Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Drra på – kul grej på väg till Götet (1967 Sverige)

Hasse Wallman var inblandad i filmen Åsa Nisse i raketform. Då filmbolaget ansåg att filmen var för kort fick Wallman i uppdrag att göra en kortfilm som skulle fylla ut visningstiden. Manus och inspelning knåpades ihop på en vecka och filmbolaget tyckte resultatet blev så bra att Wallman fick förtroendet att göra en långfilm.

Ett antal popband b.la  Spotniks, Sten & Stanley och Ola and the Janglers är på väg till Göteborg för en spelning. Flyget på Bromma ställs in pga av dimma och de olika popbanden får ta sig till Göteborg av egen maskin. Av för mig oklara anledningar saboterar banden färden för varandra samt väljer de besvärligaste ressätten. Har man tillgång till bil byter man till en kreaturstransport, åker man buss spelar man musik så man blir avkastad etc etc. En massa ”dråpliga” situationer uppstår längs vägen. Likt en räddande ängel är Eva Rydberg med i filmen och försöker hjälpa banden att ta sig till Göteborg.Till det yttre påminner filmen om en Ding ding ding  ding värld. Till det yttre var det ja.

Drra på en kul grej på väg till Götet är i det närmaste en surrealistisk upplevelse. Filmen är packad med kändisar vars uppgift är just att vara kändisar, Ingo Johansson som buschauför, Inga-Gill som manager. Tjadden som talar med förställd röst, Cornelis Vreeswijk och Bosse Parnevik för att nämna ett fåtal. Personer dyker upp och försvinner utan förklaring. Inga Gill trillar av en höskrinda för att i nästa stund plötsligt sitta en bil i en annan del av landet. En man kör i diket på en öde landsväg för att ögonblickligen bli omringad av kvinnliga pensionärer som kacklar som hönor. I nästa sekund är dessa som bortblåsta och landsvägen är lika öde. Genom större delen av filmen har man svårt att bestämma sig för vilken tid på dygnet det är. Under en del scener verkar händelseförloppet t.om utspela sig på olika tider under dygnet. När både Artur Rolén (Klabbaparn) och Gustav Lövås (Sjökvisten) dyker upp i filmen känns det på något sätt som att cirkeln har slutits. Jag gör en sista kraftansträngning i ett försök att få koll på hur många popband som faktiskt är på väg till Göteborg men får ge upp. Efter en halvtimme resignerar jag och låter bara bilderna med den osammanhängande informationen strömma mot mig från tv-skärmen.

Det finns mer att säga om filmen, mycket mer, t.ex att alla banden gjorde sina egna stunts och deltog utan att få betalt eller att man har en förkärlek till fastmotion (?). Det sista ska man kanske vara tacksam för utan fastmotion hade filmen blivit avsevärt längre. Mitt i all förvirrning  finns det dock en fråga som jag skulle vilja ha svar på: Satte Sjökvisten på Eva Rydberg? Den enda antydan till att så skedde är en gänglig figur som går uppför en en skum hotelltrappa med ett flin på läpparna (rys).

Regi: Hasse Wallman

Betyg: 1/10 – 10/10 beroende på hur man ser på saken

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10

Never let me go ( 2010 Storbr/USA)

Nu hade både Fiffi och Fripp hyllat den här filmen så jag hade ganska höga förväntningar på den här historien från förra året. Berättelsen startar under sjuttiotalet men det är en alternativ värld vi får stifta bekantskap med. Den skiljer sig inte speciellt mycket från den värld vi är vana vid förutom att man gjort stora framsteg inom läkarvetenskapen och kan bota de flesta sjukdomar. Never let me go handlar om de tre barnen: Ruth, Cathy och Tommy. De bor på en internatskola som vid en första anblick verkar vara som andra internatskolor men ju mer vi får se av barnens vardag desto mer främmande verkar miljön vara. Det är inga stora saker bara små detaljer som att ungarna är livrädda att vandra utanför skolans område och att rektorns tal till eleverna på morgonsamlingen är aningens märkliga. Jag ska inte avslöja mer om den här sf/kärleks/feelbadfilmen.

