Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Marriage story (2019 USA)

Charlie & Nicoles äktenskap är över, kvar är bara själva skiljsmässan. Turligt nog är paret överrens om hur den ska gå till men så begår frun ”misstaget” att anlita en skiljsmässoadvokat och det som till en början verkade bli en sorgsen men sansad tillställning utvecklas till en otrevlig historia.

Vid en första anblick så kan Marriage story ge intrycket av att inte vara en speciellt upphetsande film men satan i gatan vad bra det här var. Skådisarna Adam Driver och Scarlett Johansen är top notch och jag köper dessa två i rollen som ett gift par rakt av och tänker inte alls på att det är Kylo Ren och Black widow som spelar vanligt folk. Filmens Yoda (vis gammal man) spelas passande av Alan Alda och som parets advokater gör både Laura Dern samt Ray Liotta finfina om än osympatiska insatser. Handlingen rullar på och jag sitter och undrar över hur det ska gå för man bryr sig om dessa två sympatiska personer som hamnat i en svår sits. Det som är filmens styrka är att man gillar båda två och hur det än kommer gå så finns det ingen vinnare utan bara förlorare och jag vill verkligen att Charlie och Nicoles liv åtminstone ska bli ok innan eftertexterna rullar. Ok, Nicole fulspelar lite men med facit i hand var hon tvungen till detta – när man ser filmen förstår man varför.

När jag ser rullen inser jag vad förbaskat dyrt en skiljsmässa kan bli i USA, summorna är i det närmaste astronomiska och då är detta inte skiljsmässa som har speciella omständigheter mer än en vårdnadstvist. Den svenska modellen ger ett avsevärt mer sansat intryck.

Marriage story finns på Netflix och är en film som rekommenderas varmt. Det är ingen mysrulle men om man är sugen på skådespeleri av högsta klass samt som bonus få ett praktgräl av episka proportioner bör man ta sig en titt.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 8/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Den vidrige Herr Honka (2019 Tyskland)

Ofta brukar det klagas på svenska namn som utländska filmer får men i fallet med Der Goldene Handschuh (Den gyllne handsken) slår det svenska namnet Den vidrige Herr Honka originaltiteln med hästlängder för man (jag) blev sugen att se filmen så fort jag såg namnet trots att jag inte hade en susning om handlingen.

Herr Honka torde vara en av de mest miserabla figurer jag stött på i filmens värd. Honka är halt, missbildad, troligen lätt förståndshandikappad samt ganska så kort i växten. Han har ett jobb som svetsare och varvar sin fritid mellan baren Den Gyllne handsken och sin sunkiga vindsvåning. Då och då lockar han hem slitna prostituerade till sitt hem med löfte om fri sprit och av och till slår han ihjäl dem och styckar liken. Honka  gömmer likdelarna i lägenheten och skyller stanken på sina grekiska grannar. Om det inte vore som så att filmen bygger på verkliga händelser skulle jag med viss tvekan kunna klassa den som en mycken svart komedi då Herr Honka (älskar det namnet då det låter som något Staffan Westerberg skulle kunna hitta på) känns alldeles för osannolik för att finnas i verkliga livet.

Filmen har mötts av både bu och bä. En del finner rullen rolig (?) andra finner den vara motbjudande själv vet jag inte vad jag ska tycka. Det jag däremot vet är att det är en film som inte släpper taget om en när man väl har sett den. I nästan två veckor har jag gått och funderat över Herr Honka och hans liv – man kan fundera på muntrare saker. Filmen är en studie över mänsklighetens värsta sidor och Herr Honka är en vidrig figur samtidigt blir han på något bakvänt vis ömkansvärd. Har är ful som stryk, alkoholiserad och dras med div funktionshinder, även om det bär mig emot så kan jag inte låta bli att tycka synd om honom trots hans handlingar. En märklig film som gav mig mycket motstridiga känslor.

