Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Annonser

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

The Domestics (2018 USA)

Mark och hans fru Betsy har separerat men han vill gärna att de blir ett par igen. När Betsy, spelad av den alltid intetsägande Kate Bosworth, vill åka till föräldrahemmet, erbjuder Mark att eskortera henne. De behövs då filmen utspelar sig i en Mad Max liknande framtid där USA:s regering bombat inlandet med kemikalier som gjort de överlevande något obalanserade. Dessa överlevare har bildat gäng som plundrar och våldtar allt i sin väg så en tripp till föräldrahemmet är inte helt riskfri.

The Domestics (knepigt eller ja tom korkat namn) är en film som kanske inte passar alla. Storyn är ganska så tunn och det finns en hel del som jag undrar över i filmens handling som t.ex varför har man valt att bomba sitt eget land och hur korkat är det inte att bege sig ut på de livsfarliga vägarna av den ganska så vaga anledningen att föräldrarna inte svarar i telefon? Det sistnämnda är ungefär lika korkat som att skaffa barn när minsta lilla ljud lockar till sig monster.

Om man däremot lyckas släppa dessa plotthål, vilket jag lyckligtvis gjorde, så får man en underhållande actionstänkare gjord med gott humör om ett par som bara vill ta sig från punkt A till B och stöter på kannibaler, manshatande kvinnor, folk i djurmasker och tokiga bönder. Ibland kan det räcka.

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 7/10

Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

Rymdinvasion i Lappland (1959 Sverige/USA )

Ett meteor (stavas metor i ett telegram) störtar i Norrland. Rapporter tyder dock på att meteoren landande mer än störtade och man skickar ett antal vetenskapsmän från Stockholm assisterade av några amerikaner till byn Riksjärvi i Lappland för att undersöka saken närmare. Väl på plats börjar den unge och Ken-snygge geologen Erik flörta med en skridskoåkerska, Diane som är i Riksjärvi och tränar vintersport samt visar lite rumpa och bröst. Hon förförs inte så lätt av den unge geologen då han ”krossat hjärtan över hela Europa” men Erik får visa sitt hjältemod när ett hårigt monster dyker upp och sprider kaos och förskräckelse i fjällvärlden. Har det ett samband med den störtade meteoren månne?

Min vän Stefan är från Kiruna och han berättade att i hans ungdom hade de (har?) en filmfestival där Rymdinvasion i Lappland eller Invasion of the Animal People som den heter på engelska (fast den amerikanska versionen skiljer sig tydligen en hel del från den svenska) alltid inledde/inleder festivalen. Stefan såg dock aldrig rullen vilket är lite synd för trots att man har svårt för att bestämma sig om man ska tala svenska eller engelska, bjuder på alldeles för mycket skidåkningsscener, har ett monster som helt verkar sakna agenda samt även är alldeles för stort för farkosten den kom i, samer kallas för lappar och springer runt i folkdräkt (som Jokkmokks Jokke bar i tid och otid) och dras med skådisar som är si så där är faktiskt Rymdinvasion i Lappland inte så pjåkig.

Filmen är inte mycket sämre än andra lättsamma skräckisar som gjordes från denna tid. Det är lite småmysiga miljöer (speciellt hotellet i Riksjärvi), fina naturbilder och en del dråpliga situationer som i sammanhanget duger. Om nu inte detta skulle räcka bjuds vi på en ung Gösta Prüzelius, skönsång av Brita Borg samt Ack Värmeland du sköna med ny text under namnet Midnight Sun Lament. Frågar man mig (vem som nu skulle göra det?) tycker jag nog att dagens rulle lite oförtjänt fått en kalkonstämpel.

Regi: Virgil W. Vogel

Betyg: 4/10