Veni vidi vici (2017 Sverige)

Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.

Mycket märklig serie. Handlingen är helt sanslös med märkliga rollfigurer och ett händelseförlopp som jag undrar över hur Rafael Edholm som både skrivit, regisserat och medverkar i filmen kokat i hopp. Det är en hel del spännande skådisar i lite ovanliga roller. Michael Segerström (en personlig favorit) spelar Karstens svärfar och Zinat Pirzadeh av alla människor hans fru Crulla (det namnet får sin förklaring i serien). Vidare har vi Sven Melander som lätt förståndshandikappad slaktare och Simon Norrthon spelar Erik, en dryg granne och Karstens nemesis.

Det skulle kunna ha blivit trams av alltihopa (och del tycker nog det) men på något bakvänt sätt funkar det. Karsten är en inbilsk kulturfjant men trots detta håller man på honom,Vincent som spelar hans kompis är sliskig men har ändå ett gott hjärta. Mot alla odds håller jag faktiskt på dessa två klantar i kampen mot svärfar Åke och den belgisk-judiska maffian (se serien själva för jag orkar inte dra det händelseförloppet hur de blir inblandade i det hela).

Om man oroar sig för mycket sex och naket då en stor del av handlingen rör porrfilmsproducerande kan det vara bra att veta att valfritt GoT avsnitt innehåller mer sex och naket än denna serie.

Veni vidi vici är avslutad men man planterade ut några trådar för en eventuell fortsättning – något som inte skett än och det är nog inte troligt att så kommer ske. En lite speciell och annorlunda serie men tar man den för vad den är så var den (åtminstone för mig) mycket roande.

Betyg: 7/10

Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

Suburra (2017-2020 Italien)

Tv-serien Suburra är baserad på den italienska filmen med samma namn som kom 2015. Den filmen blev väl mottagen men en del tyckte att den berättade en historia som torde passa bättre som tv-serie.Turligt nog hörsammade Netflix detta och la upp stålar för en tv-serie som hör och häpna inte lades ned i förtid!

Serien startar med samma premiss som filmen. Det har beslutats om en utbyggnad av hamnen i Ostia och många skygga element vill vara med och dela på den kakan. Påvedömet, korrumperade politiker, maffian i Neapel, romska gangstrar m.fl. Den som försöker samordna det hela är en man som kallas för Samurai, Roms undre världs gråe eminens.

Serien följer främst fyra personer, Spadino i den romska maffian som är homosexuell vilket är ett stort NO NO inom denna kultur, han ska gifta sig med Angelica i ett arrangerat äktenskap för att stärka familjens makt. Gabriele är en ung polis som dras in i Samurais affärer, den rättrådige politikern Amedeo går samma väg och slutligen har vi Aureliano som är son till maffiabossen som styr över Ostia. Dessa personers vägar korsar och de ingår en allians för att försöka förbättra sin situation.

Precis som filmen var detta mycket bra. Drama, action och vid ett flertal tillfällen rejäl nagelbitarspänning. Skådisarna är överlag bra och man har hittat två rejäla badass tjejer i Carlotta Antonelli som spelar Spadinos fru samt Federica Sabatini i rollen som Aurelianos flickvän Nadia.

Efter att ha sett Suburra samt tv-serierna Gomorrah och Snabba cash är det en sak som slår mig. Varför envisas dessa människor med att syssla med kriminalitet? De glider runt i fula frisyrer (snaggad mohikan verkar vara i ropet) och träningskläder, har en usel inredningssmak (speciellt romernas högkvarter är en mardröm för ögat) och bor lite halvsunkigt. Det verkar liksom inte få någon utdelning av sitt jobb med livet som insats. Det borde löna sig bättre både ekonomiskt och för hälsan om man jobbade på ett lager.

Serien är bara tre säsonger och den håller hela vägen in i kaklet. Den har en alldeles lagom längd och går aldrig på tomgång. De sista två avsnitten var olidligt spännande och jag var tvungen att pausa för att traska runt i hemmet för att oja mig över hur det skulle gå innan jag fortsatte att titta (jag den tendensen när det blir för spännande). Till en början är det svårt att hålla koll på myllret av personer och hålla isär alla intriger men efter ett tag klarnar det och gillar man krimnaldrama är serien given.

