Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och butiksinnehavare som lyckas med att sticka bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

Final girl (2015 Kanada)

Premissen inte alls illa för de som gillar s.k hämndfilmer. Ett gäng rikemansslynglar roar sig med att locka ut tjejer i skogen för att jaga och mörda dem. De kidnappar en tös för mycket då hon är tränad i att döda. Kanske inte det mest djuplodande manus men det verkade vara en film som skulle kunna tilltala min reptilhjärna.

Bortsett från filmens ide finns det inget gott att säga om denna usla rulle. Skådisarna suger trots att både Breslin och Bentley vanligtvis är helt ok men med ett manus och en regi från soptippen har de liksom inget att komma med. Filmens rollfigurer är helt ointressanta, scenografin är skrattretande den består av ett tomt garage (?), ett fik och en himla massa träd och dimma. Slutligen verkar manuset vara skrivet av någon som inte har en susning om hur man berättar en historia utan rör till det hela och dödar all form av dramaturgi, något som när man har en story som denna borde vara en simpel walk in the park.

Kort och gott en riktigt djävla usel film.

Regi: Tyler Shields

Betyg: 1/10

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Transporter: Refueled (Frankrike 2015)

The-Transporter-Refueled-2015Vissa människor borde inte få göra film tex Camille Delamarre. Vissa personer borde inte få skriva filmmanus tex Adam Cooper, Bill Collage och Luc Besson. Vissa individer borde inte få producera film tex Luc Besson och Mark Gao. En del ”skådespelare” borde aldrig få komma på fråga att göra en huvudroll tex Ed Skrein. Var för sig gör nog inte dessa personer så stor skada men tillsammans i grupp blir resultatet horribelt och går under namnet Transporter: Refueled. Ovan nämnda personer borde få smisk på rumpan med ris i skogen som de hämtat själva för herre min söte Gud i himlen vilken total dynga detta var.

För det första är filmen en enda reklamfilm för produkterna Audi, Evian och iPhone. Utifrån dessa tre varor har man totat ihop en historia om ett gäng prostituerade som ska hämnas på sina östeuropeiska hallickar. Det finns ingenting i filmen som har någon som helst logik och stundtals undrade jag om det var min hjärna som hade kastat in handduken – jag har trots allt kommit till åren – då jag inte riktigt begrep rollfigurernas agerande eller manuset. Låt mig bjuda på ett urval rena idiotier.

Varför man rivstartar en bil inför ögonen på en grupp poliser när det inte behövs och därmed triggar igång en biljakt.

Varför man väljer att byta bil under en flykt till en precis likadan – samma märke och nästan samma färg.

Hur man kan ligga för döden på kvällen och behöver akut läkarvård men redan nästa dag går runt i högklackat redo att fightas.

Listan kan göras mycket, mycket längre.

Lägg sedan till att filmens ”regissör” är omåttligt förtjust i slowmotion för att sedan dra på farten, ett trick som man tröttnade på redan i Snyders 300. Jag blir uppriktigt ledsen när jag får se en film som denna och jag blir mycket bekymrad då det är Besson den klanten som slagit sina inkompetenta fingrar i filmatiseringen av kommande Linda och Valentins äventyr.

Regi: Camille Delamarre

betyg: 1/10

Att jag börjar bli gammal och glömsk är denna film ett säkert tecken på då bloggkollegan Sofia varnat om eländet redan i mars 2016

 

Cell (2016 USA)

cell-movie-2016-posterCell är den senaste filmen i den långa raden av fimer som bygger på Stephen Kings böcker. Filmen och boken handlar om Clay Riddell försök att hitta sin familj samtidigt som världen faller samman. Undergången sker genom folks mobiler som skickar ut en signal som gör människor totalt vansinniga och de angriper alla som inte drabbats lite i stil med Danny Boyles film  24 days later. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra filmer med varandra så är Boyles film varuhuset Harrods medans dagens film är med att likna vid Kiviks marknad.

