Eldflugornas grav (1988 Japan)

Tredje filmen från Studio Ghibli har helt annan ton än de tidigare filmerna. Eldflugornas grav är en sorgsen berättelse helt fri från humor och fantasyinslag. Syskonparet Seita och Setsuko växer upp i Japan under andra världskriget. Trots detta lever de ganska gott, familjen får extra ransoner då pappan tjänstgör som militär. Situationen ändras till det sämre när deras mor dör under ett flyganfall och de får flytta till en släkting. Syskonen drar inte jämnt med släktingen så storebror Seita beslutar att han och systern ska klara sig själva. De flyttar ut i en grotta i skogen vilket år ett illa genomtänkt beslut.

Nu kommer många att anse att jag har ett hjärta av sten men filmen berörde mig inte ett dyft. Många anser detta vara en snyftfest deluxe kanske främst därför att barn är inblandade. Tyvärr har jag inte den där genen som gör att det blir extra sorgligt bara därför att barn råkar illa ut. Sorry.

Det är två ganska bortskämda ungar som vantrivs då det ställs krav på dem. Det är krig banne mig och då kan man inte gnälla att man inte gillar gröt. Istället för att hjälpa till i hemmet hänger de på stranden och leker dagarna i ända. Klart att släktingen lessnar men det är inte hon som kastar ut dem (DÅ hade filmen troligen berört mig mer). De väljer själva sitt öde. Detta gjorde att jag under den andra delen av filmen satt mest och störde mig på storbrors val (hans syster kan inte lastas då hon bara är fyra år).

När denna del av storyn inte funkar för mig blir det naturligtvis till en kvarnsten om halsen som tynger ned berättelsen. Jag ska dock inte gå så långt att säga att de fick vad de förtjänar men jag satt och suckade över Seitas idioti. Seitas rollfigur har samma drag som Christopher McCandless (Into the wild) eller Timothy Treadwell (Grizzly man) dvs folk som av ganska korkade anledningar självvalt går rak i ryggen mot sin egen undergång.

Till filmens fördel kan man lägga snygg animation, en i sina stunder gripande berättelse som fint skildrar syskonkärlek samt vacker musik. Det var en helt ok film men så där speciell som många hävdar att den är var den inte, för mig, bör tilläggas. Jag anar dock att jag är lite väl kallhamrad och andra filmtittare uppskattar nog denna rulle avsevärt mer.

Regi: Isao Takahata

Betyg: 5/10

Mr.Jones (2019 Polen)

Gareth Jones? Inte en susning men karln har förärats en alldeles egen BOATS så nu känner jag till honom lite bättre. Jones verkade som reporter under 30-talet och intervjuade b.la Adolf Hitler. Han oroar sig för världsläget och undrar hur det står till med Sovjet. Något verkar inte stämma med de officiella siffror som landet offentliggör. Ekonomin verkar gå alltför bra och Jones beslutar sig att fara till Moskva i förhoppning om att få intervjua Stalin. Väl framme inser Jones att Sovjet inte är det paradis som utmålats och efter tips från journalistkollegor smiter han iväg till Ukraina. Där fåt han med egna ögon se resultatet av Sovjets katastrofala politik. Problemet är nu att komma ut ur Sovjet och få folk att tro på alla hemskheter som pågår i landet.

Jag brukar vara lite tveksam till BOATS men detta var en ganska så bra och engagerande historia. Efter en snabb faktakoll på Wikipedia inser jag tacksamt att man inte heller har tagit ut svängarna alltför mycket.Filmen är av och till lite småspännande och man lyckas väl med att måla upp paranoian som rådde i landet under Stalins styre. Scenerna i Ukraina är i brist på bättre ord magstarka och nästan svåra att ta in då det är en levande mardröm. Att filmen rullar på i två och en halv timme är kanske lite väl långt men den blev i alla fall aldrig tråkig.

Mr.Jones är en Polsk film gjord med hjälp av Engelska stålar och har en hel del bra skådisar James Norton, Vanessa Kirby och Peter Sarsgaard bara den sistnämnde gör filmen sevärd i rollen som den osympatiske Walter Duranty.

Regi: Agnieszka Holland

Betyg: 6/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

Carmen & Lola (2018 Spanien)

Carmen ska gifta sig och förbereder sig för sin förlovningsfest. När hon arbetar med sin familj på den lokala marknaden stöter hon ihop med Lola som är avlägsen släkting till henne. De två tjejerna blir vänner och snart utvecklas vänskapen till något mer. De två är romer och homosexualitet ses tydligen här mer eller mindre som en sjukdom. Om tjejernas förhållande skulle uppdagas kommer det ta hus i helvete och det kommer det att göra  med besked.