Betyg: 9/10

Kärlek på Italienska (2009 Italien)

Filmens huvudperson Emma har lämnat livet i det forna Sovjet och gift in sig i en rik familj. Som sig bör i filmer av detta slag finner stackaren sitt liv i sus och dus kvävande. Hennes man jobbar och står i för att finansiera familjens leverne. Att frun gör kopplingen min man jobbar = jag kan glida runt och shoppa märkeskläder dagarna i ända sker inte. När hon så blir serverad en maträtt av sin sons kompis som är kock blir hon tydligen så upphetsad av smaksensationen att hon inleder en affär med kocken. Skulle tro att detta sammanfattar delar av filmen ganska bra. Det händer annat också men de berättartrådarna mynnar ut i intet.

Med tanke på att kritikerna formligen strösslade toppbetyg över filmen blir jag lite konfunderad. Har jag råkat se en en annan film men med samma namn då Kärlek på italienska suger rejält. Filmen är gjord av en regissör som kämpar tappert och gör sitt bästa för att verka pretentiös men lyckas inte.  En hel del scener verkar vara gjorda av någon som går i filmskolan och vill imponera på sina lärare med knepiga kameravinklar och åkningar som som inte tillför historien något vare sig i berättande eller känsla. Jo en känsla väcks inom mig – irritation. Klippningen är märklig och en hel del scener i filmen leder liksom inte till något. Jag får ett intryck av att man ”kommit på” något man vill filma gjort detta och stoppat in det i filmen oavsett om det passar in eller inte. Lägg sedan till störande stråkar som musik som ökar i intensitet i en del scener så det blir öronbedövande. Troligen för att vi tittare ska inse att nu är det banne mig dramatiskt.

En bit in i filmen tycker jag mig känna igen stilen och denna oförmåga att få till en historia på vettigt sätt. Har jag inte ganska nyligen sett en film med ointressanta människor som bara är allmänt pretto jobbiga, en film som också är ett totalt slöseri av tid? Svaret får jag av min dotter. Regissören står bakom rullen A Bigger splash – en film som i stort sett gick ut på att en tandblekt Ralph Fiennes skulle visa Petter-Nicklas i tid och otid. Nu har jag fått än en regissör att lägga till på min ”undvik till varje pris” lista. Wes Anderson och Brian De Palma får nu sällskap av Luca Guadagnino. Om jag kommer se hans omtalade Call me by your name? When hell freezes over.

P.s Jag får väl erkänna att Guadagninos version av Suspiria var helt ok men anar att den nog bör ses som ett olycksfall i hans arbete.

Försök till regi: Luca Guadagnino

Betyg: 1/10

Mentiras y gordas (2009 Spanien)

Den engelska titeln på denna film är Sex, party & lies vilket ganska väl beskriver handlingen. Då jag har tillgång till en spanskalärare på jobbet bad jag henne översätta Mentiras y gordas och då fick titeln en helt annan innebörd nämligen Lögner och tjockisar! Nu kan man undra varför jag sätter mig och glor på en något obskyr spansk rulle där landets då blivande kulturminister stod för manus? Trogna läsare av bloggen har naturligtvis räknat ut att svaret är Ana de Armas.

Filmen utspelar sig i Alicante där vi får följa en grupp ungdomar som glufsar i sig droger, går på rave och har en hiskligt massa sex. Lögnerna står Armas för då hennes rollfigur Carola lägger an på bästa kompisens (vars namn jag glömt bort) kille och sätter på honom på en offentlig toalett. Han är i sin tur inte speciellt intresserad av någon av de två tjejerna om det inte rör sig om sex.

I filmens mitt har flertalet rollfigurer sex på olika ställen och filmen klipper mellan dessa sexscener och jag börjar undra över vad det är för film den arma Armas valt att delta i?  Tjockisen är f.ö Carolas väninna som efter att ha blivit dumpad av sin otrogne pojkvän  bekymrar sig över sin vikt. Carola, det falska stycket,  tröstar henne och försöker få väninnan att äta mindre glass.

Ja ni hör hur det låter – ännu en dikeskörning av Ana de Armas. Nåväl vi får väl hoppas att nästa film är bättre.

