Konsert: Lloyd Cole eller En man med gitarr.

Min fick tillfälle att gnida axel med Cole. Frun är den till vänster.

Min fru fick tillfälle att gnida axel med Cole. Hon var faktiskt lite starstruck

När jag var yngre och deltog i det sociala livet som av och till innebar en och annan fest fanns det ett moment som jag alltid fasade över nämligen att det skulle dyka upp en man (det är alltid män i dessa sammanhang) med gitarr. För min del innebar det att festen var över för nu skulle alla (läs tjejer) lyssna på andäktigt på en amatör som lärt sig en två tre ackord och ville förära alla, vare sig de vill (tjejer) eller inte (killar) en ändlös träningssession med usla covers. Ridå.

Med detta i åtanke kan det te sig lite märkligt att jag gör mig omaket att resa till Göteborg för att lyssna på just en man med gitarr. Turligt nog så kan Lloyd Cole spela gitarr och han spelar även sina egna låtar som är mycket bra. Artisten har en låtskatt att ösa ur och det är få artister som kan ståta med att inte ha en enda dålig melodi på sina fem första skivor.

Cole väljer att framföra låtar från den första delen av sin karriär, första plattan tom skivan E.T.C. Låtvalet är bra och jag saknar faktiskt inte någon sång. Klokt nog har Cole valt att lägga in en paus mitt i konserten. Då det bara är artisten och hans gitarr blir det lite enahanda trots bra melodier och det är skönt med en paus mitt i. Den andra halvan av konserten förstärks musiken med en gitarr till nämligen Coles son som fått följa med på turnèn. Detta gör gör att andra halvan blir lite bättre. Hade jag fått välja skulle karln naturligtvis ha turnerat med fullt band för man saknar inslag av andra instrument men hellre en Cole med bara en (två) gitarr(er) än inget alls.

En vinst med framträdandet är att det skapas en mer intim och avslappnad känsla, Cole spelar fel och får en gång starta om en låt då han får en ”kråka” i halsen något som gör att tillställningen känns unik till skillnad mot t.ex Kents välregisserade avsked i vintras – om man nu ska göra en jämförelse. Artisten kostar också på sig att ha ett underhållande mellansnack och har en torr humor som jag uppskattar.

Det känns ganska meningslöst att lista alla låtar och genomförande då det blir en jämntjock känsla då själva framförandena är förvillande lika – det var bara melodierna som skiljde sig åt. Alla låtar var bra och för att vara en man med gitarr var konserten över förväntan. Hade någon som Cole varit med på ungdomens fester hade jag kanske i dag inte hyst en sådan motvilja mot akustiska gitarrer.

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Veckans låt

Efter ett trevligt sportlov med blixtvisiter i både Stockholm och Göteborg är det dags att ta tjuren vid hornen och börja jobba igen. Full fart med IUP samtal, buddhism och Stormaktstiden.

Vem Jamie xx är vet jag inte mer än att han gör riktigt bra musik – det räcker för mig.

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

Nanna Johansson: Paradise

9789100161217

Nanna Johansson hör tillsammans med Sara Granér  och Liv Strömqvist till de mer intressanta serieskaparna i Sverige. Paradise är inte en serie utan tio stycken noveller. Vad jag förstått så har författaren av och till på ”fritiden” skrivit en del noveller och har nu samlat dessa i boken Paradise.

Det är inga solskenshistorier som Johansson berättar. Det tema som novellsamlingen har är att alla berättelserna handlar om kvinnor som inte är speciellt sympatiska. Bokens historier handlar b.la om en försupen bibliotekarie som omedvetet bidrar till mobbingen av sin dotter. En politiker som gör ett sista ryck för att komma i rampljuset och ett par tonårstjejer som sysslar med utpressning.

Alla berättelserna är läsvärda och ångestfaktorn är hög. Av och till sitter jag i min röda fåtölj och stönar till högt av obehag med en växande ångest. Ett par av historierna är nästan outhärdliga i allt det elände som vi människor gör mot varandra utan att tänka närmare på saken. Paradise är lättläst och Johansson krånglar inte till det i onödan, det betyder inte att språket är torftigt utan historierna har ett bra flyt. Trots att berättelsernas huvudpersoner inte hör till de personer jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets är de inga (några undantag finns) onda människor. Det är människor som på ett eller annat vis har haft otur kanske gjort ett ogenomtänkt val och livet har inte riktigt blivit vad de tänkt sig. Gemensamt dock för de flesta av bokens karaktärer är att de många gånger handlar utan att tänka på konsekvenserna.  Klart läsvärd novellsamling och jag hoppas på fler ångestfyllda berättelser från Johanssons penna.

The To do list (2013 USA)

the_to_do_list_nordic-25818744Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10

 

 

 

Årets bästa filmer 1978

year1978

Vi kör vidare på 70-talet.

dawnofthedead1

10. Dawn of the dead: Inte lika bra som Snyders remake men visst håller filmen.

4f08e090b01ecdeeb42e9bf4d72ceea0

9. Döden på Nilen: Myspys och mord med Ustinov som Poirot.

the-boys-from-brazil-5

8. Pojkarna från Brasilien: Gubbaction med Peck och Reed. Konspirationer och nazister en mycket lyckad kombination.

lchd-watershipdown720p-bozx-mkv_snapshot_00-15-59_2015-08-19_13-11-12

7. Den långa flykten: Tecknad film med kaniner på flykt. En riktigt otrevlig och obehaglig film.

dabwh

6. Rosa Panters hämnd: Closeau i toppform. Töntigt, märkligt och i sina stunder genialt.

b882bbc10f20027620930ffa1f1

5. Midnight express: Rafflande fängelsefilm med en lysande Brad Davis i huvudrollen.

the_deer_hunter_61915-1920x1080

4. The Deer hunter: Låååång film om arbetarklassen i USA – och rysk roulette.

halloween

3. Halloween: Stilbildande klassiker där musiken är bättre än filmen.

invasion-of-the-body-snatchers-1978-screenshot-3

2. Världsrymden anfaller: Den bästa versionen av Finneys roman. Ruggig, välspelad och ångestladdad med många bra skådisar.

grease-1200-1200-675-675-crop-0000001 Grease: Sexualfrustrerande tonåringar (som spelas av skådisar som passerat 20 års gränsen med råge) försöker få till det i ett nostalgiskt 50-tal som aldrig existerat i verkligheten. Resultatet blir oemotståndligt.

