Veckans låt

Betyg sätts idag samt att jag har mitt oumbärliga jobb att sitta i en solstol och peka åt vilket håll ungarna ska springa i den årliga Grumslunken, avslutningsfest på onsdag sedan nationaldag och på fredagen skolavslutning. En helt ok vecka om ni frågar mig.

Tillsammans med den fantastiska Lana Del Rey (hon verkar faktiskt lite glad i videon – vart är världen på väg?) önskar jag er en finfin vecka!

Annonser

Månadens film: Juni

Även juni månad har en och annan film som verkar vara värd en titt, det finns fler intressanta filmer än de jag listar nedan så om andan faller på blir det nog fler biobesök än tre under denna sommarmånad.

X-Men: Dark Phoenix:

Troligtvis den näst sista av Fox mutantfilmer då Disney köpt upp det mesta som bolaget har av superhjältar. Om den är bra vet jag inte men den kan väl inte bli sämre än X-men: Last stand som är samma story men i en annan version?

 

 

Annabelle Comes Home

Jag hyser inga större förväntningar på denna film men det är alltid kul att se en popcorn-skräckis tillsammans med massa skrikande 20-åringar.

 

 

Yesterday:

Då Danny Boyle står som regissör blir filmen med ens intressant. Handlingen verkar inte så pjåkig den heller.

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Joe Hill: Strange weather

Hills senaste bok är en samling med fyra långnoveller – kortromaner (?) som har det gemensamma att de innehåller något sorts väderfenomen. Fenomenen har mer eller mindre betydelse för handlingen men jag anar att författaren ville ha något slags tema i sin samling.

Berättelserna rör en kamera som har en obehaglig funktion, ett dödligt regn som kanske blir civilisationens undergång, ett moln som visar sig vara något helt annat samt en berättelse som kan sägas vara ett inlägg i den amerikanska vapendebatten. Den sistnämnda berättelsen är den enda i samlingen som inte innehåller några övernaturliga element och den är överlägset samlingens bästa historia. Nu är inte de andra berättelserna dåliga men de är mer av det lätt underhållande slaget medan Loaded som novellen heter verkligen engagerar och slutet var ett knytnävsslag i magen för mig som läsare.

Jag tänker inte gå in mer på de enskilda handlingarna då detta kan förstöra läsupplevelsen genom en och annan spoiler men jag kan konstatera att sonen Hill i nuläget överträffar pappan King i författarskap. Å andra sidan kan de vara svårt att jämföra två författare där den ene (Hill) skrivit fyra romaner och gett ut två novellsamlingar (en tredje är på väg) och den andre (King) matar ut böcker som att det gällde livet men i dagsläget ser jag mer fram emot en bok av Hill än King.

Strange weather hör inte till det bästa Hill har skrivit, två av berättelserna känns inte värst originella men han lyckas verkligen med att skapa intressanta protagonister som känns någon så när olika i kynne och bakgrund för att de inte ska bli karbonkobior av varandra. Vidare är inte historierna speciellt komplicerade i sitt utförande det är raka berättelser på ett hundratal sidor var och läsningen rullar på som tåget men det är nog bara Loaded jag kommer minnas så där lite extra.

Veckans låt

Inte en av mina favvolåtar med The Beatles men Prince gitarrsolo mot sluter lyfter låten rejält. satans så cool han var. Lite vemodig tillställning med tanke på att både Petty och Prince lämnat oss.

Trots vemodet önskar jag er alla en bra vecka

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Zen in the Ice rift (2018 Italien)

I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma.  Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.

Zen in the Ice rift är en film med snygga miljöer, bra skådisar och en handling som skulle kunna vara lätt att engagera sig i. Tyvärr är rullen bedövande tråkig. Filmen är ca 90 minuter lång men kändes som det dubbla. Lååånga scener och en story som utvecklar sig snigelfart gör att  jag sitter i biofåtöljen och kämpar mot sömnen. Jag misstänker att jag nickade till några gånger men tror inte att jag missade något mer än naturscener på de italienska alperna. Jag får känslan att regissören inte riktigt hade material till en hel långfilm utan sett till att dra ut på handlingen och därmed filmens speltid.

Nu är det iofs regissörens debutfilm och jag tror nog att hon kan ha framtiden för sig då Zen in the ice rift är inte en dålig film om man ser till det tekniska och de inblandades prestationer. Det är ett gott hantverk men manuset kunde ha utvecklats då filmen ger intrycket av att vara en utdragen kortfilm som kanske hade passat bättre som en lång kortfilm.

Regi: Margherita Ferri

Betyg: 3/10

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

Veckans låt

Så var jag nästan, men bara nästan klar med Guds gissel, nej jag snackar inte om Eurovisionen utan de förhatliga Nationella proven. I år blev det sammanlagt ca 800 frågor att rätta och nu ska skiten registreras så våra ungdomar kan mätas och bedömas om de passar i samhällets mall. Nä då var Eurovisionen avsevärt trevligare trots Madonnas miserabla uppträdande. Jag brukar lägga upp bästa låten men i år var det svårt, en sex, sju låtar låg i topp för mig, dock ej vinnarlåten. Jag väljer istället de som satte sig bäst och som jag nynnat mest på i efterhand. Det blir Australiens version av Livet på en pinne samt en turkisk tandläkare – San Marinos svar på Dr.Alban.