Den här filmen har varit på gång länge och ett tag var regissören Eli Roth inblandad i filmen. Intrycket av att något som startade som ett stort projekt och sedan degraderats till direkt till dvd träsket är påtagligt för Cell är verkligen inte någon bra film. Filmen känns bara billig och håglös och jag tror inte någon kan ha varit nöjd med slutresultatet.

John Cusak som spelar huvudrollen ser sjuklig ut. Hans hud är vaxartad och det ser mer ut som att någon har dragit på sig en John en Cusack mask och spelar skådisen än att det är skådisen själv som spelar huvudrollen. Hans sjukliga utseende kan iofs bero på att Cusack fattat att festen är slut och glansdagarna är ett minne blott. Hur man fick med Samuel L. Jackson och Stacy Keach på tåget är en gåta . Kanske har de ebb i kassan?

Det finns inget positivt jag har att säga om filmen. Trots galna människor och världens undergång så står storyn stampar och det känns som att just ingenting händer. Nu hör inte Cell till en av Kings bättre böcker men söte gud vilket magplask detta är.

Regi: Tod Williams

1/10

Även Fiffi har sett denna film. Vad hon tyckte går att läsa här.

 

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

only_lovers_left_alive_ver3_xlgVampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Mexico barbaro (2014 Mexico)

MEXICO-VOD-mofsfaTidigare i veckan skrev jag om en tysk antologifilm som inte var någon trevlig tillställning. På Monsters of film festivalen visade man även en mexikansk antologiskräckis. Jag var förväntansfull över denna titt för värre än det tyska dravlet kunde det väl ändå inte vara? Men se det kunde det visst vara och jag fick än en gång bittert erfara att botten på skittunnan har oanade djup.

Mexico barbaro består av tiotalet historier. Det rör sig om allt från sexsugna spöken, troll som våldtar oskulder, revanchsugna prostituerade och lite annat smått och gott. Många av filmerna saknar helt poäng och känslan av att man bara ville filma lite, oviktigt vad är högst påtaglig. Jag undrar lite över hur man lyckats med konststycket att samla ihop Mexikos sämsta regissörer och manusförfattare i en och samma film. För detta kan väl inte vara gräddan av landets filmmakare? Om så är fallet är det riktigt illa.

Jag ger ett par exempel och varnar för spoilers. En reporter samtalar med en gangster som har uppgifter om en massaker. Gangstern berättar att hans ledare använder sig av en aztekisk rit där han hugger huvudet av sina offer. Intervjuoffret ber sedan reportern att följa med till ett garage där han öppnar porten och visar en massa avhuggna huvuden. Slut på storyn. Vad leder berättelsen? Är slutklämmen att gangstern visar upp vad han redan berättat?  I den still går de flesta av berättelserna. Märkligast var storyn om någonting (fråga mig inte vad men det verkade vara en gubbe(?) i konstig mask) som beordrar en tjej att hon ska tömma sin systers vagina på blod annars kommer gubben i masken att suga ut tjejens själ genom röven. Japp det är storyn. Varför detta sker vet jag inte. Vad det är för varelse vet jag inte och hur man tömmer en vagina på blod vet jag inte och vill inte heller bli upplyst om saken. Själen och röven…. don´t go there. Varför det här antologifilmen gjordes vet jag inte heller.

Det kan också möjligtvis vara som så att jag kanske möjligtvis har sett en film som går helt över huvudet på mig. Kanske har Mexico barbaro ett djupt filosofiskt budskap över att livet kan vara lite djävligt ibland.. Eller så kanske är budskapet att man får ta skeden i vacker hand men jag känner att jag desperat greppar efter halmstrån här för det finns inget jag finner vara förmildrande i denna sunkiga soppa.

Regi: En hel hög mexikaner som totalt saknar talang

Betyg: 1/10

The Human centipede III (2015 USA)

The_Human_Centipede_3_PosterThe Human centipede III har undertiteln The Final sequence något jag verkligen hoppas regissören Tom Six står fast vid men man kan tyvärr inte vara för allt för säker på sådana löften inom kultursfären. Fråga mig inte hur många avskedsturnéer The Who har gjort för att ta ett exempel.

