Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

Kärlek på Italienska (2009 Italien)

Filmens huvudperson Emma har lämnat livet i det forna Sovjet och gift in sig i en rik familj. Som sig bör i filmer av detta slag finner stackaren sitt liv i sus och dus kvävande. Hennes man jobbar och står i för att finansiera familjens leverne. Att frun gör kopplingen min man jobbar = jag kan glida runt och shoppa märkeskläder dagarna i ända sker inte. När hon så blir serverad en maträtt av sin sons kompis som är kock blir hon tydligen så upphetsad av smaksensationen att hon inleder en affär med kocken. Skulle tro att detta sammanfattar delar av filmen ganska bra. Det händer annat också men de berättartrådarna mynnar ut i intet.

Med tanke på att kritikerna formligen strösslade toppbetyg över filmen blir jag lite konfunderad. Har jag råkat se en en annan film men med samma namn då Kärlek på italienska suger rejält. Filmen är gjord av en regissör som kämpar tappert och gör sitt bästa för att verka pretentiös men lyckas inte.  En hel del scener verkar vara gjorda av någon som går i filmskolan och vill imponera på sina lärare med knepiga kameravinklar och åkningar som som inte tillför historien något vare sig i berättande eller känsla. Jo en känsla väcks inom mig – irritation. Klippningen är märklig och en hel del scener i filmen leder liksom inte till något. Jag får ett intryck av att man ”kommit på” något man vill filma gjort detta och stoppat in det i filmen oavsett om det passar in eller inte. Lägg sedan till störande stråkar som musik som ökar i intensitet i en del scener så det blir öronbedövande. Troligen för att vi tittare ska inse att nu är det banne mig dramatiskt.

En bit in i filmen tycker jag mig känna igen stilen och denna oförmåga att få till en historia på vettigt sätt. Har jag inte ganska nyligen sett en film med ointressanta människor som bara är allmänt pretto jobbiga, en film som också är ett totalt slöseri av tid? Svaret får jag av min dotter. Regissören står bakom rullen A Bigger splash – en film som i stort sett gick ut på att en tandblekt Ralph Fiennes skulle visa Petter-Nicklas i tid och otid. Nu har jag fått än en regissör att lägga till på min ”undvik till varje pris” lista. Wes Anderson och Brian De Palma får nu sällskap av Luca Guadagnino. Om jag kommer se hans omtalade Call me by your name? When hell freezes over.

P.s Jag får väl erkänna att Guadagninos version av Suspiria var helt ok men anar att den nog bör ses som ett olycksfall i hans arbete.

Försök till regi: Luca Guadagnino

Betyg: 1/10

Spiral (2021 USA)

Så trevligt att få gå på bio igen. Valet över vad jag skulle se var lite svårare. Jag var lite småsugen på rullen Promising young woman men då jag och kritikern Emma Gray Munthe inte har samma filmsmak och hon hade gett den ett väldigt högt betyg valde jag en annan film. Troligen borde jag för en gångs skull lyssnat på Emma.

Tio minuter in i filmen inser jag att jag får dras med en av de sämsta skådisarna som vandrat på denna planet, Chris Rock. Han är så jävla usel att Birk i Ronja Rövardotter ”söstra mi” prestation är i Oscarsklass vid en jämförelse. Det är en gåta att man ger karln filmroller men det svaret ges i eftertexterna då det visar sig att Rock är en av filmens producenter och följaktligen gett sig själv huvudrollen.

Spiral är en trött fortsättning på Saw filmerna. Varför man envisas med att mala detta koncept till förbannelse vet jag inte då filmserien kändes uttjatad redan efter del tre. Att jag  betalar för att se eländet får ursäktas med att jag är en positiv kille som var gång hoppas på att Saw-folket ska lyckas leverera en bra film. Eller så är jag dum i huvudet.

Här är det i varje fall någon som tar korrumperade snutar av daga och Rock spelar polisen som jagar mördaren. Det mesta är sig likt halvkassa skådisar, mordiska fällor och en ändlös ström av recaps då man speciellt när det rör Saw filmerna tror att filmpubliken saknar närminne. Rekordet var fyra återblickar av samma scen under filmens gång. Det är iofs ett enkelt sätt att dra ut på speltiden så man kan sträcka ut det lövtunna filmmanuset till spelfilmslängd.

Jag får se på detta debacle så här: Det kan väl inte bli sämre 2021?

