Filmspanarna – Tema: Mardrömmar

Lätt som en plätt tänkte jag när jag hörde vad månadens tema skulle bli men ju mer jag funderade desto svårare blev det. Helt tom på idéer bestämde jag mig för en nödlösning: En lista. Det är inte mina favorit mardrömmar på film jag listar utan istället får det bli ett antal filmer som jag drar mig för att se om av olika skäl. Det blir helt enkelt filmer som gett mig sådant fysiskt och/eller psykiskt obehag att jag tänker mig för både en och två gånger innan jag ser om dem. En av filmerna på listan har jag aldrig lyckats se klart trots två seriösa försök att se den.

imagesCA81AEAP

Irreversible: Filmen startar med en grisig dödsmisshandel men det är ”a walk in the park” i jämförelse över vad som komma skall. Hela filmen andas hopplöshet och ångest och jag blir både illamående och sorgsen över filmen. En mycket bra film som jag verkligen inte rekommenderar. Min fru fann den så vidrig att hon blev förbannad på mig för att jag såg den.

imagesCAS8UNL5

Inside: Det finns skräckfilmer och så finns det Inside. Den är inte mysrysligt spännande som t.ex The Conjuring, Inside är bara obehaglig, kladdig och för spännande. Jag ville bara att filmen skulle ta slut – men den är ruggigt bra med betoning på ruggigt.

ku-xlarge

Requiem for a Dream: När filmen var slut låg jag kvar i soffan tio minuter och bara stirrade tomt framför mig. Fy fan var det första jag sa. Ett nattsvart drama utan något som helst hopp.

imagesCAP8QV82

Iron eagle: Jag minns att jag fick en sprängande huvudvärk när jag såg den här filmen för första och enda gången. Har svårt att tänka mig en mer korkad film. Var och varannan replik är en grandios uppvisning i ren och skär idioti.

imagesCAHNTLGV

The Reef: Sommar? Ja tack! Sjö och hav? Nej tack! Jag har ett mardrömsscenario, nämligen att jag hamnar långt ute i öppet vatten guppandes mitt i det stora blå och bara väntar på att få se en fena eller två.  I den här filmen händer just detta. Jag satt och hyperventilerade i nittio minuter. Något jag inte gör om i första taget – jag blir så yr.

imagesCA5E4ZNT

The Color Purple: Spielberg var vrålkåt på att få en Oscar för bästa film. Då han saknar kompetens att berätta en dramafilm som är känslosam vräkte han på med hela arsenalen. Gråtande människor, glada människor och en känslosamhet som stod mig upp i halsen. I dag är jag visare och dissar Spielberg automatiskt så fort han suktar efter en Oscar.

imagesCAA31R8C

Poughkeepsie tapes: Filmer om seriemördare brukar numera vara vardagsmat men den här filmen är osedvanligt otrevlig. Det är inte speciellt blodig men historien kryper innanför skinnet på mig. Efter jag såg den satt berättelsen kvar i flera dagar men på ett dåligt vis inget jag rekommenderar.

imagesCABD5558

Eden lake: Oftast får man någon form av payoff i slutet av en skräckis, den uteblir i Eden lake. Filmen är bra men det blev bara en titt då jag mådde alltför dåligt när eftertexterna rullade.

imagesCAAOA4EI

The Goonies: Två försök har jag gett den här hemska filmen. Som längst stod jag ut i ca: 40 minuter. Något tredje försök lär det aldrig bli. När jag såg filmen sist kände jag att jag ville slå barnen i filmen – ingen trevlig känsla bättre då att stänga av.

Vilka andra mardrömmar de övriga filmspanarna har kan ni se nedan genom att klicka på länkarna.

filmspanarna-bred

Filmparadiset:

Except Fear:

Flmr:

The Velvet Café:

Fripps filmrevyer:

Rörliga bilder och tryckta ord:

Fiffis filmtajm:

Filmspanarna: Älskar dig för evigt (2002 Danmark)

alskar_dig_for_evigtTemat för den här gången hos Filmspanarna var att man skulle föreslå en film till en bloggkollega som man gillade och kanske anade att kollegan inte skulle välja att se i första taget. Jag ska erkänna att jag var lite darrig till en början. Skulle jag få en romcom med Seth Rogen eller ett ”drama” med Sandra Bullock?  När Rebecca på Mode + Film föreslog den danska filmen Älskar dig för evigt kunde jag pusta ut. Jag brukar gilla dansk film och det var ett dogmadrama med bra skådisar b.la Mads Mikkelsen och Paprika Steen. Trots dessa goda förutsättningar var det en pärs att se filmen.

