Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och butiksinnehavare som lyckas med att sticka bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

Annonser

La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Betty Blue 37.2 på morgonen (1986 Frankrike)

BettyBlue_500Det har varit lite si och så med bloggandet på sista tiden. Jag har sett en och annan film men den där lusten att skriva om film har inte riktigt infunnit sig. Min förhoppning om att komma igång igen låg i att se en film som antingen var så usel eller så bra att det skulle kännas lönt att dela med sig av filmupplevelsen. En afton när frun satte sig ned med trilogin om Jason Bourne föll mitt val på tretimmarsversionen av Betty Blue. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. När filmen kom på bio var det en snackis mycket beroende på filmens sexscener och att skådisarna visade hela paketet. Om filmen var bra eller inte verkade inte spela någon större roll. Just detta med att en film ska vara något speciellt bara därför att folk springer runt i bara mässingen har jag aldrig begripit mig på. Vill man se en naken kropp är det väl bara att ta av sig framför badrumsspegeln och ställa sig att glo och i ärlighetens namn det finns väl inget som är så tråkigt på film som att se folk slaska tryne och ha till synes ändlösa sessioner i sängen? Jag har en tendens att skita i filmer där den drivande faktorn verkar vara att de ska vara ”lite vågade” för gemene man och skippade därför Betty Blue för snart 30 år sedan.

betty-blue-1986-

Filmen handlar om Zorg (ett namn som verkar höra mer hemma i en fantasyfilm) som arbetar som vaktmästare bland massa bungalows vid Medelhavet (antar jag). Berättelsen börjar med att hans nya flickvän Betty flyttar in. De två har ett passionerat förhållande men att det inte står rätt till med Betty begriper man som tittare ganska snabbt. Klart att en och annan karl kanske dras till s.k eldiga kvinnor med ett humör som heter duga men i Bettys fall är det lite mer än så. Gång på gång försätter hon Zorg i situationer han måste reda upp då Bettys agerande gått överstyr. Zorgs och Bettys bekanta ser det. Vi tittare ser det men Zorg vägrar att acceptera att Betty är psykiskt sjuk. Man brukar säga att kärleken övervinner allt men i det här fallet är den en förödande kraft för de två.

betty-blueTre timmar med en kvinna som blir allt galnare, skrik och skrän, könsorgan och tequila låter kanske inte så lockande men jävlar så bra den här filmen är. Visst, regin slirar till någon gång och regissören Beineix dras med samma oskick som kollegan Besson och kan inte låta bli att larva till det ibland men det är petitesser i det stora sammanhanget.

18882686

Béatrice Dalle som spelar Betty är en naturkraft, hon dominerar varenda scen hon är med i. Om så hela duken fylldes med explosioner, rövstatister och läckra bilar skulle Dalle ändå stjäla all uppmärksamhet även om hon skulle stå långt i utkanten av händelsernas centrum, så bra är hon. Men bara Béatrice Dalle gör ingen film det finns andra element som gör detta till en fantastisk film. Betty Blue är ingen mysfilm, det är iofs en romantisk film men det är en historia där kärleken inte har någon chans. Det är inte någon bitterljuv berättelse utan en ganska rakt berättad film om ett förhållande som är dömt att misslyckas. Regissören skulle kunna smeta till det om han ville men tacksamt avstår han från detta något som gör att historien känns äkta. Jag tror på Betty och Zorg som människor i ett drama man får se och inte som aktörer vars uppgift är att spela på våra känslor.

maxresdefault

Filmen väcker en hel del frågor som jag kan filosofera en stund efteråt. Speciellt Zorgs agerande och val är intressanta. Varför han vägrar inse att Betty är sjuk och speciellt hans sista handling väcker många funderingar. Själviskhet eller osjälviskhet? Det beror på hur man väljer att tolka filmen.  Vidare har vi underbar musik av Gabriel Yared samt ett utsökt foto. Det är en tretimmarsfilm men Betty Blue känns som 90 minuter. Jag inget annat val än att dela ut högsta betyget för andra gången detta år. Ett extra tack till Fiffi som gav mig en spark i baken så jag till slut såg detta mästerverk.

