Veckans låt

Önskar alla läsare och bloggkollegor en God Jul och att veckan i övrigt är bra.

Annonser

Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10

Creed II (2018 USA)

Att filmens handling från början till slut står glasklar för mig redan innan jag slinker ned i biofåtöljen är inget att hymla över. Det är film nummer åtta om den numera pensionerade boxaren Rocky och frågan är bara vilket manus Sly ska återanvända. Det visade sig bli Rocky III med några få stänk av superkalkonen Rocky IV. Rockys adept Creed är världsmästare och som gubben i lådan dyker Ivan Drago upp. Han har tränat sin son Victor och bidat sin tid och nu utmanas Creed. Manuset till Rocky III läggs över filmen likt en karbonkopia och vi vet alla ungefär hur det ska gå.

Nu kan det låta som att detta är en dålig film och det är det absolut inte. Jag har sagt det tidigare och kommer säga det igen, en bra story tål att upprepas. Sly har finslipat sin karaktärs floskler och sluddrande tal under fyra decennier och gör det numera med glans. Nu för tiden finner jag rollfiguren ganska så trevlig och lite småmysig. Boxningsmatcherna är underhållande och tugget däremellan funkar ganska så fint även om filmen känns en kvart för lång. De som verkligen sticker ut är Dolph Lundgren och Florian Munteanu (på vilken genfabrik hittade de det monstret till människa?) som spelar far och son Drago. De har inte många repliker i filmen men jävlar vad duktiga de är på att förmedla sina känslor utan att en ord sägs. Jag har alltid sett Lundgren lite som ett skämt i skådespelarsammanhang men i denna film är han mästerlig.

När jag summerar mitt biobesök blir det klart godkänt. Förutsägbart och floskelfyllt men likväl ganska så underhållande. Mitt enda stora problem är att jag hejar på familjen Drago och det är ju kört redan från start.

Regi: Steven Caple Jr.

Betyg: 6/10

Veckans låt

Nä det här hade jag inte tänkt mig. Förkyld och jag som ska se Aquaman och ishockey (för första gången på 35 år) i veckan. Får softa hemma, dricka te med honung samt lyssna fransk 60-tals pop.

Ha en bra vecka

Årets filmer 2017

Sent skall syndaren vakna men det känns skönt att klämma fram en årsbästa lista över 2017 åtminstone innan 2019. Det visade sig bli en ganska mainstream lista kanske var 2017 ett mainstream år eller så kan det bero på att det tar tid innan jag betar av de lite tyngre filmerna lättsinnig som jag är. Tids nog får jag lov att stuva om i listan.

Thor: Rangnarök: Detta var en glad överraskning en pigg hejsan-svejsan film med självaste Thor det kunde jag aldrig tro. Filmen blir inte sämre av att den av och till är både spännande och har en del maffiga scener.

The Party: Här är det vare sig maffigt eller spännande men jag hade oerhört roligt när jag såg denna film om ett misslyckat party. Fullt med bra skådisar och pinsamma situationer.

The Disaster artist: När jag såg filmen The Room kände jag direkt att det skulle kunna bli en intressant film om själva filminspelningen. Det tog ett par år innan den önskningen gick i uppfyllelse men den var värd att vänta på.

 Wonder woman: Det tog ett tag innan DC-fick till det men man lyckades med Wonder Woman och jag fick en ny favoritskådis i Gal Gadot.

The Death of Stalin: Får man göra en rolig film om diktatorer och onda män och får man sitta och skrocka filmen igenom trots att de är skyldiga till miljontals människors blod på sina händer? I mitt fall blir svaret ja på båda frågorna.

 Logan: Blytung avslutning på sagan om Wolverine nu hoppas jag bara att filmbolaget håller sina snikna fingrar borta från en reboot.

Kong: Skull island: Jag tackar aldrig nej till en rejäl monsterfilm och är den så underhållande som denna glider den upp på den övre halvan av årsbästalistan.

Blade runner: 2049: Nästan lika bra som första filmen, Gosling, Armas, Ford presterar på topp, en fest för ögon, öron och hjärta.

The Greatest showman: Vilka sånger! Vilka dansnummer! Härlig film som gör att herr Jackman hamnar på två placeringar detta år.

Trainspotting 2: Det är jädrigt tight mellan placeringarna 1-3 men Boyles T2 kniper första platsen mycket tack vare att filmen gick rätt in i hjärtat på mig. Lite vemodig, lite bitterljuv. Jag är svag för sådant.

Bubblare: Brawl in Cellblock 99, Aterrados, Ghost stories, I Tonya.

Kvar att se: En hel del

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Veckans låt

Vet inte så mycket mer om artisten än att hon sjungit tillsammans med Jocke Berg på plattan Tigerdrottningen och att hon gör jädrigt bra låtar i egen regi. Bra låt och cool video i all sin enkelhet.

Ha en finfin vecka

Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Veckans låt

Fråga mig inte vilka Utah saints är men låten är bra (med samplad Kate Bush kan det aldrig gå fel) och videon rolig, alltid kul med att se folk som dansar lite märkligt.

Ha en skön vecka

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10