The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Annonser

Veckans låt

Ack ack ack jämmer och elände. Helt plötsligt så var sommaren slut för min del då jag idag börjar jobba. Nu väntar hösten och livet är helt ok fram tills att jag ätit julmiddagen och hamnar därefter i en existentiell ångest i tre månader som bara resor till Teneriffa kan skänka en viss lindring åt. Då jag i stort sett tillbringat hela sommaren med Lana Del Rey och Barbro Lindgrens fruktansvärda uppläsning av en bok om någon jävla hund på P1 faller valet på den förstnämnda. Lindgrens irriterade bok skonar jag er från.

Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10

Veckans låt

Det händer inte värst mycket: Stiger upp vid lunch, dricker kaffe, ligger på klipporna och lyssnar på poddar och Lana del Rey, äter, dricker mer kaffe och tittar på halvkackiga Son of Anarchy och nästa dag startar det om på nytt. Ett helt ok liv faktiskt.

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Fender bender (2016 USA)

Det bästa med den här filmen är musiken, tunga syntar som påminner lite om musiken i It follows. Så mycket mer åt det positiva hållet finns det nog inte att säga om Fender bender.

Filmen går i korthet ut på att en seriemördare ser till att krocka med kvinnor och får därmed deras adress när man byter försäkringsuppgifter. Varför han måste genomföra denna procedur istället för att bara välja ett offer förtäljer inte historien kanske är det själva krocken han går igång på?

Hans tilltänkta offer är den (ska det visa sig) korkade tjejen Hilary. Hon verkar ha begåvats med en hamsterhjärna och torde vara en walk in the park för vår något omständlige seriemördare. Hur det går får ni se själva om ni vill kasta bort en timme och tjugo minuter av era liv. Jag vill dock påpeka att det finns mycket annat här i världen att lägga sin tid på. Musiken var åtminstone bra därav det ”höga” betyget.

Regi: Mark Pavia

Betyg 2/10

Veckans låt

Sommaren rullar vidare och även denna vecka blir det en trevlig låt med en för mig helt okänd grupp. Denna gång utan handklapp men väl med xylofon – ett underskattat instrument.

Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

IT (2017 USA)

Filmatiseringar av Kings verk brukar inte bli så lyckade men det finns en del undantag b.la The Shining, The Mist, The Green mile och några till. It är en av författarens bästa romaner och det gjordes en tv-serie 1990 som bortsett från Tim Curry i rollen som Pennywise är riktigt usel. En anledning till detta kan vara att den gjordes för tv och på den tiden betydde det oftast att det blev urvattnat beroende på all censur. Den nya versionen är avsevärt bättre där det finns en hel del att gilla.

It utspelar sig i den lilla staden Derry under slutet av 80-talet. En grupp ungdomar upptäcker att staden hemsöks av ett monster i skepnad av en clown som kallar sig för Pennywise. Clownen ligger bakom många dödsfall, speciellt då barn,  och dess närvaro infekterar hela staden som inte är en så värst trevlig plats. De sju ungdomarna inser att de måste försöka besegra monstret innan det blir deras tur.

Filmen var en mestadels positiv överraskning, att man skippar stora delar av Kings bok i adaptionen störde mig inte värst mycket. Regissören Andrés Muschietti har jobbat med att göra en fungerande film istället för att göra en helt trogen version av boken vilket han lyckats bra med. Miljöerna är bra och filmen känns som en 80-talare utan att den för den skull dränks av tidsmarkörer. Bäst är dock barnskådisarna som alla sju är en imponerande samling som funkar ypperligt. Vidare gillade jag att Muschietti använder sig av någotsånär subtila grepp för att visa hur Pennywise med sin närvaro påverkar stadens och dess invånare.

