Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Becky (2020 USA)

Än en gång kom min försåtliga lillebror med ett filmtips.

Becky är en tjej på 12 år som är fly förbannad på hela sin livssituation. Hennes mamma har dött i cancer och enligt Becky har pappan skaffat en ny tjej alldeles för snabbt. Än värre är att hon tvingas tillbringa helgen tillsammans med denna kvinna och hennes son i familjens sommarstuga. När pappan berättar att de ska gifta sig drar Becky till skogs vilket är tur då huset kort därefter får besök av fyra rymlingar som är på jakt efter något de gömt i stugan. Nu blir det upp till Becky att försvara sig och sin familj. man skulle kunna säga att hon slår två flugor i en smäll då det blir ett ypperligt tillfälle att släppa loss alla sina aggressioner.

En hel del som sett filmen irriterar sig på att en ung tjej ger ett gäng förhärdade brottslingar en rejäl match och visst kan jag i viss mån hålla med. Men jag störde mig inte på detta kanske beroende på att rollfiguren Becky spelas av för mig okända Lulu Wilson  som gör det övertygande och bra.

Däremot satt jag och irriterade mig på skådisen som spelade ledaren för skurkarna. Det gnagde i mitt sinne vart jag sett honom. Till slut blev jag tvungen att pausa filmen för att kolla efter. Det visade sig att det var Kevin James det kan vara ursäktligt att jag inte kände igen honom då James i denna film dras med ett rejält helskägg och tatueringar samt att det var en något annorlunda roll för skådisen. Vanligtvis är han ingen favorit men här var han riktigt bra.

Slutligen ett varningens ord. Becky är en rejält blodig film där b.la grillspett och båtmotorer kommer till lite annorlunda användning. Stundtals blir det så pass blodigt att filmen slirar på gränsen till komedi. En härligt slafsig thriller med bra skådisar blir mitt slutomdöme.

Regi: Jonathan Milott, Cary Murnion

Betyg: 7/10

Innan undergången (2020 Kanada)

Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.

Först vill jag tacka Steffo som tipsade om filmen i podden Snacka om film för det här var bra skit. Innan undergången är en tight historia på endast 80 minuter. Den håller spänningen uppe hela tiden även innan det brakar loss. Då man har med folk som är mer eller mindre paranoida blir umgänget mellan personerna lite som att sitta på nålar. Jag vet inte när eller om någon av de inblandade kommer att tappa konceptet så det råder en tung atmosfär under filmens första halva. När det sedan blir action tar filmen ett par vändningar vilket gör att jag är relativt osäker på hur det hela ska sluta. Att rullen sedan utspelar sig i snötäckt vildmark gör inte saken sämre. Innan undergången är en kanadensisk b-film med okända skådisar väl värd en titt och ett bevis på att bra film inte alltid behöver betyda massa dollars och kända namn.

Regi:Patrice Laliberté

betyg: 7/10

Ms. 45 (1981 USA)

På väg hem från jobbet blir den döva sömmerskan Thana indragen i en gränd och våldtagen. Eländet tar inte slut där, väl hemma stöter hon på en inbrottstjuv som i brist på värdesaker våldtar henne. Den till synes milda sömmerskan blir nu som förbytt och utvecklar ett manshat som  präglade delar av det avsomnade(?) FI på fingrarna. Thana utrustar sig med en 45:a och börjar skjuta män.

Ms.45 är en vad man skulle kunna kalla för en B eller kanske tom C eller D film men filmen har en och annan förtjänst. Det kan verka vara en simpel rape and revenge film men den har en liten tvist då Thana  inte hämnas på sina förövare utan drar alla män över en kam. Alla hennes offer är inte förtjänta av att avrättas vilket gör att mina sympatier vacklar något när det rör hennes motiv.

Zoë Lund som spelar huvudrollen hade jag till en början svårt för men hon växer under filmens gång och en snabb titt på Wikipedia visar att det var en ganska så begåvad kvinna med många strängar på sin lyra. Tråkigt nog går inte alltid begåvning hand i hand med sunt förnuft då hon dog innan hon fyllt 40 pga narkotikamissbruk.

Slutligen måste jag bara nämna filmens final som verkligen gör filmen värd att se. Jag anar att regissören Ferrara hade tänkt sig att bre på med lite extra våld och då i slowmotion. Jag fann scenen otroligt underhållande trots att oskyldigt folk dör som flugor. Dels är den alldeles för lång och dels utspelas scenen på ett halloweenparty vilket gör offren extra löjliga när de blir skjutna iklädda peruker och andra attiraljer i som sagt slowmotion. Jag satt och skrockade vilket troligen inte var det regissören tänkt sig.

Kanske inte den bästa av filmer men värd en titt om man gillar genren men långt ifrån omistlig.

Regi: Abel Ferrara

Betyg: 4/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Come to daddy (2019 Irland)

Norval (Elijah Wood i porrfilmsmustasch) har inte träffat sin far på trettio år så när han får ett brev med en inbjudan packar Norval sin väska och åker för att se sin far. Väl framme verkar pappan bli förvånad att sonen kommer på besök och han är inte speciellt trevlig. Det är som att det är något som inte stämmer och vad är det för märkliga ljud Norval hör om natten och vem talar pappan med då de två till synes är ensamma i huset? Allt får sin förklaring men svaret är allt annat än trevligt.