I den här filmen handlar det  om en fängelsedirektör som tröttnat på fångarna och deras brist på respekt. Då hans assistent nyligen sett filmen The Human centipede II föreslår denne att direktören ger internerna en liknande behandling. Filmens final består av en 500 man lång rövkedja. Direktören spelas av Dieter Laser som var den galne doktorn i första filmen, assistenten spelas av Laurence R. Harvey som var den galne parkeringsvakten i den andra filmen, direktörens sekreterare spelas av Bree Olsen som förutom att varit flickvän till Charlie Sheen även medverkat i en massa filmer där klädkontot är sekundärt (här har hon kläderna på – bara så ni vet) och slutligen så spelar Eric Roberts guvernören och har till slut (det tog sin tid) förbrukat allt den goodvill han en gång i tiden haft hos mig.

Hur filmen var? Behöver ens den frågan ställas?

Regi: Tom Six

Betyg: 1/10

Magic magic (2013 Chile) & Eat (2013 USA)

Jag skriver inte om alla filmer jag ser. En orsak till att en film inte hamnar på bloggen kan bero på att den är ganska intetsägande – den är mellanmjölksaktig och det finns inte så mycket att säga om filmen. Andra filmer dyker inte upp på bloggen för att de är dåliga samtidigt som de är helt ointressanta. ”Hallå! Hallå! ” kanske en del säger och menar att det kryllar av dålig film på Filmitch blogg! Naturligtvis är det så. Dåliga filmer är intressanta om de inte är medvetet gjorda för att vara usla men fallerar då filmmakarna har haft ambitionen men inte kompetensen. Filmer av det slaget är oftast mycket sevärda. Dagens två filmer faller inom denna kategori. Den första filmen är ett märkligt magplask som möjligtvis är bättre än vad jag begriper, i den andra filmen råder det en skriande brist på kompetens men gott om vilja.

magic-magic-poster01Magic magic är en intressant psykologisk thriller – åtminstone på pappret. Alicia åker till Chile för att besöka sin kusin Sara som studerar i Santiago. Man har beslutat sig för att hyra en stuga på landsbygden men i samband med trippen blir Sara tvungen att åka till universitetet för att göra en tenta i sista minuten. Motvilligt hänger Alicia med Saras bekanta till stugan. Redan från start inser man att Alicia inte mår psykiskt bra då hela hennes uppenbarelse skriker ångest och hon blir allt sämre ju längre semestertrippen pågår och det är nu filmen spårar ur.

Problemet är att alla i sällskapet beter sig märkligt. Saras pojkvän är inte någon trevlig typ och hans syster är bara grinig. Värst är dock en kompis som de har med på resan. Han är asjobbig men ingen verkar reagera nämnvärt på hans beteende. Det antyds i filmen att det är genom Alicias ögon dessa personer beter sig märkligt om så var fallet skulle Magic magic kunnat bli en intressant film i stil med Repulsion som även den skildrar en människa sammanbrott men kruxet är att alla beter sig märklig vare sig Alicia är i närvarande eller inte. Den enda som verkar vara någorlunda normalt funtad är Sara men hon torde vara rejält puckad med tanke på det sällskap hon valt att umgås med. Historien bara rullar på utan vare sig styrsel eller mening och jag sitter lite som ett frågetecken när eftertexterna rullar. Till denna psykologiska soppa har regissören Sebastián Silva lyckats locka till sig skådisar som Michael CeraJuno Temple och Emily Browning. Läste de inte manus?

Regi: Sebastián Silva

Betyg: 3/10

MV5BMTYwODMwMjk3MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTE3MTI0MzE@._V1_SY317_CR12,0,214,317_AL_Eat skulle kunna beskrivas som den taffliga fattigmansversionen av In my skin. Novella är en wannabe skådespelerska som börjar ge upp hoppet om att slå i Hollywood. Spiken i kistan torde vara när hon äntligen kallas till en audion och filmen visar sig heta Anal aliens 7. Novella mår allt sämre och börjar äta på sig själv. (Fråga mig inte varför. Jag anar att manusförfattaren inte heller vet varför Novella får konstiga matvanor. Det enkla svaret är nog att man vill göra en film om en person som äter på sig själv.) Här snackar vi inte om ett försynt tuggande på nagelband utan rena julbordsfrossandet på den egna lekamen.

