Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Green room (2015 USA)

green-room-posterEtt punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.

Green room är en våldsam och blodig film men regissören gottar sig inte i våldet han riktar in sig på att visa konsekvenserna av det. I t.ex Saw visas våldet för att man som tittare ska äcklas och min känsla där blir mer äckel än skräck. I Green room är det våld som känns mer i märg och ben. Det upplevs då som mer verklighetstroget och berör desto mer. Jag hejar verkligen på musikerna och hoppas att alla ska komma undan med livet i behåll.  Nazisterna skildras inte heller som hjärndöda beläten utan vi får hela skalan från deras ondskefulle men samtidigt charmante ledare Darcy, suveränt spelad av Patrick Stewart till hans underhuggare Gabe (Macon Blair) som i grund och botten verkar vara en ganska så schysst (åtminstone i detta sammanhang) kille. När regissören Jeremy Saulnier lyckas med presentera trovärdiga rollfigurer får han mig att tro på handlingen och resultatet blir en makalöst spännande historia som är klart sevärd.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

Split (2016 USA)

split_ver3Ibland kan jag tycka att M. Night Shyamalan får lite väl oförtjänt med skit från både kritiker och publik. Ok, The Happening stängde jag av efter 45 minuter och jag har inte sett vare sig The Last airbender eller After earth den sistnämnda filmen berodde på att jag gör allt i min makt för att slippa se JadenSmith på vita duken då han ger mig kväljningar. Övriga filmer jag sett av regissören har pendlat från riktigt bra till helt ok ett inte så dåligt trackrecord. Likväl kraxas det när Shyamalan släpper en ny film. Kanske tystnar dessa olyckskorpar nu när både The Visit och hans senaste rulle Split är ganska så bra. De är inga mästerverk men funkar utmärkt för stunden.

I Split blir tre tjejer kidnappade av en man som visar sig ha 23 olika personligheter. Skälet till kidnappningen är till en början lite oklart men efter en stund begriper man att Dennis som kidnapparen b.la heter väntar på att hans 24:e personlighet ska manifesteras och tjejerna är ett offer till denne.

Det här är en skådespelarnas film inte tal om annat. James McAvoy som spelar Dennis är otroligt bra när han växlar mellan sin olika personligheter. Risken för överspel i en sådan här roll är stor men McAvoy är övertygande. Anya Taylor-Joy som spelar en av Dennis fångar verkar vara en lovade skådis då hon har levererar här och i sina tidigare filmer VVitch samt Morgan. Det var även lite kul att återse Betty Buckley – idrottsläraren i Carrie från 1976 – i rollen som Dennis psykolog som anar ugglor i mossen.

Filmen är två timmar lång men jag tappade aldrig intresset då storyn håller sig på en jämn nivå utan några dippar. Split tappar dock lite mot slutet då det åtminstone i mina ögon blir lite väl otroligt men å andra sidan toppar Shyamalan finalen med en alldeles underbar slutscen som gav mig en rejäl WOW känsla i biomörkret.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 7/10 (Marcus som var med vart lika nöjd)

Don´t breathe (2016 USA)

Tre ungdomar boendes i Detroit sysslar med inbrott i förhoppning om att få tillräckligt med pengar för att kunna flytta till Kalifornien. De går efter vissa regler för att minimera risken för att åka dit men när de får ett tips om ett hus som tydligen ska innehålla en massa kontanter kan de inte motstå frestelsen. Huset ligger isolerat och bebos av en blind krigsveteran så det torde inte var några större problem att lägga beslag på stålarna oavsett om gubben är hemma eller inte. Eller?

Gränsen mellan spänning och skräck är hårfin och låter sig inte definieras så lätt. Jag skulle nog vilja kalla Don´t breathe för en otroligt spännande thriller istället för en skräckis som filmen saluförs. Filmen är spännande men inte skrämmande eller så kanske jag är helt avtrubbad. Trots att större delen av filmen utspelas i ett halvmörkt hus känns berättelsen aldrig repetitiv och regissören Fede Alvarez förvaltar sin historia väl. Manuset är ganska så stabilt och jag reagerade inte över några större hål i plotten vilket brukar vara vanligt i filmer av detta slag. I finalen suger eventuellt Alvarez på karamellen lite för länge men trots detta tappar han inte greppet om sin historia. Om man är sugen på rejäl spänning men utan rysningar rekommenderas filmen.

Regi: Fede Alvarez

betyg: 7/10

The Gift (2015 USA)

The_Gift_2015_Film_Poster1Skådisen Joel Edgerton har på skrivit och regisserat dagens film och han spelar även en av huvudrollerna. Slutresultatet är en obehaglig thriller som tog för mig en och annan oväntad vändning.