Regi: Jean-Jacques Beineix

Betyg:10/10

Mad Max: Fury road (Australien 2015)

Mad Max Fury Road - Tom Hardy - 2015 Movies (4)Förväntningar kan ställa till det. Mina förväntningar på Mad Max: Fury road låg i paritet med ”decenniets bästa film” så den hade ett och annat att leva upp till. Det tog ett tag innan det blev en fortsättning på Max Rockatansky öden och äventyr i den postapokalyptiska ödemarken. Något man kan tacka både Bin Ladin och Mel Gibsons impulser att göra skäl för smeknamnet ”Mad Mel” för. Länge var det tänkt att Gibson skulle reprisera sin paradroll men pga av ålder (och vansinnesutbrott) blev det istället Tom Hardy som fick axla manteln.

Berättelsen startar med att Max infångas och hamnar i ett samhälle som styrs av en figur vid namn Immortan Joe. Denne Joe har genom tillgång på rent vatten skapat en nära på religiös kult kring sin person. Folk är förbrukningsvaror och Max hamnar långt ned på samhällsstegen och blir blodgivare till Joes fanatiska soldater. När en av Joes främsta krigare, Imperator Furiosa, får nog och drar iväg med hans avelskvinnor tar Max chansen och hänger på. Resten av filmen är i stort sett en enda lång biljakt genom öknen.

Mad-max-2

Det kanske inte blev decenniets bästa film men gott och väl den bästa actionfilm jag sett på år och dag, skälen till detta är många. Regissören Miller har öst på med extra allt. Scenografin är helt galen, människorna är i det närmaste skogstokiga och det är i stort sett fullt ös från början till slut.  Skådisarna bra med Charlize Theron i topp som Furiosa (Något som tydligen har retat upp män i USA som manar till bojkott då de anser att filmen är feministisk propaganda. Jösses!) Hardy är Hardy och det kan ingen ta ifrån honom men Gibson hade trots allt lite mer edge i rollen som Max om man nu nödvändigtvis ska jämföra.

movie_mad_max_fury_road_tom_hardy

Filmens scenografi är både storslagen och detaljrik. Exempel på detaljer jag uppskattade är användandet av ord vars betydelse sedan länge gått förlorade till utrustningen på fordonen och hur Joes samhälle är uppbyggt. Många av detaljerna skymtar förbi och som tittare får man ha både hjärna och ögon med sig för att snappa upp allt. Vanligtvis är jag inte värst förtjust i filmer som utspelar sig i en öken men Miller vet hur han ska nyttja miljöerna på bästa vis och vi bjuds på hisnande vyer av en näst intill steril värld. Jag såg filmen i 3D vilket är att rekommendera, tänk Gravity.

Rictus-And-Nux-Mad-Max-Fury-Road-2015-Images

Actionscenerna är outstandning och regissören Miller har vad jag förstått varit mycket sparsam med CGI något som gör att filmen känns mer äkta.Det blir en helt annan tyngd i actionscenerna. Vid flera tillfällen och jag satt och ojade tyst för mig själv i fåtöljen då filmen i sina stunder var riktigt spännande. En anledning till spänningen är att det är en Australiensk film (iofs med amerikanska pengar) och vid det här laget har jag lärt mig att de regler man är van vid i filmer från Hollywood inte riktigt gäller i filmer från det landet. Ok att Max överlever begriper man men i övrigt kan det mesta hända.

madMax-MAIN

Hardy har skrivit på för tre filmer till och jag håller tummarna för att filmen går bra för det är precis så här action ska göras. Bra skådisar utan massa CGI och en total avsaknad av den där våta sentimentala filten som dränker all möjlighet till att skapa egna känslor och upplevelser av en film. Jag kanske får ångra betyget vid en omtitt men det som fällde avgörandet mellan en nia och högsta betyget var att jag kände direkt vid eftertexterna att jag ville se om filmen på stört, en vanligtvis helt främmande känsla för mig.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

