Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

 A Perfect Enemy ( 2020 Spanien m.fl)

Arkitekten Jeremiasz är efter en föreläsning i Paris stressad till flyget hem till Warszawa. Då det spöregnar ömkar han sig för en ung tjej som också ska till flygplatsen och låter henne haka med på turen. Tjejen med det knepiga namnet Textel Textor är makalöst snacksalig och än värre blir det då Jeremiasz missar sitt flyg och blir fast i VIP-loungen med hennes svada. Bit för bit blir hennes samtal allt obehagligare och kan han möjligen fått en galning på halsen?

Även om man sett filmer med liknande handling och bör tilläggas, tvist, ett antal gånger är det spännande med två främlingar som möts av en slump och där vardagen sakta övergår till något annat. Trots att filmen i stort sett består av två personer som samtalar på en flygplats blir den aldrig tråkig men å andra sidan inte heller speciellt engagerande. En anledning till det är att Tomasz Kot och Athena Strates som spelar Jeremiasz och Textel inte har engelska som modersmål (åtminstone inte den förstnämnde). Det slår igenom under filmen och deras samtal flyter inte på och ger ett något stolpigt intryck. Iofs är det naturligt i filmen då Jeremiasz är från Polen och Textel från Nederländerna men det är kanske inte det bästa skådespelarvalet till en dialogdriven film då skådisarna inte känns riktigt bekväma i sina roller. Lägg sedan till att regissören Kike Maíllo är lite väl övertydlig om vad det hela egentligen handlar så blir slutresultatet en helt ok rulle men på det hela försumbar.

Regi: Kike Maíllo

Betyg: 5/10

Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Happy New Year, Colin Burstead (2018 Storbr)

Colin har fått en makalöst dålig ide¨. Lagom till nyår har han hyrt en herrgård och bjudit in släkt och vänner för att fira in det nya året. Vad han inte vet är att hans syster bjudit in Daniel en bror som inte träffat släkten på fem år efter en skandal. Allt är upplagt för att det nya året ska ringas in i skrik, bråk och gråt.

Minigenren misslyckade fester kan vara mycket underhållande och tänker då först och främst på filmer som Festen eller The Party. För att genren ska lyckas bör folk till en början anländer till festen med en ambition att de ska ska ha det trevligt. Det är då det uppstår en friktion mellan den intentionen och den bittra verkligheten när festen på ett eller annat vis ballar ur. I dagens film sker inte detta.

Redan från start får man intrycket av att det här är en hop människor som egentligen inte vill umgås. Folk sätter i gång och gnabbas och tjafsa så fort se ser varandra. En aura av dålig stämning är med oss tittare redan från start. När då konflikterna ökar spelar det liksom inte någon roll då vi tittare inte har något att förfasas över, ribban är redan satt från start. Det enda filmen gör är att höja temperaturen på grälen och det hela blir lite som ett slag i luften.

Filmen lider också av att man har med för många personer som alla har en egen historia. Det blir bara rörigt och jag kan inte riktigt få grepp på filmens rollfigurer. De blir en grå massa som bråkar och gråter om vartannat.  När jag som tittare aldrig får chansen att bry mig om någon av rollfigurerna blir slutresultatet 90 minuter med en hop ogina personer som jag ganska snart har tröttnat på. Välspelat men tjatigt i längden.

Regi; Ben Wheatley

Betyg: 4/10

Demon ( Polen 2015)

Ännu en bröllopsfilm på bloggen. Denna gång är det Piotr som ska gifta sig med Zaneta. Då han bott i London har han inte träffat brudens familj mer än över Skype så det är lite stelt till en början. Hur som helst är det ett stort bröllop och man knusslar inte med mat och vodka. Allteftersom festen fortskrider börjar Piotr må allt sämre. Han känner sig yr, ser syner och blöder näsblod. Svärfadern börjar ångra den påkostade festen och är mer orolig vad gästerna ska säga om brudgummens beteende än dennes hälsa. Piotr svamlar om ett skelett han sett kvällen innan och om en främmande kvinna. Kan han möjligen ha blivit besatt av en dybbuk?

