Close encounters of the third kind (USA 1977)

tumblr_lth0mlOel71qgftkco1_500Uj det var riktigt länge sedan jag såg den här filmen men jag blev lite sugen och bestämde mig för att ge Spielbergs UFO drama en chans. Myndigheterna, ständiga filmskurkar under 70-talet, förnekar bestämt existensen av s.k flygande tefat. Elektrikern Roy Neary låter sig inte övertygas av myndigheternas försäkran. Efter att ha haft kontakt med ett UFO drabbas han av en själslig oro och det känns hela tiden som att det är något han måste klura ut men vet inte riktigt vad. Denna ovisshet gör honom halvt om halvt galen och dödar effektivt hans äktenskap. Samtidigt verkar myndigheterna veta avsevärt mer än vad de vill avslöja.

Regissören Steven Spielberg har här skapat en sf-konspiration-relations film och man kan tycka att han gapar över för mycket men det här var bättre än vad jag trodde. Alla omtittar är turligt nog inte av ondo. Richard Dreyfuss som spelar Roy är mycket bra och scenerna från hans kaotiska hem med skrikande ungar och olika saker som hela tiden utspelas i bakgrunden medan han och hans fru grälar är mästerligt regisserade. Tefat i all ära men det är dessa scener som är filmens höjdpunkt. Spielberg har gång på gång visat att han är en duktig regissör när det gäller att skildra den amerikanska arbetarklassen. Tyvärr har regissören en dragning till att göra andra filmer vilket är synd för jag skulle verkligen vilja se en film av Spielberg som handlar om vanliga människor i vardagssituationer.

Storyn är stabil och det slog mig hur tilltron till att dagens publik ska fatta en film har minskat rejält. Alla trådar i filmen följs inte upp och tittarna får för en gångs skull räkna ut på egen hand lite hur saker och ting hänger ihop. Nu är det inte en jätteavancerad handling men den ställer avsevärt större krav på den genomsnittlige tittaren än dagens popcornfilmer där det med jämna dyker upp rollfigurer och förklarar verbalt för tittarna vad som händer.

Close encounters of the third kind har en skön känsla, filmen känns lite somrig och småmysig trots kraschade äktenskap, skumma myndigheter och flygande tefat vars besättningar har en dunkel agenda. Det var en trevlig överraskning men lite smolk i bägaren kan naturligtvis inte Spielberg avhålla sig ifrån. Filmens final liknar mer ett väckelsemöte än konspirationsfilm och Williams musik blir lite väl kväljande så fort ett tefat flyger in i bild.

Regi: Steven Spielberg

betyg: 7/10

Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Soldier (1998 USA)

1998-poster-soldier-1Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att se om detta sf-fiasko med bla Kurt Russell, Gary Busey och Jason Isaacs, den sistnämnde känd  från Harry Potter filmerna. Filmen totalfloppade när den kom men jag mindes den som åtminstone helt ok. Lite äldre och lite grinigare är mitt omdöme inte riktigt lika snällt.

I en nära framtid utbildar man elitsoldater redan från födseln. Ungarna hjärntvättas och man resar ut de svagare exemplaren under utbildningens gång. Russell spelar veteranen Todd 3465 som blint lyder order. En ny genmanipulerad version av soldater har tränats upp vilket Todds befäl inte uppskattar då de är artificiella (tydligen är hjärntvätt bättre) och i en kukmätarmatch (inte bokstavligen bör påpekas) mellan befälen tvingas Todd kämpa mot en av de nya soldaterna. Han förlorar och liket dumpas på en avlägsen planet som används som galaktisk sopstation. Naturligtvis är inte Todd död och han tas omhand av planetens invånare som naturligtvis lär honom medmänsklighet och annat smått och gott. Utan några vettiga skäl får militären för sig rensa planeten och naturligtvis faller den uppgiften på de nya förbättrade soldaterna och naturligtvis ställer sig Todd på invånarnas sida i konflikten.

Nej det här blev bara för korkat och förvånansvärt tråkigt. Det blir fart och fläkt i finalen men transportsträckan dit känns som en evighet då man lagt ned mycket krut på att visa hur Todd återfår sin medmänsklighet. Det är ganska trist action överlag och känslan av att det hela utspelas in i en studio bland frigolitblock är påtaglig. Soldier är en trist och plastig film som nog inte gör någon glad, dock ska ingen skugga falla på skådisarna som sköter sitt jobb bra.

