All of us are dead (2022 Sydkorea)

När en student städar NO-laboratoriet blir hon biten av en aggressiv mus. Musen bär på ett virus som tar död på tjejen. Innan dess har hon hunnit bita ett par personer som i sin tur blir smittade och mycket snart står staden Hyosan bokstavligen inför ett galopperande zombieproblem för i All of us are dead rör det sig om snabba zombies. Under seriens tolv avsnitt får vi följa ett tjogtal studenter och en och annan lärare som försöker ta sig i säkerhet. Epicentrum för utbrottet är skolan så det är en svår uppgift för den krympande skaran.

De koreanska zombierna skiljer sig en bit från de man sett från främst USA. De har ett ryckigt och snabbt rörelsemönster som gör att de i mina ögon blir avsevärt ruggigare. Hur man lyckats tekniskt med alla onaturliga positioner de smittades kroppar gör vet jag inte men om det inte är jädrigt skicklig CGI gör skådisarna ett suveränt fysiskt arbete.

En annan sak som jag gillade i serien var hur zombiesmittan här framställs som just ett virus. Viruset söker aktivt nya värdar genom att bita friska människor vilket gör zombierna än mer omänskliga, de döda kropparna är bara ett medel för viruset att sprida sig. Iden har tidigare förts fram i filmer och böcker men i All of us are dead framställs den tydligare.

Naturligtvis är inte serien felfri. Melodramat som Sydkoreanerna verkar vara så förtjusta i finns ständigt närvarande i sina stunder så mycket att jag undrar om det inte är menat som ironi. Däremot lyser dratta på ändan humorn nästan helt med sin frånvaro, alltid något. Tyvärr är serien likt många Netflix produktioner alldeles för lång. Kring avsnitt sju/åtta började jag tröttna och kände att serien började bli repetitiv och gå på tomgång. Hade man filat ned storyn till en sju/åtta avsnitt hade den troligen varit helt fantastisk. Trots att de tre första avsnitten var utsökta, speciellt zombieutbrottet och kaoset när folk inte fattar vad som händer är otroligt bra skildrat blir det inte mer än klart godkänt. Gillar man zombies, koreansk film/tv är dock serien väl värd en titt.

Betyg: 6/10

Hawkey (2021 USA)

Hawkeye startar med att familjen Barton är i NYC och shoppar inför julen. När Hawkeyes gamla alter-ego Ronin plötsligt dyker upp ser sig Barton nödgad att stanna kvar i staden för att förhoppningsvis innan jul kunna lösa mysteriet. Vem som döljer sig bakom Ronins mask går ganska snabbt att lösa. Det är den unga tjejen Kate Bishop som kommit över dräkten och vill pröva på att leka superhjälte. Hon har inga superkrafter men är likt Hawkeye en hejare på bågskytte. Detta till synes oskylda påhitt sätter igång en händelsekedja som gör att Hawkeyes jul med familjen är i fara. Paret jagas nu av The Tracksuit maffia (jo de kallar sig så) som leds av den döva Maya, Barton får en lönnmördare efter sig och i kulisserna lurar en gammal bekanting.

Redan under förtexterna insåg jag att man baserat en stor del av tv-serien på Fraction och Ajas helt suveräna My life as a weapon så det var bara att tacka och ta emot. Pizza dog, The Clown och tidigare nämnda Tracksuit maffia hade stora roller i den serien. I tv-serien har man också kryddat med både Echo (Maya), Swordsman samt ett par figurer till som var en angenäm överraskning.

Största skillnaden mot My life as a weapon torde väl vara att man ändrat på Bishop och Hawkeyes personligheter. I Marvel serierna är Hawkeye kort o gott en slarver som tänker med det han har mellan benen och Bishop är den vuxne i sällskapet. Begripligt nog kunde man inte göra detta i tv-serien då Barton redan etablerats som en något stiff familjeman så det blir Bishop som får axla rollen som den mer impulsive i duon.

Hawkeye var i mina ögon hitintills den bästa av Disneys MCU serier. Jag har insett att jag är inte speciellt förtjust i alternativa verkligheter, andra dimensioner och tidresor när det rör superhjältar. Jag fördrar mer ”vanliga” fighter på gatunivå och det avsevärt mer underhållande att se någon skjuta trickpilar än energistrålar och annat cgi-tjafs. Storyn är väl kanske inte direkt ett under av manusförfattande men den vinner på gott humör, en hel del underhållande rollfigurer samt ett bra tempo i storyn. Hellre sex avsnitt än 10 – 12 där halva speltiden är utfyllnad (Netflix looking at you).