Likt Magic magic behandlar den här filmen en människas psykiska förfall men man har haft lite mindre budget att röra sig med och de pengar man hade lades på slafseffekterna (de är bra gjorda ska erkännas). Roligast är de stackars skådisar som verkligen kämpar med ett illa skrivet manus. De är okända men dugliga utefter den situation de hamnat i. Meggie Maddock som spelar Novella har ett trettiotal filmer på IMBD vilket iofs inte behöver betyda något. Karaktärerna är helt uppåt väggarna och många gånger saknar filmen helt sans och vett. Budgeten gör sig påmind när Novella och hennes kompis Candice (som också är skogstokig) går på disko vilket sker ett par gånger under berättelsens gång. Diskot verkar bestå av en röd soffa samt en gång med en toalett. Stället verkar också vara helt folktomt, troligen hade man inte råd med statister. Filmen är som den är – dålig men det är ett tapert försök att göra film och därför förtjänas den att nämnas

Regi: Jimmy Weber

Betyg: 1/10

Bullet (2014 USA)

Bullet-2014-Movie-PosterSå var det dags igen: Än en filmkväll med Action-Lunkan och Mys-Mats (han har personligen bett om detta epitet när han förekommer i den här bloggen). Än en gång blev jag nedröstad i filmvalet. Än en gång fick jag genomlida en riktig skitfilm. Våra gemensamma filmkvällar har ett track-record som suger rejält.

Bullet kan bäst beskrivas som Taken med en latinamerikansk touch. Jag skulle kunna rada upp allt som är dåligt med filmen och försöka skoja till det lite men det känns ganska onödigt. Min upplevelse av filmen kan bäst liknas med en handduk jag köpte i Barcelona. Den var en röd handduk med en svart tjur som motiv och såg snygg ut. När jag använde den första gången luddade handduken av sig så mycket att jag såg ut som att jag blivit blästrad i rött och svart. Handduken var full av hål då ”tyget” nu förflyttat sig från badlakanet till mig och jag fick tillbringa en halvtimme extra i duschen för att få bort skiten. Om man nu skulle vilja jämföra de två upplevelserna filmen Bullet och Barcelonska handdukar blir känslan ungefär densamma. När eftertexterna rullade tänkte jag samma tanke som när jag stirrade på mitt svartröd prickiga ansikte i en en badrumsspegel: Hur fan gick det här till?

Regi: Nick Lyon

Betyg: 1/10

Filmspanarna: Orgier – Caligula

caligola-928924lOrdet orgie betyder en hämningslös utsvävning av något och kommer från det grekiska ordet orgia som syftade på religiösa riter där deltagarna strävade efter att hamna i extas. Nuförtiden tänker nog gemene man mer på ett frossande i mat eller kanske främst på gruppsex när man hör ordet orgie. Personligen tänker jag på romarriket vilket kan bero på att jag som barn (och vuxen) läste/läser Asterix där det förekommer en och annan barntillåten orgie med romare som förlustade sig på allehanda vis. Steget till dagens filmval blir då inte så stort när ämnet rör orgier. Hade jag vetat vad jag skulle fått se hade jag definitivt valt en annan film. Visst jag hade hört rykten och viskningar om filmen men en film med Peter O’Toole, John Gielgud, Helen Mirren och Malcolm McDowell kunde väl inte var så illa (det sista namnet på listan är iofs ingen kvalitetsgaranti)?

