The Magnificent Seven (2016 USA)

the-magnificent-sevenDen onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

The hateful eight (2015 USA)

tarasJag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10

Bone Tomahawk (2015 USA)

NEPrEhK2SLH4TR_1_1Det här var en film som dök från ingenstans. Jag ska erkänna att det vattnades i munnen på mig när jag läste om den. En västernfilm med Kurt Russell och Richard Jenkins,  bara det gör att man spärrar upp ögonen så smått. När man läser vidare och ser att rullen handlar om en grupp män som ger sig ut i ödemarken för att rädda en doktor undan en grupp kannibaler känns det som en närapå fulländad film. Nu blev filmen inte så bra som jag hade hoppats på och Bone tomahawk visade sig vara en ganska annorlunda film åtminstone jämfört med det intryck den gav först.

Jag hade väntat mig spänning och raffel, jakt i öken, bistra män med väderbitna ansikten. Jag fick en film som var över två timmar lång där större delen av speltiden läggs på fyra man som rider genom ödemarken och pratar och har stora problem då i sällskapet envisas med att följa med trots att hans ena ben är brutet. Det blir väldigt mycket av stapplande på kryckor i vildmarken. När det är tjugo minuter kvar blir det en hel del slafs, oväntat mycket, men inte speciellt spännande sedan vart det slut.

Bone tomahawk är i ärlighetens namn en trist historia som fått oväntat högt betyg på Imbd tillsammans med många positiva kommentarer. Filmen har en hel hög manusmissar och en hel del obegripligt agerande från huvudpersonerna. Av och till är de så korkade att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Jag ser nog inte samma kvaliteter i filmen som så många andra men helt oäven är den inte.

Skådisarna är överlag bra. Russell är alltid Russell men största överraskningen var Matthew Fox som visade sig vara en oväntat kompetent skådis i filmsammanhang. Fox ser jag gärna mer av. Richard Jenkins karaktär, stadens vicesheriff, är är en udda fågel. Vicesheriffen verkar inte riktigt vara med i matchen, han är hela tiden efter eller före sina kollegor i resonemangen och diskussionerna eller så tolkar han vad som sägs på ett mycket märkligt vis.Han är ett intressant inslag och en spännande karaktär som förhöjer filmupplevelsen. Vidare är kannibalindianstammen en otrevlig bekantskap men de får aldrig riktigt chansen att komma in i filmen.

Bone tomahawk är en film med spännande karaktärer men den är alldeles för trist och för lång för min smak men om man inte förväntar sig en spännande stund och har en fabless för män med kryckor kanske den duger trots allt.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 4/10

 

Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

MPW-14381Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

filmspanarna-bred

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

Seraphim falls (2006 USA)

600full-seraphim-falls-posterDet var bra ett tag sedan jag såg den här västernfilmen och då under ogynnsamma förhållanden (filmen rullade i bakgrunden). När Jojjenito skrev om filmen på sin sin blogg blev jag sugen på en återtitt. Seraphim falls består av en enda lång jakt. En ensam man, Gideon jagas av fem män som leds av Carver.  Varför han jagas är oklart men klart är att ledaren av de fem är skoningslös i sin jakt och att det är personliga skäl som är Carvers drivkraft. Filmen startar i snötäckta berg och finalen utspelar sig i ett solbränt och platt ökenlandskap.

Här är det full fart från början till slut utan några döda punkter och i sina stunder riktigt spännande. Filmens antagonister spelas av Pierce Brosnan och Liam Neeson och i birollerna hittar man godingar som Michael Wincott, Ed Lauter och Kevin J. O’Connor. Stundtals får jag lite First blood känsla under filmens gång då Gideon hela tiden är i underläge både numerärt och i fråga om utrustning men trots detta plockar han sina förföljare en efter en b.la får Gideon användning för ett hästkadaver i sin kamp mot Carver. Filmen har en liten tvist mot slutet och man får fråga sig om vem som egentligen är hjälte eller skurk i dramat. Det blir också lite flummigt under upplösningen i öknen med ett par karaktärer som dyker upp. Jag börjar även då undra om filmen handlar om något mer än en hämndhistoria i västernmiljö. Filmens namn Seraphim falls kan nämligen tolkas på mer än ett sätt. Men låt inte den något flummiga finalen avskräcka från en titt då det är en västern som är både bra och välspelad. Väl värd en titt. Även Sofia har sett filmen.