Paret Simon och Robyn har precis flyttat till L.A från Chicago. Simon bodde i staden som ung och återvänder nu efter ett erbjudande om ett glassigt jobb. När paret är ute och handlar stöter de på Gordo, en gammal klasskompis till Simon. De utbyter telefonnummer och tänker inte närmare på händelsen. Så en dag står Gordo utanför dörren, ett besök blir till flera och till slut blir situationen allt obehagligare då Gordo är onaturligt efterhängsen. Simons reaktion över situationen gör att Robyn börjar få dubier över vem hennes man egentligen är.

Det går bra med monster, mördare. spöken och annat otrevligt i filmens värld men när det uppstår pinsamma situationer får jag det svårt och det är gott om sådana tillfällen i The Gift.  Under titten ligger jag och vrider mig som en mask i tv-soffan av stress och obehag. Jag klarar inte av när det blir dålig stämning på middagar eller när folk gör bort och det blir allmänt pinsamt. Det är jättejobbigt men missförstå mig inte, det är inte alls dåligt. The Gift innehåller många maskvridarscener för en känslig människa som jag. Filmen är kanske inte spännande men det är en relativt smart film där fokus sakta men säkert förskjuts och The Gift utvecklas till att bli en helt annan film än vad jag trodde den skulle vara. Klart sevärd och hatten av för Edgerton som kan sträcka på ryggen för han har lyckats väl sitt hantverk.

Regi: Joel Edgerton

Betyg: 7/10

Colonia (Tyskland 2015)

coloniaposterPlatsen är Chile under 70 talets första år och till USA:s fasa har den socialistiske Allende valts till landets president. Folk firar och beter sig som vänsterfolk under 60 och 70 talen brukar göra på film: Går på poesiaftnar, har fula kläder, lyssnar på dålig musik och står och gapar och skriker i det offentliga rummet. Till denna våta vänsterdröm anländer flygvärdinnan Lena. Hon passar på att ta lite semester för att träffa sin pojkvän Daniel, en tysk som åkt till Chile för fira socialismens seger. Vi vet alla hur det slutade, med stöd av USA tog militären makten, folk fängslades och torterades. Daniel arresteras och hamnar i ett lite annorlunda fångläger. Lägret ligger ute på landsbygden och drivs av en sektledare som samarbetar med juntan. Ingen har någonsin kommit levande från detta ställe men det är något Lena tänker ändra på då hon frivilligt söker sig till sekten för att befria sin pojkvän.

Colonia skjuter sig direkt i foten redan under förtexterna då man hävdar att filmen är baserad/inspirerad av verkliga händelser. Detta gör att jag direkt börjar fundera på vad som är rimligt i filmens handling och jag börjar ifrågasätta en hel del av vad som sker och påstås i filmen. Det är synd att man gör detta då det lägger lite smolk i filmbägaren för Colonia är en ganska så spännande thriller som kunde stått på egna ben utan att man behövt spela ut BOATS-kortet.

Skådisarna är bra med Emma Watson som flygvärdinnan, Daniel Brühl spelar hennes pojkvän och Michael Nyqvist spelar än en gång svettig sektledare men här har han bytt ut sång mot smisk.

Vill man ha lite välgjord spänning rekommenderas filmen bara man ser till att glömma det där förhatliga ”inspirerad av verkliga händelser”.

Regi:  Florian Gallenberger

Betyg: 6/10

The Invitation (2015 USA)

The-Invitation-2015-WEB-DL-413x600Av förklarliga skäl blev det kris i äktenskapet mellan Will och Eden när deras son dog. Paret gick skilda vägar och har inte setts på två år när Will  hastigt och lustigt får en middagsinbjudan av frun och dennes nya man. Will har knappt kommit innanför dörren innan han tycker sig känna att något är fel. Alla beter sig normalt men det är något som skaver eller är det kanske så enkelt att det är Will som är överkänslig och stressad. En middag med ens ex-fru och dennes nye man är kanske inte något att se fram emot.

Mitt enda problem med denna film är just att jag hade nog dragit mig i det längsta för att tacka ja till en inbjudan till en fest där ens ex och dennes nye man står som middagsvärdar men då hade det å andra sidan inte blivit någon film och det vore synd för The Invitation är en högklassisk thrillerrysare.

Filmen sätter ribban direkt och det är en obehaglig stämning hemma hos Eden och dennes man. De är lite för trevliga men så  plötsligt slår konversationen över och blir både obehaglig och konstig. Det blir många tillfällen under kvällen där uttrycket ”dålig stämning” skulle passa väl in. Samtidigt är man lite osäker då det är Will som är huvudpersonen och ett tag undrar jag om den knepiga stämningen filtreras genom hans känslor.  Detta är lite av en ”ont i magen film” då jag aldrig riktigt kan slappna av. Är det inte pinsamma situationer så är det den där gnagande känslan av att det är något som inte står rätt till. The Invitation tar sin tid att berätta sin historia men den är värd varenda minut och upplösningen är gastkramande. En film värd större publik och nej det är inte Tom Hardy i huvudrollen även om Logan Marshall-Green är ruggigt lik den skådisen.

