Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Annonser

När lammen tystnar (1991 USA)

Detta torde inte vara en obekant film men man kan aldrig vara säker. Det är nu 18 år sedan När lammen tystnar hade premiär så den kan ha undgått en och annan yngre förmåga i dagens massiva medieflöde.

Clarice är i sluttampen på sin utbildning till FBI-agent när hon får ett något ovanligt uppdrag av sin chef. Hon skall intervjua den ökände seriemördaren Hannibal Lecter som har suttit inspärrad i många år. Då Hannibal tidigare varit psykolog är han svår att dupera och alla försök till att intervjua honom har misslyckats. På något avigt vis klickar det mellan Hannibal och Clarice och han är åtminstone villig att ha en dialog med henne. Detta visar sig bli viktigt då Hannibal verkar veta vem seriemördaren Buffalo Bill är och det är av högsta vikt att FBI får tag på honom då han kidnappat dottern till en senator.

Detta är i det närmaste en perfekt film åtminstone i mina ögon. Jag har nog sett den en fyra/fem gånger och klart att man upptäcker en och annan skavank när man ser om en film så många gånger men i detta fallet spelar de ingen roll. Regissören  Jonathan Demme jobbar hårt med att skapa en ruggig stämning allt från musiken till miljöer. När jag såg om filmen i julas reagerade jag på ett par saker b.la att filmen är väldigt grå och  klinisk både i utseende och känsla. Vidare är alla mer eller mindre korrekta i sitt beteende oavsett vad som händer vilket gör att filmen framstår som känslokall. Jag tror detta gör att filmen känns lite avig på ett omedvetet plan och detta gör den än ruggigare. Filmen blir helt enkelt lite obekväm.

Naturligtvis spelar manus och skådisar roll för hur bra en film blir och i denna film har man lyckats över förväntan med rollbesättningen från Buffalo Bill som spelas av Ted Levine till Jodie Foster som Clarice Sterling. Valet av Foster är synnerligen lyckat då hon är en ganska så liten person och Demme jobbar med att visa hennes fysiska litenhet mot sin omgivning. Utan att det uttalas i filmen känns hon värnlös trots att hon är en mycket duktig blivande FBI-agent.

Filmen blev också Hopkins stora lycka och han blev ett av de riktigt stora namnen i Hollywood. Tråkigt nog slutade han i samma veva att skådespela och skrider numera runt i filmer och skådespelar sig själv. Lite bortkastad talang kan jag tycka.

Har man mot förmodan inte sett När lammen tystnar tycker jag definitivt man ska ge filmen chans i annat fall är den väl värd en omtitt. Det är också en av få filmer där Oscarsjuryn var lite vågade i sitt val och den vann 5 statyetter b.la för Bästa film.

Regi:  Jonathan Demme

Betyg: 9/10

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

A Simple favor (2018 USA)

Änkan och den något övernitiska hemmafrun Stephanie får en ny kompis i Emily. De två är väldigt olika och borde kanske egentligen inte komma speciellt bra överens. Emily jobbar på ett modemagasin, har hela garderoben full i snygga kläder, dricker och svär som en borstbindare. Stephanie har en vlogg där hon ger tips på hur man bäst sköter vardagssysslorna och har en bruk i hemmet man lägger en slant i när man svär. En förklaring till deras vänskap kan vara den gamla klyschan att ”opposites attract”. När så Emily ber Stephanie om en enkel tjänst en dag sätter detta igång en händelsekedja ingen kunde ana eller åtminstone inte Stephanie kunnat föreställa sig.

Den här filmen hamnar thrillerkomedi facket en blandning som kan vara svår att balansera men jag tycker nog att regissören Paul Feig lyckas ganska så väl med uppgiften. Mysteriet är intressant och även om man använder sig av en rejält sliten tvist t.om så sliten att jag inte trodde någon använde sig av den nu för tiden blev jag en kort stund dragen vid näsan. A simple favor är mer rolig än spännande men för mig funkade mixen. En stor anledning är att jag inte än tröttnat på Anna Kendrick, som vanligt spelar hon här en lite lätt förvirrad och småknäpp rollfigur som ställer till det mer eller mindre för sig själv och sin omgivning. Filmen stora överraskning var Blake Lively som brukar vara en trist skådis men här riktigt glänser hon i rollen som Emily. Det kanske inte är fel på skådisen utan hennes tidigare val av filmer?

Möjligtvis kan man invända att plotten läcker som ett såll och tål verkligen inte att granskas närmare i sömmarna men å andra sidan kanske man inte ska ta denna rulle på för stort allvar.  Tills på köpet får man hel hel del ursnygga kläder och ett soundtrack bestående av härliga 60-tals låtar från Frankrike.

Ett tack till Sofia för tips om filmmusiken och indirekt filmen.

Regi: Paul Feig

Betyg: 6/10

Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

The Clovehitch killer (2018 USA)

Den har gått tio år sedan en seriemördare härjade i samhället Clovehitch, ett antal kvinnor mördades under en tid och sedan upphörde morden lika plötsligt som de började. När Tyler Burnside är ute på en dejt hittar han av en slump ett papper i sin pappas bil som gör att han börjar undra över hur väl han känner sin far. Trots att pappan som är scoutledare, familjefar och en väl ansedd medlem av den kristna församlingen verkar vara en hyvens karl väcks en gnagande oro hos Tyler över vem fadern egentligen är.

Handlingen i The Clovehitch killer har vi sett förut men en god historia kan man gärna kolla in fler gånger i olika varianter. Det som gjorde att filmen stack ut lite var dels att den i mina ögon underskattade skådisen Dylan McDermott spelar pappan i familjen. Han pendlar fint mellan att vara en god kristen familjefar till att vara rent obehaglig. Vidare är miljön intressant och irriterande irriterande. Tylers familj är nämligen rejält kristna och det är väl ok men då familjen ligger i nivå med den vedervärdiga 7th heaven familjen dvs att man moraliserar över allt här i livet ter sig deras liv i mina ögon som en enda lång plåga. Just detta gör att Tylers hem och vardagsliv är nästan lika ruggigt som seriemördarstoryn.

Filmen i sig är kanske inget speciellt men gillar man Dylan McDermott är den värd en chans.

Regi: Duncan Skiles

Betyg:6/10

The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Bullet head (2017 USA)

Efter ett misslyckat rån flyr tre rånare in i ett övergivet (och mycket stort) kommunalt förråd. Deras bil har havererat och bytet är fortfarande kvar i det medhavda kassaskåpet. Det finns inte så mycket att göra än att invänta solnedgången och sedan fly i skydd av mörkret. Rånarna är dock helt omedvetna om att lagret använts för illegala hundkamper och i byggnaden finns det en hund som även är mycket avogt inställd till människor.

Detta hade kunnat bli en mycket spännande film, vilket också var min förhoppning, men filmens regissör har inte material till en långfilm och blandar därför in små sidohistorier som rånarna berättar för varandra medan de får tiden att gå. Något de fortsätter med efter att den blodtörstiga besten gjort entree. De är lite väl avslappnade för min smak. Visst blixtrar det till när hunden dyker upp lite då och då som gubben i lådan men i övrigt lunkar filmen på. Vidare har regissören krånglat till det med att även ge hunden en bakgrundshistoria och filmens slut var alldeles för sentimentalt för min smak. Om man istället hade koncentrerat sig på elak hund + potentiella offer + jakt och krypande spänning hade filmen blivit avsevärt bättre men jag anar att regissören hade större ambitioner än detta och krånglade till det för sig alldeles i onödan.

Regi: Paul Solet

Betyg: 4/10

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

Shimmer lake (2017 USA)

Shimmer lake är en film som tjänar på att man vet så lite som möjligt om filmen innan man tittar. Jag kan avslöja att det rör sig om ett bankrån i en liten stad där alla känner varandra. När rånet utförs av lokala förmågor har de flesta av de inblandade en relation på ena eller andra sättet till förövarna. Filmen har också det lite annorlunda (men numera inte så originella) greppet att den berättar sin historia i omvänd kronologi så vi tittare känner till upplösningen men vet inte riktigt varför saker och ting sker.

Detta är en vad jag kallar ”stabil film”. Den kommer inte att gå till filmhistorien men under titten är man nöjd över sitt filmval. Debutantregissören Oren Uziel förvaltar sin historia väl. Han lägger ut små ledtrådar under filmens gång så man har en god chans att räkna ut hur allt hänger samman. Regin är bra och Uziel  har med en liten touch av humor i sin film något jag uppskattade. Jag misstänker att regissören inspirerats Coens Fargo med småstadsstämningen och en hel del udda personer som är mycket duktiga på att göra fel val här i livet. Skådisarna är inte så välkända men (tack vare?) regi och ett manus där man som skådis fått lite att arbeta med lyckas de väl.

En film väl värd att lägga 90 minuter på.

Regi: Oren Uziel

Betyg: 7/10