Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10

Peppermint (2018 USA)

Familjen North lever ett tillsynes lyckligt liv men en dag mördas mannen och dottern framför ögonen på Riley North. Mördarna har kontakter i samhället och ser till att fallet inte ens går till rättegång. Efter detta går Riley går helt upp i rök och efter några år har de ansvariga mer eller mindre glömt händelsen.Fem år senare gör dock Riley comeback och börjar nu mörda alla inblandade i fallet från korrupta domare till gängmedlemmar.

Vad jag minns fick filmen halvljummen kritik när den kom. Jag vet inte vad kritikerna förväntat sig då  Peppermint är vare sig bättre eller sämre än andra filmer inom genren. Det är kort och gott en  helt ok hämndrulle. Mordet på dottern och mannen fann jag till min förvåning vara mer gripande än vad jag vanligtvis brukar känna. En förklaring kan vara att filmmakarna på bara några få minuter lyckats etablera familjen North som trevligt folk som inte är förtjänta av något ont. Bra jobbat.

Jennifer Garner som spelar huvudrollen är en stabil skådis om än ingen större favorit. Hon lyckas i vart fall övertyga mig i rollen som hämnerska att det sedan går väldigt lätt för henne av avpollettera ett och annat rötägg kan jag leva med. Speciellt spännande blir det aldrig men jag är svag för genren och som underhållning för stunden dög filmen mer än väl.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 6/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Mot Fort Humboldt (1975 USA)

Mot Fort Humboldt är lite av ett mish-mash av olika genrer. Det är en västern men samtidigt en thriller med inslag av deckare. Militärförläggningen Fort Humbold har drabbats av dysenteri och behöver medicin snabbt. Ett tåg med förnödenheter, soldater och en hel del annat löst folk bla delstatens guvernör, en präst och dottern till förläggningens befälhavare är med på tåget. En ofrivillig passagerare är fången Deakin som lite oväntat tas med av stadens sheriff på färden. Det är ett oroligt område man tuffar in i då ett rövargäng härjar i bygden samt att en indianstam som leds av hövdingen Vita handen inte heller är att lite på, Än värre är att det verkar som att någon vill att uppdraget inte ska lyckas då resan utsatts för sabotage som b.la leder till en hel del ”olyckor” bland passagerarna.

Den här filmen var oväntat bra en riktig tröst i för en sargad själ i höstmörkret, Det är äventyr, slagsmål på tågtak, indianöverfall, banditer i härliga lösskägg, en indianhövding som leder sin stam iklädd något som liknar en mycket ful after-ski dräkt samt hel drös goa gubbar. Vad sägs om: Charles Bronson, Ben Johnson, Ed Lauter , Richard Crenna m.fl? Det bästa till sist: Det är en snöfilm.

Det är en film som håller farten uppe, bra skådisar och ett litet mysterium. Filmen var helt perfekt för en titt och jag fick dregla över en tåginredning av guds nåde. Säga vad man vill om gamla tider men man visste hur man reste med klass.

Regi:Tom Gries

Betyg: 7/10

Squid game (2021 Sydkorea)

Över fyrahundra personer på samhällets slagsida får ett oemotståndligt erbjudande. De ska deltaga i sex stycken tävlingar och de som vinner finalen får en enorm summa pengar. Det som deltagarna till en början inte har klart för sig är att tävlingarna är med livet som insats. Ironiskt nog är tävlingarna baserade på barnlekar som t.ex kasta kula och dragkamp. Serien följer spelen och ett tiotal personer i jakten på pengar.

Den Sydkoreanska serien Squid game lär väl inte gått någon förbi vid det här laget. Det jag förundras lite över är att serien blivit sådan succé. Konceptet är inte direkt nytt och senast i våras kom den (i mitt tycke) avsevärt mer spännande och rappare Alice in Borderland som har en närapå en liknande handling. Med det sagt är inte Squid game någon dålig serie även om den dras med den östasiatiska förkärleken till melodrama och som vanligt är ett par avsnitt för lång. Däremot har man lyckats bra med rollfigurerna där de flesta man lär känna är sympatiska men tvingas till hemska handlingar då man spelar med livet som insats.

Serien är även övertygande psykologiskt då jag faktiskt inte satt och tänkte att deltagarna var korkade. De har alla ett skäl att deltaga i spelet och när insatserna ökar har man svårt att dra sig ur då man redan satsat för mycket för att backa. Den biten sköter manusmakarna fint.

Squid game har även en alldeles förtjusande scenografi. Platsen som spelen utspelar sig på var riktigt hemtrevlig målad i grälla färger och kändes trots all blod och död riktigt mysig. En del av tävlingarna är riktigt spännande andra not so much avsnittet med kulkastningen var redigt segt trots en hel del nackskott på de inblandade. Om man nu skulle ta och jämföra med tidigare nämnda Alice in Borderland vinner Squid game på att det är en avslutad historia, även om jag stark misstänker att en uppföljare kommer annonseras inom en snar framtid. 

Vänjer man sig vid melodramat och den i vissa fall mycket yviga skådespelarstilen är Squid game definitivt sevärd men med tanke på all uppmärksamhet kan det vara läge att sänka förväntningarna ett hack eller två.

Regi: Hwang Dong-hyuk

Betyg: 7/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

The Evil that men do (1984 USA)

Anledningen till att det plötsligt blev ett gäng Bronson filmer på bloggen är att en kollega anser att Bronson är det i särklass bästa som agerat på vita duken. Det bör också tilläggas att han anser  att ingen bra musik gjorts efter 1989. Resultatet blev att jag fick låna ett gäng filmer av kollegan. Inte mig emot då jag anser att Bronson som skådis är helt ok. Dagens film är den film av Bronson min kollega anser vara hans bästa. Jag håller inte med utan lägger min röst på Mr.Majestyk – av de jag hitintills sett.

Den slemme Moloch arbetar som torterare åt den som vill betala och det visar sig vara en hel del. Karln reser land och rike runt tillsammans med sin syster och plågar ihjäl folk till höger och vänster. Av naturliga skäl har han en hel del fiender och dessa kontaktar den pensionerade lönnmördaren Holland (Bronson) för att stoppa Moloch.  Efter att ha sett en hel hög vittnesmål av f.d offer beslutar sig Holland för tillfälligt lämna sin pensionering.

Filmen har bra fart och är av och till lite småspännande. Det var en ovanligt brutal historia för att vara såpass gammal. Folk hackas ihjäl, tortyr och annat snask dyker upp under Hollands jakt på Moloch. Bronson övertygar i rollen som lönnmördare. Trist nog har en temposänkare i form av en kvinnlig följeslagare till Holland tryckts in i filmen. Skådisen är inte speciellt bra och rollfiguren är mest i vägen tycker jag. Men man kanske tyckte att Bronson skulle ha någon att tala med under filmens gång?. Hon fungerar också som något sorts samvete och vänder sig mot allt våld trots att hon är en av de som hyrt in Holland. Blir lite feltänk där men kanske glömde man bort den detaljen när man filmat en stund?

En helt ok Bronson vare sig mer eller mindre

Regi: J. Lee Thompson

Betyg: 5/10

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Hitch-Hike (1977 Italien)

Hitch-Hike är en  film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.

Ett par som uppenbarligen avskyr varandra är på husvagnssemester. Mannen som är journalist super konstant, tafsar på sin fru och är allmänt odräglig. Hon är halvt om halvt desperat att få någon annan vettigare person i bilen än sin man så hon plockar upp en liftare trots sin mans protester. Frun har nu hamnat ur askan i elden då liftaren visar sig vara en psykiskt störd bankrånare som tar de två som gisslan. Nu gäller det att överleva men gisslan frestas av bytet som är på två miljoner dollar.

Till filmens fördel är en handling som var riktigt bra. Filmen tar både en och två vändningar innan finalen som för mig var oväntad. Paret spelas av Franco Nero och Corinne Cléry. Den enda roll jag sett henne i tidigare är  Moonraker där hon spelade Drax sekreterare som gick ett eländigt öde till mötes efter att gått till sängs med allas vår gabardincharmör Moore. Båda är bra i sina roller och jag är allt lite förvånad att Cléry inte är mer känd.

Hich.Hike har dock ett par saker som ligger filmen i fatet. Dels blir det för mig lite knepigt att komma in i rollfigurerna då filmen är dubbad som så många andra italienska filmer från den här tiden. Jag växlar lite mellan ljudspåren italienska och engelska innan jag bestämmer mig för italienska. Detta med dubbningen i kombination med att filmens huvudpersoner inte finner någon sympati hos mig gör att engagemanget i riktigt vill infinna sig.

Det jag har större problem med är att många italienska filmer speciellt från 70 och 80 talet är lite väl förtjusta i att förnedra kvinnor. Det ska klämmas in en våldtäkt eller hot om denna samt att man gärna flashar lite bröst i onödan. Jag blir bara illa berörd och det känns spekulativt. Naturligtvis blir Cléry utsatt för både det ena och det andra under filmens gång och det känns inte ok bara snaskigt för snaskets skull. Hade man minskat på dessa filmiska grepp  hade nog betyget blivit högre. ,

Regi: Pasquale Festa Campanile

Betyg: 5/10

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Le Convoyeur (2004 Frankrike)

När jag såg Wrath of man för ett par veckor sedan uppdagades det att filmen hade en fransk förlaga. Jag blev lätt intresserad av hur den möjligtvis kunnat vara men då det rörde sig om en mindre känd fransk film med snart 20 år på nacken trodde jag nog att jag aldrig skulle få se den. När jag slökollade på Netflix häromkvällen så dök den plötsligt upp i flödet. Klart värt en koll för se om grodätarna kunde spänna musklerna lika bra som Statham.

Le Convoyeur har exakt samma handling som Wrath of man. Alexandre tar anställning på ett värdetransportföretag som på senare tid drabbats av flera rån. Vem han är och varför han tar jobbet är till en början höljt i dunkel men något lurt är det då han spionerar på sina arbetskamrater och ställer en hel del frågor om rånen.

Det är ganska givet att den franska förlagan inte har speciellt stor chans när den jämförs med en film som har flerdubbelt så stor budget och Statham i huvudrullen men Le Convoyeur funkar fint ändå. Den är i sina stunder en spännande film med bra skådisar och en rafflande final. Skillnaderna mellan de två filmerna är väl att stämningen på arbetsplatsen inte är lika grabbig i den franska filmen och att huvudpersonen inte har samma bakgrund som Statham i Wrath of man. Det gör att jag blir lite mer osäker på hur det ska gå för Alexandre som inte är någon machoman utan en ganska så vanlig kille som haft maximal otur i livet.

Klart godkänd film som klarar sig bra vid en jämförelse mot den aktuella och avsevärt mer påkostade nyinspelningen.

Regi:Nicolas Boukhrief

Betyg: 6/10