Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10

Snabba cash (2021 Sverige)

Tv-serien Snabba cash som finns på Netflix är inte en fortsättning eller remake på Lapidus böcker. Likheten med böckerna är att det rör folk som suktar efter stålar och vill komma uppåt på samhällsstegen. Egentligen skulle nog serien kunnat heta vad som helst men man har väl köpt namnet av Lapidus för att kunna sälja in serien hos tittarna.

Leya får chansen att kickstarta sin verksamhet då hon med vassa armbågar lyckas pitcha sin ide för den svinrike riskkapitalisten Tomas Storm. Kruxet är att hon snabbt behöver 3 miljoner annars blir det ingen affär. Banklån är inte att tänka på så hon vänder sig till sin kriminelle svåger Ravy för att låna stålarna. Detta sätter igång en händelsekedja som slutar med shootouts och massa annat elände för alla inblandade.

Detta var en engagerande kriminalserie som man sugs in i snabbt med en hel del bra skådisar speciellt Evin Ahmad som spelar Leya och Alexander Abdallah i rollen som hennes pojkvän. Den enda skådisen som känns lite malplacerad skulle väl vara Olle Sarri i rollen som den sliskige finansmannen Storm. Sarri är ingen dålig skådis men han känns fel i rollen och karaktären är lite väl ”over the top”.

Serien är i sina stunder redigt spännande och ett par tre gånger under titten satt jag och ojade mig i tv-soffan. Tacknämligt drar man inte ut på historien i onödan något som är alltför vanligt bland dagens serier. Sex avsnitt flöt på bra och som jag kände det fanns det ingen dötid.

Som brukligt har jag desto större problem med de kriminella rollfigurerna. Jag rör mig inte i dessa kretsar men anar att de är ganska representativa för dagens skurkar. De har fickorna fulla med stålar men trots detta går de runt i Adidas byxor och halvsunkiga hoodies. Högkvarteret består av en källarlokal med ett Playstation och en sliten soffa. I mina ögon är de en hög fjantar som gör sitt bästa för att vara tuffa men jag kan inte ta de på allvar. Rinkebysvenskan gör också sitt och förstärker deras desperation att vara ”tuffa” för hur ska man kunna ta en person på allvar som hasplar ur sig följande på låtsasbrytning ”jag ska knulla din mamma med en AK-4” ? De blir i mina ögon och framförallt öron mer komiska är farliga även om de i verkligheten är just det sistnämnda. Nämligen idioter med vapen.

Trots att jag har svårt att ta skurkarna på allvar är Snabba cash klart sevärd och det är en bra serie inom sin genre. Då det blev en succé måste man i vanlig ordning pressa fram en fortsättning. Synd för jag var klar med rollfigurerna efter det sista avsnittet.

Betyg: 7/10

Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Suburra (2017-2020 Italien)

Tv-serien Suburra är baserad på den italienska filmen med samma namn som kom 2015. Den filmen blev väl mottagen men en del tyckte att den berättade en historia som torde passa bättre som tv-serie.Turligt nog hörsammade Netflix detta och la upp stålar för en tv-serie som hör och häpna inte lades ned i förtid!

Serien startar med samma premiss som filmen. Det har beslutats om en utbyggnad av hamnen i Ostia och många skygga element vill vara med och dela på den kakan. Påvedömet, korrumperade politiker, maffian i Neapel, romska gangstrar m.fl. Den som försöker samordna det hela är en man som kallas för Samurai, Roms undre världs gråe eminens.

Serien följer främst fyra personer, Spadino i den romska maffian som är homosexuell vilket är ett stort NO NO inom denna kultur, han ska gifta sig med Angelica i ett arrangerat äktenskap för att stärka familjens makt. Gabriele är en ung polis som dras in i Samurais affärer, den rättrådige politikern Amedeo går samma väg och slutligen har vi Aureliano som är son till maffiabossen som styr över Ostia. Dessa personers vägar korsar och de ingår en allians för att försöka förbättra sin situation.

Precis som filmen var detta mycket bra. Drama, action och vid ett flertal tillfällen rejäl nagelbitarspänning. Skådisarna är överlag bra och man har hittat två rejäla badass tjejer i Carlotta Antonelli som spelar Spadinos fru samt Federica Sabatini i rollen som Aurelianos flickvän Nadia.

Efter att ha sett Suburra samt tv-serierna Gomorrah och Snabba cash är det en sak som slår mig. Varför envisas dessa människor med att syssla med kriminalitet? De glider runt i fula frisyrer (snaggad mohikan verkar vara i ropet) och träningskläder, har en usel inredningssmak (speciellt romernas högkvarter är en mardröm för ögat) och bor lite halvsunkigt. Det verkar liksom inte få någon utdelning av sitt jobb med livet som insats. Det borde löna sig bättre både ekonomiskt och för hälsan om man jobbade på ett lager.