Jag var ambivalent under titten av filmen. Samtidigt som den kändes lite hafsigt gjord och kanske inte var riktigt genomarbetad i manus blev jag berörd av tjejerna Lola och Carmen. Lola är den drivande av de två och försöker att skapa sig ett eget liv genom att studera och får Carmen att inse att livet är mer än att gifta sig och skaffa barn med ett eventuellt extraknäck som hårfrisörska vid sidan om.

Manuset är lite otydligt, det är oklara hopp i tiden mellan scener och jag kommer inte riktigt tjejerna in på livet något som förstärks av kameraarbetet. I många scener är kameran som en osynlig observatör, ibland får man med hela dialogen ibland får man tolka själv vad som sker då man inte hör allt som sägs. Det väcker en nyfikenhet hos mig samtidigt som jag ibland får stanna upp och tänka efter vad som händer. En del tittare kan nog bli avskräckta av denna berättarstil som påminner lite om en Dogmafilm.

Slutet är abrupt och först blev jag lite irriterad men det har växt i efterhand och jag blev tillfreds av att lämna Carmen och Lola där de var i livet. Om de har en framtid eller inte är upp till mig som tittare att bestämma. Det blev trots allt en fin liten film med två tjejer jag hejar på hela vägen till ett slut som är ovisst.

Regi: Arantxa Echevarría

Betyg: 7/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Parasite (2019 Sydkorea)

Familjen Kim bor i en källare och är ena riktiga lurifaxar. De tar varje chans de får för att snylta på andra och roffar åt sig vad de kan i vardagen. När sonen Ki-woo av en slump får jobb som privatlärare åt dottern i den rika familjen Park ser Kims sin chans att sko sig extra på den situation som uppstått. Ki-woo lyckas få de övriga familjemedlemmarna anställda hos Park och snart så har de mer eller mindre flyttat in i lyxvillan men säg det lugn och den lycka som varar.

Parasite torde vara en av förra årets mest omtalade filmer och den har även vunnit en hel del priser. Risken blir då att förväntningarna slår i taket när man väl kollar in filmen lite senare. Filmupplevelsen blev vare sig bu eller bä för mig. Det är en bra film vare sig mer eller mindre. Jag blev inte besviken men å andra sidan gick jag inte heller upp i brygga över hur bra filmen var. Det skulle vara intressant att se om jag tyckt annorlunda om jag sett filmen utan att ha hört talas om den.

Det är en intressant historia där handlingen och budskapet säkerligen kan både analyseras och debatteras i det oändliga men för ögonblicket vare sig när jag såg filmen eller efteråt har jag känt mig speciellt sugen på att analysera berättelsen djupare. Jag väljer helt enkelt att se filmen som ett aningens skruvat drama med komiska inslag och som sådan är den definitivt sevärd. Parasite håller mitt intresse uppe under hela titten kanske främst därför att jag har inte en susning om hur historien kommer att utveckla sig. Klart sevärd vare sig mer eller mindre.

Regi: Bong Joon Ho

betyg: 7/10

 

Rustom (2016 Indien)

rustom-posterIndiskt kriminalare/rättegångsdrama kan det vara något? Mjae blir det spontana svaret men jag hade en ganska så underhållande stund i över! två timmar.

Filmen är tydligen inspirerad av verkliga händelser som rör sjöofficeren Rustom Pavri. Att han är en rättrådig typ och en förebild för alla indier begriper vi snabbt då han paraderar på däck i kritvit uniform och är ett unikum i moral och heder – kort och en ganska trist person i mina ögon. Inte så konstigt att hans fru inleder en kärleksaffär med affärsmannen  Vikram (en småskum typ som gör affärer med vita!). Rustom kommer på de två och skjuter älskaren till döds. Det blir rättegång och vi kan väl säga som så att indierna verkar ha lite annan syn på vad som är gångbart när ens partner är otrogen än vi svenskar.

När eller om man väljer att spana in denna film bör man ha klart för sig att den kommer servera en kulturchock som står härliga till. För det första bör man skruva ned färgen på tv-apparaten så inte ögonen tåras av regnbågspaletten som slår emot en. För det andra får man vara beredd på att rullen verkar vända sig till folk som inte klarar av en mer avancerad handling än ett genomsnittligt avsnitt av Teletubbies – övertydlighet verkar vara ledordet i denna film. Och slutligen får vi lära oss att folk med vitt skinn inte är att lita på.

