God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Annonser

Fight girl (2018 Nederländerna)

Rådet att räkna till tio för att lugna ned sig känner Bo mycket väl till, att det sedan inte funkar för henne är en helt annan sak. Bo hamnar ständigt i konflikt och trubbel och bär på en vrede som aldrig verkar vilja slockna. Hennes ilska är väl till viss mån förståelig då föräldrarna ligger i vårdnadstvist och Bo har tillsammans med sin storebror Dani flyttat in hos mamman i ett halvsunkigt hyreshus. Dani ger Bo problem då hon känner att hon måste skydda honom då han dras med diabetes och blir mobbad i skolan. När granntjejen Cecilia tar med Bo till en thaiboxningsträning känner hon att hon hamnat rätt. Hennes största hinder är dock den ilska hon bär på som hotar att sabotera både hennes träning och vänskap med Cecilia.

Det är ingen hemlighet att jag gillar s.k sportfilmer. Trots att de ofta är klichéfyllda till max så rycks jag oftast med i handlingen och hejar på protagonisten trots att jag vet hur det ska gå nästan in till minsta detalj. Fight girl är inget undantag i sportfilmssammanhang . Klart att jag hejar på Bo som spelas suveränt av skådespelerskan Aiko Beemsterboer. När hon blir förbannad (det blir ett antal gånger under filmen) blir jag nästan lite rädd, hennes ögon blir cenobitsvarta och sedan kan vad faen som helst hända, tjejen frikopplar totalt. Även när Bo inte är i konflikt så är hon ständigt lågintensivt förbannad. Trots att Bo troligen skulle vara asjobbig att ha i sin närhet kan jag inte låta bli att charmas av hennes okuvliga vilja och jävlaranamma.

Egentligen är inte filmen något speciellt extra men jag sväljer (nästan) alla klichéer (det blir lite väl sockersött mot slutet) med hull och hår. En sak som gör det lätt att gilla filmen är att skådisarna Aiko Beemsterboer och Imanuelle Grives (Cecilia) är riktigt bra i sina roller. Imanuelle Grives gör sin första filmroll någonsin, hon kom med i produktionen då hon kunde thaiboxning. Fight girl är en charmig film som var väldigt underhållande och jag blev lite smått glad när jag såg den.

Regi:Johan Timmers

Betyg:8/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

Three billboards outside Ebbing Missouri (2017 USA)

Det tog sin lilla tid men jag är som bekant ofta lite seg när det gäller att se seriösare filmer trots att jag allt som oftast uppskattar dem. I dag har turen kommit till den film som kanske skulle ha vunnit pris för bästa film under Oscarsgalan 2018 åtminstone om man jämför med den filmen som vann.

Mildred är i djup sorg då hennes dotter blivit både mördad och våldtagen, tiden går och när polisen inte verkar göra vad de kan för att hitta förövaren förbyts sorgen till vrede. Mildred hyr tre annonstavlor och skriver på dessa vad hon tycker om polisens arbete. Att det blir ett jävla liv i den lilla staden efter detta tilltag torde vara en underdrift.

Trots att ämnet är allvarligt och trots att ingen i filmen är speciellt nöjd med sitt liv är Three billboards outside Ebbing Missouri en ganska så rolig film. I stort sett alla som är med i filmen är mer eller mindre irriterade och otrevliga av olika skäl. Mildred, hennes exman, sheriffbiträdet Dixon ja alla är ganska så griniga och har dräpande kommentarer i beredskap till den som tar risken att tilltala dem. De enda som är någorlunda sympatiska är stadens lätt alkoholiserade dvärg som är kär i Mildred samt stadens sheriff Willoughby som lider av obotlig cancer muntrare än så blir det inte. Nu är vare sig våldtäkter, cancer eller alkoholism roligt men filmens dialog är vass och det är en hel del dråpliga situationer som gör att jag trots allt sitter och småskrockar under titten.

Det är ingen mysrulle som slutar i en förlösande scen där alla knutar löses upp. Slutet kan för vissa kännas abrupt men jag gillade det. Filmens stora styrka ligger i den suveräna dialogen och skådespelarprestationerna. Även filmens rollfigurer är bra skrivna och känns som vanligt folk som jag kan tro på.