Först hade jag tänkt ta med filmen i förra veckans skräckfilmstema men Demon är ingen skräckfilm. Lite smårysligt är det vid något tillfälle men filmen är mer att likna vid ett drama med en del komiska inslag. För en gångs skull begrep jag vilken underliggande historia regissören ville berätta. Demon är ett anklagande finger mot Polens val att försöka sopa undan den egna befolkningens behandling av judarna under 2:a världskriget. Detta har gått så långt att man i landet har börjat skriva om sin historia och det är numera brottsligt att påstå att en del polacker hjälpte till i förintelsen. Piotr representerar här judarna och svärfadern naturligtvis den polska staten.

Ovanstående tolkning kan kanske låta långsökt men i filmen ges ett flertal ledtrådar om vad det rör sig om så om man bara känner till lite om andra världskriget och nutida nyhetsrapportering från Polen torde det inte råda några tveksamheter. Det var också trevligt med en film som har ett underliggande budskap som inte pressas ned i halsen på en (Candyman 2021) eller är helt obegripligt om inte regissören berättar för den oförstående publiken vad denne menar (A Serbian film). I Demon är det alldeles lagom klurigt för en person som mig och det gör att filmen växer lite.

Om man vill kan man naturligtvis strunta i detta och se Demon som en tragikomisk film om ett väldigt misslyckat bröllop pga en sorgsen ande, Det funkar också.

Regi: Marcin Wrona

Betyg: 7/10

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Livet är stenkul (Sverige 1967)

Ännu en lite knepig film av den sällan bra men alltid intressante regissören Jan Halldoff. Livet är stenkul är hans andra film och den har en vag handling och som brukligt en massa rollfigurer som beter sig aningens märkligt. Filmen utspelar sig tre dagar i maj 1966 där den unga och frånskilda växeltelefonisten Britt finner livet vara ganska så trist. Hon sitter fast i Stockholms innerstad med en unge samt en exman som verkar vara lite väl gammal för henne, fast kanske blev man gubbe tidigare på 60-talet? Exmannen klagar ständigt på Britt som vill göra något annat med sitt liv. När hennes barnflicka ”Klyftan” bjuder hem tre stycken slashasar hänger Britt på. Hon lämnar ungen hos farmor och hittar på en massa bus till exmakens förfäran och naturligtvis tar det hela en ände med förskräckelse.

Som oftast när det rör Halldoff och för den delen en hel del svenska rullar från 60 och 70 talen blir det en hel del frågor man ställer sig under titten men svaren lyser med sin frånvaro. Det jag främst undrar över är filmens budskap. Handlar den om kvinnans frigörelse eller månne tvärtom nämligen att man ska veta sin plats annars går det illa? Kanske höjer Halldoff ett varningens finger över den nya generationens förfall. Eller är filmen egentligen en s.k slice of life rulle som gör ett nedslag i en märklig vardag för några människor?

Vi tittare serveras en och annan märklig scen b.la dansar Britts granne ”Knegarn” maniskt med en teddybjörn i en scen som håller på alldeles för länge. Rollfigurerna är ganska märkliga i sitt beteende främst då Britt som är en gåta. Varför hänger hon med ”Klyftan” och hennes vänner. Busen de gör är inte speciellt roliga och sällskapet är allmänt jobbiga och irriterande. En vettig person kan på inga omständigheter finna dessa vara varken trevliga eller underhållande. Britt eller filmen för den delen ger inga svar på dessa frågor hon ger ett viljelöst intryck och har få repliker trots att hon är dramats huvudperson.

