Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

Annonser

Den skyldige (2018 Danmark)

Den skyldige är en nittio minuter lång film där handlingen består av en polis som talar i telefon. Det låter kanske trist men precis som filmen Locke som kom för ett par år sedan med Tom Hardy som talade i telefon i nittio minuter är detta en bra film som är både spännande och medryckande.

Polisen Asger har i väntan på en rättegång blivit omplacerad till larmcentralen. Han våndas och har trist. Under arbetspasset får han ett telefonsamtal från en kvinna som blivit kidnappad och Asger gör nu allt i sin makt för att rädda kvinnan. Då han är bunden vid sin arbetsplats har han bara telefonen som hjälpmedel och gör sitt bästa för att lösa situationen.

Den skyldige är som ett pussel, bit för bit förstår vi allt mer om situationen med den kidnappade kvinnan och även vad Asger är för sorts människa växer fram under kvällen och nattens. Filmen tar en hel del vändningar under resans gång där allt inte riktigt visar sig vara vad det är.

Det låter kanske inte lockande med en film som rör en man i telefon men filmen är klart värd en chans då den var avsevärt mer spännande än dussinet kriminalare man brukar få se. Ge den en chans om ni inte redan har sett den.

Regi:  Gustav Möller

Betyg: 7/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

Low life (2017 USA)

Fribrottaren El Monstruo lider av dåligt samvete och rejäla humörsvängningar. Crystal äger ett slitet motell och är desperat i sin jakt efter en ny njure till sin alkoholiserade man. Randy har precis muckat från kåken men har svårt att visa sig ute bland allmänheten då han numera bär en besvärande ansiktstatuering. Kaylee är höggravid och dotter till Crystal samt gift med El Monstrou. Det hon inte vet är att hennes adoptivfar Teddy har sålt hennes njure till Crystal. Just Teddy är en osedvanligt vidrig människa som driver en tacobar som är en fasad för organhandel och trafficking. Dessa trasiga individers vägar kommer att korsas med ett fatalt resultat.

På pappret är det en hel del som talar mot filmen. Low life är troligen gjord för en mindre slant (i filmsammanhang) och har för mig okända men inte helt oerfarna skådisar. Filmen är regissören Ryan Prows första fullängdare. Trots detta eller kanske tack vare detta så levererar filmen med råge då den inte är bunden av stora bolag och producenter och man har kanske fått styrt över storyn själv?

Filmens styrka är de lite udda karaktärerna som alla engagerar mig. Om man bortser från den vidrige Teddy så sympatiserar jag med alla rollfigurerna. De har inte gjort bra val i livet men i grund och botten verkar de vara schyssta, det är nog mer omständigheterna som gjort att de hamnat på samhällets skuggsida. Jag vet inte alls vilken väg historien ska ta eller vem som kommer leva när eftertexterna rullar vilket höjer spänningen. Low life klockar in på bekväma 80 minuter där inte en sekund känns bortkastad till skillnad mot en hel del andra filmer. Det är inte en fullpoängare men nästan, och väl värd en titt.

Regi: Ryan Prows

Betyg: 9/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

The Vault (2017 USA)

En göteborgare måste vara inblandad i produktionen av denna film för skulle man annars kunna förklara att en film som heter The Vault har fått taglinen ”no one is safe”? Tråkigt nog var detta det roligaste med filmen.

Ett gång bankrånare tar sig vatten över huvudet under ett rån när de öppnar bankvalet i källaren som innehåller zombies? Spöken?. Omringade av polisen och med rysligheter i källaren försöker de nu att klara livhanken.

Storyn är intressant eller åtminstone underhållande (annars hade inte filmen lockat) och skulle nog kunnat bli rätt bra om den hamnat i rätt händer. Nu verkar dock både manus och regi har hamnat i några klåpares knä för utförandet är under all kritik. Man har helt enkelt inte fått till manus på ett vettigt sätt och filmen står bara och stampar på ett ställe. Klart att det händer saker och ting men det är av och till rörigt berättat och stundtals verkar det som att regissören inte vet vart han vill gå med sin story.

Lite skoj är det dock att se Clint Eastwoods dotter  Francesca Eastwood i en av huvudrollerna, att hon hoppar på det mesta kan vara förståeligt så här i början av en eventuell karriär. Det stora mysteriet är vad James Franco gör i denna soppa. Jag skulle verkligen vilja ha svar på denna gåta – det är ett mysterium jag funderar mer på än att jag för vilken gång i ordningen sett en skitfilm. Det hör inte till ovanligheterna.

Regi (eller vad det nu kan kallas):  Dan Bush

Betyg: 1/10

Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10

Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10