Regi:Alfonso Albacete, David Menkes

Betyg: 2/10

Savage (2019 Nya Zeeland)

Filmen Savage gör tre nedslag den kriminelle Dannys liv. Barndomen där han hamnar på  anstalt efter att ha begått ett inbrott. På anstalten blir han kompis med Moses och de två beslutar sig för att rymma. Några år senare får vi återse de två vännerna som nu bildat ett gäng och börjar så smått etablera sig i den undre världen. Slutligen får vi möta Danny när han är kring 30. Han har nu börjat tänka över sina livsval och när han stöter på sin bror vill Danny göra ett försök att lämna gänget. Det beslutet kunde inte komma vid ett sämre tillfälle då Moses som är ledare utmanas av andra gängmedlemmar.

Savage bryter inte direkt någon ny mark det är gammal skåpmat som kan göras både bättre och sämre. Filmen duger, skådisarna funkar bra och storyn är alldeles lagom engagerande för att jag ska titta vidare. Mest intressant är väl att man får ta del av ett något sunkigare Nya Zeeland än vad man vanligtvis är van vid. Senaste gången jag gjorde besök på landets slagsida var nog Once were warriors (94) så det är ett tag sedan sist. Savage spelar inte i samma division som den filmen men gillar man genren så duger den.

Regi: Sam Kelly

Betyg: 5/10

Deutschland 83, 86, 89 (2015 – 2020 Tyskland)

Den östtyska ledningen ser en chans att få in en spion i NATOS högkvarter i Berlin. Valet faller på den unge soldaten Martin Rauch. En av orsakerna till valet är att hans moster sitter högt upp i den östtyska partiledningen. Motvilligt åtar sig Martin uppdraget och  får kodnamnet Kolibri. Martin är något av en naturbegåvning i spioneriets värld. Han gör vad han kan för att överleva och är osedvanlig duktig på att ta tillfallet i akt. Uppdraget som känns lite till en början som ett pojkboksäventyr för Martin blir med ens allvarligare då missförstånd gör att hotet om ett kärnvapenkrig blir högst reellt och den enda som har en möjlighet att stoppa det är just Martin.

I Deutschland 86 har Martin hamnat i malpåse i Afrika och måste ta sig hem då han får nys om ett terrordåd som planeras i Berlin. Naturligtvis tror man på båda sidor om muren att det är Kolibri som är hjärnan bakom det planerade dådet. Sista och avslutande delen rör Berlinmurens fall vilket ställer till problem för Martin då det finns en och annan som nu ser möjligheten att reda ut gamla oförrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första delen är solklart den bästa men serien håller dock hela vägen in i mål även om det märks att man har lite problem med manus sista säsongen som tar ett par sidospår som kunde skippats.

Serien är som bäst när man får se de kommunistiska partipamparna som integrerar mellan varandra samtidigt som de ger sken av att vara goda vänner. Det är även underhållande att se hur de alla utåt försöker leva efter de kommunistiska idealen samtidigt som frestelserna från väst lockar. Speciellt sista delen är underhållande då det blir en huggsexa över vad som är kvar av det forna DDR. Serien blir här komisk och påminner av och till om The Death of Stalin. Det är alltid smått underhållande med folk som ljuger för sig själva.

Deutschland 83 – 89 är väl inte direkt en nagelbitare men som tittare vet jag aldrig riktigt vart jag har Martin. Han är precis som en spion ska vara, en undflyende figur som är lite okarismatisk. Jag vet heller inte om han planerat allt från start till mål eller om han är en person som är duktig på att avläsa omgivningarna och reagerar spontant därefter. Martin är vid seriens slut fortfarande lite av en gåta för mig. Som jag tidigare skrev gillade jag även de smått absurda inslagen som de flesta diktaturer verkar lida av.

Deutschland 83-89 är kanske inte den mest minnesvärda serie jag sett men den har något som gör att jag fastnar. En anledning kan vara att jag faktiskt inte har en aning om hur det ska sluta. Handlingen är svår att förutsäga. Förhoppningsvis kommer hela serien ut i en box då jag hjärtans gärna gör ett återbesök till 80-talets Berlin.