Ha en riktigt go vecka!

Schoolś out (2018 Frankrike)

Lärarvikarien Pierre får ta över en skolklass efter att deras ordinarie lärare hoppat ut genom ett fönster mitt under en lektion. Klassen är en specialklass som består av mycket begåvade elever. Pierre märker redan den första lektionen att det är något knepigt med eleverna. De beter sig märkligt och verkar leva i sin egen lilla bubbla och släpper inte in omvärlden. När Pierre försöker skapa kontakt med eleverna reagerar de hotfullt och skärmar av sig än mer mot sin lärare. Elevernas beteende kryper under skinnet på läraren och han kan inte släppa tankarna på deras knepiga beteende. För att få svar börjar han spionera på eleverna och upptäcker att deras fritidsaktiviteter är allt annat än hälsosamma. Det verkar som de planerar någonting frågan är bara vad?

Det är svårt att stoppa in denna film en genre. Psykologisk thriller eller rysardrama är nog det som bäst kan beskriva filmen. Det är ingen film där man (jag) sitter och tuggar på naglarna men School´s out dras med en olycksbådande stämning under hela titten. Det tar ett tag innan jag får grepp på vad de obehagliga ungarna har för plan men när planen väl uppdagas är den på något bakvänt vis logisk i sitt vansinne. Filmen tar upp frågor som framtidshopp bland dagens unga och det eventuella gap som kan uppstå mellan en oförstående vuxenvärld och ungdomar som växer upp i en värld med terrorism, klimathot, ökande klyftor och miljöförstöring.

School´s out är som ni nog förstår ingen munter rulle men sevärd då man får ett och annat att tänka på hur en del av dagens ungdom i värsta fall ser på framtiden.

Regi: Sébastien Marnier

Betyg: 6/10

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Bolshoi babylon (2015 Storbr)

2013 blev Bolshoi balettens konstnärlige chef Sergei Filin attackerad av två män som kastade syra i hans ansikte. Under polisutredningen visade det sig att de två männen hyrts av en dansare vars flickvän inte fått rollen som Odette i Svansjön. Det skulle visa sig att bakom den anrika balettens kulisser dolde det sig ett ormbo av korruption, intriger och maktspel. 

Dokumentären Bolshoi babylon består av intervjuer med folk som på ett eller annat vis är inblandade i teatern. Producenter, regissörer och dansare intervjuas och det växer fram en bild av en arbetsplats som inte verkar vara speciellt trevlig.

Att få en roll i en balett är för många en fråga om liv eller död. Dansarna är anställda men deras kontrakt är usla. Har man ingen roll i en uppsättning blir lönen i det närmaste obefintlig samtidigt måste man hela tiden vara beredd att hoppa in därför läggs en stor del av den oavlönade tiden på att öva och åter öva. Dansarna är fast i en rävsax. För att få en roll antyds det i filmen att det är fjäsk, mutor, personliga kontakter och en och annan tjänst av det mer lättklädda slaget som gäller (ungefär samma procedur som när ett land korkat nog vill ha ett OS eller VM i fotboll).

Dokumentären är helt uppbyggd av intervjuer och det är ingen berättarröst som leder oss rätt i filmen. Jag får som tittare dra mina egna slutsatser av det som sägs i intervjuerna där de som intervjuas många gånger antyder både det ena och det andra.  Då jag inte är någon expert på vare sig balett, Bolshoi eller det ryska samhället kände jag mig av och till lite vilsen samtidigt var det skönt att få se en dokumentär som är lite utmanande då man slipper en Janne Josefsson som berättar vad jag ska tycka.

Filmen är klart värd att se då det är en historia som fascinerar. Det är också en hel del snygga bilder och jag blev lite småsugen att åka till Moskva och kolla in lite balett trots allt.

Regi:  Nick Read, Mark Franchetti

Betyg: 6/10

 

Veckans låt

Detta är den vecka på året som kan sägas innehålla tre julaftnar. Tisdag och torsdag är det semifinaler och på lördag är det final.  I vadå kanske någon undrar ? Ja inte är det någon hockey eller fotboll det rör sig om utan den fantastiska Eurovision song contest. Det ska så klart firas med ett inlägg om en spännande grupp som debuterade i denna tävling 1979.

Lagom till festivalen 1979 skapade den tyske producenten Ralph Siegel bandet Dschinghis Khan. Hur han fick iden till detta spektakel vet jag inte men folk hämtades från när och fjärran och konstellationen blev ganska så internationell. Det blev en grupp med folk från Tyskland, Ungern, Nederländerna samt Louis Hendrik Potgieter från Sydafrika som gestaltar Djingis khan på scen. Min undran är vilket språk de snackade med varandra under repetitionerna, kanske Siegel gjorde sitt urval på om de kunde snacka tyska eller inte. Ett äkta schlagermysterium.