Never let me go är baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, samme författare som skrivit Återstoden av dagen. Trots helt olika handlingar finns det likheter mellan filmerna (jag har inte läst någon av böckerna). Båda handlar om olycklig kärlek som bottnar i obeslutsamhet och tvekan och båda berättelserna är långsamma men för den skull inte tråkiga, snarare tvärtom. Skådisarna i Never let me go kanske inte håller samma klass som Thompson och Hopkins men duon Carey Mulligan och Andrew Garfield gör två minnesvärda porträtt av ungdomar som är naiva och oskuldsfulla. Kiera Knightley har den tredje bärande rollen men hon gör vare sig till eller från däremot är hon bra på att se glåmig ut så det var nog en anledning till att hon fick rollen som Ruth.

Musiken är sorgsen, stillsam och kompletterar det vackra fotot. Ja hela filmen är vemodig och man blir kanske inte direkt munter av att se den här berättelsen men inget går upp emot en film som vrider till hjärtat rejält och jag tror t.o.m att jag var aningens fuktig i ögonen vid eftertexterna, men den kan i och för sig ha varit inbillning. Genom hela filmen gör Carey Mulligan en voiceover vilket jag ibland kan ha svårt för men här sitter orden perfekt och kompletterar berättelsen. Jag finner det svårare att skriva om fantastiskt bra filmer än fantastiskt usla filmer men Never let me go ÄR en fantastiskt bra film. Vänta er bara inte några glada skratt eller högt tempo.

Regi:Mark Romanek

Betyg:10/10

Blue Valentine ( 2010 USA )

Blue Valentine ? Det kanske är en sån där myspysig film som förra årets Valentines day ( som jag inte orkade se klart pga av alla sura uppstötningar jag fick ) tänker en del biobesökare och traskar in i biomörkret med ett förväntansfullt leende på läpparna. Personer med den inställningen lär bli brutalt överraskade. Blue Valentine är något så ovanligt som ett realistiskt kärleksdrama där man för en gångs skull kan leva sig in i karaktärerna och deras vardagsmödor på duken.

För ett tag sedan såg jag troligtvis en av årets sämsta filmer ,nu någon vecka senare har jag med ganska stor säkerhet sett en av årets bästa filmer. Jag har inte sett alla filmer som var nominerade för bästa film men det är en smärre skadal att bagateller som The Fighter fanns med bland nomineringarna när Blue Valentine lyste med sin frånvaro.

Michelle Williams och Ryan Gosling som spelar paret Cindy och Dean gör ett fantastiskt jobb. Williams fick en nominering men att Gosling inte var bland nominerade är en gåta som kommer gäcka mig lång tid framöver. Williams har jag inte sett så mycket av tidigare men Gosling blir bara bättre och bättre och vill ni se en mysig och trevlig film med Gosling slår jag ett slag för Lars and the real girl.

Om filmen går upp på er lokala biograf välj då denna framför Big Mommas: Like Father, Like Son, jag lovar ni kommer inte ångra er. En varningens ord på vägen. När eftertexterna rullar sitter jag med en klump i halsen, sten i bröstet och fuktig blick.

Regi: Derek Cianfrance

Betyg: 10/10 där satt den!

3 X Skolmassaker

Michaels Moores genombrottsfilm behandlar skolmassakern i staden Columbine som ligger i den amerikanska delstaten Colorado. Två elever dödade 13 personer och skadade 21. Det som gör Moores dokumentär intressant är att han, till skillnad från övrig media, ställer sig frågan varför? Den vanliga approachen brukar vara: Vems är felet? I Columbine fallet var b.la svaret på den sistnämnda frågan Marilyn Manson, tydligen ansåg en del att hans texter hade tjänat som inspireration till morden. Att musiker får stå till svars för hemska handlingar hör inte till ovanligheterna t.ex Beatles och Manson morden och Judas Priest hamnade t.om i rättegång då man ansåg att deras texter uppmanade till självmord. Vi är inte förskonade från dessa idiotier i Sverige, ofta får man läsa att förövare sett våldsfilm innan de begick brotten vilket då antyds skulle vara svaret på div. vansinnesdåd.

Moores film är mitt tycke en bra dokumentär som kanske väcker mer funderingar och frågor än vad den ger svar. Det känns skönt för jag avskyr Janne Josefson stilen där man stenhårt kör på en linje ovavsett vad som är sant. Tyvärr är detta en väg Moore slagit in på i sina efterföljande dokumentärer. Den kritik jag har mot filmen är att många scener känns iscensatta och att Moore stundtals tar för stor plats i dokumentären. Han verkar trivas lite för bra framför kameran än bakom den. Visst det är hans film men den handlar om Columbine och inte om den förträfflige Moore i jakt på svaren till tradegin. Har ni inte sett dokumentären rekommenderas den. Underhållande trots det allvarliga ämnet och den väcker som sagt många tankar och funderingar.