Serien är bara tre säsonger och den håller hela vägen in i kaklet. Den har en alldeles lagom längd och går aldrig på tomgång. De sista två avsnitten var olidligt spännande och jag var tvungen att pausa för att traska runt i hemmet för att oja mig över hur det skulle gå innan jag fortsatte att titta (jag den tendensen när det blir för spännande). Till en början är det svårt att hålla koll på myllret av personer och hålla isär alla intriger men efter ett tag klarnar det och gillar man krimnaldrama är serien given.

Betyg: 9/10

Savage (2019 Nya Zeeland)

Filmen Savage gör tre nedslag den kriminelle Dannys liv. Barndomen där han hamnar på  anstalt efter att ha begått ett inbrott. På anstalten blir han kompis med Moses och de två beslutar sig för att rymma. Några år senare får vi återse de två vännerna som nu bildat ett gäng och börjar så smått etablera sig i den undre världen. Slutligen får vi möta Danny när han är kring 30. Han har nu börjat tänka över sina livsval och när han stöter på sin bror vill Danny göra ett försök att lämna gänget. Det beslutet kunde inte komma vid ett sämre tillfälle då Moses som är ledare utmanas av andra gängmedlemmar.

Savage bryter inte direkt någon ny mark det är gammal skåpmat som kan göras både bättre och sämre. Filmen duger, skådisarna funkar bra och storyn är alldeles lagom engagerande för att jag ska titta vidare. Mest intressant är väl att man får ta del av ett något sunkigare Nya Zeeland än vad man vanligtvis är van vid. Senaste gången jag gjorde besök på landets slagsida var nog Once were warriors (94) så det är ett tag sedan sist. Savage spelar inte i samma division som den filmen men gillar man genren så duger den.

Regi: Sam Kelly

Betyg: 5/10

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

Darkland (2017 Danmark)

Hjärtkirurgen Zaids middag avbryts av att hans mindre lyckade lillebror kommer på ett ovälkommet besök. Brodern har hamnat i trubbel och behöver låna 100 000 spänn. Det verkar inte vara första gången detta händer och Zaid känner med rätta att räcker nu och avvisar sin lillebror. Nästa dag nås Zaid av beskedet att hans bror mördats. Polisen är halvt om halvt intresserade av att lösa fallet då det rör sig om en uppgörelse i den kriminella världen. Zaid bestämmer sig då för att ta saken i egna händer.

Hämndfilmer har jag alltid haft en soft spot för och denna verkade vara intressant speciellt då danskarna brukar vara bra på att knåpa ihop kriminalare.Till en början är filmen bra men efter en stund stannar liksom handlingen upp. Zaid spanar och tränar upp sig inför en kommande konfrontation med broderns mördare och på den vägen rullar filmen på vad som känns som en oändlighet. När så finalen vankas går det undan och sedan är filmen slut.

Jag känner att man kunnat förvaltat historien bättre för i grunden är det en klassisk hämndrulle som borde kunna leverera. Speltiden på två timmar är alldeles för lång då filmens mittenparti mer eller mindre känns som en ursäkt att fylla ut filmtiden. Tråkigt blir det aldrig men storyn står och stampar och den där spänningen som ofta dyker upp i rullar av detta slag lyser med sin frånvaro.  En besvikelse som jag hade allt för höga förväntningar på.

 

Regi: Fenar Ahmad

Betyg: 4/10

Bully (2001 USA)

1993 mördades Bobby Kent av sina kompisar.Filmen Bully är Larry Clarks version om vad som hände. Om man nu ska tro denna film var Bobby ett as i människohamn. Han var en översittare vilket tog sig i uttryck att han förnedrade sin barndomsvän Marty, våldtog tjejer och var allmänt otrevlig. När Marty blir ihop med Lisa ser hon hur han behandlas av Bobby. Då Marty inte kan förmå sig att bryta kontakten börjar Lisa likt Lady McBeth hetsa vänner och bekanta att man borde ta och mörda Bobby.

Jag minns än när jag såg denna film för första gången. Det var en rejäl käftsmäll i tv-soffan. Jag begrep inte hur folk kunde vara så verklighetsfrämmande och korkade. Huvudpersonerna hör till medelklassen, har det relativt väl ställt och alla är kring 20 år. De verkar mest fördriva sina dagar med att ta droger och ha sex och ingen verkar göra något vettigt med sitt liv. När de diskuterar att mörda Bobby är det som att de inte inser vad de planerar det verkar mest vara en häftig och lite udda grej de tänker göra. Det är först efter mordet några av de inblandade inser vad de gjort.

Då det är den famöse Larry Clark som står för regin är det mycket droger, sex och en hel del våld. Det är iofs ok med tanke på den historia han skildrar men med sin regi ger han ett gubbsjukt intryck.  Det är en hel del onödiga kameraåkningar över de unga tjejernas bakdelar och skrev – lite väl voyeuristiskt om ni frågar mig.