Whiplash (USA 2014)

WHIP_INTL_1Sht_Lk2_LYRDJag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10

 

Filmspanarna: Konspirationer

smallworld_conspiracies_pyramid

Månadens tema är konspirationer och det finns det gott om, både verkliga och påhittade, både stora och små. Personligen tror jag nog att det pågår fler konspirationer än vad man kan ana men då rör det sig mer om små konspirationer t.ex kommunpolitiker som dagtingar på demokratin för göra sitt arbete lite lättare, hjälpa kompisar eller i värsta fall stoppa en slant i egen ficka. Det är fastställt att det finns större konspirationer t.ex Watergate, Sovjets finansiering av den västerländska fredsrörelsen och ”demokratiska” regeringars spionage på de egna medborgarna. Slutligen finns det konspirationsteorier som vilar på lösa grunder t.ex morden på JFK och Palme, Area 51 och 11:e september, Det är väl dessa som är mest underhållande att få uppleva på film eller bok. Personligen brukar jag inte ägna de sistnämnda teorierna någon djupare tanke men det är förnöjsam kuriosa och främst intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

Naturligtvis finns det många konspirationsfilmer som rör både verkliga konspirationer (Alla presidentens män, Call girl) och påhittade (Sista kontraktet, JFK). Dagens filmval är en både bra och intressant konspirationsfilm nämligen The Matrix. Jag varnar redan här för spoilers om nu någon inte sett filmen.

The_Matrix_0057

Thomas Anderson arbetar som programmerare samtidigt som han extraknäcker som hackare där han går under namnet täcknamnet Neo. En annan hackare tar kontakt med Neo och uppmanar honom att söka upp Morpheus som kan avslöja sanningen bakom The Matrix, ett ord som av och till dykt upp på nätet. När Neo börjar luska i saken blir han först hotad och senare jagad av regeringsagenter. Neo lyckas undkomma och kommer i kontakt med Morpheus som erbjuder att att visa honom sanningen om vår värd. Neo nappar på erbjudandet. Det Morpheus avslöjar är att våra liv är en enda stor illusion. Människorna tjänar som energi åt maskiner och vi är alla sammankopplade i en simulation som vi tror är verkligheten. Morphues och hans grupp hör till det fåtal som vaknat upp ur simulationen och bekämpar maskinerna.

matrixNär jag såg The Matrix för första gången hade jag inte en aning om vad filmen  handlade om och blev helt tagen på sängen (även om jag satt i en biofåtölj). Actionscenerna är spektakulära och då hade jag inte sett något liknande, storyn var originell och tankeväckande. Berättelsen bjuder också på den där sense of wonder känslan som jag så ofta eftersträvar. Lägg sedan till bra skådisar som är übercoola så har man en fullpoängare. Att sedan syskonen Wachowski lånat friskt från både religion, filosofi, ett avsnitt av The Twilight zone samt serien The Invisibles och rört ihop ingredienserna till en egen soppa må va hänt. Det spelar ingen roll då resultatet blir så lyckat. Min enda invändning är att det kom två uppföljare som förtar lite av den första filmens glans.

Hur trovärdig är då konspirationen i The Matrix? Min första reaktion är naturligtvis att skratta åt det hela som stollerier men döm om min förvåning då forskare börjat undersöka saken och anser att det finns tecken på att vi möjligtvis kanske lever i en datasimulation. Frågan blir då är vi programmerade att upptäcka att vi lever i en simulering eller?The-Invisibles-Vol-2-Cover-vertigo-comics-11188958-995-1534

Om man är sugen på fler konspirationer rekommenderar jag Gunnar Walls bok som stundtals är sansad även om han svävar ut ibland. Den har jag skrivit om här.

