Svart krabba (2022 Sverige)

I en vad jag antar nära framtid befinner sig Sverige? Norden ? i krig. Läget är desperat men man satsar allt på ett sista kort. En grupp soldater ska leverera ett vapen till en forskningsanläggning ute i skärgården. Det påstås att vapnet har potential att vända kriget bara det kommer fram till anläggningen.  Kruxet är att isen lagt sig och den är för tunn för bilar men för tjock för båtar (i mina öron låter detta märkligt men man kanske bara har roddbåtar kvar i flottan men å andra sidan är jag ingen expert på is) så sex soldater får vackert åka skridskor till basen. Isen är  tunn (hur ar det nu med båtarna?)  och man måste hela tiden vara på sin vakt mot både förrädare och fiendens styrkor.

Egentligen skulle jag ha skippat filmen då huvudrollen spelas av Noomi Rapace. Hon är säkert en trevlig person privat men jag blir liksom håglös när hon dyker i rutan. Som skådis utstrålar hon bara elände och armod oavsett vilken film hon är med i men å andra sidan verkade storyn spännande och det är en snöfilm.

Resultatet blev dock knappt ok. Storyn är klassisk med soldater på farligt uppdrag bakom fiendens linjer och även om jag sett upplägget otaliga gånger tröttnar jag sällan på det. Filmen känns överlag välgjord och det är en hel del läckra miljöer som t.ex en kapsesjad Finlandsfärja och skridskoåkning på natten till tung syntmusik. Trist nog så lyckas jag aldrig jobba upp något engagemang för själva berättelsen, När styrkan allteftersom decimeras konstaterar jag bara torrt att de blir allt färre skridskoåkare. I ärlighetens namn bryr jag mig inte alls om hur det går vare sig för landet eller individerna i filmen. Varför vet jag inte men regissören och manus klarar aldrig av att etablera huvudpersonerna de blir egentligen bara ett gäng som åker en himla massa skridskor och inte så mycket mer. Rapace drar naturligtvis sitt strå till stacken när det gäller att sprida en aura av apati över hela projektet.  Ett ambitiöst och stundtals snyggt försök men inte mer.

Regi: Adam Berg

Betyg: 4/10

 

Veckans låt

En vecka sent måhända men sommartiden är här och det tackar jag för. Som vanligt firas detta med tio låtar från någon artist som jag gillar. Valet föll på The Clash ett band som var oväntat stabilt nästan ända in i mål. Det blir dock inget London calling etc då deras stärsta hits är ganska så uttjatade.

Inlägg blir det men mer i sporadisk form då jag har lite för mycket som pockar på i den verkliga världen men de kommer när de kommer.

Önskar alla en fin fin vecka. The Clash ger i vart fall en bra start

 

 

 

 

 

Miss and Mrs. Sweden (1969 Sverige)

Bakom manuset till dagens rulle står självaste akademiledamoten Lars Forssell men filmen blir inte bättre för det. Inte heller hjälper det att var och varannan roll består av gräddan av dåtidens skådiselit. Jarl Kulle, Meg Westergren och Per Oscarsson står chanslösa mot denna futuristiska soppa.

Nu står det iofs bara på baksidestexten och nämns inte i filmen men Miss and Mrs. Sweden ska tydligen utspela sig i en nära framtid där redaktören för tidningen Veckohatten anordnar en skönhetstävling för att motverka den sjunkande upplagan. Handlingen går sedan ut på att man gallrar bland de hågade tjejerna och redaktören besöker de utvalda och hamnar i dråpliga situationer. Tanken är väl att det ska vara roligt men jag skrockar inte värst mycket när Jarl Kulle trillar ut ur ett fönster i Klarakvarteren eller glor på p-film tillsammans med en tävlingsdeltagares pappa. Man har även en sidohistoria där ett gäng förvirrade kommunister ska sabotera tävlingen

Filmaffischen utlovar ” a sparkling comedy with hoardes of Swedish beauties”  Det är väl en halvsanning, visst finns det med sköna damer som rantar runt i bikini men komedin lyser med sin frånvaro. Skämten är repetitiva till förbannelse och skådisarna är bara påfrestande i sitt överspel och i finalen trillar alla i vattnet.

Det enda jag kan ge Miss and Mrs. Sweden är väl att det är snygg design, härliga frisyrer och stundtals snygga kläder och då tänker jag inte på de tidigare nämnda horder av tjejer som springer runt i bikinis. Om man finner filmer som t.ex Göta kanal underhållande kanske man uppskatta dagens rulle. Jag gjorde det i vart fall inte.