Betyg: 8/10

 Om Moores film är en ganska bullrig och högljudd film är Gus van Saints Elephant motsatsen. I en film med långa tagningar, lite dialog och ett tempo som skulle får Roy Anderson att verka hetsig får vi följa ett tiotal elever under en skoldag. Kameran är endast en betraktare som följer karaktärerna. De flesta skådespelarna är amatörer och en stor del av filmen har improviserats fram. Ibland blir det pannakaka när man tar detta greppet men i Elephants fall är det oerhört effektivt. Människorna känns äkta och filmen får en dokumentär känsla. Det har den effekten på mig att när skjutandet börjar blir jag berörd då känslan är att det man ser verkligen händer. Gränsen mellan verklighet och spelfilm har omärkligt suddats ut. Då man invaggats i ett lugn av filmens stilla tempo ackompanjerat av månskenssonaten blir det explosiva slutet än effektivare. Saint ställer inga frågor och han ger inga svar han bara visar. Elephant hör till en av mina favoritfilmer som alla borde se. Däremot tyckte Mikaela något helt annat om filmen.

Betyg 10/10

 

 

Den Estländska filmen Klassen rönte ganska stor uppmärksamhet när den kom för några år sedan. Filmen handlar om Joosep som i alla år trakasserats av sina klasskamrater. Han har funnit sig i sin roll och väntar bara på att skolan ska ta slut. Den nya killen Kaspar har svårt att acceptera behandlingen av Joosep och säger ifrån. Resultatet blir att mobbingen intensifieras och Kaspars skolsituation blir i det närmaste ohållbar. Problemen med Klassen är två: Min undran är var alla vuxna är. De lyser nästan helt med sin frånvaro. Nu är jag inte speciellt insatt i Estlands skolform eller skollag men jag blir förundrad över de vuxnas likgiltlighet. Det andra problemet med filmen är att mobbarna är så överdjävliga så när kaspar och Joosep ger igen med vapen i hand sitter jag och känner att det är så jävla skönt att mobbarsvinen får sitt straff. En känsla jag inte är riktigt tillfreds med för det kan väl inte vara meningen med filmen? Klassen är en upprörande film där jag känner att man på något bakvänt sätt missar målet.

Betyg: 6/10

Bondtema: On her Majesty´s Secret Service ( 1969 Storbr )

När Connery hoppade av startade Broccoli och Saltzman jakten på en ny Bond. Man plockade ut ca 100 stycken skådespelare man kunde tänka sig i rollen som 007 och började sedan beta av den långa listan. Timothy Dalton fick tidigt ett erbjudande men han kände att han var för ung. Roger Moore var båda producenterna intresserade av men han var bunden till tv-serien Helgonet. När man nästan hade enats om John Richardson så blev Broccoli imponerad av australiensaren George Lazenby och erbjöd honom kontrakt på sju (!) Bondfilmer. Lazenby tackade ja till rollen och man började filma trots att han inte skrivit på något kontrakt.

Mycket nära att bli den nye Bond.

Nu var det äntligen dags för On her Majesty´s Secret Service ( OHMSS ) att bli filmad. Två gånger tidigare hade man skjutit på produktionen. Den var tänkt att filmas efter Goldfinger men då man lyckats komma överrens med McClory kände producenterna att det var bäst att passa på att filma Thunderball  innan han började bråka igen. Efter Thunderball passade inte vädret för OHMSS då miljön till stora delar utspelar sig i ett vinterlandskap så det fick bli You only live twice istället. OHMSS ingår i den s.k Blofeld triologin, de andra filmerna är You only live twice samt Diamonds are forever. I alla tre filmerna spelas Blofed av olika skådespelare och triologin har filmats i okronologiskt. OHMSS är tänkt att vara den första, följd av You only live twice för att avslutas med Diamonds are forever. Därför är det lite förvirrande att Blofeld inte känner igen Bond i OHMSS, han hade träffat honom ansikte mot ansikte i You only live twice . Först hade man skrivit in en plastikoperation för Bond i manus, vilket även passade bra att förklara skåderspelarbytet, iden skippades och man körde bara på utan några närmare förklaringar.

