And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10

Daredevil (2015 USA)

Daredevil-Netflix-Motion-PosterDaredevil är den första av fyra tv-serier på Netflix som baseras på olika Marvelkaraktärer som har det gemensamt att de s.a.s agerar mer på gatunivå. Daredevil har tidigare dykt upp som en riktigt usel men påkostad biofilm med Ben Affleck som den blinde brottsbekämparen. Den här gången hade man tack och lov tänkt till lite. I ett tidigare inlägg här på bloggen önskade jag mig en reboot på Daredevil med orden ”gör om och gör rätt” och det är precis vad man gjort, åtminstone till viss mån.

Advokaten Matt Murdoch råkade som barn ut för en olycka som gjorde honom blind. När han förlorade synen stärktes hans andra sinnen så till den grad att han kan höra, känna lukta och smaka avsevärt bättre än gemene man. Serien startar när Matt tillsammans med sin kamrat Foggy Nelson öppnar sin advokatbyrå Murdoch & Nelson. Redan i sitt första fall fall hamnar paret i hetluften då de tar sig an den oskyldigt mordmisstänkta Karen Page. Hennes fall leder i sin tur till Wilson Fisk en skum figur som slagit sig samman med andra kriminella element för att ta över New York. Murdoch beslutar sig för att till varje pris stoppa Fisk dels med hjälp av lagen men även som maskerad brottsbekämpare.

daredevil

Den här tvserien skiljer sig ganska mycket mot vad man är van att se från Marvel, om man ska jämföra ligger den närmare Nolans version av Batman än t.ex X-men eller Captain America. Det verkar som att man inspirerats mycket av Frank Millers The man without fear. Det är mörkt, skitigt och relativt jordnära. Det finns en hel del s.k easter eggs för oss serienördar och tv-serien är i sina stunder spännande och lyckas faktiskt  få en luttrad tittare som mig att dra efter andan åtminstone ett par gånger.

daredevil-netflix-marvel-stills-07

Skådisarna är av varierande kvalitet: Vondie Curtis-Hall som reportern Ben Urich, Toby Leonard Moore som Fisks närmaste man Wesley, Deborah Ann Woll som Karen Page och Bob Gunton i rollen som den slemme maffiabankiren Owlsley är alla bra. Matt Murdoch spelas av Charlie Cox som är en aning okarismatisk men å andra sidan är karaktären ganska torr och man har lyckats peta in Daredevils religiösa kval fint i serien (han är troende katolik). Vincent D’Onofrio som Wilson Fisk vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, man har gjort honom i mitt tycke lite för obalanserad och känslosam i tv-serien men i sina stunder är D’Onofrio ruggigt bra. Svårast hade jag för Elden Henson som spelar Matts kompanjon Foggy Nelson. Jag irriterar mig på både skådisen och karaktären när han är i rutan vilket är allt för ofta.

DD_WilsonFisk_16001

Serien tappar under den andra halvan. Det blir lite för mycket prat och personliga konflikter för min smak och trots explosioner och slagsmål känner jag mig lite uttråkad. De tre sista avsnitten gör man två stora misstag dels tar man kål på ett antal karaktärer som gott kunde få vara med längre i serien och slutet är lite väl paketerat för min smak. Det kommer en fortsättning och man blir då så smått tvungen att starta om med en ny story istället för att bygga vidare på det man redan har etablerat vilket känns synd. Om det öppnar upp för The Hand och Elektra vilket det hintas om är det iofs positivt och man kan väl inte skippa favoritskurken Bullseye?

Slutomdömet blir en klart sevärd serie men med en del skavanker.

Betyg: 7/10

 

The Slap (2011 Australien)

The-Slap-2D-DVD-318x477Man kanske kan få bjuda på lite rejäl australiensk förortsångest så här till helgen. The Slap  är en tv-serie i åtta delar som tar avstamp i en fyrtioårsfest. Det är Hector som fyller jämt och har bjudit in släkt och vänner till en grillfest. Naturligtvis är det inte helt friktionsfritt bland gästerna och gamla konflikter ligger och puttrar under ytan. När så Hectors kusin Harry ger en unge en örfil bryter helvetet ut. Örfilen blir en katalysator som drar fram en massa otrevliga saker och innan vi nått slutet på berättelsen har man betat av: Kvinnomisshandel, otrohet, våldtäktsanklagelser, olycklig kärlek och en himla massa annat som tydligen hör till vardagen för oss arma människor och naturligtvis är det alldeles underbart i all sin ångest.

