Dracula (1992 USA)

Dracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Annonser

Me before you (2016 Storbr)

Under titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The Lure (2015 Polen)

Två sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

La la land (2016 USA)

För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

The Great Gatsby (2013 USA)

En halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Final Cut: Ladies and gentlemen (2012 Ungern)

György Pálfi från Ungern – igen. Det är något som lockar när det rör denna regissör, vad vet jag inte riktigt men jag får hela tiden mersmak.

I dagens film har Pálfi valt att berätta en kärlekshistoria. Det är en ganska banal story. En man möter en kvinna, de blir kära och stöter på en hel del problem på vägen mot den gemensamma lyckan. Det som gör att filmen sticker ut är att regissören har valt att berätta sin historia med hjälp av klipp från hundratals andra filmer. Hela Final cut består följaktligen av klipp från hundratals olika filmer. Till en början känns det bara förvirrande och rörigt men efter en stund faller jag in i lunken och köper att rollfigurerna, om man nu kan benämna de som rollfigurer, hela tiden skiftar utseende. Egentligen är det fel att tala om rollfigurer det är mer rätt att benämna dessa som karaktärerna man respektive kvinna.

Storyn är inte så mycket att hänga i julgranen och av förståeliga skäl känns berättelsen fragmentarisk. Till en början satt jag mest och försökte spotta vilka filmer klippen var tagna ifrån men som jag tidigare nämnde vande jag mig och glömde snart bort bry att mig om de olika klippen. Filmen utvecklade sig till att bli mer av en känsla än en berättelse. Pálfi ska ha en eloge för sitt arbete då det måste ha gått åt hundratals timmar i klipprummet för att ro detta projekt i hamn. Nu är det väl som så att Final cut är mer av ett projekt där filmens form är viktigare än dess innehåll men den roade åtminstone för stunden.

Regi: György Pálfi

Betyg: 5/10

The Age of Adaline (2015 USA)

Min kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

Tre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Sommaren med Monika (1953 Sverige)

Sommaren med Monika eller Monika, the Story of a Bad Girl som filmen hette en tid i det sextörstande USA torde vara en av de mer kända svenska filmerna. Jag hade faktiskt inte sett filmen tidigare och tänkte att den skulle passa väl in så här i sommartider.

Harry och Monika är två förälskade ungdomar som inte är speciellt nöjda med sina liv. Harry får ständigt skäll av sina arbetskamrater och Monika antastas av sina manliga kollegor på grönsakslagret. Vidare är inte deras hemförhållanden speciellt bra. Monika sover i köket och Harry bor tillsammans med sin far som har problem med magen (Ingmar Bergman?). Det är då kanske inte så konstigt att paret bestämmer sig för att att rymma från den gråa vardagen. Påhejad av Monika tar Harry sin fars båt och de åker ut i skärgården där de tillbringar en sommar fylld av erotik (I verkligheten var det filmens regissör Ingmar Bergman som blev tillfredsställd där ute i skärgården av Harriet Andersson som spelar Monika. Att hon var förlovad med Per Oscarsson och att Bergman var gift verkade inte spela inte så stor roll för de två.  Den historien skulle kunna bli ett riktigt snaskigt BOATS-drama om nu någon skulle besluta sig för en filmatisering) och svensk naturromantik. Monika blir gravid och då hösten närmar sig beslutar sig paret att återvända till Stockholm och en vardag som kommer att pröva deras förhållande.

Ok detta var kanske ”da shit” när filmen kom 1953 mycket beroende på att Harriet Andersson är helt näck i några få sekunder men idag är det en ganska ordinär historia om vilsna ungdomar som tar sig vatten över huvudet. Inga större fel på storyn men den lider av stelt och onaturligt skådespeleri och alla agerar som att de stod på en teaterscen. Bergman och hans fotograf Fischer jobbar med ljus och mörker och får till ett par riktigt snygga scener. Andra scener är inte lika snygga och en del montage är så amatörmässigt gjorda att de lockar åtminstone mig till skratt. Bergman känns inte riktigt helgjuten som regissör än. Skådisarna gör det de ska i äkta svensk teatertradition men jag har som sagt lite svårt ta de på allvar och kärlekshistorien känns konstlad. Lars Ekborg som spelar Harry är stel som en pinne och rollfiguren Monika verkar lida av någon psykisk sjukdom med sina humörsvängningar. Sigge Fürst dyker dock upp som grinig lagerarbetare och det höjer alltid trevnaden.