En intressant notis är att filmen utspelar sig i samma universum som filmen Blade runner då det droppas en hel del namn och platser från den filmen men Soldier blir inte bättre för det.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 3/10

A Sound of Thunder (2005 Storbr)

movieposterÅr 2055 har man löst gåtan med tidsresor. Företaget som äger patentet vill naturligtvis tjäna stålar så den som kan hosta upp en massa kosing får ta en tur till kritaperioden och jaga dinosaurier. För att inte ställa till  det och råka ändra i historien dödar man en och samma dinosaurie sekunder innan dess naturliga dödsögonblick. Allt är frid och fröjd fram tills det naturligtvis går åt fanders och man råkar ändra på det förflutna. Likt ringar på vattnet sprider sig dessa förändringar genom årmiljonerna och man måste nu försöka ställa det förflutna till rätta innan mänskligheten utplånas.

A sound of thunder är baserad på en novell av Ray Bradbury som har en ganska klurig intrig som dock kan diskuteras. Frågan är om det räcker med så små förändringar i det förflutna som skildras i filmen/novellen för att ändra vår samtid eller om det måste till ganska stora skeenden för att påverka framtiden. En fråga för fysiker och filosofer att diskutera över en kopp kaffe.

Det är inga större problem med filmens manus men man fallerar på en hel del detaljer som gör att slutresultatet blir sisådär. För det första är det en störande dålig användning av bluescreen och mina tankar vandrar till sextiotalets bakprojektioner – riktigt illa. Vidare är castingen inget att hurra för. Edward Burns är väl en ok skådis men i rollen som filmens actionvetenskapsman övertygar han inte ett dugg. Han gör sig bäst i halvsömniga independent dramer. Sir (mycket viktigt) Ben Kingsley gör ett inhopp som sniken affärsman iklädd märklig peruk som också får mina tankar att vandra men nu till filmen Hunger games hårkreationer.  Övriga skådisar gör det de ska men inte så mycket mer. Filmen rullar på men är vare sig spännande eller intressant trots temat. På det hela är det en ganska torr och håglös historia.

Min sista invändning hör nog mer till nörderiets arena då det riste till i min kropp när jag insåg att de jagade allosaurier som hör hemma i juraperioden och inte krita. Det hör till allmänbildningen att känna till!

Regi:Peter Hyams

Betyg: 4/10

Turbo kid (2015 Kanada/Nya Zeeland)

turbokid_posterNågon har beskrivit Turbo kid som Mad Max på BMX och det stämmer väl. Här snackar vi superduperlågbudgetfilm men helt oäven är inte filmen. Berättelsen utspelar sig efter katastrofen och dramats huvudperson är The Kid en ung kille som lever ensam i en håla och samlar på saker och ting från det förflutna. Han blir motvilligt kompis med den halvgalna tjejen Apple och när hon blir kidnappad av den lokale krigsherren Zeus ser sig The Kid nödgad att hoppa upp på sin cykel och rädda henne.

Som sagt det är lågbudget men filmen är gjord med mycket hjärta och med det kan man åtminstone i min bok komma ganska långt. Det är billigt gjort men gänget bakom filmen har lyckats med ganska små medel att skapa en illusion av en postapokalyptisk framtid. Filmen är kanske inte värst spännande och cykeljakter är inte att föredra framför biljakter om man säger som så men den underhåller för stunden och skaparglädjen smittar av sig. Skådisarna är ok med veteranen Michael Ironside som mest kända namn. Laurence Leboeuf som spelar Apple är till en början oerhört påfrestande men jag vande mig efter ett tag och när man fick hennes bakgrundshistoria förklarad blev beteendet lite en anings mer uthärdligt. Så klarar man av lågbudget, cyklar (budget tillät nog inte bilkörning) och en något påfrestande rollfigur är Turbo kid en relativt intressant uppvisning i att det går att koka en soppa på en spik.

Regi: François Simard, Anouk Whissell

Betyg: 5/10

Star wars: The force awakens (2015)

 

star-wars-force-awakens-official-posterDet blir ingen fjärde julfilm detta år men väl en film vars merchandise lär återfinnas i många barns klappar om filmbolaget Disneys får som de vill.