Kanske inte den bästa film i  Netflix repertoar men väldigt underhållande på sitt eget lilla ofrivilliga vis.

Regi: Dharmendra Suresh Desai

Betyg: 5/10

 

 

Unga kvinnor (2019 USA)

Unga kvinnor är tydligen en känd roman som filmatiserats ett antal gånger något som gått mig helt förbi (både romanen och filmerna). Denna version av filmen regisserad av Greta Gerwig hamnade på min radar iom att skådisen Florence Pugh är med.

Filmen blev än mer intressant då skådisarna Saoirse Ronan och Emma Watson stod i rollistan. En rulle med tre av Hollywoods bästa skådespelerskor kan väl inte misslyckas? Jodå om man är en butter man som redan en halvtimme in i filmen totalt tappat intresse för systrarnas Marchs öden och äventyr i 1860 talets USA.

Ytligt sett har jag inget att invända mot filmen. Skådisarna sköter sig fint med det material de har att jobba med tom Meryl Streep i liten roll var bra. Fotot och scenografin var utsökt, musiken trevlig och filmen har en hel del fina scener så man kan ta och fundera över vad som är problemet med rullen?

Jag gillar romantik och drama men för att bli engagerad måste jag bry mig om rollfigurerna och i Unga kvinnor har de noll, nada, zero djup. För mig känns de som ytliga klippdockor som rapar upp förväntade repliker och känslan av att jag kollar in en såpa som har sänts en säsong eller två för mycket är tråkigt nog närvarande. Saker händer på löpande band det är gråt, skratt, pianospel, frierier kryddat med skridskoincidenter och scharlakansfeber och jag bryr mig inte ett dyft hur det går utan intresserar mig mer för vilka lustiga kläder Jo (Ronan) ska ha nästa scen än familjens väl och ve. Att en av rollfigurernas klädval är det mest spännande i en film talar inte till dess favör om man säger som så.

I vanliga fall gillar jag filmer av det här slaget kostymdrama, coming of age samt hjärta och smärta men här tog det som sagt stopp. Jag blev vare sig skakad eller rörd bara uttråkad, tur då att inramningen var såpass snygg.

Filmen började på 5/10 men halkar allt längre ned på betygsstegen ju mer jag tänker på den. Nåja får hoppas att Pugh får roligare saker att göra än att måla tavlor i den kommande Black Widow.

Regi: Greta Gerwig

Betyg: 4/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

Kursk (2018 Belgien)

Under en övning i Barents hav 2000 sjönk den ryska ubåten K-141. Mirakulöst överlevde en del av besättningen men de var fångade i djupet. Den ryska marinen var under denna tid på dekis och utrustningen höll inte måttet för att rädda mannarna ur djupet. Frågan var om man skulle ta emot den hjälp som erbjöds av NATO för att rädda manskapet.

Då filmen är en s.k BOATS satt jag med facit på hand och visste hur det hela skulle gå. Trots detta är Kursk en film som är både spännande och gripande samt en anings irriterande. Skildringen av männen i djupet som kämpar med både sviktande hopp och minskande syre är gastkramande. På land sympatiserar man med besättningens familjer som anar att något har hänt men möts till en början av tystnad från de styrande. Jag känner också med NATO befälhavaren Russell som erbjuder sig att hjälpa till med  räddningsarbetet men inte får något vettigt svar av ryssarna. Många känslor och mycket frustration s.a.s. När man ser filmen är det lätt att bli irriterad över hur stöniga och rigida ryssarna är när det står människoliv på spel och vore detta en ren spelfilm som är både gripande och spännande samt fullproppad med bra skådisar kunde det ha stannat vid detta men det är en s.k BOATS och då upptäcker man snabbt att filmen är ganska så onyanserad samt har skarvat en hel del med sanningen.

SPOILERVARNING

För det första så dog besättningen på ubåten redan efter åtta timmar så att rädda dem från djupet var redan från start ett M:I. För det andra så är/var den ryska ledningens ovilja till att ta emot hjälp inte så konstig. I realpolitikens värld slår militära hemligheter människoliv alla dagar i veckan vare sig man är amerikan, britt eller ryss. Att släppa in NATO-personal på en rysk ubåt är/var i det närmaste otänkbart. Men om man hade tagit hänsyn till dessa saker hade det å andra sidan inte blivit någon film så om man struntar i att det är en BOATS (något jag har svårt för) så funkar filmen bra som ett spännande och deprimerande drama.

Regi:  Thomas Vinterberg

Betyg: 6/10

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10