Once and future: Kieron Gillen/ Dan Mora

Det var ett tag sedan jag skrev om serier här på bloggen men kände att jag ville göra reklam för något annat än superhjältar för en gångs skull. Dagens serie är den fem album eller om man föredrar lösnummer 30 delar långa serien om Kung Arthurs återkomst.

En och annan van serieläsare kanske kommer ihåg serien Camelot 3000 som hade samma pitch men det är enda likheten då Once and future har en helt annan inriktning.

Serien startar med att Duncan kontaktas av sin farmor Bridgette som han växt upp hos. I tron om att det rör sig om något gnabb på ålderdomshemmet ( Bridgette är en ganska så besvärlig vårdtagare) åker Duncan dit. För att göra en lång inledning lite kortare: Bridgette är en monsterjägare vars uppgift är att hålla monster och annat oknytt borta från vår värld men då ett gäng nynazister har väckt upp Kung Arthur som är allt annat än den hjältekung man skulle kunna tro börjar barriären mellan vår och myternas värld luckras upp.

Detta var en riktig berg o dalbana till serie. Innan den är klar har i stort sett hela runda bordet gjort entré tillsammans med älvor, jättar, The Green knight, Beowulf samt en tur till T.S Elliots The Waste land och en hel del annat. Jag gillar även greppet att personerna i serien kan bli en av de mytologiska karaktärerna om man agerar som dessa. Duncan blir rejält irriterad på sin farmor när han inser att hon sett till att han fått en ganska så trist barndom samt även tydligen saboterat hans försök till förhållande i hopp om att Duncan ska vara oskuld. Anledningen till detta är att han ska kunna ikläda sig rollen som Parsifal och hitta den heliga graal innan Kung Arthur lägger sin beniga fingrar på artefakten.

Det är rörigt och stundtals förvirrande men samtidigt fantasiväckande, av och till roligt och ibland lite spännande. Gillar man Arthursagan och är lite av en anglofil bör serien falla en läppen. Teckningarna av Dan Mora är helt ok, ingen favorit, men absolut inte störande. En stor fördel är att Mora har tecknat hela serien och man slipper det allt för oftast störande momentet med gästtecknare.

 

Jason Aaron: The Punisher

Ennis slutade efter ca 100 nummer av The Punisher men ganska snabbt plockade Jason Aaron upp serien och fick till ett avslut på Ennis berättelse. Till en början var jag tveksam då det inte var Ennis bakom pennan men då Steve Dillon tecknade gav jag serien en chans något jag inte ångrar då Aaron berättelse på 22 nummer är makalöst bra.

Trots att han nu passerat 60 års strecket fortsätter Castle sitt värv. Han lider av diverse krämpor men biter ihop. En livvakt till en av maffiabossarna genomför en kupp och utplånar i ett slag all konkurrens i NYC. Livvakten är den inte helt obekante Wilson Fisk (Kingpin). Fisk blir nu prio nummer ett för Castle och berättelsen skildrar de två männens kamp. Det är ingen jämn kamp då Kingpin är en formidabel motståndare. Det är en människa som saknar moral och är villig att offra allt för att befästa sin makt. Bit för bit plockar han isär det lilla liv Castle har och lagom till seriens final har The Punishers få allierade eliminerats och han jagas av både polis och den undre världen. Värre är att Kingpin med hjälp av Bullseye väcker minnen hos Castle som gör att han börjar tvivla på sig själv.

Aarons serie är än mörkare än Ennis berättelser. Fisk är ett monster i människohamn och hör lätt till en av de mest ondskefulla typer jag stött på i fiktionens värld. Jag är uppriktigt glad att allt inte skildras i bild, en del saker Fisk gör sitter kvar i sinnet långt efter att jag läst klart serien. Stundtals undrar jag vad som rör sig i författarens huvud.

I serien görs även en s.k retcon. Detta är vanligt i serievärlden och betyder att man skriver om en persons bakgrundshistoria. Det brukar ofta bli misslyckat och görs ofta för en chockeffekt men ibland går det vägen, speciellt Alan Moores retcon  av Swamp thing är en av de mest lyckade. Aarons retcon är iofs inte så stor men vi får nu veta vad som utspelades i parken den dagen Castles familj utplånades. Avslöjandet gör att The Punisher och hans drivkraft kommer i en helt annan dager.

En stor fördel är att serien har en och samma tecknare, Steve Dillon. Tyvärr skulle detta bli ett av hans sista arbeten då han dog alldeles för ung. Dillon är mycket bra på att skildra actionbetonade händelser och fighterna mellan Kingpin, hans underhuggare och The Punisher är otroligt bra tecknade.

Detta projekt går ut med flaggan i topp och serien rekommenderas verkligen. Ennis och Aarons Punisher svit hör till de serier jag läst om flest gånger.

Kanske man undrar hur The Punisher står sig på film? Tyvärr inte värst bra om man jämför med serien. Mycket beror på att man har svårt att inte låta bli till att modellera om Castle till en hjälte något han inte är. Jag begriper dock att om man hade gått helt på hur karaktären är i tidningarna hade folk troligen uteblivit från biograferna. Den mest lyckade adaptionen är en kortfilm med Thomas Jayne som repriserar sin roll som Castle. Här sätter man karaktären och får med svärtan.