Miljöerna är slitna och skitiga, människorna likaså. Det är m.a.o ingen vacker film men om man är sugen på ett besök i tyska slumkvarter under 70-talet torde denna film ligga bra till. Rekommendabel? Kanske men det är nog inte en film för alla och absolut inte för fredagsmyset.

Regi: Fatih Akin

Betyg: 8/10

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Joker (2019 USA)

I Alan Moores berättelse The Killing Joke konstaterar Jokern att ett tillräckligt dålig dag kan driva vem som helst galen. Om Jokern har rätt eller fel kan diskuteras men i filmen Joker har Arthur Fleck inte haft en dålig dag, hela hans liv har varit en enda lång tragedi. Han hoppas kunna slå igenom som stand-up komiker men hans skämt är inte speciellt roliga. Han lider av vaneföreställningar, tar sju sorters mediciner (de hjälper inte tycker han), bor i en sunkig lägenhet tillsammans med sin något instabila mamma och har ett halvdant jobb som inhyrd clown. Klart att det förr eller senare kommer brista för Fleck och det rejält.

Den som väntar sig en superhjältefilm lär bli grymt besviken. Joker är ett mörkt drama om en mans väg in i total galenskap. Filmen tar tid på sig i sitt berättande och står närmare Scorseses Taxi driver än de filmer som tidigare släppts i superhjältegenren. Är man inte beredd på detta finns det en möjlighet att man kan bli en smula besviken över sitt val av bio. Trots att jag var relativt förberedd på vad det var för film fann jag den stundtals vara lite väl långsam något som kan bero på att man (jag) visste någorlunda hur dramat skulle sluta, en kvart kortare skulle nog inte ha skadat.

Filmens absolut största behållning är Joaquin Phoenix som spelar Arthur/Jokern. Risken att man spelar över i en roll som denna (Jared Leto någon?) är stor men Phoenix gör ett bra porträtt av en man på gränsen som till slut omfamnar vansinnet. Till en början ligger mina sympatier hos Fleck men ju längre filmen går desto mer monstruös blir han. Nu är inte Fleck helt skogstokig, likt Travis Bickle i Taxi driver utvecklar han en sorts vriden logik som jag som tittare kan begripa. Detta gör rollfiguren avsevärt ruggigare då jag inte helt kan avfärda honom som en vettlös galning.

Joker är inte någon munter rulle, det är en mörk deprimerande film som inte gör någon glad men det är en bra film som sätter sig. Frågan om vem som skapar monstren i samhället blir aktuell, är det individen genom olyckliga omständigheter eller är är det vår omgivning som inte bryr sig om de människor som inte ges eller får plats i samhället? En fråga om ideologi som bäst bör diskuteras IRL.

Joker är en mörk åktur som kanske hade mått bra att varit liiiite kortare, då hade betyget blivit högre. Skådisen Joaquin Phoenix får däremot 10/10.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

Once upon a time in Hollywood (2019 USA)

Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.

Handlingen är åtminstone på pappret obefintlig. Vi får följa en skådis på dekis, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/kompis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt) under ett halvår. Filmen utspelar sig 1969 och Rick kämpar med dåligt självförtroende då han numera har degraderas från hjälte till att göra skurkroller i tv-serier. Han är i valet och kvalet om han ska göra film i Italien eller inte. Cliff verkar däremot ta det ganska så soft han glider mest runt och har som främsta uppgift att stötta Rick i dennes kval. Då Rick bor granne med Roman Polanski och dennes fru Sharon Tate och året som sagt är 1969 vet man vad som komma skall men precis som i Django och Inglorious basterds har Tarantino ändrat lite på historien.

