Straight out of Compton (2015 USA)

straight-outta-compton-posterÄn en BOATS att lägga till handlingarna, nu om hiphopgruppen N.W.A där b.la Ice Cube och Dr.Dre var medlemmar. Straight out of Compton berättar rakt och enkelt historien om bandets uppgång och fall samt lite vad som hände med medlemmarna efter splittringen.

Styrkan i filmen ligger i musiken som är bra även om jag inte är något större fan av genren, en låt här och där gillas alltid men i stora sjok har jag haft lite svårt för rappandet här fungerar dock musiken fin-fint. Skådisarna är bra och historien engagerande. Det är inte så mycket mer att säga om själva filmen som definitivt är sevärd oavsett om man gillar musiken eller inte men ett par observationer gjorde jag trots allt.

Filmens ”skurk” är bandets manager Jerry Heller som blåser killarna på pengar. Detta har fått ett efterspel då verklighetens Heller menar att detta är rena falsarier och han har stämt filmbolaget för förtal. Häri ligger ett problem med så kallade BOATS filmer. De påstår iofs aldrig rent ut att de är den sanna historien men å andra sidan säljs de ofta in som detta. Biopubliken är nog smartare än att man tror att det man ser är sanning men dessa filmer har trots allt en tendens att så frön av att vara någon märklig form av halvdokumentärer och av och till glömmer man bort att det är fiktion man ser. Då dramaturgin kräver skurkar gör filmmakarna sitt bästa för att uppfinna dessa om de saknas i berättelsen. Ett exempel är t.ex filmen The Imitation game där en av Turings supportrar I.R.L blev till skurk i filmen. Hur det ligger till i fallet med Heller vet jag inte men troligen är sanningen mer grå än svart och vit.

Jag funderade även över detta viftande med vapen. Det ges ett intryck att om du är rappare bär man en pistol i byxlinningen lita naturligt som man bär en klocka. Ett märkligt kulturellt beteende som jag känner att jag vill forska vidare om.

SPOLERVARNING

Filmen slutar med att en av gruppens medlemmar Eazy-E dör i AIDS och historien får sitt lite sorgliga slut med hyllningar över den döda personens gärning – en vanligt grepp i BOATS.. Då hiphoppen åtminstone i USA verkar vara ganska så homofobisk b.la då man nyttjar uttrycket no homo i texter ganska så friskt för att visa att man inte är bög blir min stilla undran hur dödsorsaken togs emot i hiphop kretsar. Om man är homofobiskt lagd ligger det tyvärr nära till hands att hävda att HIV är en sjukdom som hör homosexuella till. Jag blir helt enkelt lite nyfiken hur snacket gick i branschen vid Eazy-E:s död. Tillrättalagt eller inte?

Regi; F. Gary Gray

Betyg: 7/10

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Min pappa Toni Erdmann (2016 Tyskland)

toni-erd-717x1024Winfried är en frånskild musiklärare som lufsar runt i livet. När han inte undervisar bär han runt på sin halvdöda hund och besöker sin gamla mamma. För att liva upp sin tillvaro tar han av och till hjälp av pratical jokes. Winfried har en dotter som han har sporadisk kontakt med och deras förhållande är aningens ansträngt. När så hunden till slut dör tar Winfried en månads tjänstledigt och åker för att besöka sin dotter som jobbar som konsult för ett oljebolag i Bukarest. Dottern Ines blir väl inte direkt överförtjust av besöket som utvecklas till att bli en misslyckad historia. Det blir av förklarliga skäl en kort visit men Winfried ger inte upp så lätt, om dottern inte vill veta av sin far så får hon istället dras med Toni Erdman som är pappans alter ego i en grotesk utstyrsel bestående av en peruk som sett sina bästa dagar och ett par hemska löständer.

