The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Come to daddy (2019 Irland)

Norval (Elijah Wood i porrfilmsmustasch) har inte träffat sin far på trettio år så när han får ett brev med en inbjudan packar Norval sin väska och åker för att se sin far. Väl framme verkar pappan bli förvånad att sonen kommer på besök och han är inte speciellt trevlig. Det är som att det är något som inte stämmer och vad är det för märkliga ljud Norval hör om natten och vem talar pappan med då de två till synes är ensamma i huset? Allt får sin förklaring men svaret är allt annat än trevligt.

Det här var en knepig liten film där ingen av rollfigurerna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.. Den börjar som en slowstarter men i mitten byter rullen tempo och blir en fartfylld och blodig historia. Även om man kör ett gammalt trick så blev jag lite tagen på sängen när filmen gör en vändning mitt i rullen. De mest kända namnen i rullen är Elijah Wood och Stephen McHattie resten var för mig okända skådisar men de skötte sig fint.

Come to daddy  landar någonstans mellan thriller och komedi. Den lockar inte till några gapskratt och är stundtals spännande men alla knepiga människor förtar min känsla att historien riktigt på allvar. Å andra sidan stör det inte nämnvärt då det är en underhållande rulle som duger mer än väl för stunden.

Finns alldeles gratis på Cineasterna

Regi:  Ant Timpson

Betyg: 6/10

The Invisible man (2020 USA)

När Universal försökte få till ett s.k Dark Universe där man likt Marvel skulle knyta ihop alla sin klassiska filmmonster i ett gemensamt universum åstadkom man ett rejält magplask i.o.m den något oförtjänt utskällda The Mummy lade man om kursen. Bolaget kommer fortfarande att göra nytolkningar på sin klassiska filmer men det blir mer individuella berättelser. Den första av dessa filmer är The Invisible man.

Filmen startar med att Cecilia flyr från sin man mitt i natten. Mannen är en framstående forskare inom optik och verkar vara ett riktigt praktsvin. Cecilia gömmer sig hos vänner men är så rädd för sin blivande ex-man att hon knappt vågar gå utanför dörren. Hennes man som är ett kontrollfreak klarar inte av att frun lämnat honom och tar livet av sig till Cecilias lättnad. Livet ser ljust ut men så börjar hon känna att något är fel och blir allt mer övertygad om att hennes man lever. Omgivningen tror naturligtvis att Cecilia har fått ett rejält psykbryt.

Detta var en otrevlig thriller av den sorten som jag brukar vara förtjust i nämligen att jag som tittare vet att huvudpersonen har rätt men i filmen är det ingen som stöder henne samtidigt som situationen för huvudpersonen gradvis bara blir värre och värre. Jag får så gottigt otrevligt ont i magen av sådana här historier, något som gör att jag uppskattar filmen samtidigt som jag önskar att jag valt något trevligare att titta på. The Invisible man bär hela tiden på en känsla av obehag och annalkande fara och jag kan aldrig riktigt slappna av under titten.  Detta förstärks av ett soundtrack som består av brölade synthar samt en mycket bra Elisabeth Moss i rollen som Cecilia. Jädrar vad sliten hon ser ut (av förståeliga skäl) i filmen.

Handlingen är helt ok även om den inte bjuder på några större överraskningar, redan filmens titel avslöjar plotten. Berättelsen är välkomponerad och filmen segar aldrig till sig trots att den för genren har en ganska lång speltid (2 timmar). Däremot finns det en hel del rejäla logiska luckor samt en handfull övertydliga planteringar som avslöjar vad som kommer ske men om man som jag väljer att skita i dessa får man en otrevlig och stundtals spännande upplevelse i biomörkret.

Regi:  Leigh Whannell

Betyg: 7/10

Stephen King: The Institute

Kings senaste startar med den f.d polisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i en liten håla i South Carolina. Tim är emellertid inte bokens huvudperson det är en 12-åring vid namn Luke Ellis men så småningom kommer deras vägar att korsas. Luke är inte riktigt som andra barn då han är ett geni som mycket snart kommer få börja på universitet ! Hans förmåga har gjort att han hamnat i blickfånget för en hemlig organisation som går under namnet Institutet (de påminner en hel del om The Shop som dök upp i en tidigare bok av King ). De kidnappar Luke och han spärras in på en isolerad anläggning. Varför är oklart men Luke börjar fundera på hur han ska ta sig därifrån och visst finns det en och annan spricka i Institutets till synes vattentäta fasad.

