Årets traditionella fredagsfemma handlar om den bästa skräckfilmsmusiken. Denna gång gick det ganska så snabbt för mig att knåpa ihop en lista.
5. Prince of darkness: Tung och ödesmättat musik med maffiga syntar av John Carpenter.
4. 28 days/weeks later. Ledmotivet höjer alltid pulsen för mig. En blandning av skräck och actionmusik av John Murphy.
3. The Thing. Morricone har knåpat ihop ett score som verkligen förmedlar ödsligheten och utsattheten av att vistas i Antarktis
2. The Shining. Tvi vale vilken otrevlig musik. Det är mycket ljud och skrammel och i ärlighetens namn är musiken ruggigare än filmen.
1 Halloween II Carpenter kniper första platsen med ett soundtrack som är alldeles fantastiskt. Andra filmen har ett lite fläskigare soundtrack än den första om ni nu undrar varför jag väljer denna.
Bubblare: The Exorcist, The Omen, Suspiria, Rosmarys baby, Zombi 2
Någon kanske undrar vart Friday the 13th och Jaws tog vägen? De filmerna har delvis bra soundtrack t.ex kill kill kill ma ma ma men men helhetsintrycket gör att de inte är listaktuella
Fiffis & Sofias listor hittar ni här och här.
I eftermiddag blir det farliga robotar på ett köpcenter.
9. Willy Wonka and the chocolate factory: Wilder är bättre än Depp som Wonka men det är nog det enda som är bättre i 70- tals versionen av Dahls bok vid en jämförelse.
1. Mannen på taket. Inte den bästa svenska film som gjorts men absolut en av de bättre. Härligt grådaskig 70 tals murrig med sköna frisyrer.
1. 
4. Vildmarksskräck: Naturen kan vara ett trevligt ställe för rekreation och filosofiska vandringar men när det skiter sig ute i det fria sker det ordentligt. Man är helt utelämnad, är på bortaplan och kan egentligen inte göra så mycket mer än att hoppas på det bästa. Värre är att den som jagar en är på hemmaplan och har alla fördelar. Nej naturen är bäst på tv. 
3. Farliga djur i vatten: Om nu skog och mark kan få en att känna sig utelämnad och hjälplös är det ingenting med att upptäcka att man delar böljan den blå med någon varelse som anser att man är mat. I vattnet har man definitivt ingenstans att ta vägen och man är i helt fel element. Det värsta är att man ofta inte har en susning om faran innan det är försent. 
2. Home invasion. Jag skrev tidigare ”borta bra men hemma bäst” men om otrevligheterna besöker en i hemmet, vart kan man då känna sig säker? Integritetskränkningen är så stor i denna genre att jag nästan inte klarar av att se dessa filmer. Delar av Haute tension gör sitt för höja ribban inom genren men filmen Inside är mästerverket som hör till värsta jag någonsin sett.
