Konsert: Depeche mode

År 80 e.kr stod Colosseum i Rom klart. Arenan hade en publikkapacitet på 50 000 –         80 000. Historiker och arkeologer menar att Colosseum kunde tömmas inom loppet av 10 -20 minuter. Knappt 2000 år senare byggs Friends arena med mutpengar. Här har man inte ens lärt sig hur man släpper in 35 000 människor på ett vettigt sätt. Jag har aldrig varit med om en större röra. Folk sprang till höger och vänster likt nackade höns. Jag fick till på köpet en nostalgikick då köerna påminde om de i det forna Sovjet. När jag väl var på plats var inte mitt humör i topp och jag kommer nog i framtiden att tänka mig för två gånger innan jag går på en spelning i detta betongschabrak till arena.

Det var 31 år sedan jag såg Depeche Mode sist. Det band som då klev upp på scenen en sommarkväll i Köpenhamn var ett renodlat syntband, dagens Depeche klassar jag däremot som ett rockband.

Jag har bra plats och sitter s.a.s mitt framför scenen men då bandet valt ett ganska så litet scenbygge känns det lite futtigt. De har kort och gott svårt att fylla ut arenan. Detta problem blir än mer påtagligt när man spelar de moderna låtarna som jag känner kräver en större närhet till bandet. Jag gillar sånger som Barrel of a gun och In your room men avståndet och bandets oförmåga att fylla ut arean gör att dessa låtar känns mer intensiva hemma i hörlurarna. Lägg sedan till att ljudet av och till låter lite burkigt om det beror på ljudmixningen eller arenan vet jag inte.

När man pliktskyldigt betar av nyare låtar blir det ibland lite småsegt då de, som jag tidigare nämnt, inte riktigt passar arean men musikaliskt är det inga större fel. Öppningslåten Going backvards, Barrel of a gun, och Cover me  är höjdpunkterna under den första halvan av konserten.

Det är under den andra halvan när bandet kör en hel del äldre låtar som man lyckas tända till arenan. Everything counts, Never let me down och Enjoy the silence är en trio som är som balsam för själen men samtidigt blir det lite synd när jag tänker på vad kul det hade varit om man hade gått all in och spelat än fler av de gamla godingarna i nya rockigare versioner. Under extranumren lyckas man även klämma in en cover på Heroes. Det är alltid vanskligt med att göra covers på redan fulländade låtar då resultatet inte kan bli annat än sämre (undantag finns) men jag har hört värre versioner av Heroes så Gahan och co kommer undan med hedern i behåll.

På det stora hela är jag nöjd med konserten. Då jag äntligen fått höra Enjoy the silence och Never let me down live kan jag dö lycklig. En mindre arena hade inte varit fel och kunde inte bandet ha haft på sig sina härliga Marxskägg åtminstone under Where´s the revolution?

Konsert: Lloyd Cole eller En man med gitarr.

Min fru fick tillfälle att gnida axel med Cole. Hon var faktiskt lite starstruck

När jag var yngre och deltog i det sociala livet som av och till innebar en och annan fest fanns det ett moment som jag alltid fasade över nämligen att det skulle dyka upp en man (det är alltid män i dessa sammanhang) med gitarr. För min del innebar det att festen var över för nu skulle alla (läs tjejer) lyssna på andäktigt på en amatör som lärt sig en två tre ackord och ville förära alla, vare sig de vill (tjejer) eller inte (killar) en ändlös träningssession med usla covers. Ridå.

Med detta i åtanke kan det te sig lite märkligt att jag gör mig omaket att resa till Göteborg för att lyssna på just en man med gitarr. Turligt nog så kan Lloyd Cole spela gitarr och han spelar även sina egna låtar som är mycket bra. Artisten har en låtskatt att ösa ur och det är få artister som kan ståta med att inte ha en enda dålig melodi på sina fem första skivor.