Det här var en serie jag verkligen gillade. Varje avsnitt koncentrerar sig på en personerna som var med på festen. Då perspektivet hela tiden ändras växlar mina sympatier mellan de olika inblandade. Det är nog egentligen bara två personer som jag ogillar när berättelsen tar slut annars växlar som sagt mina sympatier med rollfigurerna. Alla beter sig mer eller mindre korkat eller illa men vem gör inte det, kanske inte i sådan grad som de inblandade i detta förortsdrama, något man nog ska vara tacksam över.  Samtidigt har berättelsen försonade drag och man inser att det är viktigt att förstå och förlåta andra människor om livet ska gå vidare. Även om jag låg och vred mig i ångest som en ynklig liten mask i tv-soffan var detta en positiv serie i slutändan. Amerikanerna som tydligen inte förstår sig på den australienska dialekten har gjort en nyinspelning på serien som precis har haft premiär. The Slap är baserad på en bok med samma namn som jag inte läst än (ska tilläggas). Sofia har emellertid  läst boken och det kan ni läsa om här.

Betyg: 9/10

 

Tio bästa tv-serierna

Här kommer de tv-serier jag anser vara de bästa. I mina val har jag utgått från två kriterier: Tv-serien måste vara avslutad och den måste innehålla återkommande karaktärer. Jag påpekar redan här att jag inte sett The Wire, Breaking bad och Six feet under än och jag brukar inte vara speciellt förtjust i s.k sitcoms. Nog tjatat nu kör vi.

DallasLogo

10. Dallas 1978 – 1991: Intriger, fluff-frisyrer och välproducerat med förvånansvärt bra skådisar, åtminstone för att vara en såpa. Serien höll förvånansvärt hög kvalitet hela vägen. Det är möjligtvis de första säsongerna som är lite bleka och repetitiva men sedan blev det bara bättre och bättre. Duschscenen till trots.

ceres-oz-by-tv-series-203329

9. OZ 1997 – 2003: En dramturgisk käftsmäll fylld med det sämsta hos människan. Mord, förräderi, våldtäkt, knark och misshandel. Då det verkar som att vem som helst kan stryka med under berättelsens gång kan man aldrig riktigt slappna av. Serien tappar lite mot slutet och det finns en och annan lucka i storyn som gör att den inte hamnar högre på listan.

untitledgg

8. X-files 1993-2002: Egentligen är jag lite osäker om serien platsar på den här listan då det är den enda förutom nummer tre som jag inte sett om. Jag får gå på känslan jag hade när det begav sig. Varje torsdag (om jag minns rätt) var en högtidsstund när man följde de två agenterna Mulder & Scully i jakten på sanningen. Visst kunde serien stundtals vara repetitiv och visst var huvudplotten onödigt rörig men på det stora hela höll serien hög klass genom alla nio säsongerna.

Fawlty_Towers_title_card

7. Fawlty towers 1975 – 1979: Cleese serie om den koleriske hotellägaren Basil Fawlty lär säkerligen hamna på en och annan liknande lista. Trots sin ålder känns serien fortfarande fräsch och komedi har ofta ett kort bäst före datum men den här håller än.

riget_t

6. Riget 1994 – 1997: Det var tänkt att det skulle bli en trilogi men Järegårds för tidiga bortgång gjorde att serien lades ned i. Men trots att den är oavslutad är det en fantastisk berättelse som är både ryslig och fruktansvärt rolig.

heja_bjorn_dubbel_dvd

5. Heja Björn 2001 – 2002: En märklig serie från sliskiga TV4. Serien går ut på att den snälle Björn utnyttjas av sin fru, bror och chef. Björn kan inte säga nej och får skulden när han försöker ställa saker och ting till rätta. Surrealistisk och tidvis lite obehaglig men fruktansvärt rolig.

Twin-Peaks-twin-peaks

4. Twin peaks 1990 – 1991: I det närmaste legendarisk tv-serie som nog inte behöver någon närmare presentation. Det man kan diskutera är om serien skulle lagts ned tidigare för det det är en kvalitetsskillnad på avsnitten innan upplösningen av mordet på Laura Palmer och de avsnitt som följde efter gåtans lösning.

639931-jack_bauer_kiefer_sutherland_24_tv_series_desktop_1024x768_hd_wallpaper_504331

3. 24 2001 – 2010: Bland det mest spännande jag sett. Minns att jag fick byta tröja efter att ha sett veckans avsnitt. Nu ligger inte alla säsonger i topp men ett halvdan säsong av 24 är avsevärt bättre än det mesta man ser nuförtiden.

30188hiseinfeld1

2. Seinfeld 1989 – 1998: Jag brukar inte gilla sitcoms men den här var avsevärt mer välskriven och alla skämt bygger inte på tröttsamma oneliners. Ju längre serien gick desto mer skruvad blev den och jag hör till den skaran som anser att de slutade med flaggan i topp.