Det tog inte lång stund innan jag kunde pusta ut i biomörkret då jag insåg att Once upon a time in Hollywood var en av Tarantinos bra rullar. Träsmaksdialogerna lös med sin frånvaro och filmen hade ett bra flyt. Det händer kanske inte så värst mycket, folk åker bil och lyssnar på musik och lever sitt vardagliga Hollywoodliv men det var härligt att få hänga med gnällspiken Rick, den coole Cliff och Sharon Tate (som spelas alldeles bedårande av Margot Robbie) i nästan tre timmar. Tre timmar svischade närapå (20 minuter kortare film hade inte skadat) förbi  i biomörkret.

Filmen är lite av ett tekniskt mästerverk då Tarantino verkligen får mig att tro att det är 1969, scenografin, musiken, detaljerna allt ger sken av att filmen är inspelad när det begav sig och den filmiska illusionen är fullständig. Skådisarna presterar på topp och trots att handlingen som jag tidigare nämnde är obefintlig sitter jag hela tiden och undrar över vad som ska komma härnäst. Kort och gott Once upon a time in Hollywood är en härlig filmupplevelse och hitintills en av årets bästa filmer.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

SPOILERVARNING

 

 

 

Det har väckts kritiska röster om filmen dels mot gestaltningen av Bruce Lee och våld mot kvinnor. Jag orkar i detta fall inte argumentera då detta är skitnödig kritik som mest ger sken av att man letat med ljus och lykta efter något att klaga på är det vad det är: Ovidkommande kackel.

August: Osage county (2013 USA)

Filmer med Meryl Streep och Julia Roberts brukar inte ligga högt i kurs hos mig men jag såg en kort sekvens av filmen på SVT för en tid sedan och när rullen fanns hos Cineasterna tog jag chansen.

Violet Westons (Streep) man har försvunnit och hon samlar sina döttrar och deras familjer kring sig i familjehemmet. Det är augusti månad med en tryckande hetta, familjerna är inknökade under samma tak och snart tar konflikterna fart. Violet är en manipulerande ragata av rang som hela tiden ackompanjerad av sin syster Mattie petar i alla själsliga sår, ger gliringar och gör allt i sin makt att hålla konflikterna igång. Att sedan en hel av familjemedlemmarna bär på hemligheter gör inte saken bättre.

Det känns skönt att ha fel ibland. Streep och Roberts är helt enkelt suveräna i detta  drama som handlar om en hel hög ganska så osympatiska personer som bildligt talat sliter varandra i stycken. Det är kanske som så att jag gillar Streep så länge hon inte ska klä ut sig i en BOATS film och Julia Roberts är bra skådis så länge hon inte sysslar med komedier med romantiska inslag? Filmens centrala scen är en middag där dessa två kvinnor går i klinch med varandra och jäklar vilken obehaglig och bra scen. August: Osage county kryllar av bra skådisar men de står sig slätt mot Roberts & Streep men i rättvisans namn har de då också fått filmens bästa roller.

I övrigt är det en bra film men det känns lite uttröttande att spendera tid med folk som bara är elaka mot varandra eller som Matties man säger ”I don’t understand this meanness. I look at you and your sister and the way you talk to people and I don’t understand it. I can’t understand why folks can’t be respectful to one another. I don’t think there’s any excuse for it. ”. I längden blir det själsligt uttröttande att ta del av all denna elakhet det är faktiskt ganska lätt att bara vara snäll eller så är jag kanske naiv i den ambitionen. Klart sevärd film men jag lär inte se om den.

Regi: John Wells

Betyg: 6/1

Birds of Passage (2018 Colombia)

Jag brukar inte ha problem med filmer från länder där engelska inte är huvudspråket bara de inte handlar om någon getherdes eländiga liv i Mellanöstern. Det är något med getter som annonserar både tråkighet och misär. Tro på fan om inte dagens rulle öppnar med getter till både höger och vänster men jag bet ihop och det lönade sig.

