Veckans låt

Varje morgon när jag kör (ok min fru kör jag sitter/halvligger bredvid och slumrar hela vägen) till jobbet är Left to my own devices den första låt jag lyssnar på. Varför det blivit så vet jag inte riktigt men nu har jag gjort det så många gånger att jag är rädd att bli ”jinxad” om jag byter startlåt för morgonen. Turligt nog så är det en av världens bästa låtar och naturligtvis ska det var den långa versionen där Tennat halvrappar om Che Guevara. Tänk om jag råkat välja Gipsy woman eller något av Carola som startlåt – tanken svindlar. En annan fråga är om jag vågar byta låt till höstterminen?

Annonser

Deadpool 2 (2018 USA)

Om den här uppföljaren finns kanske inte så mycket att säga. Gillade man första filmen om The Merc with a mouth lär man gilla denna. Deadpool försöker här att bli en bättre människa och ser det som sin mission att rädda den odräglige mutantpojken Firefist, dels från sig själv och dels från Cable, en mördare från framtiden. Cable visar sig vara en svår nöt att knäcka så Deadpool samlar ihop ett gäng mutanter för att ta upp matchen mot Cable som f.ö gestaltas mycket serietidningstroget av Josh Brolin. Att sedan Cable aldrig varit någon favorit för mig spelar inte så stor roll då kontrasten mellan den stiffe Cable och halvgalne Deadpool var underhållande.

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, två timmar bara flög iväg och jag skrattade till en tre fyra gånger vilket är unikt då jag nästan aldrig skrattar när jag ser film. Det var en mycket underhållande resa från starten med de 007 inspirerade förtexterna till filmens stingers. Om jag skulle klaga på något så skulle det vara att man drog lite väl många metaskämt något jag sällan uppskattar då jag tappar filmkänslan lite men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan filmens sista scen.

Det är i sina stunder lite småfjantigt och ganska så blodigt med trots(?) detta är Deadpool 2 en underhållande actionkomendi med en massa whitetrash hjältar och skurkar som gör sitt bästa för att höja stämningen. T.om så underhållande att jag fann Deadpool 2 vara snäppet bättre än ettan och jag tackar inte nej till en trea.

Regi: David Leitch

Betyg: 8/10

Bullet head (2017 USA)

Efter ett misslyckat rån flyr tre rånare in i ett övergivet (och mycket stort) kommunalt förråd. Deras bil har havererat och bytet är fortfarande kvar i det medhavda kassaskåpet. Det finns inte så mycket att göra än att invänta solnedgången och sedan fly i skydd av mörkret. Rånarna är dock helt omedvetna om att lagret använts för illegala hundkamper och i byggnaden finns det en hund som även är mycket avogt inställd till människor.

Detta hade kunnat bli en mycket spännande film, vilket också var min förhoppning, men filmens regissör har inte material till en långfilm och blandar därför in små sidohistorier som rånarna berättar för varandra medan de får tiden att gå. Något de fortsätter med efter att den blodtörstiga besten gjort entree. De är lite väl avslappnade för min smak. Visst blixtrar det till när hunden dyker upp lite då och då som gubben i lådan men i övrigt lunkar filmen på. Vidare har regissören krånglat till det med att även ge hunden en bakgrundshistoria och filmens slut var alldeles för sentimentalt för min smak. Om man istället hade koncentrerat sig på elak hund + potentiella offer + jakt och krypande spänning hade filmen blivit avsevärt bättre men jag anar att regissören hade större ambitioner än detta och krånglade till det för sig alldeles i onödan.

Regi: Paul Solet

Betyg: 4/10

Veckans låt

Tack vare den utmärkta serien The Sinner kommer jag inte att kunna lyssna på denna låt utan att tänka på ben som krossas. En annan överraskande sak med The Sinner är att huvudrollen spelas av tråkmånsen Jessica Biel och hon är alldeles fantastisk. Det kunde man aldrig tro.