Caligula handlar om den famöse romerska kejsaren (37 – 41 e.kr) med samma namn och 9b09e13648e841b65d07af9f00355935_1_origbeskriver hans uppgång och fall och så mycket mer behöver inte sägas om filmens handling. Filmens tillkomst är desto mer intressant. Grundaren av herrtidningen Penthouse Bob Guccione hade länge velat göra en långfilm och beslöt sig för att producera en film om Caligula. Den kände författaren Gore Vidal skrev manus och man lyckades få med en hel del kända namn i rollistan. Filmens regissör Tinto Brass startade med att skriva om Vidals manus som i sin tur krävde att få sitt namn bortplockat från produktionen. En skådis lämnade produktionen då hon anande åt vilket håll det hela barkade. Slutligen så klippte Bob Guccione om filmen och lade till lite fler ”extra scener” av det mer porriga slaget. Hela havet stormar med andra ord och resultatet blev därefter: En orgie i dålig smak, uselt skådespeleri och nakna kroppar.

Både O’Toole, och Gielgud svär sig fria från att veta vad det var för sorts film de spelade in men det tror jag inte ett dyft på då filmen torde vara Naken Jannes våta dröm. I och för sig påstås det att O’Toole var konstant full under inspelningarna men han var banne mig inte medvetslös då han har repliker i filmen. Om man inte visste något om romarriket skulle man lätt kunna tro att det rådde brist på tyg i det mäktiga riket. Jag har aldrig tidigare skådat en så stor ansamling av könsorgan och rumpor. Det spelar ingen roll vad som utspelar sig på rutan alltid är det något arsle eller snopp som tittar fram i rutan (blottade bröst är utom tävlan då det mer eller mindre är öppet mål). Folk får gärna vara nakna om de vill men när det är naket för nakenhetens skull blir det bara pinsamt och spekulativt. Filmen är fullproppad med våld och sex som bara är med för att man ska höja på ögonbrynen och har inget värde i sig självt och det är ganska logiskt att om det är detta man lägger krutet på i en film blir resten lidande. Pinsamma scener, bedrövliga repliker, knepiga kameraåkningar och korkad dialog gör detta till ett riktigt bottenskrap bland alla filmer jag sett under årens gång.

Jag brukar säga att även dåliga filemer har något att ge. Wiseaus The Room förmedlade åtminstone regissörens passion för sitt projekt och Pasolini försökte åtminstone presentera ett budskap, om än något dunkelt, i Salo men Caligula känns bara spekulativ och är i ärlighetens namn smärtsamt trist. Till på köpet kommer jag aldrig mer kunna njuta av Aram Chatjaturjans ljuvliga Spartakus (ledmotivet i Onedinlinjen) då jag numera får en inre bild av Malcolm McDowell som dansar runt och visar röven (öppningsscenen i Caligula).

Regi: Tinto Brass

Betyg: 1/10

Förhoppningsvis tog de andra filmspanarna sig an mer angenäma orgier.

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

 

 

Sabotage (2014 USA)

300px-Sabotage2014-TitleIngen blev gladare än jag när Arnold Schwarzenegger gjorde comeback i filmvärlden. Under stora delar av 80 och 90-talen var han en av mina favoritskådisar. Hans första film där han hade huvudrollen efter sin tid som guvernör i Kalifornien var The Last stand och jag kände som att Arnie var på rätt väg då jag gillade filmen och hans prestation. Dagens film däremot……..

Sabotage handlar om en grupp narkotikapoliser som leds av John ‘Breacher’ Wharton (Arnie). Under ett tillslag mot en drogkartell passar gruppen på att gömma undan 10 miljoner dollar som man tänker dela på senare. Deras överordnade misstänker att gruppen gjort just detta och startar en internutredning men kan inte bevisa något. De verkliga problem startar dock när man ska hämta de stulna pengarna. Bytet är spårlöst borta och någon börjar avrätta narkotikagruppens medlemmar en efter en. Det verkar som att drogkartellen beslutat sig för att hämnas.

