Beatrix Potter sagovärd (1971 Storbr)

Jag känner att vi måste snacka om filmen Beatrix Potters Sagovärld. Jag minns denna film från julaftonshelgerna i min barndom. Då det bara fanns två kanaler fick man ta vad som bjöds och jag vet inte hur många gånger jag börjat sett denna film men gav alltid upp då det var roligare att stirra in i en tom vägg. Filmen försvann så smångom från tablån och blev ett avlägset minne. Döm om min förvåning när eländet dök upp som en objuden gäst denna jul både på SVT och Netflix. Jag utmanade mig själv och dök ned i ett barndomstrauma och visst fasen infriades alla farhågor. Det jag fick se kan bäst beskrivas som en irriterande skräckfilm.

Filmen går ut på att man iscensatt ett antal av Potters berättelser med balettdans. Det är grodor, grisar, kaniner och andra djur som dansar runt i ca 90 minuter och det är ytterst obehagligt iscensatt. Alla balettdansare bär nämligen på någon form av djurhuvud. Då det är en mask som inte kan förmedla några uttryck blir det stelt och onaturligt och spektaklet påminner mer om någon rit i en folkhorror film en i en barnfilm. Ruggigast i sällskapet utan tvekan är den dansande grodan.

Jag har inget emot balett men i längden blir denna film mördande tråkig när ”djuren” ska förmedla sina vardagssysslor på ett omständligt vis genom dans. En björn hänger tvätt, ett gäng grisar tar farväl till familjen och den tidigare nämnda grodan ska fiska men dansar maniskt runt innan han kommer till vattenbrynet. Som sagt mördande tråkigt och samtidigt obehagligt men det jag kan ge filmen är att kulisserna är snygga samt att balettdansarna kan sin sak.

Det jag funderar över är vem i hela världen filmen vänder sig till. Barn måste finna den makalöst tråkig (i vart fall gjorde jag det i unga år) då ingenting händer. Vuxna balettfans torde finna inramningen vara lite väl märklig. En glutt på IMBD går tvärtemot mina åsikter då filmen unisont hyllas,  Vad är det fel på världen?

Regi: Reginald Mills

Betyg: 3/10

Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Klaus (2019 Spanien)

Jespers pappa äger hela postverket och han är inte nöjd med sin son som bara latar sig dagarna i ända. För att få fason på pojken skickar han honom till staden Smeerensburg som ligger långt bort och långt norrut på en ogästvänlig ö, Om inte sonen lyckas få invånarna att skicka 6000 brev på ett år kommer Jesper bli arvlös. Det är ett omöjligt uppdrag då invånarna i staden hatar varandra och lägger all sin fritid på att jävlas med varandra. Jesper inser att han kommer bli arvlös men så träffar han skogshuggaren Klaus och saker och ting tar en helt ny vändning.

Klaus är kort och gott berättelsen om hur jultomten kom till och det är en sevärd film från Spanien, ett land man (jag) inte tänker på i första hand när det rör julfilmer. Biter man ihop och klarar de första mycket högljudda tjugo minuterna (varför ska alla skrika så fort det vankas tecknad film?) utvecklas Klaus till en fin liten historia som inte känns lika smetig som de vanliga julfilmerna. Jag blev positivt överraskad av filmen och tro på fan om det inte blev lite dammigt i rummet mot slutet.

Regi: Sergio Pablos, Carlos Martínez López

Betyg: 7/10

The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

Goosebumps (2015 USA)

Om det är något jag lärt mig under årens lopp så är att det visst går att lära gamla hundar sitta något dagens film är ett bevis på. Att se Goosebumps fanns för mig inte på kartan. Så kallade familjefilmer ligger mig inte speciellt nära om hjärtat, handlingen verkade tramsig och sist men inte minst så fanns den i mina ögon asjobbiga skådisen Jack Black med i filmen (ett säkert tecken på att jag inte ska se filmen). Jag hade totalt fel på alla mina förutfattade meningar.

Zach har flyttat till från det pulserade NYC till en liten håla. Då det är en familjefilm beror flytten inte på att föräldrarna skiljt sig (sådant förekommer inte i genren) utan att pappan dött och mamman anser att de behöver en nystart. Zach är inte direkt överförtjust i flytten men han blir smått intresserad av granntjejen Hannah något som inte uppskattas av hennes far som har tagit begreppet överbeskyddande till nya höjder. Det verkar som om grannfamiljen ruvar på en hemlighet något som Zach inte kan låta bli att undersöka.