Regi: Göran Gentele

Betyg: 2/10

 

Eurydike

Jag har bara varit på opera en gång tidigare i mitt liv. Det var helt ok men jag hängde nog inte riktigt med i svängarna. Det jag minns bäst var en fet gubbe som stod på scenen i skrek med spelad passion Butterfly! Butterfly! sedan gick ridån ned och jag fick fråga min fru om det var slut. Som sagt det var helt ok och en viss nyfikenhet hade väckts. När jag i lokaltidningen såg nedanstående bild blev jag oförklarligt helt förtrollad och insåg jag att det var dags att dra på sig polotröjan, plocka fram scarfen och än en gång bli en kulturman.

Eurydike har nyligen haft urpremiär på Wermlandsoperan. Det är den gamla storyn om Orfeus och Eurydike (kan ni inte den så sov ni i skolan – skäms) men nu berättad från hennes perspektiv. Orfeus är här en firad sångare och en ganska så självupptagen typ och Eurydike får mest sitta och vänta på honom när han drar land och rike runt för att spela. När hon så dör är frågan är om hon kommer hänga med Orfeus till de levandes rike när han kommer för att rädda henne.

En del kritiker har menar att detta var en musikalisk geggamoja då man blandat från flera olika operor b.la kunde jag höra både Offenbach och Mozart, man sjunger på svenska, italienska, franska, nonsensspråk, tyska och lite latin SAMT att man blandat in musik från Velvet underground, Joy Division Einstürzende Neubauten m.fl. En hel del tyckte även att första akten som bara har en grå betongvägg var lite trist men att andra akten i underjorden bjöd på desto mer ögongodis. Jag förstår invändningarna men håller inte med.

Musiken var maffig och jag rös till av välbehag när Eurydike dör av en överdos samtidigt som hon sjunger Heroin av Velvet underground. Visst är det en salig blandning men för mig funkade det utmärkt. Att det är rörigt och att man inte alltid förstår dialogen/sången spelade inte så stor roll då scenografin, danserna och musiken förmedlade känslorna. Både jag och min fru hängde med hjälpligt. Intressantast blev nog eftersnacket mellan oss två efteråt då vi tolkade ett och annat som utspelade sig på scenen olika.

Både jag och min fru gillade första akten bäst. Det är inte mycket till scenografi  men ljusteknikerns fina jobb gör att skådisarna/sångarna ger ett surrealistiskt intryck och de har hela scenen att spela på där det inte ligger massa dekor i vägen. Det är avskalat och intensivt. Akten i underjorden är också bra och jag ska erkänna att i slutscenen blev det väldigt dammigt på Wermlandsoperan.

Jag funderar faktiskt på att se uppsättningen än en gång för så bra var det.

 

Veckans låt

Jösses vad tiden går, denna vecka är det Oscarsgala och jag inser att jag bara sett två filmer av de nominerade. Kanske hinner jag med att se ett par till innan galan går av stapeln. Å andra sidan brukar inte jag och juryn dela samma smak vare sig när det rör nomineringar eller vem som vinner.

Veckans låt får bli lite gammal hederlig The Jesus & Mary chain – aldrig fel.

Nåväl önskar alla en bra vecka,

Till veckan blir det finkultur (tror jag), ful kultur (vet jag), skruvade superhjältar och en uppföljare.

Fresh (2022 USA)

Fresh är nog en film man kanske inte ska berätta alltför mycket om då det kan förstöra en del av ”upplevelsen”. I korthet handlar filmen om Noa som har ett eländigt kärleksliv, Lyckan verkar dock vända då hon stöter ihop med John i mataffär. De två blir ett par och snart bjuder han Noa på en weekendresa. Det är lätt att vara efterklok men kanske skulle Noa ha lärt känna sitt kärleksintresse lite bättre innan hon tackade ja till en minisemester.

Som vanligt när det rör skräckisar säljs filmen in med citat som ”det sjukaste jag sett”, ”folk svimmade/lämnade visningen” osv osv. Jag blir så himla trött. Antingen är jag en psykopat som helt saknar känslor eller så är jag  helt avtrubbad. Visst är Fresh både vriden och äcklig med inte äcklig. Risken med allt detta reklamtjat om hur hemsk någon film är gör att förväntningarna ofta kommer på skam – tyvärr.

Trots detta irritationsmoment så var Fresh stundtals spännande, härligt bisarr och tom en smula rolig – låten Obsession med 80-tals bandet Animotion (jag hade tom singeln)  kommer i fortsättningen ge mig en och annan oönskad minnesbild. Filmen starkaste kort var skådisarna. Daisy Edgar-Jones (Kalla fötter, Normal people) spelar Noa och som förväntat var hon mycket bra i huvudrollen. När jag i förtexterna såg att den något träige Sebastian Stan spelade John sjönk förväntningarna något men här glänser han verkligen i sin roll.

