Mark Millar/Goran Parlov: Starlight

comics-starlight-1I omvärldens ögon är den numera pensionerade stridspiloten Duke McQueen en oförarglig tok. T.om hans barn tycker att han är pinsam då han i fyrtio år hävdat att han blev kidnappad av ett UFO och förd till en annan planet där han bekämpade 0diverse skurkar och vann både prinsessan och hela kungariket. Den enda som alltid trott på Dukes berättelse är hans fru och när hon dör i cancer känner han sig mycket ensam men så en natt landar ett rymdskepp på hans bakgård. Farkosten kommer med dåliga nyheter. Prinsessan är mördad och folket har förslavats. I ett sista desperat försök har man nu sökt upp Duke för än en gång att be om hans hjälp. Duke är tveksam sist han var på rymdäventyr var han en ung man nu är han en bitter och deprimerad pensionär.

Mark Millar beskylls, med viss rätta, att han skriver sina serier utifrån att de ska bli filmer. Då han ligger bakom KickAss, Wanted och Kingsman så stämmer det till viss mån. De flesta serier jag läst av författaren skulle passa bra som film. Jag har lite svårt att begripa kritiken, för om en serie är bra och storyn passar väl som film vad är problemet?

Starlight passar ypperligt som film då det är ett frejdigt rymdäventyr fyllt med fart och fläkt, slemma skurkar, storslagna vyer och gott om ”dammigt i rummet” ögonblick. Nu är jag inte speciellt rastlös på att få se Starlight som film (kontrakt har skrivits med 20th century fox vad jag förstått) då serien klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Det är en lättsam historia som inte kräver allt för mycket av sin läsare och jag anar att de flesta som gillar sf både i bok och filmform skulle uppskatta historien som påminner ganska mycket om den gamle matinéhjälten Flash Gordons öden och äventyr. Millars manus är stabilt och storyn håller hela vägen in i mål. Det är Goran Parlov som står för teckningarna och då han är en av mina favoritartister i branschen finns det inget för att klaga på. Av och till påminner Parlov om den franske tecknaren Jean Giraud/ Mœbius (Blueberry/Dune) och det är inte fy skam. En högst rekommendabel serie som finns samlad till ett humant pris för den lässugne. starlight-3 ladda ned

Fraction/Aja: Hawkeye

2506842-hawkeye_2_cover_640Ibland kanske man undrar vad superhjältar sysslar med till vardags när de inte räddar världen?  Svaret finner man i Matt Fraction (manus) och David Ajas (bild)  Hawkeye. Clint Barton (Hawkeye) är medlem i The Avengers. Hans ”superkraft” är att han är en otroligt bra bågskytt samt att han har en osviklig förmåga att klanta till det för sig. Clint har hjärtat på rätta stället men är stönig som få t.ex vägrar han låta Tony Stark köpa en ny mediaanläggning till honom. Han ska prompt själv reda ut härvan av kablar och vill inte ha några allmosor.  Då han allt för ofta tänker med det han har mellan benen lyckas Clint komma i konflikt med den ryska maffian vars medlemmar lätt känns igen då alla bär träningsoveraller. Det bör påpekas att maffian har ett stort tålamod med Barton. Det är först efter att han har tagit över gängets hyreshus, gått till sängs med ex flickvännen till bossens son samt hjälpt henne att stjäla ett kassaskåp från ryssarna (en handling som f.ö får Captain America att gå i taket) som  gör att de tröttnar och hyr in lönnmördaren The Clown. Värst är nog att Hawkeye överges av sin protegé Kate Bishop då hon inte står ut med Bartons uppförande. Då det är Kate som har det sunda förnuftet av de två undrar man hur det ska gå för Clint i den fjärde och sista delen som kommer under våren. Det kanske inte låter så värst spännande men Fraction lyckas med att göra en historia där man bryr sig om karaktärerna och den känns realistisk åtminstone för att vara en superhjälte serie. 

hawkeye3

Fraction och Aja leker med mediet. Visuellt är serien spännande uppbyggd. Ajas bilder beskriver handlingar och känslor tex hur tiden för Barton saktar ned innan han ska avfyra en pil. Det beskrivs med en massa smårutor insprängda i serien där Kate talar i slowmotion. Färgläggningen är otroligt snygg trots att den inte sprudlar av regnbågens alla färger jobbar bild och färg i harmoni med varandra och skapar en känsla av realism.

pizza-dog-hawkeye

Fractions manus är lekfullt och känns fräscht. I ett avsnitt berättas historien helt ur Hawkeyes hund Luckys perspektiv och vad jag förstår kommer det ett avsnitt där teckenspråk ska spela stor roll. Ofta är inte berättelsen linjär och av och till får vi läsa om samma händelser men då hur en annan karaktär upplever det hela. Dessa små trick tillsammans med en suverän dialog och berättarglädje av sällan skådat slag, det verkar som att Fraction och Aja fått helt fria händer, gör Hawkeye till en av de bästa serierna jag läst på senare tid. Positivt är också att serien avslutas efter ca 20 nummer så det blir ingen evighetsberättelse utan en liten historia om en superhjältes vardagsmödor i all enkelhet.

hawkeye_best_superhero_header

En handfull tips på bra serier

Seriernas värld är jag som bekant mycket förtjust i. Tänkte tipsa om några serier som jag tycker är läsvärda.