Trots att boken är över 500 sidor lång var det en lättsmält historia. I stil påminner den mycket om författarens förra bok The Outsider. Det är inga större utvikningar, få Kingismer och en rak berättelse utan större krusiduller från början till slut. Det verkar som att King ändrat stil på äldre dar men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser efter tre/fyra böcker. Jag hade inga större problem med berättelsen som flöt på bra och författaren lyckas bra med att hålla intresset och farten uppe ända in till mål.

Ganska snabbt (halva boken ungefär) begriper man varför barnen kidnappas men King lyckas faktiskt med att ge historien en sista tvist när hela förklaringen kommer mot slutet. Detta var något jag uppskattade då författaren till en början etablerar schablonen ”elaka regeringsagenter” men mot slutet ändrar lite på perspektivet genom att låta läsaren själv ta ställning till det etiska dilemmat om ändamålen helgar medlen.

Slutomdömet om boken blir lite liknande det jag hade om The Outsider. En i stil annorlunda King. God underhållning för stunden men inte en bok som jag kommer hålla som en av hans bästa då det där lilla extra (som jag inte kan sätta ord på) saknas. En ny bok är på gång från författaren och den kommer om ett par månader. En samlingsvolym med fyra längre noveller eller om man vill kortare romaner alltid något att se fram emot så här framåt vårkanten.

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Fractured (2019 USA)

Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.

Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.

Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.

Regi: Brad Anderson

Betyg: 7/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Monster Party (2018 USA)

Trion Casper, Iris och Dodge drygar ut sin inkomst med villainbrott. De har olika skäl till att behöva extra pengar men i Caspers fall är det extra akut då hans pappa är skyldig fel person pengar. Han lyckas övertala sina medbrottslingar till en kupp i ett hus där ägarna verkar vara rejält täta. Den fina i kråksången är att Iris ska arbeta där som servitris i en bjudning som familjen har och kan lätt få med sina kumpaner som extra personal. Då familjen Dawson som håller i bjudningen är lite speciell blir inte aftonen riktigt som de tre tjuvarna tänkt sig.

Enligt uppgift spelades denna film in på sjutton dagar och med tanke på det är det en bedrift att filmen är så pass bra som den är. Klart att man kunde fila lite extra på manuset men å andra sidan dras Monster party med en obekväm känsla hela tiden som delvis beror på att manuset inte är alldeles tillrättalagt. Märkliga saker sker men filmen håller sig inom sina premisser och går i mål som en klart godkänd rulle. Filmen dras även med en svart humor som i stort sett inte slår över, ibland blir det lite väl mycket men aldrig så mycket att det stör.

Musiken och de skådisarna stärker rullen. Filmen ståtar inte med de största namnen i branschen men folk som Erin Moriarty, Lance Reddick och Robin Tunney gör sitt jobb med hedern i behåll. Musiken är smått påträngande och ödesmättad vilket förstärker känslan av att något är fel. Sevärd rulle om man inte är alltför känslig för slafs och mängder av blod. Trots en del brister är Monster party avsevärt bättre en en hel del rullar med högre produktionskostnader. Något som möjligen kan förklaras med att om man satsar mer pengar vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. I vart fall är filmen väl värd en liten titt.

Regi:Chris von Hoffmann

Betyg: 6/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

The Cannibal club (2018 Brasilien)

Det var handlingen till denna film som lockade mig – högre krav än så har jag inte. Överklassparet Otavio och Gilda har för vana att käka upp sina anställda. När de blir lite sugna på människokött åker mannen ”bort på tjänsteresa” och det tilltänkta offret förförs av frun. mannen är naturligtvis hemma och sätter en yxa i huvudet på den kommande måltiden. Att paret inte är ensamma i sina aktiviteter står klart då de är med i en liten och exklusiv klubb där alla delar intresset för människokött. På en fest råkar dock frun se mer än vad hon borde och paret riskerar nu att själva hamna på menyn,

Med en sådan här handling kan man väl inte misslyckas? Jovisst kan man det – tråkigt nog. Filmen lider av att man aldrig får lära känna huvudpersonerna eller någon av rollfigurerna alla medverkande känns som statister. Det är en själlös film som gör att jag inte kan engagera mig ett dyft i vad som ska hända. Tekniskt sett har inte filmen några brister men det är som att regissören bara tänkt på filmens budskap (en allegori över kapitalismen och klyftor i samhället) och helt missat det här med att levandegöra sin berättelse. Synd för jag anar att detta kunnat bli en riktig höjdare.

Regi: Guto Parente

Betyg: 3/10