På det hela var Fresh en underhållande film men som vanligt var den aningens för lång, det hade inte skadat om man kortat den en kvart, tjugo minuter men å andra sidan var finalen otroligt tillfredsställande så filmen slutar på en high note OCH den har med en finfin men alltför kort dansscen. Det är aldrig fel. Det borde dansas mer på film.

Regi :Mimi Cave

Betyg: 7/10

Garth Ennis: The Punisher

När Marvel rebootade The Punisher valde Ennis att göra två förändringar i serien. I den ”nya” serien förkommer det inga superhjältar eller skurkar och Frank Castle är i sin riktiga ålder. I seriernas värld är det brukligt att man inte tar fasta på reell tid, åren går men tiden står stilla i serievärlden. Det är därför som Spiderman fortfarande är kring 25 år och Batman lever och har hälsan. I denna version av The Punisher närmar sig Castle 60 och börjar känna av sin ålder. Han är fortfarande vid god vigör men åren börjar ta ut ut sin rätt.

Det är en sammanhängande historia  Ennis berättar. Det blev ett 70 tal nummer som delas upp i ett tiotal mindre historier men allt hänger samman och personer som är med i tidigare nummer dyker upp senare i historien.

Det är våldsamt, mörkt och hårdkokt. Vi får en inblick i Castle tankevärld då en stor del av texten består av Castles inre monolog.  Punishers främsta drivkraft är här inte att rädda eller hämnas oskyldiga människor som utsatts för brott utan att straffa de skyldiga. Ett par tre gånger under seriens gång vacklar Castle i denna övertygelse men i grund och botten lever han för att straffa.

Skurkgalleriet består nu av maffian, irländska gäng, korrumperade militärer, serbiska slavhandlare och sist men inte minst Barracuda som bäst kan beskrivas som Punishers jämlike. Gigantisk, charmig, smart och livsfarlig. Det är ett bra gäng skurkar Ennis hittat på och då de inte har massa gimmickar eller superkrafter känns berättelserna mer verkliga  och därmed mer spännande. Minns att jag köpte serien i lösnummer och av och till var det svårt att vänta en hel månad på fortsättningen. Min enda invändning mot serien skulle väl vara att Castle är lite väl stryktålig men det kan jag leva med.

Till seriens fördel hör att man lyckats med att ha en och samma tecknare till var och en av de olika episoderna. Överlag är det kompetenta tecknare och det var här jag upptäckte en ny favorittecknare, Goran Parlov. Han har en enkel stil men han sätter detaljerna och tecknar bra fighter.

En liten spoiler: Mot slutet av serien visar det sig att Castle har en unge och vi som sett senaste Bondfilmen vet att barn bör inte vara med i berättelser av detta slag. Ennis lyckas dock sköta denna fadäs brilliant till skillnad mot Bondproducenterna och vi får en av seriens starkaste och mörkaste avsnitt.

Ennis lämnade The Punisher efter 70 nummer men det skulle visa sig att avslutningen skulle bli den bästa men då författad av Jason Aaron

Mackan (1977 Sverige)

Fjortonåriga Margareta (Mackan) lever ett kringflackande liv då hennes pappa jobbar vid järnvägen och familjen flyttar runt. Filmen börjar med att Mackan än en gång börjar i en ny skola i en ny stad. Hon får snabbt kompisar och börjar hänga på stan där hon träffar stadens coolaste (enligt tjejerna) kille  Kenneth och de två blir ett par. Tonårsförälskelsen leder till konflikter i föräldrahemmet där mamman blir smått hysteriskt över att Mackan ränner runt på nätterna och förhållandet med den fyra år äldre Kenneth är inte heller det bästa.

Minns att jag såg den här filmen när den kom och tyckte då att huvudrollsinnehavarna var vuxna Idag ser jag en ung tjej som far illa i ett destruktivt förhållande hon har med en fjant till kille. Kenneth är en typisk ”farlig” kille som en del tjejer har tendens att falla för. Varför är mig en gåta då det är lite som att man aktivt väljer att köpa rutten frukt i affären men den problematiken tänker jag inte fördjupa mig i här.

Jag trodde att filmen var förlagd på 70-talet men historien utspelar sig under (tror jag) sent 50 tal. Det spelar ingen större roll men det var lite förvirrande till en början då jag under omtitten undrade varför allt kändes äldre än vad jag förväntat mig i filmen.

Mackan är helt ok som film men manuset känns lite ofärdigt. Scener slutar ganska abrupt, olika trådar tas upp men slutförs aldrig och en hel del information bara ploppar upp i manus utan att den tidigare berörts. Detta gör att filmen känns  fragmentarisk i sitt berättande och en hel del skaver i flytet. Jag blir dock engagerad i Mackans välmående för det är en schysst tjej som tyvärr fått ett rötägg till kille på halsen. Jag blir dock av och till lite fundersam över huvudpersonernas agerande och beteende i vissa situationer men kanske hörde det till vardagen under 50-talet att bli våldtagen på ett sågverk, vad vet jag?  Finns på SVT/PLAY för den som är sugen på lite tonårsdramatik.

