

 

Studio 54 (2018 USA)

Det här är en mycket underhållande dokumentär om det beryktade diskoteket Studio 54 som hade en kort men legendarisk glansperiod under slutet av 70-talet. Ian Schrager och Steve Rubell startade diskot utan att egentligen ha någon större erfarenhet av branschen. En stor portion tur gjorde att diskot blev New York ja kanske världens hetaste inneställe. Alla som var någonting inom nöjesbranschen var där. Knark, sex och upptåg, bla red Bianca Jagger in på en vit häst, hörde till vardagen på diskot. Då ägarna förde en mycket kreativ bokföring samt skaffade sig en hel del fiender och gemene mans ogillade då man var mycket selektiv i vem som platsade på diskot blev det en kort men intensiv saga.

Steve dog i AIDS 1989 men den andre ägaren Ian berättar ganska så frikostigt om sina upplevelser. Det är en vanlig dokumentär utan några konstnärliga utflykter, intervjuer varvas med nyhetsinslag, skön musik och filmer från när det begav sig. Det jag känner är att jag vill veta än mer då filmen ger mig rejäl mersmak på denna fascinerade era. Jag skulle vilja vet mer om de spännande originalen och önskar att filmmakarna hade letat upp fler folk som var på Studio 54. En förklaring kan vara att många avlidit både bland personal och besökare då de verkade leva ett hårt liv men någon filur t.ex mannen som ständigt klädde ut sig till fe för att sprida godhet och kärlek hade man kunnat skaka fram tycker jag. Men det är en petitess i sammanhanget, dokumentären är väl värd att lägga lite tid på. Den finns att se gratis hos Cineasterna en streamingtjänst som har ett bra bibliotek av filmer.

Regi:Matt Tyrnauer

Betyg: 8/10

Ingen tid för kärlek (2017 Sverige)

Jag hade på känn att jag på ett eller annat vis skulle återkomma till plattcharmören Johnny Bode då han hans levnadsöde verkligen är fascinerande. När så en dokumentär om denna makalösa och förunderliga man dök upp var det bara att tacka och ta emot.

Regissören Bo Sjökvist kom i kontakt med Bode genom skivan Bordellmammans visor och har sedan tonåren undrat vad detta var för figur som sjöng ekivoka låtar. När så Bodesällskapet firade Bodes 100-års dag passade Sjökvist på att gå på festen och knyta kontakter. Dessa kontakter lägger grunden för dokumentären som försöker lösa gåtan Johnny Bode.

Det som var extra kul för mig som redan läst boken var att jag s.a.s fick kött på benen. Personer fick ansikten och Bodes röst och melodier fick mer liv då de kompletterades av gamla filmer. Filmen hade inte så mycket nytt att komma med, det som kanske var mest intressant är regissörens besök i Österrike. Där träffar han en hel del folk Bode lurade skjortan av samt får en telefonintervju med artistens tredje fru. Man märker att det är plågsamma minnen som dras upp och man får sig en tankeställare att även om Bodes upptåg är roliga på pappret och i skrönor är det vanligt folk som drabbades av hans svinerier.

För mig var dokumentären ett tacksamt komplement, för den tittare där Bode är ett nytt namn kan dokumentären kanske lite snårig till en början och filmen skulle ha vunnit på att vara lite mer pedagogiskt upplagd. Sjökvist verkar ta för givet att Bode är kulturellt allmängods. Hur som haver är det i alla fall en intressant dokumentär om en intressant men samtidigt tragisk människa med ett mycket märkligt levnadsöde.

Regi: Bo Sjökvist

Betyg: 7/10

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

The Propaganda game (2015 Spanien)

52964Än en gång går resan till Nordkorea detta land som fascinerar mig så. Den spanska dokumentärfilmaren  Álvaro Longoria lyckas efter mycket om och men att få inresetillstånd till det slutna landet för att göra en dokumentärfilm.  Álvaro ledsagare/guide/övervakare, Alejandro Cao de Benos,  är även han spanjor men arbetar för Nordkoreas regering och fungerar som någon sorts goodwillambassadör för landet.