Betyg: 8/10

Malcolm & Marie (2021 USA)

Regissören Malcolm är mer än nöjd vid hemkomsten efter premiären av hans senaste film. Han har blivit hyllad och kritikerna verkar ta emot hans film väl. Hans flickvän Marie verkar däremot inte vara lika glad. Malcolm är till en början alltför uppfylld av sin egen förträfflighet för att märka av hennes humör, vi tittare däremot känner av en stämning som är så tät att man kan skära i den med en kniv. Det regissören har gjort är att glömma att tacka flickvännen i sitt tal till publiken. En mindre fadäs kan tyckas men den öppnar upp för en kväll/natt/morgon full av gräl och anklagelser.

Malcolm & Marie är en s.k grälfilm och får samsas med filmer som Vem är rädd för Virginia Woolf? och Carnage. Det är mer eller mindre filmad teater med folk som släpper fram sina upplevda oförrätter och missnöje. Det är även genre jag är ganska förtjust i för vem kan tacka nej till ett magnifikt gräl på avstånd?

Dagens film har ett och annat som talar för sig. Skådisarna John David Washington och Zendaya är bra. Filmen är snyggt filmad i svartvitt och huset grälet pågår i är så ljuvligt inrett att man kan av och till vila ögonen på snygga detaljer om man tröttnar lite på de två skådisarnas tjafs. Det som är filmens svaghet är just själva grälet.

Till en början funkar det fint och de två får in en hel del fina verbala rallarsvingar på varandra men ett par tre gånger under filmens lopp verkar de komma överens och börjar tala civiliserat med varandra bara för att sedan köra igång igen. Till slut känns det konstlat och tjafset börjar gå på tomgång. För att jämföra kan man ta Carnage som präglas av lugnare partier men någon råkar säga fel sak och grälet kommer igång igen. I Malcolm & Marie får jag känslan av att de inblandade efter ett tag bara känner för att bråka och då blir egentligen bara tjafs utan substans kvar.

Välspelad och snygg film men vid halvtid börjar storyn gå på tomgång och mitt intresse för Malcolm & Marie falnar både som film och på individnivå.

Regi: Sam Levinson

Betyg: 4/10

The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Hjärter dam ( 2019 Danmark )

Jag hade hört en hel del om dagens film och den verkade vara rejält ångestfylld. Jag menar en film som handlar om en karriärkvinna som inleder ett förhållande med sin styvson bakom ryggen på sin man måste väl nå toppen på ångestskalan? Döm om min förvåning när resultatet inte blev så mycket mer än ett: ”Jaha det var ju inte så muntert.”

Peter och Anne är ett par mitt uppe i karriären.  Livet verkar gå sin gilla gång men så flyttar Peters son från ett tidigare äktenskap hem då hans mamma inte klarar av honom. Gustav ,som sonen heter, är en strulpelle och hemmet blir konfliktfyllt till en början. Anne är väl den som bäst kommer överens med Gustav då Peter ofta arbetar. Det ena leder märkligt nog till det andra och de två inleder ett förhållande.

Det rullar på som förväntat men det är i tredje akten filmen går från åmgestdrama till något obehagligare då Anne visar vad hon egentligen går för. Trine Dyrholm som spelar Anne är mycket bra och ger en bild av en desperat men samtligt helt oförsonlig kvinna och om hon inte är psykopat undrar jag hur hon kan leva med sig själv. Magnus Krepper i rollen som Gustavs pappa är också bra men har kanske inte så mycket att arbeta med, han ser mest förvirrad och frånvarande ut under filmens gång.

Problemet med Hjärter dam eller Dronningen som den heter på danska är nog att jag upplever den som en kall film. Trots en hel del känslor och ångestfyllda scener så greppar ingen av rollfigurerna tag i mig. Den där lilla extra svärtan som känns i magtrakten infinner sig aldrig riktigt vilket förvånar mig lite.

Nu är Hjärter dam inte någon dålig film den är klart sevärt men den nådde inte riktigt fram till mig.

