FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

 

Richard III (1995 Storbr)

P3051750Under 1400 talet rasade ett inbördeskrig i England som gått till historien som Rosornas krig. Namnet kommer sig av att de två släkterna York och Lancaster som slogs om kungamakten hade en vit respektive röd ros som familjevapen. Striderna böljande fram och tillbaka och jag anar att George R.R Martin haft detta krig i åtanke när han skrev Game of thrones. Lancaster gick till slut vinnande ur striden när man besegrade Yorks arme som leddes av Richard av Gloucester mer känd som Richard III. Personligen kan jag tycka att historien varit lite orättvis mot Richard, han var inte blodtörstigare än sina konkurrenter men det är som sagt segrarna som skriver historien och i det här fallet framför allt Shakespeare som porträtterar Richard med både puckel (i verkligheten led kungen av lätt skolios) samt halvsidesförlamning. Ett vanställt yttre som ska spegla karaktärens inre en vanlig tanke förr i tiden.

I filmen Richard III har man ändrat ganska mycket på pjäsen. Dels har man kortat av historien och omarbetat replikerna så de känns lite mer moderna för våra känsliga öron. Berättelsen är även förflyttad i tid och istället för 1400 talet så utspelas handlingen i ett imaginärt 30-tals England. Filmen börjar med att den sittande kungen störtas av Richard och hans familj. Richard av Gloucester är dock långt ned på turlistan för att bli kung men systematiskt arbetar han sig uppåt i hackordningen genom mord, förtal och allianser.

Frågan är om det kan bli bättre än så här? Ian McKellen spelar Richard och gör sitt livs roll. Han är ond men samtidigt charmig när som så krävs. Hans fysiska skådespeleri är även det i toppklass då han har en helt obrukbar vänsterarm vilket ger rollfiguren ett annorlunda rörelsemönster som jag fascineras av.

Nu är det många bra skådisar i de andra rollerna men McKellen är som en supernova och de andra förbleknar i hans närvaro. Richard är en intressant och framförallt underhållande karaktär. Han är begåvad med många fina repliker och har en giftig men samtidigt lismande tunga. Regissören låter även Richard av och till tala direkt till tittarna där han delger oss sina planer mao han göra samma sak Ferris Bueller i Fira med Ferris. En del stör sig säkert på detta tilltag men personligen är jag oftast förtjust i detta konstnärliga grepp. Scenografin är ursnygg, storyn är både underhållande och intressant trots att man vet hur det kommer att sluta. Min enda invändning skulle nog vara att man i bland går lite väl raskt fram i storyn och det kan bli svårt ibland att hänga med i Richards alla intriger men det är en petitess i sammanhanget. Om man är lite intresserad av att kolla in en film som baseras på Shakespeares pjäser är det denna man ska se inget snack om saken.

Vilken film Sofia skriver om idag får ni reda på om ni klickar här.

Regi: Richard Loncraine

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

The Battle of Red cliff (2008 Kina)

red_cliff_xlgÅret är ca 200 e.kr och Kina styrs av en svag kejsare något som en av hans ministrar Cao Cao passar på att utnyttja. Genom att pressa kejsaren har han fått fullmakt att lägga stora delar av riket under sig. Cao Cao har krossat nästan allt motstånd. Det är bara de två konungarikena Xu och Wu som står emot ministern och hans (på pappret) oövervinnerliga arme. Hu och Wu bildar en allians mot Cao Cao och förskansar sig i fästet Red cliff men redan innan slaget startar verkar det vara ett hopplöst företag och Cao Cao är säker på sin seger.

Det här var en trevlig och i sina stunder spännande film men framför allt är det en otroligt snygg film. Det är full av häftiga action och krigsscener men samtidigt slarvas inte filmens karaktärer bort i stridslarmet.

Det sägs att människan lär av sina misstag ett påstående som tydligen inte gäller för mig. Härom veckan Fanny & Alexander nu Red cliff. Filmen finns nämligen i två versioner: En europeisk och en asiatisk där den sistnämnda är dubbelt så lång. Gissa vilken version jag såg? Resultatet blev att jag tyckte att man slarvade över en del skeenden i berättelsen och fann att filmen i sina stunder kändes forcerad. En känsla som fick sin förklaring efter en titt på nätet men det var så dags då. Trots den något rumphuggna storyn är det en bra och medryckande film som är väl värd att lägga ett par timmar på men om man till skillnad mot mig är smart tar man och letar upp den asiatiska versionen.