Cole väljer att framföra låtar från den första delen av sin karriär, första plattan tom skivan E.T.C. Låtvalet är bra och jag saknar faktiskt inte någon sång. Klokt nog har Cole valt att lägga in en paus mitt i konserten. Då det bara är artisten och hans gitarr blir det lite enahanda trots bra melodier och det är skönt med en paus mitt i. Den andra halvan av konserten förstärks musiken med en gitarr till nämligen Coles son som fått följa med på turnèn. Detta gör gör att andra halvan blir lite bättre. Hade jag fått välja skulle karln naturligtvis ha turnerat med fullt band för man saknar inslag av andra instrument men hellre en Cole med bara en (två) gitarr(er) än inget alls.

En vinst med framträdandet är att det skapas en mer intim och avslappnad känsla, Cole spelar fel och får en gång starta om en låt då han får en ”kråka” i halsen något som gör att tillställningen känns unik till skillnad mot t.ex Kents välregisserade avsked i vintras – om man nu ska göra en jämförelse. Artisten kostar också på sig att ha ett underhållande mellansnack och har en torr humor som jag uppskattar.

Det känns ganska meningslöst att lista alla låtar och genomförande då det blir en jämntjock känsla då själva framförandena är förvillande lika – det var bara melodierna som skiljde sig åt. Alla låtar var bra och för att vara en man med gitarr var konserten över förväntan. Hade någon som Cole varit med på ungdomens fester hade jag kanske i dag inte hyst en sådan motvilja mot akustiska gitarrer.

Konsert: Lustans lakejer

För att fira att det är 35 år sedan man släppte plattan Uppdrag i Genève har L.L delvis återförenats. Det är bara basisten Peter Bergstrandh som saknas. Både trummisen Christer Hellman och Tom Wolgers som skrev albumets tillsammans med Johan Kinde är med. Som bonusinfo kan jag meddela att Wolgers är numera ruggigt lik sin far Beppe.

Det börjar inte bra då gruppen kliver på scenen 45 minuter sena – oklart varför men det känns bara drygt och irriterande. Å andra sidan glöms det bort när bandet startar upp med öppningslåten, Rendezvous i Rio, på albumet. Sedan spelar man igenom skivan från början till slut och kör sju nummer till från de tre första och bästa plattorna.

Lustans lakejer bjuder på en bra show och framförandet håller hög klass. Man följer inte låtarna slaviskt undat har vågat sig på att klämma in lite variationer på solon. Kinde har bra mellansnack som präglas av lite självironi och då mest över sina eskapistiska texter. Han säger t.ex om låten Sista tangon i Paris: ” Här kommer en låt skriven av en ung man som vare sig sett filmen eller varit i staden låten handlar om” . Den något uppsluppna stämningen hos bandet gör att spelglädjen sprider sig till publiken som verkligen verkar uppskatta spelningen. Att sedan Kindes röst inte alltid bär må vara hänt men är det live så är det. Valet av låtar och att det är en stark platta som ligger till grund för spelningen gör att det inte dyker upp något tillfälle då man tycker att man kan beställa en öl i baren eller gå på toaletten – något av ett unikum för mig i konsertsammanhang.

Bra framträdande, bra publik (om än något pladdrig) och ett utmärkt låtval ger en positiv start på konsertåret 2017. Lloyd Cole är nästa artist på agendan.

Låtarna som spelades var: Hela Uppdrag i Genève samt: Diamanter, Sång om syrsor, Begärets dunkla mål, Skuggan av ett tvivel, En främlings ögon, Läppar tiger ögon talar samt Massans sorl.

Bäst var Stilla nätter, En främlings ögon och Massans sorl.

Konsert: Kent

Min gode vän Kent som var vakt på konserten. Man skulle kunna säga att Kent vaktade Kent.