164674-frederika

1. Sopranos 1999 – 2007: Ren och skär tv-magi. Än så länge det bästa som gjorts av det jag sett.

Bubblare: The Office, Savannah, Ulvesson & Herngren, The Extras, N.Y.P.D Blue, I Claudius. 

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

Dallas s.01 (2012)

51SpnIEvLeL__SX500_Jag erkänner omgående att jag älskar såpaserier; Falcon crest, Savannah och Rederiet har trollbundit mig i många timmar. Dallas är nog min favorit tillsammans med den alltför korta serien Savannah. När jag hörde att Dallas skulle återuppstå blev jag både nyfiken och förväntansfull.

Det tog inte många minuters tittande innan jag vant mig vid Sue Ellens maniska blinkande med ögonen, JR:s skrockande och Bobbys oförmåga att möta konflikter. Man ser att tiden gått, kanske inte så mycket på huvudrollsinnehavarna som mest blivit gråhåriga och fått buskiga ögonbryn utan mer på gästskådisarna Steve Kanaly som spelar drängen Ray (tänker på en trind spädgris, botox?) och Ken Kercheval som spelar min personliga favorit Cliff Barnes (han ser så sliten ut att han verkar vittra sönder).

Konflikten under denna säsong är Bobbys och JR:s söner som bråkar om ranchen Southfork och olja. Bobby tröttnar på tjafset och bestämmer sig för att sälja Southfork och därmed blandar sig några slemma Venezuelaner in i leken. Här lyckas man även skicka en taskspark till presidenten och socialisten Chavez man kan inte direkt beskylla såporna för att vara subtila. Vidare har vi lite sjukdomar, skurkaktiga f.d män och industrispionage. Däremot är det oväntat få sängkammarscener och otrohetshistorier men å andra sidan är JR ganska gammal. Som brukligt går de flesta scener ut på att någon kommer in i ett rum/stall/restaurang och har en ordväxling med personen som befinner i sig i rummet. Nästa scen är likadan och nästa, så här håller det på tills avsnittet är slut. Serien består till största delen av fragmentariska samtal som leder till konflikter och av någon märklig anledning finner jag detta mycket underhållande.

De nya ansiktena i serien är en blandad kompott. Jesse Metcalfe, Bobbys son Christopher och Jordana Brewster som är hushållerskans dotter Elena är inte mycket att hurra för. Däremot är både Josh Henderson (JR jr) och Mitch Pileggi som är Bobbys nya frus exmake (hängde ni med där?) lovande. Stjärnskottet i serien är dock Julie Gonzalo som gör rollen som Christophers fru med mystisk agenda. Hon kan gudskelov skådespela och är en intressant karaktär.

Det enda sorgliga är att Larry Hagman lämnat jordelivet och seriens framtid är troligtvis ganska osäker pga detta. Synd att rebooten kom tio år tidigare men som såpaälskare får jag passa på att njuta medans tid är. Säsong två har precis startat i staterna.

En som kan sitt Dallas är Blue rose case. jag rekommenderar att vetgiriga Dallasfans tar sig en titt dit.

I Claudius (Storbrittanien 1976)

När jag fyllde år i vintras så fick jag ett par dvd-boxar av Herr Filmitch varav den ena var ”I Claudius”, en tv-serie jag tydligt minns att jag skymtat som barn (innan jag skyndsamt skickades i säng då serien inte är ämnad för hela familjen). Varje gång den gått i repris har jag tänkt se den men alltid missat den då den alltid visats på opraktiska tider. Ivrigt började jag titta på första avsnittet och somnade efter en kvart. Jag lät boxen ligga en vecka och försökte igen. Detta andra försök varade bara tio minuter innan jag somnade tungt. Sedan blev boxen liggandes, halvt bortglömnd i dvd-hyllan. Då och då funderade jag på att försöka använda den som sömnmedel åt barnen när de vissa kvällar var hyperaktiva p.g.a. för mycket lördagsgodis och läsk men var rädd att de då skulle falla i djup törnrosasömn i hundra år.

Det var först för ett par veckor sedan den plötsligt åkte in i dvd-spelaren igen,  främsta anledningen var en osedvanligt usel tv-tablå och en brist på andra filmer att se. Den sekundära anledningen var envishet uppblandad med skam över att kanske uppfattas som otacksam för min födelsedagspresent. Jag plåååågade mig genom första avsnittet…och hälften av det andra sedan hände något fantastiskt. Jag fastnade med hull och hår.

”I Clauduis” bygger på en bok med samma namn och handlar om Claudius liv i det kejserliga hovet i antikens Rom under de första kejsarnas regeringstid. När serien börjar är Augustus kejsare och serien skildrar intrigerna och maktkamperna under de tre följande kejsarnas regeringstid, allt genom Claudius ögon och öron. Då Cladius led av diverse fysiska lyten så var han inte så ansatt av andra släktingars mordplaner och paranoida konspirationer då han antogs vara sinnesslö och för dum för att utgöra ett hot. Den historia som berättas är engagerande på samma sätt som vilken såpa som helst med vändningar och trådar som löper genom hela berättelsen. Persongalleriet är ganska stort och det blir ibland svårt att hålla reda på alla namn men på det stora hela är det en tät och väl berättad serie.

