Goosebumps (2015 USA)

led-digital-poster-goosebumps_9f41Om det är något jag lärt mig under årens lopp så är att det visst går att lära gamla hundar sitta något dagens film är ett bevis på. Att se Goosebumps fanns för mig inte på kartan. Så kallade familjefilmer ligger mig inte speciellt nära om hjärtat, handlingen verkade tramsig och sist men inte minst så fanns den i mina ögon asjobbiga skådisen Jack Black med i filmen (ett säkert tecken på att jag inte ska se filmen). Jag hade totalt fel på alla mina förutfattade meningar.

Zach har flyttat till från det pulserade NYC till en liten håla. Då det är en familjefilm beror flytten inte på att föräldrarna skiljt sig (sådant förekommer inte i genren) utan att pappan dött och mamman anser att de behöver en nystart. Zach är inte direkt överförtjust i flytten men han blir smått intresserad av granntjejen Hannah något som inte uppskattas av hennes far som har tagit begreppet överbeskyddande till nya höjder. Det verkar som om grannfamiljen ruvar på en hemlighet något som Zach inte kan låta bli att undersöka.

Först och främst så är Jack Black suverän i filmen. Hans rollfigur, den grinige författaren Stine med nerverna på utsidan är mycket underhållande. Både jag och dottern satt och skrattade gott åt Blacks utbrott och otrevliga beteende. Filmens fungerade finfint och var så där lättsamt roande. Man behöver inte använda någon större hjärnkapacitet för att begripa hur allt hänger samman men filmen slår aldrig över och blir korkad. En perfekt ”alldeles lagom” film. Jag upplever det som att Goosebumps, trots att det är en stor Hollywoodproduktion, åtminstone gjorts med en gnutta kärlek till mediet och inte bara med tanken att casha in så mycket stålar som möjligt. Slutligen är det nog som så att jag kanske gillar familjefilmer för när jag kollar in mitt trackreckord har filmer som Paddington, Zathura och Nanny McFee trots allt rönt en viss uppskattning. Kanske dags att döpa om bloggen till Familjefilms Filmitch? Filmen kanske inte passar för hela familjen då det är en hel del monster och rysligheter så de minsta bör nog ha hamnat i säng innan man plockar fram chips och dippa.

Tack till Steffo som talade sig varm för filmen på podden Snacka om film för hade jag inte lyssnat på hans recension hade jag säkerligen missat en trevlig film.

Regi: Rob Letterman

Betyg: 6/10

Paddington (2014 Storbr)

paddington_movieFrån mörkaste Peru anländer björnen Paddington till London. Han har tvingats lämna sitt hem och hans faster har skickat honom till den stora staden för där tar alla emot besökare med öppna armar – tror hon. Nu är det inte riktigt så men till slut tar familjen Brown motvilligt hand om den talande och något klumpiga björnen. Tanken är att Paddington ska få stanna hos familjen tills man hittar ett ordentligt hem till björnen men vana filmkonsumenter kan snabbt räkna ut hur det kommer att sluta.

Jag vet inte riktigt varför men den här filmen var som en riktigt stor glädjekaramell som överraskade mig. Jag har läst en del böcker om Paddington som barn men blev aldrig riktigt frälst minns nog att de mest påminde om berättelserna om Nicke nyfiken dvs Paddington ställer till det och familjen Brown rycker ut och ordnar upp allt. Med detta i åtanke tog filmen mig med garden nere och jag blev alldeles betagen av Paddingtons äventyr och klanterier i London t.om så betagen att jag skrattade ett par gånger.

Paddington  är mycket välgjord samt har en fullt kompetent skådespelarensemble t.om barnen Brown. Filmen har en hel del finurliga scenlösningar, ok jag har sett de förut i andra filmer men inte så ofta att de hunnit bli uttjatade. Historien är väl kanske inte den mest originala men det här var en film där alla bitar föll på plats och bildade en större filmupplevelse än vad jag väntat mig. Kort och gott en mycket charmig film.