Livet är stenkul blir mest en axelryckning från en svunnen tid och är inte speciellt engagerande eller underhållande. Skådisarna är ok där Keve Hjelm spelar exmannen och Inger Taube Britt. Detta skulle f.ö bli hennes sista film. Varför hon slutade i branschen vet jag inte. Filmen fick tydligen  Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag vad nu det innebär men kvalitet är i vart fall inte det första jag tänker på i detta fall.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Fighting with my family (2019 Storbr)

Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte  men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya  bara hängt med i farten.

Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.

Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.

Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.

Regi: Stephen Merchant

Betyg: 7/10

Endzeit (2018 Tyskland)

Om man sätter sig ned i tv-soffan och tror man ska få se en tysk zombiefilm bedrar man sig. Visst är det med zombies men filmen vill berätta om något annat än slafs och vandrande döda. Världen har har drabbats av ett virus och folk blir till zombies osv osv. Två städer, Jena och Weimar, har lyckats bekämpa smittan. I den senare staden skjuter man folk bara vid misstanke om smitta men det ryktas om att man jobbar på ett botemedel i Jena. Två tjejer från Weimar slår sig ofrivilligt ihop och försöker ta sig Jena.

Väl ute i vida världen traskar de två tjejerna runt, stöter på lite zombies, filosoferar över vad det ska bli av världen och kameran visar vad trevlig och vacker vår jord är utan massa folk som skitar ned och tar plats. Ungefär mitt i filmen stöter man på en märklig kvinna och här kan nog en och annan tycka att filmen spårar ur. Denna kvinna som verkar vara en hybrid mellan växt och människa och spelas för övrigt av danskan Trine Dyrholm.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om Endzeit. Filmen var inte vad jag väntade mig men å andra sidan kan det inte skada att bli lite lite överraskad ibland i filmsammanhang. Det är en ganska så seg film men samtidigt vacker och den skänker en viss inre frid under titten. Blomsterkvinnan och tvisten filmen tar känns lite ansträngd men å andra sidan är det kul att man vågar göra något annorlunda.

Det blir en fyra men jag anar att en del som ser filmen tycker betyget är för lågt men troligen anser nog de flesta att det är i högsta laget. Finns på SVT-play ett tag till om någon är hågad att se Dyrholm med blommor i håret.

Regi: Carolina Hellsgård

Betyg: 4/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

Veni vidi vici (2017 Sverige)

Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.

Mycket märklig serie. Handlingen är helt sanslös med märkliga rollfigurer och ett händelseförlopp som jag undrar över hur Rafael Edholm som både skrivit, regisserat och medverkar i filmen kokat i hopp. Det är en hel del spännande skådisar i lite ovanliga roller. Michael Segerström (en personlig favorit) spelar Karstens svärfar och Zinat Pirzadeh av alla människor hans fru Crulla (det namnet får sin förklaring i serien). Vidare har vi Sven Melander som lätt förståndshandikappad slaktare och Simon Norrthon spelar Erik, en dryg granne och Karstens nemesis.

Det skulle kunna ha blivit trams av alltihopa (och del tycker nog det) men på något bakvänt sätt funkar det. Karsten är en inbilsk kulturfjant men trots detta håller man på honom,Vincent som spelar hans kompis är sliskig men har ändå ett gott hjärta. Mot alla odds håller jag faktiskt på dessa två klantar i kampen mot svärfar Åke och den belgisk-judiska maffian (se serien själva för jag orkar inte dra det händelseförloppet hur de blir inblandade i det hela).

Om man oroar sig för mycket sex och naket då en stor del av handlingen rör porrfilmsproducerande kan det vara bra att veta att valfritt GoT avsnitt innehåller mer sex och naket än denna serie.

Veni vidi vici är avslutad men man planterade ut några trådar för en eventuell fortsättning – något som inte skett än och det är nog inte troligt att så kommer ske. En lite speciell och annorlunda serie men tar man den för vad den är så var den (åtminstone för mig) mycket roande.

Betyg: 7/10