Beck 1 – 38 (1997 – ????)

Under det senaste halvåret har jag haft en mycket låg tröskel när det rör film. Jag har inte orkat med några större utmaningar. Det kan möjligtvis vara en förklaring till att jag betat av alla filmerna med Beck (dvs de som rör Peter Haber i huvudrollen). Det här inlägget har inte ambitionen att behandla alla filmerna i serien utan det blir en och annan tanke om denna långa och troligtvis inte än avslutande filmserie.

Beck är både populär men samtidigt lite utskälld. Ofta bemöts filmerna lite med ett ”hå hå ja ja nu är det dags för ännu en Beckfilm”. Detta kan bero på att filmerna mer eller mindre massproducerats och man anar att kvalitén blir därefter men jag är inte värre än att jag kan ändra inställning.

Under januari till april har jag som sagt sett alla filmerna i kronologisk ordning och just nu så passade denna filmserie mig perfekt. Den mentala utmaningen att se filmserien var obefintlig vilket inte behöver betyda att filmerna är dåliga. Man vet vad man får, det är inga större överraskningar men heller aldrig tråkigt. Det är underhållning för stunden.

Klart att serien periodvis lider av en ganska så usel dialog och stundtals går skådisarna på autopilot. Detta är ganska tydligt kring film ca 10 tom 20. En förklaring kan vara att man då formligen spottade ut filmer, rekordet är åtta filmer på raken, och det skulle inte förvåna mig om Haber (som spelar Beck) och co inte alltid hade koll på vilket mord de höll på att lösa för dagen. Det är också i de här filmerna man har med en tysk skådis som dubbas vilket ger ett amatörmässigt intryck.

Filmernas förtjänst är att det är ganska underhållande att se kända skådisar passera i revy och märka hur tiderna förändras genom att huvudrollsinnehavarna åldras, ny teknik förs in och olika samhällsproblem tas upp. Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt spännande oftast är det mordmysterier där man knyter an till något aktuellt samhällsämne/problem. Spelmissbruk, kvinnomisshandel, knark, smuggling, trafficking m.m.

Det är som sagt inte dåliga filmer men å andra sidan får man inte en wow-upplevelse. Det är mer av en trevlig stund i igenkänningens tecken. De senare episoderna har dock hållit en något högre kvalitet tycker jag iom norrmannen Kristofer Hivjus medverkan. Det är lite snårigare mysterier och ensemblen verkar trots stigande ålder blivit lite piggare. Vad jag förstått så var inte Persbrandt som spelade Gunvald Larsson den lättaste att jobba med. Det är kanske så enkelt att man fått en trevligare arbetsmiljö efter att Persbrandt fick kicken, vilket då visar sig i filmerna.

En sista sak som vill jag lyfta fram:  Becks granne Valdemar. Han har egentligen inte någon större betydelse för handlingen utan är med mer som en rolig figur. Grannen spelas av Ingvar Hirdvall med bravur. Det är en mycket märklig figur som ofta har absurda idéer och kommer med knepiga upptåg vidare är han både pratglad och påträngande och bara….konstig. Personligen hade jag älskat att ha en granne av detta slag.

Slutomdömet om Beck blir sevärt men inte omistligt.

 

House of flying daggers (2004 Kina)

En grupp rebeller som går under namnet ”De flygande dolkarna”  (något de verkligen gör skäl för) härjar i landet. Då de likt Robin Hood tar från de fattiga och ger till de rika ökar stödet för rebellerna bland folket. På ena eller andra sättet måste man finna rebellerna innan de vuxit sig för starka. Turligt nog så infångar man den blinda flickan Xiao som visar sig vara dotter till rebelledaren. Den lokale polischefen Leo kläcker en smart plan. Hans närmaste man Jin befriar Xiao och man hoppas att hon under flykten ska leda Jin till rebellernas näste. En enkel plan på pappret men saker och ting är inte riktigt vad de verkar vara och inte heller går allt som planerat.

