The Sound of music (1965 USA)

Från Colombia till Österrike och staden Salzburg under 30-talets sista gyllne år (japp så står det i filmens inledning).  Det är ganska märkligt att det tog tio år innan musikalernas musikal dök upp i musikalveckan. I mitt fall tror jag att den är så given att jag aldrig riktigt tänkt på den när jag knåpat ihop mina listor inför dessa veckor. Hur som helst nu får äntligen(?) familjen von Trapp och den sjungande nunnan göra entree hos Filmitch.

Nunnorna i stadens kloster har problem. Den blivande nunnan Maria har en tendens att springa runt i skog och mark för att sjunga och är allmänt slarvig. De löser detta med att skicka henne som guvernant till familjen von Trapp under sommaren. Familjen består av sju barn som hålls i ett järngrepp av deras änkling till far. Till en början blir det lite motigt för Maria men hon löser det galant med en himla massa sånger och snart så mjuknar även pappa von Trapps hjärta när ungarna glatt ställer upp i vad jag anser vara förnedrande sångnummer, har man sett Ko-ko låten glömmer man det aldrig. Allt skulle kunna vara frid och fröjd men Österrike gränsar som bekant till Tyskland och anschluss närmar sig och pappa von Trapp är ingen vän av nazisterna.

Det låter kanske lite smålökigt men The Sound of music har en handling som funkar och filmen blir tom en smula dramatisk mot slutet. Christopher Plummer och Julie Andrews är bra i sina roller, speciellt den sistnämnda funkar finfint som den godhjärtade8/10 Maria. Filmen har härliga miljöer med ett överdådig herrgård, berg och grönskande dalar samt en hel del sånger som sätter sig som smäck. Dagarna efter titten kommer jag på mig själv med att gå och nynna på halva repertoaren, allt från My favorite things till Do-Re.Mi. Kvar har vi då de ungarna de är kanske inte bra men trots allt uthärdliga även om jag har mina dubier över yngste sonen Kurt som ser ut som en seriemördare i vardande.

Hade The Sound of musik varit en smula kortare hade möjligen betyget blivit ett snäpp högre, för tre timmar är i saftigaste laget, jag hade en tendens att nicka till under titten.

Sofias val för dagen har jag inte sett men kolla in vad hon skriver om här.

Regi: Robert Wise

Betyg: 8/10

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

I dream of Jeanie s.01 (1965 – 1970 USA)

Tv-serien I Dream of Jeanie utspelar sig under den tid då ”En kvinna var en kvinna och en man en man” som Tore Skogman sjöng en gång i tiden. Ska man klara av denna serie bör man följaktligen bita ihop och strunta i allt som i dagsläget heter PK.

Premissen är i vart fall att astronauten Nelson  hittar en flaska innehållandes en djinn. Denna djinn går under namnet Jeanie och uppenbarar sig som en söt tjej som naturligtvis blir blixtförälskad i Nelson. Han är en rekorderlig typ och motstår hennes inviter då han har en fiancee (som iofs snabbt skrevs ut ur serien då producenterna insåg att det lätt kunde bli lite väl snaskigt för de känsliga amerikanerna). Nelson antar att han hans karriär som astronaut kommer att sluta om det uppdagas att han har en Jeanie i sin ägo och gör nu allt han kan för att dölja hennes existens för omvärlden. Varför hans karriär skulle vara över är lite oklart men skit samma, antingen köper man det eller inte.

Serien har en tre/fyra olika handlingar som man kör i olika variationer. Nelson försöker dölja Jeanies existens vilket kan vara svårt då hon trollar i tid och otid. Jeannie blir svartsjuk på Nelson (alla kvinnor faller naturligtvis som fura inför hans uppenbarelse) och ställer till det. Jeannie vill hjälpa Nelson men utfallet blir en björntjänst eller att något eller någon ur hennes förflutna (hon är flera 1000 år gammal) dyker upp.

Det kanske inte låter mycket för världen och serien är av och till lite mossig men jag älskar denna serie efter en säsong. Anledningen är kvartetten Larry Hagman (Nelson), Barbara Eden (Jeanie), Bill Daily och Hayden Rorke. De har alla komisk timing speciellt Rorke som spelar psykolog i flygvapnet och börjar tvivla på sitt förnuft då han misstänker att det är något lurt med Nelson. Barbara Eden är otroligt charmig i rollen som den naiva men inte korkade Jeanie och Larry Hagman är härligt stiff som hennes kärleksintresse.

Från vänster: Daily, Eden. Hagman och Rorke

Man skulle tro att det blir enahanda men hitintills håller serien bra kvalitet och lyckas över förväntan med att variera sina teman. Specialeffekterna är förvånansvärt bra och imponerar med tanke på att serien hade en låg budget och är nästan 60 år gammal. Det jag fastar mest för är naturligtvis de härliga färgerna och designen på kläder och möbler allt var inte bättre förr men 60-talet var snyggare och färggladare – åtminstone på film och i tv.

Det finns ett och annat att anmärka på när man ser serien t.ex att Jeanie mer eller mindre är att likna vid Nelsons betjänt och kallar honom för Master- kanske det var mans dröm att ha en kvinna som fixade allt och inte bråkade nämnvärt?  Själv bryr jag mig inte utan noterar att det var en annan tid samt att I Dream of Jeanie trots detta är en charmig och förbaskat trevlig serie.

Betyg: 8/10

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

I`ll take Sweden (1965 USA)

8qId7j11zvn7inyg7jdI4YSQ6qDÄnkemannen Bob Holcomb (Bob Hope) har svåra problem. Hans dotter Jojo (Tuesday Weld) har kärat ned sig i slackern Kenny (Frankie Avalon) som inte direkt är något drömkap. Han är något imbecill, har inget jobb och lever i en husvagn ute på vischan. De unga planerar att gifta sig och pappa Bob känner hur desperationen växer. För att lägga lite geografisk distans mellan Jojo och hennes unge Casanova tar pappan ett jobb i Sverige och flyttar dit med dottern. Familjefadern hamnar dock ur askan i elden då man befinner sig i ett land som sjuder av sex och åtra. Värst är svenskarnas sed att ”lära känna varandra” INNAN äktenskapet. Då dotterns oskuld är i fara skickar fadern efter Kenny som trots allt är en amerikansk kille med sunda värderingar. Han kan åtminstone tänka sig att gifta sig med Jojo innan de går till sängs.

I´ll take Sweden eller Svedala, alla gånger som den heter på svenska är en film med härliga färger, unken amerikansk dubbelmoral och en riktigt usel huvudrollsinnehavare i Bob Hope som mest ser ut som han gjort i brallan och är utrustad med oneliners som skulle få Stefan och Krister att skämmas. Weld och Avalon klarar sig bättre i rollerna som det unga paret. Vidare är det mycket roligt att höra de amerikanska skådisarna som ska föreställa svenskar kämpa med det svenska språket. Man har varit relativt ambitiös med att åtminstone upprätthålla illusionen av att det är Sverige man befinner sig, i verkligheten spelades filmen in i USA. Bakgrundsprojektioner på Stockholm, skyltar på svenska, horder med bikinibrudar och som sagt skådisar som låter som den svenske kocken i mupparna räckte nog till att förtrolla sextörstande amerikaner på 60-talet.

Filmen har ett par härliga låtar med Avalon, en skådis som f.ö dyker upp i musikalen Grease och framför där det surrealistiska numret Beautyschool dropout. Här bjuder jag på titellåten. Varsågoda.

Regi: Frederick De Cordova

Betyg: 4/10