Tanken var att jag skulle vänta med filmen tills efter helgerna men när facket bjöd på bio var det svårt att tacka nej.

Jag kan väl börja med att berätta att jag inte är något större fan av Star wars filmerna vare sig de nya eller gamla. Trots detta hade jag två ganska trevliga timmar i biosalongen. The Foirce awakens är en rapp film och även om mitt intresse är förhållandevis ljumt håller filmen ända in i mål. Filmen innehåller en handfull maffiga scener, karaktärerna är bättre än i Lucas filmer och det finns en hel del humor av det torrare slaget som jag uppskattar. Skådisarna sköter sig bra överlag speciellt Daisy Ridley som spelar skrotsamlaren Rey. På det hela funkar filmen men jag har ett par invändningar.

SPOILERVARNING

 

Något jag alltid haft svårt för när det rör Star wars filmerna är dels känslan över att man i sina stunder ser på ett avsnitt av Mupparna. Jag tycker att det blir tröttsamt med alla dessa figurer vars enda existensberättigande verkar vara att hamna i en plastförpackning på hyllorna i en leksaksbutik. Jag irriterar mig också på låtsasspråken som talas i filmerna, robotar som piper och visslar och leksaksfigurer som pratar som att de har munnen full med mat. Tröttsamt för mina öron.

Det andra problemet jag har med The Force awakens är att J.J. Abrams valt att göra en nyinspelning av den första filmen som kom 1977. Rubbet är med antingen som scener eller som blinkningar till den tidigare filmen. När jag insåg detta en bit in i filmen blev bioupplevelsen mer av karaktären att sitta och bocka av allt från från småtjocka x-wing piloter till dödsstjärnor och antydningar om avfallsrum. Blinkningar i all ära men när de tar över storyn blir filmupplevelsen lidande. Jag begriper att Disney som köpt rättigheter vill ha valuta för pengarna och vågar inte ta ut svängarna för mycket. Det är klart att man vill casha in på leksaksfigurer och är livrädd att alienera fansen. Därför har man troligen valt att göra en, iofs mer välgjord och rappare, karbonkopia på första filmen för att visa fansen att allt som vanligt. Jag kommer aldrig in i filmen utan sitter med en känsla av att jag tittar på en väldigt lång reklamfilm för massa plastprodukter. Underhållande, och välgjort men samtidigt ängsligt och käre söte gud kan inte någon ta och täppa till käften på Chewbacca det skär som nålar i mina öron när han/hon/den/det? vrålar fram sin ”repliker”

Regi: J.J. Abrams

Betyg: 6/10

 

 

The Martian (2015 USA/Storbr)

New+Poster+The+MartianUnder ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

Mindscape (2013 Spanien m.fl)

mindscape_ver2_xlgMindscape utspelar sig i en nära framtid där det mesta är sig likt. Skillnaden är att man har utvecklat en apparat som gör att en del människor kan träda in i varandras hjärnor. Tekniken används till att bota trauman och lösa mordfall mao en blandning av Minority report och The Cell. Den ständigt stabile Mark Strong spelar den utbrände minnesdetektiven John Washington. Han har varit sjukskriven en längre tid men hans chef låter honom komma tillbaka till jobbet och ger John ett lätt jobb. Dottern i en rik familj har börjat hungerstrejka och det faller på Johns lott att lösa de psykiska knutarna för att få flickan att börja äta. Det till synes lätta fallet är dock mer komplicerat än vad John kunnat ana och till slut vet han inte längre vem han ska kunna lita på.

Det här var en ganska lättsmält historia som klarade sig nästan ända in i mål med äran i behåll. Storyn är intressant och filmen håller god fart utan några större svackor. Mark Strong är en skön skådis som alltid levererar och hans patient Anna spelas mycket bra av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera Farmiga). Problemet är filmens final där manusförfattarna tappar bollen. Jag kliar mig i huvudet och tycker nog att filmens antagonist har gjort det lite väl krångligt för sig, ja tom korkat. Vidare tar filmen en vändning till innan eftertexterna som bara känns hoprafsad därför att någon (de amerikanska producenterna?) blev lite ängslig att filmen skulle sluta för mörkt. Det är synd,  för fram till finalen är Mindscape en underhållande bagatell som är värd att lägga några minuter på speciellt om man som jag gillar Mr.Strong.

