Sisu (2022 Finland)

Mitt under brinnande världskrig hittar den f.d soldaten Aatami en guldfyndighet i norra Finland. När denna under mycket slit och stånk utvunnits ska guldet transporteras till civilisation. Det är som sagt krig och en grupp tyskar korsar guldgrävarens väg och inser att guldet kan ge dem en enkel och bekväm biljett bort från kriget. Troligen hade de kommit på andra tankar om de insett att Aatami är en man som aldrig ger upp.

Den första halvan av Sisu känns lite som en  spagettovästern. En känsla som försvinner ganska så raskt när kroppsdelar och blod far kors och tvärs över vita duken. Häri ligger mitt problem med filmen, Jag begriper att det är en film som är ”over the top” och jag fattar att jag ska ta det som sker på vita duken med en grabbnäve salt. För mig blir det dock för mycket av det goda(?) och för överdrivet. Det gör att jag aldrig kan ta filmen eller rollfigurerna på allvar och om jag inte gör det blir det för mig ca 90 minuters ultravåld där jag inte bryr mig ett skvatt om hur det går trots slemma nazister.

Helt körd som film är dock inte Sisu. Jag gillar miljön med ändlösa vidder beväxta med sly. Filmen är välgjord och även om det är en film som tar ut svängarna rejält ballar den aldrig ur utan håller sig inom sina vida ramar. Actionscenerna är mestadels bra och filmen blir aldrig tråkig. Kanske var jag inte på humör eller så passar inte denna film mig Jag kan ana att en hel del kommer att gilla filmen t,ex Sofia.

Regi: Jalmari Helander

Betyg: 5/10

 

Örnnästet (Storbr 1968)

Den brittiska underrättelsetjänsten har haft maximalt med otur då en general som sitter inne med planerna på öppnandet av en andra front (Normandie?) blivit tillfångatagen av tyskarna. Tiden är knapp och man samlar ihop sju hårdföra  män (sex britter och en amerikan) som ska befria generalen. Problemet är att han hålls fången i ett slott som ligger isolerat på en bergstopp  i Österrike. På pappret verkar det vara ett självmordsuppdrag. Till på köpet misstänker Major Smith som leder operationen att det finns åtminstone en förrädare i gruppen. Turligt nog har han ett par ess i leken som går under namnen Heidi och Mary.

Klart att man kan smula sönder en film av detta slag om man är på det humöret. En ensam amerikan kan hålla stånd mot ett 20-tal nazister, sprängladdningar ger upphov till magiska kedjereaktioner, det ”omöjliga uppdraget” är att likna vid en ”walk in the park” samt att man sysslar med den där dåliga vanan som var brukligt i äldre filmer nämligen att man (som jag kallar det) våldtäktskysser kvinnor – ingen undran om samtycke utan bara pang på käften så lagningarna ryker. MEN jag skiter i ovanstående. Örnnästet är trots sina brister en underhållande film med bra tempo, en och annan bra actionscen och en hel del bra skådisar bla Richard Burton och Clint Eastwood.

Filmen har även bra musik där öppningsscenen gav mig åtminstone halv ståpäls. Det är en snöfilm samt (och detta är det bästa) skurkarna är nazister. Då slipper man (jag) bry mig om vem som är hjälte eller skurk (inte alltid glasklart när det handlar om s.k terrorister eller Mellanösternrullar) då nazister alltid är onda i filmer av detta slag. Extra härligt är att den lokale Gestapoofficeren spelas av Derren Nesbitt som infriar alla fördomar hur en sådan ska se ut, blont hår och blåa ögon, fylliga läppar och  en förkärlek att nyttja sin position för att charma lokala flickor.

Nåväl kanske inget mästerverk men mycket underhållande och stabil film.

Regi: Brian G. Hutton

Betyg: 7/10

 

 

Svart krabba (2022 Sverige)

I en vad jag antar nära framtid befinner sig Sverige? Norden ? i krig. Läget är desperat men man satsar allt på ett sista kort. En grupp soldater ska leverera ett vapen till en forskningsanläggning ute i skärgården. Det påstås att vapnet har potential att vända kriget bara det kommer fram till anläggningen.  Kruxet är att isen lagt sig och den är för tunn för bilar men för tjock för båtar (i mina öron låter detta märkligt men man kanske bara har roddbåtar kvar i flottan men å andra sidan är jag ingen expert på is) så sex soldater får vackert åka skridskor till basen. Isen är  tunn (hur ar det nu med båtarna?)  och man måste hela tiden vara på sin vakt mot både förrädare och fiendens styrkor.

