Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10

The Eternals (2021 USA)

I höstas kom den här MCU filmen och jag iddes inte se spektaklet på bio. Dels då de senaste filmerna från Marvel har varit en besvikelse och dels då The Eternals i serieform inte varit någon höjdare. På Disney+ gav jag dock filmen en chans och somnade efter en halvtimme vid det andra försöket gick det lite bättre.

The Eternals är en grupp utomjordingar med superkrafter som bevakar vår planet. De har order om att inte lägga sig i människornas göranden om inte en annan grupp utomjordingar som kallas för deviants visar sig då är det fritt fram att agera. The Eternals har nu varit på vår planet i ett antal tusen år och det har varit ganska lugnt de senaste seklen. Så dyker plötsligt en grupp deviants upp som verkar ha lite andra krafter än vad man är van vid och i samband med detta avslöjas The Eternals verkliga uppdrag.

The Eternals är en ganska så beige rulle som håller på i två och en halv timme utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Det blir aldrig tråkig men inte heller spännande. Det jag gillade med filmen var de få återblickar man gav under årtusendena som gav mig en liten känsla av sense of wonder. Skådisarna är relativt välkända men de verkar ha poppat en och annan valium och rör sig sömngångaraktigt genom den CGI fyllda storyn. Det är nog det sistnämnda som är filmens stora problem, jag bryr mig liksom inte ett dyft hur det går vare sig för jorden eller gruppen The Eternals.

Slutomdömet om filmen blir en axelryckning vare sig mer eller mindre och fortsätter MCU att leverera så pass ointressanta filmer som de hitintills gjort under 2021 tackar jag nog för mig. Jag blir inte mindre oroad när jag ser vad som komma skall. Multiuniversum och annat som man borde hålla sig ifrån men anledningen till det tar jag en annan dag typ när jag sett senaste Spiderman filmen.

Regi: Chloé Zhao

Betyg: 3/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10

Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Meander (2020 Frankrike)

Lisa väljer helt fel person att lifta med då det under bilfärden uppdagas att föraren möjligen kan vara en seriemördare. Innan Lisa får svar på sina farhågor krockar bilen men hon verkar ha hamnat ur askan i elden.Hon vaknar upp i ett rum och vägen ut leder genom ett rör som i sin tur leder till nya rör och rum. Lisa blir snabbt varse om att varje sektion i denna främmande konstruktion består av någon form av fälla som hon måste klura ut för att komma vidare. Varför hon är där hon och vem som kidnappat henne är ett mysterium.

Jag brukar roas av filmer inom denna genre t.ex Escape room, Cube, Saw  m.fl. Även om de kanske inte är några mästerverk i filmisk mening så är det lite spännande och se vilka svårigheter som kommer i huvudpersonernas väg,  Meander funkar bra till en början men då Lisa är ensam och har ingen att tala med blir det ett fasligt flåsande rör ut och rör in. Upplösningen är i flummigaste laget för mig och lyckades till på köpet bli så där känslomässigt smetigt och kletigt som jag avskyr.  Trots ett koncept jag brukar gilla eller åtminstone bli någorlunda underhållen av så var Meander en ganska så trist rulle. Fransmännen brukar kunna leverera bättre rullar.

Regi: Mathieu Turi

Betyg: 3/10

Love and monsters (2020 USA)

Joels största problem är inte att mänskligheten verkar dansa på sista versen. Efter ett meteoritregn  har alla kallblodiga djur muterat till jättestorlek och i ett slag närapå utrotat människorna. Några spillror lever kvar under jord. Det är problematiskt men värre för Joel är att han och flickvännen skildes åt i samband med katastrofen. Turligt nog har hon överlevt men befinner sig på en plats några mil bort. En relativt enkel promenad men då ytan kryllar av olika varelser som har människor på menyn är det förenat med livsfara är närma sig flickvännen. Joel har dock tröttnat på att vara singel och ger sig ut för att återförenas med sin flickvän. Det han inte riktigt tänkt på är att det är ett antal år sedan de sist sågs.

Först hade jag tänkt att skippa Love and monsters då både titel och handling verkade vara i dummaste laget. Men då filmen fick ganska så god kritik gav jag den en chans trots allt och det gjorde jag alldeles rätt i.