Till en början är det inte så mycket nytt, det är samma diskussioner och prat som det brukar vara i filmer och böcker om Nordkorea (personkulten, regler och förordningar, isoleringen från omvärlden etc) men efter en stund ändrar dokumentären karaktär. Man hör så mycket om landet i media men vad som är sanning eller inte är desto svårare att reda ut. Filmens namn The Propaganda game syftar på att även den fria världen ljuger och överdriver om situationen i landet. Det råder nog ingen diskussion om att Nordkorea är en diktatur av värsta sorten men om det sprids rena lögner och rykten om landet är risken stor att detta kan spela diktaturen i landet då de kan slå sina motståndare med lögn.

Flera saker jag hört och läst kommer till skam när jag ser dokumentären. Det har t.ex hävdats att huvudstadens tunnelbana är en kuliss men de filmklipp som  Álvaro visar från denna ger en bild av vad som verkar vara ett fullt fungerande kommunikationsnät. Andra saker som t.ex att hela staden ska vara nedsläckt på natten och att man bara får ha ett visst antal frisyrer visar sig inte stämma. Eller……..?

Kanske det är som så att man gjort vissa arrangemang likt en gigantisk potemkinkuliss och allt är ett skådespel för dokumentärfilmaren. Eller är det som så att även Álvaro går regimens ärenden? Det är tankar som ploppar upp i mitt allt mer förvirrande sinne efter jag sett denna dokumentär. Vad som är sanning och lögn blir alltmer grumligt ju mer jag funderar på filmen och det är kanske dess syfte – att visa att sanningen är mycket svår att finna.

Regi: Álvaro Longoria

Betyg:8/10

Hot girls wanted (USA 2015)

Hot girls wanted är dokumentär om porrbranschen i Florida. Den som hoppas få se något snaskigt får leta på annat håll då man troligen får se mer T&A i valfri amerikansk collegekomedi. Tittarna får följa en handfull personer  i jakten på pengar och det som är så viktigt i dag, kändisskap. De senare årens teknikutveckling har gjort att i stort sett vem som helst kan bli en kändis med hjälp av t.ex bloggar, Instagram och film.  Ju fler likes och besökare man har desto mer känd blir man och i förlängningen genererar förhoppningsvis kändisskapet pengar. Det viktiga är att sticka ut och hitta något som attraherar konsumenterna. Riley Reynolds har lyckats med att kombinera efterfråga med den nya tekniken och folks törst efter att bli kända.

Riley bor i Florida en delstat som har mer liberala lagar än Kalifornien när det rör porrfilmsproduktion. Han annonserar efter tjejer på USA:a motsvarighet till Blocket och kör inte med någon vilseförande reklam utan berättar vad det rör sig om nämligen amatörporr. Riley får hela tiden nya intressenter och kör skytteltrafik till flygplatsen för att hämta upp nya tjejer som vill bli berömda. Man skulle tro att det är trasiga själar från splittrade hem men de vi får träffa i dokumentären verkar vara ganska normala människor. Det de alla verkar ha gemensamt är att de vill bli kända och tjäna pengar Sett till timtid är det en bra lön. Tressa som kan sägas vara dokumentärens huvudperson berättar att hon får ca 800 dollar för fem timmar. Hon har 4-5 jobb i veckan vilket ger en väldigt bra månadslön speciellt om man jämför lönen mot att jobba på McDonalds för 9 dollar timmen.

Efter ett jobb (eller för att tala klarspråk filmat knull) läggs detta upp på nätet och tjejerna sitter sedan med sina laptops för att i konversationer med konsumenterna jaga ”likes” för ju fler ”likes” desto fler jobb eller som en annan tjej säger ” man skapar en tillgång och efterfrågan”. Riley å sin tur får 10% av tjejernas intäckter i utbyte mot husrum och att han förmedlar kontakter. Han kallar sig manager men den rätta benämningen är nog hallick.

Tressa får dock problem dels när hon ska berätta för sina föräldrar, som verkar vara ett sympatiskt par, vad hon sysslar med och dels när hon får en pojkvän. Det sistnämnda blir svårt att kombinera med jobbet speciellt efter att de förlovat sig. I en hjärtskärande scen på en fest, oklart om det är parets förlovningsfest, föreslår några av gästerna om man inte ska spela upp några av Tressas scener. Där ser jag för första gången hur ångesten tränger fram i hennes ögon.