Regi: Paul King

Betyg: 8/10

Gåtan Ragnarök (2013 Norge)

Gåtan-RagnarökDen något överentusiastiske arkeologen Sigurd Svendsen är övertygad om att han är nära ett genombrott när det rör hans studier om vikingarna. Ett närapå intakt vikingaskepp har hittats. I samband med fyndet har man även funnit runor som hintar att vikingarna koloniserat de norra delarna av Norge något som tidigare varit okänt. Tyvärr är vare sig museichefen eller de privata finansiärerna lika entusiastiska så Sigurd drar själv på en expedition norrut. Runorna talar om något som kallas för Ragnarök och vad det är kommer Sigurd och co snart bli varse.

En norsk familjefilm i fantasytappning som handlar om vikingarn. Jag var tveksam men det var något som drog. Norrmännen kan det här med det övernaturliga kanske främst för att de till skillnad mot sin grannar i öster inte måste vara så förbannat seriöst skitnödiga så fort man ska satsa på film. Norrmännen verkar vara mer benägna att plöja ned ett antal oljemiljoner i vad som verkar vara ett kul projekt. Gåtan Ragnarök var en trevlig överraskning visst, det är en familjefilm med rollfigurer som inte har något större djup och visst finns de odrägliga ungarna med då det ska vara en film för hela familjen men de små kräken är trots allt uthärdliga.

Filmen var i sina stunder oväntat spännande och man har lånat scener rakt av från filmer som Cliffhanger, Jurrasic park och den australienska krokodilskräckisen som åtminstone går under tre olika namn, Territory är ett av dem. Det spelar ingen roll för klart är att jag sitter som på nålar när kombinationen vatten och otrevliga djur dyker upp. Helt oväntat dök också Sofia Helin (Bron) upp som romantiskt intresse för filmens halvhunkiga och ensamstående arkeolog. Kanske ingen minnesvärd roll men kul att Sverige åtminstone kunde dra ett litet strå till stacken.

En klart godkänd film av den lättare varianten men de minsta ska kanske inte vara med och mysa för filmen är lite väl ruggig i sina stunder.

Regi: Mikkel Brænne Sandemose

Betyg: 6/10

The Last dragon (1985 USA)

last-dragon-posterDen unge kampsportaren Leroy har nått vägs ände i sin träning och sänds ut i N.Y.C av sin läromästare för hitta ”The Master” så han kan uppnå fulländning och finna den inre styrkan som kallas The Glow. En kraft som gör att händerna lyser när man fightas (om jag nu förstått det hela rätt). Under sitt sökande i New York stöter han på programledaren/artisten Laura. Hon jagas av en halvgalen manager som till varje pris vill ha med sin talanglösa flickvän i Lauras tv-show. Leroys problem slutar inte här. Han jagas i sin tur av Sho’nuff som kallar sig för The Shogun of Harlem även detta en halvgalen karaktär som vill besegra Leroy för att visa att han är stadens kampsportsmästare.

En del filmer vet man är dåliga innan man sett dem men av olika anledningar väljer man att se spektaklet trots allt. En skäl kan vara det olycksaliga mantrat ”det kan väl ändå inte vara så dåligt som det verkar” som lockat många aningslösa filmälskare i fördärvet men i fallet med The Last Dragon var skälet något helt annat. När jag läste om filmen på Movies-noirs blogg hade han kastat in några bilder från filmen i sitt inlägg. Nedanstående bild av karaktären Sho’nuff gjorde att jag fick ett ohälsosamt begär efter att se filmen. De lysande händerna i kombination med Karl-Alfred blicken drog mig in eländet.

shonuff

The Last dragon är ett mysterium för mig. Filmen spelade in åtskilliga miljoner och har ett förvånansvärt högt betyg på IMBD. Detta är mycket märkligt då filmen kort och gott verkligen inte är bra. Historien är märklig och i sina stunder något förvirrande, skådisarna är överlag skrattretande dåliga. Taimak som spelar Leroy agerar som att han är lätt förståndshandikappad men tanken var nog att han skulle verka oskuldsfull och lite naiv.  Vanity i rollen som artisten Laura bevisar att det inte räcker med att vara söt (som hon tydligen då ansågs vara innan drogerna tog ut sin rätt) för att kunna skådespela. Den slutgiltiga spiken i kistan är filmens final där en massa äckliga ungar fightas och vinner över skurkarna. Hemsk film men…….

