Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10

Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10

Santa Claus Conquers the Martians (1964 USA)

Santa_Claus_Conquers_the_Martians_1Marcus varnade mig när jag sa att jag skulle se dagens film. Vanligtvis har han ett öppet sinne och vi båda uppskattar filmer som görs efter premissen ”hellre än bra”. När jag nämnde Santa Claus Conquers the Martians drog han inte ens på munnen utan sa bara ”se den inte”. Jag lär mig aldrig, en kastad handske måste tas upp även om den kastas subtilt.

Marsianerna är bekymrade då deras barn inte äter och visar upp ett depressivt beteende. Ledaren för marsianerna kontaktar ett ”orakel” som förklarar att barnen saknar en jultomte. Ungarna har sett på tv-sändningar från jorden och snappat upp konceptet jul. För att rädda ungarna ur depressionen beslutar marsianerna sig för att kidnappa jultomten och föra honom till sin hemplanet för att sprida lite julglädje. Ett par ungar på vår planet får nys om marsianernas planer och reser mot Nordpolen för att varna jultomten. När de kommer till Arktis jagas de av en man i en isbjörnsdräkt. Där och då kastade jag in handduken.

Santa-Claus-Conquers-the-Martians-1964-HD.mp4_snapshot_00.33.13_2014.12.19_12.41.37

Nu kan en och annan protestera att jag skriver om en film jag inte sett klart men för att citera Ulf Lundell: En inställd konsert är också en konsert”. Jag har sett halva filmen och orkade inte kasta bort min tid mer. Santa Claus Conquers the Martians är inte bra men det som är den stora dödssynden är att den inte alls är rolig. Det är en själsdödande film och jag kände hur min livsglädje sakta dränerades allt eftersom filmen rullade på. Någonstans måste jag dra en gräns och jag drar den vid Santa Claus Conquers the Martians.

Den som trots allt är hågad kan se filmen på youtube sök och ni skola finna.

Regi: Nicholas Webster

Betyg: –

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

les-parapluies-de-cherbourg-jacques-demyGuy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.