250px-TheCompleteCarlBarksDisneyLibraryFantagraphicsLostInTheAndes

Kalle Anka av Carl Barks är en av mina favoritserier som jag läst om otaliga gånger. Det var de historierna som brukade kallas för ”favorit i repris” och var så mycket bättre än det övriga materialet i Kalle Anka tidningen. Svårigheten i Sverige har varit att få tag på Barks serier för en skälig slant. Nu har ett företag i USA föresatt sig att ge ut rubbet av Barks produktion till ett fullt acceptabelt pris. Varje bok är på ett par hundra sidor med kommentarer till alla serier och är naturligtvis en njutning att läsa. Ska jag klaga på något skulle det vara att trycket är lite blekt och att i nuvarande utgivningstakt (två böcker per år) kommer jag ha gått i pension när sista boken i samlingen med darrande händer ställs in i min bokhylla.

185755

En nackdel med vissa serier kan vara att det är ett evighetsdrama som pågått i decennier. Historien tar aldrig slut.  Supercrooks av Mark Millar är endast fyra nummer, ca 100 sidor, sedan är det tack och adjö. Gillar man heisthistorier kan Supercrooks passa.  En grupp superskurkar har tröttnat på att hela tiden hamna i finkan och flyttar sin verksamhet från USA till Europa. Målet är en kupp mot superskurken The Bastard som bor i  Barcelona. Humor och spänning och lite annorlunda miljöer än vad man är van vid i genren.

 

1621565

 

Lewis & Clarke utforskade delar av USA under 1800 talet men i Manifest destiny är det  inte riktigt samma historia vi lärt oss i skolan. I instruktionerna de två äventyrarna fått av presidenten varnar denne för monster man kan stöta på under upptäcktsfärden.  En högst rimlig varning då expeditionen får tampas mot botaniska zombies och buffalotaurer (!?). Snygga teckningar och en medryckande historia. De första sex numren av Manifest destiny finns samlade och fortsättningen kommer nu i höst.

 

3074686-fury+max+012-000

I Nick Fury: My War gone by av Garth Ennis får vi möta en åldrade Nick Fury som minns sin karriär inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Det är ingen munter historia där USA:s inblandning i Kuba, Vietnamkriget och Centralamerika behandlas. Spännande och deprimerande med teckningar av en av mina favoritartister, Goran Parlov

 

 

Court_of_Owls_008 Avslutar den här sessionen med Scott Snyders ruggiga Batmanserie Court of Owls & City of Owls. Batman upptäcker en hemlig organisation som styrt Gotham i århundraden något som inte uppskattas då man som sagt föredrar att verka i det fördolda. På sina ställen gränsar berättelsen till ren skräck och Greg Capullos teckningar förstärker denna känsla. Berättelsen finns i två samlingar.

X-men

X-MenLegacy_FinchPoster

Mot slutet av den här veckan sker förhoppningsvis en av mina höjdpunkter detta bioår då filmen med X-men, Days of future past, har premiär. Jag tänkte tipsa om min favorithistorier med dessa världsberömda mutanter. Det flesta av serierna går att få tag på antingen i välsorterade seriebutiker eller på nätet om man nu blir lite nyfiken.

X-men startade som serie redan på 60-talet och håller på än idag. Jag läste serien mellan ca 1980 fram tom att Whedon tackade för sig. Tyvärr har både X-men och Marvel chanserat i.o.m att deras filmer har blivit en succé. Förlaget rider på framgångsvågen och pumpar ut högvis med serier man byter tecknare och författare, lägger ned och startar om serier i en strid ström och jag har tyvärr totalt tappat intresset. Däremot var serien under några decennier en av mina favoriter och här kommer nu grädden på moset av denna digra produktion. Jag har endast hållt mig till superhjältegruppen X-men och tar inte med spinoff serier som t.ex Generation X, X-factor m.fl.

uncanny-x-men-1727. The Uncanny X-men 172-173: Scarlet in glory (Claremont/Smith). Wolverine ska gifta sig men bröllopet riskerar att hamna på is då både Viper och The Silver Samurai attackerar X-men. Wolverine står ensam kvar tillsammans med Rouge, X-mens senaste rekryt i en kamp mot klockan för att rädda sina vänner. En spännande story med fina teckningar av Paul Smith. Vill också tillägga att serierversionerna av Viper och The Silver Samurai är vida överlägsna fjanterierna vi fick se förra sommaren.

 

 

6. The Age of Apocalypse (Scott Lobdell m.fl/ Joe Maduera m.fl) Det här är en s.ko_euxKx-men-age-of-apocalypse-comic-set crossover dvs äventyret spänner över flera tidningar en grepp jag vanligtvis avskyr då det görs endast för att tjäna mer pengar och artisteriet blir oftast lidande. Här har man dock lyckats relativt bra. Handlingen är satt i en alternativ verklighet där Professor Xaviar mördats och Magneto leder X-men i en kamp mot storskurken (både bokstavligt och bildligt) Apocalypse som erövrat stora delar av vår planet. Kanske inte den bästa serie att börja med då det är en anings förvirrande för den oinvigde men det är en maffig upplevelse på närmare tusen sidor om man nu väljer att läsa rubbet.

x-men-1405 The Uncanny X-men 139-140….something wicked this way comes. (Claremont/Byrne). Wolverine och Nightcrawler drar till Kanada för att campa och träffa gamla vänner till Wolverine. Oturligt nog så härjar Wendingo (en obehaglig version av Bigfoot) i trakten. En rak och enkel historia som är rolig på sina ställen. Claremont har här ett bra driv i sin dialog (något som inte hör till vanligheterna) och kontrasten mellan den burduse Wolverine och den mer kulturelle och finkänslige Nightcrawler är underhållande.

