Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

Midsommar (2019 USA)

Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att  jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.

Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.

Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto  och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.

Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.

Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).

Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.

Regi: Ari Aster

Betyg: 10/10

Fiffi

Steffo

Sofia

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och en butiksinnehavare som mot alla odds lyckas med att sticka ut ur mängden bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

La la land (2016 USA)

För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

Tre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Mad Max: Fury road (Australien 2015)

Förväntningar kan ställa till det. Mina förväntningar på Mad Max: Fury road låg i paritet med ”decenniets bästa film” så den hade ett och annat att leva upp till. Det tog ett tag innan det blev en fortsättning på Max Rockatansky öden och äventyr i den postapokalyptiska ödemarken. Något man kan tacka både Bin Ladin och Mel Gibsons impulser att göra skäl för smeknamnet ”Mad Mel” för. Länge var det tänkt att Gibson skulle reprisera sin paradroll men pga av ålder (och vansinnesutbrott) blev det istället Tom Hardy som fick axla manteln.

Berättelsen startar med att Max infångas och hamnar i ett samhälle som styrs av en figur vid namn Immortan Joe. Denne Joe har genom tillgång på rent vatten skapat en nära på religiös kult kring sin person. Folk är förbrukningsvaror och Max hamnar långt ned på samhällsstegen och blir blodgivare till Joes fanatiska soldater. När en av Joes främsta krigare, Imperator Furiosa, får nog och drar iväg med hans avelskvinnor tar Max chansen och hänger på. Resten av filmen är i stort sett en enda lång biljakt genom öknen.

Det kanske inte blev decenniets bästa film men gott och väl den bästa actionfilm jag sett på år och dag, skälen till detta är många. Regissören Miller har öst på med extra allt. Scenografin är helt galen, människorna är i det närmaste skogstokiga och det är i stort sett fullt ös från början till slut.  Skådisarna bra med Charlize Theron i topp som Furiosa (Något som tydligen har retat upp män i USA som manar till bojkott då de anser att filmen är feministisk propaganda. Jösses!) Hardy är Hardy och det kan ingen ta ifrån honom men Gibson hade trots allt lite mer edge i rollen som Max om man nu nödvändigtvis ska jämföra.

Filmens scenografi är både storslagen och detaljrik. Exempel på detaljer jag uppskattade är användandet av ord vars betydelse sedan länge gått förlorade till utrustningen på fordonen och hur Joes samhälle är uppbyggt. Många av detaljerna skymtar förbi och som tittare får man ha både hjärna och ögon med sig för att snappa upp allt. Vanligtvis är jag inte värst förtjust i filmer som utspelar sig i en öken men Miller vet hur han ska nyttja miljöerna på bästa vis och vi bjuds på hisnande vyer av en näst intill steril värld. Jag såg filmen i 3D vilket är att rekommendera, tänk Gravity.

Actionscenerna är outstandning och regissören Miller har vad jag förstått varit mycket sparsam med CGI något som gör att filmen känns mer äkta.Det blir en helt annan tyngd i actionscenerna. Vid flera tillfällen och jag satt och ojade tyst för mig själv i fåtöljen då filmen i sina stunder var riktigt spännande. En anledning till spänningen är att det är en Australiensk film (iofs med amerikanska pengar) och vid det här laget har jag lärt mig att de regler man är van vid i filmer från Hollywood inte riktigt gäller i filmer från det landet. Ok att Max överlever begriper man men i övrigt kan det mesta hända.

Hardy har skrivit på för tre filmer till och jag håller tummarna för att filmen går bra för det är precis så här action ska göras. Bra skådisar utan massa CGI och en total avsaknad av den där våta sentimentala filten som dränker all möjlighet till att skapa egna känslor och upplevelser av en film. Jag kanske får ångra betyget vid en omtitt men det som fällde avgörandet mellan en nia och högsta betyget var att jag kände direkt vid eftertexterna att jag ville se om filmen på stört, en vanligtvis helt främmande känsla för mig.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

Whiplash (USA 2014)

Jag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10

 

Filmspanarna: Konspirationer

Månadens tema är konspirationer och det finns det gott om, både verkliga och påhittade, både stora och små. Personligen tror jag nog att det pågår fler konspirationer än vad man kan ana men då rör det sig mer om små konspirationer t.ex kommunpolitiker som dagtingar på demokratin för göra sitt arbete lite lättare, hjälpa kompisar eller i värsta fall stoppa en slant i egen ficka. Det är fastställt att det finns större konspirationer t.ex Watergate, Sovjets finansiering av den västerländska fredsrörelsen och ”demokratiska” regeringars spionage på de egna medborgarna. Slutligen finns det konspirationsteorier som vilar på lösa grunder t.ex morden på JFK och Palme, Area 51 och 11:e september, Det är väl dessa som är mest underhållande att få uppleva på film eller bok. Personligen brukar jag inte ägna de sistnämnda teorierna någon djupare tanke men det är förnöjsam kuriosa och främst intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

Naturligtvis finns det många konspirationsfilmer som rör både verkliga konspirationer (Alla presidentens män, Call girl) och påhittade (Sista kontraktet, JFK). Dagens filmval är en både bra och intressant konspirationsfilm nämligen The Matrix. Jag varnar redan här för spoilers om nu någon inte sett filmen.