Sommaren med Monika är inte en omistlig film men jag är glad av att jag bockat av den. Någon omtitt lär det nog däremot inte bli av det räcker med en gång.

The Myth of the american sleepover (2010 USA)

Tydligen hör det till traditionen att man har fester och sover över hos varandra under sommarlovets sista helg, åtminstone i Detroitområdet. Om detta nu stämmer eller inte vet jag inte men det är i alla fall vad man gör i dagens film. Vi får följa en handfull ungdomar som under denna natt söker kärleken. I en del fall hittar man den, en och annan förlorar den och några inser att det är en dröm de jagat.

Det här var en gullig film, en film som gjorde mig glad, en film som visar att folk i grund och botten är ganska trevliga varelser även om vi klantar till det för oss själva och varandra ibland. Då det är en s.k indiefilm är det massa skådisar jag aldrig sett men de har en närvaro i scenerna som gör att jag stundtals glömmer bort att det är en spelfilm jag tittar på och inte en dokumentär. Jag gillade huvudpersonerna och satt och hoppades att det skulle gå dem väl i jakten på kärleken. Ett extra plus var att det var s.k ”vanligt folk” och jag slapp de där svårmodiga prettokidsen som bara lyssnar på The Smiths. Den sortens tonåringar har en tendens att dyka upp allt för ofta när ungdomar ska skildras i amerikanska filmer. Filmen bjuder inte på några större otrevligheter (bara lite pinsamheter). Det är helt enkelt bara en sensommarkväll i Detroit som skildras där folk har det ganska trevligt och jag sitter och myser med. Då det är en indiefilm är den naturligtvis fullproppad med bra musik av band jag aldrig hört talas om.

Filmens regissör är numera inte okänd då det är han som ligger bakom den ruggiga It follows. I.o.m The Myth of the american sleepover visar David Robert Mitchell att han behärskar både mys och rys.

Regi: David Robert Mitchell

Betyg: 8/10

Brigadoon (1954 USA)

Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Oklahoma! (1955 USA)

Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

The Last five years (2014 USA)

Filmen börjar med slutet där Anna Kendricks rollfigur sjunger Still Hurting så tankarna på att The Last five years är en tjolahopp historia kan man lägga åt sidan på direkten. Filmen handlar kort och gott om paret Cathy och Jamies förhållande. När de träffas är de båda kämpande konstnärer. Han författare, hon skådespelare. De är kära och lyckliga tillsammans men när han slår igenom känner sig Cathy förminskad i skuggan av sin man. Jamie försöker stötta Cathy men fasaden börjar att spricka.

Det här var en lite ovanlig musikal (kommer till det senare) där all tyngd ligger på de två huvudrollsinnehavarna, resten av ensemblen består nästan bara av statister. Filmen innehåller få repliker då handlingen förs fram av parets sånger. Anna Kendrick är helt fantastisk, hon har både karisma och röst att bära upp en film av detta slag. Värre är det med Jeremy Jordan som spelar Jamie. Skådisen är inte dålig men när han ställs mot Kendrick känns han mest som en välsjungande Ken (här menar jag dockan och inte rapparen).

Musiken är enkel det är inga stora orkesterarrangemang utan lite mer avskalat och passar väl in i filmens känsla. Till skillnad mot den musikal som hade premiär förra veckan så består The Last five years av relativt starka melodier där ett par/tre är otroligt bra och sätter sig på direkten.

The Last five years är ingen visuellt storslagen musikal. Det är inga scener med dansande människor och sprutande fontäner. Det är Kendrick och Jordan som genom sina sånger driver historien framåt och bakåt. Filmen är nämligen lite speciellt uppbyggd. Cathys sånger rör sig hela tiden bakåt i historien och Jamies framåt. Hennes sånger går från moll till dur och hans tvärtom. Till en början är Cathys ljussättning grå och blek för att ju längre berättelsen fortskrider bli allt mer ljus. Jamie får till en början sjunga sådanadära sånger där kameran snurrar 360 grader kring skådisen som visar alla lagningarna i käften då han är såååååå lycklig till att bli allt mörkare i ljussättningen. I den sista sången möts de i en duett där Cathy sjunger om lyckan av att hon hittat sitt livs kärlek samtidigt som Jamie sjunger om äktenskapets upplösning. Där och då skapas ren och skär filmmagi, kanske inte som upplösningen i den där paraplyfilmen men inte långt ifrån.

Sofias val för dagen har jag inte sett men tror att den också handlar om kämpande konstnärer.

Regi: Richard LaGravenese

Betyg: 8/10