Trots alla mina invändningar mot The Last dragon som är både plastig och doftar sötsliskigt tuggummi så har filmen faktiskt både själ och hjärta samt en gnutta charm vilket gör att den har lite att ge. Man får heller inte glömma bort att en film med en karaktär som aspirerar på titeln The Shogun of Harlem kan inte vara helt fel.

Regi:  Michael Schultz

Betyg: 3/10

Rise of the Guardians (USA 2012)

movies_rise_of_the_guardians_1En grupp överjordiska karaktärer vakar över vår värld. Det är inte helt obekanta figurer; Jultomten, Tandfen, Påskharen och John Blund. När den onde Pitch försöker ta över världen med sina onda drömmar och krossa barnens tro på väktarna kallar man in förstärkning. Valet faller på Jack Frost som motvilligt åtar sig uppdraget att hjälpa väktarna och rädda världen.

Jag gillade den här filmen på direkten men det har sina förklaringar. Jag mycket förtjust i fantasy som utspelas i vår värld (är ingen expert men tror att det kallas för Urban fantasy) och stora delar av Rise of the guardians är förlagd i vår värld. Filmen påminner till vissa delar om Neil Gaiman och hans serie Sandman även influenser från Burtons Nightmare before X-mas kan hittas. Jag sväljer det här fantasykonceptet med hull och hår så den här filmen var egentligen ett öppet mål för mitt gillande redan innan förtexterna startat.

Jag blev inte besviken. Fartfyllt, underhållande och precis sådär magiskt som jag föreställt mig att det skulle vara om Jultomten och John Blund fanns på riktigt. Handlingen är kanske inte världens mest originella, den har levererats många gånger tidigare men jag gillar som sagt inramningen och anar att detta kommer bli en film som jag kommer att återvända till ett antal gånger i framtiden.

Regi: Peter Ramsey

Betyg: 8/10

Mary Poppins (1964 USA)

Året är 1910 och familjen Banks som bor på Cherry lane nr 17 i London har stora problem. Syskonen Banks sliter ut nannys på löpande band. En anledning kan vara att deras föräldrar ignorerar sina barn. Herr Banks är upptagen med sitt arbete på banken och fru Banks är engagerad i suffagetrörelsen. När föräldrarna annonserar efter en ny nanny blir det Mary Poppins som får (eller ja hon anställer sig själv) jobbet. Att Poppins inte är som andra nannys blir familjen Banks snart varse.

Det finns mycket som man kan invända mot när det rör filmen Mary Poppins: Plastig scenografi, präktiga ungar (där pojken i familjen Banks ger mig the creeps), konservativ, lite väl lång (över två timmar), en och annan sång som kanske hade mått bra av att hamna i papperskorgen men trots en del fel och brister så älskar jag filmen. Mary Poppins är en av mina favoritmusikaler av många anledningar.

Vi kan börja med scenografin som är så artficiell att det skriker om det. Trots att större delen av filmen är och känns som ett kulissbygge ger den mig en känsla av hemtrevnad. Även om berättelsen utspelar sig i storstaden London förmedlar den en intim och småmysig känsla. Jag kommer aldrig över att Matthew Garber som spelar sonen Michael är en ganska vidrig barnskådis, han ser ut som en gubbe i miniformat.  Men jag kan faktiskt för en gångs skull blunda för detta då han åtminstone inte spelar söt och bedårande i filmen. Att filmens lyckliga slut innebär att fru Banks överger sitt engagemang som suffaget och blir hemmafru kan man ha en och annan åsikt om men nu är det Disney, USA och året är 1964 så det är bara att acceptera. Det som jag tycker Mary Poppins brister i är att filmen är några sångnummer för lång. Den animerade episoden är ganska trist och på tok för lång. Dick van Dykes erbarmliga försök till att tala cockneydialekt får lämnar jag därhän.