Three billboards outside Ebbing Missouri är en film som jag bara upplever utan några större eftertankar. Den bara rullar på och efter ett tag är jag mer intresserad över rollfigurernas liv och samspel med varandra än filmens faktiska handling. En härlig filmupplevelse i det lilla där jag bara sveptes med.

Jag skulle dock vilja ha en spinoff på filmen som handlar om Mildrets exmans nya tjej Penelope som är så korkad att jag blir fascinerad av henne. Jag undrar över hur hon tar sig genom det vardagliga livet och framför allt hur är det att leva med en så korkad människa. Torde bli en spännande och underhållande film men det är trist nog bara en önskedröm.

Regi: Martin McDonagh

Betyg: 9/10

Nocturnal animals (2016 USA)

Susan lever det goda livet. Hon är rik, ser bra ut, har en snygg man och ett fantastiskt hus med utsikt över Los Angels. Trots detta verkar hon inte vara så värst lycklig. Hennes äktenskap verkar gå på sparlåga och hon misstänker att hennes man är otrogen. Helt oväntat hör då hennes ex-make Edward av sig genom att skicka manuskriptet till sin senaste bok. Susan har inte hört av Edward på 19 år och blir nyfiken på vad det kan röra sig om för berättelse, speciellt då den blivande boken är dedikerad till henne. Det är en mycket obehaglig berättelse som får Susan att tänka tillbaka på sitt äktenskap med Edward.

Redan i förtexterna anar jag att det kan bli en något annorlunda film. ”Hoppla! vad har vi här” var min första tanke och jag har nog inte blivit så konfunderad över en öppningsscen sedan jag såg Blind alley med en discodansande Ana de Armas. Här är det inte direkt diskodans det rör sig om men dans är det alla fall. Öppningsscenen till trots, Nocturnal animals är en ganska enkel berättelse även om den utspelar sig på tre olika plan i både tid och rum; det förflutna, nutid och berättelsen i boken. Det kan vara att jag helt missat något underliggande budskap men jag uppfattade filmen som en berättelse utan några större underliggande meningar. Jag hade fått för mig att det skulle vara en ”besvärlig” film som skulle ge upphov till många olika tolkningar men de lös för mig helt med sin frånvaro.

Det betyder inte att det är en dålig film. Jag fann de tre parallella berättelserna intressanta på olika vis. det förflutna är en tragisk kärlekshistoria, nutiden om en människa som lever ett sterilt liv, snyggt visualiserat av kala och känslokalla omgivningar och en hårt sminkad Amy Adams samt Edwards bok som är en ryslig thriller om om hämnd och misslyckande. Det verkar inte vara så mycket mer men läsare som sett filmen får gärna upplysa mig om jag missat något för jag har en irriterande känsla över att jag gjort det, eller så är det jag som övertolkar filmen. Hur som helst så är det en bra och för mig engagerade film där trion Amy Adams, Jake Gyllenhaal och Michael Shannon är otroligt bra i sina roller.

Regi: Tom Ford

Betyg: 7/10

The Deer hunter (1978 USA)

Det var ett tag sedan jag såg denna rulle, säkert en tio år sen sist. När jag låg sjuk i influensa kände jag av någon anledning ett behov av att se ett tretimmars drama om metallarbetare som dumt nog åker till Vietnam. Vi får följa en handfull vänner som även är arbetskamrater. På dagarna jobbar de på stålverket och fritiden tillbringar man tillsammans på den lokala puben samt ägnar sig åt jakt. Det sistnämnda tar man inte på så stort allvar då det mest verkar vara en ursäkt för att åka ut i naturen, supa till och vifta med vapen. Det är väl bara Nick (Christopher Walken) och Michael (Robert de Niro) som tar det här med jakt på allvar. Det är även Nick och Michael samt den i sällskapet försynte Steven (John Savage) som blivit inkallade/tagit värvning(?) och innan de skeppas iväg hinner även Steven med att gifta sig. Väl i Vietnam går det åt helvete. Steven skadas allvarligt, Nick får ett sammanbrott och det är bara Michael som kommer hem relativt helskinnad. Väl hemkommen upptäcker Michael att Nick är spårlöst försvunnen. När Michael begriper att Nick stannat kvar i Vietnam återvänder han för att hämta hem sin vän.