Joachim och Cæcilie planerar att gifta sig men så en dag blir Joachim påkörd av en bil. Olyckan gör att han blir totalförlamad från nacken och nedåt. Cæcilie är förkrossad och hennes liv blir inte lättare då Joachim fjärmar sig från henne. Kort och gott så ber han henne att dra åt helvete. Mannen till kvinnan som körde på Joachim är läkare och Cæcilie vänder sig till honom för stöd. Det slutar naturligtvis med att de båda hamnar i säng och en redan eländig och ångestfylld berättelse blir än värre.

Älskar dig för evigt är en s.k ”ont i magen film”. Från första rutan känner jag hur det kryper i kroppen på mig. Inte för att filmen är dålig eller tråkig utan därför att den fullkomligen spyr ut ångest över mig. Jag klarar inte av sådana här relationsdramer med otrohet, gråtande hustrur, villrådiga män och som lök på laxen en förlamad kille med en krossad framtid. Likt en ynklig liten mask vrider jag mig i soffan och måste ta ett flertal pauser för att orka med ångesten som sköljer över mig från tv-rutan. Jag får helt enkelt inte ro att njuta av filmen då jag upplever den för starkt. En anledning till att berättelsen påverkar mig är nog att regissören Bier valt att filma efter Dogma principerna. Filmen upplevs som mer realistisk i och med detta. Det känns som att jag är på plats likt en osynlig åskådare och deltar om än passivt i dramat som spelas upp inför mina ögon. Replikerna känns äkta, kameran är närgången och ljudet i filmen liksom klibbar sig fast på mig. Jag tackar Rebecca för tipset på en bra men ångestfylld film. Vad övriga filmspanare sett för filmer? Klicka på länkarna nedan.

Regi: Susanne Bier

Betyg: 7/10

filmspanarna-bred

Har du inte sett den?

Har du inte sett den 2?

Moving landscapes

Except fear

FLMR

Jojjenito

The Velvet cafe

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies noir

Mode och film

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Filmspanarna: Kvinnligt

filmspanarna-bredOj oj ojjjjj vilket svårt ämne det blev denna gång hos Filmspanarna. Jag fann förra månadens tema lika svårt även om jag inte då deltog aktivt. Men ett försök kan jag åtminstone göra på något jag inte (vad jag vet) funderat speciellt mycket över men kom till insikt att det finns en och annan detalj när det rör kvinnor och filmskapande som jag irriterar mig på. Jag vet inte om ämnet har så mycket med kvinnlighet att göra men det handlar åtminstone i huvudsak om kvinnor.

När jag ser film brukar jag nuförtiden inte bry mig speciellt mycket över vilka kön karaktärerna har. När jag var yngre och gick på matiné på söndagarna brukade jag däremot sucka tungt när filmens kvinnliga stjärna gjorde entré. Anledningen till detta berodde inte på någon fientlighet mot kvinnor men i matinéernas värld var kvinnorna ena trista typer. Enda uppgiften de hade vad jag minns (det var decennier sedan jag såg en Tarzan eller Djungel Jim film) var att vara hjälplösa och till besvär för filmens manlige hjälte. Möjligtvis var de lite ögongodis för de äldre biobesökarna men då detta utspelade sig under den historiska forntid då barn fortfarande fick vara barn var dessa kvinnliga behag för mig helt ointressanta. Mao här lärde man sig redan i ung ålder att kvinnor är mest i vägen (åtminstone i äventyrsfilmer). Nu har jag blivit äldre och möjligtvis visare och begriper att anledningen till att filmkvinnorna var så trista inte hade det minsta med deras kön att göra. Det hade med uselt skrivna karaktärer att göra.

Jane3

Tyvärr har inte denna schablonbild av kvinnor försvunnit utan lever fortfarande kvar i allsköns filmer av det mer äventyrliga slaget t.ex Transformers 1 – 3 eller i en och annan film om 007 (men de kvinnliga karaktärerna har varit bättre i Bondfilmerna under senare år). Då kanske någon höjer sin röst och menar att det funkar dåligt med en kvinna som spelar den fysikt överlägsna karaktären? Icke!  Long Kiss goodnight eller varför inte The Silence of the Lambs är bra roller som i.o.f.s kunnat spelas av män men funkar galant då man fått bra skådespelerskor som har en rejäl karaktär att arbeta med.

