The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Birds of Passage (2018 Colombia)

Jag brukar inte ha problem med filmer från länder där engelska inte är huvudspråket bara de inte handlar om någon getherdes eländiga liv i Mellanöstern. Det är något med getter som annonserar både tråkighet och misär. Tro på fan om inte dagens rulle öppnar med getter till både höger och vänster men jag bet ihop och det lönade sig.

Rapayet friar till Zaida. Hennes mor Ursula är inte förtjust i den blivande svärsonen och sätter en hög hemgift (bla en himla massa getter) i hopp om att han inte ska kunna skaffa fram den. För att få ihop till hemgiften slår sig Rapayet och hans kompis Moisés i slag med ett gäng hippies och börjar smuggla marijuana. Pengarna fås snabbt ihop, giftermål sker och i bara farten fortsätter man med smugglingen och tjänar stora pengar. Ursulas klan plöjer ned pengarna i bilar, vapen och lyxhus som byggs mitt i öknen. Då filmen är en klassisk rise & fall historia vet vi alla hur det kommer att sluta, med elände och död för de inblandade samt med den extra kryddan hur en kultur slits sönder i jakten på snabba pengar.

Det som gör att Birds of passage sticker ut lite extra från övriga filmer i genren är att den utspelar sig bland indianstammar/klaner(?) i Columbia. Deras seder och bruk är mig helt främmande men detta vävs lättsamt in i historien och är minst lika intressant som handlingen om knarket. Miljöerna gör också mycket för filmen. Ursulas klan bor mitt i ingenstans, det är en platt öken där inget verkar växa. Här bygger man som jag tidigare nämnt en lyxvilla något som ger ett märkligt intryck. Tydligen stämmer stora delar av storyn med de verkliga händelser som utspelades i Columbia under 70 talet.

Skådisarna är något av ett kapitel för sig. Många är rena amatörer och det märks då man i många fall bara säger sina repliker rakt av några stora skådespelarprestationer rör det sig inte om i filmen. Det kan visserligen bero på kulturella skillnader, kanske förmedlar skådisarna sina känslor på ett vis som jag inte snappar upp? Trots detta så stör inte skådespeleriet filmens flow, min alienation tillsammans med miljöerna gör att filmen stundtals känns drömsk och blir därmed en något annorlunda men angenäm filmupplevelse. Klarar man bara av den första halvtimmen med getter, indiansång och konstig dans blir man belönad.

Regi: Cristina Gallego, Ciro Guerra

Betyg: 8/10

Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

Den skyldige (2018 Danmark)

Den skyldige är en nittio minuter lång film där handlingen består av en polis som talar i telefon. Det låter kanske trist men precis som filmen Locke som kom för ett par år sedan med Tom Hardy som talade i telefon i nittio minuter är detta en bra film som är både spännande och medryckande.

Polisen Asger har i väntan på en rättegång blivit omplacerad till larmcentralen. Han våndas och har trist. Under arbetspasset får han ett telefonsamtal från en kvinna som blivit kidnappad och Asger gör nu allt i sin makt för att rädda kvinnan. Då han är bunden vid sin arbetsplats har han bara telefonen som hjälpmedel och gör sitt bästa för att lösa situationen.

Den skyldige är som ett pussel, bit för bit förstår vi allt mer om situationen med den kidnappade kvinnan och även vad Asger är för sorts människa växer fram under kvällen och nattens. Filmen tar en hel del vändningar under resans gång där allt inte riktigt visar sig vara vad det är.

Det låter kanske inte lockande med en film som rör en man i telefon men filmen är klart värd en chans då den var avsevärt mer spännande än dussinet kriminalare man brukar få se. Ge den en chans om ni inte redan har sett den.

Regi:  Gustav Möller

Betyg: 7/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

Low life (2017 USA)

Fribrottaren El Monstruo lider av dåligt samvete och rejäla humörsvängningar. Crystal äger ett slitet motell och är desperat i sin jakt efter en ny njure till sin alkoholiserade man. Randy har precis muckat från kåken men har svårt att visa sig ute bland allmänheten då han numera bär en besvärande ansiktstatuering. Kaylee är höggravid och dotter till Crystal samt gift med El Monstrou. Det hon inte vet är att hennes adoptivfar Teddy har sålt hennes njure till Crystal. Just Teddy är en osedvanligt vidrig människa som driver en tacobar som är en fasad för organhandel och trafficking. Dessa trasiga individers vägar kommer att korsas med ett fatalt resultat.

På pappret är det en hel del som talar mot filmen. Low life är troligen gjord för en mindre slant (i filmsammanhang) och har för mig okända men inte helt oerfarna skådisar. Filmen är regissören Ryan Prows första fullängdare. Trots detta eller kanske tack vare detta så levererar filmen med råge då den inte är bunden av stora bolag och producenter och man har kanske fått styrt över storyn själv?

Filmens styrka är de lite udda karaktärerna som alla engagerar mig. Om man bortser från den vidrige Teddy så sympatiserar jag med alla rollfigurerna. De har inte gjort bra val i livet men i grund och botten verkar de vara schyssta, det är nog mer omständigheterna som gjort att de hamnat på samhällets skuggsida. Jag vet inte alls vilken väg historien ska ta eller vem som kommer leva när eftertexterna rullar vilket höjer spänningen. Low life klockar in på bekväma 80 minuter där inte en sekund känns bortkastad till skillnad mot en hel del andra filmer. Det är inte en fullpoängare men nästan, och väl värd en titt.

Regi: Ryan Prows

Betyg: 9/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10