Först och främst så är Jack Black suverän i filmen. Hans rollfigur, den grinige författaren Stine med nerverna på utsidan är mycket underhållande. Både jag och dottern satt och skrattade gott åt Blacks utbrott och otrevliga beteende. Filmens fungerade finfint och var så där lättsamt roande. Man behöver inte använda någon större hjärnkapacitet för att begripa hur allt hänger samman men filmen slår aldrig över och blir korkad. En perfekt ”alldeles lagom” film. Jag upplever det som att Goosebumps, trots att det är en stor Hollywoodproduktion, åtminstone gjorts med en gnutta kärlek till mediet och inte bara med tanken att casha in så mycket stålar som möjligt. Slutligen är det nog som så att jag kanske gillar familjefilmer för när jag kollar in mitt trackreckord har filmer som Paddington, Zathura och Nanny McFee trots allt rönt en viss uppskattning. Kanske dags att döpa om bloggen till Familjefilms Filmitch? Filmen kanske inte passar för hela familjen då det är en hel del monster och rysligheter så de minsta bör nog ha hamnat i säng innan man plockar fram chips och dippa.

Tack till Steffo som talade sig varm för filmen på podden Snacka om film för hade jag inte lyssnat på hans recension hade jag säkerligen missat en trevlig film.

Regi: Rob Letterman

Betyg: 6/10

Paddington (2014 Storbr)

Från mörkaste Peru anländer björnen Paddington till London. Han har tvingats lämna sitt hem och hans faster har skickat honom till den stora staden för där tar alla emot besökare med öppna armar – tror hon. Nu är det inte riktigt så men till slut tar familjen Brown motvilligt hand om den talande och något klumpiga björnen. Tanken är att Paddington ska få stanna hos familjen tills man hittar ett ordentligt hem till björnen men vana filmkonsumenter kan snabbt räkna ut hur det kommer att sluta.

Jag vet inte riktigt varför men den här filmen var som en riktigt stor glädjekaramell som överraskade mig. Jag har läst en del böcker om Paddington som barn men blev aldrig riktigt frälst minns nog att de mest påminde om berättelserna om Nicke nyfiken dvs Paddington ställer till det och familjen Brown rycker ut och ordnar upp allt. Med detta i åtanke tog filmen mig med garden nere och jag blev alldeles betagen av Paddingtons äventyr och klanterier i London t.om så betagen att jag skrattade ett par gånger.

Paddington  är mycket välgjord samt har en fullt kompetent skådespelarensemble t.om barnen Brown. Filmen har en hel del finurliga scenlösningar, ok jag har sett de förut i andra filmer men inte så ofta att de hunnit bli uttjatade. Historien är väl kanske inte den mest originala men det här var en film där alla bitar föll på plats och bildade en större filmupplevelse än vad jag väntat mig. Kort och gott en mycket charmig film.

Regi: Paul King

Betyg: 8/10

Gåtan Ragnarök (2013 Norge)

Den något överentusiastiske arkeologen Sigurd Svendsen är övertygad om att han är nära ett genombrott när det rör hans studier om vikingarna. Ett närapå intakt vikingaskepp har hittats. I samband med fyndet har man även funnit runor som hintar att vikingarna koloniserat de norra delarna av Norge något som tidigare varit okänt. Tyvärr är vare sig museichefen eller de privata finansiärerna lika entusiastiska så Sigurd drar själv på en expedition norrut. Runorna talar om något som kallas för Ragnarök och vad det är kommer Sigurd och co snart bli varse.

En norsk familjefilm i fantasytappning som handlar om vikingarn. Jag var tveksam men det var något som drog. Norrmännen kan det här med det övernaturliga kanske främst för att de till skillnad mot sin grannar i öster inte måste vara så förbannat seriöst skitnödiga så fort man ska satsa på film. Norrmännen verkar vara mer benägna att plöja ned ett antal oljemiljoner i vad som verkar vara ett kul projekt. Gåtan Ragnarök var en trevlig överraskning visst, det är en familjefilm med rollfigurer som inte har något större djup och visst finns de odrägliga ungarna med då det ska vara en film för hela familjen men de små kräken är trots allt uthärdliga.

Filmen var i sina stunder oväntat spännande och man har lånat scener rakt av från filmer som Cliffhanger, Jurrasic park och den australienska krokodilskräckisen som åtminstone går under tre olika namn, Territory är ett av dem. Det spelar ingen roll för klart är att jag sitter som på nålar när kombinationen vatten och otrevliga djur dyker upp. Helt oväntat dök också Sofia Helin (Bron) upp som romantiskt intresse för filmens halvhunkiga och ensamstående arkeolog. Kanske ingen minnesvärd roll men kul att Sverige åtminstone kunde dra ett litet strå till stacken.

En klart godkänd film av den lättare varianten men de minsta ska kanske inte vara med och mysa för filmen är lite väl ruggig i sina stunder.