Hot girls wanted är en sevärd om än sjaskig film som rör vad vi är villiga att göra för pengar och kändisskap. Personligen lägger jag inte några moraliska värderingar i vad Tressa och tjejerna gör i filmen. Ingen har tvingat dem, de är enligt lagen vuxna och de kan lämna sina jobb när de vill. Bilden av tjejer som offer i branschen får sig en törn då de alls verkar ha gjort ett aktivt karriärval. Det jag däremot ställer mig frågande till är om karriärvalet är värt pengarna då man troligen måste dras med detta val många år efter man lämnat branschen och jag känner mig lite sorgesam när jag tänker på hur det kommer gå för dessa individer.

Filmen möttes av viss kritik från Riley och några av tjejerna som menar den var för negativt vinklad, om det stämmer eller inte vet jag. Däremot hävdar Riley att ansökningarna från unga tjejer som vill vara med i porrfilmer har ökat markant efter att dokumentären haft premiär så den eventuella negativa vinklingen verkar inte påverkat ett dyft, snarare tvärtom.

Regi: Jill BauerRonna Gradus

Betyg: 8/10

Best worst movie (2009 USA)

Michael Paul Stephenson spelade rollen som Joshua i Troll 2. Nu har han växt upp och ställt sig frågan om vad det var för film han egentligen var med i? Stephenson beslutar sig för att söka upp sina medspelare och produktionsteamet bakom filmen för att få klarhet om bakgrunden till Troll 2. Det blir en underhållande men samtidigt lite sorglig resa.

Dokumentärens huvudperson är George Hardy som spelade pappan i familjen Waits. Han är egentligen tandläkare men ser nu sin chans att hamna i rampljuset då filmen nått en viss kultstatus. Han smider s.a.s medan järnet är varmt och dyker gladligen upp på festivaler, åker på konvent och hjälper Stephenson med att söka upp andra skådisar i filmen. När man bjuder in Claudio Fragasso till en filmvisning blir det pinsamt då regissören anser att han gjort ett mästerverk som b.la inspirerat hela fantasygenren. En av filmens producenter menar på fullaste allvar att utan Troll 2 hade vi inte haft Harry Potter. Det blir både pinsamt och lite tragikomiskt när Fragasso inser att folk tycker han gjort en makalöst usel film.

Man söker upp i stort sett alla skådisar som var med i filmen och det visar sig att en av de medverkande pendlande mellan mentalsjukhuset och filminspelningen men verkar turligt nog må bra idag. Mindre bra mår Margo Prey (mamma Waits) som ger ett minst sagt labilt intryck. Jag blir nervös när hon är med i filmen.

Vi får även en förklaring till filmens märkliga dialog. Regissörens kunskaper i det engelska språket var/är mycket knapphändiga. Det var han som skrev filmens dialog så gott det gick och när skådisarna försökte ändra denna vägrade han, dialogen skulle följas ordagrant. Överhuvudtaget verkar regissören Fragasso ha varit lite av en diktator och vägrat ta till sig några som helst förslag om att göra filmen bättre och tur är väl det så här i efterhand för om Troll 2 hade höjt sig bara ett snäpp hade den snabbt hamnat i glömska.

Dokumentären blir lite segdragen då man har med allt för många scener med vanliga biobesökare som berättar hur dålig filmen är. Det blir helt enkelt lite tjatigt i längden då alla säger i stort sett samma sak. Bortsett från detta så är Best worst movie rekommendabel om man sett Troll 2 då den ger en inblick i hur man gör en bra dålig film och människor i filmvärldens skuggsida får en chans att stå i rampljuset för en kort stund.

Hur var det nu med filmens namn? Det heter Troll 2 men det finns inga troll i filmen. Filmbolaget ville bara casha in lite extra pengar då de haft en film som hette Troll som varit lite framgångsrik. I detta fallet är Fragasso för en gångs skull helt oskyldig.

Regi: Michael Paul Stephenson 

Betyg: 8/10

Tre mil norr om Molkom (2008 Storbr)

En del människor tillbringar sin fritid med att träna, andra att spela musik en och annan ser alldeles för mycket film och andra sysslar med att brodera sedan finns det en grupp människor som väljer att åka till Molkom under några sommarveckor. Ett val som troligen gör att psykvården en kort tid kan gå på halvfart . Dessa individer har namn som t.ex Siddharta Solstråle och sysslar b.la med strupsång, tantrasex, krama träd och kanalisera energi. Förvirrade? Lugn. Det blir värre.

Varje år går No mind (ett mycket passande namn) festivalen av stapeln i det lilla samhället Molkom som ligger några mil öster om Karlstad. Galningar Folk från jordens alla hörn samlas här för att utöva diverse new age workshops i en veckas tid.