Rapayet friar till Zaida. Hennes mor Ursula är inte förtjust i den blivande svärsonen och sätter en hög hemgift (bla en himla massa getter) i hopp om att han inte ska kunna skaffa fram den. För att få ihop till hemgiften slår sig Rapayet och hans kompis Moisés i slag med ett gäng hippies och börjar smuggla marijuana. Pengarna fås snabbt ihop, giftermål sker och i bara farten fortsätter man med smugglingen och tjänar stora pengar. Ursulas klan plöjer ned pengarna i bilar, vapen och lyxhus som byggs mitt i öknen. Då filmen är en klassisk rise & fall historia vet vi alla hur det kommer att sluta, med elände och död för de inblandade samt med den extra kryddan hur en kultur slits sönder i jakten på snabba pengar.

Det som gör att Birds of passage sticker ut lite extra från övriga filmer i genren är att den utspelar sig bland indianstammar/klaner(?) i Columbia. Deras seder och bruk är mig helt främmande men detta vävs lättsamt in i historien och är minst lika intressant som handlingen om knarket. Miljöerna gör också mycket för filmen. Ursulas klan bor mitt i ingenstans, det är en platt öken där inget verkar växa. Här bygger man som jag tidigare nämnt en lyxvilla något som ger ett märkligt intryck. Tydligen stämmer stora delar av storyn med de verkliga händelser som utspelades i Columbia under 70 talet.

Skådisarna är något av ett kapitel för sig. Många är rena amatörer och det märks då man i många fall bara säger sina repliker rakt av några stora skådespelarprestationer rör det sig inte om i filmen. Det kan visserligen bero på kulturella skillnader, kanske förmedlar skådisarna sina känslor på ett vis som jag inte snappar upp? Trots detta så stör inte skådespeleriet filmens flow, min alienation tillsammans med miljöerna gör att filmen stundtals känns drömsk och blir därmed en något annorlunda men angenäm filmupplevelse. Klarar man bara av den första halvtimmen med getter, indiansång och konstig dans blir man belönad.

Regi: Cristina Gallego, Ciro Guerra

Betyg: 8/10

Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

Det: Kapitel 2 (2019 USA)

I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.

Pennywise gör comeback 27 år efter händelserna i förra filmen och de forna kamraterna måste samlas för att ta sig an sina barndomstrauman en gång för alla.  Det är lite av ett omöjligt uppdrag att toppa den förra filmen då den del av romanen som behandlar Loserklubbens vuxna medlemmar är svagare. I bokform löste dock författaren detta med att varva nutid med dåtid vilket höll intresset uppe i ca 1100 sidor. I filmversionen har man istället valt att berätta historien kronologiskt vilket gör att vi blir sittandes med en film där man redan har facit på hand s.a.s. Vi vet vad som står på spel och vi känner till hotet – det blir svårt för mig att skapa ett intresse. Då man av en outgrundlig anledning valt att göra en närapå tretimmars film som är en timme för lång blir det som min biokamrat Göran uttryckte det en hel del dravel, han somnade f.ö mitt i filmen och jag fick putta på honom när han började snarka. Jag hade nog gjort detsamma om stolarna vari bekvämare.

Det 2 har ett par scener som är lite lätt skrämmande men specialeffekterna förstör större delen av rullen. Att Less is more existerar inte i regissören Andy Muschietti värld.  I ärlighetens namn vem blir rädd för småkryp med babyhuvuden och en tiometers clown utrustad med tentakler, inte jag i alla fall det blir bara fjantigt och filmens sista 45 minuter var en ren pärs där jag bara väntade på att den skulle ta slut.

Marcus gick på filmen i måndags och i går morse fann jag detta meddelande på messenger som sammanfattar filmen ganska väl:

” Ja It 2 var ju en sorglig röra som väckte många känslor. Dock varken skräck eller engagemang. Jag fick även tinnitus på köpet vilket kan ses som en bonus….kanske.

Regi:  Andy Muschietti

Betyg: 2/10

Någon kanske undrar varför det inte blev en etta? Det beror på att rullen är välproducerad och den hade trots allt två bra scener………