Filmen är en BOATS och jag var tvungen att kolla upp hur mycket Clark ändrat och till min fasa insåg jag att det enda som ändrats är att skådisarna ser lite bildskönare ut än sina motsvarigheter IRL. De var med andra ord så här stolliga i verkligheten och Clark har i stort sett hållit sig till vad som kom fram under utredningen. Det enda som kan ifrågasättas är väl Bobby Kents karaktär då den i stort sett bygger på mördarnas vittnesmål. Skådisarna är mer eller mindre kända och gör ett bra jobb som vilsna ungdomar och Clark har återanvänt en del av skådisarna från sin tidigare film Kids.

Det är ingen trevlig film och jag får alltid lite ont i magen när jag ser den. Kanhända att man kan tycka att filmen är spekulativ men det kan verkligheten ibland vara. Rekommendabel men inte till fredagsmyset och de sista fem minuterna är magiska i sin misär.

Regi: Larry Clark

Betyg: 8/10

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

We own the night (2007 USA)

Det här kriminaldramat hade helt gått under radarn för mig trots bra skådisar som Robert Duvall, Eva Mendes, Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix. Filmen utspelar sig i New York under slutet av 80-talet där Bobby Green (Phoenix) är en framgångsrik föreståndare för en nattklubb. Chefen är ryss med skumma släktingar och när Bobbys bror och far som båda är poliser får i uppdrag att rensa upp i knarkträsket hamnar de två bröderna i kollisionskurs med varandra.

Till synes en klassisk historia som man sett många gånger förut men som jag tidigare sagt och säkerligen kommer säga igen ”en bra historia tåls att ses flera gånger”. Filmen funkar bra till viss mån och berättelsen tog ett par vändningar jag inte riktigt var beredd på, tilläggas bör att dessa vändningar var på både gott och ont.

Skådisarna är som sagt bra, Phoenix är mer nedtonad i sin roll som Bobby än jag väntat mig, han brukar ta roller som vanligtvis är lite mer expressiva. De övriga sköter sig fint och gör det de ska i sina roller. Man skulle kunna säga att filmen är i tre akter och trist nog brister det i den sista där filmen tar till en och annan i mina ögon onödig klyscha som gör att betyget faller. Kanske var det producenterna som klev in och körde över regissören Gray då man ville ha ett mer Hollywoodaktigt slut? Fram tills dess var filmen ett bra kriminaldrama värt en titt om man är på humör.

Regi: James Gray

Betyg: 5/10

The Rise of the footsoldier (Storbr 2007)

När skolan slutade fick jag en fin present av en av mina elever. Hon hade inhandlat tre filmer som hon själv gillade och trodde jag skulle uppskatta. Snällt och spännande. Dagens film är en av de tre.

The Rise of the footsoldier handlar om den för mig okände brittiske gangstern Carlton Leach. Han startade som fotbollshuligan på 80-talet och gick vidare från detta gebit till att bli en av Essex ledande kriminella. Filmen följer hans liv från A till Ö och påminner till viss del om Scorseses Good fellas. Båda filmerna följer en gangsters karriär och båda filmerna drivs handlingen framåt med hjälp av huvudpersonens berättarröst. De är även en ”rise and fall” historia då brott inte lönar sig (ekonomisk brottslighet undantagen från det påståendet).

Ett problem med filmer med berättarröster är att jag ibland tror att snacket är en sorts introduktion innan filmen kommer igång på riktigt. En bit in i The Rise of the footsoldier inser jag att Carlton inte kommer att tystna. Samma sak skedde i ovan nämnda Good fellas och även i Casino. Det är lite irriterande innan jag inser detta och kan jag slappna av. Berättarröster kan vara ett aber som kan ligga som en blöt filt över historien men i ovan nämnda filmer gör den inte detta. Den håller tittaren i handen och ledsagar mig i den kriminella världen. Värre är det med berättarröster som försöker vara djupsinniga och dravlar på om hur man känner sig. De kan lätt bli lite högtravande och stoppar upp handlingen.

Filmen i sig självt är kanske inte så märkvärdig då jag har sett liknande och bättre ett flertal gånger men jag är alltid sugen på en gangsterrulle och ”rise and fall” historier har något visst över sig som jag gillar. Jag var oförberedd på att filmen skulle vara såpass våldsam men å andra sidan har vi med britter att göra,  ett folk där smockan ständigt ligger i luften.

Det är inte de största skådisarna i huvudrollerna men Ricci Harnett, Craig Fairbrass och Terry Stone är stabila skådisar och gör vad de ska. Egentligen skulle jag nog hellre velat ha haft filmen som tv-serie då den ibland hastar på historien lite väl snabbt och jag känner att jag missar ett och annat. Å andra sidan har det kommit tre eller fyra uppföljare som kanske fyller ut en del luckor.

Hur som helst klart godkänd. Tack Jonna!

Regi: Julian Gilbey

Betyg: 6/10