Det här var inte en symfoni i toner men väl i färg för himmelska höjder så snygg filmen är. Inredningar, kläder, sädesfält och bambuskogar formligen sprutar av regnbågens alla färger. The House of flying daggers är på köpet också snyggt filmad och fullproppad med coola fighter. Nu har iofs kinesisk film under årens lopp skämt bort en med snygga filmer men det var ett tag sedan jag såg en rulle från Kina och hade lite glömt bort hur välgjorda och snygga filmer från det landet oftast är. De tre huvudrollsinnehavarna är också bra även om de av och till, och speciellt mot slutet, blir lite väl teatraliska för min smak.

Och det är detta som är lite av filmens problem, nämligen att den segar till sig sista halvtimmen. Allt blir lite långdraget, b.la bjuds på en utdragen död som gränsar till parodi samt en himla massa ridning i slowmotion men slutfighten i ett plötsligt snöfall är alla fall snygg. Klart sevärd rulle och som sagt en fest för ögat.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

Veckans låt

När det var vinter-OS härom månaden blev av naturliga skäl både Nord och Sydkorea uppmärksammade. Det är inte obekant att ganska så mycket skiljer de två länderna åt. Här bjuds på en av låtarna i avslutningsceremonin. Veckans andra låt är något som bäst kam beskrivas som (om man väljer att förvästliga fenomenet) som Nordkoreas svar på Spice Girls (?). Tacknämligt har någon besvärat sig med att översätta låten var text kan kännas lite märklig för oss västerlänningar. Håll till godo.

klji

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

The 5000 fingers of Dr.T (1953 USA)

Jag känner att det är hög tid att vi tar ett snack om Dr.Seuss. Karln var tydligen en älskad(?) barnboksförfattare på andra sidan Atlanten. Det har gjorts en hel del filmer på hans böcker b.la Grinchen, Katten i hatten och dagens rulle. Jag begriper inte vad det är med denne karl som gör honom älskad. Hans berättelser fyller mig med både obehag och irritation. Grinchen har jag aldrig sett klart de jag mår lite dåligt av de där figurerna med uppnäsor, ja allt med Dr.Seuss känns bara djupt olustigt. Jag kan nog ta och konstatera att jag litar inte ett ögonblick på denne man, han verkar vara en ruggig typ som gömmer sig bakom en fasad av mysighet.  Hur kan det då komma sig att jag väljer en film av denne barndomsmarodör? Lillebror Marcus hade filmen som önskemål och dumsnäll som jag är beviljade jag hans önskan.

Naturligtvis var filmen så hemsk och obehaglig som jag befarade. En äcklig liten unge drömmer sig bort från sina trista pianoövningar och hamnar i ett Dali-liknande palats där hans pianolärare Dr Terwilliker härskar. Dr.Terwilliker har hypnotiserat pojkens mamma och ämnar gifta sig med henne. Den äckliga lilla ungen ska nu försöka befria mamman och alla barn den onde pianoläraren har fängslat då de ska inviga hans jättepiano nästa morgon. Förhoppningsvis kan kanske palatset rörmokare hjälpa honom.

Klart som korvspad att filmen fyllde mig med obehag. Tvillingar på rullskridskor med sammanväxt skägg, hemska mössor, och över hela anrättningen en fernissa som ger mig en känsla av att detta skapats av en man som inte alls tycker om barn utan bara är konstig. Värst är att filmen är både seg och tråkig och inte det minsta underhållande. Trist musik och kassa skådisar även om Hans Conried som spelar Dr.T var ganska så underhållande i sitt överspel. För övrigt så floppade filmen men det lär väl inte förvåna någon.

Ber en stilla bön att Sofia haft en angenämare upplevelse

Regi: Roy Rowland

Betyg: 2/10 och det är Hans Conrieds förtjänst och inget annat.

Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10