Tyvärr är inte regissören lika subtil när det gäller just Pennywise. Av och till funkar Bill Skarsgård bra i rollen men överspelet tar överhanden allt för många gånger och resultatet blir för mycket clown och för lite skräck. Finalen var kort och gott bara larvig och speciellt skrämmande var inte Skarsgård det var t.om skämskudde varning vid en del tillfällen. Man om man bortser från filmens sista 20 minuter är den klart godkänd och visst kommer jag se fortsättningen som kommer nästa år.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg:6/10

Filmitch filosoferar: Black panther (2018 USA)

MCU-filmen Black Panther satte griller i huvudet på mig. Kritikerna gick överlag banans  och hyllade filmen som ett mästerverk och det är t.om tal om Oscarsnominering. När jag såg filmen blev jag lite konfunderad. Vad var det som gjorde att just denna film var så mycket bättre än resten av MCU-filmerna? Som så skiljer sig inte Black Panther speciellt mycket från de andra filmerna i MCU. Det är en ganska så ordinär superhjältestory där skillnaden från övriga Marvelfilmer är väl att den utspelas i huvudsak i Afrika, att alla andra rollfigurer än huvudpersonen är avsevärt intressantare då Chadwick Boseman i rollen som Black Panther är ganska så intetsägande, man lyckas trolla fram två riktigt bra skurkar (som man dumt nog tar kål på)i form av Killmonger och Klaw samt att de flesta skådisarna är färgade.

Min gissning är att kritikerna tappade konceptet och höjde filmen till skyarna pga av det sistnämnda. Klart att det är kul att Hollywood vågar satsa en massa miljoner på en film med afroamerikaner i bärande roller men blir det automatiskt en bättre film av den anledningen? Nej att påstå det är lika fördomsfullt som att hävda att färgade skådisar är sämre än vita eller att män är bättre regissörer än kvinnor. Problemet är att man inte ger folk chansen.

Det kan vara som så att det egentligen är filmernas finansiärer som är onödigt ängsliga. Vanligt folk bryr sig nog inte, avgörande för om man går och ser en film eller inte beror nog mer på om den verkar vara bra, inte skådisarnas hudfärg. Att sedan kritikerna förblindas och springer i flock likt gnuer är deras problem. Själv lyssnar jag numera mer på vad folk tycker om film på poddar och bloggar, de brukar vara bättre på att recensera film än de s.k proffskritikerna.

Jag är den första att tycka att det är fel att se till hudfärg när en film ska göras. Whitewash eller blackwash är förkastligt när det görs för att man är rädd att publiken kommer dissa en film pga skådisarnas hudfärg. I min bok gäller det att få en bra skådis till rätt roll sedan skiter jag i personligen vilken färg han eller hon har på skinnet.

Tråkigt nog är det inte så i verkligheten. I Scotts Mosesfilm som kom härom året spelades huvudrollerna av vita skådisar då man inte trodde filmen skulle få en publik om man valde folk med historiskt rätt hudfärg. Följden blev att hela ensemblen i den filmen såg ut att ha badat i brun utan sol. Denzel (smile and wold smiles with you) Washington förhandlade bort en hångelscen med Julia Roberts i rullen Pelikanfallet då han var rädd att den svarta publiken skulle misstycka så visst finns problemet med att man ser till hudfärg.

Ett exempel på att hudfärg inte spelar någon roll är Michael Clarke Duncan och Vincent D’Onofrio  som båda är båda suveräna i rollen som Kingpin dvs de är rätt skådisar på rätt plats och gör ett bra jobb och deras hudfärg spelar ingen roll och vem stör sig på att Red i Nyckeln till frihet spelas av Morgan Freeman (i boken är han en rödhårig irländare)?

Jag hoppas att filmbranschen skulle bli lite mer vågad och ge folk jobb utifrån deras kompetens, tänk så många bra skådisar man skulle kunna få bekanta sig med. Jag hoppas också att kritiker slutar att förväxla intentioner med kvalitet och vågar börja tänka lite mer självständigt och inte vara så förbannat ängsliga över vad andra tycker.

Veckans låt

Det tog sin tid men äntligen kom McGregor i blomsterlandet upp. Är nu tillbaka efter två semesterveckor samt ett trevligt besök under gångna veckan av svärföräldrar. Bloggen rullar på som vanligt och jag får se om jag inte kan rensa undan lite gammal skåpmat som blivit liggandes de senaste månaderna, lite Stephen King, MCU-filmer och annat smått och gott.

Veckans låt blir en uppsluppen sak av en grupp jag inte har en aning om vilka de är, men det spelar inte så stor roll då det är en mycket trevlig låt.

Mattias Göransson: Björnen kommer!

