Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

I Care a Lot (2020 USA)

Marla Grayson, suveränt spelad av Rosamund Pike, är en skrupulös människa som hittat ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar. Då hon arbetar som vad kan liknas vid den amerikanska motsvarigheten till god man ser hon till att få sina klienter omyndigförklarade. När detta väl skett plundrar hon systematiskt deras konton och tillhörigheter. Så en dag hamnar fel person i hennes garn och Marla möter ett motstånd där hon kan komma att riskera livet.

Det första som slår mig är filmen genrebeteckning den kallas för dramakomedi men komedin lyser med sin frånvaro.Thriller är nog mer passande. Möjligen kan det vara som så att filmen är en satir över kapitalism och nyliberalism och hur vi behandlar våra äldre men om så är fallet missar den målet – åtminstone för mig. Det andra som slår mig är att det var år och dar sedan jag stötte på en sådan vedervärdig människa som Marla. Hon har inga som helst försonande drag och jag vill henne bara allt ont i världen.

Detta blir ett problem en bit in i filmen. Marlas motståndare är inte heller några moraliska förebilder och i lagens mening är de värre. Vem ska jag heja på? Den lömska Marla eller en grupp kriminella som går över lik ? Resultatet blir att hur än filmen kommer sluta kan jag inte riktigt bli nöjd. Om Marla klarar sig får jag liksom ingen payoff men å andra sidan är hennes hämnare inte speciellt sympatiska. Detta moraliska dilemma gör att jag faktiskt inte bryr mig om hur det går och mitt intresse för filmen som till en början varit stort minskas allteftersom handlingen fortskrider. Det hjälper inte att filmmakarna försöker rädda filmen med sista scenen. Tåget har redan gått för mig.

Däremot är faktiskt filmen knappt sevärd enkom för skådisarna som gör ett mycket bra jobb. Pike har jag redan nämnt och då hon delar scenen med Diane Lane och Peter Dinklage blir filmen trots mina invändningar lite sevärd.

Regi: J Blakeson

Betyg: 4/10

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Shadow in the cloud (2020 Nya Zeeland)

En Boeing B-17 ”Flying Fortress” gör sig redo att lyfta. I sista minuten får man motvilligt ta sig an en ny passagerare som ska transportera en väska med hemligt innehåll. Innehållet i väskan är tydligen så hemligt att man riskerar krigsrätt om man öppnar denna. Besättningen är inte förtjusta över sin nya passagerare då ett redan trångt plan blir trängre och att det är en kvinna. Då det är 40-tal, krig och ett plan fullt med testosteronstinna män är det ingen trevlig tur som väntar henne. I brist på plats dumpas hon i skyttetornet och av olika omständigheter blir hon fast där. Väl fast därinne upptäcker hon att man inte är helt ensamma på planet.

Shadow in the cloud påminner till en början om ett avsnitt ur den härliga tv-serien The Twilight zone.  Det borde funka bra för mig men trots att huvudrollen görs av Chloë Grace Moretz blir det pannkaka av det hela.

Första halvan rullar på bra även om man spoilar vad det rör sig om redan i förtexterna – hur tänkte man där? Under filmens andra halva ändrar filmen karaktär och går från övernaturligt småruggigt krigsdrama till en actionrulle där man verkligen utmanar fysikens lagar. Ok jag vet att man kan tänja en hel del på trovärdigheten i filmens värld men här bryter man alla gränser för vad som kan vara det minsta trovärdigt. Jag köper det inte alls och filmen går från att vara en mysruggig historia till att bli larvig. Det är synd för iden var riktigt bra.

Regi: Roseanne Liang

Betyg: 3/10

Oxygene (2021 Frankrike)

En ny film av franske regissören Alexandre Aja är alltid trevligt. Denna gång landade hans senaste rulle på Netflix och skulle kunna kallas för ett klaustrofobiskt kammardrama.

En kvinna vaknar upp i en behållare som är mycket tekniskt avancerad. Behållaren är ett livsupprätthållande system utrustat med en massa sprutor och slangar samt en alldeles egen talande dator. Ett problem är att kvinnan inte har en aning om vem hon är eller hur hon hamnat i behållaren. Med hjälp av datorn som går under namnet M.I.L.O försöker hon nysta i detta mysterium. Det är också viktigt att finna en väg ut ur behållaren då syret håller på att ta slut.