Som bekant gör Kent nu sin avskedsturné. Jag hade köpt biljetter i god tid men det var något jag verkligen inte var till konserten. I sista minuten kom jag och min fru på plats samma sekund som bandet började spela. Det är nu 5:e gången jag ser Kent så jag är välbekant med bandets framträdanden. Kent är inte några publikfriare utan man skulle kunna säga att de låter musiken tala för sig själv. Ofta funkar det men den här kvällen kändes det inte rätt. Jag hade ett gäng figurer som stod på scen och lång tid kändes det som att det lika gärna kunde varit fem skickliga studiomusiker som stod och spelade Kents låtar. Nu satt jag iofs ganska långt bak och om man hade stått nere på golvet närmare scenen hade nog känslan blivit en annan. Men trots avståndet till scenen kändes bandet lite loja mot tidigare tillfällen. En anledning kan vara att sångaren Jocke Berg har haft problem med rösten och en annan kan vara låtarna då jag personligen tycker att gruppen inte släppt en riktigt bra platta sedan En plats i solen.

Till en början bara mals låtarna igenom men det är inte dåligt bara lite oinspirerat trots personliga favoriter som Hjärta och 999 är det först i mitten av konserten det hettar till.  Det är absolut inte en dålig konsert men jag hade kanske väntat mig något annat, vad vet jag inte riktigt. Ett stort plus ska ges till ljusshowen som alltid varit gruppens starka sida de senaste åren och man har även vågat arrangera om låtarna lite oftast, till det bättre. På det hela en helt ok musikupplevelse vare sig mer eller mindre. Tilläggas bör att frun var desto mer nöjd.

Som vanligt när jag skriver om konserter kommer här nu nördsektionen – låt för låt.

Gigi/999: Innan jag kommit tillrätta och samlat mina tankar så övergår Gigi till 999 som trots att det är en favoritlåt känns ganska trött. Det är först mot slutet av låten känslan av att man harvar igenom låten släpper.

 

Stoppa mig juni (Lilla ego): Gäsp

 

Romeo återvänder ensam: Det finns avsevärt bättre låtar att välja från denna platta.

 

VinterNoll2: Jaha och ?

 

Var är vi nu? Även här kunde man valt en annan låt.

 

Hjärta: Än en favorit låt som harvas igenom.

 

Andromeda: Helt ok

 

Egoist: Helt ok

 

Vi är för alltid: Och nu kom konserten igång på riktigt.

 

Innan allting tar slut: Tackar….

 

Den vänstra stranden: .…som bjuder

 

La belle époque: Intensivt framförande.

 

Ingenting: Kanonlåt och som extra bonus drattar Jocke Berg på ändan men tappar inte ett ord i texten. Proffsigt.

 

Kärleken väntar: Och vad hände här? Kanonlåt men det känns som att bandet tröttnat på den. Pliktskyldigt framförande.

 

Jag ser dig:Tempot ökar och trots att det inte är någon favorit för mig lyfter låten live.

 

Musik Non Stop: Riktigt fläskig version med tunga syntar.

 

Utan dina andetag: Mjae jag har aldrig varit överförtjust låten men i ett lite rockigare framförande blir den helt ok.

 

Sverige: Har aldrig gillat och kommer aldrig att gilla. Det spelar ingen roll hur fin texten är. Hade föredragit vilken låt som helst istället för denna från Vapen & Ammunition plattan.

 

747: Så får jag för femte och sista gången stå och vifta med armarna till Kents bästa låt men den har gjorts bättre live.

 

Förlåtelsen: Bästa låten från nya plattan och ett fantastiskt framförande med en kanonavslutning.

 

Dom andra: Jodå

 

Mannen i den vita hatten (16 år senare): Här tänder det till rejält…..

 

Den sista sången…..för att avslutas med en sång som är alldeles för snyftig för min smak – ett modernt skillingtryck.

Konsert: Bruce Springsteen

I måndags var det dags för mig att se Bruce Springsteen live för första gången. Jag gillar artisten men vill påpeka att det är ingen stor favorit, jag har en handfull plattor och har lyssnat lite sporadiskt under årens gång.

Mitt största aber var att Springsteen ger valuta för pengarna dvs hans konserter håller på en halv arbetsdag det var en anledning till att jag inte bytte bort mina sittplatser mot ett par bättre ståplatser då jag knappt ens pallar att stå upp under hela Den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna.

