Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

The New mutants (2020 USA)

Man skulle kunna hoppats på att Fox filmserie om Marvels mutanter hade slutat med en höjdarfilm men det blev en rulle man (jag) i stort sett glömde bort i samma stund som eftertexterna rullade. Misstankarna fanns att det kanske inte skulle vara en speciellt minnesvärd film då The New mutants premiär skjutits upp gång efter annan. Vad som verkade var ett försök till ett nytt grepp blev mest en axelryckning. Tyvärr.

Dani upplever en traumatisk händelse i sitt hem, hon svimmar för att sedan vakna upp på ett sjukhus där hon lovas hjälp av Dr.Reyes. Vad hjälpen består av är lite oklart. Dani är däremot inte ensam på sjukhuset utan delar boende med en grupp ungdomar som alla verkar ha speciella förmågor. Snart börjar rugga saker ske och vad som är dröm eller verklighet suddas ut. Ungdomarna begriper ganska snart att sjukhuset är mer att likna vid ett fängelse och Dr.Reyes är alls är någon trevlig prick.

Filmskaparna har gjort ett försök med någon sorts hybrid mellan en skräckfilm och superhjältefilm. Resultatet blir vare sig hackat eller malet. I ärlighetens namn är The New mutants både halvtrist och förglömlig. Skådisarna är ok storyn är ok men någonstans längs vägen tappade man något, kanske glöden att berätta en engagerande historia?

Hur som helst är nu Fox äventyr med mutanterna över sedan man sålt bolaget till Disney och vi får väl se hur väl de förvaltar dem. Jag hoppas dock att man låter Magneto vila ett bra tag speciellt då mutanterna har en hel del bra skurkar som för borde fått en chans att visa sig t.ex Mr Sinister som det har hintats om i många år eller varför inte en ordentlig version av The Hellfire club? Nåväl tiden får utvisa vad det blir.

Regi:  Josh Boone

Betyg: 4/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

The Pool (2018 Thailand)

Day sitter i skiten rejält. Han har hamnat i en tömd sex meters djup pool tillsammans med sin skadade flickvän Koi. Hur de hamnade där behöver vi inte gå in på – se filmen. Poolen ligger isolerad så något större hopp om räddning från utomstående finns inte. Att Day har diabetes och sprutorna ligger sex meter upp vid bassängkanten gör inte saken bättre. Den sista spiken i kistan i denna orkan av elände är att paret får samsa utrymme tillsammans med en förrymd krokodil som drattat ned i poolen.

Den Thailändska The Pool har en ide: Krokodil + pool och kör fullt ut på detta koncept. Filmen fungerar mycket bra och stundtals är det en rejäl nagelbitare. Det är inte så mycket att orda om filmen den gör det den ska nämligen att skänka en stunds spänning och få mig att inse att inte ens klorerat vatten är säkert.

Krokodilen är dataanimerad vad jag förstått men den funkar bra även om dess storlek varierar lite under filmens gång. The Pool kanske skulle kunnat vara en sisådär tio minuter kortare och då tänker jag lite på  att de där smetiga scenerna som man är så omåttligt förtjust i när det rör många asiatiska filmer gott kunnat strykas. Trots detta så funkar filmen bra. Man skulle kunna tro att en film som utspelar sig i tömd pool skulle bli enahanda men manuset är påhittigt och de finns hela tiden nya utmaningar för den stackars Day och hans flickvän

Kastar dock in en brasklapp: Hundälskare kan kanske bli lite upprörda.

Regi: Ping Lumpraploeng

Betyg: 6/10

 

State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Översättarna (2019 Frankrike)

När tredje och avslutande delen av en bokserie ska släppas tar förlaget till extraordinära åtgärder för att förhindra att boken kopieras. Man låser in  översättarna under strikt bevakning i en bunker. Tanken är att boken ska översättas till olika språk för att sedan få samma releasedatum över världen. Det tar bara några dagar innan delar av boken släpps på nätet och man förstår att någon av översättarna spelar fulspel. Bokförlaget och dess chef Eric Angstrom tar i med hårdhandskarna för att finna den skyldige.

