The Mother (2023 USA)

En prickskytt lockas in i skumma vapenaffärer under kriget i Afghanistan. När hon upptäcker att hennes samarbetspartners sysslar med människohandel vid sidan om känner hon att det är dags att dra sig ur. Beslutet underlättas av att hon samtidigt upptäcker att hon är gravid. Hon tjallar på sina kompanjoner för FBI, föder och lämnar bort ungen samt går under jorden i Alaska. Det går några år men när hennes dotter kidnappas av hennes forna affärspartners lämnar hon sitt gömställe.

Den namnlösa huvudrollen spelas av J-Lo en skådis och artist jag inte bryr mig värst mycket om. Hon fixar jobbet men skulle i mina ögon kunna bytas ut mot vilken dussinskådis som helst. Skurkarna spelas av Joseph Fiennes och Gael García Bernal. De gör en dag på jobbet och är ganska lama i sin roller, den sistnämnde var med så kort stund att jag kunnat missat honom om jag hämtat en kopp kaffe under filmen.

Filmen som sådan är en standard action/thriller och bortsett från en snöskoter jakt var det inte så mycket att hänga julgranen. The Mother blir aldrig tråkig men det är en film jag glömt bort om några veckor och en speltid på två timmar var att dra ut på handlingen. Fans av J-Lo lär vara nöjda vi andra kan med gott samvete spana in något annat.

Regi:Niki Caro

Betyg: 4/10

Niagara (1953 USA)

Paret Polly och Ray Cutler åker på en något försenad smekmånad till Niagarafallen. Framme vid resmålet kommer man i lite ofrivillig kontakt med ett annat par som inte verkar vara lika nyförälskade. Mannen är något instabil och hans fru lite knepig. Lite mot sin vilja blir Cutlers involverade i detta äktenskapsdrama och deras smekmånad blir avsevärt mer dramatisk än de tänkt sig.

Tänk om man skulle sända allt i technicolor så mycket trevligare livet skulle gestalta sig. Om krig, klimatkriser och börsras skulle presenteras i dessa grälla färger skulle man nog rycka lite på axlarna och ändå tycka att det såg lite småtrevligt ut. Det är just färgerna, inredningen och kläderna som är Niagaras starkaste kort. Filmen som sådan är en helt ok noir-thriller, vare sig mer eller mindre, som flyter på lika fint som Niagarafallen.

Skådisarna är överlag helt ok (även om Monroe i början av filmen tar i lite väl mycket i sin roll som femme fatale ) med ett undantag nämligen Max Showalter som spelar Ray Cutler. Han känns helt malplacerad i filmen och agerar med yviga gester och bär ständigt på en korkad uppsyn som mer hör hemma i en revy än ett i en film av detta slag. Jag inser att får dras med karln till det bittra slutet och koncentrerar mig istället på inredningen och de snygga klänningarna.

Regi: Henry Hathaway

Betyg: 5/10

Den osynlige gästen (2016 Spanien)

En subgenre jag är omåttligt förtjust i inom deckargenren är mord i låsta rum. I Den osynlige gästen blir affärsmannen Adrián knockad i sitt hotellrum som han delar med sin älskarinna. När han vaknar upp finner han henne död men alla dörrar och fönster är låsta från insidan. Fallet är solklart för polisen men Adrián hävdar att han är oskyldig. Till sin hjälp tar han stjärnadvokaten Virginia för att bevisa sin oskuld men tiden är knapp då åklagaren har funnit ett vittne.

Den här rullen utvecklade sig till något helt annat än vad jag väntat mig. Ju längre berättelsen skrider desto fler versioner av sanningen uppdagas och lösningen på mysteriet är lika enkelt som självklart.

Den osynlige gästen är en tät och ganska så pratig thriller och det gäller det att hänga med i svängarna då nya lager läggs till storyn hela tiden. Trots allt snicke-snack och den ibland något begränsade miljön (en stor del av filmen utspelar sig på ett hotellrum där Adrián berättar sin historia för advokaten) är det en bra film som höll mitt intresse uppe genom hela speltiden. Att sedan manus har ett och annat hål må vara hänt men det struntar jag i denna gång.

Regi: Oriol Paulo

Betyg: 7/10

Don’t worry darling (2022 USA)

Oliva Wildes andra film blev lite mer ljummet mottagen av kritikerna. Rubrikerna handlade mer om när regissören blev ihop med Harry Styles och om den sistnämnde spottat på Chris Pine eller inte. Medierna spekulerade även i om Florence Pugh och Olivia Wilde hade en beef eller inte. Det är synd för Don’t worry darling var för mig en oväntat positiv överraskning som förtjänar större uppmärksamhet för vad som hände framför kameran istället för vad som skedde bakom den.