Problemet är dock att den är så väldigt utdaterad. Serien sändes första gången 1976 och det märks. Produktionen liknar i det närmaste tv-teater trots bra scenografi (som till och med fick pris) och det blir lite högtravande och bajsnödigt ibland. Jag hittar tre orsaker till varför. I sann BBC- anda har man velat skildra romarnas vardag på ett korrekt sätt. Hur såg en dansuppvisning ut? Vad spelade man för spel på lördagskvällen? Hur går en middag till o.s.v. Hedervärt och intressant i sig men det drar ner tempot och spänningen då man så tydligt märker att det man ser är med i rent utbildningssyfte. Den teatrala tonen hos skådespelarna är ibland på gränsen till outhärdlig och många av skådespelarna har sina rötter i just teatern och det märks…med besked.

Antingen var Augustus extremt intensiv till sättet eller så är Brian Blessed det. Antagligen det senare.

Gesterna och uttrycken ryms ibland inte i den lilla tv-rutan och då det i princip inte finns någon bakgrundsmusik samt att klippningen inte är av det snabba dramatiska slaget, så finns ingen stabil grund för överspelet att vila på. Vissa skådespelare klarar sig dock utmärkt. En ung John Hurt gör ett  minst sagt obehagligt porträtt av den skogstokige kejsaren Caligula, för att bara nämna en bedrift i mängden. Den tredje anledningen att serien är så svår att komma in i är i mitt tycke att den är filmad med videokamera (U-matic skulle jag tippa på) vilket är typiskt för Brittiska serier på 70-talet (Kommer någon ihåg Onedin Linjen?).

John Hurt som Caligula här med den häst som han utnämnde till senator.

Bilden känns platt och lite färglös och levererar en ganska påtaglig studiokänsla. Ibland blänker det till i rustningar och sköldar då strålkastare råkar reflekteras. Allt det här gör att det är svårt att ryckas med eftersom själva produktionen blir så tydlig.

Men om man lyckas ta sig igenom en ett eller ett par avsnitt så kan man som jag själv fastna, det kräver dock att man har överseende med seriens ålder och att man lyckas skaka av sig känslan man eventuellt bär med sig från moderna tv-serier som exempelvis Rome och Spartacus- blood and sand. Det ryktas om en re-make med HBO vid rodret så jag håller nere mitt betyg en aning i väntan på den.

Betyg 6/10

The Take (2009 Storbr)

Tom Hardy är aktuell som Batmans antagonist Bane i den kommande The Dark knight rises. Det kan vara lite svårt att både se och höra att det är Hardy då ansiktet täcks av någon form av mask. Om man vill se mer av Hardy är den brittiska miniserien The Take att rekommendera.

De två kusinerna Freddie och Jimmy strålar samman när Freddie släpps ur fängelset. Förutom att de är släkt och kriminella har de även en gemensam nämnare i sina fruar som är systrar. Freddie (Hardy) är ledaren av de två och tillsammans kämpar de sig uppåt i Londons undre värld. Med makten kommer även konkurrensen mellan de två kusinerna och uttrrycket this town ain’t big enough for the both of us passar bra för beskriva berättelsens utveckling.

Det här är Hardys show från början till slut. Har man svårt för skådisen bör man nog kolla in något annat. Då jag håller honom som en av de intressantare skådespelarna på senare tid är det fest för sinnet att se denne brutale sälle i aktion. Tom Hardy ger ett mycket bra porträtt av en livsfarlig människa som helt saknar skrupler. Freddie utstrålar hat och behöver knappt provoceras för att ta till våld, det är helt enkelt livsfarligt att vistas i hans närhet. Efter tre timmar i denne mans sällskap är jag mentalt utsliten samtidigt som jag förundras över hur en människa kan orka med att leva som Freddie gör. Nu är jag kanske lite orättvis mot de andra skådisarna genom att bara tala om Hardy. De håller som oftast när det rör sig om serier och filmer från England hög klass. Speciellt duon Riley/Wareing som spelar de två systrarna är mycket bra. Riley var f.ö aktuell i rollen som Catwomen innan Hathaway kom in i bilden

I den här serien finns det egentligen inga vinnare utan bara förlorare och när eftertexterna rullar är man ganska nöjd med sitt stillsamma förortsliv. The Take visar upp en annan sida av england, här är det sunkiga pubar, skitiga lägenheter och folk som troligen aldrig lagt ordet please i sin mun. En serie väl värd att titta på om man gillar genren och tre timmar går mycket snabbt.