Regi: Jorge Dorado

Betyg: 5/10

Harbringer down (2015 USA)

zzzzzzzzzzzzzzzzzNär man häromåret gjorde prequelen till Carpenters klassiker The Thing anlitades ett gång specieleffektsmakare till att konstruera rymdvarelsen. Av olika anledningar beslutade man sig för att inte använda sig av dessa specialeffekter utan gjorde stora delar av monstret digitalt. Varför vet jag inte men man kan ana att specialeffektsmakarna kände en viss frustration. Denna negativa energi använde de till att göra en egen film nämligen dagens rulle Harbringer down.

En grupp forskare följer med en fiskebåt på en resa till Ishavet för att studera klimatförändringar. Under turen fiskar skeppet upp en Sovjetisk rymdkapsel som verkar ha legat länge och guppat i havet infruset i ett isblock. När man undersöker fyndet uppdagas det att skeppet har ingått i någon form av experiment vars slutresultat är en varelse som kan kopiera utseendet av de varelser den dödar. Mao vi får lite av en fattigmansversion av The Thing men en istället för en cool bas på Antarktis fylld med skäggiga män får vi en båt en som fiskar krabbor där kaptenen spelas av Lance Henriksen.

Jag kan förstå att killarna (jag anar att det var ett grabbgäng) var lite besvikna när de fick kalla handen av produktionsbolaget bakom The Thing och hade en viss revanschlusta. Nu är väl inte Harbringer down något mästerverk och vid en jämförelse med prequelen av The Thing drar denna film det kortaste strået. Det är en halvdan sf-skräckis med oväntat bra effekter, förutsägbart manus och halvdana skådisar med som sagt Lance Henriksen som leading man. Då han dök upp senast i sommarens getingskräckis Sting kan man ana att Henriksen numera står fast förankrad med båda fötterna i C-filmsträsket. Lättsam förströelse för stunden och inget annat.

Regi: Alec Gillis

betyg: 4/10

Stephen King: The Tommyknockers

5247bae2aa19bfa43b468c97e7bcd7f6Jag ska börja med att erkänna att jag inte var speciellt hågad att ta mig an denna bok Jag hade bara läst den en gång tidigare och mindes den som en ganska medioker historia och en av Kings sämsta böcker. Det sistnämda verkar många tycka då den ofta hamnar långt ned på många listor. De få som har ansett boken vara bra hör ofta till den kategori av läsare som anser att det räcker med författarens namn på en publikation för att det ska räknas som ett mästerverk. De diskvalificeras omgående då jag föredrar sansade diskussioner om kultur. Döm då om min förvåning när det visade sig att boken åtminstone inte var så dålig som mitt minne gjort gällande.

Historien utspelar sig i den lilla staden Haven i delstaten Maine. Under en skogspromenad snubblar författarinnan Roberta Anderson på ett föremål. Hon blir nyfiken och börjar att gräva för att se vad som döljer sig. Föremålet visar sig vara avsevärt större än vad hon kunnat föreställa sig. Turligt nog får Roberta hjälp av Stephen King (förlåt den alkoholiserade poeten James Gardener) och tillsammans börjar de två att frilägga artefakten i skogen. I takt med att mer av föremålet som visar sig var ett kraschat UFO grävs fram börjar stadens invånare att förändras. De börjar uppfinna allsköns ting, telepati utvecklas och folk tappar tänderna. Haven blir allt mer isolerat från omvärlden och jorden står inför en något annorlunda invasion från yttre rymden.

King har lånat friskt till sin historia som är en mix av Invasion of the body snatchers, The Colour out of space samt Quatermass and the pit. Inget fel i att låna och King sätter sin egen prägel på historien som av och till är riktigt bra. Jag gillade för en gångs skull berättelsen final trots de obligatoriska explosionera. Beskrivningen av Gards och Robertas förhållande/vänskap är fint skildrat och han lyckas väl med sin beskrivning av utomjordingarna som är både skrämmande men samtidigt lite löjeväckande. Detta skulle kunnat vara en av författarens bättre böcker om en redaktör hade fått sätta tänderna i materialet. King har helt enkelt ingen broms i sitt berättande och The Tommyknockers fullkomligt svämmar över av Kingismer och då menar jag inte på ett bra vis.

