La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

The Great Gatsby (2013 USA)

The-Great-Gatsby-posterEn halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Final Cut: Ladies and gentlemen (2012 Ungern)

tumblr_mrtlcoXyFF1qbhnrvo1_1280György Pálfi från Ungern – igen. Det är något som lockar när det rör denna regissör, vad vet jag inte riktigt men jag får hela tiden mersmak.

I dagens film har Pálfi valt att berätta en kärlekshistoria. Det är en ganska banal story. En man möter en kvinna, de blir kära och stöter på en hel del problem på vägen mot den gemensamma lyckan. Det som gör att filmen sticker ut är att regissören har valt att berätta sin historia med hjälp av klipp från hundratals andra filmer. Hela Final cut består följaktligen av klipp från hundratals olika filmer. Till en början känns det bara förvirrande och rörigt men efter en stund faller jag in i lunken och köper att rollfigurerna, om man nu kan benämna de som rollfigurer, hela tiden skiftar utseende. Egentligen är det fel att tala om rollfigurer det är mer rätt att benämna dessa som karaktärerna man respektive kvinna.

Storyn är inte så mycket att hänga i julgranen och av förståeliga skäl känns berättelsen fragmentarisk. Till en början satt jag mest och försökte spotta vilka filmer klippen var tagna ifrån men som jag tidigare nämnde vande jag mig och glömde snart bort bry att mig om de olika klippen. Filmen utvecklade sig till att bli mer av en känsla än en berättelse. Pálfi ska ha en eloge för sitt arbete då det måste ha gått åt hundratals timmar i klipprummet för att ro detta projekt i hamn. Nu är det väl som så att Final cut är mer av ett projekt där filmens form är viktigare än dess innehåll men den roade åtminstone för stunden.

Regi: György Pálfi

Betyg: 5/10

The Age of Adaline (2015 USA)

11181617_oriMin kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

BettyBlue_500Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

betty-blue-1986-

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

betty-blueTre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

18882686

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

maxresdefault

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Sommaren med Monika (1953 Sverige)

monikabSommaren med Monika eller Monika, the Story of a Bad Girl som filmen hette en tid i det sextörstande USA torde vara en av de mer kända svenska filmerna. Jag hade faktiskt inte sett filmen tidigare och tänkte att den skulle passa väl in så här i sommartider.

Harry och Monika är två förälskade ungdomar som inte är speciellt nöjda med sina liv. Harry får ständigt skäll av sina arbetskamrater och Monika antastas av sina manliga kollegor på grönsakslagret. Vidare är inte deras hemförhållanden speciellt bra. Monika sover i köket och Harry bor tillsammans med sin far som har problem med magen (Ingmar Bergman?). Det är då kanske inte så konstigt att paret bestämmer sig för att att rymma från den gråa vardagen. Påhejad av Monika tar Harry sin fars båt och de åker ut i skärgården där de tillbringar en sommar fylld av erotik (I verkligheten var det filmens regissör Ingmar Bergman som blev tillfredsställd där ute i skärgården av Harriet Andersson som spelar Monika. Att hon var förlovad med Per Oscarsson och att Bergman var gift verkade inte spela inte så stor roll för de två.  Den historien skulle kunna bli ett riktigt snaskigt BOATS-drama om nu någon skulle besluta sig för en filmatisering) och svensk naturromantik. Monika blir gravid och då hösten närmar sig beslutar sig paret att återvända till Stockholm och en vardag som kommer att pröva deras förhållande.600full-summer-with-monika-poster

Ok detta var kanske ”da shit” när filmen kom 1953 mycket beroende på att Harriet Andersson är helt näck i några få sekunder men idag är det en ganska ordinär historia om vilsna ungdomar som tar sig vatten över huvudet. Inga större fel på storyn men den lider av stelt och onaturligt skådespeleri och alla agerar som att de stod på en teaterscen. Bergman och hans fotograf Fischer jobbar med ljus och mörker och får till ett par riktigt snygga scener. Andra scener är inte lika snygga och en del montage är så amatörmässigt gjorda att de lockar åtminstone mig till skratt. Bergman känns inte riktigt helgjuten som regissör än. Skådisarna gör det de ska i äkta svensk teatertradition men jag har som sagt lite svårt ta de på allvar och kärlekshistorien känns konstlad. Lars Ekborg som spelar Harry är stel som en pinne och rollfiguren Monika verkar lida av någon psykisk sjukdom med sina humörsvängningar. Sigge Fürst dyker dock upp som grinig lagerarbetare och det höjer alltid trevnaden.

Sommaren med Monika är inte en omistlig film men jag är glad av att jag bockat av den. Någon omtitt lär det nog däremot inte bli av det räcker med en gång.