Låten vann inte den kom ”bara” 4:a detta år då vinnaren var gruppen Milk and honey med låten Halleluja, en låt som b.la Jan Malmsjö tagit med i sin repertoar och framförs med spelad innerlighet. Dschinghis Khan vann som sagt inte men låten blev en stor hit vilket kan ha sin förklaring i att när man väl sett gruppen framföra sin låt lär man aldrig glömma den upplevelsen. I Sverige var Vikingarna mycket kvicka och hade med en cover på plattan Kramgoa låtar 7 (1979), en platta jag kan både bak och framlänges men det är en annan historia. Den svenska texten har många sköna märkligheter där textraden Här har ni mongoler, ho-ho-ho-ho. Ta nu fram fiolen, ha-ha-ha-ha sticker ut lite extra.

Sjögrens framträdande på Bingolottos 20-års jubileum toppar originalets framträdande med råge. Bara att få se Leif Loket Ohlsson sitta och ho ho hoa och ha ha haa sig i Bingolottosoffan är ett stycke tv-historia, Vi bjuds även på ett trombonsolo, Bingo Berra och ”spontandans”. Inslaget har vibbar av feberdrömsfinalen i Bob Fosses  musikal All that Jazz och är nästan lite ruggigt i all sin surrealism. Men tillbaka till Tyskland och Dschinghis Khan. 

Mot alla odds finns gruppen än idag. Visserligen splittrades bandet 1984 men man har återförenats ett par gånger och sedan 2005 har man turnerat världen runt och skänkt publiken verk som:  Pistolero (gruppen utklädda som cowboys), Samurai (gruppen dansar med svärd), Rom (gruppen utklädda i något som troligen ska likna togor), och Hadschi Halef Omar (en kamel på scen) osv, osv. Då Potgieter dog i Aids och en annan bandmedlem i cancer har man tagit in nya medlemmar av lite yngre modell. Trist nog finns det numera två grupper då man splittrades 2006. Sångaren Stefan Track lämnade gruppen och han turnerar världen runt under namnet Rocking Son of Dschinghis Khan. 

Nu håller jag tummarna om nya kitschiga framträdanden under veckan som sätter sig i hjärnan vare sig man vill eller inte.

Ha en finfin vecka

 

Alma Katsu: Hunger

1846 begav sig ett stor grupp nybyggare ut över prärien för att nå Kalifornien. Sällskapet fick namn efter deras ledare George Donner. Donnersällskapet hade troligen inte blivit mer än en notis i historieböckerna om det inte vore som så att de blev insnöade i Sierra Nevada och för att överleva hängav sig åt kannibalism. Utifrån dessa premisser har författaren Alma Katsu knåpat ihop en riktigt rafflande historia. Hon har tänjt en hel del på sanningen men håller sig relativt väl inom ramarna för vad som hände.

Hunger startar med att Donnersällskapet lämnat staden Springfield. Redan från start kan man ana hur konflikter ligger och pyr bland nybyggarna. Det är konkurrens om vem som ska leda sällskapet, många ses på med misstänksamhet speciellt Charles Stanton som är lite av en ensamvarg som lämnat tråkigheter bakom sig och hoppas på en nystart. Även Donners fru Tamsen är mer eller mindre utfrusen ur sällskapet då man beskyller henne för häxkonster. När de riktiga besvärligheterna tar vid kokar det över och sällskapet slits isär av konflikter. Än värre är att någonting verkar följa efter nybyggarna. Detta någonting drivs främst av en hunger och blir allt djärvare allteftersom skaran av nybyggare krymper och konflikterna eskalerar.

Det här var en liten mysrysare som passade mig bra. Även om man skulle lyfta bort skräckmomentet med Donnersällskapets förföljare skulle boken fortfarande vara intressant. Som läsare sitter jag naturligtvis med svaren på ungefär hur det kommer att gå men likväl muttrar jag irriterat över alla felbeslut som tas. Stanton är nog den som är förnuftigast bland nybyggarna men då hans position bland nybyggarna är svag arbetar han hela tiden i motvind. Det övernaturliga i boken är inte det största hotet, det är nybyggarna själva, men då det ligger och lurar i bakgrunden blir det en extra krydda som höjer spänningen ytterligare.

Katsu lyckas bra med sina karaktärer. Det är ett tiotal som kan sägas vara bokens huvudpersoner alla med olika anledningar att flytta västerut. Hon levandegör dessa med sina fel och brister och bortsett från ett par/tre stycken är de flesta i grunden sympatiska människor men rädsla och kampen för överlevnad gör att de sämre sidorna alltmer tar överhanden. Jag kan av och till ha lite svårt för s.k historiska romaner då författarna ibland går i fällan och vill så förtvivlat visa sina läsare vad de kan om ämnet så historien försvinner bland alla detaljer, t.ex The Terror av Dan Simmons. Katsu klarar denna balans fint och Hunger är både intressant och spännande.