Regi: David Drury

Betyg: 8/10

Brideshead revisited (1981 Storbr)

Brideshead revisted (En förlorad värd) är en nätt liten tv-serie på ca 12 timmar som handlar om självberhärskning och religiös ångest. Det är  en av de segaste och mest utdragna produktioner jag sett. Hans Villius Svart på vitt, historia kring ett fotografi är rena rockvideofesten i jämförelse. Man kan undra vad det är för människa som mitt under den svenska sommaren bestämmer sig för att lägga 12 timmar av sitt liv för att titta på detta? Man kan också verkligen ställa sig frågan vad det är för person som efter att ha tidigare gett upp vid inte ett utan två tillfällen att se serien väljer att ge spektaklet en tredje chans?

Tv-serien baserar sig på Evelyn Waughs roman med samma namn. Under 2:a världskriget stationeras kaptenen Charles Ryder vid en gigantisk herrgård. Han upptäcker att godset är Brideshead som han har plågsamma men även ljuva ihågkomster av. Vi får ta del av hans minnen från en svunnen tid (i ca 11 timmar). Charles börjar på Oxford 1923 och blir god vän med Sebastian Flyte. Sebastian är adelsman och yngste sonen i den katolska adelsfamiljen Flyte. Charles blir mer och mer involverad i familjen Flyte som inte har det så lätt. Sebastian är alkoholist, pappa Flyte bor i Vendig i med sin älskarinna och äldsta dottern Julia har ett olyckligt äktenskap mao det är som det brukar i familjedramer. En orsak till alla problem är familjens katolska tro som ligger som ett blött konfliktfyllt täcke över hela familjen.

Berättelsen skrider fram och John Mortimer som bearbetat bok till film verkar inte ha velat ändra på något. Står det i boken att någon vandrar genom en lång korridor får vi se någon vandra genom HELA den långa korridoren. Seriens klippare Anthony Ham lär ha haft ett ganska enkelt arbete. Jag erkänner att jag nickade till några gånger under tittningen men upplever inte att jag missade något av vikt. Att skådisarna som iofs är mycket bra verkar ha gått på något lugnande hetsar inte heller direkt upp stämningen. Jeremy Irons släpiga valiumindränkta röst som vocieover förstärker mina misstankar om lugnande läkemedel. En voiceover som f.ö formligen svämmar över av pretentiösa liknelser som t.ex ”Likt en dykare som tvekar inför hoppet i vattnet”. Det tar ganska exakt elva timmar innan någon visar lite känslor av vikt.

Samtidigt som serien egentligen är bedövade långtråkig så har den något som gör att jag fastnar. Jag ska erkänna att jag höll på att kasta in handduken för tredje gången men karaktärerna ville inte ge mig någon ro. Efter en veckas paus återvände jag till Brideshead och stillsamheten. Jag fascinerades av att alla kämpar för att inte tappa ansiktet. Ett avslöjande om otrohet bemöts ungefär med ett ”Det var ju tråkigt”. Förolämpningar tas emot med en nick och ett leende. Sebastian sitter dyngfull på en middag och alla kämpar med att låtsats som det regnar. De religiösa grubblerierna kändes främmande för mig men jag fick ändå en inblick i den djupt religiösa familjen Flytes liv och förstod de sociala hinder som uppkom i det protestantiska England. Över hela berättelsen svävar en känsla av vemod och det svenska namnet En förlorad värld är ett passande namn på serien och dess tema.Skådisarna är mycket bra (om än en aning loja), Anthony Andrews som den plågade Sebastian, Jeremy Irons som den inbundne Charles Ryder, Diana Quick i rollen som Julia var nog den aktör jag gillade mest och hennes sammanbrott mot slutet är magnifikt. Som grädde på moset är även Laurence Oliver och John Gieguild med som excentriska äldre män.

Filmens miljöer är utsökta. Gräset är aldrig grönare än i England, naturen trolskt lummig och husen fantastiska. Inredningarna skulle ge Peter Lamm ett slaganfall. Rummen är proppfulla med ekbord, porslinspjäser, tunga gardiner, byster och teserviser, en fröjd för ögat.

Jag kan nog inte rekommendera tv-serien till någon för samtidigt som den är intressant, vacker, välspelad och vemodig är den i sina stunder bedövande tråkig men för mig blev Brideshead revisted en meditativ upplevelse som jag inte lär glömma i första taget. Min fru däremot skakade på huvudet och ansåg att namnet Bortkastad tid skulle passa bättre på serien.