Regi: Mikkel Brænne Sandemose

Betyg: 6/10

The Last dragon (1985 USA)

Den unge kampsportaren Leroy har nått vägs ände i sin träning och sänds ut i N.Y.C av sin läromästare för hitta ”The Master” så han kan uppnå fulländning och finna den inre styrkan som kallas The Glow. En kraft som gör att händerna lyser när man fightas (om jag nu förstått det hela rätt). Under sitt sökande i New York stöter han på programledaren/artisten Laura. Hon jagas av en halvgalen manager som till varje pris vill ha med sin talanglösa flickvän i Lauras tv-show. Leroys problem slutar inte här. Han jagas i sin tur av Sho’nuff som kallar sig för The Shogun of Harlem även detta en halvgalen karaktär som vill besegra Leroy för att visa att han är stadens kampsportsmästare.

En del filmer vet man är dåliga innan man sett dem men av olika anledningar väljer man att se spektaklet trots allt. En skäl kan vara det olycksaliga mantrat ”det kan väl ändå inte vara så dåligt som det verkar” som lockat många aningslösa filmälskare i fördärvet men i fallet med The Last Dragon var skälet något helt annat. När jag läste om filmen på Movies-noirs blogg hade han kastat in några bilder från filmen i sitt inlägg. Nedanstående bild av karaktären Sho’nuff gjorde att jag fick ett ohälsosamt begär efter att se filmen. De lysande händerna i kombination med Karl-Alfred blicken drog mig in eländet.

The Last dragon är ett mysterium för mig. Filmen spelade in åtskilliga miljoner och har ett förvånansvärt högt betyg på IMBD. Detta är mycket märkligt då filmen kort och gott verkligen inte är bra. Historien är märklig och i sina stunder något förvirrande, skådisarna är överlag skrattretande dåliga. Taimak som spelar Leroy agerar som att han är lätt förståndshandikappad men tanken var nog att han skulle verka oskuldsfull och lite naiv.  Vanity i rollen som artisten Laura bevisar att det inte räcker med att vara söt (som hon tydligen då ansågs vara innan drogerna tog ut sin rätt) för att kunna skådespela. Den slutgiltiga spiken i kistan är filmens final där en massa äckliga ungar fightas och vinner över skurkarna. Hemsk film men…….

Trots alla mina invändningar mot The Last dragon som är både plastig och doftar sötsliskigt tuggummi så har filmen faktiskt både själ och hjärta samt en gnutta charm vilket gör att den har lite att ge. Man får heller inte glömma bort att en film med en karaktär som aspirerar på titeln The Shogun of Harlem kan inte vara helt fel.

Regi:  Michael Schultz

Betyg: 3/10

Rise of the Guardians (USA 2012)

En grupp överjordiska karaktärer vakar över vår värld. Det är inte helt obekanta figurer; Jultomten, Tandfen, Påskharen och John Blund. När den onde Pitch försöker ta över världen med sina onda drömmar och krossa barnens tro på väktarna kallar man in förstärkning. Valet faller på Jack Frost som motvilligt åtar sig uppdraget att hjälpa väktarna och rädda världen.

Jag gillade den här filmen på direkten men det har sina förklaringar. Jag mycket förtjust i fantasy som utspelas i vår värld (är ingen expert men tror att det kallas för Urban fantasy) och stora delar av Rise of the guardians är förlagd i vår värld. Filmen påminner till vissa delar om Neil Gaiman och hans serie Sandman även influenser från Burtons Nightmare before X-mas kan hittas. Jag sväljer det här fantasykonceptet med hull och hår så den här filmen var egentligen ett öppet mål för mitt gillande redan innan förtexterna startat.

Jag blev inte besviken. Fartfyllt, underhållande och precis sådär magiskt som jag föreställt mig att det skulle vara om Jultomten och John Blund fanns på riktigt. Handlingen är kanske inte världens mest originella, den har levererats många gånger tidigare men jag gillar som sagt inramningen och anar att detta kommer bli en film som jag kommer att återvända till ett antal gånger i framtiden.

Regi: Peter Ramsey

Betyg: 8/10

Mary Poppins (1964 USA)

Året är 1910 och familjen Banks som bor på Cherry lane nr 17 i London har stora problem. Syskonen Banks sliter ut nannys på löpande band. En anledning kan vara att deras föräldrar ignorerar sina barn. Herr Banks är upptagen med sitt arbete på banken och fru Banks är engagerad i suffagetrörelsen. När föräldrarna annonserar efter en ny nanny blir det Mary Poppins som får (eller ja hon anställer sig själv) jobbet. Att Poppins inte är som andra nannys blir familjen Banks snart varse.

Det finns mycket som man kan invända mot när det rör filmen Mary Poppins: Plastig scenografi, präktiga ungar (där pojken i familjen Banks ger mig the creeps), konservativ, lite väl lång (över två timmar), en och annan sång som kanske hade mått bra av att hamna i papperskorgen men trots en del fel och brister så älskar jag filmen. Mary Poppins är en av mina favoritmusikaler av många anledningar.