Regi:Birgitta Svensson

betyg: 5/10

Texas Chainsaw massacre (2022 USA)

Ett gäng hipsters har köpt en spökstad i Texas och tanken är att man ska auktionera ut husen till hugade spekulanter som vill fly storstadens jäkt och stress. På plats inser de att staden inte är helt tom och efter en avhysning med fatala följder startar en händelsekedja som mynnar ut i Leatherface återkomst.

För att filmen ska funka får man lov att bortse från vissa kronologiska problem. Leatherface torde vara kring 75 år i dagsläget och vid ovanligt god vigör efter ett par decenniers motorsågsmassakrerade, något som borde slita på både kropp och själ. Klarar man detta så lyckas filmen lite halvdant att knyta ihop storyn med sina föregångare. Miljöerna, en svettig dammig håla, är utmärkta. Skådisarna sköter sig och jag tycker alltid det blir lite extra roligt när det går åt helvete för aningslösa idealister som är lite självgoda. Andra exempel på det det sistnämnda är Green Inferno och boken Devolution.

Även om filmen är klichéfylld till bredden med hotfulla poliser, slitna lokalinnevånare och annat som hör genren till funkade filmen för mig. Man har fått till en hel del spännande scener som blandas med klägg och äckel och för en gångs skull lever filmen upp till sitt namn. Överlag satsar man på el blandning av jump-scares och lite mer krypande spänning mao filmmakarna har ansträngt sig en smula vilket jag tackar för. För att sammanfatta det hela vart jag positivt överraskad av denna uppföljare.

Regi: David Blue Garcia

Betyg: 6/10

Veckans låt

Egentligen hade jag tänkt lägga upp någon mellolåt men så hälsade 80-talet oväntat på när jag såg filmen Fresh. Veckans låt bjuder följaktligen på spännande frisyrer, axelvaddar, syntar och en lökig video där bandet letat djupt i kostymförrådet. Mycket nöje.

Önskar som alltid alla en mysig vecka.

Till veckan blir det svenskt tonårsdrama, motorsågar, matlagning och ensamma hämnare.

Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10

All of us are dead (2022 Sydkorea)

Video

När en student städar NO-laboratoriet blir hon biten av en aggressiv mus. Musen bär på ett virus som tar död på tjejen. Innan dess har hon hunnit bita ett par personer som i sin tur blir smittade och mycket snart står staden Hyosan bokstavligen inför ett galopperande zombieproblem för i All of us are dead rör det sig om snabba zombies. Under seriens tolv avsnitt får vi följa ett tjogtal studenter och en och annan lärare som försöker ta sig i säkerhet. Epicentrum för utbrottet är skolan så det är en svår uppgift för den krympande skaran.

De koreanska zombierna skiljer sig en bit från de man sett från främst USA. De har ett ryckigt och snabbt rörelsemönster som gör att de i mina ögon blir avsevärt ruggigare. Hur man lyckats tekniskt med alla onaturliga positioner de smittades kroppar gör vet jag inte men om det inte är jädrigt skicklig CGI gör skådisarna ett suveränt fysiskt arbete.

En annan sak som jag gillade i serien var hur zombiesmittan här framställs som just ett virus. Viruset söker aktivt nya värdar genom att bita friska människor vilket gör zombierna än mer omänskliga, de döda kropparna är bara ett medel för viruset att sprida sig. Iden har tidigare förts fram i filmer och böcker men i All of us are dead framställs den tydligare.

Naturligtvis är inte serien felfri. Melodramat som Sydkoreanerna verkar vara så förtjusta i finns ständigt närvarande i sina stunder så mycket att jag undrar om det inte är menat som ironi. Däremot lyser dratta på ändan humorn nästan helt med sin frånvaro, alltid något. Tyvärr är serien likt många Netflix produktioner alldeles för lång. Kring avsnitt sju/åtta började jag tröttna och kände att serien började bli repetitiv och gå på tomgång. Hade man filat ned storyn till en sju/åtta avsnitt hade den troligen varit helt fantastisk. Trots att de tre första avsnitten var utsökta, speciellt zombieutbrottet och kaoset när folk inte fattar vad som händer är otroligt bra skildrat blir det inte mer än klart godkänt. Gillar man zombies, koreansk film/tv är dock serien väl värd en titt.

Betyg: 6/10

In a Valley of Violence (2016 USA)

in-a-valley-of-violenceTi West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10