Egentligen skulle jag ha skippat filmen då huvudrollen spelas av Noomi Rapace. Hon är säkert en trevlig person privat men jag blir liksom håglös när hon dyker i rutan. Som skådis utstrålar hon bara elände och armod oavsett vilken film hon är med i men å andra sidan verkade storyn spännande och det är en snöfilm.

Resultatet blev dock knappt ok. Storyn är klassisk med soldater på farligt uppdrag bakom fiendens linjer och även om jag sett upplägget otaliga gånger tröttnar jag sällan på det. Filmen känns överlag välgjord och det är en hel del läckra miljöer som t.ex en kapsesjad Finlandsfärja och skridskoåkning på natten till tung syntmusik. Trist nog så lyckas jag aldrig jobba upp något engagemang för själva berättelsen, När styrkan allteftersom decimeras konstaterar jag bara torrt att de blir allt färre skridskoåkare. I ärlighetens namn bryr jag mig inte alls om hur det går vare sig för landet eller individerna i filmen. Varför vet jag inte men regissören och manus klarar aldrig av att etablera huvudpersonerna de blir egentligen bara ett gäng som åker en himla massa skridskor och inte så mycket mer. Rapace drar naturligtvis sitt strå till stacken när det gäller att sprida en aura av apati över hela projektet.  Ett ambitiöst och stundtals snyggt försök men inte mer.

Regi: Adam Berg

Betyg: 4/10

 

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

Shadow in the cloud (2020 Nya Zeeland)

En Boeing B-17 ”Flying Fortress” gör sig redo att lyfta. I sista minuten får man motvilligt ta sig an en ny passagerare som ska transportera en väska med hemligt innehåll. Innehållet i väskan är tydligen så hemligt att man riskerar krigsrätt om man öppnar denna. Besättningen är inte förtjusta över sin nya passagerare då ett redan trångt plan blir trängre och att det är en kvinna. Då det är 40-tal, krig och ett plan fullt med testosteronstinna män är det ingen trevlig tur som väntar henne. I brist på plats dumpas hon i skyttetornet och av olika omständigheter blir hon fast där. Väl fast därinne upptäcker hon att man inte är helt ensamma på planet.

Shadow in the cloud påminner till en början om ett avsnitt ur den härliga tv-serien The Twilight zone.  Det borde funka bra för mig men trots att huvudrollen görs av Chloë Grace Moretz blir det pannkaka av det hela.

Första halvan rullar på bra även om man spoilar vad det rör sig om redan i förtexterna – hur tänkte man där? Under filmens andra halva ändrar filmen karaktär och går från övernaturligt småruggigt krigsdrama till en actionrulle där man verkligen utmanar fysikens lagar. Ok jag vet att man kan tänja en hel del på trovärdigheten i filmens värld men här bryter man alla gränser för vad som kan vara det minsta trovärdigt. Jag köper det inte alls och filmen går från att vara en mysruggig historia till att bli larvig. Det är synd för iden var riktigt bra.

Regi: Roseanne Liang

Betyg: 3/10

Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

1917 (2019 USA)

Ibland kan Filmstaden överraska rejält, man köper biljett för en föreställning men det visar sig att man får två för priset av en. I detta fall kan nog extraföreställningen bäst beskrivas som en performance inom den socialrealistiska genren.

Jag och mina två vänner Kent och Göran hade precis satt oss tillrätta när dörrarna till salongen slogs upp med buller och bång. In stapplar två gentlemän från samhällets slagsida. Just denna afton hade de bestämt sig för att ett biobesök skulle hamna på agendan. Herrarna satte sig på främsta raden och man hörde direkt det klassiska pyssh-ljudet som uppkommer när man öppnar en öl. Cirka 30 minuter in i filmen bestämmer sig en av herrarna för att förflytta sig, han tyckte nog att duken var för nära. Med stånk och stön som överträffade soldaternas umbärande på den vika duken tar han sig sakta upp i biosalongen med hjälp av sin rullator. Jag är mycket bekymrad över att han ska falla ned för trappen och hjälp ville han inte ha. Han stannar till vid vår rad och ett kort ögonblick stelnar jag till av fasa då min översociale vän Kent mycket väl kan få för sig att vinka till sig mannen i fråga. Turligt nog sker ej detta utan han tar sig med stora våndor upp till rad åtta eller nio.

