Veckans låt

Det är alltid kul när man upptäcker ny musik att lyssna på. I somras/sommar var det The Naked and famous som jag trillade dit på. Av det jag hitintills lyssnat på av gruppen är detta favoriten.

Annonser

The Naked jungle (1954 USA)

På IMBD beskrivs handlingen till The Naked jungle så här:

The Leiningen South American cocoa plantation is threatened by a 2-mile-wide, 20-mile-long column of army ants.

När jag läste detta såg för mitt inre en film om kampen mellan en plantageägare och en arme av myror som äter allt i sin väg. Det låter maffigt. Det verkar spännande. Men det är verkligen inget av ovanstående.

Istället för en kamp mot myror serveras en kamp mellan en svettig Charlton Heston (han torde vara en av de svettigaste skådisar som vandrat på denna planet) och en postorderbrud. Hallå! Det nämns inte ett ord om postorderbrudar i IMBD:s korta beskrivning. Jag VILL ha myror,som äter allt i sin väg.

Filmen börjar med att den unga kvinnan Joanna anländer till ett plantage i den Sydamerikanska djungeln som drivs av Charles Leiningen (Heston). Hon har gift sig med Charles via ombud och de två har inte träffats än. Det blir stelt till en början men när Charles får reda på att Joanna varit gift tidigare (hon är en mycket ung änka) sjunker samkvämet mellan de två till fryspunkten. Charles känner sig nog lite lurad på konfekten då han får en redan begagnad vara. Ok filmen är inspelad 1954 och utspelar sig 1901 men lite sans och vett kan man nog kräva. Charles Leiningen framstår som en unken snuskgubbe som jag inte har någon som helst sympati för och jag känner en viss förhoppning över att karln kanske kommer stryka med, när nu dessa utlovade myror behagar dyka upp.

Det grälas, gråts och spelas piano (man skulle kunna tro att det är en Bergman film i exotisk miljö) men någon tillstymmelse till myror syns inte till. Efter en timme dyker äntligen de glupska små rackarna upp men det är så dags då. Jag är då så trött på de två huvudpersonerna så jag ser gärna att hela sällskapet blir myrmat  så jag slipper skiten men inte ens den glädjen kan The Naked jungle skänka mig.

Regi: Byron Haskin

Betyg: 2/10

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10

Veckans låt

OM jag hade ett hus (ja just nu känns det som att ett skjul med utedass skulle duga) på Kanarieöarna skulle jag hålla på att packa mina väskor vid det här laget. Nu gör jag inte detta utan får istället bita i det djävligt sura äpplet som ligger kvar i käften ända fram till 180401.

Men sommaren är inte slut kanske någon säger? Mjae andra halvan av augusti känns lite som en fest man är på och inser att det börjar vankas hemgång lite tidigare än man önskar. Kort och gott festen är över. Nu vankas hösten med mörker och sedan blir det bara värre. Ack och ve om jag ändå hade ett litet krypin på sydligare breddgrader.

Creepshow (1982 USA)

creepshowPersonligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

The Propaganda game (2015 Spanien)

52964Än en gång går resan till Nordkorea detta land som fascinerar mig så. Den spanska dokumentärfilmaren  Álvaro Longoria lyckas efter mycket om och men att få inresetillstånd till det slutna landet för att göra en dokumentärfilm.  Álvaro ledsagare/guide/övervakare, Alejandro Cao de Benos,  är även han spanjor men arbetar för Nordkoreas regering och fungerar som någon sorts goodwillambassadör för landet.

Till en början är det inte så mycket nytt, det är samma diskussioner och prat som det brukar vara i filmer och böcker om Nordkorea (personkulten, regler och förordningar, isoleringen från omvärlden etc) men efter en stund ändrar dokumentären karaktär. Man hör så mycket om landet i media men vad som är sanning eller inte är desto svårare att reda ut. Filmens namn The Propaganda game syftar på att även den fria världen ljuger och överdriver om situationen i landet. Det råder nog ingen diskussion om att Nordkorea är en diktatur av värsta sorten men om det sprids rena lögner och rykten om landet är risken stor att detta kan spela diktaturen i landet då de kan slå sina motståndare med lögn.

Flera saker jag hört och läst kommer till skam när jag ser dokumentären. Det har t.ex hävdats att huvudstadens tunnelbana är en kuliss men de filmklipp som  Álvaro visar från denna ger en bild av vad som verkar vara ett fullt fungerande kommunikationsnät. Andra saker som t.ex att hela staden ska vara nedsläckt på natten och att man bara får ha ett visst antal frisyrer visar sig inte stämma. Eller……..?

Kanske det är som så att man gjort vissa arrangemang likt en gigantisk potemkinkuliss och allt är ett skådespel för dokumentärfilmaren. Eller är det som så att även Álvaro går regimens ärenden? Det är tankar som ploppar upp i mitt allt mer förvirrande sinne efter jag sett denna dokumentär. Vad som är sanning och lögn blir alltmer grumligt ju mer jag funderar på filmen och det är kanske dess syfte – att visa att sanningen är mycket svår att finna.

Regi: Álvaro Longoria

Betyg:8/10