Om man däremot känner för att verkligen kasta sig ut i konspirationernas värld rekommenderas Grant Morrisons serie The Invisibles. Här finns allt för den som törstar efter diverse sammansvärjningar, rymdvarelser, övervakning, hemliga organisationer, Area 51 och en himla massa mer och man ser verkligen varifrån syskonen Wachowski ”lånat” ett och annat till sin film.

Regi: Andy o Lana Wachowski

Betyg: 10/10

Vad andra filmspanare har att säga om konspirationer går att läsa nedan. Klicka på länkarna.

filmspanarna-bred

The Velvet cafe

Jojjenito

Mackans film

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Fredrik on film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

FLMR

Absurd cinema

 

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

les-parapluies-de-cherbourg-jacques-demyGuy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.

 

The Room (2003 USA)

TheRoomPosterBThe Room är en film jag hört talats om i ett par års tid men medvetet väntat med att se. En film som kallats ”The Citizen Kane of bad movies” är inte något man låter slinka ned en fredagskväll sådär i bara farten, nej här gällde det att vara mentalt förberedd. Trots min minutiösa förberedelse över vad som eventuellt skulle ske blev jag alldeles uttorkad i käften efter att ha suttit med gapande mun i nittio minuter. Som bonus kommer namnet Tommy Wiseau att hemsöka mig i många år.Jag vet inte om jag ska glädjas eller förfasas efter att ha stiftat hans bekantskap.

Wiseau har en något oklar bakgrund. Han hävdar att han är från New Orleans men han accent pekar åt annat håll – förslagsvis Östeuropa (det viskas om forna Tjeckoslovakien). Tommy hade skrivit en pjäs, The Room, som ingen ville sätta upp, han gjorde då om pjäsen till en bok som ingen ville publicera. Här någonstans tycker man att en normalt funtad människa skulle kastat in handduken och begripit omvärldens hintar att The Room inte var något att satsa på. Turligt nog så verkar Wisau ha en annan syn på vad som är god smak och han var fast besluten att kulturberika mänskligheten med sitt mästerverk. Han jobbade ihop 6 miljoner dollar (enligt egen uppgift sysslade han med klädimporterade) och gjorde  filmen The Room. Då han står för fiolerna är följaktligen Wiseau producent, manusförfattare, regissör och spelar även huvudrollen. Just det sista karriärvalet gör att filmen som är ett drama i sina stunder tangerar skräckfilmsgenren.

zhIxf

Johnny (Wiseau) är en godhjärtad bankir som är djupt förälskad i sin blivande fru Lisa. Det han inte vet är att Lisa tröttnat på honom och kastar lystna blickar på Johnnys bäste vän Mark. Lisas mor tycker dock att hon ska stanna hos Johnny då han har pengar och mamman har följande syn på äktenskapet: ”Men and women use and abuse each other all the time; there’s nothing wrong with it. Marriage has nothing to do with love.” Mark och Lisa inleder dock en affär och allt avslöjas under en födelsedagsfest. Ett avslöjande som leder till ond bråd död.

tumblr_lyhaqfRmvD1qgcra2o1_500

Att ta upp och nämna allt som är fel med The Room skulle krävas en mindre avhandling men storyn om filminspelningen finns att läsa i en bok och det talas om att göra en film om filmen. Det är främst på fyra områden The Room brister. Wiseau är en obehaglig uppenbarelse ingen diskussion om den saken. Så fort karln är i bild kryper det i hela kroppen på mig. Något som inte gör saken bättre är att rollfiguren upplevs som en galen människa som försöker spela normal. Å andra sidan verkar inte någon av karaktärerna vara normalt funtad i den här filmen. En ”kärleksscen” mellan Johnny och Lisa är i det närmaste otittbar. Jag var tvungen att snabbspola en bit in i scenen då valet stod mellan att titta eller att ha förståndet i behåll.  De övriga skådisarna verkar ha sett en kamera för första gången och frågan är ens om man beteckna personerna som skådisar. Dialogen och karaktärerna är helt utan styrning. Under en scen kan en person ha humörsvängningar utan rim eller reson och dialogen är bara konstig och ibland t.om obegriplig, speciellt i kombination med karaktärernas agerande.. Slutligen så kastas det in en massa subplotter som b.la rör knarkhandel och bröstcancer men någon upplösning av dessa sidohistorier ges inte.