Filmen påminner en hel del om Buried som kom för ett par år sedan med Ryan Reynolds som var levande begravd och försökte finna en väg ut. Visuellt sett är Oxygene avsevärt trevligare att vila ögonen på. Högteknologisk utrustning är mer underhållande är en träkista. Filmen blir aldrig riktigt spännande men å andra sidan blir den heller aldrig långtråkig trots att det hela i stort sett utspelar sig i samma miljö med en skådespelerska. Det är hela tiden något som sker eller måste lösas och dessa små händelser länkas samman till en relativt underhållande speltid på ca 90 minuter.

Oxygen är ingen av Ajas bästa filmer men man kastar inte bort tiden i alla fall om man nu skulle vara sugen på en titt

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Spiral (2021 USA)

Så trevligt att få gå på bio igen. Valet över vad jag skulle se var lite svårare. Jag var lite småsugen på rullen Promising young woman men då jag och kritikern Emma Gray Munthe inte har samma filmsmak och hon hade gett den ett väldigt högt betyg valde jag en annan film. Troligen borde jag för en gångs skull lyssnat på Emma.

Tio minuter in i filmen inser jag att jag får dras med en av de sämsta skådisarna som vandrat på denna planet, Chris Rock. Han är så jävla usel att Birk i Ronja Rövardotter ”söstra mi” prestation är i Oscarsklass vid en jämförelse. Det är en gåta att man ger karln filmroller men det svaret ges i eftertexterna då det visar sig att Rock är en av filmens producenter och följaktligen gett sig själv huvudrollen.

Spiral är en trött fortsättning på Saw filmerna. Varför man envisas med att mala detta koncept till förbannelse vet jag inte då filmserien kändes uttjatad redan efter del tre. Att jag  betalar för att se eländet får ursäktas med att jag är en positiv kille som var gång hoppas på att Saw-folket ska lyckas leverera en bra film. Eller så är jag dum i huvudet.

Här är det i varje fall någon som tar korrumperade snutar av daga och Rock spelar polisen som jagar mördaren. Det mesta är sig likt halvkassa skådisar, mordiska fällor och en ändlös ström av recaps då man speciellt när det rör Saw filmerna tror att filmpubliken saknar närminne. Rekordet var fyra återblickar av samma scen under filmens gång. Det är iofs ett enkelt sätt att dra ut på speltiden så man kan sträcka ut det lövtunna filmmanuset till spelfilmslängd.

Jag får se på detta debacle så här: Det kan väl inte bli sämre 2021?

Regi: Darren Lynn Bousman

Betyg: 1/10

Deutschland 83, 86, 89 (2015 – 2020 Tyskland)

Den östtyska ledningen ser en chans att få in en spion i NATOS högkvarter i Berlin. Valet faller på den unge soldaten Martin Rauch. En av orsakerna till valet är att hans moster sitter högt upp i den östtyska partiledningen. Motvilligt åtar sig Martin uppdraget och  får kodnamnet Kolibri. Martin är något av en naturbegåvning i spioneriets värld. Han gör vad han kan för att överleva och är osedvanlig duktig på att ta tillfallet i akt. Uppdraget som känns lite till en början som ett pojkboksäventyr för Martin blir med ens allvarligare då missförstånd gör att hotet om ett kärnvapenkrig blir högst reellt och den enda som har en möjlighet att stoppa det är just Martin.

I Deutschland 86 har Martin hamnat i malpåse i Afrika och måste ta sig hem då han får nys om ett terrordåd som planeras i Berlin. Naturligtvis tror man på båda sidor om muren att det är Kolibri som är hjärnan bakom det planerade dådet. Sista och avslutande delen rör Berlinmurens fall vilket ställer till problem för Martin då det finns en och annan som nu ser möjligheten att reda ut gamla oförrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första delen är solklart den bästa men serien håller dock hela vägen in i mål även om det märks att man har lite problem med manus sista säsongen som tar ett par sidospår som kunde skippats.