Redan vid första låten har karln mig fast i ett järngrepp och jag slukar hela showen i ett nafs. 3 och en halv timme känns som 90 minuter. Jag har hört bättre musik från en scen, jag har upplevt magiska stunder på konserter tidigare men detta var något i hästväg. Springsteen kör på i ett rasande tempo, låtarna avlöser varandra snabbt, knappt har ena låten slutat innan han räknar in till nästa melodi. Springsteen och hans band verkar tycka att det är roligt att stå på scen och trots att det är över 60 000 i publiken lyckas han få hela Ullevi att kännas som en intim tillställning.

Då det spelas över trettio låtar är naturligtvis inte allt bra och jag känner inte igen alla melodierna men på det hela måste nog denna konsert räknas till en av de bästa jag sett. Mäktigt.

Nu blir det nördavdelning då jag går igenom alla låtarna som spelades.

Mary´s place: Suverän öppning på konserten där Springsteen kopplar greppet på direkten. Han är 66 år gammal och jag begriper inte hur han orkar. Mig hade man fått burit ut på bår efter ett nummer om jag hållit samma intensitet som Springsteen.

Out in the streets: Mjae mest finladsfärjeskrål

My love vill let you down: Full fart

No surrender: En favorit från Born in the USA plattan

Somethings in the night + Candy´s room: Bra låtar från Darkness at the edge of town

She´s the one: Tackar då det bjuds på en extra rockig version

Sherry darling + You can´t look: Tillbaks till finlandsfärjan

Two hearts/It takes two: Helt ok

Independence day: Till skillnad mot många artister funkar de lugna låtarna mycket bra live.

Hungry heart: Skamlöst publikfrieri men det känns äkta och blir en av kvällens höjdpunkter

Jole blon: Verkligen inte my cup of tea – kvällens lågvattenmärke.

The price you pay: Helt ok

The River: Ingen favorit men där och då blev den otroligt mäktig.

Racing in the streets: En av mina två favoritlåtar av Springsteen. Fantastiskt!!!

Lucky town: Helt ok

The Promised land: Jodå den funkar alltid.

I´m a rocker: Helt ok

Working on the highway + Darlington county: Inga favoriter men de har en viss charm

Im on fire: Skön låt som doftar lite sommar

Togher than the rest + Because the night: Okända låtar för mig men en trevlig bekantskap.

The Risning. Mäktig låt

Badlands: Avslutar ordinarie set. Fullt ös i en otroligt bra version. Hade kvällen avslutats nu hade jag varit nöjd men karln bjuder på en nästan en hel konsert av extranummer.

Jungleland:  Min favoritlåt tillsammans med Racing in the streets.

Born in the USA: Wow

Born to run: Dubbel wow

Ramrod: Tillbaka på finlandsfärjan men nu är bandet så övertänt att det kommer undan med det mesta.

Dancing in the dark: Lite uttjatad men är ypperlig live.

Tenth avenue freeze out: Ännu en höjdarlåt

Shout: Hela Ullevi dansar – mäktigt

This hard land: Stillsam och passande avslutning på en fantastisk kväll där jag nog bara saknade Bobby Jean.

PUH!

 

 

New Order – Stockholm

Det här blir första konsertrecensionen på den här bloggen och premiärbandet blir New order. Spelningen var tydligen utsåld så jag är nöjd med att jag köpte min biljett på stört i somras. Spelningen var på Annexet vilket hade både sina för och nackdelar. Inga sittplatser gjorde att det kändes i både ryggen och fötterna efter en stund å andra sidan var konserthallen såpass liten att en närhet till bandet uppstod. Utan att trängas kunde jag traska fram så jag var ett femtontal meter från scenen vilket räckte mer än väl.

Publiken var en timid skara. Inte ett spår av brölande alfahannar eller gråtande kvinnor (vanligt förekommande på många konserter) utan bara en skock till största delen 40+ som gått ut i höstmörkret får att få sig en svettblandad doft av nostalgi. Har Annexet överhuvudtaget ett fläktsystem? Någorlunda stillsam publik som tar ett par försynta danssteg när pulsen ökar, inte mer, ingen trängsel att nämna och ett bra band är en kombination som gör att tom en stofil som jag fann arrangemanget tillfredsställande.

