I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10

A Vigilante (2018 USA)

Olivia Wilde spelar här den till en början mystiska kvinnan Sadie. Hon nås på ett telefonnummer och när orden ” I’m looking out the window, and the trucks won’t stop coming.” sägs packar Sadie sin väska och åker till uppringarens adress för att puckla på dennes man. Sadie är en hämnare/hjälpare av kvinnor som far illa pga av sina män. Under filmen får vi bit för bit reda på hennes bakgrund och anledningen till varför hon gör som hon gör.

Filmen var inte helt oäven och Wilde passade bra i rollen som den bittra hämnaren Sadie. Filmen faller dock en bit på utförandet. Man har valt att krångla till en ganska simpel men effektiv historia. Det tog en stund för mig innan jag fattade vilka scener som var i då respektive nutid. Resultatet blev att filmen tappade i tempo då jag fick lägga hjärnkapacitet på att få ihop storyn. Klippningen var väl inte heller den bästa, en del scener bryts abrupt och vid andra tillfällen kommer man in mitt i händelseförloppet. Om det beror på ett konstnärligt grepp eller budgetbesparingar låter jag vara osagt.

Det är ingen fartfylld historia utan en ganska så deprimerande film förlagd i ett grått och sunkigt USA under senvintern. Miljöerna och omgivningarna speglar visserligen Sadies sinne och filmens tema men speciellt muntert vart det i alla fall inte. Berättelsen rör sig framåt i maklig takt men mot slutet hettar det till och blir faktiskt ganska så spännande. En film som är helt ok i min bok.

Regi: Sarah Daggar-Nickson

Betyg: 5/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Soul (2020 USA)

Musikläraren Joe får sitt livs chans när han får ett gig med ett jazzband. Det är detta han drömt om i hela sitt liv. Trist nog råkar han ut för en olycka och dör. Joe vägrar att acceptera faktum och flyr från livet efter detta. Med på färden får han en annan själ, 22, och det vill sig inte bättre att det sker en förväxling när Joe återvänder till jordelivet. Nummer 22 hamnar i Joes kropp och han hamnar i en katt. De två måste nu finna ett sätt att byta kroppar. Samtidigt har man upptäckt att det saknas en själ och den nitiske Terry far till jorden för att ställa saker och ting till rätta.

Pixars senaste film var en härlig upplevelse. Animationerna är som vanligt av högsta klass. Soul balanserar skickligt mellan humor och allvar. Förväxlingen mellan Joe och 22 var underhållande.  Samtidigt är den en film som tar tag i svåra frågor om hur man ska leva livet och vikten av att uppskatta nuet. Jag får erkänna att det blev lite smådammigt mot slutet av filmen.

Jag gillar animerade filmer men av och till händer det att jag har svårt att engagera mig i rollfigurerna. Det blir ett lager mellan mig och det jag ser troligen beroende på att det är just tecknat. Därför var det roligt i fallet med Joe,  jag köper honom rakt av som en verklig människa.

Roligast är filmen i livet efter detta. Soul påminner här lite om Insidan ut med ganska smarta förklaringar och en känsla av ”sense of wonder” när abstrakta ting beskrivs. Det var fantasi som passade mig ypperligt. Klart sevärd rulle från Pixarstudion.

Regi: Pete Docter,

Betyg: 8/10

The New pope (2020 Italien)

Jag skrev kort om The Young pope här. The New pope startar några månader efter förra säsongens final. Vatikanen och kardinalerna ledda av stadssekreteraren Vioello börjar blir oroliga. Pius XIII ligger i koma och verkar inte vakna upp. Kardinalerna beslutar sig då för att välja en ny påve. Detta inbjuder till maktstrider och valet till ny påve blir långt ifrån lyckat. Efter en och annan tur blir det än ett val till ny påve. och lotten faller på engelsmannen Sir John Brannox att sätta mitran på sitt huvud. John Paul III som han heter som påve har en helt annan framtoning än sin företrädare men han bär naturligtvis på en hemlighet. När Pius XIII vaknar upp ur sin koma blir det riktigt problematiskt.

Åh vad jag gillar denna serie. Skådisarna är top-notch, scenografin majestätiskt, musiken fantastisk och var och varannan scen är vacker som en tavla. Jude Law repriserar sin roll som den karismatiske påven Pius XIII, John Malkovich spelar hans efterträdare och de båda är mycket bra i sina roller. Min favorit är dock den på ytan milde stadssekreteraren Vioello som ständigt smider intriger och planer. Det är inte många kvinnor med i denna serie då katolska kyrkan är ett gubbvälde men Cécile de France får åtminstone ta lite plats i rollen som Vatikanens  marknadsansvarige.

Man skulle tro att en serie om Vatikanen skulle vara allvarstyngd och visst finns där filosofiska monologer, sorg, elände och maktens utnyttjande av människor. Berättartempot är lågt men det blir för den skull aldrig tråkigt. Trots detta är det en dråplig serie och jag för många tillfällen att skrocka till. Det är en bisarr situation med en himla massa gubbar i konstiga kläder som gör allt i sin makt att integrera, snika till sig pengar samtidigt som man försöker framställa sig som fromma.