Slutligen har man fått tag på ett bra gäng skådisar. Hailee Steinfeld är mycket bra som Kate Bishop, Jeremy Renner funkar som Hawkeye. Vera Farmiga, Florence Pugh och Vincent D’Onofrio förgyller också titten. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Squid game (2021 Sydkorea)

Över fyrahundra personer på samhällets slagsida får ett oemotståndligt erbjudande. De ska deltaga i sex stycken tävlingar och de som vinner finalen får en enorm summa pengar. Det som deltagarna till en början inte har klart för sig är att tävlingarna är med livet som insats. Ironiskt nog är tävlingarna baserade på barnlekar som t.ex kasta kula och dragkamp. Serien följer spelen och ett tiotal personer i jakten på pengar.

Den Sydkoreanska serien Squid game lär väl inte gått någon förbi vid det här laget. Det jag förundras lite över är att serien blivit sådan succé. Konceptet är inte direkt nytt och senast i våras kom den (i mitt tycke) avsevärt mer spännande och rappare Alice in Borderland som har en närapå en liknande handling. Med det sagt är inte Squid game någon dålig serie även om den dras med den östasiatiska förkärleken till melodrama och som vanligt är ett par avsnitt för lång. Däremot har man lyckats bra med rollfigurerna där de flesta man lär känna är sympatiska men tvingas till hemska handlingar då man spelar med livet som insats.

Serien är även övertygande psykologiskt då jag faktiskt inte satt och tänkte att deltagarna var korkade. De har alla ett skäl att deltaga i spelet och när insatserna ökar har man svårt att dra sig ur då man redan satsat för mycket för att backa. Den biten sköter manusmakarna fint.

Squid game har även en alldeles förtjusande scenografi. Platsen som spelen utspelar sig på var riktigt hemtrevlig målad i grälla färger och kändes trots all blod och död riktigt mysig. En del av tävlingarna är riktigt spännande andra not so much avsnittet med kulkastningen var redigt segt trots en hel del nackskott på de inblandade. Om man nu skulle ta och jämföra med tidigare nämnda Alice in Borderland vinner Squid game på att det är en avslutad historia, även om jag stark misstänker att en uppföljare kommer annonseras inom en snar framtid. 

Vänjer man sig vid melodramat och den i vissa fall mycket yviga skådespelarstilen är Squid game definitivt sevärd men med tanke på all uppmärksamhet kan det vara läge att sänka förväntningarna ett hack eller två.

Regi: Hwang Dong-hyuk

Betyg: 7/10

Jupiter’s Legacy vs. Jupiter’s Legacy

Författaren Mark Millar delar serievärlden i två läger. De som ogillar honom hävdar att han bara går in för chockeffekter samt att han skriver sina serier i åtanke att de ska bli film eller tv-serie. Jag kan iofs ge kritikerna rätt men det behöver inte betyda att man ogillar det Millar gör. Överlag håller han en hög lägsta standard. Det har kommit en hel del filmer som baserats på hans serier: Avengers: Civil war, Kick-ass, Kingsmen och Wanted. Häromåret tecknade han kontrakt med Netflix och somras kom tv-serien baserad på hans i mitt tycke bästa verk Jupiter’s Legacy. 

Jupiter’s Legacy utspelar sig i en alternativ verklighet där en handfull personer fick superkrafter för ca 100 år sedan. De verkar ha varit flitiga i sänghalmen och spridit sina genar då det i nutid kryllar av hjältar och skurkar. De ursprungliga hjältarna lever än i dag men funderar på pensionering men är deras barn värdiga att axla manteln? Tveksamt. Det hela utmynnar i en konflikt mellan Sheldon som vill hjälpa världen och hans bror Walter som vill styra den. Jupiter’s Legacy består bara av 10 nummer som är fyllda av helt makalösa actionsekvenser mycket tack vare tecknaren Quitelys förmåga att knåpa ihop fantastiska teckningar. Serien är riktigt spännande och är fullproppad av wow-ögonblick.  I min bok är Jupiter’s Legacy en 10/10 serie som jag läst om otaliga gånger.