George Lazenby som 007.

Med risk att låta pretantiös skulle man kunna beskriva OHMSS som en tragedi i två akter med ett litet komiskt mellanspel. I den första delen av filmen försöker Bond spåra upp Blofeld. Under sitt sökande träffar han en kvinna, Tracy, som han förälskar sig i och det blir t.om tal om giftemål. Tracys far som är ledare för en stor kriminell organisation hjälper sin blivande svärson att hitta Blofeld. Spåren pekar mot Schweiz där en viss greve Bleuchamp driver en ensligt benägen forskningsklinik, som visar sig vara proppfull med skönheter från världens alla hörn. Bond åker dit maskerad som släktforskaren sir Hilary Bray för att försöka avslöja vilka sinistra planer Bleuchamp (som naturligtvis visar sig vara  Blofeld) har,  samt att gå till sängs med så många kvinnliga patienter som möjligt. Bond som Sir Hilary i Blofelds näste är en av de roligare episoderna i Bondserien. Lazebys röst dubbades då hans dialekt inte lät övertygade som snobbig släktforskare. I filmens sista del är det nästan action non-stop. Bond flykt från Blofeld och den efterföljande jakten hör till höjdpunkterna i hela serien om James Bond.

Salavas som Blofeld - hur håller karln i cigaretten egentligen?

Jag sticker inte under stol med att OHMSS  är definitivt den bästa Bondfilmen och anledningarna är många. För det första har man lyckats få ihop en bra skådespelarensamble. Diana Rigg som spelar Bonds blivande fru Tracy är en av de bättre bondbrudarna hon har faktiskt en personlighet, något som många av Bonds damer saknar. Blofeld som gestaltas av Telly Savalas är briljant i rollen, här har vi en skurk som är fåfäng, äregirig, smart och fysiskt farlig, han  backar inte för att aktivt delta i jakten på Bond och har inga skrupler för att nå sitt mål (jag har heller aldrig sett någon hålla i cigaretter så coolt som Telly i filmen). Kort och gott en skurk av rang. Blofelds medhjälperska Irma Bunt (ständigt dessa tyskklingande namn) är en obehaglig typ som misslyckas  med att dölja sin ondska bakom ett falskt leende. Lazeby är visserligen inte någon stor skådis, han är inte dålig men det är långt till Connerys klass. Däremot vill jag påpeka att med Connery i huvudrollen hade vi fått en helt annan film som troligtvis inte alls haft samma tyngd och spänning. Lazenbys Bond blir rädd, visar känslor och slåss för sitt liv och det mycket brutalt. OHMSS är nog en av de brutalare filmerna i serien. Timothy Dalton eller Daniel Craigs versioner av James Bond är nog de skådespelarna som kommer närmast Lazenbys gestaltning av 007.

Diana Rigg som Tracy. Hon var känd från tv-serien Avengers där även Honor Blackman hade en roll.

Regissören Peter Hunt jobbade som klippare på You only live twice, han slet som ett djur för att få den filmen färdig i tid och ”belönades” då med regissörsjobbet till nästkommande bondfilm. Hunts verkar ha en känsla för bildkomponering, det finns många scener i OHMSS som skulle bli läckra planscher. Helikoptrar som landar och anfaller i motljus, Blofelds scener med Bond, 007 när han går nedför en trappa till ett kasino ja, ögonblicksbilderna från filmen är många. Blofelds högkvarter Piz Gloria är för övrigt det snyggaste skurknäste i alla Bondfilmerna, en orgie i sextiotals design och heltäckningsmattor.  Man kan besöka Piz Gloria idag om man vill och har råd. Byggnaden som ligger på en bergstopp är idag en restaurang som kan ta emot ca 400 gäster.

Piz Gloria - Blofelds högkvarter.

I OHMSS har Q inte speciellt stor roll, han är inne för ett kort samtal med M. Bond använder sig nästan inte alls av Q:s tekniska hjälpmedel, undantaget är en bärbar kopieringsmaskin. Däremot får vi se mer av M som har fler scener än brukligt tillsammans med Bond. B.la får vi veta att M har en passion på att samla fjärilar. Vi får även besöka Bonds arbetsrum för första gången.