Först av allt vill jag tacka Movies.noir för tipset då detta var en underhållande film som slank ned lätt. Filmen har inga direkta svackor och manuset är precis lagom klurigt. Berättelsen tar en och annan vändning men samtidigt går man aldrig över gränsen så att det blir överdrivet krångligt. Mysteriet är precis så pass klurigt att jag hinner räkna ut hur saker och ting hänger samman precis innan de avslöjas i filmen. Det var ganska så skönt att inte behöva sitta och lägga massa tid på att fatta hur allt hänger samman.

Det är en hel del halvkända ansikten om man sett lite europeisk film under senare är. Det mest kända namnet för den stora biopubliken torde vara Olga Kurylenko men även Lambert Wilson och Riccardo Scamarcio var kändes igen. Översättarna är vad jag skulle vilja kalla för en alldeles lagom film, lagom spännande, klurig och intressant värd en titt.

Regi: Régis Roinsard

Betyg: 6/10

Downrange ( 2017 USA)

Jag har haft span på den här filmen en längre tid men har har aldrig kommit till skott men när Snacka om film tog upp rullen ungefär samtidigt som Marcus rekommenderade den slog jag till , eller ja slog till och slog till, filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Ett gäng collegeungdomar är på väg hem och kör genom ödemarken. Besvärligt nog får de punktering men innan de bytt däck blir de beskjutna av någon som är ute efter att döda hela sällskapet. Landskapet är öde och relativt platt och enda platsen att gömma sig på är bakom bilen i väntan på hjälp som kanske eller inte kommer.

Så här ska en slipsten dras. Tio minuter en kvart för att presentera alla sedan är det spänning hela vägen in i mål. Man skulle kunna tro att det blir trist med ett gäng ungdomar som gömmer sig bakom en bil i en hel film men det blir det verkligen inte. Regissören Ryûhei Kitamura utnyttjar den knappa scenografi fullt ut och allt från att få tag i en vattenflaska till att hitta täckning för mobilen blir olidligt spännande scener. Lägg  även till en av de snaskigaste bilkrascher jag sett på film och vi har en höjdarthriller med en hel del slafs tom så mycket att om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var Fransk eller Australiensk.

Just bilkraschen visar att det rör sig om en B eller tom C-film då dessa gärna visar rullens dyraste scen (oftast explosioner) flera gånger om och i olika vinklar för att sas få valuta för pengarna. Denna gång gjorde det inget då det minst sagt var en händelserik scen.

Downrange var en härlig överraskning som jag troligen kommer se om. Klart rekommendabel

Regi: Ryûhei Kitamura

Betyg: 8/10

 

The Night clerk (2020 USA)

Bart lider av grav asperger men har hittat ett passande jobb som nattportier. Då Bart är lite av en fuling har han installerat dolda kameror på hotellets rum. Han spelar in gästerna och sitter sedan hemma i sin källare och glor på filmerna. En natt ser han ett mord begås på ett av rummen och plötsligt är han huvudmisstänkt. Det blir än mer problematiskt för Bart då den undersköna och vänliga hotellgästen Andrea (spelad av självaste Ana de Armas) riskerar att bli mördarens nästa offer.

Jag hade min förhoppningar att Ana de Armas skulle lysa upp vintermörkret något men det sket sig rejält. Hon verkar ha en 2/3;s karriär, på varje bra film hon gör går det två rejäla stinkare. Vart ska vi börja i nysta i detta sorgebarn till film? Vi kan börja med att än en gång får man som tittare genomlida en Hollywoodproduktion med ett funktionshinder som rafsas ihop lite på höften och bygger på en och annan fördom. Filmen är fullproppad med logiska luckor och alla rollfigurer beter sig märkligt, allt från Armas rollfigur som agerar helt obegripligt till mordutredaren som verkar ha fått sin polisbricka i ett flingpaket. Armas och Tye Sheridan som spelar huvudrollerna gör vad de kan med sina risigt skrivna rollfigurer så ingen skugga ska falla på dem. De behövde väl pengarna och Sheridan fick betalt för att hångla lite med Aramas. Inte tvi vale.

Vid eftertexterna funderar jag mest på två saker: Av alla manus som flyter runt i Hollywood var detta verkligen det bästa man hittade? Den andra frågan rör Helen Hunt som spelar Barts mamma. Vad är det för fel på hennes ansikte? Det ser ut som en dödsmask. Läpparna rör sig när hon talar i övrigt är helan fejan död. Överdos av botox? Någon sjukdom? Vad det än beror på blir resultatet i alla fall creepy.

Inte bottenbetyg (Armas är ju med!). Verkligen inget att lägga tid på  om man inte likt jag vill se allt hon är med i.

Regi: Michael Cristofer

Betyg: 2/10

The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

The Owners (2020 Storbr)

Man kanske undrar vad Maisie Williams gör nu för tiden efter att ha spelat Arya Stark flera år i GoT? En hel del men hon kanske skulle välja sina filmer med lite mer omsorg. The Owners påminner en hel del om den suveräna thrillern Don´t breathe som kom för några år sedan men bortsett från handlingen är det inte många likheter när det rör kvalitet. Ett gäng ynglingar planerar ett inbrott som verkar vara en enkel historia. Huset bebos av ett äldre par och det ryktas att de har ett kassaskåp i källaren. Till en början går allt som det ska men ett par felbedömningar av inbrottstjuvarna kastar om rollerna och frågan är om någon i sällskapet kommer kunna lämna huset med livet i behåll.

Ok att det finns korkat folk i vår värld men detta sällskap av inbrottstjuvar som består av en kille som verkar vara lätt förståndshandikappad, en solklart obalanserad individ som man skulle korsa gatan för om man mötte honom på ljusan dag, en haschrökande slacker samt dennes flickvän (Williams) som i bara farten hänger med på inbrottet skulle vara en enkel match om så motståndarna vore totalförlamade.

Egentligen är det inga större fel på rullen, skådisarna är ok, den har en tvist mot slutet men alla är så korkade att det känns som en befrielse för den allmänna genpoolen när de en efter en lämnar jordelivet. Det finns liksom ingen att heja på i filmen vilket gör att den blir ganska så ospännande. Bättre lycka i nästa karriärval Maisie Williams.

Regi: Julius Berg

Betyg: 3/10

Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Becky (2020 USA)

Än en gång kom min försåtliga lillebror med ett filmtips.

Becky är en tjej på 12 år som är fly förbannad på hela sin livssituation. Hennes mamma har dött i cancer och enligt Becky har pappan skaffat en ny tjej alldeles för snabbt. Än värre är att hon tvingas tillbringa helgen tillsammans med denna kvinna och hennes son i familjens sommarstuga. När pappan berättar att de ska gifta sig drar Becky till skogs vilket är tur då huset kort därefter får besök av fyra rymlingar som är på jakt efter något de gömt i stugan. Nu blir det upp till Becky att försvara sig och sin familj. man skulle kunna säga att hon slår två flugor i en smäll då det blir ett ypperligt tillfälle att släppa loss alla sina aggressioner.

En hel del som sett filmen irriterar sig på att en ung tjej ger ett gäng förhärdade brottslingar en rejäl match och visst kan jag i viss mån hålla med. Men jag störde mig inte på detta kanske beroende på att rollfiguren Becky spelas av för mig okända Lulu Wilson  som gör det övertygande och bra.

Däremot satt jag och irriterade mig på skådisen som spelade ledaren för skurkarna. Det gnagde i mitt sinne vart jag sett honom. Till slut blev jag tvungen att pausa filmen för att kolla efter. Det visade sig att det var Kevin James det kan vara ursäktligt att jag inte kände igen honom då James i denna film dras med ett rejält helskägg och tatueringar samt att det var en något annorlunda roll för skådisen. Vanligtvis är han ingen favorit men här var han riktigt bra.

Slutligen ett varningens ord. Becky är en rejält blodig film där b.la grillspett och båtmotorer kommer till lite annorlunda användning. Stundtals blir det så pass blodigt att filmen slirar på gränsen till komedi. En härligt slafsig thriller med bra skådisar blir mitt slutomdöme.

Regi: Jonathan Milott, Cary Murnion

Betyg: 7/10