För att en sådan här film ska kunna fungera måste man åtminstone heja på hjältarna något som är mycket, mycket svårt när det rör karaktärerna i Sabotage. Dessa verkar ha skrivits av någon som har en märklig syn på vad som är tufft för det är vad filmens karaktärer desperat försöker att vara men istället är de bara irriterande och larviga. Vi börjar med deras namn där var och en tagit ett ansträngt smeknamn typ Breacher, Grinder, Pyro etc. För att förstärka deras tuffhet består gruppens vokabulär av ord som motherfucker, pussy, dick, fuck något som blir otroligt tröttsamt att höra på i längden. Överhuvudtaget agerar och beter de sig som en grupp hormonstinna tonåringar och hade troligen aldrig kunnat bli poliser än mindre s.k elitpoliser som filmen vill göra gällande att de är. Det är en grupp obalanserade individer som bäst skulle höra hemma på någon vårdinrättning. Bara detta gör att filmens premisser faller då jag inte köper konceptet för fem öre att denna grupp är poliser. Det känns bara skönt när de en efter en tas av daga så jag slipper höra och se deras tröttsamma kackel och agerande.

Manusmässigt håller inte storyn men jag kan inte riktigt gå in på detaljer här då jag skulle spoila alltför mycket men man kan lugnt påstå att skurkarnas agenda är minst sagt märklig. Sabotage är en rejäl soppa men på pappret verkade det nog kunna blivit en riktigt bra actionthriller. Frågan är vem man ska skylla på. Manusförfattaren, regissören? inte skådisarna för de verkar göra vad de ska nämligen att följa en inkompetent regissör som följer ett uselt manus och agerar därefter. Det var länge sedan jag såg en sådan hop lågpresterande skådisar och värst är Mireille Enos som spelar över så grovt att skämkudden sitter fastnitad i näven då hon är allt för ofta är i bild. Det enda positiva med filmen är dess sista minuter. De minuterna hade man kunnat förvaltat bättre och utvecklat till en film istället för den här dyngan.

Movies-noir och Fripp har sett filmen och tyckte helt annorlunda, den sistnämnde så annorlunda att jag på fullaste allvar undrar om vi sett samma film.

Regi: David Ayer

Betyg: 1/10

My name is Khan (2010 Indien)

nbhIbland kan kulturella skillnader ställa till det när man ska se en film. Dagens film är från Indien och efter titten kan jag dra den enkla slutsatsen att jag och Indierna inte riktigt har samma smak om vad som är bra och dåligt. My name is Khan handlar om mycket, väldigt mycket men för att göra det enkelt: Khan (som har någon form av mentalt funktionshinder asperger månne?) flyttar till USA efter sin mors död. Han gifter sig med en ensamstående mor som ser ut som en fotomodell och tydligen inte har några problem med att hennes man beter sig som Rain man light men det sägs att kärleken är blind. B.la så raggar Khan på sin blivande fru genom att göra ett fat-face åt henne när hon ska äta en pralin och där någonstans borde en normalt funtad person tacka för sig (tyvärr satt jag kvar trots att ett helt batteri av varningsklockor började ringa). En personlig tragedi gör att Khan ger sig ut på en odyssé  för att söka upp och tala med USA:s president.

Den första halvtimmen är ganska bra när vi får följa Khans barndom i Indien när han sedan flyttar till USA går filmen från rena fjantigheter till en pekoral av grandiosa mått som trotsar all beskrivning. Jag har tidigare sett och uppskattat filmer från Indien men de filmerna har varit av den mer lättsamma sorten och fungerade väl. Det här magplasket kan nog bäst förklaras med att i My name is Khan är tänkt att vara seriös något som inte funkar alls men som jag tidigare skrev kan de kulturella skillnaderna vara boven i dramat.

Vi var tre i familjen till en början. Min fru som är den klokaste i sällskapet kastade in handuken efter 45 minuter. Min dotter försvann efter 90 minuter återkom efter en tur till datorn och IMBD för att upplysa mig om att filmen var närmare tre!! timmar lång sedan gick hon klokt nog och la sig. Kvar satt jag och iom att jag är dum i huvudet såg jag hela spektaklet, något jag ångrar än idag.

Regi: Karan Johar

Betyg: 1/10