Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

Dead of night (1945 Storbr)

p5004_p_v8_aaDagens rulle brukar dyka upp på listor typ ”100 skräckfilmer du måste se”. Jag placerar den i samma fack som Psycho, Dracula, Frankenstein m.fl,  dvs filmer som säkerligen var nyskapande när de kom men numera slipats ned av tidens tand och är inte speciellt skräckinjagande därmed inte sagt att de är dåliga. I bästa fall är de lite mysrysliga. Jag tror att det är i detta perspektiv man får kolla in Dead of night.

Filmen startar med att en arkitekt anländer till ett hus för att träffa sin nya uppdragsgivare. När han anländer får han en stark känsla av deja vu. Ingen i det övriga sällskapet känner igen arkitekten som däremot vet vad alla heter. Arkitekten börjar komma ihåg saker och ting och menar att något hemskt kommer hända. De övriga är skeptiska men börjar berätta om olika oförklarliga fenomen de varit med om.

Dead of night är en s.k antologifilm som ramas in av en grundstory likt V/H/S eller Cat´s eye. Berättelserna är numera gammal skåpmat och man kan räkna ut vad som kommer att ske så fort man fått premisserna klara för sig. Kanske kan någon historia vara på sin höjd lite smått ryslig för den lättskrämde själv sörplade jag stillsamt på en kopp kaffe och hade en trevlig stund men historien om den spökande golfspelaren hade gott kunnat hoppats över då den bara var fjantig. Tilläggas bör att en och annan av skådisarna spelade hellre än bra men de var åtminstone uthärdliga.

Regi: Alberto Cavalcanti m.fl

Betyg: 5/10