Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Annonser

Bye bye Birdie (1963 USA)

Bye_Bye_BirdieNu gäller det att hänga med: Flickfavoriten Conrad Birdie ska göra sin militärtjänstgöring till alla amerikanska flickors förtvivlan. Innan han far ska han göra ett sista uppträdande i Ed Sullivans show. Flickvännen till den misslyckade låtskrivaren Albert kläcker iden att Birdie ska sjunga en ny sång under showen och avsluta melodin med att kyssa en utvald tonårstjej. Lyckas detta kan paret äntligen gifta sig då melodin troligen kommer bli en storsäljare och Albert kan flytta hemifrån, bort från sin överbeskyddande mor. Kim McAfee väljs till att bli Birdies kyssobjekt något som inte alls uppskattas av vare hennes pojkvän eller far som måste dras med den odräglige Birdie i sitt hem i väntan på tv-showen. Hur ska det gå? Kommer alla kärleksfnurror redas ut? Kommer herr McAfee överleva detta mediala spektakel? Problemen är många och då har jag inte ens behandlat ryska baletter, män i fez eller drogade sköldpaddor något måste man spara till presumtiva tittare.

Vad ska ska man börja med i film som denna? Kanske med öppningsscenen där Ann-Margret sjunger titelmelodin i en märklig men samtidigt mycket enkel iscensättning. Låten Bye bye Birdie sätter sig som smäck och vare sig man vill eller inte så etsar sig melodin fast i hjärnan. Jag har ofrivilligt gått och sjungit på den i veckor efter titten. Filmens övriga sånger är inte lika minnesvärda men det är glada och uppiggande melodier som framförs underhållande.

Skådisarna är mycket bra allt från Dick Van Dyke som spelar den misslyckade tonsättaren Albert till Jesse Pearson som gestaltar den något korkade Birdie. Bäst i filmen är Ann-Margret som filmen igenom går och ser lite småpilsk ut (ursäkta uttrycket men det är den bästa beskrivningen jag kan ge) av en outgrundlig anledning. Hela filmen anspelar på sex från sången The Telephone Song där alla sjunger att Kims pojkvän ”got her pinned down” till Alberts överbeskyddande mamma som hela tiden förmanar sin son att bära rubbers (gummistövlar/kondom) som fort han lämnar hemmet. Jag kan inte låta bli att skrocka förtjust då dessa saker troligen gick moralens väktare förbi när det begav sig.

Bie bye Byrdie är en uppsluppen film som värmer lite extra i vårsolen och jag kan garantera att jag inte sett den för sista gången.

Hoppas nu att Sofia fått en lika förnöjsam upplevelse.

Regi: George Sidney

Betyg: 8/10