The Myth of the american sleepover (2010 USA)

mythoftheamericansleepover-posterTydligen hör det till traditionen att man har fester och sover över hos varandra under sommarlovets sista helg, åtminstone i Detroitområdet. Om detta nu stämmer eller inte vet jag inte men det är i alla fall vad man gör i dagens film. Vi får följa en handfull ungdomar som under denna natt söker kärleken. I en del fall hittar man den, en och annan förlorar den och några inser att det är en dröm de jagat.

Det här var en gullig film, en film som gjorde mig glad, en film som visar att folk i grund och botten är ganska trevliga varelser även om vi klantar till det för oss själva och varandra ibland. Då det är en s.k indiefilm är det massa skådisar jag aldrig sett men de har en närvaro i scenerna som gör att jag stundtals glömmer bort att det är en spelfilm jag tittar på och inte en dokumentär. Jag gillade huvudpersonerna och satt och hoppades att det skulle gå dem väl i jakten på kärleken. Ett extra plus var att det var s.k ”vanligt folk” och jag slapp de där svårmodiga prettokidsen som bara lyssnar på The Smiths. Den sortens tonåringar har en tendens att dyka upp allt för ofta när ungdomar ska skildras i amerikanska filmer. Filmen bjuder inte på några större otrevligheter (bara lite pinsamheter). Det är helt enkelt bara en sensommarkväll i Detroit som skildras där folk har det ganska trevligt och jag sitter och myser med. Då det är en indiefilm är den naturligtvis fullproppad med bra musik av band jag aldrig hört talas om.

Filmens regissör är numera inte okänd då det är han som ligger bakom den ruggiga It follows. I.o.m The Myth of the american sleepover visar David Robert Mitchell att han behärskar både mys och rys.

Regi: David Robert Mitchell

Betyg: 8/10

Brigadoon (1954 USA)

brigadoon-wallpaper_289751_37393Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

The Last five years (2014 USA)

1.171988Filmen börjar med slutet där Anna Kendricks rollfigur sjunger Still Hurting så tankarna på att The Last five years är en tjolahopp historia kan man lägga åt sidan på direkten. Filmen handlar kort och gott om paret Cathy och Jamies förhållande. När de träffas är de båda kämpande konstnärer. Han författare, hon skådespelare. De är kära och lyckliga tillsammans men när han slår igenom känner sig Cathy förminskad i skuggan av sin man. Jamie försöker stötta Cathy men fasaden börjar att spricka.

Det här var en lite ovanlig musikal (kommer till det senare) där all tyngd ligger på de två huvudrollsinnehavarna, resten av ensemblen består nästan bara av statister. Filmen innehåller få repliker då handlingen förs fram av parets sånger. Anna Kendrick är helt fantastisk, hon har både karisma och röst att bära upp en film av detta slag. Värre är det med Jeremy Jordan som spelar Jamie. Skådisen är inte dålig men när han ställs mot Kendrick känns han mest som en välsjungande Ken (här menar jag dockan och inte rapparen).

Musiken är enkel det är inga stora orkesterarrangemang utan lite mer avskalat och passar väl in i filmens känsla. Till skillnad mot den musikal som hade premiär förra veckan så består The Last five years av relativt starka melodier där ett par/tre är otroligt bra och sätter sig på direkten.

The Last five years är ingen visuellt storslagen musikal. Det är inga scener med dansande människor och sprutande fontäner. Det är Kendrick och Jordan som genom sina sånger driver historien framåt och bakåt. Filmen är nämligen lite speciellt uppbyggd. Cathys sånger rör sig hela tiden bakåt i historien och Jamies framåt. Hennes sånger går från moll till dur och hans tvärtom. Till en början är Cathys ljussättning grå och blek för att ju längre berättelsen fortskrider bli allt mer ljus. Jamie får till en början sjunga sådanadära sånger där kameran snurrar 360 grader kring skådisen som visar alla lagningarna i käften då han är såååååå lycklig till att bli allt mörkare i ljussättningen. I den sista sången möts de i en duett där Cathy sjunger om lyckan av att hon hittat sitt livs kärlek samtidigt som Jamie sjunger om äktenskapets upplösning. Där och då skapas ren och skär filmmagi, kanske inte som upplösningen i den där paraplyfilmen men inte långt ifrån.

Sofias val för dagen har jag inte sett men tror att den också handlar om kämpande konstnärer.

Regi: Richard LaGravenese

Betyg: 8/10

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Flickorna i Rochefort (1967 Frankrike)

LesDemoisellesdeRochefort_zpsa0a27b53I den franska staden Rochefort trånar folk efter kärleken i alla dess former. Simon Dame saknar sin förlorade ungdomskärlek som dumpade honom pga hans efternamn. Soldaten Max söker efter sin drömkvinna. Kompositören Andy Miller leter efter en kvinna som han stötte ihop med på gatan. Innehavaren av stadens café ångrar bittert att hon dumpade sin ungdomskärlek och hennes två döttrar Delphine och Solange har tröttnat på karlarna i staden och planerar att söka lyckan i Paris. Låter det rörigt? Lugn allt reder sig till det bästa.