Regi: Darren Lynn Bousman

Betyg: 1/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

Showgirls (1995 USA)

Det har blivit en hel del filmer under årens lopp. De flesta filmer jag sett går från skalan ok och uppåt. Naturligtvis har jag sett min beskärda del av dåliga filmer men härom veckan slogs ett rekord då Showgirls troligen är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Naturligtvis finns det filmer med mindre budget och talang som är sämre men i fallet Showgirls får man ta i beaktande att det rör sig om en produktion som har en rejäl budget, ansedd regissör, en av Hollywoods bäst betalda manusförfattare samt ett gäng kompetenta skådisar. Trots detta är filmen så jävla dålig att jag fick ta den i två sittningar, inte för att den var olidligt tråkig utan därför att mitt förnuft gjorde allt i sin makt att få mig sluta titta.

Storyn är ganska enkel (ryktet gör gällande att den skrevs ned på en servett av manusförfattaren Joe Eszterhas): Tjejen Nomi Malone kommer till Las Vegas och vill lyckas som dansare och slår sig in med vassa armbågar till en plats i en ansedd danstrupp.

Jag förstår vilken film regissören Paul Verhoeven försökt göra. Det är en svart historia/satir om USA och kapitalismen där det är ”dog eat dog” som gäller. Folk är beredda att gå över lik för att nå sina mål. Gott så, och jag håller med Verhoeven i sak. Där det brister är i utförandet och det rejält.

Elizabeth Berkley som spelar Nomi är nog den som drabbats hårdast av filmen. Hennes agent sa upp sig och vad som kanske kunnat blivit en hyfsad skådespelarkarriär försvann lika snabbt som en daglöning i samband med filmens premiär. När man ser hennes agerande i filmen förstår jag det för herrejävlar vilket uselt skådespeleri. Redan i hennes första scen ställer jag mig frågan ”Vad är det här?”. Verhoeven har dock tagit på sig skulden och hävdar att det hans personregi som brister. Jag vet inte om så är fallet. Det enda jag vet är att Berkley är rejält usel och då jag inte sett henne i något annat kan jag inte bedöma om det är hos henne eller hos Verhoeven problemet ligger.

Filmen har sin beskärda del av bröst, sexscener och danser och inget av de tre gör mig glad. Sexscenerna är bara trista vilket sexscener på film alltid är (förutom i Betty Blue) Danserna är rena sömnpillret som vän av musikaler gillar jag dans men här är det mest bensprattel och utmanade poser.

Då Berkely så att säga tar över filmen med sin uselhet blir det svårt att bedöma andra skådisars insatser men det är en hel del stolpskott som får kämpa med tafflig dialog och usla scener.  Gina Gershon är väl den som klarar sig bäst även om hon tillsammans står för filmens märkligaste konversation om hundmat.

Showgirls brukar hamna i genren så dålig att den är bra. Det stämmer inte den är bara dålig och en pärs för den mentala hälsan att se. Jag tycker dock lite synd om Berkely som bara var 19 år när filmen gjordes.

Avslutar med ett citat från Kyle McLachlan som har en av rollerna samt ett klipp på Elizabeth Berkley ”skådespeleri”.

”I was absolutely gobsmacked. I said, ”This is horrible. Horrible!” And it’s a very slow, sinking feeling when you’re watching the movie, and the first scene comes out, and you’re like, ”Oh, that’s a really bad scene.” But you say, ”Well, that’s okay, the next one’ll be better.” And you somehow try to convince yourself that it’s going to get better… and it just gets worse.”

Regi: Paul Verhoeven

Betyg: 1/10

P.S Naturligtvis kunde jag inte släppa denna film. I övermorgon skriver jag om dokumentären You don´t Nomi- kanske blir man klokare efter att ha sett den?

Tag (2018 USA)

Att komedigenren kan vara svår är kanske inte så konstigt då smaken om vad som är roligt skiljer sig mycket åt. Själv är jag svårflörtad, skrattar sällan och vanligtvis nöjer jag mig med att filmen åtminstone är roande. Även om jag är svårcharmad brukar jag åtminstone förstå vad folk tycker är roligt även om jag själv inte gör det. Galenskaparna, romantiska komedier, Stefan & Krister listan kan göras lång på saker jag inte alls tycker är roliga men jag förstår varför folk tycker det är underhållande. Filmen Tag är ett unikum i detta sammanhang då jag inte alls begriper vad som är roligt med filmen.

