Ghosted (2023 USA)

Chris Evans och Ana de Armas möts igen i en actionfilm senast var det i The Grey man, en film jag vart väldigt förtjust i. Det är dock en skillnad mellan de två filmerna som gör att där den ena rullen lyckas bra suger den andra rejält. Ghosted är nämligen en romantisk actionkomedi och till skillnad mot denna rulles skapare finner jag det inte det minsta roligt när folk kärleksgnabbas samtidigt som kulorna viner kring öronen på dem. Var inte detta grepp ganska så uttjatat redan i slutet av 80-talet?

Hur som haver går handlingen ut på att Evans spelar stalkern bonden Cole Turner som en dag stöter ihop med Sadie. De två klickar direkt och hamnar i säng redan första kvällen. När Saide inte svarar på Coles sms och han upptäcker att hon är i London åker han dit för att överraska henne. Väl i London hamnar Cole direkt i hetluften då Sadie visar sig vara en CIA agent som är en vapenhandlare på spåren.

Som skrivet, gammal skåpmat som inte funkar alls för mig. Skådisarna är väl ok men rollfigurerna de spelar är ganska så irriterande. Evans har som sagt ett välutvecklat stalker beteende och Armas övertygar mig inte ett dyft i rollen som hemlig agent något som hon däremot gjorde i både The Grey man och No time to die. När man blandar dessa tre genrebeteckningar drar de gemensamt ned varandra i skiten. Resultatet blir en sunkig romans som inte känns äkta, filmen är inte ett dyft spännande och sockrad med skämt som har körts tusen gånger tidigare i liknande filmer. Ordet jag söker är nog en enda soppa. Enda ljusglimtarna är en bussjakt samt Tate Donovan som spelar Coles pappa, Jag hade hellre sett en film om hans liv på bondgården.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 2/10

Moulin Rouge! (2001 Australien)

Jag har inte sett om Moulin Rouge! sedan jag såg den på bio 2001. DÅ var det en härligt uppsluppen film fylld med sprakande färger i ett fartfyllt tempo. Den kändes unik och nyskapande. Vad tycker nu en 20 år äldre Filmitch om filmen?

Storyn går i korthet ut på att författaren Christian i sekelskiftets Paris återberättar sin kärlekshistoria med kurtisanen och dansösen Satine som jobbar på Moulin rouge. När Christian ska sätta upp en pjäs på stället träffar han Satine och blir blixtförälskad. Han har dock konkurrens av The Duke of Monroth som har gott om stålar och pressar etablissemangets ägare samt Satine för att få henne i säng. Resten av filmen går mer eller mindre ut på att Christian och Satine försöker hålla sin kärlekshistoria hemlig för The Duke som blir allt enträgnare i sina närmanden.

Redan efter en kvart börjar jag undra över vad jag var för sorts person som gillade detta sammelsurium av jag vet inte vad. Folk spelar över å det grövsta, McGregor som spelar Christian ger mest ett intryck av att vara en yster hundvalp. Nicole Kidman är så sval i sitt skådespeleri att jag undrar om valium ingick i hennes diet och resten av ensemblen skriker och rullar med ögonen om vartannat. Klippningen är stundtals hysterisk och ger mig huvudvärk. Jag minns att jag gillade att man vävde in en hel del kända låtar i filmen men nu känns det bara ansträngt. Kort och gott är Moulin Rouge! är en väldigt skrikig och ansträngande film på alla plan. Det som förundrar mig mest är att min smak ändrats såpass mycket.

Det finns dock ett och annat som fortfarande har mitt gillande. Scenografin är överdådig och en fest för ögat. Filmen är härligt färgglad på ett vis som tyvärr hör till ovanligheterna idag. Jag måste också ge regissören Luhrmann credd för att han trott på sin ide och baxat igenom den från ax till limpa. Även om jag numera inte är värst förtjust i resultatet måste jag dock ge en eloge till någon som kör sin vision ända in i kaklet.

Sofia har kollat in en av mina favoritfilmer på senare år hoppas hon är lika förtjust i den som jag.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 3/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

Por Un Puñado De Besos (2014 Spanien)

Sol har det inte lätt. Efter en svår depression orsakad av att hennes pojkvän dumpade henne samt smittade Sol med HIV har hon hållt sig undan det sociala livet. För att åtminstone komma lite på rätt köl sätter hon in en kontaktannons i hopp om att träffa en kille som bär på samma sjukdom. Sol får jackpot redan på sin första träff där hon möter webbdesignern Dani. Han är trevlig och ser riktigt bra ut och de två blir kära vid första ögonkastet, det Sol inte vet är att Dani seglar under falskt flagg och har helt andra intentioner – åtminstone till en början för vem kan motstå Sol då hon spelas av Ana de Armas?

Vi kan väl börja med vad som är bra med Por Un Puñado De Besos (ung. För en handfull kyssar). Det är trist nog inte så värst mycket nämligen förtexterna som var fantasifulla och fick mig till en början på rätt humör. Även Armas är bra även om hon får kämpa med en dialog som stundtals är så högtravande att jag storknar t.ex:

”Du är ju alldeles blöt!

-”Jag ville springa i regnet för att känna att jag lever

Kanske möjligtvis beror den styltiga dialogen på dålig översättning men då liknande trams dyker upp ett flertal gånger under filmens gång fäller jag hellre än friar. Stundtals är det faktiskt så illa att jag till slut sitter och spänner mig innan någon öppnar käften för man vet inte riktigt vad som ska trilla ut ur skådisarnas munnar.

Filmen har också sin beskärda del av något man skulle kunna kalla för småmärkliga scener som t.ex ”hoppa i sängen av glädje” (vem fan gör det om man inte är med i Konungens återkomst?), eller jubelrop av en icke existerande folkmassa när Sol och Dani kysser varandra blir detta en film som av och till besöker kalkonernas förlovande land. Än värre är att Armas och Martiño Rivas (Dani) har noll kemi. MEN det går inte att komma ifrån att Armas är oerhört charmig i rollen som den något impulsiva och naiva Sol samt att filmen har en del fina scener där det faktiskt blev lite smådammigt i rummet men så är jag också svag för romantiska filmer.

Märkligheterna fortsätt även under eftertexterna. Filmen handlar som sagt om HIV men i eftertexterna väljer filmmakarna att göra reklam över att man ska donera pengar till diabetesforskning.  Inget fel i det men det kändes aningens malplacerat.

Regi: David Menkes

Betyg: 5/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10