New order är inte ett liveband som springer runt på scen och drar upp fans för allmän beskådan i tid och otid och det tackar jag för. När sångaren Bernard Summer dansar lite försynt påminner det mest om George McFlys tafatta danssteg i Tillbaka till framtiden. Turligt nog inser bandet sina begränsningar och man satsar istället på ljusshowen samt videos som spelas upp på skärmar bakom gruppen. New orders styrka ligger i musiken och där har de alltid levererat som liveband (så länge de hållit sig nyktra på scen). Peter Hook har som bekant hoppat av/blivit kickad (beroende på vem man frågar) och hans karakteristiska bas saknas. Det ska erkännas.

Detta är en av de bättre konserter jag sett, det är definitivt den första där jag inte väntat på att en trist låt ska ta slut, något som alltid skett tidigare. Bandet ger publiken vad den vill ha. Kanske hade man kunnat gjort ett lite mer spännande val av låtar men jag anar att många hade gått hem besvikna om man inte fått höra Blue Monday för femtielfte gången. Sammanfattningsvis var jag mycket nöjd och det gjorde inget att jag var ett levande lik dagen efter på jobbet efter 2 timmars sömn.

Nu blir det kvalificerat nörderi då jag kommer gå igenom spelningen låt för låt – troligen en sektion som uppskattas endast för de invigda men jag tvingar ingen att läsa.

Singularity: Starkt öppningsnummer. Först trodde jag att man inledde konserten med Joy divisions Shadowplay som låten till en början påminde om. Tungt och bra.

Ceremony: New orders första släpp som grupp. Bra driv.

Crystal: Favorit från Get ready plattan. Tycker dock man kunde kostat på sig att släpa med en körsångerska på turnen. Avsaknaden av denna gör att låten blir lite fattigare.

Age of Consent: Underbar sång och melodi. Gillians synthslinga tillsammans med Summers kulsprutegittarr har alltid lyft denna låt.

5 8 6: Härlig syntdänga från Power corruption & Lies skivan.

Restless: Mjae ingen favorit från nya skivan känns lite malande.

Lonesome Tonight: Oväntat låtval – B-sidan från Thieves like us singeln. Vacker liten bagatell med mäktigt slut.

Your Silent Face: Tackar som bjuder. En av gruppens bästa låtar. Magiskt.

Tutti Frutti: Från nya plattan och de professionella kritikernas hatobjekt. Oklart varför. Trevlig melodi men avsaknaden av Elly Jackson märks verkligen.

People on the High Line: House eller inte. Jag gillar det. En skön upptempo låt.

Bizarre Love Triangle: En extra allt version där gruppen öser på för fullt. Videon som rullar i bakgrunden är klipp från The Trip med Peter Fonda. Märkligt.

Waiting for the Sirens’ Call: Fin låt men i sämre version än på skivan men denna upphottade version passar visserligen bättre live.

Plastic: Nu bränner gruppen av låt efter låt den ena bättre än den andra. Plastic troligen bästa låten på nya plattan.

The Perfect Kiss: Slamrig version av låten.Har hört bättre versioner men ett mästerverk är alltid ett mästerverk.

True Faith: Bra låt inga större överraskningar.

Temptation: Mixningen med Lou Reeds Street Hassle lyfter denna redan fulländande låt till än högre höjder. Tröttnar aldrig på att höra denna underbara melodi.

Atmosphere: Startar med introt av Cat people för att sedan gå över till en av Joy divisions finare låtar.

Love Will Tear Us Apart: Givet nummer om man nu väljer att spela Joy division men personligen hade jag hellre hört Transmission eller New dawn fades.

Blue Monday: Pliktskyldig låt för att göra publiken helt nöjd. I ärlighetens namn ser gruppen ganska loj ut på scen under framförandet. Vanishing point, Confusion eller varför inte Every little counts hade varit ett mer spännande avslut.