Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

A Horrible woman (2017 Danmark)

Rasmus är en vanlig kille kring 25+. Lite omogen, gillar mest att hänga med polarna, ta en öl och spela fotboll. På en fest träffar han Marie och blir blixtkär. Ganska snabbt flyttar de ihop och sedan går det utför. Marie är nämligen en manipulatör av rang, till en början är det små saker som tex vad man ska göra med Rasmus cd-skivor eller vart gitarren ska stå men snart finner sig Rasmus inte längre leva sitt liv. Han blir förvirrad och osäker på vem han är då han känner att hans vilja och identitet sakta håller på att raderas ut-

Till en början tyckte jag inte att Marie var så illa, flyttar man ihop får man kompromissa och om man är två måste man ta hänsyn till den andra men klart är att hon definitivt går över gränsen. Det är ingen jämn strid mellan de två då Rasmus inte alls har samla sociala förmågor som Marie. Han är en enkel kille som lever livet dag för dag, hon däremot verkar ha en mer långsiktig agenda.

När jag såg filmen rådde det inget snack om saken vem jag sympatiserade med. Marie är helt enkelt ingen trevlig människa eller om jag får rätta mig: Jag tycker inte att Marie är en trevlig människa. En dag eller två efter titten insåg jag att filmen trots allt har teman som åtminstone tål att diskuteras. Det kan vara så enkelt att Rasmus helt enkelt låter Marie köra över honom, något som triggar henne då ingen säger stopp. Har man ansvar för vem man väljer att leva med och vilket ansvar har man i hur andra människor låter sig behandlas? Intressanta filosofiska frågor som inte låter sig besvaras i en blogg som denna. Till syvende och sist tycker jag att Marie är en hemsk människa men jag kan till viss mån förstå att det går som det går.

A Horrible woman är en kort rulle på ca 80 minuter som gjordes för en spottstyver och spelades in på två veckor. Ett bevis för att film inte alltid behöver en massa stålar, har man bra skådisar, en ide och regissör kan man komma milsvida. Under titten satt jag och irriterade på var jag sett Amanda Collin som spelade Marie. Kort googling gav mig svaret – hon är med i den högst rekommendabla tv-serien Raised by wolves, även där spelar hon en något obehaglig rollfigur en skådis att hålla kolla på.

Regi: Christian Tafdrup

betyg: 8/10

Under the tree (2017 Island)

När Atlis fru kommer på honom med att kolla på en film där han har sex med en gammal flickvän åker han ut med buller och bång. Han flyttar in hos sina föräldrar i förhoppning att situationen ska lösa sig. I föräldrahemmet råder det inte heller harmoni då Atlis mamma är psykiskt instabil efter att hans bror försvunnit (troligen självmord). När inte mamman går runt och sörjer sitt saknade barn retar hon sig på grannen som gift om sig med en yngre fru. När denne ber Atlis föräldrar att beskära ett träd som skuggar altanen startar en konflikt som eskalerar bortom all kontroll.

Detta är ett isländsk drama/svart komedi som inte alls var så pjåkigt. Vansinnet i grannfejden som slutar i elände för alla inblandade är underhållande och kanske inte helt osannolik när man ibland får läsa om hur grannar beter sig mot varandra. Det är ingen fartfylld film men handlingen rör sig framåt hela tiden om än i sävlig takt och isländska är ganska så underhållande att lyssna på. Speciellt raseriutbrott och svordomsharanger får en lite extra schvung när de framförs på isländska.

Man kan lugnt  leva vidare utan att ha sett Under the tree men jag blev åtminstone milt underhållen i 90 minuter. Filmens finns ett tag till på SVT play för den hågade.

Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

Betyg: 6/10

Mackan (1977 Sverige)

Fjortonåriga Margareta (Mackan) lever ett kringflackande liv då hennes pappa jobbar vid järnvägen och familjen flyttar runt. Filmen börjar med att Mackan än en gång börjar i en ny skola i en ny stad. Hon får snabbt kompisar och börjar hänga på stan där hon träffar stadens coolaste (enligt tjejerna) kille  Kenneth och de två blir ett par. Tonårsförälskelsen leder till konflikter i föräldrahemmet där mamman blir smått hysteriskt över att Mackan ränner runt på nätterna och förhållandet med den fyra år äldre Kenneth är inte heller det bästa.

Minns att jag såg den här filmen när den kom och tyckte då att huvudrollsinnehavarna var vuxna Idag ser jag en ung tjej som far illa i ett destruktivt förhållande hon har med en fjant till kille. Kenneth är en typisk ”farlig” kille som en del tjejer har tendens att falla för. Varför är mig en gåta då det är lite som att man aktivt väljer att köpa rutten frukt i affären men den problematiken tänker jag inte fördjupa mig i här.

Jag trodde att filmen var förlagd på 70-talet men historien utspelar sig under (tror jag) sent 50 tal. Det spelar ingen större roll men det var lite förvirrande till en början då jag under omtitten undrade varför allt kändes äldre än vad jag förväntat mig i filmen.

Mackan är helt ok som film men manuset känns lite ofärdigt. Scener slutar ganska abrupt, olika trådar tas upp men slutförs aldrig och en hel del information bara ploppar upp i manus utan att den tidigare berörts. Detta gör att filmen känns  fragmentarisk i sitt berättande och en hel del skaver i flytet. Jag blir dock engagerad i Mackans välmående för det är en schysst tjej som tyvärr fått ett rötägg till kille på halsen. Jag blir dock av och till lite fundersam över huvudpersonernas agerande och beteende i vissa situationer men kanske hörde det till vardagen under 50-talet att bli våldtagen på ett sågverk, vad vet jag?  Finns på SVT/PLAY för den som är sugen på lite tonårsdramatik.

Regi:Birgitta Svensson

betyg: 5/10

Woyzeck (1979 Tyskland)

Helt plötsligt en kväll fick jag ett oförklarligt begär av att se någon film regisserad av Werner Herzog, Valet föll då på den tidigare osedda Woyzeck. Filmens titel syftar på soldaten Woyzeck som är stationerad i en liten tysk by i mitten av 1800-talet. Han bor tillsammans med sin flickvän och deras barn. De har knapert med pengar och Woyzeck sliter dygnet runt för att få ihop pengar till sin familj. Det hade möjligtvis kunnat funka om han inte för att tjäna extra gått med på att vara mänsklig försökskanin åt stadens doktor. Denne läkare har märkliga idéer angående diet och Woyzeck har när filmen börjat levt ett tag uteslutande på en diet bestående av ärtor. Karln är både mentalt och fysiskt utsliten. När det så uppdagas att hans fru myser lite extra med byns avsevärt snyggare och mer lättillgänglige ( Woyzeck jobbar som sagt dygnet runt) trumslagare tar det en ände med förskräckelse.

Herzog är som han är, ibland är det bra ibland – not so much –  men regissören är alltid intressant. Hans spelfilmer är lite långsamma, poetiska och drömska. Ofta har han med en apa av någon anledning i sina filmer som ofta handlar om psykiskt obalanserade individer.  Påfallande ofta spelas huvudrollen av den famöse Klaus Kinski och av och till brakar dessa två gigantiska egon samman bakom kameran så inspelningarna är ibland intressantare än slutprodukten.