Garth Ennis: The Punisher

När Marvel rebootade The Punisher valde Ennis att göra två förändringar i serien. I den ”nya” serien förkommer det inga superhjältar eller skurkar och Frank Castle är i sin riktiga ålder. I seriernas värld är det brukligt att man inte tar fasta på reell tid, åren går men tiden står stilla i serievärlden. Det är därför som Spiderman fortfarande är kring 25 år och Batman lever och har hälsan. I denna version av The Punisher närmar sig Castle 60 och börjar känna av sin ålder. Han är fortfarande vid god vigör men åren börjar ta ut ut sin rätt.

Det är en sammanhängande historia  Ennis berättar. Det blev ett 70 tal nummer som delas upp i ett tiotal mindre historier men allt hänger samman och personer som är med i tidigare nummer dyker upp senare i historien.

Det är våldsamt, mörkt och hårdkokt. Vi får en inblick i Castle tankevärld då en stor del av texten består av Castles inre monolog.  Punishers främsta drivkraft är här inte att rädda eller hämnas oskyldiga människor som utsatts för brott utan att straffa de skyldiga. Ett par tre gånger under seriens gång vacklar Castle i denna övertygelse men i grund och botten lever han för att straffa.

Skurkgalleriet består nu av maffian, irländska gäng, korrumperade militärer, serbiska slavhandlare och sist men inte minst Barracuda som bäst kan beskrivas som Punishers jämlike. Gigantisk, charmig, smart och livsfarlig. Det är ett bra gäng skurkar Ennis hittat på och då de inte har massa gimmickar eller superkrafter känns berättelserna mer verkliga  och därmed mer spännande. Minns att jag köpte serien i lösnummer och av och till var det svårt att vänta en hel månad på fortsättningen. Min enda invändning mot serien skulle väl vara att Castle är lite väl stryktålig men det kan jag leva med.

Till seriens fördel hör att man lyckats med att ha en och samma tecknare till var och en av de olika episoderna. Överlag är det kompetenta tecknare och det var här jag upptäckte en ny favorittecknare, Goran Parlov. Han har en enkel stil men han sätter detaljerna och tecknar bra fighter.

En liten spoiler: Mot slutet av serien visar det sig att Castle har en unge och vi som sett senaste Bondfilmen vet att barn bör inte vara med i berättelser av detta slag. Ennis lyckas dock sköta denna fadäs brilliant till skillnad mot Bondproducenterna och vi får en av seriens starkaste och mörkaste avsnitt.

Ennis lämnade The Punisher efter 70 nummer men det skulle visa sig att avslutningen skulle bli den bästa men då författad av Jason Aaron

Garth Ennis: The Punisher

The Punishers bakgrundshistoria är relativt enkel. Frank Castle återvände till sin familj efter tre rundor i Vietnam. En dag under en picknick hamnade familjen mitt i en gangsteruppgörelse och Franks familj utplånades. Han överlevde och tillbringar därefter all vaken tid med att hämnas sin familj. De som utförde dådet är sedan länge döda men Castle som nu tagit sig namnet The Punisher fortsätter att mörda alla brottslingar som kommer i hans väg.

Under årens gång har karaktären genomgått en hel del pinsamma förändringar b.la har han en kort tid efter en operation varit afro-amerikan, han har även valsat runt som någon sorts Frankensteins monster samt begåvats med superkrafter av änglar och lite annat däremellan. Inget av ovanstående har intresserat mig men när serieförfattaren Garth Ennis (The Preacher, The Boys) tog tag i figuren under tidigt 2000 tal blev han med ens mer intressant. Det kommer bli tre inlägg om karaktärens utveckling under Ennis samt Jason Aaron (som fick avsluta Punisher sviten) penna.

Det hela startade med att Ennis gjorde en miniserie, Welcome back Frank, där The Punisher ställs mot en maffiafamilj som leds av Ma Gnucci. Denna miniserie ligger till grund för den kanske mest kända filmen om karaktären som har Tomas Jane i huvudrollen. Miniserien blev såpass populär att karaktären fick en månadstidning där de flesta av berättelserna skrevs av Ennis men även andra förmågor bidrog.

Ennis första försök med The Punisher är en våldsam och over the top version av antihjälten. Våldet är överdrivet och handlingen passerar flera gånger gränsen och blir löjlig. Om man skulle likna serien vid någon superhjältefilm hamnar den rätt nära Gunns Suicide squad i tonalitet. Samtidigt har serien allvarligare stråk, våld i hemmet, korrumperade snutar och uteliggares situation tas upp och Ennis tecknar en hel del personporträtt som sätter sig.

Tecknarna varierar från bra till usla men överlag har Ennis bäst samspel med  Steve Dillon som sorgligt nog gick bort alldeles för tidigt 2016. Det är oftast de numren som är de bästa i denna omgång.

Om man skulle sammanfatta Ennis första försök med The Punisher är det relativt lyckat även om det av och (allt oftare mot slutet) till slår över och blir fjantigt. Botten nås nog när The Punisher fightas mot ett gangstergäng bestående av dvärgar. Turligt nog avslutades denna serie och rebooten skulle bli avsevärt bättre och mörkare men den tar jag mig an om två veckor.