Regi: John Woo

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Max Manus (2008 Norge)

max-manus-movie-poster-2008-1020746041Den här månadens filmspanartema är att ens smak utmanas, med detta menas att en av mina bloggkollegor föreslår en film för mig, en film som jag kanske inte vanligtvis skulle välja. Förra året hamnade det danska ångestdramat Älskar dig för evigt på mitt bord.  I år var det Cecilia som driver bloggen The Nerd bird som föreslog den norska storfilmen Max Manus. Just genren krigsfilmer ligger mig inte så varmt om hjärtat men jag hyser inte direkt någon motvilja till genren bara det inte rör filmer som behandlar Palestinakonflikten och/eller kriget mot terrorismen. Om jag ska uppskatta en krigsfilm vill jag veta vem som är skurk och då är filmer från andra världskriget tacksamma för bättre skurkar än nazister finns det inte.

Om man inte är helt historielös bör man känna till att att vårt grannlandd Norge ockuperades av Tyskland under det andra världskriget. Även om landet erövrades snabbt var den norska motståndsrörelsen aktiv fram tills krigsslutet. Filmen Max Manus handlar om en av de mest kända motståndsmännen under den den tyska ockupationen. Vi får kort och gott följa hans liv under krigsåren då han till en början är en något naiv motståndsman fram till krigsslutet när han hamnat på Gestapos ”most wanted list”.

Det jag gillade med Max Manus var att filmen inte ger ett glorifierat porträtt av en gladlynt motståndsman som glider igenom krigsåren på ett bananskal. Han har sina kval, gör misstag och känns som en verklig människa. Vad jag förstått har man hållit sig någorlunda nära sanningen. En snabb slagning på Google ger att det har varit en och annan debatt om filmen men det rör mest akademiska frågor som historiegubbar i skägg blir upphetsade över. När det rör s.k BOATS-filmer får man ta ”sanningen” med en nypa salt. Vad som är sant eller inte rör vilket perspektiv man har. I filmen tar Manus upp detta problem då han ställer sig frågan om vem som är terrorist och vem som är frihetshjälte. Filmen är rappt berättad, kanske lite för snabb, då vissa skeenden bara svischar förbi och en del trådar dinglar lite lösa mot slutet. På det hela är Max manus en klart sevärd film, välproducerad, av och till spännande med bra skådisar så tack Cecilia för din utmaning då jag troligen inte sett den här filmen i första taget. Det hade kunnat bli en avsevärt värre utmaning  t.ex Turinhästen eller ve och fasa en rom-com. Jag ryser vid blotta tanken.

Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som fått en utmaning:

filmspanarna-bred

 Except fear

Filmmedia

Joel Burman

Har du inte sett den (pod)

Har du inte sett den (blogg)

FLMR

Jojjenito

The Nerd bird

Fripps filmrevyer

Movies-noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Lone survivor (2013 USA)

0671cf4e1c4854f92351fb6a65014a1d (1)Vanligtvis skryr jag filmer som behandlar kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten (kommer till det sen) men när mina filmspanarkollegor ber mig så vackert att se en film om detta ämne kan jag naturligtvis inte tacka nej.

Lone survivor handlar om den misslyckade Operation Red Wings i Afghanistan 2005 och bygger på soldaten Marcus Luttrells skildring av händelsen. Den militära ledningen beslutar sig för att skicka ut en liten grupp soldater i syfte med att lokalisera och döda talibanledaren Ahmad Shah (som ser precis ut som Anthony Quinn). Under uppdraget blir soldaterna upptäckta och måste fly som om att inte detta räckte visar det sig att utrustningen inte fungerar som den ska och man har svårt att få kontakt med högkvarteret och får klara sig på egen hand.