Regi: Karyn Kusama

Betyg:8/10

Mulholland drive (2001 USA)

mully_drive-posterAv oklara omständigheter har det aldrig riktigt blivit av att jag sett denna film tidigare men den som väljer att vänta på något gott väntar aldrig för länge eller något i den stilen.

Betty anländer till LA för att realisera sina drömmar om att bli filmstjärna. Redan första dagen träffar hon Rita en kvinna som helt tappat minnet. Betty beslutar sig för att hjälpa Rita med att komma underfund av vem hon är och de börjar nysta i Ritas förflutna med hjälp av diverse ledtrådar. Det vi som tittare vet är att någon vill döda Rita och att  hon och Betty skulle göra bäst i att hålla en låg profil.

Mulholland drive är skriven och regisserad av David Lynch och det märks omgående i både scenografi, manus och musik. Ibland väljer regissören att göra filmer där han överlåter en stor del tolkningen av historien till tittarna. Handlingen är i dessa filmer kan vara frustrerande om man vill ha allt förklarat och man får s.a.s ingen pay-off.  För mig är detta en balansgång ibland blir det bara pretentiöst, ibland lyckas filmen med att leverera en känsla som kan göra att man egentligen inte bryr sig så mycket om allt förklaras eller inte.

Mulholland drive funkar bra som en småryslig mysteriefilm fram tills det är dags för finalen där Lynch drar undan mattan för sina tittare. Nu är inte slutet helt urflippat utan man får vissa ledtrådar till vad som sker. Att sedan dessa ledtrådar kan tolkas olika må vara hänt men det blir egentligen bara intressant då får man något att diskutera istället för att få rubbet serverat på ett fat.

Jag kan dock inte riktigt släppa tanken på att regissören har haft en inte fullt klar historia när han började filma och när han närmade sig slutet inte orkade fullfölja det hela och kastade in lite knepiga scener för att få bli klar. Det kan ibland vara en enkel väg att ta om man vill hasta vidare till andra projekt och känner sig lite rastlös. Det går också att komma undan med detta om man heter Lynch och kryddar sina intervjuer angående filmen med konstnärligt svammel. Om det stämmer eller inte – vad vet jag?

Filmen styrka är mysteriet som är intressant och väcker min nyfikenhet. Vem är Rita? Varför vill man henne illa och längre in i berättelsen börjar man undra över vem Betty är och över hennes agenda. Mulholland drive förmedlar även en ryslig känsla som jag gillar och i sina stunder gränsar filmen till skräck. Lynch fått till en snyggt förpackad film i både bild och ljud med bra skådisar, Klart sevärd även om slutet är misstänkt hoprafsat.

Regi: David Lynch
Betyg: 7/10

Urge (2016 USA)

urgeEtt gäng rikingar drar till en ö där andra rikingar tillbringar helgerna med att dricka dyr sprit, sätta på varandra och annat smått och gott. På kvällen drar sällskapet till ett disko där man erbjuds en ny drog av hakets mystiske ägare som spelas av självaste Pierce Brosnan. Drogen kallas för urge och man får bara ta den en gång annars kan det gå illa. Naturligtvis lyssnar inte nattklubbsbesökarna på förmaningarna utan drogar på som om det inte vore någon morgondag. Det drogen gör är nämligen att man släpper alla hämningar och försöker tillfredsställa alla sina begär och tankar och ett av begären är naturligtvis att man vill ha mer knark.

Iden är inte alls så tokig och detta hade nog kunnat bli en bra film om man satsat på en kompetent manusförfattare som hade förvaltat storyn väl och en regissör som kunde sitt jobb, men ack nej, detta är ett grandiost misslyckande. Jag anar att Brosnan kommer att vilja ta ett rejält snack med sin agent eller vem det nu var som lockade honom till att signera filmkontraktet. Skådisen har fått så dåligt skrivna repliker att jag storknar. Hans strategi för att tackla fiaskot verkar vara att ta den oseriösa vägen då han spelar över så till den milda grad att tom Pacino torde bli imponerad.

Bortsett från en scen på en akutmottagning samt att Brosnans diskoentourage är ganska obehagliga (de verkar bestå av överblivna karaktärer från filmen Zoolander)  finns det inget av värde i denna soppa. Kassa repliker, dåligt genomförda scener och en story som vill mer än den mäktar med. Egentligen borde det bli ett bottenbetyg men iden var som sagt lovande.

Regi: Aaron Kaufman

Betyg: 2/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.