Filmen utspelar sig i staden Victory town som ligger isolerat ute i öknen. Det är oklart var och när filmen utspelar sig men kläder och design hintar om 60-tal. Alice lever i staden tillsammans med sin man Jack. De är makalöst kära och dagarna består av att Jack åker till jobbet, Alice städar huset minutiöst samt hänger med de andra hemmafruarna. På kvällen kommer Jack och paret har sex eller deltar i gemensamma grannfester. Alltefter som dagarna börjar emellertid Alice känna att något inte riktigt stämmer, hon får märkliga syner, en väninna börjar bete sig konstig och vad jobbar hennes man egentligen med?

Don’t worry darling är en krypande thriller och jag hade inte en susning om filmens handling utan trodde det skulle vara ett drama av något slag. Ju längre storyn går desto ruggigare blir den. Iofs är inte grundstoryn ny och liknande berättelser  har gjorts tidigare något som en del kritiker hade en invändning mot. Jag däremot har inget emot om man återanvänder lite gammal skåpmat bara om det görs bra och det tycker jag man gör i Don’t worry darling.  Att sedan Pugh har huvudrollen och att jag dreglar över inredningen i husen (jag hade gladligen tillbringat resten av mitt liv i Victory town) hjälper nog till en hel del. Oväntat bra rulle och hoppas nu bara att allt eventuellt tjafs inte lägger hinder i vägen för att Wilde ska få göra fler filmer.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Ps Se vad Sofia sparat till finalen på musikalveckan.

Piggy (2022 Spanien)

Sara är dotter till byns slaktare och skulle nog ha förtjänat ett lite roligare liv. Hennes mor är en ragata som vid en jämförelse skulle få Julia Cæsar att framstå som mild och då Sara är enorm ( enligt engelska experter ska man tydligen inte längre använda ordet fet) är hon även ett lätt mobboffer för sina jämnåriga. Efter en tur till badplatsen där hon tyvärr möter sina plågoandar blir resultatet att hon får traska hem endast i bikini. På promenaden hemåt hamnar hon mitt i ett kidnappningsdrama där offren visar sig vara hennes antagonister. Sara slits nu mellan att berätta eller inte, hon har trots allt på ett smidigt vis blivit av med sina plågoandar och sommarlovet ser därmed lite ljusare ut.

Piggy eller Cerdita som den heter på spanska vilket enligt skolans spanskalärare betyder tjockis är lite svår att sätta fingret på. Är det en mörk komedi, tragiskt drama eller en thriller?

Å ena sidan är det en djupt tragisk berättelse om mobbing och inte helt sunda hemförhållanden men samtidigt är den grälsjuka mamman underhållande med sina tirader mot allt och alla som kommer i hennes väg. Stundtals är filmen även lite spännande och oförutsägbar, jag anar vart berättelsen är på väg, men känner mig aldrig helt säker på hur det ska gå. Det blir helt enkelt lite för mycket av gott och blandat för min smak och filmen landar aldrig riktigt hos mig. Med en lite tydligare vision hade nog detta kunnat bli en höjdare nu blir det ”bara” godkänt.

Regi: Carlota Pereda

Betyg: 6/10

Catch the fair one (2021 USA)

Den före detta boxaren/boxerskan (?) Kaylee har det inte alltför muntert. Hon ger sig själv skulden för sin systers försvinnande. Samvetskvalen har tärt på henne med följden att Kaylee har hamnat i ett drogberoende, sumpat sin karriär som boxare och mer eller mindre brutit med sin familj. Filmen startar med att Kaylee verkar ha fått upp ett spår efter systern som leder till en trafficking liga och hon förbereder sig för att infiltrera denna.

Den amerikanska drömmen är nattsvart i denna film. Efter att ha sett filmen kände jag mig både skitig och lite allmänt deprimerad. Filmen är inspelad i och kring staden Buffalo som inte verkar vara ett alltfört mysigt ställe att leva i. Omgivningarna består av gråslaskig snö, slitna byggnader och människor som om de inte är tärda av livet är ena riktigt osympatiska djävlar.

Catch the fair one är ingen trevlig film men jädrigt bra och stundtals rejält spännande då Kaylee hela tiden kämpar i underläge och inte kan lita på någon. Kaylee som spelas av  boxaren/boxerskan(?) Kali Reis (som f,ö står som medförfattare)  får bokstavligen kämpa sig fram för att hitta sin syster. Kevin Dunn dyker upp i en liten roll där han var oväntat osympatisk, vanligtvis brukar han spela avsevärt trevliga personer. Det är som sagt ingen mysig film att gona sig till men om man som jag gillar skitiga miljöer och feelbad är detta en liten pärla. Rekommenderas varmt !

Regi: Josef Kubota Wladyka

Betyg: 8/10

 

Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10

Peppermint (2018 USA)

Familjen North lever ett tillsynes lyckligt liv men en dag mördas mannen och dottern framför ögonen på Riley North. Mördarna har kontakter i samhället och ser till att fallet inte ens går till rättegång. Efter detta går Riley går helt upp i rök och efter några år har de ansvariga mer eller mindre glömt händelsen.Fem år senare gör dock Riley comeback och börjar nu mörda alla inblandade i fallet från korrupta domare till gängmedlemmar.