Betyg: 7/10

I Fokus: Sarah Palin

Sarah Palin, kan det vara något att skriva om på en filmblogg? Jovars, med en aktuell HBO-film, en dokumentär samt en reality-serie tycker jag nog att denna osannolika människa förtjänar ett litet inlägg. Palin gick från att vara okänd guvernör i Alaska till att vara kandidat för posten som vicepresident för republikanerna i valet 2008 mellan Obama och McCaine. Hon verkade vara en frisk fläkt och alla var positiva tills hon öppnade käften och avslöjade att hennes allmänbildning inte var något att skryta med. Nu anser jag att graden av allmänbildning inte är ett mått på vare sig intelligens eller för den delen idioti men som eventuell vicepresident och kanske t.om president (McCaine var över 70 när han kandiderade) bör väljarna kanske kunna ställa några modesta krav på ett visst intresse för omvärlden. Lägg sedan till att Palin är i kristen fundamentalist samt har en och annan åsikt i övriga frågor som gör mig bekymrad så har vi en politiker från helvetet. Nåväl, det kanske är media som förvridit bilden av Palin? I rask takt såg jag en dokumentär, en spelfilm samt realityserien Sarah Palins Alaska, kanske skulle min bild av henne förändras, kanske är hon missförstådd? 

Game change är rykande färsk och handlar om presidentvalskampanjen 2008. Den startar med att McCain och hans rådgivare försöker hitta en lämplig vicepresidentkandidat. De har en man som är högst lämplig för posten, Joe Lieberman, men undersökningar visar att han inte kommer att attrahera några nya väljare. McCains rådgivare kommer fram till att man behöver en kvinna – alla undersökningar visar att det är just det som McCaine behöver för att ha en chans att vinna kampen om presidentposten. M.a.o man letar inte efter den bäst lämpade utan en kandidat som kan generera väljare. Detta är iofs inte något nytt inom amerikansk politik, ofta letar man efter en vicepresident som kan balansera presidentkandidaten t.ex Kennedy (New England, ung, liberal) och LBJ (södern, äldre, konservativ). När man upptäcker Palin går det snabbt. Efter ett par intervjuer och en lättare bakgrundskoll så erbjuds hon platsen som vicepresidentkandidat. Problemen hopar sig på en gång: Palin har många skandaler i bagaget, hon är mycket okunnig om omvärlden och värst av allt, hon är inte det minsta stresstålig och McCaines stab börjar misstänka att Palin är psykiskt obalanserad. Om Mccaine vinner valet är hon bara ett hjärtslag från presidentposten men man har gjort sitt val och sitter nu i skiten. Att det sedan löste sig på bästa sätt och Obama vann valet får vi vara tacksamma över.

Game change är mycket välgjord med bra skådisar som är ruggigt lika de personer de porträtterar. Julianne Moore ser och agerar precis som Palin, jag sitter nästan och tror att Palin extraknäcker som skådis. Berättelsen är spännande trots att jag vet hur det ska gå.  Hur det är med sanningshalten vet jag inte. Naturligtvis vill McCaine och hans stab i efterhand  skylla på Palin och beskriva henne i så ofördelaktiga ordalag som möjligt för att rädda sitt eget skinn men jag anser att det största felet ligger trots allt hos McCaines rådgivare och stab som inte gjorde en ordenlig bakgrundskoll. De blev förblindade av Palins karisma och chansen att vinna ett presidentval. Å andra sidan har jag inte hört om några hot om stämningar i samband med filmen så jag kan tro att en hel del stämmer. Palin kräver att filmen ska ha stämpeln ”historical fiction” när den visas och jag tror nog att sista ordet inte är sagt i frågan. Hur som helst är Game change definitivt sevärd om man har intresse av amerikansk politik.

8/10

Sarah Palin: You Betcha! är dokumentärfilmarens Nick Broomfields försök att skapa sig en bild av Palin. Detta visar sig vara avsevärt svårare än vad han tänkt sig. I Palins hemstad Wasilla tiger folk som muren och personen Palin är stört omöjlig att få träffa för en intervju. Det blir Palins fiender som slutligen tar bladet från munnen och en bild av en hämndlysten kvinna som alltid sätter sig själv i första rummet, utnjyttar folk samt använder sig ämbete i privata syften växer fram. Det märkliga är att de flesta av hennes kritiker är människor som arbetat för henne. Något som stärker bilden av Palin som en ganska svår person att umgås med.

Dokumentären är intressant men jag misstänker att ett och annat sovrats bort för att passa Broomfields bild av Palin. De få som har något gott att säga kommer egentligen bara med innehållslöst svammel som inte har någon större substans. Typ ”hon är en av oss”, ”hon är så trevlig” ingen kommenterar hennes politik eller avsaknaden av denna. Det Palin lägger ned mest tid på i sitt ämbete verkar vara personliga vendettor, innehållslösa tal och försök till att censurera bort omoraliska böcker på biblioteken.  Man skulle kunna tycka att Palin skulle vilja bemöta anklagelserna men likt många av sina gelikar ger hon inga intervjuer där hon skulle bli tvungen att svara på frågor som inte är inställsamma.