Brian Azzarello: Wonder Woman

Efter att plågat mig igenom eländet Wonder woman 1984 i våras fann jag mig nödgad att konsumera något som återupprättade Wonder womans status hos mig. Valet föll på Brian Azzarello serie i sex delar som gavs ut för några år sedan.

Det startar med att den unga tjejen Zola blir attackerad av två kentaurer. I sista stund räddas hon av Wonder woman. Varför en vanlig tjej blir attackerad av mytologiska varelser står snart klart. Hon är gravid och pappan är Zeus fast det visste inte Zola, hon trodde att hon hade en mysig afton tillsammans med en snygg lastbilschaufför. Om man läst lite grekisk mytologi vet man att Zeus fru Hera är svartsjuk av sig och tar utan urskillning hämnd på alla som går till sängs med hennes make. Problemen slutar inte här då Zeus verkar ha försvunnit och gudarna börjar nu intrigera om vem som ska ta hans plats. Det visar sig också att Zeus hade en okänd son, The First born, som när pappan är borta börjar rensa ut konkurrensen och till den räknar han Zola och hennes ofödda barn.

När man läser denna serie skadar det verkligen inte om man känner till lite om grekisk mytologi. Azzarello leker en hel del med gudavärlden och hans versioner av dessa känns fräscha och i många fall nyskapande. Han har också skapat en hel del nya karaktärer som är intressanta b.la avkommor till Zeus som klarat sig undan Heras hämnd.

En del av alla gudar och halvgudar som dyker upp i serien: Zeus, Hera, Poseidon, Hermes, Hades, Eris, Demeter, Ares, Apollon, Artemis, Eros och Hefaistos

Azzarello passar även på att ge amasonerna och även Wonder woman en ny bakgrund som jag tycker funkade bättre än att hon ska vara skapad av lera. Trist nog ändrade man på detta några år senare något som iofs är vanligt i seriernas värld. Huvudpersonen Wonder woman är tuff men har samtidigt ett stort hjärta och i denna serie är det verkligen en hjälte jag hejar på. Hon är inte så där stiff som t.ex Superman kan vara utan en mänsklig och sårbar karaktär som även är rapp i käften och tar ingen skit. Det är svårt att inte gilla henne.

Tacksamt nog har man i stort sett lyckas behålla samma tecknare, Cliff Chang,  genom större delen av äventyret. Inhopparna har valts med omsorg och håller ungefär samma stil som Chang. Han hör väl inte till mina favoriter i branschen men har en stil som funkar bra ihop med berättelsen.

Serien är spännande och stundtals riktigt blodig men då man har med den grekiska gudavärlden att göra är det väntat. Den innehåller också en handfull riktigt maffiga scener och en hel del cliffhangers som gör att jag är glad att jag köpte albumen och slapp vänta en månad på fortsättningen om jag valt lösnummer istället. Man kanske skulle kunna tro att det blir långdraget med en berättelse på ca 700 – 800 sidor men historien segar aldrig till sig utan rullar på av bara farten. Slutet är väl möjligen lite svagt med en deux ex machina jag ställer mig lite tveksam till men det funkar i slutändan.

The Invisibles Vol 3: The Invisible Kingdom

Då har vi (äntligen?) kommit till vägs ände i Morrisons The Invisibles. The Invisible kingdom knyter ihop säcken ganska fint och innehåller tre berättelser och en epilog. Lösnummerna startade  på nummer tretton och räknade sedan för vart nummer nedåt.

I Satanstorm där vi får känna Sir Miles bättre då Division 6 utreder honom. Karamageddon rör Ediths sista dagar i livet och sedan har vi slutligen finalen The Invisible kingdom där The Outer church ska kröna The Moonchild i Westminster.

De tre delarna är väldigt olika i ton och tempo. Satanstorm är härligt tecknad av Philip Bond och påminner en hel del om en tv-serie typ Mission impossible. Division 6 består av ett gäng sköna typer som verkat fastnat i 60-talet och jag hade gärna läst en spinoff serie om dom.

Mr Six möter Barbelith

Karmageddon är desto lugnare i tempo och är en ganska så stillsam och filosofisk historia. I sista delen är det däremot full fart och finalen i Westminster är häftig. Tråkigt nog valde Morrison att blanda in en hel drös med tecknare. Resultatet blir bedrövligt och berättelsen tappar flow och känslan av sammanhang blir svår att få. Morrison har själv sagt att det var ett misslyckat experiment. Jag skulle önska att man någon gång i framtiden tecknade om denna sista del.

Lord Fanny vs den mexikanska demonen Orlando

Kvar är då prologen där man hoppar fram i tiden till 2012 och vad som kan verka vara världens undergång. Sista numret av The Invisibles är fullpackat med information, tankar och idéer men Morrison klarar av att gå ut med flaggan i topp. En stor del beror nog på att numret tecknas av den fantastiske Frank Quitely. Berättelsens två sista sidor när Jack Frost vänder sig direkt till oss läsare hör till det bättre jag läst och när berättelsen är slut är jag mer än tillfredsställd.