Woyzeck spelades in direkt efter Nosferatu och Herzog använde sig av många skådisar som var med i den sistnämnda filmen. Kinski gick redan på knäna efter Nosferatu men tackade ja till Woyzeck. Detta medför att skådisen ser mer död än levande ut vilket tydligen var regissörens intention. Möjligen hade även Herzog en baktanke med att en utsliten Kinski skulle vara lite mer lätthanterlig men det är bara en teori från mitt håll. Filmen som sådan är som vanligt med Herzog en mentalt intensiv historia. Kinski är suverän som den allt mer obalanserade Woyzeck. Miljöerna med en idyllisk liten tysk by är mycket bra och handlingen engagerar. På det hela är det en ganska så lättsmält rulle av regissören som åtminstone jag fann vara klart sevärd.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 7/10

Titane (2021 Frankrike)

Alexia jobbar som bilmodell. I mina ögon ett knepigt yrke som innebär att man på bilmässor åmar och kromar sig (kunde inte låta bli) runt och på de senaste bilmodellerna. En sen kväll när Alexia är ensam kvar i utställningshallen har hon sex med en bil. Resultatet av denna förening blir en graviditet samt att hon läcker olja både här och där. Nu har vår huvudperson större problem än så då hon även är en seriemördare. Efter att ha varit lite väl oförsiktig i sitt värv tvingas Alexia fly. Hon maskerar sig och misstas för att vara en brandmans försvunna son. Han tar emot henne med öppna armar men snart börjar Alexias graviditet att ge sig till känna och det blir allt svårare för henne att förställa sig som pojke.

Regissören Julia Ducournau förra film Raw var ett intressant kannibaldrama och efter att ha sett den blev jag nyfiken på vad hon skulle hitta på härnäst. Att filmen skulle handla om seriemördare, bilsex och förställd identitet kunde jag inte ana. Snacket bland recensenter är att Titane är årets konstigaste film. Bra men obegriplig säger en del. Jag fann inte filmen vare sig konstig eller obegriplig. Ok bilsexet var väl lite knepigt men med tanke på hur många som dreglar över sina bilar anar jag att detta säkerligen är en fantasi en och annan hyser. I övrigt är Titane en ganska så rak historia som må vara befolkad med en och annan knepig karaktär men jag har sett värre.

Det är en stundtals rälig film och jag fick faktiskt lov att titta bort ett par gånger men för mig var detta ytligt lull lull då jag åtminstone tolkar filmen som en berättelse om kärlek och att få förmågan att både ge och ta av denna. Jag vill inte sträcka mig så långt att kalla Titane för en fin liten film men i sina stunder touchar den i vart fall det epitetet.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

A Perfect Enemy ( 2020 Spanien m.fl)

Arkitekten Jeremiasz är efter en föreläsning i Paris stressad till flyget hem till Warszawa. Då det spöregnar ömkar han sig för en ung tjej som också ska till flygplatsen och låter henne haka med på turen. Tjejen med det knepiga namnet Textel Textor är makalöst snacksalig och än värre blir det då Jeremiasz missar sitt flyg och blir fast i VIP-loungen med hennes svada. Bit för bit blir hennes samtal allt obehagligare och kan han möjligen fått en galning på halsen?

Även om man sett filmer med liknande handling och bör tilläggas, tvist, ett antal gånger är det spännande med två främlingar som möts av en slump och där vardagen sakta övergår till något annat. Trots att filmen i stort sett består av två personer som samtalar på en flygplats blir den aldrig tråkig men å andra sidan inte heller speciellt engagerande. En anledning till det är att Tomasz Kot och Athena Strates som spelar Jeremiasz och Textel inte har engelska som modersmål (åtminstone inte den förstnämnde). Det slår igenom under filmen och deras samtal flyter inte på och ger ett något stolpigt intryck. Iofs är det naturligt i filmen då Jeremiasz är från Polen och Textel från Nederländerna men det är kanske inte det bästa skådespelarvalet till en dialogdriven film då skådisarna inte känns riktigt bekväma i sina roller. Lägg sedan till att regissören Kike Maíllo är lite väl övertydlig om vad det hela egentligen handlar så blir slutresultatet en helt ok rulle men på det hela försumbar.