Charmtrollet Irma Bunt

Soundtracket är mycket bra, titelmelodin är instrumental och är ett dramatiskt och ödesfyllt tema som går igenom hela filmen. Att det är bekymmersamt för Bond förstår man då det är klockor och timglas som visas i förtexterna, man kommer direkt i rätt stämning att det är en ödesmättad bondfilm. Duke Ellingtons fina We have all the time in the world  finns även med i filmen. I förtexterna har även klipp från tidigare bondfilmer lagts in, det är som att producenterna är lite ängsliga och verkligen vill övertyga tittarna att vi har kommit rätt, nämligen till en Bondfilm.

En annan sak som visade på producenternas oro för den nye Bond var att man drog sig i det längsta att presentera Lazenby som Bond. Detta reklamtrick kan möjligtvis slagit fel och fick den effekten att folk inte hade vant sig vid Lazeby när det var dags för filmens premiär. Tilltaget startade även ryktet att Broccoli/Saltzman inte riktigt trodde på den nye Bond och ville av den anledningen hålla honom hemlig. Det sistnämnda stämde inte alls då Lazeby faktiskt fått erbjudande om att göra sex filmer till i serien och man väntade bara på att han skulle skriva på.

007 som fisken i vattnet även om han är "förklädd" som släktforskaren Sir Hilary.

Att Lazenby inte hade skrivit på kontraktet än berodde på att hans agent rådde honom att inte göra det. Anledningen? Agent och spionfilmer var på väg att bli omodena enligt Lazenbys agent. Tyvärr, för Lazenby, lyssnade han på sin agent och Bondserien tog en annan inriktning. Vi kan leka med tanken att Lazenby skrivit på: Ingen Moore som Bond och den sista filmen med Lazenby skulle då ha varit For you eyes only. En intressant tanke. OHMSS spelade inte in lika mycket pengar som sina föregångare men den gick inte med förlust, långt därifrån. Lazenbys dåliga omdöme kombinerat med lite halvängsliga producenter kan vara anledningarna att det kommit upp så många olika rykten varför den bara blev en film med George Lazenby. Hans vidare karriär blev b-filmer och tv-serier. Det var nu dags för Broccoli och Saltzman att än en gång leta efter ny Bond.

På ålderns höst lär Lazenby troligen ångra en del karriärval. åtminstone ett.

OHMSS är i det närmaste en perfekt bondfilm, den har själ, dramatik är otroligt snygg, bra soundrack och kan stoltsera med en skurk och Bondbrud som hör bland de bästa. Det  blir tio stycken välsmakande martinis som serveras av en både rörd och skakad Bond.

 

Bästa replik: Blofeld till Bond när hans cover som Sir Hillary avslöjats:

Respectable Baronets from the College of heralds do not seduce female patients in clinics.

Nästa vecka: Diamonds are forever

Blue Velvet ( 1986 USA )

Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg Blue Velvet första gången. Jag gjorde lumpen i Kristanstad och vi var ett gäng som betade av biofilmer i en rasande takt. Det här var på den tiden det fanns viss konkurrens inom biobranchen så man visade även smalare filmer ute på landsbygden. Jag minns att jag satt som alldeles förtrollad under föreställningen och efter filmen diskuterade vi vad det var som hade sett, kanon eller kalkon?  Bildspråket hade vi aldrig tidigare sett, skådespeleriet var märkligt och historien inte speciellt orginell men skruvad och lite obehaglig. Jag är ganska övertygad om att hade jag inte sett Blue Velvet hade mina preferenser angående film sett helt annorlunda ut. Lynch första personliga film för ett större bolag hade öppnat en helt ny filmvärld för mig.

Filmen startar med idylliska scener som staplas på varandra, brandmän som vinkar i slowmotion, tulpaner, vita staket och en man som vattnar gräset. Idyllen rasar när mannen trillar ihop och kameran sänks till marknivå där massa äckliga insekter slåss med varandra. Här har vi enligt mig filmens tema,under ytan döljer sig ondskan. Berättelsen startar med en inzoomning av ett öra och den avslutas med en utzoomning av ett öra, kan det vara så att allt endast är en ond dröm?

