I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

Saturday night fever (1977 USA)

Det var mycket länge sedan jag såg denna film, tom så länge sen att jag bortsett från att Travolta var med hade jag helt glömt bort vad filmen handlade om. Min känsla var att det skulle vara glitter och glamour i discovärlden men istället blev det en smådeppig film som handlar om drömmen att fly den torftiga vardagen.

Tony är i tjugoårsåldern, jobbar i en måleriaffär och bor hemma hos sina föräldrar. På fritiden hänger han med sina kompisar och det enda han lever för är helgerna då han går och dansar på haket 2001 Odyssey. Där och då är han kung och det är den enda ljusglimten i ett annars så torftigt liv. När han stöter på den, åtminstone till ytan, sofistikerade tjejen Stephanie bestämmer sig de två för att bilda par i en kommande danstävling på discot. Tillsammans med Stephanie när Tony drömmen om att lämna Brooklyn för ett liv på Manhattan.

Som sagt, jag trodde detta var en glitter och glamour film men istället blev det en studie av en bunt sorgliga existenser som hankar sig fram i vardagen under skyskrapornas skugga. Tony och hans vänner är inte speciellt sympatiska, de behandlar tjejerna i sin närhet som skit, är lite småkorkade och är inte direkt några rollfigurer man hejar på. Tonys föräldrar är uppslukade av den äldre sonen som är präst och lever sina liv genom honom. Stephanie är bara sofistikerad på ytan och är egentligen av samma skrot och korn som Tony och hans vänner.  Det enda som skiljer henne något från de övriga rollfigurerna är att hon inte gett upp än och försöker göra något åt sin situation.

Filmen skänker en viss lättnad åt vardagseländet när Tony dansar på diskot. Travolta har en egensinnig dansstil som är oförglömlig och det är märkligt att han inte dansat mer i sina filmer det är en skamligt outnyttjad förmåga. Men även diskot är lite sunkigt med kantstötta figurer. Skådisarna och regin känns av och till improviserad vilket ibland ger ett amatörmässigt intryck men i denna film passar greppet och jag måste säga att Saturday night fever var en mycket positiv återtitt även om filmen inte var vad jag förväntat mig. Tilläggas bör att musiken med Bee Gees har åldrats med behag och håller än.

Tackar Henke för påminnelsen om filmen.

Regi: John Badham

Betyg: 7/10

Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Straight out of Compton (2015 USA)

straight-outta-compton-posterÄn en BOATS att lägga till handlingarna, nu om hiphopgruppen N.W.A där b.la Ice Cube och Dr.Dre var medlemmar. Straight out of Compton berättar rakt och enkelt historien om bandets uppgång och fall samt lite vad som hände med medlemmarna efter splittringen.

Styrkan i filmen ligger i musiken som är bra även om jag inte är något större fan av genren, en låt här och där gillas alltid men i stora sjok har jag haft lite svårt för rappandet här fungerar dock musiken fin-fint. Skådisarna är bra och historien engagerande. Det är inte så mycket mer att säga om själva filmen som definitivt är sevärd oavsett om man gillar musiken eller inte men ett par observationer gjorde jag trots allt.

Filmens ”skurk” är bandets manager Jerry Heller som blåser killarna på pengar. Detta har fått ett efterspel då verklighetens Heller menar att detta är rena falsarier och han har stämt filmbolaget för förtal. Häri ligger ett problem med så kallade BOATS filmer. De påstår iofs aldrig rent ut att de är den sanna historien men å andra sidan säljs de ofta in som detta. Biopubliken är nog smartare än att man tror att det man ser är sanning men dessa filmer har trots allt en tendens att så frön av att vara någon märklig form av halvdokumentärer och av och till glömmer man bort att det är fiktion man ser. Då dramaturgin kräver skurkar gör filmmakarna sitt bästa för att uppfinna dessa om de saknas i berättelsen. Ett exempel är t.ex filmen The Imitation game där en av Turings supportrar I.R.L blev till skurk i filmen. Hur det ligger till i fallet med Heller vet jag inte men troligen är sanningen mer grå än svart och vit.

Jag funderade även över detta viftande med vapen. Det ges ett intryck att om du är rappare bär man en pistol i byxlinningen lita naturligt som man bär en klocka. Ett märkligt kulturellt beteende som jag känner att jag vill forska vidare om.

SPOLERVARNING

Filmen slutar med att en av gruppens medlemmar Eazy-E dör i AIDS och historien får sitt lite sorgliga slut med hyllningar över den döda personens gärning – en vanligt grepp i BOATS.. Då hiphoppen åtminstone i USA verkar vara ganska så homofobisk b.la då man nyttjar uttrycket no homo i texter ganska så friskt för att visa att man inte är bög blir min stilla undran hur dödsorsaken togs emot i hiphop kretsar. Om man är homofobiskt lagd ligger det tyvärr nära till hands att hävda att HIV är en sjukdom som hör homosexuella till. Jag blir helt enkelt lite nyfiken hur snacket gick i branschen vid Eazy-E:s död. Tillrättalagt eller inte?

Regi; F. Gary Gray

Betyg: 7/10

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Min pappa Toni Erdmann (2016 Tyskland)

toni-erd-717x1024Winfried är en frånskild musiklärare som lufsar runt i livet. När han inte undervisar bär han runt på sin halvdöda hund och besöker sin gamla mamma. För att liva upp sin tillvaro tar han av och till hjälp av pratical jokes. Winfried har en dotter som han har sporadisk kontakt med och deras förhållande är aningens ansträngt. När så hunden till slut dör tar Winfried en månads tjänstledigt och åker för att besöka sin dotter som jobbar som konsult för ett oljebolag i Bukarest. Dottern Ines blir väl inte direkt överförtjust av besöket som utvecklas till att bli en misslyckad historia. Det blir av förklarliga skäl en kort visit men Winfried ger inte upp så lätt, om dottern inte vill veta av sin far så får hon istället dras med Toni Erdman som är pappans alter ego i en grotesk utstyrsel bestående av en peruk som sett sina bästa dagar och ett par hemska löständer.

Detta är Tysklands Oscarsbidrag till 2017 års gala.  Det är en något bisarr historia som b.la innehåller kakor(?) med en motbjudande touch, ett nakenparty och en märklig bulgarisk dräkt. Vidare är detta en låååång film, närmare tre timmar som berättas i ett sävligt tempo. Trots detta är den ganska så lättsedd och inte alls tråkig, istället satt jag mest och undrade över vad som skulle hända härnäst för denna film var (åtminstone för mig) helt oförutsägbar. Egentligen ska jag inte se filmer som Min pappa Toni Erdmann på bio då den är fullpepprad med pinsamma situationer och jobbiga scener som håller på lite för länge för att jag ska känna mig bekväm. Det gör att jag sitter och stönar högt i biofåtöljen av ångest. Jag anar att den övriga publiken trodde att min kollega Jakob som var med egentligen var min ledsagare.

Paradoxalt nog är det inte historien om Ines och hennes pappa som berör mig mest. Ines har en assistent som hon behandlar som luft. Hon är inte otrevlig mot assistenten utan behandlar henne mer eller mindre som ett redskap vilket upprör mig en aning. Men å andra sidan är väl detta en människosyn som präglar dagens nyliberala samhälle så jag borde egentligen inte bli förvånad.

Jag hade nog önskat att regissören Maren Ade varit en anings mer frikostig med saxen för även om filmen aldrig blir tråkig så känns den trots allt för lång. Det är nog min enda invändning till en lite annorlunda film som jag fann vara klart sevärd..

Regi: Maren Ade

Betyg: 7/10