I dokumentären följer ett engelskt filmteam ett antal personer under denna festival. Vi får stifta bekantskap med en finska som lider av muntorrhet, en man vid namn Siddharta Solstråle, en getherde från Hawaii, skådisen Regina (jag har gift mig med mig själv) Lund och en stackars Nyzeeländare som hamnat på festivalen av misstag. Just denna sista person är intressant för ju längre tiden går desto mer accepterar han stolligheterna. Blir han van eller smittar galenskap?

Nu är det som så att jag är inte speciellt kritisk mot troende (är det själv) däremot har jag väldigt svårt för när det går för långt oavsett om det rör sig om muslimer, judar, kristna eller självutnämnda gurus. När man börjar kackla om att detta är den enda sanningen, missionera, ta betalt för sina tjänster och låter tron styra ens liv då anser jag att det har gått för långt. De flesta folk som man stöter på i dagens dokumentär har passerat denna gräns med råge. Man blir vän med ett träd, finner sitt eget inre djur och spelar bokstavligen apa. Mest underhållande är, något som nog måste betecknas som ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, när man försöker stoppa anfallare genom att kanalisera sin energi (i uppträdandet ingår även ett fejkat epilepsianfall). Jag blir djupt bekymrad över dessa människors hälsotillstånd.

En bit in i dokumentären blir känslan av att en hel del människor är där för att få ligga (speciellt herr Solstråle verkar vara mer kåt än upplyst) och det hela utmynnar i något som verkar vara en workshop som tydligen slutar i gruppsex. Mitt intryck är att festivalen vänder sig till vilsna människor som söker tröst i dagens besvärliga värld och är villiga att hosta upp en slant för lite mumbo jumbo. Å andra sidan verkar de ha trevligt och vara glada, de vill ingen illa och av hatet som ibland genomsyrar de större religionerna ser man intet.

Det är en intressant och framförallt mycket underhållande dokumentär som jag kommer se om många gånger.

Att spana in festivalen IRL är frestande men då en till synes vettig Nyzeeländare blev påverkad vet jag inte om jag vågar.

Regi: Robert Cannan, Corinna McFarlane

Betyg: 9/10

 

 

Manson (1973 USA)

MANSON-73-14F.n kollar jag in tv-serien Aquarius där sektledaren Charles Manson har en framträdande roll. Jag har läst om karln men aldrig sett en dokumentär om Manson och hans Familj som sekten kallades. Det största problemet var att hitta en vettig dokumentär då risken är stor att man hamnar framför någon TV4 dokumentär med dramatiserade händelser, mediakåta ”experter” och snabba klipp. Valet föll till slut på dokumentären Manson från 1973.

Det är främst fem personer som har ”huvudrollerna”. Åklagaren som ledde åtalet mot Manson och hans anhängare, en hippie som lämnade sekten precis innan Manson beordrade sina anhängare att begå de mord som skulle starta Helter skelter, namnet Manson gett det kommande raskriget . Man här även fått tre kvinnliga medlemmar av Familjen att ställa upp i dokumentären. Några år senare skulle en av kvinnorna som intervjuas försöka sig på att mörda president Ford.

Intressantast i dokumentären är nog kvinnorna. Sakerna de säger i filmen är helt uppåt väggarna och de har skapat en alternativ verklighet som har vare sig sans eller vett. Det är verkligen inga personer jag skulle vilja stöta på IRL. De talar om Mansons läror och försöker förklara (men jag begriper det inte) varför morden var en nödvändig handling. Alla tre erkänner villigt att de de gladligen skulle deltagit i dåden men olika omständigheter gjorde att de inte var med. T.ex var en av de tre höggravid och kunde inte få plats i bilen.

Dokumentären Manson förutsätter att man känner till morden och Charlie Manson så det är en fördel om man läst lite om Manson och hans Familj innan man ser den. Jag fann filmen vara bra och jag fick det jag sökte, en inblick i denna sekts förvirrade tankegånger. Jag sitter och skakar på huvudet för mig själv och tänker ”vilka stollar” tills självaste Charlie Manson dyker upp i slutet av dokumentären. Han håller en monolog och trots att det är en ganska dålig kvalitet på ljudupptagningen och filmen inser jag där och då vilken karisma detta monster till människa har. Dokumentären blir för ett kort ögonblick en skräckfilm.

Regi:  Robert Hendrickson, Laurence Merrick

7/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10