tumblr_megxu99K4x1ry10fwo1_500

Trots mina invändningar mot Wisau och hans film verkar det vara en person som tror på det han gör. The Room är en film gjord med både själ och hjärta. Till skillnad mot många andra dåliga filmer som jag ser av och till verkar Wiseau mot allt sunt förnuft tro att han har en bra historia som han vill dela med sig av och för det får han min fulla respekt. Wisaus engagemang och tilltro på sig själv är värd högsta betyg men tyvärr når inte filmen upp till samma höjder som hans ego. En upplevelse utöver det vanliga och epitetet ”The Citizen Kane of bad movies” stämmer- tro mig.

Regi Timmy Wiseau

Betyg: 1/10 – 10/10 beroende på hur man ser på saken

Before Sunrise (1995 USA)

before-sunrise-movie-poster-01Jesse är på väg med tåg till Wien för att ta ett flyg tillbaka till USA. På samma tåg sitter Celine på väg hem till Paris efter ett besök i Budapest.  De två börjar småprata med varandra och finner varandra direkt. Jesse föreslår att Celine gör honom sällskap i Wien under dagen och natten tills han ska ta sitt morgonflyg hem. Hon beslutar sig för att göra honom sällskap.

C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat. Skådisarna är dock duktiga speciellt Julie Delpy som spelar Celine. Wien är fint filmat och berättelsen tar sig lite mot slutet så helt bortkastad tid var det inte. Frun uppskattade filmen avsevärt mer, hon kanske såg något som jag inte uppfattade? Jag kan vara lite trög ibland och i det här fallet var jag sengångartrög.

Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två. Jesse menar att de två under dygnet i Wien lämnar den verkliga världen och kliver in i ett låtsatsuniversum där bara de två exsisterar och interagerar med varandra och visst är det så. Det förklarar den något osannolika bilden av Wien. Nu har jag iofs aldrig besökt staden men jag misstänker att uppsjön av spåkärringar, magdansöser, sceniska bilder, poeter och vänliga bartendrar ger en något förskönande bild av staden. När de två skiljs åt vid tåget är man som tittare osäker om de kommer mötas igen. Filmens sista scener är otroligt bra när man visar de platser som paret besökte i Wien under eftermiddagen och natten. Då var det magiska platser, i dagljuset är det bara tomma bänkar och gator och magin har likt berättelsens huvudpersoner lämnat filmen.

Before sunrise var en film som behövde lite tid hos mig innan den satt sig. Filmen har en touch av vemod då de två bara har en dag och man anar att det är allt de har – en dag som de alltid kommer bära med sig men aldrig kommer få uppleva igen. För mig förmedlar filmen den känslan man själv kan ha över att man i livet har upplevt ögonblick som varit speciella och aldrig kommer igen. När man upplevde dessa stunder visste man inte att de var unika det är först när man fått perspektiv och tid passerat som man inser att man upplevt något speciellt.  I Before sunrise VET Jesse och Celine att de upplever ett unikt ögonblick i sina liv som troligen kommer att forma deras framtid på gott och ont. Då jag är svag  för filmer och berättelser som skänker en viss bitterljuv och vemodig känsla fann den här filmen naturligtvis sin plats hos mig, det tog bara lite tid då berättelsens kärna stundtals doldes av pretentiöst pladder.