King Mob och Ragged Robins möts en sista gång

The Invisibles är kanske inte min favoritserie men det är definitivt en serie som efter jag läst den känner ett sug att läsa om igen. Det är en serie som väcker tankar och får åtminstone mig att se lite annorlunda och mer positivt på världen. Berättelsen har sina svackor och kan ibland kännas lite väl krånglig men det sistnämnda väcker min nyfikenhet på en omläsning då jag varje jag läst den upptäckt nya saker. Det kanske var Morrisons ambition redan från start då det allra första numret startar med orden ”here we go again”. Han anade kanske redan då att han skapade en serie som folk gärna återvände till.

Jack Frost talar till oss läsare

Frank Quitely troligen min favorittecknare

Omslaget till sista numret

The Invisibles vol 2: Kissing Mr.Quimper

I väntan på att Takashi ska bli klar med tidsmaskinen slappar The Invisibles i New Orleans. Det verkar vara något fel med Robin och Lord Fanny inser att hon håller på att tas över av Mr.Quimper som sått ett mentalt frö av sig själv i hennes hjärna. Gruppen blir nödgad att återvända till Arizona och den hemliga basen för att möta Mr.Quimper än en gång. På plats i Arizona finns även djävulen själv, i form av Den Blinde schackspelaren som vi senast mötte i det första albumet.

Vol 2 slutar med att gruppen splittras. Robin reser tillbaka i framtiden, Boy har hoppar av och King Mob reser till Asien för att byta personlighet för att bli av med sina våldsamma tendenser.

King Mob, Mister Quimper och Jolly Roger

Kissing Mr.Quimper är en tillfredsställande finial även om den slutar med en mind fuck av guds nåde. Vi får nämligen reda på att Robin i framtiden har läst om The Invisibles äventyr och skrivit in sig själv i handlingen. Därav har hon blivit tvungen att resa bak i tiden så hon kan uppfylla sin egen berättelse. Jag har läst serien ett par gånger tidigare och det var första gången jag insåg dess betydelse för handlingen.

En ide som Morrison har är tanken om superkontext. Mycket förenklat betyder det att allt har samma ursprung och det rör även tankar, drömmar och idéer vilket gör att de är lika verkliga som allt annat. Mao i Morrisons värld är karaktärerna i The Invisibels lika verkliga som du och jag men när vi läser om de i serietidningen är de på ett annat dimensionellt plan. Når man superkontexten kan man vandra fritt mellan dessa dimensioner, tid och rum spelar inte längre någon roll. Jag känner att jag börjar ana vad serien egentligen handlar om men jag är inte riktigt där än. Kanhända att jag tolkat fel och upptäcker nya infallsvinklar vid en framtida omläsning.

Robin skriver in sig själv i berättelsen

Chris Weston har det otacksamma uppdraget att följa Phil Jimenez som tecknare. Han är helt ok men jag stör mig hur han tecknar ansikten och speciellt ögonen. Var och varannan ser mer eller mindre skogstokig ut och värst ser King Mob ut. Han verkar ha drabbats av anorexia och många gånger ser han sjukligt smal ut. Bortser jag från detta är Weston en duglig illustratör.

Avsnittet ”All tomorrows parties” (Morrison har en förkärlek att döpa avsnitten efter poplåtar) är en fin avslutning på King Mobs och Robins kärlekssaga och det blir nästan lite smådammigt i rummet samtidigt som jag än en gång drabbas av den där härliga ”sense of wonder” känslan.

Endast ett album kvar där allt får sin lösning: Sir Miles, en explosiv final i Westminster Abby och Division 6 gör comeback.

 

The Invisibles vol 2: Counting to none

Håll i hatten för nu går det undan: The Invisbles tar hjälp av Mason Lang och vetenskapsmannen Takashi för att bygga en tidsmaskin så Ragged Robin kan åka tillbaka till framtiden. Projektet saboteras av en domedagskult och Robin skadas. King Mob tar med henne till deras högkvarter The Invisble college och där vi får reda på mer om hennes bakgrund. Samtidigt får Lord Fanny och Jack Frost The Hand of Glory, en artefakt som kan förvränga tid och rum, av några mystiska typer som kallar sig The Harlequinade. För att veta hur handen funkar reser King Mob astralt tillbaka till 20-talet. På plats träffar han bla den unge Tom Bedlam samt dennes kusin flappern Edith. När Mob är i det förflutna passar Boy på att knycka The hand of Glory. Frågan är varför. Är hon en dubbelagent eller rör det sig om något annat? Även Robin börjar uppvisa ett märkligt beteende och frågan är vad som hände i Arizona när hon mötte Mr Quimper. Puh!

Jack Frost och The Harlequinade

I Counting to none är det som ni förstår full fart framåt. Trots albumets tempo får man en hel del pusselbitar. Berättartrådar som startat långt tidigare nystas delvis upp och bilden börjar klarna allt mer (fast ett kort ögonblick ska det visa sig). Speciellt äventyret på 20-talet ger en en hel del svar om Edith som varit en person som dykt upp här och där under tidigare äventyr. Även Tom Bedlams bakgrund får mer kött på benen. The Harlequinade var intressanta typer som man än inte vet vilka de är. Vänner eller fiender? Sista delen med Boy är en härlig konspirations historia med flera vändningar och än en gång visar Morrison att allt inte är vad det verkar vara.

The Hand of Glory

Hela albumet har en tecknare nämligen Phil Jimenez men efter detta album så hoppade han av. Främsta anledningen var att Morrison var ständigt sen med sina manus och svår att få tag på när Jimenez ville diskutera manus. Tydligen kunde författaren bara hux flux försvinna i ett par veckor vilket inte var bra för Jimenez nerver med tanke på deadlines.

Edith 20-talet och på 90-talet

Counting to none var det mest lättillgängliga albumet hitintills. Berättelserna är relativt raka samtidigt som en hel del frågor man ställt sig under berättelsen får sina svar och Jimenez teckningar är härliga något man verkligen inte kan säga om hans efterföljare. Däremot har Morrison kritserats över att berättelsen stundtals är onödigt våldsam och jag kan till viss mån hålla med om att det är ett par tre scener som gränsar till gore.

The Invisibles vol 2: Bloody hell in America

En amerikansk Invisible grupp har infiltrerat en hemlig bas i Arizona. Endast deras ledare Jolly Roger undkommer och söker upp King Mobs grupp för hjälp. Dels vill hon befria sin vänner och dels upptäckte Roger att botemedlet för HIV förvaras i basen. The Invisibles som tagit ett års ledigt hos den rike James Mason känner att det är dags att avsluta semestern. Klart att det en fälla och innan äventyret är slut har man stiftat bekantskap med två nya medlemmar av The Outer church,  Colonel Friday samt den otäcke dvärgen Mr.Quimper.

Morrison menade att då gruppen hamnade i USA skulle de och serien spegla samhället de verkade i. Följaktligen är volym 2 av The Invisibles mer våldsam och fartfylld. Medlemmarna har även fått coolare kläder och agerar mer som superhjältar. De har helt enkelt bytt fiction suits.

Detta märks mest på Ragged Robin som tidigare varit den mest anonyma i gruppen. Utseendemässigt går hon från en lite virrig kvinna i rosa klänningar till gruppens ledare klädd i tight läder. Vi får även hennes bakgrundshistoria till livs. Robin är född 1988 (serien utspelar sig i mitten av 90-talet) och har åkt bakåt i tiden för att hjälpa The Invisibles i kampen mot The Outer church.

Brian Bolland står för numera för seriens omslag, något han är en mästare på. I volym två poserar medlemmarna i gruppen likt filmstjärnor på omslagen. En hint om att de förändrats mellan de två volymerna.

Under året som gått mellan Entropy i Uk och Bloody hell in America har Robin även inlett ett förhållande med King Mob. Detta togs inte så väl emot av tecknaren Jill Thompsons man då Ragged Robbin är baserad på henne. Kort och gott fick han en tecknad version av hur hans fru och Grant Morrison hade sex i serien. Ouch! Jag tänker inte fördjupa mig mer i Morrison och Ragged Robin men den som är hågad kan läsa mer här.

Phil Jiminez står för teckningarna i detta album

Historien är som sagt fartfylld och det tar bara ett nummer innan man fått de nya förutsättningarna klart för sig. De nya skurkarna är bra speciellt Mr.Quimper och i Arizona får man som läsare den där goa ”sense of wonder” känslan för Morrison har inte sparat på fantasin. Om jag inte missminner mig är detta album som hör till mångas favoriter i serien.

Mr.Quimper

Nästa gång blir det tidsresor och annat smått och gott.

 

 

The Invisibles Vol 1: Entropy in the uk

Av de sju seriealbum som finns med The Invisibles är nog detta som jag tycker minst om. Det är absolut inte dåligt men Morrison drar ut på storyn lite väl mycket för min smak. Första halvan rör en psykisk strid mellan Sir Miles och King Mob. Vi läsare får då reda på lite mer om King Mobs bakgrund. Det är snyggt tecknat av Phil Jimenez  och Morrison leker med mediet men han blir kanske lite väl förtjust i sin story och det hade nog räckt med två istället för tre delar.

King Mob lyckas med Lord Fannys hjälp besegra Sir Miles men när de ska fly manar Sir Miles fram The King of tears från en annan dimension. Turligt nog har resten av gruppen lokaliserat vart Mob och Fanny befinner sig (med psykisk triangulering om nu någon undrar) och har fått förstärkningar av Jim Crow, Mr.Six och Jack Frost som hämtats upp av Boy. Fighten mellan The King of tears och The Invisibles hade kunnat kortats ned även den. Det blir lite kaka på kaka med två långdragna men iofs fantasifulla strider i ett och samma album.

Phil Jimenez

Albumet avslutas med att Division X väcks till liv. Det är en grupp av The Invisibles som är så hemliga att de inte ens själva vet att de hör till The Invisibles. Gruppen leds av den tidigare nämnde Mr Six som tydligen byter identitet och personlighet lika ofta som vi andra byter underkläder. Fortsättningen på Division X äventyr får man som läsare vänta vackert på över tjugo nummer, som jag tidigare nämnde är inte alltid Morrison en enkel författare.

Entropy in the U.K är på inga sätt dålig. Det är det hitintills mest fartfyllda numret, som läsare får vi reda på King Mobs och Boys bakgrund och konspirationen klarnar något. Samtidigt blir storyn lite långdragen och hade kunnat kortats något i utbyte mot kanske någon enaktare av Morrison som han gjorde så bra i Apocalipstck.

Det är i denna samling som det gick upp för mig att serien bryter den fjärde väggen men på ett subtilt vis och kryper in i verkligheten på något märkligt bakvänt sätt. Det är svårt att förklara men The Invisibles är en serie som ”sätter sig” rejält under tiden man läser den. Det är även här jag inser att King Mob egentligen är Grant Morrison eller är det Morrison som är King Mob?

Grant Morrison/King Mob

Detta med att skriva sig in i serien är något som Morrison ofta använder sig av. Han kallar det för fiction suit. Han använder den i sådan grad att dels påverkas serien av hans eget liv men serien påverkar även författarens liv. Morrison menar att det går att ändra karaktär helt i det vanliga livet genom att använda sig av fiction suits. Rörigt? Oklart? Jag skrapar bara på ytan.

Nästa gång blir det än mer fart när The Invisibles lämnar England för USA.

 

 

 

 

The Invisibles Vol 1: Apocalipstick

Av de sju albumen man samlat The Invisibles i är detta min favorit. Dels innehåller den starka berättelser, dels får min favoritkaraktär Lord Fanny extra mycket utrymme och berättelsen tar fart. Förra volymen kan liknas med ett ånglokomotiv som står på stationen och jobbar upp kraft för att komma igång, här kör tåget igång.

Apocalipstic består b.la av en handfull one-shots som är mycket bra. Jim Crow introduceras, rappare från Haiti, voodoopräst och medlem i The Invisibles. Vi får reda på några av The Outher church planer: De vill ersätta Englands regent med en varelse som går under namnet The Moonchild. Jack Frost sticker från The Invisibles i samband med ett smärre mentalt sammanbrott och han jagas av nu av Sir Miles en av de mänskliga ledarna i The Outher church. Apocalipstick avslutas med Sheman där vi får en inblick i Lord Fannys bakgrund. Sheman slutar i en cliffhanger där både King Mob och Lord Fanny infångas av Sir Miles och hans anhang. Jag känner att det är hög tid att åtminstone visa King Mobs grupp på bild.

Från vänster till höger: Boy, Jack Frost, Ragged Robin, King Mob (ledare i gruppen) och Lord Fanny

 

Englands framtida regent?

Jag minns att jag var lite tveksam till serien efter första albumet. Den kändes krånglig, lite seg och jag hängde verkligen inte med i svängarna. Men då jag vet att Morrison brukar leverera gav jag serien en chans till något jag inte ångrar. Som helhet kan albumet kännas lite splittrat med många enskilda berättelser som hoppar mellan olika personer men berättelserna fungerar som ett pussel där motivet framträder klarare. Allt är naturligtvis inte glasklart men man börjar ana hur saker och ting hänger ihop. Det skadar inte heller att just dessa one-shots visar en Morrison i högform. Jag vill t.om sträcka mig så långt att hävda att berättelsen Best Man Fall hör till det bättre författaren skrivit.

Lord Fanny

Berättelsen Sheman om Lord Fanny är intet annat än fantastisk. Jill Thompson står för teckningarna och Morrisons manus är utsökt. Till på köpet får man en hel del mexikansk mytologi och en härlig fight mellan King Mob och Sir Miles underhuggare. Sheman möttes dock av viss kritik och om serien publicerats idag hade det nog blivit ett twitterstorm då Lord Fanny är född man men uppfostrats som kvinna och därmed blivit homosexuell. Morrison har bemött denna kritik bra (ni får leta på nätet) och jag håller inte med om kritiken. Det Morrison däremot lyckats med är att ha skapat en av (i mitt tycke) serievärlden bästa karaktärer. Jag hade gladligen hängt med Lord Fanny alla dagar i veckan.

Nästa gång blir Entropy in the U.K.

Lord Fanny i dödsriket

The Invisibles Vol 1: ”Say You Want a Revolution”

Jag ska försöka mig på att skriva om den brittiske serieskaparen Grant Morrisons seriesvit The Invisibles. Jag skriver försöka då jag inte fullt ut förstått serien trots flera omläsningar.

Den övergripande handlingen är i vart fall att i december 2012 kommer världen som vi känner den att nå sitt slut. Hur vet man inte men två fraktioner slåss i det fördolda om inriktningen på mänsklighetens framtid. The Outer Church som samarbetar med varelser/gudar från en annan dimension, The Archons. Deras mål är en värld utan fri vilja och man är redan på god väg att lyckas. Deras motståndare är organisationen The Invisibles.

Morrisons serier är många gånger snåriga och man får vara koncentrerad för att hänga med i svängarna. Ofta är hans berättelser fyllda av symbolism, filosofi och hänvisningar till allt mellan himmel och jord och jag är som sagt inte alltid med på banan. Detta gör att jag ofta upptäcker nya saker var gång jag läser något av Morrison. Författaren har även vanan att berätta fragmentariskt. Ofta händer saker ”mellan” serierutorna och han kan gärna hinta något i handlingen som sedan får sin upplösning flera år senare.

Tom Bedlam och Jack Frost. Teckning Steve Yeowell

”Say You Want a Revolution” startar med att ligisten Dane McGowan döms till en vistelse på ungdomsanstalten Harmony house. Dane befrias av en person som kallar sig för King Mob. Han vill att Dane ska gå med i The Invisibles och mer eller mindre emot Danes vilja lämnas han hos uteliggaren och magikern Tom Bedlam för att utbildas.

Efter utbildningen ansluter han sig motvilligt till King Mobs grupp under kodnamnet Jack Frost. Hans första uppdrag blir att resa tillbaka i tiden till den franska revolutionen för att hämta Markis de Sade. Något går fel när man ska tillbaka till framtiden och gruppen hamnar i Poussin målning  Et in Arcadia ego samt i De Sades berättelse De 120 dagarna i Sodom. Rörigt? Då har jag bara skrapat på ytan till det första albumet.

Det visade sig vara för rörigt för många av seriens läsare och försäljningen sjönk. Morrison som även är kaosmagiker anordnade då ett magiskt wankathon (dont ask) för att att rädda serien något som tydligen lyckades.

Ragged Robin. Teckning Jill Thompson

Morrison gör det inte lätt för oss läsare. Det är mycket magiskt pladder och flum som kanske kunnat kortats något. Författaren formligen vräker ut konspirationsteorier, religiösa tankar, filosofi och kvasivetenskap över läsarna. När man (jag) läst första albumet har man ingen susning om vad det rör sig om. Huvudpersonerna har inte fått en ordentlig presentation, grundplotten har bara antytts och som läsare var jag helt förvirrad men samtidigt fascinerad.

Steve Yeowell som tecknar första delen av albumet är duglig men ingen favorit. Det andra äventyret med tidsresan är om möjligt än flummigare men fantasieggande. En bidragande orsak till mitt gillande kan vara att en av mina favorittecknare Jill Thompson står för teckningarna. Hon har en speciell stil som tilltalar mig.Jag kan begripa att en och annan tycker serien är snårig och kanske tom obegriplig men om man ger den tid så vinner den i längden och efter en lite trög start tar berättelsen fart.

Nästa del: Apocalipstick

 

Justice league tio i topp

Filmerna om DC-hjältarna har hankat sig fram. Överlag har det varit pärlband av misslyckanden med ett och annat undantag. DC-serier har jag däremot alltid haft ett gott öga till och jag föredrar ofta dessa framför Marvels serier. Filmen Justice league kom härom året och var en besvikelse. Serierna om denna skara superhjältar är däremot något helt annat. Ok allt har inte varit bra men då serien har ca 60 år på nacken är det klart att den dippar av och till. Nedan listar jag mina tio favoritäventyr med Lagens väktare som serien hette på svenska när det begav sig. Jag har listat äventyren i kronologisk ordning.

The Hand that shook the world  nr.100 -102

Lagom till nummer 100 av tidningen drog man ihop två superhjältegrupper Justice League of America (JLA) och Justice Society of America (JSA)  för att hitta en försvunnen grupp av hjältar, 7 soldiers of victory. De sistnämnda behövs då de sitter på lösningen till att rädda jorden som håller på att krossas av en jättehand. Lökigt? Visst men ändå charmigt och ett av de första superhjälteäventyren jag läste.

 

 

Keith Giffen ,J. M. DeMatteis: Justice Leage International  nr.1 – ca 30

En omstart i mitten av 80-talet gav oss JLI.  I Giffens och DeMatteis berättelser ligger tyngdpunkten på interaktionen mellan hjältarna. Seriens författare utgick från att bara för att man är en superhjälte behöver det inte betyda att man gillar sina kollegor, intelligens går inte heller hand i hand med superkrafter. De första 30 numren är mycket roliga och underhållande mycket tack vare tecknaren Kevin Maguire som är otroligt bra på att rita ansiktsuttryck och författarnas roliga dialog. Efter ca trettio nummer började serien gå på tomgång och bli mer tramsig än rolig.

 

 

JLA (Grant Morrison)

Min absoluta favoritförfattare när det rör JLA. Sammanlagt blev det drygt 40 nummer och de fyra följande historierna är de jag gillar bäst men hela Morrisons JLA-svit är läsvärd..

The Hyperclan JLA 1-4

Utomjordingar kommer till vår planet och sätter igång med att ställa allt till rätta. Miljön, brottslingar you name it, de fixar rubbet medan JLA står handfallna och ser på. Utomjordingarnas intentioner är naturligtvis inte de bästa och JLA står mot en formidabel motståndare.

 

 

 

 

Rock of Ages JLA 10 – 15

JLA möter här The Injustice league och vad som till en början verkar bli en vanlig sluggerfest mellan olika trikåklädda personer utvecklas till att bli något helt annat. Tidsresor, alternativa framtider, kosmiska resor och Darkseid. En story som växer var gång jag läser den. De två sista numren är riktigt spännande.

 

 

 

 

The Ultra-Marines JLA 31 – 33

Action/deckare med en del skräckinslag beskriver denna historia bäst. Militären presenterar en grupp marinkårssoldater som har fått superkrafter. Batman anar ugglor i mossen och undersöker saken närmare. Morrison lyckas här med att göra en av JLA:s löjligare fiender, The Shaggy man till en skrämmande motståndare. En komplex historia som bara är tre nummer lång utan för den skull kännas rumphuggen..

