Rope (1948 USA)

ropeTvå unga studenter, Brandon och Philip beslutar sig för att mörda sin forna klasskamrat David. Deras motiv är att de vill  begå det perfekta brottet. Filmen startar med mordet i en lägenhet där en middagsbjudning snart ska hållas. Bland gästerna återfinns b.la Davids flickvän, hans pappa och sist men inte minst mördarnas professor från universitet, Rupert Cadell. En bit in i bjudningen börjar gästerna undra vart David är. Att liket ligger instoppat i en kista som används som buffébord är det ingen som anar men professor Cadwell börjar så smått misstänka att allt inte står rätt till.

1924 begicks ett mord av två studenter av samma anledning, man ville bevisa sitt intellekt genom att utföra det perfekta brottet, förövarna åkte fast och händelserna inspirerade till pjäsen Rope. Hitchcock tog upp pjäsen och Rope blev hans första färgfilm. Filmen är lite extra intressant då den ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning – filmen innehåller inga klipp. Tekniken tillät inte mycket längre tagningar än tio minuter, sedan var man tvungen att byta rulle i kameran. Hitchcock löste detta med att zooma något var tionde minut och för att få en chans att byta rulle.

Hur är då filmen? Rope är lite väl teatralisk för min smak – när jag såg den visste jag inte om att den var baserad på en pjäs men 20 minuter in i filmen undrade jag om inte den var just detta. Ett annat problem är att mördarna är lite väl tokiga för att hålla spänningen uppe. Brandon går på om mördandets konst och antyder att det är något fuffens på gång samtidigt som Philip är farligt nära ett sammanbrott. Rope utvecklas till att bli en obekväm middagsbjudning istället för en spännande thriller. Ska jag vara ärlig är den lite trist.

Det finns dock fyra goda ting med filmen. Dels gillar jag experimentet med en enda tagning. James Stewart som spelar professor Cadell är alltid trevig att möta i rutan. Vidare gillade jag de härliga färgerna i filmen och sist men inte minst har lägenheten ett panoramafönster som visar NYC. Givetvis är det en bakgrund men den är riktigt snygg och förändras vartefter tiden i filmen går. Ljus tänds i staden och solnedgången är mycket vacker. Tyvärr är det nog så utsikten över NYC var mer engagernade än de två pladdrade galningarna.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Jojjenito har skrivit om en lite äldre film.

Annonser

VD (1988 Sverige)

Hans och Anna sitter hemma och softar en helgkväll då det plötsligt ringer på dörren. Det är Hans chef  Sven som bestämt sig för att komma på en oanmäld visit. Sven påstår att han av och till gör oannonserade hembesök hos sina anställda för att ”se hur de har det”. Lite tagna på sängen av besöket men ändå positivt överraskade bjuder paret in Sven. Att Sven egentligen har helt andra intentioner med sitt besök visar sig snart och en  förnedring av paret startar närapå omgående.

V.D är en pjäs av den av och till famöse Stig Larsson (inte han som skrev Millenium triologin) som bla har pjäsen Grötbögen i sin C.V. Då det rör sig om filmad teater kan det vara svårt att se och bedöma V.D som en vanlig film. Det är som vanligt när det rör sig om teater: Stelt, prententiöst och stora gester. Men det finns ett par saker med V.D som gör att den trots allt är sevärd.

Upplägget är ganska intressant. Pjäsen väcker en och annan tanke om hur makt brukas och missbrukas. Det finns ganska många Sven i samhället som anser att de är förmer av den enda anledningen att de har fått ansvar. Protesterna mot deras beteende och olika utspel är ofta ganska lama och likt Anna och Hans tar medborgarna emot skiten och knyter näven i byxfickan.

Den främsta anledningen till att se V.D heter Ernst-Hugo Järegård, denne gigant bland skådespelare. Vanligtvis har jag svårt för skådisar som spelar över men när Järegård dyker upp i bild och suger åt sig all uppmärksamhet likt ett svart hål så köper jag rubbet. Med Järegård i rutan sträckar jag på mig i soffan och studerar vartenda smackande, tonfall eller konstpaus in i minsta detalj.

Naturligtvis dras VD med ett par stora problem. Pjäsen är för lång, två timmar är i det här fallet minst en halvtimme för mycket. Ju längre storyn förlöper desto svårare har jag att köpa konceptet. Hans och Anna är lite väl lama och gränsar till att vara imbecilla i sina beteenden. Visst har Sven en maktposition och tar paret med garden nere men jag tycker att någonstans bör man säga ifrån och den gränsen passeras egentligen redan efter en halvtimme in i berättelsen. Slutet är svagt och det känns som att man vill ge en pay-off till publiken och vågar inte riktigt löpa linan ut. Betyget blir högt men anledningen till det stavas Järegård.

Regi: Stig Larsson

Betyg: 6/10

Vilse i pannkakan (2009)

DSC00132Jag vet att detta inte är någon film men jag vill ändå slå ett slag för Staffan Westerbergs lätt ångestfyllda orginalitet. Jag var i en minst sagt glest befolkad salong för att se Westerbergs föreställning ”Vilse i pannkakan”. Jag vet inte hur man ska recensera de följande 90 minuterna  men att jag varit med om något ovanligt är nog en underdrift. Westerberg är inte helt okänd för oss som växte upp på 70talet. Han dök upp i TV med jämna mellanrum och hade konstiga barnprogram med dockor som han hade gjort själv. Westerberg beskylls lite fjantigt för att ha gett en hel generation barndomsångest, inte mig i varje fall. Hans program är inte helt bekväma, dockorna är lite otrevligt kantstötta och allt har inte riktigt lyckligt slut, han bearbetar även ämnen som döden och ensamhet på ett ,kanske för barn, lite abstrakt sätt.

Föreställningen ? hur var den kanske någon undrar. Vid första anblicken lite tafflig, handmålad scen och en massa dockor (älgen Laban Vilse, Storpotäten m.fl) samt två tredjedelar av f.d Just D som ackompanjerar Westerbers sånger och monologer med speldosor, xylofoner etc. Det hela är många gånger osammanhängande och de som inte sett tv-serien ”Vilse i pannkakan” har nog svårigheter att hänga med. Det är enklelheten som gör att föreställningen lyfter, man får en känsla av närhet som nog hade varit svår att uppnå vid stora scenbyggen. De osammanhängande monologerna om ålderdom, vem som är betrodd och döden gör att en upplevelse av osäkerhet och otrygghet smyger sig på och det hela ger stundals en surrealistisk känsla.  Vid ett par tillfällen känns det som att jag är med i en film av David Lynch. Ibland spårar det ur speciellt när man kör lite improviserad (?) ståupp komedi men på det hela lyckas man förmedla Westerbergs säregna men ändock enkla värld till publiken. I finalen sitter vi alla och viftar med plastskedar och sjunger IIIIII OOOOOOO ledda av Staffan som dirigerar med två stora träslevar. Det är nog enda gången i livet jag får uppleva det. En show för de redan frälsta vilket jag är bör påpekas.

p.s tvserien vilse i pannkakan finns att köpa på dvd om man är intresserad.