Nämner man The Deer hunter brukar tre saker tas upp av de som sett filmen: Låten Cavatina, rysk roulette och ett hiskligt långt bröllop. Jag kan hålla med om att det är de sakerna som sätter sig. De är en lång och långsam film i sina stunder t.om lite meditativ men jag finner den inte alls tråkig, jag gillar helt enkelt filmens tempo som passar bra ihop med den historia som berättas. Då huvudpersonerna hör till den ortodoxa minoriteten i USA är det intressant att ta del av deras vardagsliv och även det långa ortodoxa bröllopet. Denna minoritet skildras inte så ofta på film vilket gör att den känns lite annorlunda i vardagsmiljöerna. Av och till blir filmen aningens spännande, speciellt då i Vietnam och filmens final. Regissören Michael Cimino beskylldes för att vara rasistisk i skildringen av Vietnameserna men jag uppfattar det inte så. Tar inte krig fram det sämsta i människan? Jag tror inte att vietnameser är vare sig sämre eller bättre än andra människor i en krigssituation och krigsbrott begicks på båda sidor i Vietnam.

The Deer hunter är inte film man ser om på stört men jag är ganska säker på att jag inte sett den för sista gången innan jag ikläder mig träfracken då den är väl värd en omtitt. Jag tolkar den som en något deprimerande film om vänskap med en hel del bra skådespelarprestationer b.la Christopher Walken, John Cazale i sin sista roll ( han var mer eller mindre döende under filminspelningen och fick aldrig se det färdiga resultatet), Meryl Streep innan hon började bli som Bosse Parnevik och Robert De Niro som en gång i tiden faktiskt skådespelade och inte gjorde parodi på sig själv. Väl värd en titt om man är sugen på lite metallarbetares vardagsliv mixat med krig och ond bråd död.

Regi:Michael Cimino

Betyg: 8/10

The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (2018 USA)

Man skulle kunna tro att en film som bär namnet The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (KHB) skulle vara en riktig hejsan-svejsan film med sanslösa scener och ett skojfriskt manus. Det var i alla fall jag inställd på inför titten men KBH skulle visa sig vara något helt annat.

Pensionären Calvin Barr lever ett ensamt liv i en liten stad. Han fördriver dagarna mest med att drömma sig bort till sin ungdom under kriget. Han fann kärleken men tog dumt nog värvning och fick i armen uppdraget att döda Hitler. I nutid rullar livet på i men en sen kväll får Calvin besök av FBI som vill värva honom att döda Bigfoot. Varelsen bär på ett virus som riskerar utplåna mänskligheten och FBI behöver Calvins tjänster då han är en av få som är immuna mot viruset.

Ovanstående är den yttre handlingen men sammantaget tar Bigfoot och Hitler kanske 1/3 av filmens speltid resten vigs åt Calvins kärleksaffär i samband med kriget och hans ensamhet under sin ålderdom.

KHB verkar vara en vattendelare om man läser omdömena på IMBD. De flesta som inte uppskattar filmen verkar ha haft hejsan-svejsan förväntningar på filmen precis som även jag hade. Trots att jag fick något helt annat än det förväntade i den filmiska gottepåsen blev jag inte besviken då detta var en film jag blev förtjust i. Handlingen traskar på i stilla mak, filmmusiken är passande och framför allt så spelas Calvin av Sam Elliot en skådis jag alltid blir lite glad av att se i filmiska sammanhang. Karln har pondus som få och han säger sina repliker på ett vis som gör att varje ord han yttrar känns som en tegelsten. Att det inte händer så värst mycket på rutan spelar för mig inte så stor roll. KHB är en film som sög sig fast, en vemodig och bitterljuv historia med en romantisk touch. Precis som jag vill ha det.