Det här var en knepig liten film där ingen av rollfigurerna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.. Den börjar som en slowstarter men i mitten byter rullen tempo och blir en fartfylld och blodig historia. Även om man kör ett gammalt trick så blev jag lite tagen på sängen när filmen gör en vändning mitt i rullen. De mest kända namnen i rullen är Elijah Wood och Stephen McHattie resten var för mig okända skådisar men de skötte sig fint.

Come to daddy  landar någonstans mellan thriller och komedi. Den lockar inte till några gapskratt och är stundtals spännande men alla knepiga människor förtar min känsla att historien riktigt på allvar. Å andra sidan stör det inte nämnvärt då det är en underhållande rulle som duger mer än väl för stunden.

Finns alldeles gratis på Cineasterna

Regi:  Ant Timpson

Betyg: 6/10

The Invisible man (2020 USA)

När Universal försökte få till ett s.k Dark Universe där man likt Marvel skulle knyta ihop alla sin klassiska filmmonster i ett gemensamt universum åstadkom man ett rejält magplask i.o.m den något oförtjänt utskällda The Mummy lade man om kursen. Bolaget kommer fortfarande att göra nytolkningar på sin klassiska filmer men det blir mer individuella berättelser. Den första av dessa filmer är The Invisible man.

Filmen startar med att Cecilia flyr från sin man mitt i natten. Mannen är en framstående forskare inom optik och verkar vara ett riktigt praktsvin. Cecilia gömmer sig hos vänner men är så rädd för sin blivande ex-man att hon knappt vågar gå utanför dörren. Hennes man som är ett kontrollfreak klarar inte av att frun lämnat honom och tar livet av sig till Cecilias lättnad. Livet ser ljust ut men så börjar hon känna att något är fel och blir allt mer övertygad om att hennes man lever. Omgivningen tror naturligtvis att Cecilia har fått ett rejält psykbryt.

Detta var en otrevlig thriller av den sorten som jag brukar vara förtjust i nämligen att jag som tittare vet att huvudpersonen har rätt men i filmen är det ingen som stöder henne samtidigt som situationen för huvudpersonen gradvis bara blir värre och värre. Jag får så gottigt otrevligt ont i magen av sådana här historier, något som gör att jag uppskattar filmen samtidigt som jag önskar att jag valt något trevligare att titta på. The Invisible man bär hela tiden på en känsla av obehag och annalkande fara och jag kan aldrig riktigt slappna av under titten.  Detta förstärks av ett soundtrack som består av brölade synthar samt en mycket bra Elisabeth Moss i rollen som Cecilia. Jädrar vad sliten hon ser ut (av förståeliga skäl) i filmen.

Handlingen är helt ok även om den inte bjuder på några större överraskningar, redan filmens titel avslöjar plotten. Berättelsen är välkomponerad och filmen segar aldrig till sig trots att den för genren har en ganska lång speltid (2 timmar). Däremot finns det en hel del rejäla logiska luckor samt en handfull övertydliga planteringar som avslöjar vad som kommer ske men om man som jag väljer att skita i dessa får man en otrevlig och stundtals spännande upplevelse i biomörkret.

Regi:  Leigh Whannell

Betyg: 7/10

Stephen King: The Institute

Kings senaste startar med den f.d polisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i en liten håla i South Carolina. Tim är emellertid inte bokens huvudperson det är en 12-åring vid namn Luke Ellis men så småningom kommer deras vägar att korsas. Luke är inte riktigt som andra barn då han är ett geni som mycket snart kommer få börja på universitet ! Hans förmåga har gjort att han hamnat i blickfånget för en hemlig organisation som går under namnet Institutet (de påminner en hel del om The Shop som dök upp i en tidigare bok av King ). De kidnappar Luke och han spärras in på en isolerad anläggning. Varför är oklart men Luke börjar fundera på hur han ska ta sig därifrån och visst finns det en och annan spricka i Institutets till synes vattentäta fasad.

Trots att boken är över 500 sidor lång var det en lättsmält historia. I stil påminner den mycket om författarens förra bok The Outsider. Det är inga större utvikningar, få Kingismer och en rak berättelse utan större krusiduller från början till slut. Det verkar som att King ändrat stil på äldre dar men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser efter tre/fyra böcker. Jag hade inga större problem med berättelsen som flöt på bra och författaren lyckas bra med att hålla intresset och farten uppe ända in till mål.

Ganska snabbt (halva boken ungefär) begriper man varför barnen kidnappas men King lyckas faktiskt med att ge historien en sista tvist när hela förklaringen kommer mot slutet. Detta var något jag uppskattade då författaren till en början etablerar schablonen ”elaka regeringsagenter” men mot slutet ändrar lite på perspektivet genom att låta läsaren själv ta ställning till det etiska dilemmat om ändamålen helgar medlen.

Slutomdömet om boken blir lite liknande det jag hade om The Outsider. En i stil annorlunda King. God underhållning för stunden men inte en bok som jag kommer hålla som en av hans bästa då det där lilla extra (som jag inte kan sätta ord på) saknas. En ny bok är på gång från författaren och den kommer om ett par månader. En samlingsvolym med fyra längre noveller eller om man vill kortare romaner alltid något att se fram emot så här framåt vårkanten.

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10