1967 gjorde Robert Knight Everlasting love som gett upphov till en hel del olika versioner. Jag har valt två covers som tillför låten något extra samt två versioner där jag hyser förhoppningar om att upphovsmännen kommer straffas för sitt upptåg i livet efter detta.
Redan 1968 gjorde The Love affair en cover. Denna version av låten är min favorit. Det är liksom extra allt. Fläskigare bas tyngre blås och högre tempo. Videon är också bra – alla videos med en dansare som kör slänga-med-armarna dansen i bakgrunden får alltid ett visst mervärde. Tyvärr dyker det upp en person som verkar rymt från någon institution vid 1:29 och drar ned det visuella intrycket rejält.
1999 släppte U2 sin version som B-sida på en singel. Även här är tempot högre men man gör en bygga-upp-allt-efter-som version av låten. Den börjar med en ensam akustisk gitarr och så läggs instrument efter instrument på något jag är ganska så svag för (tillsammans med handklapp och shana-na -na -na refränger).
Tråkigt nog dök 80-talet upp och Sandra tog tag i låten och gjorde en kräkversion med sin heliumröst, ekopålägg och oinspirerad bakgrundsmusik som jag knappt klarar av att lyssna på från början till slut.
Tommy Nilsson Rex Smith & Carola Rachel Sweet körde sina fingrar i coversyltburken 1981 där de ömsom vrålar sig genom låten och ömsom är så innerliga att jag tror de ska implodera när som helt. Lägg till lite antydan till wailing (bla 2:57) så är katastrofen ett faktum. 80-talet var inte alltid så trevligt.
Ha en skön vecka på er.