Klarar man av en dos USA propaganda är filmen relativt ok. Den är lite småseg och hade med lätthet kunnat kortas ned en kvart/tjugo minuter. Det är väldigt många scener med män som springer i motljus, tjatar om sina fruar/flickvänner och ryggdunkande innan själva uppdraget startar. Sedan följer en massa scener med tittande i kikarsikten, viftande med händer, krypande i buskar och allt sådant där som soldater tydligen sysslar med i naturen. Om man lyckats hålla sig vaken så länge (frun somnade) blir det desto mer fart och fläkt under filmens andra timme och det är en helt ok jakt-i-skog-film med en fasligt massa trillande-nedför-sluttningar-i-slowmotion-scener. Jodå filmen duger knappt om man tar den för vad den är: En hyllning till korkade människor (kommer till det senare). Men som sagt det är en film som behandlar kriget mot terrorn och därmed dras den med många problem ur min synvinkel.

Här följer en Filmitch filosoferar light om man inte orkar med detta är det bara att scrolla ned till betyget.

Mitt största problem med filmer som rör det s.k kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten är att det är en pågående konflikt som är oerhört komplicerad,  historien skrivs fortfarande vilket gör att det är svårt för mig att ta ställning när jag ser en film om ämnet. Vilka som är hjältar och vilka som är skurkar har jag svårt att avgöra. Det enda jag vet är att båda sidor amerikaner, talibaner, palestinier, israeler och s.k terrorister (det finns ingen enhetlig definition över vad en terrorist är, bara det ställer till ett problem så fort ordet nämns) begår vedervärdiga handlingar mot andra människor. Så när jag ser en film av detta slag har jag svårt att hålla på någon sida iom att det är svårt för mig att släppa det historiska bagaget och oklarheterna över vem som har rätt eller fel. Det enda jag ser är människor som begår korkade/onda handlingar. Det är så mycket lättare med filmer från andra världskriget då det åtminstone hos mig inte råder någon tvekan över att det är nazisterna som är skurkar. Lägg sedan till att filmerna i den här genren har en tendens att bli politiska pamfletter och det har jag nog av till vardags.

Avslutningsvis har jag svårt att engagera mig i de personer som berättelsen vill att man ska heja på då de frivilligt har satt sig i denna situation (vad jag vet så tvångsinkallar inte USA sina soldater) och har man frivilligt satt sig i en sådan här situation får man skylla sig själv. Därför kan jag inte riktigt känna för soldaterna som blir beskjutna de har s.a.s bäddat sin egen säng. Jag är av den övertygelsen att den som frivilligt väljer soldatyrket dras med någon form av känslomässig problematik.

Jag läser hellre en bok eller ser en dokumentär om dessa konflikter där får min källkritiska ådra åtminstone en liten utmaning.

Regi: Peter Berg

Betyg: 4/10

Andra som sett filmen är

Fiffi

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

 

Platoon (1986 USA)

platoon_1986_5Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

The Dirty dozen ( 1967 USA Storbr )

Det är inte så ofta jag ser en krigsfilm som utspelar sig under 2:a världskriget då den subgenren inte hör till mina favoriter. Skälen till det är många men det borde egentligen räcka med att om man försöker saluföra en film som utspelar sig under andra världskriget med orden ”lyckas de inte kan nazisterna vinna kriget” har en del av spänningsmomentet av förklarliga skäl försvunnit. En annan sak som gör filmer från detta krig ganska trista är att s.k ointagliga fort och fästningar vaktas av soldater som verkar vara både blinda och döva samt ha en IQ som ligger avsevärt under befolkningens genomsnitt. Därmed är det  inte sagt att det saknas bra krigsfilmer: Kanonerna på Navorone, Örnnästet och Järnkorset är alla ganska underhållande filmer som utspelar sig under denna tidsperiod.

I The Dirty Dozen ska en grupp fångar tränas för att likvidera en stor del av det tyska överkommandot innan man sätter invasionen av Normandie i rullning. Naturligtvis håller tyskarna hus i en välbevakad herrgård som i närmaste är ointaglig, den lögnen sväljer jag inte. Gruppen består av en salig blandning fångar som sitter i millitärfängelse av olika anledningar. Fångarnas morot är att om de utför sitt uppdrag och överlever kommer de att benådas.