Tv-serien är absolut inte dålig men dras med två problem. För det första funkar inte superhjältedräkterna. Iofs är tanken med alla dessa dräkter redan töntig redan från start men än så länge har det funkat i Marvel och DC-filmerna. I Jupiter’s Legacy finns  hela tiden en känsla av att jag kollar på folk på maskerad. Det gör att det blir som ett filter mellan mig och det jag ser – jag kan inte riktigt leva mig in i serien.

Netflix hade nog tänkt sig en karamell man kunde suga på i många säsonger. Ett problem jag har med tv-serier av idag är att de ofta har alldeles för många avsnitt. Just Netflix är mästare på att dra ut på en handling.  Daredevil, Punisher osv räckte det ofta att se första och sista avsnittet många gånger, övriga avsnitt var mer eller mindre utfyllnad. Samma sak skedde med Jupiter’s Legacy I säsongsfinalen hade man bara nått till ungefär mitten av det andra numret av Millars serie. TV-serien får aldrig upp farten och resultatet blev en axelryckning och en nedläggning. Synd för det hade kunnat bli riktigt bra. Nåväl hoppas de lyckas bättre med den kommande Super crooks, bara man nu inte bestämmer sig för att dra ut den serien som bara är på fyra nummer till lika många säsonger.

Betyg: Netflix Jupiter’s Legacy 4/10

Serietidningen: 10/10

 

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

I dream of Jeanie s.01 (1965 – 1970 USA)

Tv-serien I Dream of Jeanie utspelar sig under den tid då ”En kvinna var en kvinna och en man en man” som Tore Skogman sjöng en gång i tiden. Ska man klara av denna serie bör man följaktligen bita ihop och strunta i allt som i dagsläget heter PK.

Premissen är i vart fall att astronauten Nelson  hittar en flaska innehållandes en djinn. Denna djinn går under namnet Jeanie och uppenbarar sig som en söt tjej som naturligtvis blir blixtförälskad i Nelson. Han är en rekorderlig typ och motstår hennes inviter då han har en fiancee (som iofs snabbt skrevs ut ur serien då producenterna insåg att det lätt kunde bli lite väl snaskigt för de känsliga amerikanerna). Nelson antar att han hans karriär som astronaut kommer att sluta om det uppdagas att han har en Jeanie i sin ägo och gör nu allt han kan för att dölja hennes existens för omvärlden. Varför hans karriär skulle vara över är lite oklart men skit samma, antingen köper man det eller inte.

Serien har en tre/fyra olika handlingar som man kör i olika variationer. Nelson försöker dölja Jeanies existens vilket kan vara svårt då hon trollar i tid och otid. Jeannie blir svartsjuk på Nelson (alla kvinnor faller naturligtvis som fura inför hans uppenbarelse) och ställer till det. Jeannie vill hjälpa Nelson men utfallet blir en björntjänst eller att något eller någon ur hennes förflutna (hon är flera 1000 år gammal) dyker upp.

Det kanske inte låter mycket för världen och serien är av och till lite mossig men jag älskar denna serie efter en säsong. Anledningen är kvartetten Larry Hagman (Nelson), Barbara Eden (Jeanie), Bill Daily och Hayden Rorke. De har alla komisk timing speciellt Rorke som spelar psykolog i flygvapnet och börjar tvivla på sitt förnuft då han misstänker att det är något lurt med Nelson. Barbara Eden är otroligt charmig i rollen som den naiva men inte korkade Jeanie och Larry Hagman är härligt stiff som hennes kärleksintresse.

Från vänster: Daily, Eden. Hagman och Rorke

Man skulle tro att det blir enahanda men hitintills håller serien bra kvalitet och lyckas över förväntan med att variera sina teman. Specialeffekterna är förvånansvärt bra och imponerar med tanke på att serien hade en låg budget och är nästan 60 år gammal. Det jag fastar mest för är naturligtvis de härliga färgerna och designen på kläder och möbler allt var inte bättre förr men 60-talet var snyggare och färggladare – åtminstone på film och i tv.

Det finns ett och annat att anmärka på när man ser serien t.ex att Jeanie mer eller mindre är att likna vid Nelsons betjänt och kallar honom för Master- kanske det var mans dröm att ha en kvinna som fixade allt och inte bråkade nämnvärt?  Själv bryr jag mig inte utan noterar att det var en annan tid samt att I Dream of Jeanie trots detta är en charmig och förbaskat trevlig serie.