Regi: Kike Maíllo

Betyg: 5/10

Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Happy New Year, Colin Burstead (2018 Storbr)

Colin har fått en makalöst dålig ide¨. Lagom till nyår har han hyrt en herrgård och bjudit in släkt och vänner för att fira in det nya året. Vad han inte vet är att hans syster bjudit in Daniel en bror som inte träffat släkten på fem år efter en skandal. Allt är upplagt för att det nya året ska ringas in i skrik, bråk och gråt.

Minigenren misslyckade fester kan vara mycket underhållande och tänker då först och främst på filmer som Festen eller The Party. För att genren ska lyckas bör folk till en början anländer till festen med en ambition att de ska ska ha det trevligt. Det är då det uppstår en friktion mellan den intentionen och den bittra verkligheten när festen på ett eller annat vis ballar ur. I dagens film sker inte detta.

Redan från start får man intrycket av att det här är en hop människor som egentligen inte vill umgås. Folk sätter i gång och gnabbas och tjafsa så fort se ser varandra. En aura av dålig stämning är med oss tittare redan från start. När då konflikterna ökar spelar det liksom inte någon roll då vi tittare inte har något att förfasas över, ribban är redan satt från start. Det enda filmen gör är att höja temperaturen på grälen och det hela blir lite som ett slag i luften.

Filmen lider också av att man har med för många personer som alla har en egen historia. Det blir bara rörigt och jag kan inte riktigt få grepp på filmens rollfigurer. De blir en grå massa som bråkar och gråter om vartannat.  När jag som tittare aldrig får chansen att bry mig om någon av rollfigurerna blir slutresultatet 90 minuter med en hop ogina personer som jag ganska snart har tröttnat på. Välspelat men tjatigt i längden.

Regi; Ben Wheatley

Betyg: 4/10

Demon ( Polen 2015)

Ännu en bröllopsfilm på bloggen. Denna gång är det Piotr som ska gifta sig med Zaneta. Då han bott i London har han inte träffat brudens familj mer än över Skype så det är lite stelt till en början. Hur som helst är det ett stort bröllop och man knusslar inte med mat och vodka. Allteftersom festen fortskrider börjar Piotr må allt sämre. Han känner sig yr, ser syner och blöder näsblod. Svärfadern börjar ångra den påkostade festen och är mer orolig vad gästerna ska säga om brudgummens beteende än dennes hälsa. Piotr svamlar om ett skelett han sett kvällen innan och om en främmande kvinna. Kan han möjligen ha blivit besatt av en dybbuk?

Först hade jag tänkt ta med filmen i förra veckans skräckfilmstema men Demon är ingen skräckfilm. Lite smårysligt är det vid något tillfälle men filmen är mer att likna vid ett drama med en del komiska inslag. För en gångs skull begrep jag vilken underliggande historia regissören ville berätta. Demon är ett anklagande finger mot Polens val att försöka sopa undan den egna befolkningens behandling av judarna under 2:a världskriget. Detta har gått så långt att man i landet har börjat skriva om sin historia och det är numera brottsligt att påstå att en del polacker hjälpte till i förintelsen. Piotr representerar här judarna och svärfadern naturligtvis den polska staten.

Ovanstående tolkning kan kanske låta långsökt men i filmen ges ett flertal ledtrådar om vad det rör sig om så om man bara känner till lite om andra världskriget och nutida nyhetsrapportering från Polen torde det inte råda några tveksamheter. Det var också trevligt med en film som har ett underliggande budskap som inte pressas ned i halsen på en (Candyman 2021) eller är helt obegripligt om inte regissören berättar för den oförstående publiken vad denne menar (A Serbian film). I Demon är det alldeles lagom klurigt för en person som mig och det gör att filmen växer lite.

Om man vill kan man naturligtvis strunta i detta och se Demon som en tragikomisk film om ett väldigt misslyckat bröllop pga en sorgsen ande, Det funkar också.

Regi: Marcin Wrona

Betyg: 7/10

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10