 

 

4. The Dark Phoenix saga: The Uncanny X-men 132 – 137 (Claremont/Byrne). X-men attackeras av Theuncanny-x-men-136 Hellfire club och tas tillfånga. Vad Hellfire club inte vet är att Jean Grey är något instabil och man släpper lös krafter som hotar universums existens. En tight och rafflande story med ett slut som är mycket bra om än något melodramatiskt. Men naturligtvis har Marvel varit tvungna att peta i storyn i senare nummer vilket gjort att den har förlorat en del av sin glöd och betydelse.

 

 

 

astonishing_xmen_2

3. The Astonishing X-men 1 -24 + Giant size X-men. Whedon/Cassaday: Här rör sig om flera olika berättelser som dock länkas samman av att jorden står inför ett anfall från yttre rymden. Dialogen är top-notch men kan man vänta sig något annat från Whedon? En del av berättelserna är mycket bra andra lite mindre men lägstanivån är hög. Serien blir inte sämre då man behållt samma tecknare i alla nummer. Cassadays bilder är ljuvliga.

 

 

 

2. New X-men 114 – 154. Morrison/Quitely. Hela Morrisons svit om X-men håller 9855_4_0131mycket hög klass. Likt Whedon är det många olika äventyr men alla serienumren bildar en större helhet så New X-men kan läsas som en historia. Morrison startar med att utplåna några miljoner mutanter för att sedan introducera Xaviers onda syster och kör vidare på högsta växel ända in i mål.  Historierna är spännande, roliga, sorgliga och fantasifulla mao ”buisness as usual” när Morrison står som författare. Gruppen X-men är här otroligt coola och coolast av dem alla är Emma Frost, lätt seriens bästa karaktär vars främsta förmåga är mördande one-liners.

 

2347564-tumblr_lq7z3xYkYJ1qc1kefo1_1280

 

Days-of-Future-Past1. Days of future past The Uncanny X-men 141 – 142 (Claremont/Byrne) Det blir inte bättre än så här. Jag ska inte spoila något då jag inte vill förstöra filmen som baseras på detta mästerverk. Om Singer lyckas eller inte med sin adaption får vi svar på inom en vecka. Men det ser hoppfullt ut efter att jag sett ett par trailrar.

Guy Delisle: Pyongyang

205737_1729449602.jpg_150Pyongyang handlar om Guy Delisle som ska vistas i Nordkorea i några månader för att leda ett animationsprojekt. Globaliseringen har trots allt även nått detta isolerade land. För att få in pengar så tillåter man olika företag att etablera sig i landet. Delisle blir ganska snart frustrerad på både sitt jobb och omgivning. Landet är ett enda goddag yxskaft. Var och varannan person verkar vara hjärntvättad och normal konversation mellan vår huvudperson och hans medarbetare verkar inte existera. Det tar inte lång tid innan Delisle börjar räkna ned dagarna till sin hemfärd. Då kan man tycka desto mer synd om diplomaten från ett land i Mellanöstern som har några år kvar av sin tjänstgöring i huvudstaden Pyongyang. En bit in i berättelsen berör vår huvudperson den fråga som jag finner mest intressant när det rör befolkningen i Nordkorea nämligen om de själva tror på alla lögner som hamras in eller om de spelar med i en nationell charader. Svaret ges aldrig men ibland krackelerar fasaden och man kan ana de nordkoreanska medborgarnas fasa över att bli misstänkta för subversiv verksamhet.

Om man inte orkar läsa en bok om landet Nordkorea och har tröttnat på svensk medias skojfriska reportage om detta märkliga land är Pyongyang ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med denna diktatur. Det är uppochnedvända världen och hela samhället verkar vara ett enda skådespel för utlänningarnas ögon. Frågan är om detta skådespel gått så långt att aktörerna inte längre kan skilja på fakta och fiktion. Jag blir fascinerad och ibland ter sig det hela så overkligt att jag korta stunder glömmer bort att det är ett verkligt land där miljoner svälter och hundratusentals är fängslade. Det bisarra blir mer påtagligt då samhället filtreras genom huvudpersonens glasögon, många märkliga episoder sker utan att han får någon egentlig förklaring. T.ex är ett besök till en tågstation helt omöjligt och att låna en cykel otänkbart varför det är så ges inga svar. Man anar hela tiden förtrycket i kulisserna men ser det aldrig. Bokens värsta scen är författarens besök på en skola för begåvade barn, en episod som i sin enkelhet är mycket obehaglig.  En mycket tänkvärd och läsvärd serie som jag rekommenderar varmt.

Hansi The Girl who loved The swastika

HANSI - THE GIRL WHO LOVED THE SWASTIKA 00 fcDen här något märkliga och kalkonartade serien kom i mitt blickfång för en tid sedan och kan jag skriva om tvivelaktiga filmer kan jag även skriva om serier där författaren passerat sin kompetensnivå med råge. Vid en första anblick skulle man kunna tro att det är en serie som propagerar för mörka krafter men så är inte fallet. Hansi The Girl who loved The swastika (Hansi) är utgiven av serieförlaget Spire Christian Comics och då kan man säkert ana vad det rör sig om. Serien är baserad på en självbiografi av Maria Anne Hirschmann. Nu har jag inte läst hennes bok men jag misstänker att författarinnan satte kaffet i halsen om/när hon läste serien.

Handlingen i Hansi berättar om flickan Hansi som går med i nazisternas ungdomsförbund och sväljer deras ideologi med hull och hår. Den enda invändningen Hansi har är nazisternas hat mot judarna då ”Jesus was a jude”. Trots detta deltar Hansi glatt i partiets arbete men när ryssen kommer blir det värre. Hansi interneras med några medsystrar och de får genomlida våldtäkter och andra hemskheter. Vår huvudperson klarar sig dock från att våldtas då hon är för smal för att falla i ryssarnas smak. Hansi flyr från lägret och hamnar hos godhjärtade amerikanska soldater som b.la bjuder på frukost på sängen.  Åren efter krigets slut emigrerar Hansi till USA där hon finner Gud på nytt och börjar omvända hippies till kristet leverne samt gifter sig med sin ungdomskärlek från kriget.

64537986_ec8f9766de

Jösses vilken soppa. Jag blev med ens nyfiken på om boken som serien baserar sig på är lika korkad och jakten på den boken har startat. Seriens dialog är så otroligt dåligt skriven och har en ton och innehåll ger ett intryck av att författaren tror att hans läsare dras med någon form av förståndshandikapp. Jag sitter och småskrattar till nästan varenda serieruta. Nazisternas brott mot mänskligheten talas det inte så mycket om istället lägger man krutet på att förklara hur illa ryssarna beter sig samt att hylla USA som det nya himmelriket bara man anammar den kristna läran mer, något som dramats huvudperson ser till att realisera.  Hansi är en serie som torde få kristna församlingar att kollektivt sträcka sig efter skämkudden men vill man ha ett gott skratt är den klart läsvärd. Mycket underhållande men kanske inte på det sätt förlaget tänkt sig.

chewing_gum

Tema Sandman: Vidare läsning

4557187470_379x239

The Dream hunters

Då har vi nått vägs ände med det här lilla temat. Så mycket mer behöver nog inte sägas då det mesta redan sagts i tidigare inlägg. På det stora hela är The Sandman en mycket bra serie åtminstone om man gillar fantasy och relationsdrama. Att serien av och till kan upplevas lite pladdrig och att tecknarna inte alltid varit de bästa må vara hänt men The Sandman är definitivt läsvärd och förtjänar åtminstone en liten titt. Efter att serien lagts ned har det kommit ett antal olika serier som är förknippade med The Sandman och det universum som Gaiman skapade. Jag kommer inte här lyfta fram alla utan nämner i korthet de serier jag läst och främst då de berättelser Gaiman hållt i pennan.

250px-Endless_Nights_coverOm man är mer nyfiken på The Endless kan man plocka upp samlingen Endless nights där Gaiman ger var och en av The Endless sin en egen historia. Det är många kända tecknare bla Frank Quitely, Hugo Pratt och Milo Manara och berättelserna är av varierande kvalité men Deaths och Desires historier är bara de värda samlingen. Gaiman släppte även en illustrerad saga, The Dream hunters, som är förlagd till japan och påminner mycket om de korta historiska berättelserna som figurerar i The Sandman. Det är en lite sorgsen historia som underhåller för stunden. Berättelsen finns även i serieform men den har jag inte läst.

Då DC ville tjäna pengar på Sandman valde man att släppa antologiserien The Dreaming. Ingen av The Endless figurerar i berättelserna men däremot har man använt sig av olika karaktärer som dykt upp i serien. Cain & Abel, Goldie, The Corinthian m.fl. Då det rör sig om olika författare och tecknare blir resultatet blandat men på det stora hela höll man en hög kvalité åtminstone de första tjugo numren av serien är läsvärda.

Death är utan tvekan den mest populära av The Endless. En hipp gothtjej som hittade sin väg till de fans som inte har bättre för sig än att tillbringa dagarna med att klä ut sig till sina imaginära favoritfigurer. Nåväl. jag har aldrig varit speciellt förtjust i Death eller hennes karaktär. Nog för att hon verkar trevlig men är hon inte lite tråkig och förutsägbar? Gaiman skrev två berättelser om Death som är ena riktigt trista och pladdriga historier men i det tyckandet är jag ganska ensam men jag har inte heller för vana att klä ut mig i tid och otid.

Death: The High cost of living

Death: The High cost of living

Det finns naturligtvis fler serier om man vill grotta ned sig i Dream och hans värld. Lucifer fick en egen tidning och det  finns en uppsjö av miniserier och t.om barnböcker men av dessa har jag inget läst. Däremot återvänder Gaiman till Dream. Nu i september kommer den första av sex nummer i en ny miniserie som behandlar händelserna innan Preludes & nocturnes. Jag avslutar mitt tema med en alldeles förtjusande liten bild av The Endless signerad Jill Thompson. Tack för att ni följt med på färden.

endls02

Från vänster: Desire, Despair, Delerium, Dream, Death, Destiny och Destruction.

Tema Sandman: The Wake

1698_400x600The Wake är författaren Gaimans allt för långa avsked till sina läsare. Berättelsen knyter ihop säcken efter händelserna I The Kindly ones och tillför egentligen inte något speciellt  till serien om Dream. Olika karaktärer som vi stött på under berättelsens gång håller långa monologer som iofs är ganska vacker prosa men ack så tråkig. Efter sextio sidor får vi även hälsa på Hob som samtalar med Death och sedan är The Wake slut. Samlingen avslutas med två fristående berättelser. Den ena handlar om Dreams andra möte med Shakespeare och är en pladdrig tillställning turligt nog är den andra berättelsen, Exiles, läsvärd och framförallt mästerligt tecknad av Jon J Muth

På ett sätt kan jag förstå Gaiman. Han hade arbetat med The Sandaman i flera år och ville ge sig själv och läsarna ett ordentligt farväl men i mina ögon blir det bara sentmentalt tjafs som inte leder någon vart. Gaiman visar sig också från sin sämsta sida som serieförfattare. Ibland glömmer han bort att en serie är ett samspel mellan text och bild och i långa stycken är The Wake som att läsa en bok med illustrationer. Detta skulle kunna gå an om det inte vore att storyn är ganska tråkig då större delen av dialogerna och monologerna bara består av folk som uttrycker sina känslor och tankar.

Death21

Många gillar Michael Zullis teckningar men de funkar inte alls för mig. I sina sämsta stunder påminner teckningarna mest om plyschplanser från 70-talet. Sammantaget ger The Wake mig ett smetigt och sentimentalt intryck. Jag får känslan av att Gaiman desperat suger ut det sista ur sina karaktärer och berättelsen blir ett enda ”jaha?”. Serien The Sandman lades ned efter nummer 75 och DC lovade att inte använda sig av karaktären utan Gaimans tillåtelse.  Däremot har det kommit en hel rad spinoffs och andra projekt, något jag tar upp under nästa veckas sista och avslutade del i denna titt på The Sandman.

muth_sandman2

The Sandman: The Kindly ones

sandman9”Gods fear us. Demons fear us. We have hounded kings and angels. We have taken vengeance on worlds and universes. We are the Kindly Ones.”

Dags för finalen. Lyta Halls son Daniel har blivit kidnappad. Lyta får ett sammanbrott  och ger sig ut på en färd för att söka hämnd på Dream som hon tror ligger bakom Daniels försvinnande. Efter en lång vandring når Lyta till slut sitt mål, de tre furierna som vi stött på i olika inkarnationer under seriens gång. Hon ber att de ska hämnas på Dream en uppgift de gladligen tar sig an då det ligger i deras natur att utkräva hämnd. När Daniels kidnappning blir känd av Dream (som inte har ett dyft med saken att göra) skickar han ut sin korp Mattew tillsammans med mardrömmen The Corinthintian för hitta Daniel innan furierna anfaller hans rike.

Neil Gaiman har erkänt att när han började på The Kindly ones så visste han inte hur berättelsen skulle sluta och det märks. Historien slingar sig än hit och än dit. Fokus ändras ständigt och av och till är man som läsare lite osäker på vad som är viktigt eller inte i berättelsen. En rolig detalj är att varje avsnitt startar med att någon form av tråd visas första rutan. Det kan var ett garnnystan, en telefonsladd eller en kabel. Det är naturligtvis berättelsens tråd. Varje avsnitt startar också med att Gaiman tilltalar sina läsare men det har bakats in i seriens dialog. Först när författaren visste hur berättelsen skulle sluta så klippte han bokstavligen av (berättar)tråden i bild med orden ”now it´s done”. Fiffigt.

1647668344_e3257717b6

När jag först läste The Kindly ones som månatlig tidning var jag inte överdrivet förtjust.Jag hade svårt för den något röriga plotten  som i mina ögon saknade fokus. Det är avsevärt mer som händer än kidnappningen av Daniel. B.la har vi Rose Walker som reser tillbaka till England och besöker källaren där Dream var fången i Preludes & Nocturnes, vi har Delerium som söker efter sin hund som hon tappat bort, Lucifer dyker upp som nattklubbsägare etc. etc.. Dream beter sig frusterande för oss läsare då han en stor del av berättelsen är helt overksam och passivt ser på när hans rike raseras.

tumblr_lj6h8ansBD1qa3yujo1_500

Tecknaren Marc Hempels stil föll mig inte heller i smaken då den var allt för stiliserad. När jag nu läser om serien i ett svep växer historien och det som jag tidigare fann rörigt och fragmentariskt växer till en större helhet. Även Hempels teckningar visar sig vara avsevärt bättre vid en andra titt och han är min favorittecknare av The Sandman näst efter Jill Thompson. Hempels styrka ligger i att han på något märkligt vis lyckas förmedla ansiktsuttryck trots sin något sparsamma still. Bilderna är suggestiva och riktigt snygga. Berättelsen är ödesdiger och är en av Gaimans bättre historier när han sakta (serien är den längsta i sviten ca 300 sidor) leder Dream mot sin undergång.

Sandmanpennies

Om jag fått som jag önskat hade The Sandman slutat med The Kindly ones. Seriens sista sida är briljant och hade varit ett fantastiskt avslut på serien. Tyvärr följer det ett avsnitt till som kommer nästa vecka.

Tema Sandman: Worlds’ End

22-2Arbetskamraterna Brant och Charlene samåker till Chicago när de överraskas av en snöstorm, något som kanske inte skulle vara så märkligt om det vore under vinterhalvåret men nu är det juni. Bilen kör av vägen och de två lyckas hitta ett värdshus med namnet Worlds´end. Världshuset verkar vara ålderdomligt i sin arkitektur men märkligast är nog gästerna som består av älvor, kentaurer och annat märkligt folk. De har alla tagit skydd i huset från en storm som verkar härja mellan flera dimensioner. Världshusets värdinna förklarar att ovädret som överraskat de resande är en s.k ”reality storm” något som tyder på att världsomvälvande ting har skett. För att fördriva tiden i väntan på att stormen ska bedarra berättar sällskapet historier för varandra.

Worlds´end är den tredje och sista samlingen av korta berättelser som Gaiman bjuder oss läsare på. Dream är inte huvudpersonen i någon av berättelserna men han dyker upp i periferin i de olika historierna och ofta som deus ex machina. Berättelserna varierar i både innehåll och kvalite´. A Tale of Two Cities är en ryslig historia om en man som tar fel tunnelbanetåg och hamnar i en spökvision av en stad. Hob’s Leviathan är en skröna från de sju haven, alt som allt serveras läsarna sex längre berättelser och några kortare historier.

627

Samlingen är genomtänkt då man har valt olika tecknare till var och en av berättelserna. Man har lyckats väl med att få tecknare som matchar stämningen i de olika historierna. Även ramberättelsen på världshuset har en och samma tecknare något fångar seriens inramning väl. Tyvärr hör inte berättelserna i Words´end till de starkare i Gaimans produktion. De är om än fantasifulla lite småtrista och inte speciellt engagerande. A Tale och two cities och Cerements är de två bästa och världshuset är en intressant skapelse men på det hela är inte samlingen speciellt upphetsande.

627jk

Jag är inte heller så förtjust i att Gaiman i slutet av av berättelsen hintar lite väl mycket av om vad som komma skall. Det kunde han gott ha skippat eller löst på annat vis. Worlds´end är fantasifull och roande i sina stunder men som helhet är den en relativt svag samling.

Nästa vecka gör furierna sin entré´.

Tema Sandman: Brief lives

sandman7Have you ever spent days and days making up flavors of ice cream that no one’s ever eaten before? Like chicken and telephone ice cream?Green mouse ice cream was the worst. I didn’t like that at all. – Delirium

Det börjar med en Delirium som är (vad annars) totalt förvirrad. Av en ren slump lyckas en ide få fäste i hennes sinne: Hon vill söka rätt på sin försvunna bror Destruction. Delirium frågar sina syskon Desire och Despaire om hjälp i sökandet men de avfärdar henne. Dream som har hjärtsorg efter att hans flickvän har dumpat honom tackar däremot ja till Deliriums vädjan om hjälp. Då de två kommer att resa runt på jorden i sökandet efter Destruction hyser Dream en viss förhoppning om att stöta på sitt ex att de kommer finna sin försvunne bror har han vare sig några förväntningar eller intressen i. Det som börjar som ett ganska oskyldigt äventyr kommer att utvecklas till en historia där många får sätta livet till och Dream kommer slutligen att utföra en handling som kommer att besegla hans öde.

Sandman-Brief-Lives-Dream-blood-into-flowers-Jill-Thompson

Om jag kunde så skulle jag gå upp i brygga för (ursäkta språket) så jävla bra är den här berättelsen. Breif lives är utan tvekan det roligaste och samtidigt det sorgligaste avsnittet i The Sandman. Delirium är seriens stjärna och är en otroligt underhållande karaktär. Då hon uppfattar världen på ett något annorlunda vis än majoriteten av mänskligheten (och andra väsen för den delen) får en stor del av dialogen något av en ”god dag yxskaft” karaktär över sig, samtidigt har Delirium sina poänger då hon visar att verkligheten kan uppfattas olika beroende på vem iakttagaren är. Brief lives  innehåller många dråpliga situationer: Bilkörning, där korpen Matthew får agera bilskolelärare åt Delirium, ett besök på en strippklubb där gudinnan Ishtar arbetar som strippa, samt en bokning av ett hotellrum är alla underhållande episoder även om de ofta slutar i död och elände för de stackars människor som kommer i kontakt med Dream och Delirium.

untitled del

Samtidigt som serien är rolig är det en vemodig berättelse som behandlar vår litenhet inför universum och världsalltet. Upplösningen på berättelsen är sorglig och öppnar upp för mer elände som skall komma. Vi lämnar Dream ensam i sin tronhall helt förkrossad. De liv som Dream och Delirium har touchat under sin färd på jorden har inte heller alltid förändrats till det bästa.

627

Den tredje komponenten som gör Brief lives till en underbar serier är tecknaren Jill Thompson. Karaktärerna blir sköra under hennes penna och de visar en bräcklighet som inte tidigare visats.  En del kan finna att hennes stil något skissartad men den växer vid varje läsning av serien. Dream har aldrig känts mer levande än under Thompsons penna och hon behärskar en unik förmåga att förmedla kroppspråket hos sin figurer. Hon passade även på att teckna in sig själv i serien då hon gav sitt ansikte och lägenhet åt alvkvinnan Etain of the second look. Thompson står för teckningen under hela serien något som gör att den känns mer sammanhållen än tidigare episoder. Brief lives är det bästa Gaiman gjort till dags dato och då räknar jag även med hans böcker.

imagesCAJ5KY6V

Avslutningsvis måste jag även nämna karaktären Merv the pumpkinhead som arbetar som vaktmästare åt Dream i hans palats. Han har dykt upp tidigare i serien men det är först i Brief lives som han begåvats med en dialog eller närmare bestämt monolog då Merv inte är så intresserad om någon lyssnar, det viktigaste är att han får tala. Merv beklagar sig över det mesta och blev faktiskt så populär att han fick en del fristående avsnitt i några spinoff serier som följde efter att The Sandman upphört.

tumblr_l3su1qCVfd1qzi8zlo1_500

”What’s the name of the word for the precise moment when you realize that you’ve actually forgotten how it felt to make love to somebody you really liked a long time ago?” – Delirium  

There isn’t one.” -Dream
”Oh. I thought maybe there was.” -Delirium

Nästa vecka: Gaiman goes Chauser.

Tema Sandman: Fabels & reflections

fablesDen här volymen består likt The Dream country av kortare berättelser men den här gången har man samlat ihop hela nio stycken historier så samlingen känns lite frikostigare. Historierna i Fables & reflections spänner över både tid och rum. Vi besöker kejsaren Augustus som har svårt att sova, vi bekantar oss med Robespierre som söker efter ett avhugget huvud, träffar på kalifen i Bagdad som vill bevara drömmen av sin stad till eftervärlden och lite andra personer ur historien och diverse myter.

När det rör sig om en antologi blir det många gånger svårt att hålla en jämn nivå. Gaiman lyckas väl med kvalitén på berättelserna. Samlingen innehåller ett par bra historier och ingen av berättelserna är direkt dålig. Jag är förtjust i storyn Three septembers and a january som handlar om Joshua Norton, en självutnämnd kejsare av USA som bor i San Fransico. Norton har funnits på riktigt och är inte någon påhittad karaktär. Det Gaiman för in i berättelsen är att fyra av The Endless tävlar om Nortons sinne för att se vem han kommer att tillhöra. Shawn McManus står för teckningarna vilket höjer seriens kvalité tillsammans med Gaimans gripande berättelse.

Sandman-031-panel-3

Dream & Despair

En annan favorit är The Parliament of Rooks där Daniel (Lyta Halls son) drömmer och hamnar hos Cain & Abel som berättar historier för varandra med korpen Matthew och Daniel som åhörare . En gullig berättelse där några av bifigurerna i serien får lov att ta lite plats. Serien är tecknad av Jill Thompson som nog är min favorittecknare av alla de som satt pennan i serien men mer om henne nästa vecka.

lilsandman

Jill Thompsons förtjusande mangaversion av Dream, Abel och Death.

The Song of Orpheus är sagan om Orfeus men med element från Sandmans universum. Den hör inte till favoriterna men då Orfeus har stor betydelse i den kommande berättelsen Brief lives klargör den ett och annat mellan Dream och hans son Orfeus. Då Dream vägrat att hjälpa sin son att rädda sin fru Eurydike från Hades har de två helt brutit kontakten. Berättelsen visar också på Dreams oförmåga till att vara flexibel samt hans rigida inställning till regler.

orpheus

Orpheus och Charon

I ett par tre av berättelserna visar Gaiman sina brister som serieskapare. Serier är när de är som bäst en kombination av bilder och ord men ibland kan inte Gaiman begränsa sitt ordflöde och berättelserna drunknar i ord. Detta gäller speciellt samlingens sista berättelse Ramadan som är otroligt vackert tecknad av Craig Russell men drunknar i ordflödet och är inte någon förnöjsam läsning.

sandman_03

Ett smakprov av Russels otroligt snygga teckningar.

På det hela är Fables & reflections en trevlig och fantasieggande samling berättelser som är väl värda att läsas både en och två gånger. Nästa vecka blir det Delirium, Destruction och en sorgsen Dream.

Tema Sandman: A Game of you

sisandmangameofyoutpbBarbie som skymtade förbi i The Dolls house har dumpats av sin pojkvän Ken och bor i NYC. Hon har inte drömt på flera år men plötsligt en dag så stöter hon på en av figurerna ur sina barndomsdrömmar, Martin Tenbones. Martin är en gigantisk hundliknande varelse och skjuts ned på öppen gata av polisen men han lyckas flämta fram att drömriket behöver Prinsessan Barbaras hjälp. Samma natt plågas Barbies grannar och vänner av fruktansvärda mardrömmar och Barbie hamnar i ett komaliknande tillstånd. Turligt nog är Thessaly, en av hyresgästerna häxa. Thessaly misstänker att Barbie fastnat i sin egen drömvärld tillsammans med den person/varelse som angripit grannarna med mardrömmar tidigare på natten. Thessaly kastar en trollformel och Barbies vänner ger sig in i hennes drömvärld för att rädda henne.

731370-c

Martin Tenbones på besök i The Big apple

A Game of you hörde länge till ett av de avsnitt som jag gillade minst i The Sandman. Jag tyckte helt enkelt att den var lite trist men för var gång jag läser den så växer berättelsen och numera ligger den bland mina favoriter kanske just för att den vågar koncentrera sig mer på berättelsens karaktärer än själva handlingen. Diskussionen om våra identiteter och vem som bestämmer vilka vi är ett tema som löper i storyn. De flesta av berättelsens huvudpersoner är egentligen någon annan än vad de utgör sig för att vara t.ex är Thessaly en häxa, Wanda är en man osv.

imagesCA6NJCPZ

Barbie som under seriens gång försöker dölja sitt ansikte med olika kreativa sminkningar.