Regi:May el-Toukhy

Betyg: 6/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

The Painted Bird ( 2019 Tjeckien )

Av och till (till om vi ska vara ärliga) får jag filmtips av lillebror Marcus. Ibland slår jag bort tipsen och ibland tar jag dem till mig. I fallet med The Painted bird slog jag dövörat till på en gång. Jag menar hur mycket kan en dialogknapp eländesberättelse i svartvitt på tre timmar locka?  Inte alls. På något bakvänt vis drog ändå filmen i mig efter brorsans tips och plötsligt fann jag mig sittandes och glodde på den judiske pojken Joskas öden och äventyr under andra världskriget.

Filmen är uppdelad i åtta delar där var del består i att Joska träffar på en ny person. Filmen startar med att huvudpersonen lämnats hos sin faster då föräldrarna hoppas att han ska vara i säkerhet där. Tanten dör och huset brinner ned men eländet har bara startat för Joska som börjar söka efter sina föräldrar. Vart han sig än i världen vänder stöter han på mer eller mindre onda människor, det är en parad av pedofiler, nymfomaner, ilskna kvarnägare och annat otrevligt folk som korsar Joskas väg. Filmens stora fråga är hur detta kommer att påverka honom.

Klart att jag gillar feelbad filmer men någon måtta får det lov att vara. I The Painted bird går allt elände till sådan överdrift att filmen någonstans i mitten blir till en parodi för mig. Var för sig blir varje historia en obehaglig vinjett men sammantaget blir det såpass mycket elände att jag inte längre ta kan historien på allvar och jag får nästan Monty Python vibbar av hela konkarongen.

The Painted bird hade även vunnit en hel del på att vara avsevärt kortare. Jag har liksom fattat poängen efter 90 minuter och resterande speltid är kort och gott en rejäl overkill. Till filmens styrkor hör ett otroligt snygg foto och att den trots allt aldrig blir ointressant. Däremot blir jag som tittare vare sig skakad eller rörd trots att rullen innehåller en hel del slafs och äckel så det skulle räcka till både en och två skräckisar. Min känsla blir mer av ”så kan det gå om man driver runt och har en osannolik otur” i sina möten med människor.

Som ni nog har förstått är dagens rulle inget tips för fredagens samkväm.

Regi: Václav Marhoul

Betyg: 5/10

The Hater (2020 Polen)

Håll i hatten! För ett par månader sedan skaffade jag mig Twitter. Två gånger har jag varit ute och kollat flödet vilket räckte mer än väl för mig. Herrejävlar vad mycket skit folk kan kackla om när de får chansen. Jag hade lika gärna kunnat beställt ett tiotal begagnade bajamajor för att uppnå samma effekt av ren och skär dynga.

Huvudpersonen i dagens rulle trivs däremot som fisken i vattnet när det handlar om att sprida dynga. Det något misslyckade studenten Tomasz får ett jobb på ett dubiöst företag som har som affärsidé att mot betalning förstöra folks karriärer. Tomasz första jobb blir att krossa en influenser (japp de har detta otyg även i Polen) något han gör lätt med vänsterhanden. Hans arbetsgivare ser potentialen hos Tomasz  som nu får ta sig an en politiker som ställer upp i borgmästarvalet. Han har även ett personligt intresse i att sänka politikern då en tjej som nobbat honom stöder politikern.

Hade denna film kommit för tio år sedan hade jag nog avfärdat den som överdrivet trams men efter att stollar stormade Kongressen, läst boken Badfluence och Nordkorea fått aningslösa tjejer till att begå mord så har mänsklighetens kollektiva anseende fallit en hel del i mina ögon.. Filmens känns i dagsläget tyvärr ganska så trovärdig.

Trots sin mörka historia är filmen ”underhållande” speciellt när man får följa Tomasz  taktik att fullständigt krossa borgmästarkandidaten. The Hater påminner en del om filmen Nightcrawler då huvudpersonerna Tomasz och Louis Bloom verkar vara av samma skrot och korn. Jag anar att de polska filmmakarna  sneglat en hel del på den filmen.

Det som drar ned storyn lite är att alla filurerier från Tomasz blir till slut lite väl omständliga men på det stora hela är The Hater klart sevärd. Finns på Netflix och låt nu inte att det talas polska avskräcka er. Vidga vyerna.

Regi: Jan Komasa

Betyg: 7/10

Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10