Regi:David Von Ancken

Betyg: 7/10

The Burrowers (2008 USA)

the-burrowersDet lönar sig att vada i skräckfilmsträsket för av och till dyker det upp en liten pärla som t.ex dagens genreblandade film. The Burrowers är en skräckvästern, det finns en och annan film i den kategorin t.ex mycket sevärda Dead birds och inte så riktigt sevärda Ravenous. En familj verkar ha attackerats av indianer när man räknar in liken verkar ett par personer fattas. Ett uppbåd sätter efter indianerna för att rädda de förmodade kidnappningsoffren. Snart är jägarna de jagade och det rör sig verkligen inte om några indianer som står bakom överfallet..

Filmen rullar på i sakta mak och historien handlar inte om snabba klipp eller nagelbitarspänning. The Burrowers vinner istället på en otrevlig stämning samt ett ganska intressant (och äckligt) koncept som inte ska avslöjas här. Filmens hjältar är inte några präriens riddare det är skitiga män med skägg och mustasch som inte är speciellt sympatiska något som förstärker filmens obekväma känsla då man inte riktigt har någon stabil karaktär att hålla i handen under historiens gång. Trevligt är också att man klämt in två stabila skådisar som Clancy Brown och Doug Hutchison jag hade dock önskat att de fått lite mer speltid.

En del kan finna filmen vara lite långsam samt att mysteriet är lite larvigt men jag satt åtminstone som klistrad under den här svartsynta historien. Lite mer spänning så hade betyget blivit högre.

Regi: J.T. Petty

Betyg: 7/10

Sweetwater (USA 2013)

SweetwaterDet är inte så ofta som jag ser västernfilmer. Varför vet jag inte då jag är ganska förtjust i genren och sällan blir besviken. En anledning kan vara att det inte görs så många västerns numera men dagens film är nästan ny då den gjordes förra året.

Sweetwater rör de tre personerna Sarah som tillsammans med sin man försöker starta ett nytt liv som bönder, Josiah och sheriffen Jackson. Josiah är en självutnämnd profet som verkar i området. Han gränsar på vansinnets rand men å andra sidan vilken självutnämnd religiös ledare gör inte det? Nu har han tagit sig vatten över huvudet då han mördat en person för mycket och drar till sig stadens nye och excentriske sheriff Jacksons uppmärksamhet. Det var kanske inte heller det smartaste draget att döda Sarahs man för lite tjafs om Josiahs får. Med både sheriffen och en hämndlysten Sarah efter sig blir Josiah allt mer desperat.

Bortsett från detaljer hur man kan få för sig att starta ett lantbruk i New Mexico och att klä sig i finklänning när man ska döda folk till höger och vänster var det här en relativt bra västern. January Jones som spelar den hämndlystna Sarah är mycket bra men det är Jason Isaacs (Harry Potter, Brotherhood) som står ut lite extra i den här filmen. Nu har han iofs  den tacksammaste rollen att spela som profeten Josiah. En riktigt rälig djävul som naturligtvis är helt moraliskt förkastlig samtidigt som han fördömer andras agerande. Det uttalas inte i filmen men att han är mormon står ganska klart då han kommer från Utah och har flera fruar. Lite vågat kanske men jag har inte hört om några protester från mormonerna  i USA om den här filmen. Ed Harris roll som sheriff Jackson är mer vag. Jag inte riktigt får grepp på karaktären. Han fyller egentligen ingen riktig funktion i filmen mer än att vara ett irritationsmoment för Josiah och bete sig lite märkligt. Men det är petitesser i sammanhanget då Sweetwater har härliga miljöer, bra skådisar och en hämndhistoria som grädde på moset. Det räcker för att att jag ska gilla filmen som också har ett bra flyt utan några dippar i berättelsen.

Regi: Logan Miller

Betyg: 7/10

The Terror of tiny town (1938 USA)

tinytown2”if this economy doesn´t turn around we will have to start making Pictures with midgets”  Denna halvt om halvt cyniska kommentar fälldes av någon kring 1938. Tyvärr hördes kommentaren av en filmproducent och resultatet blev filmen The Terror of tiny Town.  En västernfilm där alla skådisar är dvärgar.

Boskapsstölder, en Romeo & Julia historia, dilligensjakter och ett fasligt massa ridandes på ponnyer summerar filmens handling relativt väl.