Vad jag minns fick filmen halvljummen kritik när den kom. Jag vet inte vad kritikerna förväntat sig då  Peppermint är vare sig bättre eller sämre än andra filmer inom genren. Det är kort och gott en  helt ok hämndrulle. Mordet på dottern och mannen fann jag till min förvåning vara mer gripande än vad jag vanligtvis brukar känna. En förklaring kan vara att filmmakarna på bara några få minuter lyckats etablera familjen North som trevligt folk som inte är förtjänta av något ont. Bra jobbat.

Jennifer Garner som spelar huvudrollen är en stabil skådis om än ingen större favorit. Hon lyckas i vart fall övertyga mig i rollen som hämnerska att det sedan går väldigt lätt för henne av avpollettera ett och annat rötägg kan jag leva med. Speciellt spännande blir det aldrig men jag är svag för genren och som underhållning för stunden dög filmen mer än väl.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 6/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Mot Fort Humboldt (1975 USA)

Mot Fort Humboldt är lite av ett mish-mash av olika genrer. Det är en västern men samtidigt en thriller med inslag av deckare. Militärförläggningen Fort Humbold har drabbats av dysenteri och behöver medicin snabbt. Ett tåg med förnödenheter, soldater och en hel del annat löst folk bla delstatens guvernör, en präst och dottern till förläggningens befälhavare är med på tåget. En ofrivillig passagerare är fången Deakin som lite oväntat tas med av stadens sheriff på färden. Det är ett oroligt område man tuffar in i då ett rövargäng härjar i bygden samt att en indianstam som leds av hövdingen Vita handen inte heller är att lite på, Än värre är att det verkar som att någon vill att uppdraget inte ska lyckas då resan utsatts för sabotage som b.la leder till en hel del ”olyckor” bland passagerarna.

Den här filmen var oväntat bra en riktig tröst i för en sargad själ i höstmörkret, Det är äventyr, slagsmål på tågtak, indianöverfall, banditer i härliga lösskägg, en indianhövding som leder sin stam iklädd något som liknar en mycket ful after-ski dräkt samt hel drös goa gubbar. Vad sägs om: Charles Bronson, Ben Johnson, Ed Lauter , Richard Crenna m.fl? Det bästa till sist: Det är en snöfilm.

Det är en film som håller farten uppe, bra skådisar och ett litet mysterium. Filmen var helt perfekt för en titt och jag fick dregla över en tåginredning av guds nåde. Säga vad man vill om gamla tider men man visste hur man reste med klass.

Regi:Tom Gries

Betyg: 7/10

Squid game (2021 Sydkorea)

Över fyrahundra personer på samhällets slagsida får ett oemotståndligt erbjudande. De ska deltaga i sex stycken tävlingar och de som vinner finalen får en enorm summa pengar. Det som deltagarna till en början inte har klart för sig är att tävlingarna är med livet som insats. Ironiskt nog är tävlingarna baserade på barnlekar som t.ex kasta kula och dragkamp. Serien följer spelen och ett tiotal personer i jakten på pengar.

Den Sydkoreanska serien Squid game lär väl inte gått någon förbi vid det här laget. Det jag förundras lite över är att serien blivit sådan succé. Konceptet är inte direkt nytt och senast i våras kom den (i mitt tycke) avsevärt mer spännande och rappare Alice in Borderland som har en närapå en liknande handling. Med det sagt är inte Squid game någon dålig serie även om den dras med den östasiatiska förkärleken till melodrama och som vanligt är ett par avsnitt för lång. Däremot har man lyckats bra med rollfigurerna där de flesta man lär känna är sympatiska men tvingas till hemska handlingar då man spelar med livet som insats.

Serien är även övertygande psykologiskt då jag faktiskt inte satt och tänkte att deltagarna var korkade. De har alla ett skäl att deltaga i spelet och när insatserna ökar har man svårt att dra sig ur då man redan satsat för mycket för att backa. Den biten sköter manusmakarna fint.

Squid game har även en alldeles förtjusande scenografi. Platsen som spelen utspelar sig på var riktigt hemtrevlig målad i grälla färger och kändes trots all blod och död riktigt mysig. En del av tävlingarna är riktigt spännande andra not so much avsnittet med kulkastningen var redigt segt trots en hel del nackskott på de inblandade. Om man nu skulle ta och jämföra med tidigare nämnda Alice in Borderland vinner Squid game på att det är en avslutad historia, även om jag stark misstänker att en uppföljare kommer annonseras inom en snar framtid. 

Vänjer man sig vid melodramat och den i vissa fall mycket yviga skådespelarstilen är Squid game definitivt sevärd men med tanke på all uppmärksamhet kan det vara läge att sänka förväntningarna ett hack eller två.

Regi: Hwang Dong-hyuk

Betyg: 7/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10