Thomas Anderson arbetar som programmerare samtidigt som han extraknäcker som hackare där han går under namnet täcknamnet Neo. En annan hackare tar kontakt med Neo och uppmanar honom att söka upp Morpheus som kan avslöja sanningen bakom The Matrix, ett ord som av och till dykt upp på nätet. När Neo börjar luska i saken blir han först hotad och senare jagad av regeringsagenter. Neo lyckas undkomma och kommer i kontakt med Morpheus som erbjuder att att visa honom sanningen om vår värd. Neo nappar på erbjudandet. Det Morpheus avslöjar är att våra liv är en enda stor illusion. Människorna tjänar som energi åt maskiner och vi är alla sammankopplade i en simulation som vi tror är verkligheten. Morphues och hans grupp hör till det fåtal som vaknat upp ur simulationen och bekämpar maskinerna.

När jag såg The Matrix för första gången hade jag inte en aning om vad filmen  handlade om och blev helt tagen på sängen (även om jag satt i en biofåtölj). Actionscenerna är spektakulära och då hade jag inte sett något liknande, storyn var originell och tankeväckande. Berättelsen bjuder också på den där sense of wonder känslan som jag så ofta eftersträvar. Lägg sedan till bra skådisar som är übercoola så har man en fullpoängare. Att sedan syskonen Wachowski lånat friskt från både religion, filosofi, ett avsnitt av The Twilight zone samt serien The Invisibles och rört ihop ingredienserna till en egen soppa må va hänt. Det spelar ingen roll då resultatet blir så lyckat. Min enda invändning är att det kom två uppföljare som förtar lite av den första filmens glans.

Hur trovärdig är då konspirationen i The Matrix? Min första reaktion är naturligtvis att skratta åt det hela som stollerier men döm om min förvåning då forskare börjat undersöka saken och anser att det finns tecken på att vi möjligtvis kanske lever i en datasimulation. Frågan blir då är vi programmerade att upptäcka att vi lever i en simulering eller?

Om man är sugen på fler konspirationer rekommenderar jag Gunnar Walls bok som stundtals är sansad även om han svävar ut ibland. Den har jag skrivit om här.

Om man däremot känner för att verkligen kasta sig ut i konspirationernas värld rekommenderas Grant Morrisons serie The Invisibles. Här finns allt för den som törstar efter diverse sammansvärjningar, rymdvarelser, övervakning, hemliga organisationer, Area 51 och en himla massa mer och man ser verkligen varifrån syskonen Wachowski ”lånat” ett och annat till sin film.

Regi: Andy o Lana Wachowski

Betyg: 10/10

Vad andra filmspanare har att säga om konspirationer går att läsa nedan. Klicka på länkarna.

The Velvet cafe

Jojjenito

Mackans film

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Fredrik on film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

FLMR

Absurd cinema

 

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

Guy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.

 

The Room (2003 USA)

The Room är en film jag hört talats om i ett par års tid men medvetet väntat med att se. En film som kallats ”The Citizen Kane of bad movies” är inte något man låter slinka ned en fredagskväll sådär i bara farten, nej här gällde det att vara mentalt förberedd. Trots min minutiösa förberedelse över vad som eventuellt skulle ske blev jag alldeles uttorkad i käften efter att ha suttit med gapande mun i nittio minuter. Som bonus kommer namnet Tommy Wiseau att hemsöka mig i många år.Jag vet inte om jag ska glädjas eller förfasas efter att ha stiftat hans bekantskap.

Wiseau har en något oklar bakgrund. Han hävdar att han är från New Orleans men han accent pekar åt annat håll – förslagsvis Östeuropa (det viskas om forna Tjeckoslovakien). Tommy hade skrivit en pjäs, The Room, som ingen ville sätta upp, han gjorde då om pjäsen till en bok som ingen ville publicera. Här någonstans tycker man att en normalt funtad människa skulle kastat in handduken och begripit omvärldens hintar att The Room inte var något att satsa på. Turligt nog så verkar Wisau ha en annan syn på vad som är god smak och han var fast besluten att kulturberika mänskligheten med sitt mästerverk. Han jobbade ihop 6 miljoner dollar (enligt egen uppgift sysslade han med klädimporterade) och gjorde  filmen The Room. Då han står för fiolerna är följaktligen Wiseau producent, manusförfattare, regissör och spelar även huvudrollen. Just det sista karriärvalet gör att filmen som är ett drama i sina stunder tangerar skräckfilmsgenren.

Johnny (Wiseau) är en godhjärtad bankir som är djupt förälskad i sin blivande fru Lisa. Det han inte vet är att Lisa tröttnat på honom och kastar lystna blickar på Johnnys bäste vän Mark. Lisas mor tycker dock att hon ska stanna hos Johnny då han har pengar och mamman har följande syn på äktenskapet: ”Men and women use and abuse each other all the time; there’s nothing wrong with it. Marriage has nothing to do with love.” Mark och Lisa inleder dock en affär och allt avslöjas under en födelsedagsfest. Ett avslöjande som leder till ond bråd död.