Serien är som bäst när man får se de kommunistiska partipamparna som integrerar mellan varandra samtidigt som de ger sken av att vara goda vänner. Det är även underhållande att se hur de alla utåt försöker leva efter de kommunistiska idealen samtidigt som frestelserna från väst lockar. Speciellt sista delen är underhållande då det blir en huggsexa över vad som är kvar av det forna DDR. Serien blir här komisk och påminner av och till om The Death of Stalin. Det är alltid smått underhållande med folk som ljuger för sig själva.

Deutschland 83 – 89 är väl inte direkt en nagelbitare men som tittare vet jag aldrig riktigt vart jag har Martin. Han är precis som en spion ska vara, en undflyende figur som är lite okarismatisk. Jag vet heller inte om han planerat allt från start till mål eller om han är en person som är duktig på att avläsa omgivningarna och reagerar spontant därefter. Martin är vid seriens slut fortfarande lite av en gåta för mig. Som jag tidigare skrev gillade jag även de smått absurda inslagen som de flesta diktaturer verkar lida av.

Deutschland 83-89 är kanske inte den mest minnesvärda serie jag sett men den har något som gör att jag fastnar. En anledning kan vara att jag faktiskt inte har en aning om hur det ska sluta. Handlingen är svår att förutsäga. Förhoppningsvis kommer hela serien ut i en box då jag hjärtans gärna gör ett återbesök till 80-talets Berlin.

Betyg: 8/10

Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Enemy of the State (1998 USA)

När advokaten Robert är ute och julhandlar stöter han på en gammal vän Daniel. Kompisen verkar  stressad, hälsar lite snabbt och springer sin väg. Det Robert inte vet är att Daniel gömt en film bland klapparna. Filmen innehåller politiskt sprängstoff nämligen ett mord på en senator som motarbetar myndigheternas lagförslag om ökade befogenheter att spana på de egna medborgarna. Mördarna anar att Robert har bandet och han är nu en jagad man.

Det var ett bra tag sedan jag såg Enemy of the state men jag mindes den som en bra thriller något som fortfarande visade sig stämma. Storyn är inte helt otrolig och flyter på bra utan några döda punkter. Vidare har filmen en hel del bra skådisar som det var kul att få stöta på igen. Will Smith spelar huvudrollen som sidekick har han självaste Gene Hackman, en skådis som gick i pension alldeles för tidigt. Jon Voight spelar skurken med bravur och i ett par mindre roller finner vi Lisa Bonet och Regina King.

För att vara en rulle producerad av Bruckheimer är den oväntat icke bombastisk utan  är en thriller som satsar mer på spänning än explosioner. Jag är också förtjust i upplösningen som syr ihop säcken ganska så elegant.

Det problem filmen dras med är väl att själva storyn är oerhört daterad. I dagens verklighet skulle Voight vara hjälten och Robert skulle troligen vara inlåst på Guantanamo bay. Det som i filmen ses som ett problem med att man spionerar på medborgarna verkar ingen idag bry sig nämnvärt om.

Egentligen är detta inget större problem när man ser filmen man blir helt enkelt bara påmind om att tiden går och samhället förändras. Har man bara detta i åtanke håller filmen gott och väl både för omtitt och en första koll.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Hunter hunter ( 2020 Kanada)

En familj som mer eller mindre har flytt civilisationen, bor under knappa förhållanden i en stuga ute i skogen. De är i stort sett  självförsörjande men är beroende av de skinn som familjen säljer i den närmaste handelsboden. När en varg blir alltför närgången och vittjar fällorna försvinner familjens försörjning. Mannen lämnar fru och dotter ensamma i stugan för att spåra vargen. Under sin tur i skogen stöter han på något oväntat som kommer ställa till det rejält för familjen.

Hunter hunter är vad jag kallar för en oförsonlig film. Det är ingen munter historia och redan innan saker och börjar hända har jag lite ont i magen. Mannen har lite väl speciella idéer och verkar vara den som bestämt att de alla ska bo skogen. Frun längtar efter civilisationen och en konflikt mellan de två ligger hela tiden och lurar i bakgrunden. Detta hade räckt för en film men nu utvecklar sig Hunter Hunter till något helt annat och desto obehagligare.

Det är inte en fartfylld film, historien rör sig framåt i sakta mak utan för den skull bli tråkig. Det ligger hela tiden en obehaglig atmosfär över berättelsen och jag vet aldrig riktigt vad som ska ske eller hur allt kommer utvecklas. En hel del kan man naturligtvis ana sig till men historien tar som sagt en och annan oväntad vändning jag i vart fall inte var beredd på.