Trots sin korta speltid på dryga 60 minuter är filmen plågsamt långsam. Det känns som att filmens speltid är minst den dubbla och då har man ändå lyckats trycka in hela sex sångnummer i historien. Troligen var man nöjd över att ha fått tag på så många dvärgar att det räckte för att göra en film, om de hade talang för skådespeleri eller inte verkar man inte ha brytt sig om. Skådespeleriet ligger på skolpjäsnivå och mina tankar vandrar till barnen i Vi på Saltkråkan samt Birk & Ronja i Ronja Rövardotter så uselt är det. När folk blir skjutna kan det hända att de istället för att falla ihop lägger sig tillrätta innan de dör, man har illasittande lösskägg som av och till hamnar på sniskan etc. etc. Det är inte roligt utan bara tragiskt tråkigt. Tydligen gick filmen så bra att man planerade en uppföljare, Hang ’em Not So High, turligt nog så vann den goda smaken och den filmen kom aldrig till skott.

Regi: Sam Newfield

Betyg: 1/10

Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Lucky Luke (2009 Frankrike)

Härom veckan damp det ned en film i brevlådan från Movieprix. En trevlig överraskning som jag tackar för.Vare sig man gillar serier eller inte torde västernhjälten Lucky Luke som drar snabbare än sin egen skugga vara ganska bekant för svenska läsare. Lucky Luke har filmatiserats ett antal gånger men detta är den senaste och kanske mest ambitiösa och påkostade filmatiseringen.

Lucky Luke introduceras i berättelsen redan som barn och genom förtexterna får vi följa hans uppväxt. Själva berättelsen startar när Luke får ett uppdrag av USA:s president att rensa upp i sin barndomsstad Dalton City som styrs av skurken Pat Poker.

Problemet med filmen är att den har svårt att välja vilket ben den ska stå på. Jag skulle nog vilja jämföra den med de fyra Batmanfilmerna som föregick Nolans Batman Begins. Å ena sidan har man svårt att ta figuren på allvar men å andra sidan försöker man göra en seriös historia. Resutaltet blir en aning förvirrande. Samtidigt som Luke förlorar sina föräldrar så blir nästa scen slapstick och skratt. Dessa humörssvängningar i berättandet präglar hela filmen. Jag får känslan av att de som gjorde filmen inte riktigt tror på vad de gör och kanske t.om skäms lite för projektet. Synd för det är inget fel på skådisarna b.la är Jean Dujardin (The Artist) med i rollen som Lucky Luke något han klarar av fint. Dekoren och aktionscenerna är bra men det är i manus den stora bristen infinner sig. Trots ett par fina men överdrivna revolverstrider samt ett och annat roligt skämt faller historien ganska platt och känns på det hela lite förvirrande. Jag hade hoppats på något mer.

Regi: James Huth

Betyg: 3/10

ALIM: The Good the bad and the ugly (1966 Italien)

Det första som slår mig när jag ser filmen är ljudet, det är kristallklart och genomträngande. Klappret från hästarnas hovar, vinden som blåser och maten som äts.  I Leones film känns det som att ljudet spelar lika stor roll som skådespelarna och tillsammans med Morricones musik och de karga miljöerna skapas en känsla av unik närvaro. Filmen går genom rutan och blir nästan tredimensionell. Jag vill här tillägga att jag ser filmen på en helt vanlig tv utan något extra ljudsystem.

The Good The Bad and The Ugly (GBU) är den avslutande delen av de filmer som går under namnet dollartriologin. Alla filmerna är gjorda av den italienske regissören Sergio Leone och har Clint Eastwood i huvudrollen. Då de två första filmerna varit framgångsrika lyckades Leone få till en större budget till sin sista film och det märks men det är på både gott och ont.

The Good

The Good

Handlingen rör sig om två desperados, Blondie (The Good) och Tuco (The Ugly) som av en händelse fått nys om en stor skatt som ligger begravd på en kyrkogård. Problemet är att de behöver varandra i sökandet efter skatten då de var för sig har en pusselbit till fyndet. Tuco vet namnet på kyrkogården och Blondie vet namnet på graven där guldet är nedgrävt. Sökandet efter skatten är inte heller helt oproblematiskt då det är mitt under det amerikanska inbördeskriget samt att en tredje person fått nys om skatten, Angel Eyes(The Bad).

The Bad

Då Leone fått extra klirr i kassan kunde han satsa pengar på scener med många statister, explosioner och fältslag. Det är den biten av filmen jag har lite svårt för. Nu var visserligen Leones ide att visa krigets vansinne. Ett budskap han formligen trycker ned i halsen på tittarna. Speciellt subtil är inte filmen och dess budskap. För att få tid till allt krigande har filmen en speltid på nästan tre timmar och den känns ibland lite seg. Just speltiden kan variera GBU finns vad jag vet i två versioner dels den jag nyligen sett samt en ca halvtimme kortare version. Det kan vara bra att veta när om man ska köpa filmen.