Mary Poppins styrka ligger i att den är konstig och ganska märklig. Den är fullproppad med bisarra karaktärer, speciellt ledningen på Herr Banks arbetsplats som framför ett av de märkligaste musikalnummer jag sett och hört. Karaktären Mary Poppins sätter griller i huvudet på mig. Är hon en häxa? Varifrån kommer hon? Varför är det egentligen ingen som reagerar på hennes övernaturliga uppträdande? Beror det på någon form av hypnos? Är hon egentligen någon sorts naturkraft? Många frågor men inga svar, eller som Poppins själv säger till Mr.Banks: ”Jag förklarar aldrig någonting”. Jag får nöja mig med det svaret men samtidigt gör denna gåtfullhet att jag finner karaktären Poppins intressant. Var gång jag ser filmen hoppas jag komma gåtan Poppins närmare. Här vill jag tillägga att jag inte läst böckerna om Mary Poppins av P.L. Travers, där kanske jag skulle få svar på mina frågor.

Filmens musik är ett kapitel för sig man har satsat på kvantitet och i de flesta fall kvalite´. Bröderna Sherman som som skrev filmmusiken gjorde ett 30-tal låtar. Hur många som är med vet jag inte men det blandas friskt, både högt och lågt. Trots den stora mängden musik är det många låtar som är bra t.om mycket bra: Supercalifragilisticexpialidocious, A spoonfull of sugar, Feed the birds som var Walt Disneys favoritlåt och Chim Chim Cher-ee för att nämna några. Slutligen vill jag lyfta fram Julie Andrews i huvudrollen som Mary Poppins jag anser att hon gör ett avsevärt bättre arbete här än i Sound of Music. Poppins i Andrews version har glimten i ögat och man aldrig riktigt var man har henne.

Mary Poppins är en av de bättre musikalerna som till det yttre kan verka enkel och okomplicerad men jag finner den fantasieggande och gåtfull och fullspäckad med konstiga karaktärer och bra musik. Ordet ”Supercalifragilisticexpialidocious” kan också dyka upp på de mest oväntade ställen. Här i serien Sandman av Neil Gaiman. Om Gaiman citerar Mary Poppins så vet man att den definitivt har hög kvalite´.

Även Sofia har skrivit om samma film, det kan ni läsa om här.

Regi: Robert Stevenson

Betyg: 9/10

Nanny McPhee och den magiska skrällen (2010 Storbr)

Mamman Isabelle i familjen Green har det inte lätt: Hennes man är inkallad, de tre barnen mer eller mindre håller på att riva hemmet då de tillbringar dagarna med att bråka, hennes arbetsgivare är dement och till på köpet försöker hennes opålitlige svåger få henne att sälja gården. Turligt nog är Nanny McFee i antågande och då brukar problem av den här sorten lösa sig.

Det är ganska skönt att slappna av med en genuint trevlig och oförarglig film efter allt slafs och klafs som pågått på den här bloggen den senaste veckan. Nanny McPhee och den magiska skrällen är en filmisk bagatell och absolut inget mästerverk men det är en mysig  bagatell och känner man för något sådant och har lite barnasinne kvar passar filmen ypperligt. Det hjälper också till att man har ganska många bra skådisar.Främst då Emma Thompson sminkad till oigenkännlighet i rollen som Nanny McPhee. Maggie Gyllenhaal, Ralph Fiennes, Ewan McGregor, Rhys Ifans och Maggie Smith dyker också upp i filmen i både små och stora roller. Vill man ha en mysstund så är det bara att ladda tekannan och duka fram lite skorpor och marmelad.

Regi: Susanna White

Betyg: 6/10