Lågintensiv spänning med en del slafs och bortsett från Nick Stahl för mig okända men bra skådisar. Väl värd en titt.

Regi: Shawn Linden

Betyg: 7/10

The Rental (2020 USA)

Två bröder och deras flickvänner beslutar sig för att ta en minisemester och hyr ett hus över weekenden. Det börjar inte så bra då hyresvärlden visar sig vara lite smått otrevlig kanske och bär på en och annan rasistisk åsikt. Man märker även ganska snart att stämningen är lite spänd mellan paren speciellt bröderna kommer inte så väl överens. Den ene av de två är framgångsrik och jobbar med den andres flickvän som han för övrigt anser köpt ned sig iom med att vara tillsammans med brorsan. Mao en helg där allt inte kommer att gå i dur.

Redan från start får man en känsla av att detta inte är någon trevlig film. Det är ansträngda relationer mellan paren och jag hade nog valt att tillbringa helgen med någon annan om ni nu frågar mig. Nu innehåller inte filmen bara ansträngda relationer, The Rental kan beskrivas som ett light drama av Lars Norén med en touch av slasher. En udda kombination som funkar över förväntan.

Jag sitter hela tiden och väntar på att det ska explodera då friktionen mellan de två bröderna hela tiden ökar och när det sedan går åt helvete gör det detta med råge och man skulle nog kunna säga att alla inblandade lyckas med att göra precis alla fel man kan göra i situationen som uppstår. Känslan av att jag sitter och kollar på en bilkrasch i slowmotion är högst påtaglig. Däremot är det inte att man sitter och irriterar sig på hur de inblandade agerar – de har helt enkelt otur och gör korkade men fullt mänskliga beslut.

Min enda invändning skulle vara att man skulle ha sugit på karamellen lite mer i finalen då det går undan lite väl snabbt för min smak men filmen är i vart fall klart sevärd.

Regi: Dave Franco

Betyg: 7/10

Red dot (Sverige 2021)

Det här blir tredje filmen på kort tid jag ser som handlar om folk som dumt nog tror att natur och semester är en bra combo. Denna gång heter tokstollarna Nadja och David. De har det lite knackigt i sitt äktenskap och för att försöka få en nytändning bokar mannen en resa till Norrland där man ska mysa på hotell. För att göra resan än mer minnesvärld ska man tälta en natt i förhoppning att få se norrsken (finns utmärkta filmer att se detta fenomen på Youtube och då slipper man att krångla med tält i minusgrader). Trist nog blir det lite tjafs med ett par ur lokalbefolkningen och under natten är det någon eller några som attackerar paret som nu får fly för sina liv i vildmarken.

Red dot är den första svenskproducerade filmen på Netflix och den är väl ok. Skådisar och dialog funkar, naturen med snötäckt landskap är lagom hotfull och av och till kan jag nästan känna den bitande kylan i min tv-soffa. Om tanken varit att man som tittare skulle hysa några större sympatier för det olycksaliga paret misslyckas filmmakarna med detta. Det är inte så att jag går och önskar livet ur dem men jag bryr mig inte så värst mycket hur det går för de två. Skälet är väl att Nadja och David verkar vara två ganska så osympatiska personer som jag har svårt att tycka om redan från start. Om detta är ett medvetet manusdrag eller inte vet jag inte men det är i alla fall så jag känner och mina sympatier för de två ökar inte direkt under filmens gång. Det är nog detta skäl som gör att jag inte kan gilla filmen fullt ut även om den har en och annan scen som höjer spänningen en aning samt ett lite oväntat slut. Knappt ok men inte så mycket mer.

Regi:Alain Darborg

Betyg: 4/10

Wrong turn (2021 USA)

Skräckfilmer som utspelar sig i skog och mark står högt i kurs hos mig. Kastar man in missbildade kannibaler blir resultatet än bättre. Filmen Wrong turn som kom 2003 är en liten gobit inom denna genre. Den följdes av en hel hög med uppföljare där ena filmen vart allt sämre än den tidigare. Därför blev jag lite smått pepp när manusförfattaren till den första filmen visade sig vara inblandad i den nya rebooten/reemaken men jag kanske skulle ha sänkt mina förväntningar ett par snäpp då denna film inte har ett dyft med ursprungsfilmen att göra.