Regissören och tillika manusförfattaren Paolo Sorrentino har satt sin personliga prägel på hela serien som dras med en absurd känsla. Det är en hel del märkliga scener i vart och ett av avsnitten, dansande präster m.m. Då vi har med Sorrentino att göra är allt naturligtvis oerhört vackert filmat.

Serien slutar lite oklart precis som The Young pope gjorde men regissören har utlovat en sista säsong. Något jag ser fram emot.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Chans (1962 Sverige)

Tidigt 60-tal i Sverige, min föreställning av denna tid landar bland olåsta dörrar, doft av svettig gabardin och allmänt reko folk möjligen kunde man vara lite orolig för eventuella raggare. Alla dessa föreställningar kommer på skam när jag ser Chans regisserad av självaste Gunnar Hellström. Filmen är baserad på författarinnan Birgitta Stenbergs bok med samma namn. Ska man tro på hennes självbiografiska böcker (hon skrev flera) så levde hon vad man kan kalla ett ”vilt liv” ute i Europa och Sverige under 60-talet.

Chans startar med att den 16 åriga Marie får lämna barnhemmet i Stockholm då hon placerats i ett Skånskt fosterhem. Klart att hon vantrivs då hon hamnat ute på landsbygden.När det uppdagas att hennes fosterfars bror får sätta på henne i utbyte mot alkohol blir det skandal och Marie rymmer med siktet inställt på Stockholm och sin pojkvän. Efter diverse äventyr bla sex med tyska lastbilschaufförer och medelålders gubbar i utbyte mot lift hamnar hon i Stockholm. Frågan är bara vad hon ska ta sig till i storstaden.

Det här var en oväntad bra rulle från det glada 60-talet. Filmen är åtminstone i handling oväntat rå och osminkad, det är sex, droger och misshandel och mina tankar om en mysigt 60-tals Stockholm måste revideras. Jag är inte så blåögd att jag trodde att livet då var som i en Åsa-Nisse film men filmen skakade trots allt om mig lite.

Marie spelas av Lillevi Bergman som verkligen är en fynd. Utöver handlingen är det många fina Stockholmsmiljöer från en stad som än inte drabbats av rivningshysterin. En extra krydda är en ung Gösta Ekman som spelar en student vars väg korsas av Marie. Ok att språket är lite mossigt och teatralt men det kan jag överseende med denna gång. Chans visade sig bli en lite oväntat (o)angenäm filmupplevelse.

Lillevi Bergman gjorde mig lite nyfiken och jag kollade upp vad hon mer gjort under sin karriär. Till min förvåning har hon bara gjort en film till och hon dog ung bara 41 år. Trist nog gav inte internet några svar om varför hennes bana blev så kort vare sig som skådis eller livet.

Regi: Gunnar Hellström

betyg: 7/10

Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10

Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

Freaks – One of us (2020 Tyskland)

När jag läste vilka filmer som skulle ha premiär på Netflix trodde jag i min enfald att de hade köpt in rättigheterna till Tod Brownings gamla klassiker och snitsat till namnet lite då frasen ”one of us” har en betydelse i den filmen. Så var inte fallet istället fick jag en tysk lågbudgetproduktion om superhjältar och det var faktiskt inte så illa som det låter även om jag föredrar Brownings rulle vid en jämförelse.

Wendy har en dugligt liv, hon har man och barn som hon älskar, familjens problem ligger mer på det ekonomiska planet då Wendys jobb på ett snabbmatsställe där bara fläskkotletter serveras (låter smaskens) inte drar in speciellt mycket pengar. Hon verkar också haft någon form av sammanbrott tidigare i sitt liv då Wendy tar både medicin och besöker en psykolog med jämna mellanrum. En kväll efter jobbet stöter hon på en uteliggare som säger åt henne att sluta ta medicinen så hennes sanna jag kan komma fram. Efter en del turer slutar hon ta sin medicin och det visar sig att Wendy besitter superkrafter. Till en början är det roligt med de nya krafterna men inget gott som inte har något ont med sig och problemen hopar sig för familjen.

Tipset på filmen som kom från Steffo på podden Snacka om film och det tackar jag för, det är inte var dag man ser tyska superhjältefilmer. Freaks duger gott och väl för en stunds förströelse vare sig mer eller mindre. Skådisarna är kompetenta och de specialeffekter som är med är anpassade efter budget så de svider inte i ögonen.

Filmen är roligast under första halvan då Wendy upptäcker sina krafter sedan blir historien allt mörkare vilket inte betyder att den blir sämre men den där sprittliga feelgoodkänslan som fanns i början försvinner. På det hela klart sevärt om man gillar genren och köper ett lite annorlunda grepp på denna. Jag skulle inte direkt gråta om det kom en uppföljare.

Regi: Felix Binder

Betyg: 6/10

 

 

The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10