Väl på plats med duken på avstånd börjar han uppskatta och engagera sig i filmen och börjar då skrika råd och tips på engelska till rollfigurerna – hans kompis på första raden är märkligt tyst – efter en stund tystnar även vår engagerande vän. När ljuset slås på i lokalen efter filmens slut får detta sin förklaring då de två sussar sött på sina platser omgivna av spritflaskor och ölburkar. Personalen såg måttligt roade ut när de insåg att deras arbetspass troligen blev förlängt med en halvtimme då jag misstänker att det tar längre tid att väcka och få ut slutkörda performanceartister än att sopa golv.

Filmen ja, den höll jag på att glömma i upphetsningen. En helt ok krigsfilm med en hel del maffiga scener, bra skådisar och flyt men den var helt chanslös mot extraföreställningen som bjöds.

Regi:  Film Sam Mendes, Performance troligen improvisation

Betyg: Film 6/10, Performance 8/10

 

Overlord (2018 USA)

Att stoppa in filmen Overlord i en genre kan vara lite knepigt då det är en krigs-thriller-skräckfilm med en knivsudd komedi som möjligtvis kan vara ofrivillig. Att titta på filmen Overlord var desto lättare då det är en underhållande bagatell där en timme och en trekvart försvann ganska så snabbt i biomörkret.

Det är natten innan D-dagen 1944. Enligt filmen så står hela denna gigantiska operation och väger på grund av ett specifikt kyrktorn i en lite fransk by. Kyrktornet innehåller nämligen en störningssändare som tydligen gör att man riskerar vara helt utan flygstöd under D-dagen. En pluton (?) skickas ut för att förstöra sändaren men det man inte vet är att leran i den franska byn hyser märkliga krafter. Nazisterna har upptäckt detta och utför hiskliga experiment på byns befolkning i syfte att ändra krigets utgång.

Logiska luckor behöver man inte leta efter i Overlord, hela filmen är en enda stor lucka och antingen köper man stolligheterna som radar upp sig under filmens gång och har en underhållande stund eller så är det bättre att hålla sig hemma. Jag köpte konceptet då jag redan innan hade anat vad det rörde sig om och det underlättar att filmen åtminstone höll sig inom de ramar den ställde upp.

Skådisarna var närapå helt ökända för mig det var nog bara Pilou Asbæk, Bokeem Woodbine och Wyatt Russell som var bekanta för mig. Den sistnämnde var kul att se i en roll där han spelar en man som för en gångs skull har alla hästar hemma i Table 19 och Shimmer lake var han kanske inte den smartaste i ensemblen. Filmen hade vunnit på att vara lite kortare då det segar till sig lite i mitten av rullen och både jag och min medtittare Stefan hade velat haft lite mer pang-pang och monster mot slutet men man kan inte få allt här i världen. Om man tar det för vad det är så är Overlord en helt ok film.

Regi: Julius Avery

Betyg: 6/10

Dunkirk (2017 Storbr)

Christopher Nolans senaste film rör britternas evakuering från Dunkirk under 2:a världskriget. Den brittiska armen var omringad av tyskarna men lyckades fly över engelska kanalen b.la med hjälp av civila båtar. Filmen utspelar sig till havs, land och i luften. På land får vi följa soldaten Tommy som desperat försöker ta sig hem. I luften bekämpar piloten Farrier tyska flygplan samtidigt som hans bränsle håller på att ta slut. Till sist får man följa besättningen på en båt som åker över kanalen för att hämta upp soldater.

