About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Annonser

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Dracula (1992 USA)

Dracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Me before you (2016 Storbr)

Under titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The Lure (2015 Polen)

Två sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

La la land (2016 USA)

För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

The Great Gatsby (2013 USA)

En halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Final Cut: Ladies and gentlemen (2012 Ungern)

György Pálfi från Ungern – igen. Det är något som lockar när det rör denna regissör, vad vet jag inte riktigt men jag får hela tiden mersmak.

I dagens film har Pálfi valt att berätta en kärlekshistoria. Det är en ganska banal story. En man möter en kvinna, de blir kära och stöter på en hel del problem på vägen mot den gemensamma lyckan. Det som gör att filmen sticker ut är att regissören har valt att berätta sin historia med hjälp av klipp från hundratals andra filmer. Hela Final cut består följaktligen av klipp från hundratals olika filmer. Till en början känns det bara förvirrande och rörigt men efter en stund faller jag in i lunken och köper att rollfigurerna, om man nu kan benämna de som rollfigurer, hela tiden skiftar utseende. Egentligen är det fel att tala om rollfigurer det är mer rätt att benämna dessa som karaktärerna man respektive kvinna.

Storyn är inte så mycket att hänga i julgranen och av förståeliga skäl känns berättelsen fragmentarisk. Till en början satt jag mest och försökte spotta vilka filmer klippen var tagna ifrån men som jag tidigare nämnde vande jag mig och glömde snart bort bry att mig om de olika klippen. Filmen utvecklade sig till att bli mer av en känsla än en berättelse. Pálfi ska ha en eloge för sitt arbete då det måste ha gått åt hundratals timmar i klipprummet för att ro detta projekt i hamn. Nu är det väl som så att Final cut är mer av ett projekt där filmens form är viktigare än dess innehåll men den roade åtminstone för stunden.

Regi: György Pálfi

Betyg: 5/10

The Age of Adaline (2015 USA)

Min kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

Tre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10