Att ta upp och nämna allt som är fel med The Room skulle krävas en mindre avhandling men storyn om filminspelningen finns att läsa i en bok och det talas om att göra en film om filmen. Det är främst på fyra områden The Room brister. Wiseau är en obehaglig uppenbarelse ingen diskussion om den saken. Så fort karln är i bild kryper det i hela kroppen på mig. Något som inte gör saken bättre är att rollfiguren upplevs som en galen människa som försöker spela normal. Å andra sidan verkar inte någon av karaktärerna vara normalt funtad i den här filmen. En ”kärleksscen” mellan Johnny och Lisa är i det närmaste otittbar. Jag var tvungen att snabbspola en bit in i scenen då valet stod mellan att titta eller att ha förståndet i behåll.  De övriga skådisarna verkar ha sett en kamera för första gången och frågan är ens om man beteckna personerna som skådisar. Dialogen och karaktärerna är helt utan styrning. Under en scen kan en person ha humörsvängningar utan rim eller reson och dialogen är bara konstig och ibland t.om obegriplig, speciellt i kombination med karaktärernas agerande.. Slutligen så kastas det in en massa subplotter som b.la rör knarkhandel och bröstcancer men någon upplösning av dessa sidohistorier ges inte.

Trots mina invändningar mot Wisau och hans film verkar det vara en person som tror på det han gör. The Room är en film gjord med både själ och hjärta. Till skillnad mot många andra dåliga filmer som jag ser av och till verkar Wiseau mot allt sunt förnuft tro att han har en bra historia som han vill dela med sig av och för det får han min fulla respekt. Wisaus engagemang och tilltro på sig själv är värd högsta betyg men tyvärr når inte filmen upp till samma höjder som hans ego. En upplevelse utöver det vanliga och epitetet ”The Citizen Kane of bad movies” stämmer- tro mig.

Regi Timmy Wiseau

Betyg: 1/10 – 10/10 beroende på hur man ser på saken

Before Sunrise (1995 USA)

Jesse är på väg med tåg till Wien för att ta ett flyg tillbaka till USA. På samma tåg sitter Celine på väg hem till Paris efter ett besök i Budapest.  De två börjar småprata med varandra och finner varandra direkt. Jesse föreslår att Celine gör honom sällskap i Wien under dagen och natten tills han ska ta sitt morgonflyg hem. Hon beslutar sig för att göra honom sällskap.

C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat. Skådisarna är dock duktiga speciellt Julie Delpy som spelar Celine. Wien är fint filmat och berättelsen tar sig lite mot slutet så helt bortkastad tid var det inte. Frun uppskattade filmen avsevärt mer, hon kanske såg något som jag inte uppfattade? Jag kan vara lite trög ibland och i det här fallet var jag sengångartrög.

Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två. Jesse menar att de två under dygnet i Wien lämnar den verkliga världen och kliver in i ett låtsatsuniversum där bara de två exsisterar och interagerar med varandra och visst är det så. Det förklarar den något osannolika bilden av Wien. Nu har jag iofs aldrig besökt staden men jag misstänker att uppsjön av spåkärringar, magdansöser, sceniska bilder, poeter och vänliga bartendrar ger en något förskönande bild av staden. När de två skiljs åt vid tåget är man som tittare osäker om de kommer mötas igen. Filmens sista scener är otroligt bra när man visar de platser som paret besökte i Wien under eftermiddagen och natten. Då var det magiska platser, i dagljuset är det bara tomma bänkar och gator och magin har likt berättelsens huvudpersoner lämnat filmen.

Before sunrise var en film som behövde lite tid hos mig innan den satt sig. Filmen har en touch av vemod då de två bara har en dag och man anar att det är allt de har – en dag som de alltid kommer bära med sig men aldrig kommer få uppleva igen. För mig förmedlar filmen den känslan man själv kan ha över att man i livet har upplevt ögonblick som varit speciella och aldrig kommer igen. När man upplevde dessa stunder visste man inte att de var unika det är först när man fått perspektiv och tid passerat som man inser att man upplevt något speciellt.  I Before sunrise VET Jesse och Celine att de upplever ett unikt ögonblick i sina liv som troligen kommer att forma deras framtid på gott och ont. Då jag är svag  för filmer och berättelser som skänker en viss bitterljuv och vemodig känsla fann den här filmen naturligtvis sin plats hos mig, det tog bara lite tid då berättelsens kärna stundtals doldes av pretentiöst pladder.

Betyget blir svårt. När jag såg/upplevde filmen förstod jag inte hur bra den var och det var ingen vidunderlig upplevelse under tiden jag såg den. Jag kan dra paralleller till 500 days of Summer som jag fann vara ”helt ok” till en början men som sedan växt till oanade höjder. Before sunrise har letat sig in i hjärtat på mig och jag kommer inte att glömma den så jag sticker ut hakan och delar ut årets första 10:a.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 10/10