Detta är Tysklands Oscarsbidrag till 2017 års gala.  Det är en något bisarr historia som b.la innehåller kakor(?) med en motbjudande touch, ett nakenparty och en märklig bulgarisk dräkt. Vidare är detta en låååång film, närmare tre timmar som berättas i ett sävligt tempo. Trots detta är den ganska så lättsedd och inte alls tråkig, istället satt jag mest och undrade över vad som skulle hända härnäst för denna film var (åtminstone för mig) helt oförutsägbar. Egentligen ska jag inte se filmer som Min pappa Toni Erdmann på bio då den är fullpepprad med pinsamma situationer och jobbiga scener som håller på lite för länge för att jag ska känna mig bekväm. Det gör att jag sitter och stönar högt i biofåtöljen av ångest. Jag anar att den övriga publiken trodde att min kollega Jakob som var med egentligen var min ledsagare.

Paradoxalt nog är det inte historien om Ines och hennes pappa som berör mig mest. Ines har en assistent som hon behandlar som luft. Hon är inte otrevlig mot assistenten utan behandlar henne mer eller mindre som ett redskap vilket upprör mig en aning. Men å andra sidan är väl detta en människosyn som präglar dagens nyliberala samhälle så jag borde egentligen inte bli förvånad.

Jag hade nog önskat att regissören Maren Ade varit en anings mer frikostig med saxen för även om filmen aldrig blir tråkig så känns den trots allt för lång. Det är nog min enda invändning till en lite annorlunda film som jag fann vara klart sevärd..

Regi: Maren Ade

Betyg: 7/10

Captain fantastic (2016 USA)

cf_online_1sheet_fin10Ben Cash och hans fru Leslie har valt att lämna civilisationen och bor i skogen med sina sex barn. När filmen startar nås familjen av budet att mamman avlidit efter en tids vistelse på sjukhus. Ben och hans barn beslutar sig för att resa till begravningen. Då barnen haft mycket liten kontakt med civilisationen och andra människor blir det en rejäl kulturkrock/chock.

Den här filmen saluförs som en komedi vilket jag kan tycka är lite felaktigt då det främst är ett drama med en del komiska inslag för visst blir det dråpligt när familjen Cash kommer i kontakt med vår civilisation. Captain fantastic är en film som fick mig att fundera över ett och annat. Hur uppfostrar vi våra barn? Hur stor rätt har en förälder att påtvinga sina värderingar sin avkomma?

Ben och hans fru har själva undervisat barnen som är närapå övermänniskor. De kan ett flertal språk flytande, kan argumentera för sina ståndpunkter, är mycket allmänbildade och kan även klättra i berg, navigera efter stjärnorna och en hel del annat smått och gott. Även på det moraliska planet är barnen överlägsna, vad jag begriper är mobbing, lögner och skitprat icke existerade i familjen Cash och konflikter löses med argumentation. Problemet blir när dessa barn kommer i kontakt med vår värld. Det de nämligen inte lärt sig är det sociala samspelet med människor som inte hör till familjen. Om Ben och hans fru gjort ett rätt val i sin uppfostran av barnen kan diskuteras i det oändliga.

Samtidigt som filmen ger mig dessa funderingar är förpackningen lättsam och otroligt välgjord. Vanligtvis brukar jag tycka filmer är för långa men jag hade gärna stannat kvar en stund till hos familjen Cash. Viggo Mortensen är suverän i huvudrollen och trots att det förkommer sex ungar får jag inte en enda krypning i hela kroppen. Jag förvånar tom mig själv med att finna en smörig sång och dansscen med barnen vara gripande! Att skådisarna Steve Zahn och Frank Langella är med på ett hörn gör inte saken sämre.

Tyvärr fladdrade denna fantastiska film förbi på biodukarna då SF troligen ansåg att någon annan film (troligtvis en film med ett nummer efter titeln) behövde fler dukar. I Karlstad var inte ens filmen aktuell för visning men tack vare Jan, biografvaktmästare på SF i Karlstad, fick jag ynnesten att se filmen då han lyckades fixa en veckas visning av Captain Fantastic. Något som  jag är djupt tacksam över.

