Årets filmer 1971

Decenniets första år bjuder på en hel del godbitar men jag ska erkänna är de första tre/ fyra filmerna på listan är lite darriga i takt med att man ser fler filmer lär dessa säkerligen bytas ut.

10. Diamonds are forever: Som sagt: Listan är darrig till en början. 007 som ser ut att  blivit blästrad i ”brun utan sol, Blofeld i kvinnokläder och skurkarna Bambi & Thumper. Nej ingen höjdare men filmen har skön känsla, härliga färger och är trots allt lite småmysig.

9. Willy Wonka and the chocolate factory: Wilder är bättre än Depp som Wonka men det är nog det enda som är bättre i 70- tals versionen av Dahls bok vid en jämförelse.

8. Bedknobs and broomsticks: David Tomlinson är bra, Angela Lansbury – mjae. Mysig film med en och annan bra låt. Bäst är sången Portobello road.

7.The Abominable Dr.Phibes. Detta är inte en bra film men den är oförglömlig och har mycket hög omtittningspotential. 1971 räcker det en bra bit.

6. Straw dogs: Ett sunkigt England lång bortifrån afternoon tea och annat anglikanskt mys. Effektiv film som är aningens för lång. Nyinspelningen var godkänd men denna är bättre.

5. Utvandrarna: Stånk och stön, elände och död och full av ofrivillig(?) komik.

4. Emil i Lönneberga: Astrid Lindgren var en bra författare. Filmerna baserade på hennes böcker är en annan historia då de ofta präglas av konceptet heller än bra. Filmerna om Emil är dock det stora undantaget.

3. Dirty Harry: Den första och i mitt tycke, bästa, filmen om den hårdföra snuten i San Francisco.

2. Duck you sucker: Leones näst bästa film. Melankolisk västern med underbar musik av Morricone.

1 The French connection:  Tajt mellan ettan och tvåan men idag får polisen Popey och hans kolleger ta första plats. En av mina absoluta favoriter i genren.

Det har nu blivit en himla massa listor över de bästa filmerna. Här drar jag ett streck i sanden. Jag har helt enkelt inte sett tillräckligt med filmer för att kunna sammanställa tio i topp listor över tidigare år (frågan är om jag ens skulle kunna få ihop till en fem i topp). Nu är det istället tid att gå tillbaka se över listorna och se om det tillkommit nya filmer och om jag kanske glömt någon film under denna listsnickring. Framför allt har jag genom andra filmspanare fått en massa tips på intressant och förhoppningsvis bra film att titta på.

Andra filmspanares listor över 1971

Filmmedia

Fripp

Movies noir

Fiffi

Annonser

Höstpaus

Det är lite mycket nu på både ena och andra hållet och jag finner inte orken att skriva om film och annat för stunden. Därför blir det dags för en paus i bloggandet för att hinna med allt det där andra som man måste göra. Lagom till skräckfilmsveckan planerar jag att starta upp – nu gäller det bara att hitta sju skräckisar som är värda att skriva om.

Ha det gott på återseende!

The Vault (2017 USA)

En göteborgare måste vara inblandad i produktionen av denna film för skulle man annars kunna förklara att en film som heter The Vault har fått taglinen ”no one is safe”? Tråkigt nog var detta det roligaste med filmen.

Ett gång bankrånare tar sig vatten över huvudet under ett rån när de öppnar bankvalet i källaren som innehåller zombies? Spöken?. Omringade av polisen och med rysligheter i källaren försöker de nu att klara livhanken.

Storyn är intressant eller åtminstone underhållande (annars hade inte filmen lockat) och skulle nog kunnat bli rätt bra om den hamnat i rätt händer. Nu verkar dock både manus och regi har hamnat i några klåpares knä för utförandet är under all kritik. Man har helt enkelt inte fått till manus på ett vettigt sätt och filmen står bara och stampar på ett ställe. Klart att det händer saker och ting men det är av och till rörigt berättat och stundtals verkar det som att regissören inte vet vart han vill gå med sin story.

Lite skoj är det dock att se Clint Eastwoods dotter  Francesca Eastwood i en av huvudrollerna, att hon hoppar på det mesta kan vara förståeligt så här i början av en eventuell karriär. Det stora mysteriet är vad James Franco gör i denna soppa. Jag skulle verkligen vilja ha svar på denna gåta – det är ett mysterium jag funderar mer på än att jag för vilken gång i ordningen sett en skitfilm. Det hör inte till ovanligheterna.

Regi (eller vad det nu kan kallas):  Dan Bush

Betyg: 1/10

Årets filmer 2016

Förr eller senare måste man komma till skott. Jag har en hel del filmer kvar att se från 2016, en del har jag inte skrivit om än men jag har så det räcker gott och väl till en stabil tio i topp över förra årets bästa filmer. Här kommer mina favoriter från 2016.

10. Wiener dog: Episodfilm om mänsklig misär med en liten (mycket liten) glimt i ögat. Regissören Todd Solondzs berättande skaver som vanligt och filmen känns inte helt bekväm m.ao passar mig ypperligt.

9. Min Pappa Toni Erdman: Lång och i sina stunder mentalt plågsam film (lär inte glömma kak och nakenscenerna i första taget) om en pappa som söker kontakt med sin dotter på ett lite annorlunda vis.

8. Train to Busan: Nuförtiden kommer det en hel del zombiefilmer varje år. Efter ha vridit och vänt på min numera i skräcksammanhang avtrubbade hjärna är det denna maffiga sydkorean som satte sig bäst när året summerades.