The Ugly

Filmens är som bäst när kriget hamnar i bakgrunden. Då är det hårdkokt spagettivästern när den är som bäst. Fåordiga män, svettiga och täckta av damm filmade i närbild med konstiga kameravinklar. Just samspelet mellan de tre antagonisterna är det mest intressanta. Slutscenen på kyrkogården är ett mästerligt sampel mellan kameraåkningar, skådespeleri och Morricones fantastiska soundtrack hade det varit mer av den biten hade GBU varit en fullpängare. Jag är också förtjust i den något naiva berättarstilen något som jag många gånger finner italienska filmer präglas av. En del kan kanske finna det lite fjantigt men jag gillar det, på något sätt känns det äkta och ärligt.

Filminspelningen kantades av en del problem. Eastwood och Leone var inte överdrivet förtjusta i varandra. Eastwood var ett tag tveksam till att ta rollen som Blondie men pengar och en ny bil i bonus övertygade honom. Eli Wallach höll på att stryka med tre gånger under inspelningen: Han råkade han dricka frätade syra, en häst gallopperade iväg med en bakbunden Wallach i sadeln och slutligen höll han på att förlora huvudet i en scen.

Det är just Tuco som är den klarast lysande stjärnan i filmen. Trots att han är en ganska osympatisk person utan skrupler är det han som tittarna kan identifiera sig med. Han är den av de tre huvudpersonerna som visar mest känslor och har glimten i ögat. Det är också Tuco som vi tittare får lära känna bäst i.o.m en episod i ett kloster där han träffar sin bror, något som f.ö var Wallach ide.

Detta skulle bli den sista filmen då Leone och Eastwood samarbetade. Leone försökte få Eastwood i rollen som Harmonica i Once upon a time in the west men Eastwood tackade resolut nej och det blev som bekant Charles Bronson i rollen som Harmonica. Bronson tillfrågades även för rollerna som Angel Eyes och Tuco men den gången tackade han nej till båda erbjudandena.

På det hela är GBU en bra film men som studtals känns lite för lång eller möjligtvis att jag har svårt att ta till mig krigstemat. Bra skådespeleri, fantastiskt ljud, underhållande kamerååkningar och ett otroligt soundtrack av Morricone gör detta till en högst rekomedabel film som man inte bör missa.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 8/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

True Grit ( 2010 USA )

I bröderna Coens senaste film får vi följa den brådmogna flickan Mattie Ross ( Hailee Steinfeld ) i jakten på sin fars mördare. När hennes far mördas av en av sina anställda hyrMattie en US Marshall ( Jeff Bridges ) för att söka rätt på mördaren. Med på människojakten följer även en Texas Ranger ( Matt Damon ). De vuxna männen käbblar med varandra och de visar sig att den mest vuxna i sällskapet är den fjortonåriga tjejen.

En Coenfilm är för mig alltid en liten högtidsstund. Vare sig filmerna är bra ( Fargo, Arizona Jr. ) eller dåliga ( A serious man ) är det alltid en upplevelse. Oftast har bröderna med intressanta personer, foto och bildkompositioner är av hög kvalite och filmerna sitter kvar i sinnet en lång tid efteråt. Tyvärr hör nu inte True Grit till en av mina favoriter i Coens repetoar. Egentligen är det en film som jag borde gilla, bra skådisar, västern och en hämndhistoria. Jag har gått och funderat på vad det var som inte klaffade mellan mig och Coen den här gången. Troligvis är anledningen att det märks  att skådespelarna spelar sina karaktärer.  Dvs Jeff Bridges spelar en US Marshall men när  jag ser filmen känns det som att  Bridges är utklädd till en Marshall och när jag uppfattar en film på detta sätt faller mitt engagemang som en gråsten i vatten. Den här känslan sprider sig även till de andra skådisarna och illusionen av ett äventyr spricker. Det slutar med att jag får känslan av att sitta och titta på en filminspelning, vilket jag i och för sig gör, men film bygger på illusionen av att det för stunden är verkligt, åtminstone för mig. Jag hade verkligen velat gilla den här filmen men tyvärr.

Filmmedia och Fiffi gillar filmen så kolla in deras recensioner.

Regi: Bröderna Coen

Betyg: 5/10