Regi: Matt Ross

Betyg: 8/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

Suburra (2015 Italien)

23066967Ett stort byggnadsprojekt i Rom med omnejd drar till sig allehanda aktörer som vill vara med och tjäna en hacka på projektet. Det är en salig blandning av intressenter, allt från kyrkofolk till maffian, det de har gemensamt är en något dubiös moral. Spindeln i nätet är en man som går under namnet Samurai , en fixare helt utan skrupler. När så en prostituerad som på köpet är minderårig dör av en överdos på fel plats och vid fel tidpunkt brakar helvetet loss och Samurai får en hel del att stå i.

Bloggkollegan Jojjenito kallade filmen för blytung ett ord som verkligen stämmer. Det är inte speciellt många trevliga människor man stöter på i den här filmen och jag har lite svårt att se vem man egentligen ska hålla på då alla är mer eller mindre osympatiska. Ett människoliv är inte mycket värt då inget får komma i vägen för byggprojektet. Allianser och dubbelspel är vardag i jakten på att roffa åt sig så mycket stålar man bara kan. Suburra är som ni nog begriper inte någon munter film. Däremot är det en mycket bra film.

Miljöerna, ett novemberregnigt Rom, skådisarna och den fantastiska filmmusiken tillsammans med ett stabilt manus gör detta till en av 2015 års bästa filmer. Till en början är berättelsen lite snårig då man kastar in nya rollfigurer var femte minut  och jag hade först ingen koll på vem som var vem och hur de olika personernas relationer. En halvtimme in i filmen klarnade plotten och resten av filmen var ren njutning.

Det finns två scener i filmen som hör till det bättre jag sett på lång tid dels en suverän shootout (jag är mycket svag för dessa) och dels en monolog där en av gangstrarna drömmer sig bort och fantiserar hur framtiden kommer te sig när byggprojektet står klart. I den sistnämnda scenen lyckades regissören mot alla odds skapa en viss känsla av sympati för detta avskräde till människa. Lite oväntat.

Regi: Stefano Sollima

Betyg: 9/10

 

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

Där floden flyter fram (1992 USA)

a-river-runs-through-it.13892Tiden är tidigt 1900 tal och platsen är det natursköna Montana. Där bor predikanten John Maclean med sin fru och två söner. De två pojkarna är mycket olika till kynnet, Norman är en plikttrogen gosse som sköter sig och har sitt liv planerat medan Paul är av en mer vildsint natur. Det gossarna har gemensamt är sin kärlek till flugfiske. Där floden flyter fram handlar om just detta: Livet i stort och flugfiske.

Det låter inte så upphetsande med filmen har något som gör att jag fastnar. Jag har alltid varit förtjust i regissörens Redfords något halvsega berättartempo och av och till påminner han och regissören Clint Eastwood om varandra i sin stil att regissera. Det känns lite gammaldags utan några av de excesser som man hittar i dagens filmer med skakig kamera och snabba klipp. Handlingen är kanske inte fylld av action och dramatik utan storyn skrider fram i sin egen takt men blir aldrig tråkig. Det är lite fiske, en och annan predikan, lite rasism och i centrum en ganska gullig kärlekshistoria varvat med vidunderliga naturscener och precis som i filmen Grease verkar det inte finnas vinter i delstaten Montana.

Skådisarna hör inte till mina favoriter men Brad Pitt (som än en gång får spela en karaktär med myror i kroppen) och Tom Skerritt är oftast stabila. Craig Sheffer som spelar dramats huvudperson Norman är ingen dålig skådis men han har ett lite skurkaktigt utseende som gör att åtminstone jag aldrig riktigt helt kan lita på honom. Skådisen är kanske en anings felcastad i det här fallet.  Där floden flyter fram är naturporr mixat med en historia som rullar på med ett stänk av vemod då tiden obönhörligt har sin gång. Det är en fin liten film som jag rekommenderar.

Regi: Robert Redford

Betyg: 7/10

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.