7 War dogs. Än en av dessa rise and fall filmer som jag har en soft spot för. Rolig, bisarr och grymt underhållande.

6. I Daniel Blake: Engelsk diskbänksrealism med en story som gör mig heligt förbannad. Ska det vara så här i vårt samhälle? Ja tydligen.

5. Captain fantastic. Mycket stabil film om en lite annorlunda familj. Ställer en del frågor om hur en bra förälder ska vara. Största frågan är dock vart filmen var på Oscarsgalan? Än ett bevis på att man nog ska ta denna ”filmtävling” med en grabbnäve salt.

4. The Nice guys: Förra årets roligaste film. Välgjort och välspelat med skön 70-tals känsla.

3. In the deep/47 meters down: Nu blir det konstigt. Filmen såg jag sommaren 2016 men IMBD listar den som hörandes till 2017. För en gångs skull säger jag skit samma. The Shallows bleknar vid en jämförelse. Isande skräck.

2. Sing street: Irländsk glädjekaramell och förra årets trevligaste film. En film att se och älska.

1. La la Land: Den här placeringen var i stort sett klappad och klar när eftertexterna rullande. Enda plumpen i protokollet var väl att det var så dammigt i biosalongen.

Ja det var 2016 ett riktigt bra bioår  med en hel del filmer kvar att se b.la Midnight special, Nocturnal animals och lite annat. Det var många bubblare  b.la Hacksaw ridge, Hell or High water och The Girl with all the Gifts nådde inte riktigt upp i toppen. Arrival som många har på sina listor föll mig inte alls på läppen om nu någon undrar.

Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

Skrönor från de gyllne åren (2009 Rumänien)

Skrönor från de gyllne åren är en episodfilm om hur det var att leva i Rumänien under diktatorn Ceauşescus styre.

I filmen lär vi känna ett land där förnuftet förlorat, folk gör vad de kan för att hanka sig genom livet och alla låtsas åtminstone på ytan att allt är finfint. Man skulle tro att detta är en dyster film som är full av betonghus, sjaskiga lägenheter och en expose i miserabla liv. Det är snarare tvärtom. För det första är filmen i sina stunder mycket rolig vi får bl.a ta del av exploderade grisar, äggsmuggling och Ceaușescu som av misstag bär två hattar. Vidare visar filmen också människans otroliga förmåga att anpassa sig.

Rumänien var en av de värsta diktaturerna under Östeuropas kommunisttid och vardagslivet var för många fruktansvärt. Vi har alla sett de hemska bilderna från barnhemmen och läst hur man tvingade medborgarna att ge blod. Trots vetskapen om detta känns det ändock befriande att man kan se på detta med ironiska ögon och humor. För att kunna gå vidare är det kanske just det man behöver göra istället för att vältra sig i allt elände som varit.

Filmen är en bit över två timmar men jag satt som klistrad framför tv:n och blev lite förvånad när den plötsligt visade sig vara slut. Jag skulle inte haft något emot att få tagit del av fler berättelser från de så kallade ”gyllne åren”.

Regi: Hanno Höfer m.fl

Betyg: 8/10

Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

Veckans låt

En och annan trogen läsare kanske kommer ihåg att jag i våras gafflade om ett antal lådor innehållandes ca tio års lektionsplanering? Efter att ha varit i skrymslen och vrår på min arbetsplats jag inte ens visste existerade är det bara att konstatera att lådorna har passerat från denna värld till en annan så nu har jag nöjet att planera ca 20 lektioner i veckan från scratch. Att skolan är en dynamisk verksamhet är något jag skriver under på var dag.

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10

Årets filmer 1972

1972 visade sig vara ett svårt år. Åtta filmer fick jag ihop mycket beroende på att jag inte sett så många filmer och det verkar finnas en helt del pärlor kvar att se. Här är i vart fall mina topp åtta.

8. Horror express: Äventyrsskräckis på tåg med b.la Savalas, Lee och Crushing. En stabil trio i en stabil film.

7.Nybyggarna: Del två av filmatiseringen av Mobergs romansvit. Stånk och stön fylld med ofrivillig komik men samtidigt gripande.

6. Delivirence: Whitetrash, naturskräck och Burt Reynolds utan mustasch. Länge sedan jag såg filmen men förr eller senare blir det omtitt. Minns den som bra.

5.Aguirre: Guds vrede: Naturångest med Herzog bakom kameran och Kinski framför den. Långsam och stämningsfylld. Som bonus får man kast med liten apa.

4.Frenzy: Tillsammans med Fönstret mot gården Hitchcocks bästa rulle. Riktigt spännande i sina stunder men även med en gnutta humor.

3. Firmafesten: Företagsångest med b.la Lasse Berghagen och Bernt-Åke Varg. Ljuvlig historia om förnedring och mänskliga tillkortakommanden.

2. Cabaret: En favorit musikal trots en jobbig Liza Minelli. Bra musik, allvarsam historia och ett par tre helt fantastiska scener. Bör ses vare sig man gillar genren eller ej – därmed basta!

1 The Godfather: Tillsammans med The Godfather 2 världens bästa film.

Övriga listor

Fripp

Fiffi

Moviesnoir

FLMR

 

Veckans låt

Först hade jag tänk köra Joan Jetts cover av låten men det sket sig då en övertänd Hanna Montana  Miley Cyrus dök upp som gumman i lådan mitt i framträdandet och började skrika. Ridå. Det får bli Tommy James original istället och det är inte kattskit heller.