6201424869_aa77257b6f_z

Vart vill jag nu komma med allt det svamlet? Jo när jag ibland läser/hör att man uppmärksammar att det är en stark kvinnoroll eller att regissören är en kvinna anser jag att det till viss mån nedvärderar deras arbete. Även om det ofta sägs i all välmening så ger det ändå ett intryck av att det är en smärre sensation att en kvinna lyckats göra något bra. Om mitt namn varit Kathryn Bigelow och jag vunnit en Oscar för The Hurt locker hade jag blivit fly förbannad över att alla talade om att en kvinna vunnit istället för att man talade om vilket bra jobb jag gjort som regissör. Det måste i ärlighetens namn kännas ganska pissigt om man slitit häcken av sig för att ro i land ett projekt, baxat det hela vägen till en Oscarsvinst för att sedan få höra att alla talar om vad fantastiskt det är pga av att jag är kvinna. Jag kanske övertolkar fenomenet men man (i alla fall jag) hör aldrig att man koncentrerar sig på vilket kön det är om en karl lyckas med något. Det känns/verkar som att man förutsätter att kvinnor inte har förmågan att göra bra saker i en mansdominerad filmbransch.

Kathryn Bigelow

Varför ska det vara så att det är könet och inte kvalifikationerna som anses vara det som styr när man får ett jobb? I min värld är det ganska korkat hur man än resonerar. Kvaliten torde bli bättre med mer kompetens och man borde tjäna mer pengar om produkten är bättre. Det är synd och skam att debatten där man talar om att lyfta fram kvinnliga regissörer/manusförfattare/skådespelare behövs. Det beror inte på könet utan individen om jobbet blir bra gjort. Några lösningar eller förslag på problemet har jag inte. Kvotering är en dålig lösning. Det enda jag vet är att när jag ser film vill jag uppleva välskrivna karaktärer som gestaltas av kompetenta skådisar oavsett kön.

Jag skulle kanske ha lytt min vän Jonas önskemål om att lista de tio snyggaste skådespelerskorna, det hade nog varit lite mer sansat och lättare att skriva.

Här hittar ni andra filmspanare som har sin personliga syn på ämnet kvinnlighet.

FLMR

Except fear

Har du inte sett den

Fripps filmrevyer:

Rörliga bilder och tryckta ord:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Filmspanarna: Film om film

singin-in-the-rain-tcm-24-4-10-kcEn film om film kan ibland vara en ganska trist historia då genren många gånger kan kännas lite väl intern. Det är klart att det finns undantag t.ex Singing in the rain.

Historien utspelar sig under den tid då ljudfilmen gjorde sitt intåg. Många stumfilmsstjärnor fick se sina karriärer gå i kras då de begåvats med en röst som inte passade för mediet. Don Lockwood och Lina Lamont är ett par kända stumfilmsskådisar som ska spela in sin första ljudfilm. Resultatet verkar inte lovande då Lina har en röst som skär genom märg och ben och den nya tekniken krånglar. Värre är att skvallerpressen parat ihop Don och Lina något som den förstnämnda inte alls uppskattar. Don hittar lösningen då han av en slump springer på en skådespelerska, Kathy, som försöker få in en fot i branschen. Don föreslår att Kathy ska dubba Lina. Kärlek uppstår naturligtvis mellan de två, något som inte ses med blida ögon av Lina.

Singing in the rain lever verkligen upp till epitetet klassiker. Filmen har en bra story, fina skådespelare främst då Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O’Connor och Jean Hagen. Sist men inte minst innehåller den otroligt bra sånger och fina dansnummer t.ex titellåten, ”Make ‘em Laugh” och ”Moses Supposes”. Filmens färger är härliga och jag  blir bara överlyckligt glad av att se och höra filmen. Det enda lilla som sätter käppar i hjulen för ett högsta betyg är det alldeles för trista och långa dansnumret mot slutet av filmen. Det numret är på tok för långt och ska jag vara ärlig så brukar jag skippa det när jag ser om filmen. Om ni inte har sett Singing in the rain gör det nu.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 9/10

filmspanarna-bred

Andra filmspanare som skriver om filmer som rör film.

Addepladde

Fiffi

Flmr

Fripp

Jojjenito

Rörliga bilder

The Velvet cafe´

Filmspanarna:Jurassic park (1993 USA)

Jurassic_Park_posterDagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.

När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.

En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.

Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra  t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.

Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med  hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.

P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.

Regi: Stephen Spielberg

Betyg: 9/10

filmspanarna-bred

Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:

Rörliga bilder

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Mode+film

Except fear

AddePladde

Filmspanarna: Barndom – Blecktrumman (1979 Västtyskland)

blecktrumman_79Månadens tema är barndom och mitt val faller på filmen Die Blechtrommel (Blecktrumman) som baserar sig på den tyske nobelpristagaren Günter Grass bok med samma namn. Och nej, jag har inte läst boken, jag och nobelpristagare i litteratur kommer inte så väl överrens.

Det är en märklig historia som berättas. Oscar som föds i staden Danzig under 20/30 talet bestämmer sig för att inte växa upp och bli stor när han inser vuxenvärldens hyckleri. På sin treårsdag faller han på flit nedför källartrappen och slutar därmed att växa. Det motbjudande lilla barnet (för tro mig Oscar är ett vidrigt barn) har begåvats med ett skrik som kan spräcka glas, något som han använder sig av när någon försöker ta hans älskade trumma. En trumma som han f.ö bankar på genom hela filmen. Lägg sedan till att gossen får agera voice-over genom hela filmen så torde alla kriterier för en avslagen filmkväll infrias. Så är icke fallet!

Blecktrumman är som sagt en märklig film som innehåller det mesta; Död, sex, tragik, nazister, komik, pedofili, hästkadaver, ålar, bulemi, ofrivilliga graviditer och en soppa kokad på grodor, piss och spott. Mitt i den denna kaskad av upplevelser har vi den obehaglige barndvärgen Oscar som observerar omvärlden och vansinnet i 30 talets Tyskland. Jag gillar filmen då det är en underhållande men obekväm skröna som kokats ihop. Samtidigt som detta är filmens styrka är det också dess svaghet. Det är svårt att bli berörd av de osannolika och märkliga karaktärerna och alla händelser som väller ut ur rutan. Jag får lite svårt att ta filmen på allvar trots att den berör allvarliga skeenden.  Jag anar att en och annan händelse fått stryka på foten när boken blivit till film för vid ganska många tillfällen får jag klia mig i huvudet och undra varför folk agerar som de gör. Blektrumman är nog en sådan där film som man antingen gillar eller ogillar. Trams eller underhållning? Personligen finner jag filmen vara mycket underhållande och fantasifull. Titta och bestäm själv.

Jag vet inte om filmen innehåller något budskap mer än att dramats huvudperson väljer att stanna kvar i barndomen då vuxenvärden ter sig förljugen. Kanske tur att alla barn inte är så insiktsfulla som Oscar och inser vuxenvärldens lögner för då skulle de troligtvis galoppera mot närmaste källartrappa.

Regi: Volker Schlöndorff

Betyg: 8/10

filmspanarna-bred

Andra filmspanare som skriver om barndomen

Addepladde

Exceptfear

Fiffi

Filmparadiset

Fripp

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder

The Velvet cafe

FILMR

Filmspanarna: The Road Warrior (1981 Australien)

roadFilmspanarnas tema för den här gången är: På väg. När jag läste om temat tänkte jag direkt på klassikern The Road warrior eller Mad Max 2 som den också kallas. I en nära framtid efter samhällets sammanbrott kör den f.d. polisen Max planlöst omkring i den australienska ödemarken. Hans tillvaro präglas av en ständig jakt efter bensin. När Max finner en grupp människor som försöker att upprätthålla någon form av civilisation kring en oljekälla ser han sin chans lösa sina framtida bränsleproblem. Då källan belägras av en grupp huliganer som vill åt oljan erbjuder sig Max att skaffa fram en lastbil åt de ansatta oljeproducenterna så kan fly med bensin och livet i behåll.

The Road warrior är en B-film och inget annat. Det vittnar både klippning, regi och en del skådespelare om. Vidare har man använt sig av det gamla stumfilms tricket att öka filmhastigheten för att det ska bli lite mer fartfyllt och det är illa, riktigt illa. Filmmusiken är inte heller något att hurra för, i otakt med handlingen, dåligt mixad och ganska intetsägande. Men jag ignorerar alla brister som filmen innehåller då jag älskar The Road warrior. Det är häftiga biljakter, coola karaktärer och Mel Gibson har aldrig varit bättre (trots att han bara har sexton meningar i filmen). Trots att jag sett filmen ett tjugotal gånger rycks jag med på stört från första rutan och följer med i jakten på bensin ända till slutet. Karaktärer som Wez, Humungus (spelad av svenske kroppsbyggaren Kjell Nilsson), Warrior girl och Feral kid kanske inte klarar av en närmare granskning och i ett annat sammanhang skulle de troligtvis falla platt och bli lite löjliga men i The Road warrior funkar de. Egentligen kan jag nog inte riktigt förklara varför jag gillar filmen så mycket – en del filmer kanske har den funktionen att de går rätt in i hjärtat och stannar där för tid och evighet. Det är nog bara att acceptera.

När man har sett en film så många gånger som jag har sett The Road warrior sker det oundvikligen att man börjar filosofera lite, kanske kring den tionde titten eller så. Filmspanarnas tema var som sagt På väg och det är två ord som jag funderar över nu när jag ser filmen än en gång. Vart är alla på väg och varför ger de sig inte iväg? När katastrofen skedde (som inte var någon dramatisk historia, samhället upphörde bara att fungera) hur hamnade alla dessa människor i Australiens ödemark? Folket vid oljeriggen kan inte lämna stället för de behöver en tankbil. I filmen nämner man att det är 300 mil till kusten men de har tillgång till en buss och massa andra fordon och borde kunna tanka längs vägen. Varför har de inte redan åkt?  Humugus och hans anhang vill åt bensinen men varför? Vart är de på väg? Vad ska de göra när de fått bensinen? Hur hamnade detta sällskap i öknen? Slutligen filmens hjälte Max. Han verkar köra planlöst med sin bil i ödemarken men varför? Han har i.o.f.s. förlorat sin familj och kanske bearbetar han sina personliga problem med att köra bil. Vad söker han?  Många frågor som man säkerligen kan snickra ihop svaren till men The Road warrior är en film där alla är på väg någonstans utan att riktigt komma till skott. Filmen kanske är en metafor för människans behov av en fast punkt i tillvaron. Max kanske söker denna punkt under sitt ändlösa cruisande i ödemarken?  Humugus har oljekällan som fast punkt och människorna som driver källan har varandra. Eller också är det bara en häftig actionfilm där folk har lustiga kläder och man kraschar bilar i parti och minut.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

filmspanarna-bredAndra filmspanare om temat På väg:

Addepladde

Fiffis filmtajm

Filmparadiset

FLMR

Fripp

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode + Film

Moving landscapes

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe

Filmspanarna: Omstart

filmspanarna-bredMånadens tema för filmspanarna är omstart. Ett ganska brett ämne som kan innebära lite vad som helst. Efter att halvt om halvt glömt bort dagens tema fick jag plötsligt mycket bråttom att knåpa ihop något. Det fick bli en lista. Jag presenterar här fem filmer som alla har gemensamt att de är uppföljare, reboots eller nyinspelningar, en annan sak de har gemensamt är att de alla är bättre än originalet/första delen.

20110513040054!Terminator_2_posterTerminator 2

Inga större fel på den första filmen med Terminatorn men Camerons uppföljare är både mer spännande, bättre producerad och spektakulär än originalet. Kanske inte så konstigt då skillnaden i budget mellan de två filmerna är ganska stor, men som sagt T2 slår Terminator alla dagar i veckan.

roadThe Road Warrior (Mad Max 2)

Ettan var en småtrist historia som jag bara sett en gång. Uppföljaren innehöll desto mer fart och fläkt. Biljakter, stålbumeranger och spännande klädkreationer. Vet inte hur många gånger jag sett The Road warrior men fler gånger lär det bli. Den första filmen har jag inget som helst intresse att se om.

the-thing-posterThe Thing

När Carpenters nyinspelning kom 1982 var det en och annan kritiker som ojade sig och sa att originalet var såååå mycket bättre. Jag misstänker att de uttalade dessa idiotier på ren instinkt för att ursprungsfilmen är bäst verkar vara en oskriven regel när det handlar om film. Christian Nybys film från 1951 gör ingen glad då den är både mossig och trist. Carpenters film är däremot en klassiker som känns fräsch än i dag trots att den är trettio år gammal.

imagesCAWD1LRORed Dragon

Orginalet Manhunter har jag aldrig orkat se klart i sin helhet. Filmen är så trist att jag somnar var gång jag försöker. Även här satt kritikerna och ojade sig samtidigt som de avslöjade att de inte läst boken då de menade att regissören hade ändrat i historien för att göra den mer tittarvänlig. Red dragon följer Harris bok nästan in i detalj och är avsevärt mer välspelad och spännande än Manhunter. William Petersen vs. Edward Norton. Är det ens värt att diskutera? Lägg sedan in PSH som sliskig reporter och man undrar varför man överhuvudtaget ska slösa tid på Manhunter.

star_trek_movie_poster[1]Star trek

Originalserien/filmerna med Shatner som Kapten Kirk brukar vara ganska tröttsamma och tråkiga tillställningar med oegagerande historier. Här blev det med ens både piggare och avsevärt mer spännande. Jag ser fram emot uppföljaren som kommer 2013, något som varit i närmaste otänkbart om det rört sig om originalserien.

Kolla in vad andra filmspanare har skrivit om ämnet omstart.

Addepladde

Except fear

Fiffi

Flmr

Fripp

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder

The Velvet cafe

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

Filmspanarna: Bitter feast (2010 USA)

Det blir ett litet avbrott bland skräckfilmerna då filmspanarna idag har temat mat. Mitt val föll på filmen Bitter feast som visar hur illa det kan gå om man är lite för vidlyftig i sitt bloggande.

Matbloggaren JT Franks är ökänd inom restaurangvärlden då han medvetet går in för att sabla ned alla restauranger han äter på. När den något pompösa och pedantiska mästerkocken Peter Grey får en förödande recension av Franks är det något som brister inom mästerkocken. Grey bestämmer sig för att ge Franks en läxa så mästerkocken kidnappar bloggaren och kedjar fast honom i sin källare.

Märklig film det här, framför allt då jag inte riktigt vet vart jag ska lägga mina sympatier. Kocken är naturligtvis skogstokig men å andra sidan är den ondsinte bloggaren en osympatisk person och jag inte kan låta bli att någonstans djupt inom min primitiva reptilhjärna tycka att han förtjänar sitt straff, åtminstone till en början. När insatserna höjs svänger sympatierna men jag har lite svårt att ta storyn på allvar. Är det en thriller eller komedi jag ser? Svårt att veta. Det lutar lite åt svart komedi då huvudpersonerna är en aning skruvade men å andra sidan lockar inte Bitter feast till många skratt. Frågeställningarna är intressanta då de pekar på att man idag med några lätta tangenttryck faktiskt kan förstöra en människa karriär och liv men jag tycker nog att filmmakarna tar i lite väl mycket.

James LeGros som spelar mästerkocken Grey gör det bra och filmen är bäst innan kidnappningsdramat tar vid. Det är ett par scener där Grey har ett matlagningsprogram och vägrar att samspela med sin sidekick då hon begår kardinalssynden och skämtar om matlagning. Då och där är filmen riktigt underhållande.

Regi: Joe Maggio

Betyg: 4/10

Andra Filmspanare som skriver om samma tema:

Jojjenito

Har du inte sett den?

Velvet cafe´

Djungeltrumman

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

Fripp

Filmmedia

Except fear

FILMR

Filmspanarna: En filmupplevelse utöver det vanliga.

Filmspanarnas tema för den här dagen var inte det lättaste – ”En filmupplevelse utöver det vanliga”. Jag har funderat och tänkt men faktiskt inte kommit på något biobesök som stuckit ut speciellt mycket. Däremot kan jag lista ett besök som inte blev av och därmed sticker ut lite extra.

Under flera års tid åkte familjen på semester till Marocko. I staden Agadir fanns det en biograf som visade filmer dubbade på franska. Det spelade ingen större roll tyckte jag då ordet barnförbjudet inte verkade ingå i det marockanska vokabuläret, åtminstone inte när det rörde sig om film. Det var också en möjlighet för min far att bli av med åtminstone två av ungarna i ett par timmar till priset för några ynka dinarer. B.la såg jag Jaws och Gudarnas föda för första gången i Agadir. Det spelade ingen större roll att jag inte begrep dialogen, det var ju BARNFÖRBJUDET!  När filmen Orca skulle visas tog det stopp men inte pga av jag och min syster var underåriga. Då vi kom ett par kvarter från biografen märkte vi att det var något som inte stämde; Polisbilar skrik och bråk. Tydligen var det här en film som föll lokalbefolkningen på läppen för det var ett mindre upplopp utanför biografen. Slagsmål och svordomar samt några stackars poliser som försökte bringa ordning på folk som hade ett, i mina ögon, överdrivet behov av att se Richard Harris i kamp mot en späckhuggare.Jag och min syster fick vackert traska tillbaka och det skulle dröja ett par år innan jag fick se filmen på VHS. Där och då fick jag äntligen svar på frågan som gäckat mig i några år: Nämligen om Orca var en film att starta ett upplopp för att få se. Svaret blir: Absolut inte!

Andra filmupplevelser på andra bloggar:

Fripp

FILMR

Addepladde

Except fear

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder

Fiffi

Djungeltrumman

Filmparadiset

Reefer madness (Tell your children) (1936 USA)

Denna månad är temat knark hos Filmspanarna. Jag började tänka så det knakade. Vilken film skulle jag välja? Som tur var har jag en bror som kan det här med film. Likt de gamla grekiska filosoferna gav han mig svaret i form av en fråga: Har du sett Reefer madness?

1936 finansierades filmen Tell your children av en grupp kristna. Tanken var att filmen skulle fungera som en informationsfilm till föräldrar om riskerna med knark. Vid den här tiden rådde det en viss hysteri i USA kring cannabis, myndigheterna hade siktat in sig specifikt på att bekämpa denna drog. Innan filmen fick distrubition köptes den upp av Dwain Esper, som fick möjligheten att snaska till den. En möjlighet han gladligen tog. Nya rafflande scener spelades in och resultatet är definitivt sevärt.

Filmens hjälte: Dr.Carroll

Reefer madness börjar med ett föräldramöte där  Dr. Alfred Carroll (filmens hjälte och moraliska samvete) berättar om faran med marijuana. Enligt Dr. Carroll är drogen värre än heroin och bruket sprider sig likt en pest i det hedervärda amerikanska samhället. För att iilustrera vilka hemskheter marijuana kan leda till berättar Dr. Carroll en sedelärande historia för de bekymrade föräldrarna. Paret Mae och Jack bedriver en skum verksamhet i sin lägenhet. De bjuder in fina (vita) amerikanska ungdomar att dansa till jazz och paret bjuder (till en början) på röka. Denna verksamhet kommer att leda de aningslösa ungdomarna in i en omoralisk malström av våld, sex, maniskt pianospelande, kedjerökande och död  för att slutligen leda till galenskap.

Risken med cannabis.

Samtidigt som Reefer madness är otroligt usel har den ett högt underhållningsvärde. Roligast blir det när den ängsliga amerikanska dubbelmoralen gör sig gällande. Man vrider skenheligt sina händer över det moraliska förfallet samtidigt som man gottar sig i våld och sex. Att manus, produktion och skådespelarnas insatser är under all kritik behöver nog inte nämnas. Jag är inte speciellt insatt i bruket av narkotika men den effekt som marijuanan har på filmens personer har jag aldrig vare sig läst eller hört talats om. Maniskt pianospelade samt att man riskerar att lite på en höft bli dömd till livstids psykiskvård av en domare på stående fot utan rättegång hör tydligen till riskerna när man brukar cannabis.

Reefer madness startade troligen som ett behjärtansvärt projekt men filtrerat genom amerikansk dubbelmoral och sensationslystnad blir slutprodukten en mycket underhållande men ack så usel film. Filmen fick en remake 2005 men då som musikal. Om jag hittar den kan ni vara ganska säkra på att den filmen dyker upp på bloggen i framtiden.

Här såg jag filmen.

Regi: Louis Gasnier

Betyg: 3/10

Andra Filmspanare som dykt ned i knarkträsket denna tisdag är:

Except fear

Fiffiis filmtajm

Filmparadiset

Flickorna

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe