The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10

The New pope (2020 Italien)

Jag skrev kort om The Young pope här. The New pope startar några månader efter förra säsongens final. Vatikanen och kardinalerna ledda av stadssekreteraren Vioello börjar blir oroliga. Pius XIII ligger i koma och verkar inte vakna upp. Kardinalerna beslutar sig då för att välja en ny påve. Detta inbjuder till maktstrider och valet till ny påve blir långt ifrån lyckat. Efter en och annan tur blir det än ett val till ny påve. och lotten faller på engelsmannen Sir John Brannox att sätta mitran på sitt huvud. John Paul III som han heter som påve har en helt annan framtoning än sin företrädare men han bär naturligtvis på en hemlighet. När Pius XIII vaknar upp ur sin koma blir det riktigt problematiskt.

Åh vad jag gillar denna serie. Skådisarna är top-notch, scenografin majestätiskt, musiken fantastisk och var och varannan scen är vacker som en tavla. Jude Law repriserar sin roll som den karismatiske påven Pius XIII, John Malkovich spelar hans efterträdare och de båda är mycket bra i sina roller. Min favorit är dock den på ytan milde stadssekreteraren Vioello som ständigt smider intriger och planer. Det är inte många kvinnor med i denna serie då katolska kyrkan är ett gubbvälde men Cécile de France får åtminstone ta lite plats i rollen som Vatikanens  marknadsansvarige.

Man skulle tro att en serie om Vatikanen skulle vara allvarstyngd och visst finns där filosofiska monologer, sorg, elände och maktens utnyttjande av människor. Berättartempot är lågt men det blir för den skull aldrig tråkigt. Trots detta är det en dråplig serie och jag för många tillfällen att skrocka till. Det är en bisarr situation med en himla massa gubbar i konstiga kläder som gör allt i sin makt att integrera, snika till sig pengar samtidigt som man försöker framställa sig som fromma.

Regissören och tillika manusförfattaren Paolo Sorrentino har satt sin personliga prägel på hela serien som dras med en absurd känsla. Det är en hel del märkliga scener i vart och ett av avsnitten, dansande präster m.m. Då vi har med Sorrentino att göra är allt naturligtvis oerhört vackert filmat.

Serien slutar lite oklart precis som The Young pope gjorde men regissören har utlovat en sista säsong. Något jag ser fram emot.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10

Daredevil (2015 USA)

Daredevil-Netflix-Motion-PosterDaredevil är den första av fyra tv-serier på Netflix som baseras på olika Marvelkaraktärer som har det gemensamt att de s.a.s agerar mer på gatunivå. Daredevil har tidigare dykt upp som en riktigt usel men påkostad biofilm med Ben Affleck som den blinde brottsbekämparen. Den här gången hade man tack och lov tänkt till lite. I ett tidigare inlägg här på bloggen önskade jag mig en reboot på Daredevil med orden ”gör om och gör rätt” och det är precis vad man gjort, åtminstone till viss mån.

Advokaten Matt Murdoch råkade som barn ut för en olycka som gjorde honom blind. När han förlorade synen stärktes hans andra sinnen så till den grad att han kan höra, känna lukta och smaka avsevärt bättre än gemene man. Serien startar när Matt tillsammans med sin kamrat Foggy Nelson öppnar sin advokatbyrå Murdoch & Nelson. Redan i sitt första fall fall hamnar paret i hetluften då de tar sig an den oskyldigt mordmisstänkta Karen Page. Hennes fall leder i sin tur till Wilson Fisk en skum figur som slagit sig samman med andra kriminella element för att ta över New York. Murdoch beslutar sig för att till varje pris stoppa Fisk dels med hjälp av lagen men även som maskerad brottsbekämpare.

daredevil

Den här tvserien skiljer sig ganska mycket mot vad man är van att se från Marvel, om man ska jämföra ligger den närmare Nolans version av Batman än t.ex X-men eller Captain America. Det verkar som att man inspirerats mycket av Frank Millers The man without fear. Det är mörkt, skitigt och relativt jordnära. Det finns en hel del s.k easter eggs för oss serienördar och tv-serien är i sina stunder spännande och lyckas faktiskt  få en luttrad tittare som mig att dra efter andan åtminstone ett par gånger.

daredevil-netflix-marvel-stills-07

Skådisarna är av varierande kvalitet: Vondie Curtis-Hall som reportern Ben Urich, Toby Leonard Moore som Fisks närmaste man Wesley, Deborah Ann Woll som Karen Page och Bob Gunton i rollen som den slemme maffiabankiren Owlsley är alla bra. Matt Murdoch spelas av Charlie Cox som är en aning okarismatisk men å andra sidan är karaktären ganska torr och man har lyckats peta in Daredevils religiösa kval fint i serien (han är troende katolik). Vincent D’Onofrio som Wilson Fisk vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, man har gjort honom i mitt tycke lite för obalanserad och känslosam i tv-serien men i sina stunder är D’Onofrio ruggigt bra. Svårast hade jag för Elden Henson som spelar Matts kompanjon Foggy Nelson. Jag irriterar mig på både skådisen och karaktären när han är i rutan vilket är allt för ofta.

DD_WilsonFisk_16001

Serien tappar under den andra halvan. Det blir lite för mycket prat och personliga konflikter för min smak och trots explosioner och slagsmål känner jag mig lite uttråkad. De tre sista avsnitten gör man två stora misstag dels tar man kål på ett antal karaktärer som gott kunde få vara med längre i serien och slutet är lite väl paketerat för min smak. Det kommer en fortsättning och man blir då så smått tvungen att starta om med en ny story istället för att bygga vidare på det man redan har etablerat vilket känns synd. Om det öppnar upp för The Hand och Elektra vilket det hintas om är det iofs positivt och man kan väl inte skippa favoritskurken Bullseye?

Slutomdömet blir en klart sevärd serie men med en del skavanker.

Betyg: 7/10

 

The Slap (2011 Australien)

The-Slap-2D-DVD-318x477Man kanske kan få bjuda på lite rejäl australiensk förortsångest så här till helgen. The Slap  är en tv-serie i åtta delar som tar avstamp i en fyrtioårsfest. Det är Hector som fyller jämt och har bjudit in släkt och vänner till en grillfest. Naturligtvis är det inte helt friktionsfritt bland gästerna och gamla konflikter ligger och puttrar under ytan. När så Hectors kusin Harry ger en unge en örfil bryter helvetet ut. Örfilen blir en katalysator som drar fram en massa otrevliga saker och innan vi nått slutet på berättelsen har man betat av: Kvinnomisshandel, otrohet, våldtäktsanklagelser, olycklig kärlek och en himla massa annat som tydligen hör till vardagen för oss arma människor och naturligtvis är det alldeles underbart i all sin ångest.

Det här var en serie jag verkligen gillade. Varje avsnitt koncentrerar sig på en personerna som var med på festen. Då perspektivet hela tiden ändras växlar mina sympatier mellan de olika inblandade. Det är nog egentligen bara två personer som jag ogillar när berättelsen tar slut annars växlar som sagt mina sympatier med rollfigurerna. Alla beter sig mer eller mindre korkat eller illa men vem gör inte det, kanske inte i sådan grad som de inblandade i detta förortsdrama, något man nog ska vara tacksam över.  Samtidigt har berättelsen försonade drag och man inser att det är viktigt att förstå och förlåta andra människor om livet ska gå vidare. Även om jag låg och vred mig i ångest som en ynklig liten mask i tv-soffan var detta en positiv serie i slutändan. Amerikanerna som tydligen inte förstår sig på den australienska dialekten har gjort en nyinspelning på serien som precis har haft premiär. The Slap är baserad på en bok med samma namn som jag inte läst än (ska tilläggas). Sofia har emellertid  läst boken och det kan ni läsa om här.

Betyg: 9/10

 

Tio bästa tv-serierna

Här kommer de tv-serier jag anser vara de bästa. I mina val har jag utgått från två kriterier: Tv-serien måste vara avslutad och den måste innehålla återkommande karaktärer. Jag påpekar redan här att jag inte sett The Wire, Breaking bad och Six feet under än och jag brukar inte vara speciellt förtjust i s.k sitcoms. Nog tjatat nu kör vi.

DallasLogo

10. Dallas 1978 – 1991: Intriger, fluff-frisyrer och välproducerat med förvånansvärt bra skådisar, åtminstone för att vara en såpa. Serien höll förvånansvärt hög kvalitet hela vägen. Det är möjligtvis de första säsongerna som är lite bleka och repetitiva men sedan blev det bara bättre och bättre. Duschscenen till trots.

ceres-oz-by-tv-series-203329

9. OZ 1997 – 2003: En dramturgisk käftsmäll fylld med det sämsta hos människan. Mord, förräderi, våldtäkt, knark och misshandel. Då det verkar som att vem som helst kan stryka med under berättelsens gång kan man aldrig riktigt slappna av. Serien tappar lite mot slutet och det finns en och annan lucka i storyn som gör att den inte hamnar högre på listan.

untitledgg

8. X-files 1993-2002: Egentligen är jag lite osäker om serien platsar på den här listan då det är den enda förutom nummer tre som jag inte sett om. Jag får gå på känslan jag hade när det begav sig. Varje torsdag (om jag minns rätt) var en högtidsstund när man följde de två agenterna Mulder & Scully i jakten på sanningen. Visst kunde serien stundtals vara repetitiv och visst var huvudplotten onödigt rörig men på det stora hela höll serien hög klass genom alla nio säsongerna.

Fawlty_Towers_title_card

7. Fawlty towers 1975 – 1979: Cleese serie om den koleriske hotellägaren Basil Fawlty lär säkerligen hamna på en och annan liknande lista. Trots sin ålder känns serien fortfarande fräsch och komedi har ofta ett kort bäst före datum men den här håller än.

riget_t

6. Riget 1994 – 1997: Det var tänkt att det skulle bli en trilogi men Järegårds för tidiga bortgång gjorde att serien lades ned i. Men trots att den är oavslutad är det en fantastisk berättelse som är både ryslig och fruktansvärt rolig.

heja_bjorn_dubbel_dvd

5. Heja Björn 2001 – 2002: En märklig serie från sliskiga TV4. Serien går ut på att den snälle Björn utnyttjas av sin fru, bror och chef. Björn kan inte säga nej och får skulden när han försöker ställa saker och ting till rätta. Surrealistisk och tidvis lite obehaglig men fruktansvärt rolig.

Twin-Peaks-twin-peaks

4. Twin peaks 1990 – 1991: I det närmaste legendarisk tv-serie som nog inte behöver någon närmare presentation. Det man kan diskutera är om serien skulle lagts ned tidigare för det det är en kvalitetsskillnad på avsnitten innan upplösningen av mordet på Laura Palmer och de avsnitt som följde efter gåtans lösning.

639931-jack_bauer_kiefer_sutherland_24_tv_series_desktop_1024x768_hd_wallpaper_504331

3. 24 2001 – 2010: Bland det mest spännande jag sett. Minns att jag fick byta tröja efter att ha sett veckans avsnitt. Nu ligger inte alla säsonger i topp men ett halvdan säsong av 24 är avsevärt bättre än det mesta man ser nuförtiden.

30188hiseinfeld1

2. Seinfeld 1989 – 1998: Jag brukar inte gilla sitcoms men den här var avsevärt mer välskriven och alla skämt bygger inte på tröttsamma oneliners. Ju längre serien gick desto mer skruvad blev den och jag hör till den skaran som anser att de slutade med flaggan i topp.

164674-frederika

1. Sopranos 1999 – 2007: Ren och skär tv-magi. Än så länge det bästa som gjorts av det jag sett.

Bubblare: The Office, Savannah, Ulvesson & Herngren, The Extras, N.Y.P.D Blue, I Claudius. 

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

Dallas s.01 (2012)

51SpnIEvLeL__SX500_Jag erkänner omgående att jag älskar såpaserier; Falcon crest, Savannah och Rederiet har trollbundit mig i många timmar. Dallas är nog min favorit tillsammans med den alltför korta serien Savannah. När jag hörde att Dallas skulle återuppstå blev jag både nyfiken och förväntansfull.

Det tog inte många minuters tittande innan jag vant mig vid Sue Ellens maniska blinkande med ögonen, JR:s skrockande och Bobbys oförmåga att möta konflikter. Man ser att tiden gått, kanske inte så mycket på huvudrollsinnehavarna som mest blivit gråhåriga och fått buskiga ögonbryn utan mer på gästskådisarna Steve Kanaly som spelar drängen Ray (tänker på en trind spädgris, botox?) och Ken Kercheval som spelar min personliga favorit Cliff Barnes (han ser så sliten ut att han verkar vittra sönder).

Konflikten under denna säsong är Bobbys och JR:s söner som bråkar om ranchen Southfork och olja. Bobby tröttnar på tjafset och bestämmer sig för att sälja Southfork och därmed blandar sig några slemma Venezuelaner in i leken. Här lyckas man även skicka en taskspark till presidenten och socialisten Chavez man kan inte direkt beskylla såporna för att vara subtila. Vidare har vi lite sjukdomar, skurkaktiga f.d män och industrispionage. Däremot är det oväntat få sängkammarscener och otrohetshistorier men å andra sidan är JR ganska gammal. Som brukligt går de flesta scener ut på att någon kommer in i ett rum/stall/restaurang och har en ordväxling med personen som befinner i sig i rummet. Nästa scen är likadan och nästa, så här håller det på tills avsnittet är slut. Serien består till största delen av fragmentariska samtal som leder till konflikter och av någon märklig anledning finner jag detta mycket underhållande.

De nya ansiktena i serien är en blandad kompott. Jesse Metcalfe, Bobbys son Christopher och Jordana Brewster som är hushållerskans dotter Elena är inte mycket att hurra för. Däremot är både Josh Henderson (JR jr) och Mitch Pileggi som är Bobbys nya frus exmake (hängde ni med där?) lovande. Stjärnskottet i serien är dock Julie Gonzalo som gör rollen som Christophers fru med mystisk agenda. Hon kan gudskelov skådespela och är en intressant karaktär.

Det enda sorgliga är att Larry Hagman lämnat jordelivet och seriens framtid är troligtvis ganska osäker pga detta. Synd att rebooten kom tio år tidigare men som såpaälskare får jag passa på att njuta medans tid är. Säsong två har precis startat i staterna.

En som kan sitt Dallas är Blue rose case. jag rekommenderar att vetgiriga Dallasfans tar sig en titt dit.