Ibland kan man tycka att omslaget till en film far med en och annan lögn t.ex ”årets bästa film”, ”etta på biotoppen”  etc Flickorna i Rochefort ljuger dock inte. På omslaget står det kort och gott ”The are singing and dancing in the streets” och det är precis vad folk gör i den här filmen. Under två timmar får man som tittare sin beskärda del av av kärlek, sång och dans. Jag kan ana att många tycker detta är en film där man kanske går lite till överdrift. Alla filmens karaktärer är mer eller mindre bekymmersfria och tar livet med en klackspark trots alla kärleksproblem. Miljöer och kläder lyser i regnbågens alla färger och i bara farten kastar regissören in ett styckmord men folk är lika glada för det.

the-young-girls-of-rochefort

Flickorna i Rochefort är en film som gör mig glad ja nästan euforisk. Folk är trevliga, (t.om styckmördaren är lite småputtrigt mysig) charmiga, chicka och snygga. Musiken av Michel Legrand är småjazzig, medryckande och håller genomgående hög klass. Catherine Deneuve och Françoise Dorléac som spelar systrarna Garnier (de var även systrar på riktigt) är otroligt charmiga man blir nästan lite småkär i dem.Det enda jag hade lite svårt för i filmen var att Gene Kelly som spelar kompositören Miller är dubbad så man får tyvärr inte njuta av Kellys fina röst. Som en liten bonus har regissören Demy även vävt in trådar från andra filmer han tidigare gjort, både staden Cherbourg och danserskan Lola nämns vid ett par tillfällen.

03A_Rochefort

Då jag inte kan franska får jag förlita mig till den svenska textningen och den verkar vara lite märklig vid ett och annat tillfälle men det är smällar man får ta i en film som är en fest för både öga och öra. Tyvärr gjorde sig verkligheten påmind och detta är Françoise Dorléac näst sista film då hon omkom i en bilolycka blott 25 år gammal men i staden Rochefort är hon fortfarande evigt ung och bekymmersfri.

Regi: Jacques Demy

Betyg:9/10

Pompeii (2014 Kanada)

pompeii-posterAv och till blir jag lite sorgsen till sinnes när jag ser en film. Det sker oftast när man märker att möjligheterna till en höjdarrulle finns men att någon har schabblat bort chansen till fullträff någonstans på vägen trots att man hade öppet mål redan från start. Pompeii är en sådan film och fyra personer bär på en kollektiv skuld till min sorg.

Det som talar för filmen är 100 miljoner dollar i budget samt en simpel historia som i rätta händer kan fånga publiken. Här rör det sig om Titanickonceptet än en gång men man har bytt ut en sjunkande båt mot en mullrande vulkan. Man har kanske inte världens bästa skådisar men de är åtminstone intressanta, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Emily Browning, Kiefer Sutherland och Erik Haag (förlåt Kit, Jon, Snow, Harington).

Det som talar mot filmen vid en första anblick är nog bara dess regissör, Paul. W.S Anderson vars filmer bara blir sämre och sämre. De största skurkarna i dramat är dock filmen tre manusförfattare som kokat ihop en dialog och ett manus som ingen regissör i världen kan göra något vettigt av.

Storyn är enkel: Slaven och gladiatorn Milo skeppas till den romerska staden Pompeji för att kämpa i stadens gladiatorspel. På vägen till Pompeji hjälper han till med att avliva en skadad häst. Ägarinnan till hästen en ung adelsdam, Cassia, blir så imponerad över den skäggige gladiatorns hästavlivningshandlag att hon blir blixtförälskad. Cassia har varit i Rom men lämnat staden hastigt för att fly från en besatt friare med psykopatiska drag. Friaren som spelas av Kiefer Sutherland i illasittande romarrustning följer efter Cassia till Pompeii och ett triangeldrama uppstår med en mullrande vulkan i bakgrunden.

Klichéer en masse och en infantil dialog som får mig att snyfta av skam tillsammans med CGI-effekter som är hellre än bra gör detta till en mycket dyr skitfilm. Värre är det nog för skådisarna som säkerligen kom till vissa insikter under och efter filminspelningen. Kit Harrington att han troligen hade få konkurrenter alternativ otrolig tur när han knep rollen som Jon Snow. Carrie-Anne Moss satt troligen sena kvällar i sin trailer och undrade över vart den spirande skådespelarkarriären tog vägen efter Matrix.  Värst blir det nog för Emily Browning när hon ser det färdiga resultatet och förstår att tillsammans med Sucker punch har denna film effektivt dödat alla chanser till en framtida filmkarriär.  Men mest olycklig är jag över att man inte lade 100 miljoner dollar på något vettigare.

Regi: Paul W.S Anderson

Betyg: 2/10

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

les-parapluies-de-cherbourg-jacques-demyGuy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.