Jag var först lite orolig över att jag skulle få en rejäl historieförfalskning till livs men Nolan har tacksamt nog undvikit de värsta excesserna och är ganska så balanserad. Dunkirk hade i någon annans händer lätt kunnat blivit en film som förvanskat sanningen (vad nu den är) men nu visar filmen bara vilken påfrestning och desperation det är för individen att vara i en krigssituation. En detalj i filmen som var intressant är att tyskarna i stort sett lyser med sin frånvaro. Hotet är närvarande i form av torpeder, flygplan och artillerield men några tyska soldater får vi knappt se. Detta ger en känsla att hotet är något ogreppbart som man inte kan bekämpa.

Tekniskt sett är filmen otroligt välgjord, scenografi, Hans Zimmers musik, foto och ljud ja allt är ”top notch” synd bara att Nolan helt verkar ha glömt bort att det vore bra om man hade någon rollfigur att engagera sig i för att bry sig om filmen.

Trots att skådisar som Tom Hardy, James D’Arcy och Cillian Murphy spelar rollfigurer som kämpar med livet som insats bryr jag mig inte ett dyft om de lever eller dör. Dunkirk är en av de mest själlösa filmer jag sett på länge. Jag vet inte men möjligen hade Nolan tanken att krig är avhumaniserande eller något i den stilen och gick och glömde bort människorna i tankeprocessen. Eller om jag rannsakar mig själv vet jag faktiskt inte vad Nolan vill säga med sin film. Det är en enda stor axelryckning i mångmiljonklassen. När jag som sagt inte bryr mig ett dyft om vad som händer med filmens huvudpersoner faller filmen platt och blir bara ett snyggt hantverk utan vare sig själ eller hjärta. I ärlighetens namn är dokumentärserien World at War från 70-talet både mer spännande och gripande trots att den till stor del består av gubbar i bruna slipovrar som sitter och pratar.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 4/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

Först ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskyldiga människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

Richard III (1995 Storbr)

Under 1400 talet rasade ett inbördeskrig i England som gått till historien som Rosornas krig. Namnet kommer sig av att de två släkterna York och Lancaster som slogs om kungamakten hade en vit respektive röd ros som familjevapen. Striderna böljande fram och tillbaka och jag anar att George R.R Martin haft detta krig i åtanke när han skrev Game of thrones. Lancaster gick till slut vinnande ur striden när man besegrade Yorks arme som leddes av Richard av Gloucester mer känd som Richard III. Personligen kan jag tycka att historien varit lite orättvis mot Richard, han var inte blodtörstigare än sina konkurrenter men det är som sagt segrarna som skriver historien och i det här fallet framför allt Shakespeare som porträtterar Richard med både puckel (i verkligheten led kungen av lätt skolios) samt halvsidesförlamning. Ett vanställt yttre som ska spegla karaktärens inre en vanlig tanke förr i tiden.

I filmen Richard III har man ändrat ganska mycket på pjäsen. Dels har man kortat av historien och omarbetat replikerna så de känns lite mer moderna för våra känsliga öron. Berättelsen är även förflyttad i tid och istället för 1400 talet så utspelas handlingen i ett imaginärt 30-tals England. Filmen börjar med att den sittande kungen störtas av Richard och hans familj. Richard av Gloucester är dock långt ned på turlistan för att bli kung men systematiskt arbetar han sig uppåt i hackordningen genom mord, förtal och allianser.

Frågan är om det kan bli bättre än så här? Ian McKellen spelar Richard och gör sitt livs roll. Han är ond men samtidigt charmig när som så krävs. Hans fysiska skådespeleri är även det i toppklass då han har en helt obrukbar vänsterarm vilket ger rollfiguren ett annorlunda rörelsemönster som jag fascineras av.

Nu är det många bra skådisar i de andra rollerna men McKellen är som en supernova och de andra förbleknar i hans närvaro. Richard är en intressant och framförallt underhållande karaktär. Han är begåvad med många fina repliker och har en giftig men samtidigt lismande tunga. Regissören låter även Richard av och till tala direkt till tittarna där han delger oss sina planer mao han göra samma sak Ferris Bueller i Fira med Ferris. En del stör sig säkert på detta tilltag men personligen är jag oftast förtjust i detta konstnärliga grepp. Scenografin är ursnygg, storyn är både underhållande och intressant trots att man vet hur det kommer att sluta. Min enda invändning skulle nog vara att man i bland går lite väl raskt fram i storyn och det kan bli svårt ibland att hänga med i Richards alla intriger men det är en petitess i sammanhanget. Om man är lite intresserad av att kolla in en film som baseras på Shakespeares pjäser är det denna man ska se inget snack om saken.