Vad andra filmspanare tycker om året finner ni nedan

Movies noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmfrommen

Veckans låt

Sportlov är en trevlig liten sak i skolans värld speciellt när det ligger i fas med Oscarsgalan. Efter en kort tur till Stockholm blir det även Göteborg under veckan för att se Lloyd Cole, med lite tur hittar jag också en Vegamössa under mitt besök på Sveriges framsida.

Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Split (2016 USA)

split_ver3Ibland kan jag tycka att M. Night Shyamalan får lite väl oförtjänt med skit från både kritiker och publik. Ok, The Happening stängde jag av efter 45 minuter och jag har inte sett vare sig The Last airbender eller After earth den sistnämnda filmen berodde på att jag gör allt i min makt för att slippa se JadenSmith på vita duken då han ger mig kväljningar. Övriga filmer jag sett av regissören har pendlat från riktigt bra till helt ok ett inte så dåligt trackrecord. Likväl kraxas det när Shyamalan släpper en ny film. Kanske tystnar dessa olyckskorpar nu när både The Visit och hans senaste rulle Split är ganska så bra. De är inga mästerverk men funkar utmärkt för stunden.

I Split blir tre tjejer kidnappade av en man som visar sig ha 23 olika personligheter. Skälet till kidnappningen är till en början lite oklart men efter en stund begriper man att Dennis som kidnapparen b.la heter väntar på att hans 24:e personlighet ska manifesteras och tjejerna är ett offer till denne.

Det här är en skådespelarnas film inte tal om annat. James McAvoy som spelar Dennis är otroligt bra när han växlar mellan sin olika personligheter. Risken för överspel i en sådan här roll är stor men McAvoy är övertygande. Anya Taylor-Joy som spelar en av Dennis fångar verkar vara en lovade skådis då hon har levererar här och i sina tidigare filmer VVitch samt Morgan. Det var även lite kul att återse Betty Buckley – idrottsläraren i Carrie från 1976 – i rollen som Dennis psykolog som anar ugglor i mossen.

Filmen är två timmar lång men jag tappade aldrig intresset då storyn håller sig på en jämn nivå utan några dippar. Split tappar dock lite mot slutet då det åtminstone i mina ögon blir lite väl otroligt men å andra sidan toppar Shyamalan finalen med en alldeles underbar slutscen som gav mig en rejäl WOW känsla i biomörkret.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 7/10 (Marcus som var med vart lika nöjd)

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

Veckans låt

Vi går mot lite ljusare tider och jag gör ett försök att börja posta lite fler inlägg på filmer jag sett. Det blir som tidigare onsdag samt fredag – söndag och en veckans låt på måndagarna så får vi se vart vi hamnar.

Veckans låt är med The Cure som spelade i höstas -en konsert jag bittert ångrar att jag struntade i så här i efterhand men sånt är livet. Förhoppningsvis dyker de upp igen.

Årets bästa filmer 1979

3497327fd15975625c5792ab6a6aa040

För en månad sedan skrev jag att detta tema kommit till vägs ände men så var inte fallet. Påhejad av Henke (Fripps filmrervyer) tar jag och andra filmspanare oss an det fantastiska 70-talet som är mitt favoritdecennium filmens värld.

nosferatu-1979-00-49-59

10 Nosferatu: Klaus Kinski framför kameran och Werner Herzog bakom, det brukar bli bra. Här blev resultatet skapligt.

the-brood-reduced1

9. The Brood: Äckliga barn, heltäckningsmattor och en nyans av brunt räcker för en plats på listan.

mad-max-stunts

8. Mad Max: Såg om denna nyligen och blev mycket positivt överraskad. Avsevärt bättre än många av dagens actionfilmer.

bond_tea

7. Moonraker: Ok det är närmare Austin Powers än Bond men med repliker som ”May I press you to a cucumber sandwich?” kan inte filmen ignoreras.

life-of-brian

6. Life of Brian: Inte lika rolig som The Meaning of life eller Holy Grail men folk i lösskägg är alltid ett vinnande koncept.

vlcsnap-2014-01-29-15h26m46s112

5. Apocalypse now: Mastig film om Vietnamkriget (?) och vad talar Brando om i slutet?

021-all-that-jazz-theredlist

4 All that Jazz:. Mästerligt regisserad film av Bob Fosse med en sjungandes Rob Scheider i en av filmhistoriens snyggaste finaler.

maxresdefault

3. Manhattan: En gubbsjuk Allen har som vanligt en existentiell livskris i New York. Alltid underhållande speciellt då i en film som är en fest för både öga och öra.

tumblr_lzz9myjqdn1qd3ucoo1_1280

2. Blecktrumman: En minst sagt mustig film som har det mesta man kan begära. Nazister, en äcklig unge, dvärgar, ålar och spotterotik.

alien5

1 Alien: En av världens bästa filmer inte så mycket att orda om.

Vilka läckerbitar övriga filmspanare har hittat detta år? Klicka på nedanstående länkar.

Jojjenito

Fripp

Filmfrommen

Movies noir