Betyg: 8/10

Raised by wolves (2020 – USA)

Till en början var jag inte speciellt pepp på denna tv-serie dels för att Ridley Scott var involverad och det är ett bra tag sedan han gjorde något riktigt bra – typ tidigt 80-tal? Ett annat problem var att serien involverade en massa ungar , något jag gör mitt bästa att hålla mig i från när det rör film och TV. Men trailern lockande till titt så precis som med The Madalorian gav jag Raised by wolves en chans och var fast.

Jorden har har blivit i det närmaste obeboelig pga av ett inbördeskrig mellan Ateister och Troende. De troende vinner kriget men resultatet är som sagt en obeboelig planet. De har dock lyckats bygga gigantiska rymdskepp som skickas mot en främmande planet att kolonisera. Ateisterna har i sin tur skickat två androider med ett tiotal embryon i samma syfte i förhoppning att deras sak ska leva vidare.

Raised by wolves påminner lite om Lost då det är en serie fullproppad med mysterier. Planeten är likt ön på Lost full i hemligheter och rollfigurerna har en bakgrund där ett och annat avslöjas som vänder på steken både en och två gånger. Men till skillnad mot Lost känns inte Raised by wolves som en ”vi hittar på allt eftersom filmar” serie samt att rollfigurerna driver handlingen framåt inte nya mysterier.

Skådisarna (ungarna inkluderade) är mycket bra och bäst är Abubakar Salim och Amanda Collin i rollerna som androiderna Father and Mother. Speciellt Collin är makalöst bra och Mother får sälla sig till de artificiellas ”hall of fame” och samsas med storheter som Roy Batty och Ava.

Raised by wolves var både spännande och välspelad och har förnyats med en säsong till. Något man kan vara glad över då sista avsnittet har lika många cliffhangers som en säsongsavslutning av Twin Peaks. Tempot kanske är det som möjligen skulle avskräcka eventuella tittare men jag fann aldrig att det blev tråkigt. Det är inte en fartfylld berättelse men jag kände aldrig att storyn stannade upp utan rörde sig hela tiden framåt – om än i maklig takt. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

Cobra Kai S01 – S03

Cobra Kai är en uppföljare på Karate kid filmerna som kom under 80-talet. Jag har bara sett den första filmen som nog kan anses vara en 80-tals klassiker. Den handlade om den  nyinflyttade killen Daniel LaRusso. När han får stryk av det lokala karategänget Cobra Kai tas han i träning av vaktmästaren Mr.Miyagi. Konflikten avgörs i en tävling där Daniel möter sin antagonist Johnny Lawrence och vinner – naturligtvis. En ganska lökig film men då var den bra även om jag tyckte att Daniel förtjänade att få stryk då han var en jobbig fan som tiggde om det.

Trettio år senare gör nu rollfigurerna comeback i serien Cobra Kai. Daniel är framgångsrik bilförsäljare med fru och två barn. För Johnny har det inte gått lika bra. Han är arbetslös, frånskild med en son som inte vill veta av honom. När Daniels  dotter råkar krocka med Johnny möts de två antagonisterna igen vilket sätter igång en händelsekedja som gör att Johnny till Daniels stora förtret blåser liv i Cobra Kai igen.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till konceptet men tänkte att ett avsnitt kan jag väl ge det. Den tanken har kostat mig 15 timmar hitintills av mitt liv då jag fastnade på stört. Cobra Kai är likt en bal på slottet – alldeles underbar.

Ja den är lökig. Ja skådisarna är inte de bästa. Ja konceptet med massa karatefighter till höger och vänster är orimligt. Ja Daniels dotters kärlekskaruseller är tröttsamma. Men jag älskar serien. Kanske för att den har samma uppbyggnad som en gammaldags såpa typ Dynastin eller Dallas en genre jag alltid gillat.

William Zabka i rollen som Johnny Lawrence överraskade mig positivt det är även den rollfiguren som är intressantast i serien då han får mer kött på benen och är inte längre bara en ond karatesnubbe. Om man sett alla filmerna lär man bli glatt överraskad då de flesta som varit med under årens lopp dyker upp under seriens gång i mer eller mindre stora roller. Slutligen så lyckas serien med att förmedla en skön 80-tals känsla trots att den utspelar sig i nutid.

Säsong 03 har jag precis sett och måste nu våndas i ett är i väntan på fortsättningen. En serie väl värd att se.

Betyg: 8/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10