Veckans låt

Den här låten snappade jag upp under ett avsnitt serien Mad men. Hade aldrig hört den tidigare men den är riktigt bra trots att ingen av de två egentligen har någon sångröst att tala om.

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

Musikalvecka

Då var det dags igen. Musikalvecka för 5:e året i rad! Under veckan kommer det b.la att bjudas på gängkrig, påmålade mustascher, bisarra hattar, Lill-Babs och massor med sång och annat som hör genren. Som vanligt görs veckan tillsammans med Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord och hon har en hel del spännande rullar i sin repertoar. Det kommer upp en ny film var dag hela veckan! Varsågoda!

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Operações Especiais (2015 Brasilien)

Francis har tröttnat på sitt jobb som receptionist. När hon för reda på att hon kan söka till polishögskolan tar hon chansen. Francis klarar proven med glans och får skrivbordstjänst något som hon trivs bra med då hon inte är speciellt sugen på att riskera livet ute på gatorna. Detta ändras då polisen i Rio sätter ihop en specialstyrka för att rensa omkringliggande städer på banditer och annat löst folk. Francis blir förflyttad till specialstyrkan och hamnar i en avsevärt mindre trevlig situation med kollegor som ser ned på henne då hon är både ny och kvinna. Jobbet blir inte heller lättare av att brottslingarna fullkomligt struntar i om de skjuter vanligt folk eller poliser.

Jag är ganska så förtjust i kriminalfilmer som handlar om polisen på gatan. Är det i ett annat land än USA blir också oftast stämningen lite annorlunda och filmen därmed mer intressant då man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. Tråkigt nog verkar Operações Especiais vara gjord med vänsterhanden. Cleo Pires som spelar Frances är iofs snygg men det betyder inte att hon är en bra skådis även om hon gjort en hel del roller tidigare. Manuset är hafsigt och historien får aldrig någon riktig styrfart. Man missar också helt helt att etablera filmens karaktärer som inte blir mer än pratande pappfigurer.

Något som kan ha med saken att göra är att jag räknade till 13 olika filmbolag som var involverade i filmen. Det tog himla lång tid innan själva filmen startade då alla bolag skulle presenteras med varsin logga eller vinjett. Kanske var det som så att det var alldeles för många kockar till denna soppa. Ett plus är väl att filmen trots allt aldrig blev tråkig och att den innehöll en sanslöst dålig kärleksscen där skämskudden fick tas fram. Alltid något.

Regi: Tomas Portella

Betyg: 3/10

The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Veckans låt

Idag börjar den s.k ”stilla veckan” med blå måndagen varav veckans låtval är givet. Själv så lämnar jag landet för varmare breddgrader i förhoppning om att få återse taffliga krogentertainers och fulla engelsmän med tribaltatueringar. Jag har också en förhoppning om att de förinställda inläggen funkar. Glad påsk på er.

Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10