Betyget blir svårt. När jag såg/upplevde filmen förstod jag inte hur bra den var och det var ingen vidunderlig upplevelse under tiden jag såg den. Jag kan dra paralleller till 500 days of Summer som jag fann vara ”helt ok” till en början men som sedan växt till oanade höjder. Before sunrise har letat sig in i hjärtat på mig och jag kommer inte att glömma den så jag sticker ut hakan och delar ut årets första 10:a.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 10/10

Filmspanarna: The Road Warrior (1981 Australien)

roadFilmspanarnas tema för den här gången är: På väg. När jag läste om temat tänkte jag direkt på klassikern The Road warrior eller Mad Max 2 som den också kallas. I en nära framtid efter samhällets sammanbrott kör den f.d. polisen Max planlöst omkring i den australienska ödemarken. Hans tillvaro präglas av en ständig jakt efter bensin. När Max finner en grupp människor som försöker att upprätthålla någon form av civilisation kring en oljekälla ser han sin chans lösa sina framtida bränsleproblem. Då källan belägras av en grupp huliganer som vill åt oljan erbjuder sig Max att skaffa fram en lastbil åt de ansatta oljeproducenterna så kan fly med bensin och livet i behåll.

The Road warrior är en B-film och inget annat. Det vittnar både klippning, regi och en del skådespelare om. Vidare har man använt sig av det gamla stumfilms tricket att öka filmhastigheten för att det ska bli lite mer fartfyllt och det är illa, riktigt illa. Filmmusiken är inte heller något att hurra för, i otakt med handlingen, dåligt mixad och ganska intetsägande. Men jag ignorerar alla brister som filmen innehåller då jag älskar The Road warrior. Det är häftiga biljakter, coola karaktärer och Mel Gibson har aldrig varit bättre (trots att han bara har sexton meningar i filmen). Trots att jag sett filmen ett tjugotal gånger rycks jag med på stört från första rutan och följer med i jakten på bensin ända till slutet. Karaktärer som Wez, Humungus (spelad av svenske kroppsbyggaren Kjell Nilsson), Warrior girl och Feral kid kanske inte klarar av en närmare granskning och i ett annat sammanhang skulle de troligtvis falla platt och bli lite löjliga men i The Road warrior funkar de. Egentligen kan jag nog inte riktigt förklara varför jag gillar filmen så mycket – en del filmer kanske har den funktionen att de går rätt in i hjärtat och stannar där för tid och evighet. Det är nog bara att acceptera.

När man har sett en film så många gånger som jag har sett The Road warrior sker det oundvikligen att man börjar filosofera lite, kanske kring den tionde titten eller så. Filmspanarnas tema var som sagt På väg och det är två ord som jag funderar över nu när jag ser filmen än en gång. Vart är alla på väg och varför ger de sig inte iväg? När katastrofen skedde (som inte var någon dramatisk historia, samhället upphörde bara att fungera) hur hamnade alla dessa människor i Australiens ödemark? Folket vid oljeriggen kan inte lämna stället för de behöver en tankbil. I filmen nämner man att det är 300 mil till kusten men de har tillgång till en buss och massa andra fordon och borde kunna tanka längs vägen. Varför har de inte redan åkt?  Humugus och hans anhang vill åt bensinen men varför? Vart är de på väg? Vad ska de göra när de fått bensinen? Hur hamnade detta sällskap i öknen? Slutligen filmens hjälte Max. Han verkar köra planlöst med sin bil i ödemarken men varför? Han har i.o.f.s. förlorat sin familj och kanske bearbetar han sina personliga problem med att köra bil. Vad söker han?  Många frågor som man säkerligen kan snickra ihop svaren till men The Road warrior är en film där alla är på väg någonstans utan att riktigt komma till skott. Filmen kanske är en metafor för människans behov av en fast punkt i tillvaron. Max kanske söker denna punkt under sitt ändlösa cruisande i ödemarken?  Humugus har oljekällan som fast punkt och människorna som driver källan har varandra. Eller också är det bara en häftig actionfilm där folk har lustiga kläder och man kraschar bilar i parti och minut.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

filmspanarna-bredAndra filmspanare om temat På väg:

Addepladde

Fiffis filmtajm

Filmparadiset

FLMR

Fripp

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode + Film

Moving landscapes

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10