Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Lucky Luke (2009 Frankrike)

Härom veckan damp det ned en film i brevlådan från Movieprix. En trevlig överraskning som jag tackar för.Vare sig man gillar serier eller inte torde västernhjälten Lucky Luke som drar snabbare än sin egen skugga vara ganska bekant för svenska läsare. Lucky Luke har filmatiserats ett antal gånger men detta är den senaste och kanske mest ambitiösa och påkostade filmatiseringen.

Lucky Luke introduceras i berättelsen redan som barn och genom förtexterna får vi följa hans uppväxt. Själva berättelsen startar när Luke får ett uppdrag av USA:s president att rensa upp i sin barndomsstad Dalton City som styrs av skurken Pat Poker.

Problemet med filmen är att den har svårt att välja vilket ben den ska stå på. Jag skulle nog vilja jämföra den med de fyra Batmanfilmerna som föregick Nolans Batman Begins. Å ena sidan har man svårt att ta figuren på allvar men å andra sidan försöker man göra en seriös historia. Resutaltet blir en aning förvirrande. Samtidigt som Luke förlorar sina föräldrar så blir nästa scen slapstick och skratt. Dessa humörssvängningar i berättandet präglar hela filmen. Jag får känslan av att de som gjorde filmen inte riktigt tror på vad de gör och kanske t.om skäms lite för projektet. Synd för det är inget fel på skådisarna b.la är Jean Dujardin (The Artist) med i rollen som Lucky Luke något han klarar av fint. Dekoren och aktionscenerna är bra men det är i manus den stora bristen infinner sig. Trots ett par fina men överdrivna revolverstrider samt ett och annat roligt skämt faller historien ganska platt och känns på det hela lite förvirrande. Jag hade hoppats på något mer.

Regi: James Huth

Betyg: 3/10

ALIM: The Good the bad and the ugly (1966 Italien)

Det första som slår mig när jag ser filmen är ljudet, det är kristallklart och genomträngande. Klappret från hästarnas hovar, vinden som blåser och maten som äts.  I Leones film känns det som att ljudet spelar lika stor roll som skådespelarna och tillsammans med Morricones musik och de karga miljöerna skapas en känsla av unik närvaro. Filmen går genom rutan och blir nästan tredimensionell. Jag vill här tillägga att jag ser filmen på en helt vanlig tv utan något extra ljudsystem.

The Good The Bad and The Ugly (GBU) är den avslutande delen av de filmer som går under namnet dollartriologin. Alla filmerna är gjorda av den italienske regissören Sergio Leone och har Clint Eastwood i huvudrollen. Då de två första filmerna varit framgångsrika lyckades Leone få till en större budget till sin sista film och det märks men det är på både gott och ont.

The Good

The Good

Handlingen rör sig om två desperados, Blondie (The Good) och Tuco (The Ugly) som av en händelse fått nys om en stor skatt som ligger begravd på en kyrkogård. Problemet är att de behöver varandra i sökandet efter skatten då de var för sig har en pusselbit till fyndet. Tuco vet namnet på kyrkogården och Blondie vet namnet på graven där guldet är nedgrävt. Sökandet efter skatten är inte heller helt oproblematiskt då det är mitt under det amerikanska inbördeskriget samt att en tredje person fått nys om skatten, Angel Eyes(The Bad).

Good-bad-Ugly-Blu-2

The Bad

Då Leone fått extra klirr i kassan kunde han satsa pengar på scener med många statister, explosioner och fältslag. Det är den biten av filmen jag har lite svårt för. Nu var visserligen Leones ide att visa krigets vansinne. Ett budskap han formligen trycker ned i halsen på tittarna. Speciellt subtil är inte filmen och dess budskap. För att få tid till allt krigande har filmen en speltid på nästan tre timmar och den känns ibland lite seg. Just speltiden kan variera GBU finns vad jag vet i två versioner dels den jag nyligen sett samt en ca halvtimme kortare version. Det kan vara bra att veta när om man ska köpa filmen.

The-Good-Bad-Ugly

The Ugly

Filmens är som bäst när kriget hamnar i bakgrunden. Då är det hårdkokt spagettivästern när den är som bäst. Fåordiga män, svettiga och täckta av damm filmade i närbild med konstiga kameravinklar. Just samspelet mellan de tre antagonisterna är det mest intressanta. Slutscenen på kyrkogården är ett mästerligt sampel mellan kameraåkningar, skådespeleri och Morricones fantastiska soundtrack hade det varit mer av den biten hade GBU varit en fullpängare. Jag är också förtjust i den något naiva berättarstilen något som jag många gånger finner italienska filmer präglas av. En del kan kanske finna det lite fjantigt men jag gillar det, på något sätt känns det äkta och ärligt.

Filminspelningen kantades av en del problem. Eastwood och Leone var inte överdrivet förtjusta i varandra. Eastwood var ett tag tveksam till att ta rollen som Blondie men pengar och en ny bil i bonus övertygade honom. Eli Wallach höll på att stryka med tre gånger under inspelningen: Han råkade han dricka frätade syra, en häst gallopperade iväg med en bakbunden Wallach i sadeln och slutligen höll han på att förlora huvudet i en scen.

Det är just Tuco som är den klarast lysande stjärnan i filmen. Trots att han är en ganska osympatisk person utan skrupler är det han som tittarna kan identifiera sig med. Han är den av de tre huvudpersonerna som visar mest känslor och har glimten i ögat. Det är också Tuco som vi tittare får lära känna bäst i.o.m en episod i ett kloster där han träffar sin bror, något som f.ö var Wallach ide.

Detta skulle bli den sista filmen då Leone och Eastwood samarbetade. Leone försökte få Eastwood i rollen som Harmonica i Once upon a time in the west men Eastwood tackade resolut nej och det blev som bekant Charles Bronson i rollen som Harmonica. Bronson tillfrågades även för rollerna som Angel Eyes och Tuco men den gången tackade han nej till båda erbjudandena.

På det hela är GBU en bra film men som studtals känns lite för lång eller möjligtvis att jag har svårt att ta till mig krigstemat. Bra skådespeleri, fantastiskt ljud, underhållande kamerååkningar och ett otroligt soundtrack av Morricone gör detta till en högst rekomedabel film som man inte bör missa.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 8/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

True Grit ( 2010 USA )

I bröderna Coens senaste film får vi följa den brådmogna flickan Mattie Ross ( Hailee Steinfeld ) i jakten på sin fars mördare. När hennes far mördas av en av sina anställda hyrMattie en US Marshall ( Jeff Bridges ) för att söka rätt på mördaren. Med på människojakten följer även en Texas Ranger ( Matt Damon ). De vuxna männen käbblar med varandra och de visar sig att den mest vuxna i sällskapet är den fjortonåriga tjejen.

En Coenfilm är för mig alltid en liten högtidsstund. Vare sig filmerna är bra ( Fargo, Arizona Jr. ) eller dåliga ( A serious man ) är det alltid en upplevelse. Oftast har bröderna med intressanta personer, foto och bildkompositioner är av hög kvalite och filmerna sitter kvar i sinnet en lång tid efteråt. Tyvärr hör nu inte True Grit till en av mina favoriter i Coens repetoar. Egentligen är det en film som jag borde gilla, bra skådisar, västern och en hämndhistoria. Jag har gått och funderat på vad det var som inte klaffade mellan mig och Coen den här gången. Troligvis är anledningen att det märks  att skådespelarna spelar sina karaktärer.  Dvs Jeff Bridges spelar en US Marshall men när  jag ser filmen känns det som att  Bridges är utklädd till en Marshall och när jag uppfattar en film på detta sätt faller mitt engagemang som en gråsten i vatten. Den här känslan sprider sig även till de andra skådisarna och illusionen av ett äventyr spricker. Det slutar med att jag får känslan av att sitta och titta på en filminspelning, vilket jag i och för sig gör, men film bygger på illusionen av att det för stunden är verkligt, åtminstone för mig. Jag hade verkligen velat gilla den här filmen men tyvärr.

Filmmedia och Fiffi gillar filmen så kolla in deras recensioner.

Regi: Bröderna Coen

Betyg: 5/10

3:10 to Yuma ( 2007 USA )

En fattig farmare Dan ( Bale ) tar ett erbjudade om att frakta en rånare Ben ( Crowe ) till staden Yuma där den laglöse ska transporteras med tåg  till fängelse. Rånaren spåras av sina medbrottslingar som ska försöka frita honom helst innan han når Yuma. Under resans gång utvecklas det  någon sorts vänskap och respekt mellan Dan och Ben.

Filmen är en nyinspelning av en film med samma namn från 1957 som i sin tur baseras på en novell av Elomore Leonard. Det är inget större fel på filmen, vi serveras en ganska rak berättelse. Intressantast i filmen är den till en början  psykologiska striden mellan Dan och Ben som försöker hela tiden få Dan att överge sitt sitt uppdrag med både mutor och hot, Dan som är stönigare än en åsna vägrar envist. Skådespelarana är bra,  både i huvud och biroller men starkast lyser Ben Foster i rollen som Crowes närmaste man. Foster är bra bra på att spela obehagliga lite halvgalna typer, han hade en liknande roll i vampyrskräckisen 30 days of night.

Filmen spårar ut lite mot slutet då Bale är alltför envis i att genomföra sitt uppdrag som har utvecklas till någon sorts hederssak för honom. Personligen tycker jag att det är ganska korkat att villigt riskera både familj och liv för att slutföra ett jobb. Även Crowe  ändrar karaktär och beter sig korkat i finalen. Bortsett från det svaga slutet är 3:10 to Yuma en helt ok västernfilm. Över hos RJ finns det även liknande åsikter om filmen.

Regi: James Mangold

Betyg :6/10

Appaloosa ( 2008 USA )

Två revolvermän tar anställning som sheriffer i en liten stad som terroriseras av en ranchägare. Det tar bara ett par minuter så är konflikten mellan de två vännerna och ranchägaren ett faktum. När den ena av sherifferna faller som fura för stadens nyinflyttade kvinnliga barpianist ( han har bara erfarenhet av horor och indiankvinnor ?!?) sätts vänskapen på prov vilket ranchägaren försöker utnyttja.

När jag ser tillbaka på antalet filmer jag recenserat märker jag till min förvåning att detta är den första västernfilmen. Märkligt då jag faktiskt gillar genren. Att det blir en ganska medelmåttig film , Appaloosa är bara att beklaga. Filmen duger men det är en ganska trött västern Mortensen och Harris är i mitt tycke bra skådisar men de verkar slitna och nästan utmärglade ( ge killarna lite mat sitter jag och tänker titt som tätt ) i sina sheriff roller. Jag oroar mig mer för deras kosthållning än för den onde ranchägaren, en välmående och frisk ( verkar det som ) Jeremy Irons. Min största invändning mot Appaloosa är dock att man kontrakterat kvinnan med ett ansiktsutryck ( småflin kombinerat med kisande ögon) Renee Zellweger. Utav all världens skådespelerskor måste det för guds skull funnits någon bättre som varit villig att hångla lite Harris mot betalning. Hennes uppenbarelse sänker betyget med ett par hack, hemskt men sant.

Regi: Ed Harris

Skådespelare: Ed Harris, Viggo Mortensen

Betyg: 4/10