Hur är det med ryssen? Sitter Putin borta i Moskva och kastar lystna blickar mot Sverige eller är det en tidningsanka som hejas på av militären i hopp om ökade anslag och att Sverige ska gå med i NATO?Dessa svar får vi inte i Göranssons bok Björnen kommer men däremot vänder författaren nogsamt på varenda sten i jakten på om vi haft några ubåtskränkningar i svenska farvatten utöver U-137 (frågan om just den kränkningen var avsiktlig eller inte är åtminstone enligt författaren uppe för debatt). Svaret blir kanske, kanske inte men några bevis för kränkningarna finns det i vart fall inte.

Göranssons kritik mot militären och media är förödande. Om man nu ska tro författaren så verkar den svenska militären bestå av ett gäng gubbar som skriver om verkligheten till att passa sin syn på omvärlden.

Jag kommer inte lista alla misstag och stolligheter militären gett sig in på i jakten på möjliga ubåtar men en röd tråd genom boken är att när man inte hittat/fångat en u-båt har man istället för att säga falskt alarm valt att hitta på plausibla möjligheter för varför man inte fångade u-båten. I mångt om mycket liknar vår militära ledning dessa domedagssekter som när undergången inte sker på utsatt datum hittar på allt möjligt varför så inte skedde. Naturligtvis hejas dessa spekulationer på av media och det sunda förnuftet finns ingenstans att finna.

Det är en intressant bok där författaren även behandlar rysskräcken som blossat upp av och till och även då varit falskt alarm. Polska tavelförsäljare och ryska bärplockare har visat sig vara just det de är; bärplockare och tavelförsäljare och inget annat. Man kan kanske skratta åt tokerierna men de är så spridda bland den svenska befolkningen så det börjar snart bara bli en tidsfråga innan vi går med i NATO viket man kan tycka både bu och bä om men att göra detta pga av en effektiv skrämselpropaganda är inte den rätta vägen..

Boken som sådan är intressant och tankeväckande att sedan författaren är lite väl detaljerad kan jag iofs förstå men i längden blir det lite tjatigt med Göranssons pedagogiska och sakliga argumentering mot ubåtskränkningarna. Det är begripligt varför han gör det men efter några hundra sidor blir det lite enahanda.

Naturligtvis ville jag kolla upp vad motståndarsidan hade att säga om boken för det kan faktiskt vara som så att Göransson okritiskt driver en tes likt de militärer och media han kritiserar och bildar sin egen verklighet. I ärlighetens namn hittade jag inte så många sakliga motargument, den mesta av kritiken gick ut på att Göransson går Putins ärenden och det var inte något att ta fasta på. De mer sansade debattörerna kom inte heller med något kraftfullare än att det har varit starka indikationer på att ubåtar kränkt svenska farvatten. Mao man har noll och ingenting att komma med.

Klart läsvärd bok som känns nödvändig i ett land där allt sans och vett lämnat debatten om Ryssland och dess intentioner.

The Twilight zone The Movie (1983 USA)

220px-twilightzonemoveposterDen här filmen är baserad på en mina favorit tv-serier. The Twilight zone hade premiär under 60 talet och bestod av korta berättelser som ofta serverade en moralkaka eller två och då i form av skräck eller sf. Serien har kanske inte stått emot tidens tand vidare bra men den är förbaskat mysig och trevlig men ett och annat avsnitt är än i dag lite ruggigt.

Filmen The Twilight zone består av fyra berättelser varav en (Kick the can) är nyskriven. George Miller, Steven Spielberg, John Landis och Joe Dante står för regin i var och en av historierna. Bäst är Millers film om en flygrädd man, de övriga berättelserna är helt ok även om effekterna i It´s a good life inte har åldrats med värdighet och Spielbergs Kick the can kan av en del upplevas som lite väl sentimental men det är väl å andra sidan Spielbergs signum?

Det är inte den bästa filmen att välja om man vill se en 80-talare men det är en charmig film och man lyckas ganska väl med att skapa lite gammaldags Twilight zone känsla och det är inte fy skam.

Regi: George Miller, Steven Spielberg, John Landis, Joe Dante

Betyg: 5/10

Veckans låt/biologi lektion

Bloggen tar nu uppehåll i de par veckor då jag drar till Florida och Karibien ett par veckor. Det kan låta skönt och gott – de Karibiska vattnen ser väldigt inbjudande ut men under ytan finns det saker som är mindre inbjudande. Dumt nog kollade jag in Blue planet II efter jag beställt resan. Där dök denna rackare upp  i rutan och att jag satte kaffet i halsen,

Turligt nog finns det pool på både båt och hotell.