Filmen har en bra ensamble med kända namn: Lee Marwin, Telly Savalas, en ung Donald Sutherland och Charles Bronson.  Det här är likt de flesta krigsfilmer en grabbig film det dricks och slåss och knyts vänskapsband så där som bara män kan med lite lätta slag på axlarna. Bortsett från ett gäng prostituerade, som sällskapet erhåller som ”belöning” då de skött sin träning bra, så lyser kvinnor med sin frånvaro. Orkar man med detta är The Dirty dozen en helt ok film som åtminstone är ganska underhållande. Nackdelen med ett sällskap på 12 män som man ska  lära känna under filmens speltid är att manuset får koncentrera sig på ett antal karaktärer, resten kan man mer eller mindre räkna bort som blivande kanonmat. I 12 angry men lyckades man bättre med att låta tittaren lära känna karaktärerna och den filmen var en timme kortare. En annan nackdel med filmen är att det läggs onödigt lång tid på att visa the dirty dozens träning. Först mot slutet blir det dramatik när de ska utföra sitt uppdrag och det är då filmen tar fart för det är faktiskt ganska spännande att se vem som överlever och vem som biter i gräset. En del överraskningar blev det faktiskt på den fronten.

Regi. Robert Aldrich

Betyg: 6/10

The Hurt locker (2008 usa)

En grupp soldater i Irak vars uppdrag är att desarmera bomber får en ny medlem efter att en av deras kamrater sprängts i luften. Den nye gruppmedlemmen visar sig vara en komplett galning då han på jakt efter adrenalinkickar är helt respektös när det gäller att desarmera bomber. Det är bara 30 dagar kvar tills gruppen har fullgjort sitt uppdrag i Irak men frågan är om de överlever så länge.

Årets oscarsvinnare är en välproducerad film med ett budskap: Krig kan göra konstiga saker med det mänskliga psyket (det hade jag ingen aaaning om).Det är också en riktigt trist film, för hur roligt är det att se en tok som desarmerar diverse bomber i ett sunkigt Irak under två timmar? Filmen tillför inte något nytt utan harvar på och när det förväntade slutet kommer rycker jag på axlarna och undrar om detta verkligen var förra årets bästa film.

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie

Betyg: 4/10

Inglourious basterds (2009)

brad1En grupp soldater med judisk bakgrund sprider skräck bland de tyska soldaterna i det ockuperade Frankrike under 2:a världskriget. Soldaderna blir involverade i en komplott som, om den lyckas, gör det möjligt att utplåna hela det nazistiska toppskiktet. I deras väg står den tyske säkerhetschefen Hans Landa, en formidabel motståndare.

Jag hade låga förväntningar  på filmen då jag anser att Tarantino till viss mån är överskattad samt att han likt Bergman och Allen är kritikernas gullegris vilket gjorde mig tveksam till den goda kritiken filmen fått i pressen. Det var härligt att mina förväntningar kom på skam, filmen är mycket bra. Historien är fängslande, skådespelarna är suveräna, speciellt då Brad Pitt och Christoph Waltz, att de spelar över å det grövsta gör inget då det är mycket underhållande och stör mig inte. Musiken är som oftast i Tarantinos filmer mycket bra, Cat People med Bowie dyker t.ex upp vid ett tillfälle.  Ett genomgående tema i filmen är Sergio Leones västernfilmer då många scener i filmen har knyckts/inspirerats av dessa. Ett annat tema i filmen är språk, det som många gånger för handlingen framåt är oförmågan att förstå eller tala ett främmande språk. Ett stort plus i filmen är att fransmän talar franska,tyskar tyska etc, undrar hur de gör i USA,  kommer filmen att vara dubbad? Att det inte blir ett toppbetyg beror på Tarantinos Shakespearianska dialoger, de är bra men det kan bli lite väl pratigt ibland. Jag vill väntar nog ett bra tag innan jag ser om filmen.

Regi:Quentin Tarantino

Skådespelare:Brad Pitt, Christoph Waltz, Mélanie Laurent, Eli Roth m.fl

Betyg:8/10