Det börjar i vart fall bra med en pappa spelad av stabile Matthew Modine anländer till en liten håla i Virgina på jakt efter sin dotter som försvunnit. Alla i staden är mer eller mindre ogästvänliga och knapphändiga med information så det är klart att vi tittare begriper att här ligger det en hel flock av hundar begravda. Filmen backar i tiden och vi får nu se vad som hänt dottern. Sex veckor tidigare hade hon och hennes korkade kompisar dumt nog beslutat sig för att ta en tur i skogen. Trots lokalbefolkningens förmaningar att man ska gå längs färdleden beslutar sig sällskapet att ta en avstickare och naturligtvis går det illa när det visar sig att skogen befolkas av mer än den naturliga faunan.

Fram tills hit kändes det som att filmen följde det förväntade spåret men historien tar en märklig men iofs intressant vändning. Jag blev snopen då jag insåg att jag såg en film som visade sig vara något helt annat än jag väntat mig å andra sidan var det inte en helt oäven vändning. Jag hade kunnat surat över denna ”bluff” men lyckades kalibrera om min hjärna till de nya förutsättningarna så det blev ingen katastrofal titt trots allt.

Min stora undran är dock varför man valt att kalla filmen för Wrong turn då filmen bortsett från miljön inte har ett dyft med originalet att göra? Jag anar att svaret stavas snabba stålar då många likt jag greppat filmen i tron att man ska få slafs och klafs i skogen tillsammans med missbildade kannibaler. På IMBD får filmen av denna anledning mycket låga betyg. Visst jag känner mig lite smått lurad men samtidigt var faktiskt filmen i sina stunder spännande och storyn har sin poänger Till sist är väl Matthew Modine aldrig fel?

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 5/10

Run Hide Fight (2020 USA)

Zoe har det svårt i livet. Hennes mamma har nyligen dött i cancer och hon kämpar med sorgen och ilskan över att mamman gått bort. Zoe får dock en chans att rensa systemet när grupp elever tas som gisslan i skolmatsalen av ett gäng stollar med nihilistisk agenda. Gisslantagarna missar Zoe som istället för att fly nu gör allt vad hon kan för att befria eleverna och eliminera gisslantagarna.

Japp det här är Die hard i high school miljö. Jag som inte är överdrivet förtjust i den rullen var mycket tacksam över att jag denna gång slapp inkompetenta poliser, pubertala skämt och Bruce Willis korkade monologer. För en stunds underhållning fyller Run hide fight mer än väl sin funktion. Av och till är den faktiskt lite spännande. Isabel May som spelar Zoe klarar jobbet fint. Hon backas även upp av Treat Williams och Tomas Jane i ett par mindre roller som kompetent sheriff respektive Zoes pappa. Inte helt fel om ni frågar mig. Däremot har filmen stött på viss patrull i USA.

Överlag har man varit kritisk till att man använt sig av skolskjutning som grund för filmen. Jag kan iofs begripa kritiken att man kanske inte ska göra underhållning av ett ämne av detta slag men å andra sidan görs det underhållningsfilmer om krig och annat våld varför ska då skolskjutningar som tråkigt nog är vardag i USA vara ett fredat område? Det är inte som så att man skämtar bort ämnet i filmen.

Produktionsbolaget bakom filmen är däremot lite intressantare än ovanstående gnälldebatt. Det är The Daily wire som är en konservativ website som nu valt att göra film  i konservativ anda för att ge en balans mot de liberala värderingar som de anser dominerar nöjesindustrin. Jag vet inte om dessa värderingar märks så värst i filmen. Om jag hade vetat detta innan jag såg filmen hade jag kanske varit mer uppmärksam men det känns inte som att jag får något konservativt budskap nedkört i halsen. Det skulle väl vara att skurkarna har en touch av alternativ ungdom över sig men här kan jag iofs övertolka. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram mot kommande filmer från bolaget.

Hur som helst helt ok actionthriller vare sig mer eller mindre.

Regi: Kyle Rankin

Betyg: 6/10