 

 

 

Earth 2

När ett plan kraschar upptäcker man att alla offren har hjärtat på höger sida. Naturligtvis rör det sig om besökare från en annan dimension och en annan version av vår jord. Då detta är en tvärtom-jord är denna planets JLA onda och går under namnet The Crime syndicate. Favoriten Frank Quitely står för teckningarna och Morrisons manus är elegant. Än en gång lyckas han med att göra ganska så lama skurkar hotfulla.

 

 

Mark Waid: JLA Year one 1-12

En miniserie där man får stifta bekantskap med hjältarna i JLA när de precis har startat gruppen. Mark Waid har skrivit en serie där relationerna mellan hjältarna är lika viktiga som äventyret och man inser att bara därför man är hjälte behöver det inte betyda att man går väl ihop och blir bästa kompisar på stört. Barry Kitson har tecknat serien, även han en favorit hos mig.

 

 

 

 

Mark Waid: Tower of Babel JLA 43 – 46

Rhas as Ghul har en radikal plan att minska antalet människor på vår jord men först måste han eliminera JLA något som går ganska så enkelt då han konstigt nog känner till deras svagheter. Det verkar som det finns en förrädare bland hjältarna. En historia där hjältarna är nere för räkning men reser sig på tio. Förrädaren är oväntad och sätten Ghul slår ut JLA på är fantasifulla men samtidigt logiska.

 

 

 

Brad Meltzer: Identity crisis

Frun till en f.d medlem i JLA mördas. Är det en attack från superskurkar eller rör det sig om något helt annat och vilken mörk hemlighet delar några av medlemmarna i JLA ? Många ogillar denna story då man anser att den är alldeles för deprimerande. Jag gillade den då man får en annan infallsvinkel på att vara superhjälte. Det är en story som känns ”down to earth” s.a.s. Svagheten i Identity crisis är väl att upplösningen är krystad.

 

 

 

Geoff Johns: Trinity war och Forever evil

Det är två historier men Trinity War slutar i en cliffhanger som leder direkt in i Forever evil vilket gör att jag buntar ihop dem. Superhjältegrupperna JLA,  JSA och Justice league Dark råkar rejält i luven på varandra. Varför är det oklart men det verkar som att någon drar i trådarna från kulisserna. När fienden väl uppenbarar sig är det ganska så kört och mänsklighetens hopp vilar på en omaka grupp bestående b.la av Batman, Black Manta och Lex Luthor. Riktigt rafflande läsning och en grupp skurkar som författaren Johns lyckas med över förväntan.

 

 

 

 

The New Frontier

The New frontier är en härligt tjock seriebok på över 500 sidor fullproppad med extramaterial som skisser, idéer, intervjuer och kommentarer från seriens skapare Darwin Cooke. Historien startar vid slutet av andra världskriget och sträcker sig fram till början av sextiotalet. Vi får möta ett myller av karaktärer, en del mer kända (Wonder woman, Green lantern, The Flash) och andra inte riktigt lika kända (The Martian manhunter, The Challengers of Unknown), i början av sina karriärer som hjältar. Först är myndigheterna mycket misstänksamma mot dessa hjältar då man avskedat det gamla gardet som hjälpte USA att besegra nazisterna under det andra världskriget. Regeringen har t.om gått så långt att man förutom Superman och Wonder woman förbjudit superhjältarna att verka. Ett hot mot hela världen gör att man får lov att ompröva sina beslut.

Detta kanske inte är ett album att rekommendera till någon som aldrig tidigare läst något av DC hjältarnas äventyr. Det är som sagt ett myller av personer och man tjänar en hel del på att ha en liten aning om karaktärernas bakgrund. Berättelsen tar god tid på sig att komma igång och det är först kring 200 sidor som den röda tråden börjar utkristallisera sig. Det är dock ganska härligt att få läsa en historia som tar tid på sig att utvecklas så The New frontier är absolut inte dålig. Det är ett lite gammaldags hederligt äventyr med hjältar, skurkar och ädelmod.

Seriens största styrka är att den andas optimism och tecknaren och tillika författaren Cooke lyckas med sina teckningar och manus mana fram en serie som andas framtidstro och hopp. Det är en skön känsla då många av dagens superhjälteserier kan vara ganska så mörka. Vidare gillar jag Cookes något naiva stil som påminner om tecknad film . Han hör till en av mina favorittecknare i branschen tillsammans med ett tiotal andra. Påpekas bör att allt inte är sockersött i The New frontier,  rasismen och segregationen i USA tas upp och både Vietnam och Koreakrigen berörs på ett för USA inte så smickrande vis.

Tyvärr avled Cooke alldeles för tidigt av cancer och bokens efterord av författaren/tecknaren känns ledsamt då han skriver om sin kärlek till sin fru och hur lycklig lottad han är med att få syssla med det han gillar mest – att få teckna serier. The New frontier hör kanske inte till de bästa serier jag läst men den är bland de trevligaste serier jag stött på och rekommenderas.