The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Monster hunter (2020 USA)

Precis som i fallet Zack Snyder som jag skrev om härom veckan hör regissören Paul W.S. Anderson inte till mina favoriter och precis som i fallet Zack Snyder ser jag av någon outgrundlig anledning film efter film av regissören. Ett tecken på att jag är dum i huvudet?

I Andersons senaste alster transporteras en grupp amerikanska soldater till en annan dimension som är befolkad av allsköns CGI-monster samt Ron Perlman i en hisklig peruk. Tillsammans med dimensionens lokalbefolkning måste man nu jobba på att överleva. Det är även något med en dimensionsportal och drakar men i ärlighetens namn bryr mig inte

Sin vana trogen guidar regissören oss arma och korkade (räknar in mig själv här) tittare genom actionscener i slowmotion tonsatta till tuff musik och undermålig regi. Då det rör sig om en film av Anderson är naturligtvis skådespelerskan (?) Milla Jovovich castad i huvudrollen. Hennes prestation kan man däremot inte lasta Anderson för. Jag är övertygad om att det finns inte en regissör på denna jord som skulle kunna lyckas få henne att skådespela.

Det blir dock inte ett bottenbetyg för filmen. Jag gillar monster på film och anser att det görs alldeles för lite monsterfilmer nu för tiden. Världsbygget är åtminstone lite intressant. Med en annan regissör och huvudrollsinnehavare kanske Monster hunter kunnat bli en om inte bra åtminstone rejält underhållande film men den tanken hör hemma i drömmarnas land.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 2/10

Raised by wolves (2020 – USA)

Till en början var jag inte speciellt pepp på denna tv-serie dels för att Ridley Scott var involverad och det är ett bra tag sedan han gjorde något riktigt bra – typ tidigt 80-tal? Ett annat problem var att serien involverade en massa ungar , något jag gör mitt bästa att hålla mig i från när det rör film och TV. Men trailern lockande till titt så precis som med The Madalorian gav jag Raised by wolves en chans och var fast.

Jorden har har blivit i det närmaste obeboelig pga av ett inbördeskrig mellan Ateister och Troende. De troende vinner kriget men resultatet är som sagt en obeboelig planet. De har dock lyckats bygga gigantiska rymdskepp som skickas mot en främmande planet att kolonisera. Ateisterna har i sin tur skickat två androider med ett tiotal embryon i samma syfte i förhoppning att deras sak ska leva vidare.

Raised by wolves påminner lite om Lost då det är en serie fullproppad med mysterier. Planeten är likt ön på Lost full i hemligheter och rollfigurerna har en bakgrund där ett och annat avslöjas som vänder på steken både en och två gånger. Men till skillnad mot Lost känns inte Raised by wolves som en ”vi hittar på allt eftersom filmar” serie samt att rollfigurerna driver handlingen framåt inte nya mysterier.

Skådisarna (ungarna inkluderade) är mycket bra och bäst är Abubakar Salim och Amanda Collin i rollerna som androiderna Father and Mother. Speciellt Collin är makalöst bra och Mother får sälla sig till de artificiellas ”hall of fame” och samsas med storheter som Roy Batty och Ava.

Raised by wolves var både spännande och välspelad och har förnyats med en säsong till. Något man kan vara glad över då sista avsnittet har lika många cliffhangers som en säsongsavslutning av Twin Peaks. Tempot kanske är det som möjligen skulle avskräcka eventuella tittare men jag fann aldrig att det blev tråkigt. Det är inte en fartfylld berättelse men jag kände aldrig att storyn stannade upp utan rörde sig hela tiden framåt – om än i maklig takt. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10

The Vast of Night (2019 USA)

Än en gång rekommenderade lillebror en film men denna gång blev utfallet avsevärt bättre än spektaklet Aquaslash.

Fay arbetar som växeltelefonist i en liten stad. Under sitt kvällspass hör hon en märklig signal som kommer från både radion och telefonledningarna. Hon ringer sin kompis Everett som jobbar på den lokala radiostationen. Då filmen utspelar sig under 50-talet är kommunistskräcken närvarande och de två tror att det kan vara någon hemlig Sovjetisk signal. Everett lägger ut signalen över radion och hoppas att någon kan ringa in och förklara vad ljudet betyder.