Vilken film Sofia skriver om idag får ni reda på om ni klickar här.

Regi: Richard Loncraine

The Battle of Red cliff (2008 Kina)

Året är ca 200 e.kr och Kina styrs av en svag kejsare något som en av hans ministrar Cao Cao passar på att utnyttja. Genom att pressa kejsaren har han fått fullmakt att lägga stora delar av riket under sig. Cao Cao har krossat nästan allt motstånd. Det är bara de två konungarikena Xu och Wu som står emot ministern och hans (på pappret) oövervinnerliga arme. Hu och Wu bildar en allians mot Cao Cao och förskansar sig i fästet Red cliff men redan innan slaget startar verkar det vara ett hopplöst företag och Cao Cao är säker på sin seger.

Det här var en trevlig och i sina stunder spännande film men framför allt är det en otroligt snygg film. Det är full av häftiga action och krigsscener men samtidigt slarvas inte filmens karaktärer bort i stridslarmet.

Det sägs att människan lär av sina misstag ett påstående som tydligen inte gäller för mig. Härom veckan Fanny & Alexander nu Red cliff. Filmen finns nämligen i två versioner: En europeisk och en asiatisk där den sistnämnda är dubbelt så lång. Gissa vilken version jag såg? Resultatet blev att jag tyckte att man slarvade över en del skeenden i berättelsen och fann att filmen i sina stunder kändes forcerad. En känsla som fick sin förklaring efter en titt på nätet men det var så dags då. Trots den något rumphuggna storyn är det en bra och medryckande film som är väl värd att lägga ett par timmar på men om man till skillnad mot mig är smart tar man och letar upp den asiatiska versionen.

Regi: John Woo

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Max Manus (2008 Norge)

Den här månadens filmspanartema är att ens smak utmanas, med detta menas att en av mina bloggkollegor föreslår en film för mig, en film som jag kanske inte vanligtvis skulle välja. Förra året hamnade det danska ångestdramat Älskar dig för evigt på mitt bord.  I år var det Cecilia som driver bloggen The Nerd bird som föreslog den norska storfilmen Max Manus. Just genren krigsfilmer ligger mig inte så varmt om hjärtat men jag hyser inte direkt någon motvilja till genren bara det inte rör filmer som behandlar Palestinakonflikten och/eller kriget mot terrorismen. Om jag ska uppskatta en krigsfilm vill jag veta vem som är skurk och då är filmer från andra världskriget tacksamma för bättre skurkar än nazister finns det inte.

Om man inte är helt historielös bör man känna till att att vårt grannlandd Norge ockuperades av Tyskland under det andra världskriget. Även om landet erövrades snabbt var den norska motståndsrörelsen aktiv fram tills krigsslutet. Filmen Max Manus handlar om en av de mest kända motståndsmännen under den den tyska ockupationen. Vi får kort och gott följa hans liv under krigsåren då han till en början är en något naiv motståndsman fram till krigsslutet när han hamnat på Gestapos ”most wanted list”.

Det jag gillade med Max Manus var att filmen inte ger ett glorifierat porträtt av en gladlynt motståndsman som glider igenom krigsåren på ett bananskal. Han har sina kval, gör misstag och känns som en verklig människa. Vad jag förstått har man hållit sig någorlunda nära sanningen. En snabb slagning på Google ger att det har varit en och annan debatt om filmen men det rör mest akademiska frågor som historiegubbar i skägg blir upphetsade över. När det rör s.k BOATS-filmer får man ta ”sanningen” med en nypa salt. Vad som är sant eller inte rör vilket perspektiv man har. I filmen tar Manus upp detta problem då han ställer sig frågan om vem som är terrorist och vem som är frihetshjälte. Filmen är rappt berättad, kanske lite för snabb, då vissa skeenden bara svischar förbi och en del trådar dinglar lite lösa mot slutet. På det hela är Max manus en klart sevärd film, välproducerad, av och till spännande med bra skådisar så tack Cecilia för din utmaning då jag troligen inte sett den här filmen i första taget. Det hade kunnat bli en avsevärt värre utmaning  t.ex Turinhästen eller ve och fasa en rom-com. Jag ryser vid blotta tanken.

Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som fått en utmaning:

 Except fear

Filmmedia

Joel Burman

Har du inte sett den (pod)

Har du inte sett den (blogg)

FLMR

Jojjenito

The Nerd bird

Fripps filmrevyer

Movies-noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Lone survivor (2013 USA)

Vanligtvis skryr jag filmer som behandlar kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten (kommer till det sen) men när mina filmspanarkollegor ber mig så vackert att se en film om detta ämne kan jag naturligtvis inte tacka nej.

Lone survivor handlar om den misslyckade Operation Red Wings i Afghanistan 2005 och bygger på soldaten Marcus Luttrells skildring av händelsen. Den militära ledningen beslutar sig för att skicka ut en liten grupp soldater i syfte med att lokalisera och döda talibanledaren Ahmad Shah (som ser precis ut som Anthony Quinn). Under uppdraget blir soldaterna upptäckta och måste fly som om att inte detta räckte visar det sig att utrustningen inte fungerar som den ska och man har svårt att få kontakt med högkvarteret och får klara sig på egen hand.

Klarar man av en dos USA propaganda är filmen relativt ok. Den är lite småseg och hade med lätthet kunnat kortas ned en kvart/tjugo minuter. Det är väldigt många scener med män som springer i motljus, tjatar om sina fruar/flickvänner och ryggdunkande innan själva uppdraget startar. Sedan följer en massa scener med tittande i kikarsikten, viftande med händer, krypande i buskar och allt sådant där som soldater tydligen sysslar med i naturen. Om man lyckats hålla sig vaken så länge (frun somnade) blir det desto mer fart och fläkt under filmens andra timme och det är en helt ok jakt-i-skog-film med en fasligt massa trillande-nedför-sluttningar-i-slowmotion-scener. Jodå filmen duger knappt om man tar den för vad den är: En hyllning till korkade människor (kommer till det senare). Men som sagt det är en film som behandlar kriget mot terrorn och därmed dras den med många problem ur min synvinkel.

Här följer en Filmitch filosoferar light om man inte orkar med detta är det bara att scrolla ned till betyget.

Mitt största problem med filmer som rör det s.k kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten är att det är en pågående konflikt som är oerhört komplicerad,  historien skrivs fortfarande vilket gör att det är svårt för mig att ta ställning när jag ser en film om ämnet. Vilka som är hjältar och vilka som är skurkar har jag svårt att avgöra. Det enda jag vet är att båda sidor amerikaner, talibaner, palestinier, israeler och s.k terrorister (det finns ingen enhetlig definition över vad en terrorist är, bara det ställer till ett problem så fort ordet nämns) begår vedervärdiga handlingar mot andra människor. Så när jag ser en film av detta slag har jag svårt att hålla på någon sida iom att det är svårt för mig att släppa det historiska bagaget och oklarheterna över vem som har rätt eller fel. Det enda jag ser är människor som begår korkade/onda handlingar. Det är så mycket lättare med filmer från andra världskriget då det åtminstone hos mig inte råder någon tvekan över att det är nazisterna som är skurkar. Lägg sedan till att filmerna i den här genren har en tendens att bli politiska pamfletter och det har jag nog av till vardags.

Avslutningsvis har jag svårt att engagera mig i de personer som berättelsen vill att man ska heja på då de frivilligt har satt sig i denna situation (vad jag vet så tvångsinkallar inte USA sina soldater) och har man frivilligt satt sig i en sådan här situation får man skylla sig själv. Därför kan jag inte riktigt känna för soldaterna som blir beskjutna de har s.a.s bäddat sin egen säng. Jag är av den övertygelsen att den som frivilligt väljer soldatyrket dras med någon form av känslomässig problematik.

Jag läser hellre en bok eller ser en dokumentär om dessa konflikter där får min källkritiska ådra åtminstone en liten utmaning.

Regi: Peter Berg

Betyg: 4/10

Andra som sett filmen är

Fiffi

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir