Marcus undrade lite syrligt om jag än en gång skulle skriva mer om organisationen kring konserten än själva framträdandet. Det kommer jag inte göra – denna gång. Jag konstaterar bara att Tele2 Arena var rena balsamet för själen när det rörde allt vad organisation gällde. Se där ! Det är inte så svårt att sköta en konsert bara man använder hjärnan. Ljudet var väl sisådär men då jag är halvdöv störde det inte så mycket.
I ärlighetens namn var kvällens begivenhet ett band och en artist som för länge sedan passerat sin konstnärliga zenit. Erasure har sedan starten på 80-talet matat ut skivor i en strid ström men det mediala och publika intresset för gruppen har svalnat rejält. När Robbie Williams hade en hit sist minns jag inte. Nu är det turligt nog inte hur heta ett par artister är som avgör om musiken är bra eller inte, man kan klara sig bra om man har en rejäl sångkatalog att välja och vraka ur och det har båda artisterna.
Erasure är förband till Robbie Williams på dennes turné vilket gör att deras framträdande är en anings sparsmakat. Sångaren Andy Bell får dra hela lasset med viss hjälp av två körtjejer/dansare. Vince Clarke står mest och häckar bakom en synth eller slår lite på en gitarr. Han var t.om så anonym att mitt sällskap undrade om Bell numera var en soloartist. Det gruppen tappar i det visuella framträdandet tar man igen på sin fantastiska musik. Hit efter hit radas upp och gruppen har valt att ta låtar från sina första fem skivor samt, lite pliktskyldigt, den senaste singeln. Erasure skulle lätt ha kunnat spela dubbelt så många låtar utan att ge avkall på den musikaliska kvaliteten. Det är svårt att ge någon höjdpunkt då det var en kavalkad av hits men låtar som Oh lamour, Drama och Chourus gav mig lite ståpäls.
Robbie Williams är en helt annan femma. Han är en entertainer i världsklass. Jag brukar säga att karln kan förvandla ren skit till guld på en scen. Han når verkligen ut till sin publik och han ser verkligen ut att stormtrivas uppe på scenen. Let me entertain you, Kids, Rock DJ och Come undone är låtar formligen exploderar när de framförs live. Även de lugnare låtarna klarar han av utan att det blir trist. Det som är risken med Williams är att han ibland glömmer bort sig och blir för uppspelt. Gränsen till att det blir tramsigt tangeras ett par gånger. Turligt nog passerar han gränsen bara en gång och då under låten Something stupid och förvandlar denna fina lilla melodi till ren buskis som platsar bättre på Vallarnas friluftsteater.
En plump i protokollet är i mina ögon ingen plump alls, sammantaget är det en fantastisk kväll. Jag skulle dock gärna velat haft fler låtar ur Williams egen produktion nu väljer han att ha en hel del covers som han i och för sig genomför bra men visst saknade jag exempelvis The Road to Madalay, Supreme, No regrets och Sin sin sin. Avslutningsvis bör scenografin nämnas som var riktigt snygg. Just bildproduktionen var otroligt bra med flera kameror och klipp som förhöjde intensiteten.
Jag vet inte vari problemet ligger men någonstans har det gått fel – ordentligt. Svaren kan vara många: Dålig utbildning, det sunda förnuftet har lämnat detta land eller så kanske är man bara förtjust i att jävlas med folk. Porten till konsertplatsen slog upp två timmar innan starten – jag kom en timme senare och då sträckte sig kön ca 600 meter. Jag vet inte publiksiffran men med ett antal tusen personer som ska in på samma plats har man valt att ha ett insläpp.
År 80 e.kr stod Colosseum i Rom klart. Arenan hade en publikkapacitet på 50 000 – 80 000. Historiker och arkeologer menar att Colosseum kunde tömmas inom loppet av 10 -20 minuter. Knappt 2000 år senare byggs Friends arena med mutpengar. Här har man inte ens lärt sig hur man släpper in 35 000 människor på ett vettigt sätt. Jag har aldrig varit med om en större röra. Folk sprang till höger och vänster likt nackade höns. Jag fick till på köpet en nostalgikick då köerna påminde om de i det forna Sovjet. När jag väl var på plats var inte mitt humör i topp och jag kommer nog i framtiden att tänka mig för två gånger innan jag går på en spelning i detta betongschabrak till arena.
För att fira att det är 35 år sedan man släppte plattan Uppdrag i Genève har L.L delvis återförenats. Det är bara basisten Peter Bergstrandh som saknas. Både trummisen Christer Hellman och Tom Wolgers som skrev albumets tillsammans med Johan Kinde är med. Som bonusinfo kan jag meddela att Wolgers är numera ruggigt lik sin far Beppe.
I måndags var det dags för mig att se Bruce Springsteen live för första gången. Jag gillar artisten men vill påpeka att det är ingen stor favorit, jag har en handfull plattor och har lyssnat lite sporadiskt under årens gång.