The Vast of Night gjordes för 700 000 dollar av regissören  Andrew Patterson. Än en gång går talang  före pengar. Vi snackar inte om något mästerverk men för den knappa summan har regissören knåpat ihop en stabil film som till en början är ganska så mysig men tar en allt obehagligare vändning allt eftersom handlingen utvecklas. Det blir kanske inte direkt spännande men jag blir nyfiken på vilken väg historien ska ta och mina tankar vandrar till tv-serierna The Twilight zone eller varför inte The X-files? Patterson har troligen inspirerats av den förstnämnda tv-serien då filmen start påminner en hel del om The Twilight zone.

Naturligtvis kan inte Patterson brassa på med alltför stora effekter men han anpassar sin historia efter budgeten och filmen känns vare sig billig eller ofärdig. Det är även med en imponerande kameraåkning som bara den gör filmen sevärd.

The vast of Night är inte någon wow upplevelse men filmen passar perfekt som sommarnattsrulle och jag hoppas på fler filmer från regissören.

Regi:  Andrew Patterson

Betyg: 6/10

Nausicaä från Vindarnas dal (1984 Japan)

På Netflix finns (nästan) alla filmer från den japanska filmstudion Ghibli. Klart att jag blev sugen på att se rubbet men efter första rullen vart jag allt lite mindre sugen på detta självvalda projekt.

Ca 1000 år in i framtiden är jordens miljö förstörd. Några människospillror finns kvar men en giftig skog breder ut sig över planeten. Alla försök att stoppa skogen hindras av att den försvaras av gigantiska insekter som går till anfall när människor närmar sig skogen. I vindarnas dal bor prinsessan Nausicaä som har en viss förståelse över jordens nya ekosystem. När en grupp människor hittar ett förintelsevapen att använda mot skogen och insekterna risker detta bli dödsstöten för planeten om inte  Nausicaä stoppar deras planer.

Jag har sett några tidigare filmer från studio Ghibli (om man ska vara petig är denna film gjord innan studion bildades) och gillat de flesta. Detta var trist nog en melodramatisk soppa. Även om jag bortser från det kulturella filter som ibland kan dyka upp i filmer från andra länder (i Japanska filmer kan det ibland visa sig i att jag tycker att folk överreager lite väl mycket) är Nausicaä från Vindarnas dal både rörig i sitt berättande och lite halvtrist. Jag får aldrig upp engagemanget för vare sig berättelsen eller rollfigurerna och trots en hel del snygga scener känns rullen hafsigt gjord. Jag får hoppas på bättre tur med nästa film från studion.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 4/10

Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Code 8 (2019 Kanada)

I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället.  Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.

Vad jag förstått är Code 8 en kortfilm som utvecklats till en långfilm genom crowfunding och man har verkligen fått valuta för pengarna. Manuset är tight och man slösar inte bort tiden på trams. Berättelsen tar fart på en gång och man lyckas att etablera den alternativa verkligheten väl samtidigt som historien inte känns framhetsad. Skådisarna var relativt ökända för mig men de sköter jobbet bra och man har anpassat effekterna efter budgeten så man gör det man kan med de resurser man har med ett klart godkänt resultat. Tankarna vandrade till Upgrade en annan sf-rulle som lyckas mer än väl på en liten budget.

Code 8 är troligtvis en film som flyger under radarn för många men det är en film som verkligen förtjänar en större publik. Tydligen har rullen gått tillräckligt bra för att det åtminstone ryktas om en tv-serie, något jag skulle titta på då man vill utforska den här världen mer.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Jeff Chan

Betyg: 7/10

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

I am mother (2019 Australien)

Mänskligheten har förstört planeten och det verkar vara kört för vår fortsatta existens. I ett underjordiskt komplex lever mänsklighetens hopp om fortlevnad vidare i form av en massa foster som övervakas av en robot. I am mother startar med att roboten väcker ett av fostren till liv. Mother som roboten kallas uppfostrar flickan vars främsta uppgift är att ta hand om de övriga fostren som ska väckas till liv. Så en dag knackar det bokstavligen på dörren och en annan människa träder in i skyddsrummet. Hon har en lite annorlunda version om vad som finns därute än vad Mother berättat.

Inte alls så pjåkigt. Med ganska små medel har man lyckats skapa en någorlunda stabil sf-rulle. Det är inte någon film fylld av action eller explosioner utan det är mer av ett thrillerdrama där man hela tiden sitter och undrar lite över vilken vändning historien ska ta, Bra skådisar Clara Rugaard, Hilary Swank och Rose Byrne som gör Mothers röst. Filmen skulle möjligtvis ha kunnat kortats något, den blir inte tråkig men hade mått bättre av lite högre tempo men den slinker ned ganska så lätt.

Regi: Grant Sputore

Betyg: 5/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10