Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Annonser

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

Goat (2016 USA)

Brad börjar på college och vill vara med i samma studentförening som sin storebror Brett. Det blir problem då en elev skadas i en initiationsrit och Brad beskylls för att ha skvallrat om incidenten för skolans ledning.

Goat är en så kallad ”slice of life” film, man dimper ned i en persons liv och får följa han/hon under en tid. Dessa filmer kan vara bra men då gäller det att man bryr sig om huvudpersonerna, trots dramatiken i Brads liv bryr jag mig inte ett dyft och filmen känns bara ganska så meningslös.

Visst är det upprörande att ta del av dessa korkade initiationsriter där män tillåts bete sig som svin mot sina medmänniskor. Jag blir inte speciellt känslomässigt berörd och undrar hur det ska gå utan blir istället mest irriterad på dessa korkade män som skriker, super och beter sig. Jag blir minst lika irriterad på Brad och Brett som har som livsmål att umgås med dessa apskallar. Kort och gott en axelryckning till film som irriterade mig en aning.

Regi:  Andrew Neel

Betyg: 3/10

Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Like father (2018 USA)

För någon vecka sedan, tror jag att det var, sa min fru att det fanns en film som utspelade sig på samma kryssningsfartyg vi var på i somras. Lite disträ som alltid svarade jag ”Vad kul”. 24 timmar senare hade detta diffusa ”Vad kul” på något vis förvandlats till ”Den filmen ska vi se tillsammans”. Hur det gick till vet jag inte men speciellt peppad på filmen var jag inte.

Mina värsta farhågor besannades då jag fick en soppa som var tunnare än vad som serverades lägerfångar under Sovjettiden. Den bestod av en irriterande huvudperson som bara var asjobbig, klyschiga bögar, osannolikt trevliga människor som engagerar sig i folk de knappt känner och allt är egentligen en enda lång produktplacering för företaget Royal Caribbean.

När fanskapet Seth Rogen dök upp i en, tack och lov, liten roll fick jag nog och försökte smita från titten genom att åla obemärkt längs vardagsrumsgolvet ( ni som mött mig IRL vet att det är ett M:I som inte ens Ethan Hunt skulle kunna lösa). Klart att mitt flyktförsök upptäcktes och en skarp röst från tv-soffan höll mig kvar. Det som är positivt med detta elände till film är att jag kan pusta ut då jag troligen sett årets sämsta film. Hösten kan nog inte bli värre åtminstone om man ser till filmsammanhang.

Regi: Lauren Miller

Betyg: 1/10

Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

A Matter of faith (2014 USA)

Vid den här tiden av året brukar jag plågas av existentiella kval så kanske en film med religiösa förtecken kunde vara en tröst i vintermörkret? Att se denna film som bot för själen är ungefär som att borsta tänderna med klorin för att få de vitare.

A matter of fate är en film gjord av dårar för idioter och jag tappar all min tilltro på delar av mänskligheten.  Rachel börjar på college men snart anar hennes pappa oråd. Tösen har inte öppnat sin bibel på flera veckor och hon verkar anmana sin biologilärares prat om att vi härstammar från aporna och att jorden är mer än 6000 år gammal. För att göra en lång historia kort så hamnar pappan i en debatt med collegeprofessorn om den bibliska skapelseläran. Gissa vem som vinner?  En annan beskrivning av filmens handling skulle kunna vara: En hjärntvättad flicka stöter ihop med verkligheten men hennes pappa lyckas med att få henne tillbaka i fållan.

Jag blir lite sorgsen till sinnes när jag tänker på att det finns människor på denna jord som får en chans till en vettig utbildning men väljer aktivt att anamma rena vansinnesteorier. Jag kan faktiskt inte bli upprörd. Dessa människor är helt enkelt för korkade för att jag ska jaga upp mig. Beklämmande är nog det ord som bäst beskriver denna film.

Om man är en die hard kreationist torde detta vara en av de bästa filmer som gjorts. Jag lutar mer åt att det är en pinsam propagandafilm där pengar kastas i sjön men ett visst underhållningsvärde har eländet trots allt och det är ibland bra att av och till bli påmind om att en stor del av mänskligheten lever i en alternativ verklighet där vare sig sans eller förnuft existerar. Något som kan förklara ett och annat i vår förunderliga värld.

Regi: Rich Christiano

Betyg: 2/10

Skrönor från de gyllne åren (2009 Rumänien)

Skrönor från de gyllne åren är en episodfilm om hur det var att leva i Rumänien under diktatorn Ceauşescus styre.

I filmen lär vi känna ett land där förnuftet förlorat, folk gör vad de kan för att hanka sig genom livet och alla låtsas åtminstone på ytan att allt är finfint. Man skulle tro att detta är en dyster film som är full av betonghus, sjaskiga lägenheter och en expose i miserabla liv. Det är snarare tvärtom. För det första är filmen i sina stunder mycket rolig vi får bl.a ta del av exploderade grisar, äggsmuggling och Ceaușescu som av misstag bär två hattar. Vidare visar filmen också människans otroliga förmåga att anpassa sig.

Rumänien var en av de värsta diktaturerna under Östeuropas kommunisttid och vardagslivet var för många fruktansvärt. Vi har alla sett de hemska bilderna från barnhemmen och läst hur man tvingade medborgarna att ge blod. Trots vetskapen om detta känns det ändock befriande att man kan se på detta med ironiska ögon och humor. För att kunna gå vidare är det kanske just det man behöver göra istället för att vältra sig i allt elände som varit.

Filmen är en bit över två timmar men jag satt som klistrad framför tv:n och blev lite förvånad när den plötsligt visade sig vara slut. Jag skulle inte haft något emot att få tagit del av fler berättelser från de så kallade ”gyllne åren”.

Regi: Hanno Höfer m.fl

Betyg: 8/10

Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

The Naked jungle (1954 USA)

På IMBD beskrivs handlingen till The Naked jungle så här:

The Leiningen South American cocoa plantation is threatened by a 2-mile-wide, 20-mile-long column of army ants.

När jag läste detta såg för mitt inre en film om kampen mellan en plantageägare och en arme av myror som äter allt i sin väg. Det låter maffigt. Det verkar spännande. Men det är verkligen inget av ovanstående.

Istället för en kamp mot myror serveras en kamp mellan en svettig Charlton Heston (han torde vara en av de svettigaste skådisar som vandrat på denna planet) och en postorderbrud. Hallå! Det nämns inte ett ord om postorderbrudar i IMBD:s korta beskrivning. Jag VILL ha myror,som äter allt i sin väg.

Filmen börjar med att den unga kvinnan Joanna anländer till ett plantage i den Sydamerikanska djungeln som drivs av Charles Leiningen (Heston). Hon har gift sig med Charles via ombud och de två har inte träffats än. Det blir stelt till en början men när Charles får reda på att Joanna varit gift tidigare (hon är en mycket ung änka) sjunker samkvämet mellan de två till fryspunkten. Charles känner sig nog lite lurad på konfekten då han får en redan begagnad vara. Ok filmen är inspelad 1954 och utspelar sig 1901 men lite sans och vett kan man nog kräva. Charles Leiningen framstår som en unken snuskgubbe som jag inte har någon som helst sympati för och jag känner en viss förhoppning över att karln kanske kommer stryka med, när nu dessa utlovade myror behagar dyka upp.

Det grälas, gråts och spelas piano (man skulle kunna tro att det är en Bergman film i exotisk miljö) men någon tillstymmelse till myror syns inte till. Efter en timme dyker äntligen de glupska små rackarna upp men det är så dags då. Jag är då så trött på de två huvudpersonerna så jag ser gärna att hela sällskapet blir myrmat  så jag slipper skiten men inte ens den glädjen kan The Naked jungle skänka mig.

Regi: Byron Haskin

Betyg: 2/10