Tag är baserad på en verklig historia om vuxna män som leker tag (kull på svenska eller kacken som leken hette i min avlägsna barndom). Möjligtvis är tanken på att vuxna män leker kull rolig men att sitta och titta på vuxna män som leker denna lek i nittio minuter är inte roligt alls. Jag vet inte, jag kanske missade en poäng någonstans, jag kanske bär på ett barndomstrauma rörande kull eller så är det så enkelt att en massa folk tappade konceptet och gjorde en komedi som inte alls är en komedi fast alla trodde att de gjorde en komedi. Vad vet jag? Det enda jag vet är att filmen inte var rolig och att skådisen Leslie Bibb ser ut som ett grinande kranium när hon ler – alltid något.

Regi: Jeff Tomsic

Betyg: 1/10

 

Hellboy (2019 Storbr)

Neil Marshall har gjort de finfina filmerna Dog soldiers och The Descent och ett par filmer till som åtminstone är dugliga. Efter att nu ha jobbat med TV i ca tio år återkommer han nu med rebooten(?) av Hellboy. I mitt tycke kunde han ha fortsatt med tv-filmandet till sin pension för det här var årets hitintills sämsta film. Filmen är så-jävla-dålig att jag nästan saknar ord. Men bara nästan.

På pappret verkar det ok, jag vill nog påstå att jag var ganska så pepp på filmen även om en del oroande rapporter nådde mina öron. Regissören har tidigare visat att han kan det här med film, dugliga skådisar i de flesta roller och en ganska så rejäl budget. Det första varningstecknat borde vara att Milla Jovovich var med, är hon med i en filmproduktion brukar det vara en  indikation på att det ligger en kalkon och trycker i buskarna – i detta fall visade det sig vara en hel flock som doldes i buskaget.

Redan tio minuter in i filmen önskar jag att jag var någon annanstans. Det börjar i svart-vitt och professor Broom (Ian McShane) berättar en forntida legend om vad som hänt under Kung Arthurs tid.  Karln försöker låta cool genom att använda svordomar för att vi arma satar i biomörkret ska första att vi minsann ser en VUXENFILM. Resultatet blir naturligtvis det omvända, bara larvigt. Detta fortsätter filmen igenom, de flesta mer eller mindre svär och skriker konstant och ingen i rullen verkar ha en förmåga att kunna genomföra en normal konversation. Än värre är att en stor del av filmens dialog består av one-liners som är vare sig passande eller bra skrivna. Oavsett vilka hot eller händelser Hellboy stöter på i filmen är hans instinktiva reaktion att skrika fram en one-liner. Jag tröttnar snabbt på detta tilltag och börjar blicka mot nödutgången.

Då man inte har en vettig dialog satsar man på CGI där blodet sprutar och allsköns varelser dyker upp här och där utan någon större finess. Efter 20 minuter inser jag att filmen är bortom all räddning. En fördel med att se film hemma är att man lättare kan stänga av och välja något annat. Nu satt jag fast i biomörkret 130:- spänn fattigare tillsammans med Action-Lunkan, det blir lite svårare att då lämna föreställningen och detta totalhaveri till film som kostat 50 miljoner dollar.

Action-Lunkan gillade dock filmen men det är å andra sidan samme man som gick och köpte Lesbian vampire killers efter att jag berättat om den filmen. Han och jag har lite olika referensramar om vad som är bra.

Sofia har också sett detta missfoster till film.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Like father (2018 USA)

För någon vecka sedan, tror jag att det var, sa min fru att det fanns en film som utspelade sig på samma kryssningsfartyg vi var på i somras. Lite disträ som alltid svarade jag ”Vad kul”. 24 timmar senare hade detta diffusa ”Vad kul” på något vis förvandlats till ”Den filmen ska vi se tillsammans”. Hur det gick till vet jag inte men speciellt peppad på filmen var jag inte.

Mina värsta farhågor besannades då jag fick en soppa som var tunnare än vad som serverades lägerfångar under Sovjettiden. Den bestod av en irriterande huvudperson som bara var asjobbig, klyschiga bögar, osannolikt trevliga människor som engagerar sig i folk de knappt känner och allt är egentligen en enda lång produktplacering för företaget Royal Caribbean.