Regi: Robert D. Krzykowski

Betyg: 8/10

Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10

Bohemian Rhapsody (2018 Storbr)

Ännu en BOATS, denna gång om Queens sångare Freddie Mercury. Vi får följa gruppen och då främst deras sångare från att de bildas till deras succéframträdande på Live aid galan 1985. Nu är jag inte ett jättefan av gruppen, jag gillar deras musik och har haft ganska bra koll på vad de sysslat med sedan jag blev medveten om Queen i.o.m plattan News of the world. Att det blivit film om dem förstår jag då Queen haft en turbulent historia med bråk mellan medlemmar, spelningar i Sun city (klädsamt ignorerat i filmen), skandalrubriker och som final ett tragiskt dödsfall. Det märkliga är nog att det inte blivit en film tidigare.

Bohemian rhapsody är helt ok jag kan nog sträcka mig till att säga ganska så bra. Filmen betar pliktskyldigt av en och annan händelse, har med lite allvar, lite hjärta och smärta. Som så oftast när jag kollar in en BOATS sitter jag och tittar oberört men intresserat på filmen. Det är väl först i filmens final man får lite wow-känsla när konserten på Wembley visas. Det är en fantastisk final på filmen och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att det var den riktiga gruppen som framträdde.

Mitt problem med filmen är samma som med alla filmer i genren. Jag VET att man måste tänja en del på sanningen då verkligheten sällan överträffar dikten. Jag VET att man måste ändra i skeenden både kronologiskt och vad som egentligen hände därför att göra det hela mer begripligt för en bred publik. Jag VET också att man måste kratta manegen dramaturgiskt för att berättelsen ska bli mer gripande. I Bohemian rhapsody är det så välkrattat att det inte ligger ett sandkorn fel lagom till finalen. För att få största känslomässiga utdelning har man stuvat om historien rejält och det jag blir mest nyfiken på är hur de forma Queen-medlemmarna som vart inblandade i filmen kände när de bokstavligen såg hur verkligheten bit för bit monterades ned för att kunna ge plats åt en mycket tillrättalagd historia.

Regi Bryan Singer

betyg: 6/10

The Favorite (2018 Irland)

Egentligen skulle jag vilja skriva om de fruktansvärda trailers jag fick mig till livs innan dagens film. Efter denna filmchock skulle The Favorite kunnat handla om en man som odlar potatis i två timmar och jag hade kommit billigt undan i jämförelse med vad kunnat fått se istället. Helvetet kommer att frysa till is innan jag tar mig en titt på följande fyra filmer: Instant family, Eld & lågor, En kvinna bland män och En del av mitt hjärta.

The Favorite var däremot en angenäm upplevelse och handlar inte om potatis. Filmen är gjord av greken Yorgos Lanthimos som bla har gjort rullarna Dogtooth och The Lobster och handlar om intriger i drottning Annes hov i England under början av 1700 talet. Drottning Anne är en mycket osäker människa, fåfäng, ängslig och möjligen lite bakom flötet. Hon är ett lätt byte för adelskvinnan och hovdamen Sarah Churchill. Drottningen styr England men det är Sarah som styr drottningen. Till hovet kommer Abigail som är kusin till Sarah och har inte haft lika stor tur i livet som sin kusin. Hon ligger dock inte på latsidan och börjar nästla sig in i drottningens inre krets för att ta Sarahs plats och det blir en maktkamp mellan dessa två hänsynslösa kvinnor om drottning Annes gunst.

Det här är vad min kollega Jakob skulle kalla för en mustig film. Visuellt och tekniskt är den överdådig, tekniskt är den fulländad och jag blev imponerad av ljussättningen där levande ljus kastar sitt sken över ett antal scener. Skådisarna Olivia Colman, Emma Stone och  Rachel Weisz är fenomenala där Weisz ger ett rivigt porträtt av en adelsdam med skinn på näsan, Stone är härligt manipulativ och Colman gestaltar fint den oberäkneliga drottningen.