Dokumentären är intressant men jag hade önskat något mer. Det är ett plus att Broomfield lagt större delen av filmen i Wasilla där Palin faktiskt bor och han verkar ha gjort en gedigen research på Palins bakgrund. Jag hade velat haft mer substans för dokumentären känns lite trevande i sin approach.

Betyg: 6/10

Jag avslutar med Palins egen reality serie som sändes i nio delar. Kan hända att hon ville visa upp en annan bild av sig själv och därmed ställde upp. Tv-serien är mördande tråkig; Vi får se Palin klättra i berg, Palin åka kanot, Palin baka, Palin fiska och hela tiden utbrister hon ”Oh my gosh” samt talar om hur misshandlad hon och hennes familj blivit i media. 

Jag erkänner att jag orkade bara med två avsnitt av serien, det fick räcka. När jag tittar på Sarah Palins Alaska vandrar mina tankar till propagandabilderna av Putin som dök upp härom året eller varför inte när Göran Persson i en sällsynt charmoffensiv dansade med kossan Doris i Bollibompa. Serien känns som ett deperat försök att ändra medias bild av politikern och personen Palin. Då allt är så tillrättalagt och påklistrat blir effekten åtminstone i mitt fall den omvända. Jag sitter och funderar på vad som händer när kamrerorna slocknar och föreställningen är över.

 

 Seriens ambition är att visa tittarna att Palin är en förträfflig människa som trots att hon har egen tv-studio i sin jättevilla och äger en gigantisk husbil faktiskt är som oss vanliga dödliga något som Palin i tid och otid gärna påpekar för tittarna. Ibland dyker det dock upp små intressanta kommentarer som t.ex att hon hade sin möhippa på skjutbanan något hon gillar att köra upp i ansiktet på liberaler som vill ta bort rätten att bära vapen. Vid ett annat tillfälle kommenterar hon sitt höga staket som hon byggt som skydd mot en nyfiken granne att man borde göra något liknande vid gränsen mot Mexico. Trots dessa ”pigga” kommentarer är serien otroligt trist och endast Palins fans kan ha behålling av den.

Ja vad blir då min bild av Sarah palin efter dessa tittningar? Mitt intryck är en karismatisk kvinna som har starka (men ogenomtänkta) åsikter. Det är nog den bilden hennes anhängare har. Samtidigt finns det mörka drag under hennes yta: En hämndlysten och maktfullkomlig person som har en förvriden världsbild blir nog mitt slutbetyg på denna märkliga person. Den fiktiva person som jag närmast tänker på efter några timmar i Palins sällskap är Greg Stillson i Stephen Kings The Dead Zone.

Både Fripp och Pladd har sett Game Change.

Ett dubbelt grattis

Då var årets säsong av På spåret slut och paret Haag vann som bekant. Välförtjänta vinnare och, verkar det som, i det närmaste oslagbara. Det enda tråkiga är att det är nästan ett år kvar till nästa omgång men jag får trösta mig med; Game of thrones, Spartacus, Walking dead, Homocide och en massa andra tv-serier som ligger och bara väntar på att bli sedda (bla Buffy, The Wire, Six feet under och Boardwalk empire). Ja egentligen ska man vara glad att det är ett år kvar till nästa På spåret.

Igår satt jag som vanligt och glodde på melodifestivalen. Efter att ha harvat mig i igenom ett miserabelt pojkband, en tjejgrupp med fruktansvärda scenkläder, en handfull bedrövliga ballader samt en rip-off på The Beautiful ones så stannade tiden, jag slutade andas och chipsnäven som nyss placerats i munnen  stelnade till cement då jag glömde bort att tugga. Björn Ranelid skrev igår tv-historia. Ställ in den sista deltävlingen, andra chansen och finalen. Ge karln en biljett till Baku. Om låten var bra? Oh nej, men sådant här måste bara uppmuntras. Bland alla idolkloner som är så erbarmligt strömlinjeformade och perfekta glider här in en solariebrun man med ett ego som trotsar all beskrivning. Underhållning på högsta nivå. Tack Björn vårt land skulle vara avsevärt tråkigare undan människor som dig. Nu vet jag att det var en duett men jag kan för mitt liv inte komma ihåg sångerskan hon slukades upp i svart hål i samma sekund som kameran hittade Björn. Att Björn inte alltid hittade kameran spelar mindre roll.