Love and monsters är en charmig bagatell men jag köper Joels ganska så korkade plan utan några större betänkligheter, är man kär så är man. Väl på ytan får vi möta en hel del creepy crawlers som är välgjorda och ganska så räliga. Filmen blev riktigt spännande av och till kanske mest för att jag satt och rös över alla otrevligheter som dök upp i tid och otid. Som sagt det är en bagatell men för mig var det väldigt god underhållning för stunden och det är alltid trevligt att få se Michael Rooker i en rulle även om han inte har huvudrollen.

Regi: Michael Matthews

Betyg: 7/10

A Quiet place 2 (2020 USA)

Efter en kort tillbakablick tar uppföljaren vid direkt där förra filmen slutade. Familjen Abbott flyr från gården och stöter på en gammal (men för oss ny) bekant Emmett som var vän till familjen innan allt gick åt fanders. När de hör en radiosignal som tyder på att det finns andra människor hjälper Emmett motvilligt familjen att lokalisera signalens ursprung.

Jag ska erkänna att förra filmen inte funkade för mig fullt ut.  Vanligen är jag väldigt förlåtande när det rör skräckfilmer och köper de flesta idiotier rakt av men inte denna gång. När filmen en kvart in i handlingen serverar världshistoriens mest korkade graviditet föll stora delar av storyn som ett korthus och jag kunde inte ta till mig filmen.

Uppföljaren har fördelen att jag nu vet förutsättningarna och lättare kan köpa dem. Det kan vara en anledning till att jag gillar denna en smula mer än dess föregångare. Å andra sidan kanske jag skulle ta och se om första filmen med nya ögon?

Hur som helst. Tvåan är avsevärt mer fartfylld och desto bullrigare.  Av och till blir rullen ganska så spännande och det var ett par korsklippningar jag gillade när olika personer samtidigt utsätts för olika hot.

Bäst i filmen är skådisarna. Emily Blunt visar än en gång vart skåpet ska stå. Hon kan banne mig spela det mesta, allt från sjungandes nanny, drottning Victoria till dagens monsterrulle. Cillian Murphy som spelar Emmett har jag alltid gillat och Millicent Simmonds i rollen som den döva dottern levererar än en gång. Den jag velat sett mer av var Djimon Hounsou som var med alldeles för kort tid för min smak men man kan inte få allt här i världen.

Gillade man första rullen torde man inte vara helt missnöjd med uppföljaren. Mer fart, en del spänning och bra skådisar och det är aldrig fel att se ett garden party bli trashat av ett monster. Klart sevärd.

Regi: John Krasinski

Betyg: 7/10

Alice in Borderland (2020 – Japan)

Ryohei och hans vänner gömmer sig undan en ordningsvakt på en offentlig toalett. När de lämnar sitt gömställe kommer de ut till ett helt förändrat Tokyo. Staden är helt öde och det verkar inte finnas någon levande själ kvar i staden. När natten faller tänds det skyltar som uppmanar Ryohei och hans vänner att gå till spelen. Väl framme lär de sig att staden inte är helt folktom en hel del människor har likt Ryohei och hans vänner blivit transporterade till denna alternativa version av Tokyo. Där är de är alla tvungna att med jämna mellanrum att delta i olika spel som har den gemensamma nämnaren att man riskerar livhanken. Deltar man inte dödas man på fläcken av laserbeväpnade drönare.

Det här var en tv-serie med många frågor och få svar. Lösningen på vem som ligger bakom det hela eller varför detta sker lyser med sin frånvaro. En del svar ges men ofta ger de uppslag till nya frågor. Vanligen skulle jag nog kanske tröttnat då jag lätt kan lessna på historier som är allt för gåtfulla men Alice in borderland lyckas fånga mitt intresse och redan efter ett avsnitt är jag fast,

Mest spännande är naturligtvis de olika spelen som lyckas med att vara spännande och variationsrika. Det kan vara att man måste hålla sig undan en annan spelare som har i uppgift att döda alla han eller hon ser eller att man ska lösa gåtor på tid. Att Ryohei åtminstone till en början kommer att överleva är ganska givet men annars tar serien folk av daga i rena GoT andan. Jag lär mig snabbt att inte heja alltför mycket på någon av de andra rollfigurerna då man aldrig kan vara säker på vem som klarar sig under och mellan spelen.