När fanskapet Seth Rogen dök upp i en, tack och lov, liten roll fick jag nog och försökte smita från titten genom att åla obemärkt längs vardagsrumsgolvet ( ni som mött mig IRL vet att det är ett M:I som inte ens Ethan Hunt skulle kunna lösa). Klart att mitt flyktförsök upptäcktes och en skarp röst från tv-soffan höll mig kvar. Det som är positivt med detta elände till film är att jag kan pusta ut då jag troligen sett årets sämsta film. Hösten kan nog inte bli värre åtminstone om man ser till filmsammanhang.

Regi: Lauren Miller

Betyg: 1/10

Kill theory (2009 USA)

Trist nog så avslutas denna rysliga vecka på samma sätt som den startade nämligen med en skitfilm. Åtta ungdomar samlas i ett hus på landsbygden (där det naturligtvis inte finns mobilteckning vilket illustreras av den numera obligatoriska scenen i genren där någon utbrister i förtvivlan att det inte finns något nät) för att festa rejält innan skolavslutningen. Festen får ett abrupt slut då en tokstolle belägrar huset och säger att han kommer att döda hela sällskapet klockan 6:00 på morgonen. Om de däremot dödar varandra kommer han att skona den ende överlevande. Mördaren har nämligen en teori om att under speciella situationer kan man nämligen pressas att döda både nära och kära.

Ok att skräckisar ofta har en ganska så darrig logik som inte tål att synas närmare i sömmarna. Det är även ok att rollfigurer i denna genre oftast har en IQ som är lägre än en nackad höna men storyn får inte bli för ologisk och rollfigurerna får inte vara för korkade då blir resultatet bara irriterande och det är precis vad Kill theory är: Jävligt irriterande.

Folk springer runt i cirklar i det stora huset ute på landsbygden och fördriver tiden med att skrika och gapa. Då det hintas om att det rör sig om collegestudenter tycker jag att någon i sällskapet borde ha någon form av vett eller sans och borde komma upp med någon form av idé för att möta den ensamme mördaren. Att förskansa sig samla ihop vapen och vara åtta mot en när klockan slår sex på morgonen faller inte någon in, nej då är det bättre att ha ihjäl sina vänner. Det är så urbota dumt att jag knappt finner ord. Tråkigt nog ett bottennapp som faller på att man på pappret troligen tyckte att man hade en vettig historia. Realiserad blev den bara totalt korkad.

Regi:  Chris Moore

Betyg: 1/10

Hoppas Fiifi och Sofia har valt trevligare filmer.

Då var det slut för denna gång men vi ses väl nästa år? Jag får se till att hamstra skräckisar under året för mina bidrag till denna skräckfilmsvecka har varit en ganska så sorglig samling. Bot och bättring utlovas.

Tackar också Fiffi och Sofia för ett gott samarbete.

The Vault (2017 USA)

En göteborgare måste vara inblandad i produktionen av denna film för skulle man annars kunna förklara att en film som heter The Vault har fått taglinen ”no one is safe”? Tråkigt nog var detta det roligaste med filmen.

Ett gång bankrånare tar sig vatten över huvudet under ett rån när de öppnar bankvalet i källaren som innehåller zombies? Spöken?. Omringade av polisen och med rysligheter i källaren försöker de nu att klara livhanken.

Storyn är intressant eller åtminstone underhållande (annars hade inte filmen lockat) och skulle nog kunnat bli rätt bra om den hamnat i rätt händer. Nu verkar dock både manus och regi har hamnat i några klåpares knä för utförandet är under all kritik. Man har helt enkelt inte fått till manus på ett vettigt sätt och filmen står bara och stampar på ett ställe. Klart att det händer saker och ting men det är av och till rörigt berättat och stundtals verkar det som att regissören inte vet vart han vill gå med sin story.

Lite skoj är det dock att se Clint Eastwoods dotter  Francesca Eastwood i en av huvudrollerna, att hon hoppar på det mesta kan vara förståeligt så här i början av en eventuell karriär. Det stora mysteriet är vad James Franco gör i denna soppa. Jag skulle verkligen vilja ha svar på denna gåta – det är ett mysterium jag funderar mer på än att jag för vilken gång i ordningen sett en skitfilm. Det hör inte till ovanligheterna.

Regi (eller vad det nu kan kallas):  Dan Bush

Betyg: 1/10

Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och en butiksinnehavare som mot alla odds lyckas med att sticka ut ur mängden bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.