På spåret

Jag vet ingenting om gårdagens gästartist ,Amanda Hollingby Mattsson, mer än att hennes och Augustifamiljens version av Waterboys The Whole of the moon var bedrövlig. Denna version satte mig helt ur spel för efter att ha haft full pott efter första resan rasade jag ihop totalt och slog knappt Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. För att råda bot och bevisa att The Whole of the moon är en fantastisk låt ger jag er här orginalet.

Life’s too short

Ångest kan komma i många olika former i den nya tv-serien av Ricky Gervais gestaltas ångesten av en 107 cm lång man vid namn Warwick Davis. Davis har det inte lätt i livet. Hans fru har begärt skilsmässa, Warwicks ”15 minutes of fame” är över sedan lång tid tillbaka och skatteverket vill ha en himla massa pengar som han inte har. Davis låter sig inte nedslås av dessa världsliga petitesser då hans ego är större än hans kropp.

Life’s too short står och faller med att om man tycker Gervais är rolig eller inte. Humorn, stilen och upplägget är densamma som i The Office och The Extras. Vi får följa Davis i ett antal förnedrande situationer som han ordnar till alldeles utmärkt på egen hand. Precis som i The Extras kryddas serien med kändisar som t.ex Sting, Johnny Depp och Liam Neeson. Gervais nöjer sig dock inte med detta. Davis är som bekant en dvärg och tv-avsnitten är fullproppade med situationer som försätter honom i fysiska pinsamheter. Han blir inlåst i badrummet då dörrhandtaget sitter för högt, han fastnar i hundluckan när han ska smita in hos ex-frun, han trillar i backen när han kliver ut ur sin Hummer etc etc.

När jag ser Life’s too short vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag ligger och vrider mig av ångest i soffan över de sociala klavertrampen som Davis gör. Ibland är jag tvungen att blunda när det blir för pinsamt, man skulle kunna tro att jag satt och tittade på en skräckfilm. Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till de otaliga skämt som rör Davis längd. Är det politiskt korrekt att sitta och skratta år en människa som har ett funktionshinder? Troligtvis inte men jag gör det ändå. Life’s too short är psykiskt utmattande men samtidigt otroligt underhållande. Gillar man pinsamma och ångestfyllda situationer är Life’s too short ett bra val om inte bör den ignoreras.

Betyg: 9/10

Harpers island (2009 USA)

Det blivande bröllopsparet Trish och Henry åker till hans barndomsö Harpers island för att gifta sig. Trish pappa är svinrik så det knusslas inte med kostnaderna till festen däremot är han kanske inte överförtjust i dotterns val av blivande man så intrigerandet har startat redan innan båten lämnat hamn. Valet av platsen för giftemålet är kanske inte den mest romantiska då en massmördare härjade på ön för sju år sedan och slaktade folk till kors och tvärs innan öns sheriff satte stopp för honom med ett par kulor. Eller gjorde han det? Festen har knappt börjat innan någon börja expidera gästerna på de mest gruvliga sätt. takt.

Steffo var i det närmaste lyrisk över den här miniserien och till viss mån kan jag hålla med honom men jag har en del invändningar tjurig som jag är. Ända sedan jag stötte på det här konceptet (en grupp människor som är isolerade och en i sällskapet är en  mördare) för första gången i Agatha Christies Tio små negerpojkar har det fascinerat mig. Harpers island startar mycket bra, de tre – fyra första avsnitten är riktigt spännande och jag sitter och funderar över vem av gästerna som blir nästa offer och vem i sällskapet som kan vara mördaren. Någonstans i mitten av serien börjar dock berättelsen sega sig rejält trots att folk mördas till både höger och vänster. Ju längre historien lider desto mer ointressant blir den och jag lessnar rejält på alla repliker och händelser som går ut på att man ska ta sig hit eller dit, folk som ska vänta då någon ”bara ska kolla en sak”. Efter ett tag känns tyvärr det mesta som konstgjord andning för att man ska få berättelsen att räcka i tretton avsnitt. Däremot är jag ganska överetygad om att serien hade kunnat behållt både spänningen och mitt intresse om jag sett ett avsnitt i veckan. Vid en mer intensiv tittning gör sig nämligen tv-mediets inbygda repetivitet påmint.

Trots dessa invändningar tycker jag att serien är sevärd om man gillar konceptet. Miljöerna är mycket bra med redwood(?) skogar, klippor och ett småruskigt hotell. Skådisarna är helt ok och trots att de flesta har bländvita pepsodentleenden och är amerikanskt fotomodellssygga lyckas jag med viss möda skilja de åt. Slutresultat blir godkänt till detta blodiga deckarmysterium.

Tanken var att det faktiskt skulle bli en fortsättning av serien med nya karaktärer i en liknande situation men då tittarsiffrorna inte var till finansiärernas belåtenhet skrotade man den tanken. Lite synd för jag hade gärna sett en åtminstone på säsong till av detta koncept.

Betyg: 5/10