A Game of you pendlar mellan realism och drömmar. Dels har vi hyresgästerna i New York som försöker lösa mysteriet parallellt med Barbies quest i sin drömvärld. Mot slutet förenas de två världarna med dödlig utgång. Seriens styrka ligger inte i handlingen utan det är karaktärerna som är berättelsens kärna . Barbie och hennes grannar Alvin/Wanda, Foxglow, Hazel och Thessaly är personer jag bryr mig om och Gaiman lyckas väl med att introducera dessa.

tumblr_lxpgaaD5P81r85lu1o1_250

En transsexuell – inte ok i USA.

imagesCAG3VI3E

Flådda ansikten som spikas upp väggar är däremot helt ok i USA.

När serien kom blev det ett ramaskri i USA då Hazel och Foxglow var ett lesbiskt par och Wanda/Alvin var transsexuell. Moralens väktare skrek som stuckna grisar men ingen av dessa verkade bry sig om att man flår ett lik i serien samt att en av mardrömmarna visar hur ett spädbarn äter ett annat. Tio år senare skrek samma grisar (antar jag) då en bög introducerades i The Green lantern.  Jag undrar varför folk bryr sig om så mycket vad som sker i andras sängkammare? Kanske för att inget sker i deras egna? Men åter till Sandman och Barbie.

Jag gillar tecknaren Shawn McManus arbete med serien. Barbies drömmar är en verklig sagovärld, frodig natur, Barbie har en lila prinsessklänning och det är talande apor och möss. McManus fixar även de mer ruggiga partierna i berättelsen som hör till de rysligaste i hela seriesviten. Dream lyser till stora delar med sin frånvaro då detta är Barbie och hennes vänners äventyr, han dyker upp vid några få tillfällen under berättelsens gång men har i så mycket att göra med det som sker i handlingen. Det sista kapitlet, då säcken ska knytas ihop blir det lite segt då Gaiman brer ut sig lite väl mycket i sin text. Han hade kunnat klara av det han vill ha sagt på färre sidor men då hade jag å andra sidan fått färre teckninfgar av Shawn McManus. Tyvärr är det som vanligt att man inte har samma tecknare och tuschare utan vi får dras med några andra förmågor som gör att helheten inte blir så harmonisk som man skulle kunna önska.

wilkinsoncurtains

Barbie träder in i sin drömvärld.

Nästa vecka blir dags för ett gäng kortberättelser, allt från kejsaren av Amerika till Bagdad och varulvar.

Tema Sandman: Seasons of mist

1704_400x600Season of mists startar med en middag. Destiny (den äldste av The Endless) står som värd och nu får vi för första gången träffa alla Endless förutom Destruction som av oklara skäl lämnat sitt uppdrag. Middagen är allt annat än en trevlig tillställning trots att det var 300 år sedan ”familjen” träffades. Måltiden urartar när Desire tråkar Dream för dennes misslyckade kärlekshistorier, specifikt då kvinnan Nada som Dream förvisade till helvetet då hon nobbade honom. Dream inser att han möjligtvis handlat överilat och bestämmer sig för att återvända  till helvetet för att släppa henne fri. Då Lucifer får höra att Dream är på ingång blir han överförtjust då han inte glömt Dreams senaste besök. Utgången av Dreams besök i helvetet blir inte alls vad man förväntar sig.

Screen shot 2011-08-25 at 12_20_29 PM

Dream vid portarna till helvetet.

Det är en underhållande skröna fullproppad med mytologiska varelser och gudar. Oden, Tor, Loke, Bast, demoner, änglar i en salig blandning men det är ingen röra. En hel del gamla bekantingar dyker upp och ett par nya intressanta karaktärer dyker upp under berättelsens gång. Som läsare får man en ordentlig presentation av The Endless där Gaiman berättar mer ingående om de sex. Vi får se mer av Lucien och korpen Mattew samt ta en titt Luciens bibliotek som består av drömda böcker . Titlar som The Concience of Sherlock Holmes, Psmith and Jeeves samt Cthulhu springtime väcker onekligen mitt intresse.

Destiny(Sandman)

Destiny – den äldste av The Endless. Boken han bär på berättar om allt som skett och om allt som kommer hända.

Två figurer kommer ha stor betylse längre fram i berättelsen dels Lyta Halls barn som Dream ger namnet Daniel då han gör en kort och ovälkommen visit hos henne. Den andra karaktären är Loke som genom Dreams försyn rymmer från Oden och Tor  – något som Dream bittert kommer ångra. Temat i Seasons of mist är plikt och ansvar och frågan om man kan överge dessa. Dream verkar leva för sitt arbete och följer regler och protokoll till punkt och pricka. I hans värld är det otänkbart att göra som Destruction och överge sitt arbete. En inställning som kommer att ställas till sin spets längre fram i serien.

tumblr_me5oxnkbt41ry0rs7o1_500

Delerium -den yngste i familjeskaran. Hon har bytt ansvarsområde från Delight till Delerium.

Seasons of mist hör inte till de bättre historierna i Sandmansviten men väl en av de mer underhållande. Det som är synd är att man inte kunnat hålla sig till en och samma tecknare då Kelley Jones tecknarstil passar väl till temat med gudar och demoner men ett par avsnitt har tyvärr tecknats av andra artister. Det är också en anings irriterande att man byter tuschare hela tiden, något som bryter seriens rytm. Utan att spoila för mycket måste jag säga att avslutningsscenen med en solbadande Lucifer i Australien är mycket bra.

Nästa vecka blir det den episod där det blev ett jävla liv i USA och då inte beroende på zombiebebisar och flådda ansikten.