Vi kan börja med scenografin som är så artficiell att det skriker om det. Trots att större delen av filmen är och känns som ett kulissbygge ger den mig en känsla av hemtrevnad. Även om berättelsen utspelar sig i storstaden London förmedlar den en intim och småmysig känsla. Jag kommer aldrig över att Matthew Garber som spelar sonen Michael är en ganska vidrig barnskådis, han ser ut som en gubbe i miniformat.  Men jag kan faktiskt för en gångs skull blunda för detta då han åtminstone inte spelar söt och bedårande i filmen. Att filmens lyckliga slut innebär att fru Banks överger sitt engagemang som suffaget och blir hemmafru kan man ha en och annan åsikt om men nu är det Disney, USA och året är 1964 så det är bara att acceptera. Det som jag tycker Mary Poppins brister i är att filmen är några sångnummer för lång. Den animerade episoden är ganska trist och på tok för lång. Dick van Dykes erbarmliga försök till att tala cockneydialekt får lämnar jag därhän.

Mary Poppins styrka ligger i att den är konstig och ganska märklig. Den är fullproppad med bisarra karaktärer, speciellt ledningen på Herr Banks arbetsplats som framför ett av de märkligaste musikalnummer jag sett och hört. Karaktären Mary Poppins sätter griller i huvudet på mig. Är hon en häxa? Varifrån kommer hon? Varför är det egentligen ingen som reagerar på hennes övernaturliga uppträdande? Beror det på någon form av hypnos? Är hon egentligen någon sorts naturkraft? Många frågor men inga svar, eller som Poppins själv säger till Mr.Banks: ”Jag förklarar aldrig någonting”. Jag får nöja mig med det svaret men samtidigt gör denna gåtfullhet att jag finner karaktären Poppins intressant. Var gång jag ser filmen hoppas jag komma gåtan Poppins närmare. Här vill jag tillägga att jag inte läst böckerna om Mary Poppins av P.L. Travers, där kanske jag skulle få svar på mina frågor.

Filmens musik är ett kapitel för sig man har satsat på kvantitet och i de flesta fall kvalite´. Bröderna Sherman som som skrev filmmusiken gjorde ett 30-tal låtar. Hur många som är med vet jag inte men det blandas friskt, både högt och lågt. Trots den stora mängden musik är det många låtar som är bra t.om mycket bra: Supercalifragilisticexpialidocious, A spoonfull of sugar, Feed the birds som var Walt Disneys favoritlåt och Chim Chim Cher-ee för att nämna några. Slutligen vill jag lyfta fram Julie Andrews i huvudrollen som Mary Poppins jag anser att hon gör ett avsevärt bättre arbete här än i Sound of Music. Poppins i Andrews version har glimten i ögat och man aldrig riktigt var man har henne.

Mary Poppins är en av de bättre musikalerna som till det yttre kan verka enkel och okomplicerad men jag finner den fantasieggande och gåtfull och fullspäckad med konstiga karaktärer och bra musik. Ordet ”Supercalifragilisticexpialidocious” kan också dyka upp på de mest oväntade ställen. Här i serien Sandman av Neil Gaiman. Om Gaiman citerar Mary Poppins så vet man att den definitivt har hög kvalite´.

Även Sofia har skrivit om samma film, det kan ni läsa om här.

Regi: Robert Stevenson

Betyg: 9/10

Nanny McPhee och den magiska skrällen (2010 Storbr)

Mamman Isabelle i familjen Green har det inte lätt: Hennes man är inkallad, de tre barnen mer eller mindre håller på att riva hemmet då de tillbringar dagarna med att bråka, hennes arbetsgivare är dement och till på köpet försöker hennes opålitlige svåger få henne att sälja gården. Turligt nog är Nanny McFee i antågande och då brukar problem av den här sorten lösa sig.

Det är ganska skönt att slappna av med en genuint trevlig och oförarglig film efter allt slafs och klafs som pågått på den här bloggen den senaste veckan. Nanny McPhee och den magiska skrällen är en filmisk bagatell och absolut inget mästerverk men det är en mysig  bagatell och känner man för något sådant och har lite barnasinne kvar passar filmen ypperligt. Det hjälper också till att man har ganska många bra skådisar.Främst då Emma Thompson sminkad till oigenkännlighet i rollen som Nanny McPhee. Maggie Gyllenhaal, Ralph Fiennes, Ewan McGregor, Rhys Ifans och Maggie Smith dyker också upp i filmen i både små och stora roller. Vill man ha en mysstund så är det bara att ladda tekannan och duka fram lite skorpor och marmelad.

Regi: Susanna White

Betyg: 6/10