Det enda som ligger Alice in Borderland i fatet är väl den asiatiska förkärleken att slå på stora trumman när det rör känslolägen. Det är en hel del gråt och tandagnisslan så det både räcker och blir över. I övrigt kan jag inte klaga. Spännande, fantasifullt och ett finalavsnitt som hette duga. Jag väntar spänt på säsong 02 och hoppas den lyckas med att hålla spänningen uppe.

Betyg: 7/10

The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Monster hunter (2020 USA)

Precis som i fallet Zack Snyder som jag skrev om härom veckan hör regissören Paul W.S. Anderson inte till mina favoriter och precis som i fallet Zack Snyder ser jag av någon outgrundlig anledning film efter film av regissören. Ett tecken på att jag är dum i huvudet?

I Andersons senaste alster transporteras en grupp amerikanska soldater till en annan dimension som är befolkad av allsköns CGI-monster samt Ron Perlman i en hisklig peruk. Tillsammans med dimensionens lokalbefolkning måste man nu jobba på att överleva. Det är även något med en dimensionsportal och drakar men i ärlighetens namn bryr mig inte

Sin vana trogen guidar regissören oss arma och korkade (räknar in mig själv här) tittare genom actionscener i slowmotion tonsatta till tuff musik och undermålig regi. Då det rör sig om en film av Anderson är naturligtvis skådespelerskan (?) Milla Jovovich castad i huvudrollen. Hennes prestation kan man däremot inte lasta Anderson för. Jag är övertygad om att det finns inte en regissör på denna jord som skulle kunna lyckas få henne att skådespela.

Det blir dock inte ett bottenbetyg för filmen. Jag gillar monster på film och anser att det görs alldeles för lite monsterfilmer nu för tiden. Världsbygget är åtminstone lite intressant. Med en annan regissör och huvudrollsinnehavare kanske Monster hunter kunnat bli en om inte bra åtminstone rejält underhållande film men den tanken hör hemma i drömmarnas land.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 2/10

Raised by wolves (2020 – USA)

Till en början var jag inte speciellt pepp på denna tv-serie dels för att Ridley Scott var involverad och det är ett bra tag sedan han gjorde något riktigt bra – typ tidigt 80-tal? Ett annat problem var att serien involverade en massa ungar , något jag gör mitt bästa att hålla mig i från när det rör film och TV. Men trailern lockande till titt så precis som med The Madalorian gav jag Raised by wolves en chans och var fast.

Jorden har har blivit i det närmaste obeboelig pga av ett inbördeskrig mellan Ateister och Troende. De troende vinner kriget men resultatet är som sagt en obeboelig planet. De har dock lyckats bygga gigantiska rymdskepp som skickas mot en främmande planet att kolonisera. Ateisterna har i sin tur skickat två androider med ett tiotal embryon i samma syfte i förhoppning att deras sak ska leva vidare.

Raised by wolves påminner lite om Lost då det är en serie fullproppad med mysterier. Planeten är likt ön på Lost full i hemligheter och rollfigurerna har en bakgrund där ett och annat avslöjas som vänder på steken både en och två gånger. Men till skillnad mot Lost känns inte Raised by wolves som en ”vi hittar på allt eftersom filmar” serie samt att rollfigurerna driver handlingen framåt inte nya mysterier.

Skådisarna (ungarna inkluderade) är mycket bra och bäst är Abubakar Salim och Amanda Collin i rollerna som androiderna Father and Mother. Speciellt Collin är makalöst bra och Mother får sälla sig till de artificiellas ”hall of fame” och samsas med storheter som Roy Batty och Ava.

Raised by wolves var både spännande och välspelad och har förnyats med en säsong till. Något man kan vara glad över då sista avsnittet har lika många cliffhangers som en säsongsavslutning av Twin Peaks. Tempot kanske är det som möjligen skulle avskräcka eventuella tittare men jag fann aldrig att det blev tråkigt. Det är inte en fartfylld berättelse men jag kände aldrig att storyn stannade upp utan rörde sig hela tiden framåt – om än i maklig takt. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10