Handlingen har till viss mån verklighetsbakgrund även om en och annan historisk person fått stryka på foten i manusarbetet och man lagt till ett och annat. Filmen har mig fast redan från start och jag är intresserad över att se hur det kommer att gå. The Favorite ger mig en känsla av en något vriden verklighet dels då rollfigurerna är lite märkliga och aviga i sitt agerande vilket kan förklaras med att livet vid ett kungligt hov troligen är något av en surrealistisk upplevelse. Lanthimos förstärker denna känsla med en hel del scener i fisköge(?)perspektiv där ytterkanterna av scenen blir skev samt en stundtals påträngande musik som jag tror kan störa en del men för mig passade den som hand i handske för den filmiska upplevelsen.

Regi: Yorgos Lanthimos

Betyg: 8/10

 

 

 

The Vanishing (2018 Storbr)

1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från ön Flannan där de arbetade. The Vanishing, alternativt Keepers säger sig ha inspirerats av detta mysterium. Tre män fraktas ut med båt ut till en fyr där de ska jobba i sex veckor.  Det går bra till en början men efter en storm hittar de en låda och en till synes död man vid stranden. Innehållet i lådan kommer att ställa saker på sin spets mellan de tre männen och lådans rättmätiga(?) ägare som snart kommer besöka ön i jakt på låda och saknad besättningsman.

Det här filmen gav mig en sanning och en gåta. Sanningen är att skådisen Gerard Butler är som klippt och skuren till att spela fyrvaktare. Redan i första scenen när Butler uppenbarar sig i helskägg och kappsäck nickar jag och tänker för mig själv ”här har vi en rejäl fyrvaktare som kan sitt jobb”. Gåtan är varför man överhuvudtaget ville göra filmen. Är det ett drama om hur folk kan bli ovänner? Är det en thriller om skumma typer mot fyrvaktare? Är det en film och skuld och moral? Filmen vill kanske vara något av allt ovanstående men lyckas inte med något.

”Jaha så kan det gå” var min tanke när filmen var slut – vare sig mer eller mindre. Jag gillade miljöerna och skådisarna var bra men jag tror nog att jag hellre fördrivit tiden med någon bra dokumentär om fyrvaktarnas vardag för det enda som var intressant i filmen var beskrivningen av deras vardag med att putsa glaset i fyren och fånga krabbor.

Regi: Kristoffer Nyholm

Betyg: 3/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Low life (2017 USA)

Fribrottaren El Monstruo lider av dåligt samvete och rejäla humörsvängningar. Crystal äger ett slitet motell och är desperat i sin jakt efter en ny njure till sin alkoholiserade man. Randy har precis muckat från kåken men har svårt att visa sig ute bland allmänheten då han numera bär en besvärande ansiktstatuering. Kaylee är höggravid och dotter till Crystal samt gift med El Monstrou. Det hon inte vet är att hennes adoptivfar Teddy har sålt hennes njure till Crystal. Just Teddy är en osedvanligt vidrig människa som driver en tacobar som är en fasad för organhandel och trafficking. Dessa trasiga individers vägar kommer att korsas med ett fatalt resultat.

På pappret är det en hel del som talar mot filmen. Low life är troligen gjord för en mindre slant (i filmsammanhang) och har för mig okända men inte helt oerfarna skådisar. Filmen är regissören Ryan Prows första fullängdare. Trots detta eller kanske tack vare detta så levererar filmen med råge då den inte är bunden av stora bolag och producenter och man har kanske fått styrt över storyn själv?

Filmens styrka är de lite udda karaktärerna som alla engagerar mig. Om man bortser från den vidrige Teddy så sympatiserar jag med alla rollfigurerna. De har inte gjort bra val i livet men i grund och botten verkar de vara schyssta, det är nog mer omständigheterna som gjort att de hamnat på samhällets skuggsida. Jag vet inte alls vilken väg historien ska ta eller vem som kommer leva när eftertexterna rullar vilket höjer spänningen. Low life klockar in på bekväma 80 minuter där inte en sekund känns bortkastad till skillnad mot en hel del andra filmer. Det är inte en fullpoängare men nästan, och väl värd en titt.

Regi: Ryan Prows

Betyg: 9/10