Ett av författarens kännetecken är att han gärna introducerar en karaktär för att sedan ta denna av daga. Ett ok grepp som funkar ibland som en liten paus från huvudpersonerna och en chans att få andra perspektiv på berättelsen. I The Tommyknockers introduceras vi för sju karaktärer av detta slag (och då har jag bara räknat med de som fått någolunda stort utrymme i berättelsen). Storyn stoppar upp efter ca 200 sidor och King börjar med en sällan skådad frenesi kasta in folk till höger och vänster i historien bara för ta död på dem några sidor senare. Närapå hälften av The Tommyknockers längd används till dessa karaktärer. En eller två hade fyllt sin funktion men nu började jag undra över hur det var ställt med författaren.

Vidare är King i det närmaste manisk i oväsentliga detaljer. Vi får beskrivningar på hur man putsar och viker i ihop solglasögon, varför ett räcke går sönder, etc etc. Författaren har ingen urskiljning i vad som är väsentligt för historien eller inte. En annan sak som präglar Kings karaktärer är att de ofta har drag av Hamlet dvs de går ofta och drar på nödvändiga beslut tills det är för sent. Jim Gardener och en hel den andra karaktärer i denna bok får Hamlets obeslutsamhet att blekna vid en jämförelse. Det blir helt enkelt irriterande att läsa när varenda karaktär i romanen har svårt att komma till skott.

The Tommyknockers är en bra story om en utomjordisk invasion med en hel del minnesvärda karaktärer men boken faller på att författaren totalt tappar greppet hur en historia bäst berättas. Det bör tilläggas att King hävdar att han skrev boken hög på kokain – kanske en förklaring men verkligen ingen ursäkt.

Mark Millar/Goran Parlov: Starlight

comics-starlight-1I omvärldens ögon är den numera pensionerade stridspiloten Duke McQueen en oförarglig tok. T.om hans barn tycker att han är pinsam då han i fyrtio år hävdat att han blev kidnappad av ett UFO och förd till en annan planet där han bekämpade 0diverse skurkar och vann både prinsessan och hela kungariket. Den enda som alltid trott på Dukes berättelse är hans fru och när hon dör i cancer känner han sig mycket ensam men så en natt landar ett rymdskepp på hans bakgård. Farkosten kommer med dåliga nyheter. Prinsessan är mördad och folket har förslavats. I ett sista desperat försök har man nu sökt upp Duke för än en gång att be om hans hjälp. Duke är tveksam sist han var på rymdäventyr var han en ung man nu är han en bitter och deprimerad pensionär.

Mark Millar beskylls, med viss rätta, att han skriver sina serier utifrån att de ska bli filmer. Då han ligger bakom KickAss, Wanted och Kingsman så stämmer det till viss mån. De flesta serier jag läst av författaren skulle passa bra som film. Jag har lite svårt att begripa kritiken, för om en serie är bra och storyn passar väl som film vad är problemet?

Starlight passar ypperligt som film då det är ett frejdigt rymdäventyr fyllt med fart och fläkt, slemma skurkar, storslagna vyer och gott om ”dammigt i rummet” ögonblick. Nu är jag inte speciellt rastlös på att få se Starlight som film (kontrakt har skrivits med 20th century fox vad jag förstått) då serien klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Det är en lättsam historia som inte kräver allt för mycket av sin läsare och jag anar att de flesta som gillar sf både i bok och filmform skulle uppskatta historien som påminner ganska mycket om den gamle matinéhjälten Flash Gordons öden och äventyr. Millars manus är stabilt och storyn håller hela vägen in i mål. Det är Goran Parlov som står för teckningarna och då han är en av mina favoritartister i branschen finns det inget för att klaga på. Av och till påminner Parlov om den franske tecknaren Jean Giraud/ Mœbius (Blueberry/Dune) och det är inte fy skam. En högst rekommendabel serie som finns samlad till ett humant pris för den lässugne. starlight-3 ladda ned

Terminator: Genisys (2015 USA)

Terminator-Genisys-poster-finalSå var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10