Egentligen är Blue Velvet på ytan en ganska enkel och okomplicerad historia. Filmen skulle kunna beskrivas som ett mörkt och mardrömslikt Kitty äventyr.Efter att besökt sin far på sjukhuset hittar Jeffrey ( Kyle McLachlan ) ett avskuret människoöra . Då Jeffrey är en rekordelig ung man ( välkammad, ständigt bärandes kostym ) tar han det till polisen. Mysteriet med örat  har etsat sig fast i Jeffreys sinne och tillsammans med polischefens dotter Sandy ( Laura Dern) leker de privatdektektiver. Det visar sig att en psykopat, Frank (Dennis Hopper), har kidnappat en man och hans son för att kunna utnyttja mamman/hustrun, Dorothy (Isabella Rossellini), sexuellt. Motvilligt dras Jeffrey in i Franks och Doroythys mörka värld.

Filmen har minst sagt många konstiga inslag, en stundtals onaturlig dialog och skruvat skådespeleri. Till detta kan man lägga en hel del konstiga scener som gör att jag sitter och funderar vad regissören menar.  Blue Velvet är en film med flera förtjänster. Två saker vill jag ta upp. Dels Dennis Hoppers intensiva rolltolkning av Frank som torde vara en av de obehagligaste karaktärer jag stött på en film, han mördar, våldtar och misshandlar med sällan skådad frenesi. Hopper har verkligen lyckats med sitt porträtt av en  djupt störd människa.

Symboliken är något annat som jag gillar i filmen, skalbaggarna/insekterna reprensenterar ondskan och är ett tema som går igenom  hela filmen. Rödhakarna får i sin tur symbolisera godheten. Det är nog inte heller någon slump att kvinnan Jeffrey dras till heter Dorothy (Alice hade också fungerat) det är hon leder in Jeffrey till en värld som skiljer sig markant från hans invanda förortsliv.  Det lilla jag tagit upp om filmen skrapar bara på ytan ( jag har t.ex inte nämnt musiken, scenografin och alla kopplingar till Twin Peaks ). Blue Velvet är en film man kan återkomma till utan att bli uttråkad då man ständigt upptäcker nya saker.

RWC har även recenserat filmen. Den hittar du här.

Regi: David Lynch

Betyg: 10/10

The Poughkeepsie tapes ( 2007 USA )

The Poughkeepsie Tapes är inte någon trevlig film. Det är inte en film där man sjunker ned i soffan för att få mysa och rysa en stund. Har man de förväntningarna lär man bli djupt besviken. The Poughkeepsie Tapes hör till en liten skara  filmer inom skräckgenren som lyckas att väcka en viss ångest hos mig. Det är filmer som kryper in under skinnet och biter sig fast i min hjärna en lång tid efter jag sett dom, t.ex franska ”Inside” och australienska ”Wolf Creek”. Det är nu andra gången jag ser The Poughkeepsie Tapes och det lär nog dröja innan en tredje tittning.

Upplägget är ganska simpelt. Filmen är en s.k  mockumentär, påhittad dokumentär, om en seriemördare. Polisen gör ett tillslag i tron att de fångat en seriemördare men huset är tomt så när som på en himla massa videoband. Banden visar seriemördarens verk under nio år. Mockumentären består dels av mördarens band och intervjuer med anhöriga och människor som varit involverade i fallet.

Det som gör ”The Poughkeepsie tapes” så otäck är just mördarens videoupptagningar. De känns autentiska och man sugs in i filmen och efter ett tag glömmer jag nästan att det är en påhittad film. Stundtals är filmen brutal men det värsta är när man får se när och hur mördaren snärjer sina tilltänkta offer, barn, liftare, gifta par etc. Filmen blir inte heller mindre hemsk då seriemördaren är helt obegriplig i sitt agerande. Hannibal Lecter har med tiden blivit lite av en hustomte hos gemene man en mördare med coola one-liners. John Doe i Se7en hade åtminstone en plan i sitt vansinne men mördaren Poughkeepsie dödar, våldtar och torterar i brist på vettig sysselsättning det är hans hobby kort och gott. Jag får intrycket av att han lika gärna kunnat måla tennsoldater istället för att mörda.

Till filmens minussida får väl just videokameran läggas det blir lite väl ryckigt och flimmrigt ibland men det ska man kanske vara tacksam över. En del av de som ”intervjuas” är nog inte de bästa skådespelarna att upprätthålla illusionen att det är en dokumentär. Bortsett från dessa i sammanhanget petitesser har vi en film som med ganska små medel väcker skräck och obehag åtminstone hos mig.

Regi: John Erick Dowdle

Betyg: 10/10