Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Annonser

I`ll take Sweden (1965 USA)

8qId7j11zvn7inyg7jdI4YSQ6qDÄnkemannen Bob Holcomb (Bob Hope) har svåra problem. Hans dotter Jojo (Tuesday Weld) har kärat ned sig i slackern Kenny (Frankie Avalon) som inte direkt är något drömkap. Han är något imbecill, har inget jobb och lever i en husvagn ute på vischan. De unga planerar att gifta sig och pappa Bob känner hur desperationen växer. För att lägga lite geografisk distans mellan Jojo och hennes unge Casanova tar pappan ett jobb i Sverige och flyttar dit med dottern. Familjefadern hamnar dock ur askan i elden då man befinner sig i ett land som sjuder av sex och åtra. Värst är svenskarnas sed att ”lära känna varandra” INNAN äktenskapet. Då dotterns oskuld är i fara skickar fadern efter Kenny som trots allt är en amerikansk kille med sunda värderingar. Han kan åtminstone tänka sig att gifta sig med Jojo innan de går till sängs.

I´ll take Sweden eller Svedala, alla gånger som den heter på svenska är en film med härliga färger, unken amerikansk dubbelmoral och en riktigt usel huvudrollsinnehavare i Bob Hope som mest ser ut som han gjort i brallan och är utrustad med oneliners som skulle få Stefan och Krister att skämmas. Weld och Avalon klarar sig bättre i rollerna som det unga paret. Vidare är det mycket roligt att höra de amerikanska skådisarna som ska föreställa svenskar kämpa med det svenska språket. Man har varit relativt ambitiös med att åtminstone upprätthålla illusionen av att det är Sverige man befinner sig, i verkligheten spelades filmen in i USA. Bakgrundsprojektioner på Stockholm, skyltar på svenska, horder med bikinibrudar och som sagt skådisar som låter som den svenske kocken i mupparna räckte nog till att förtrolla sextörstande amerikaner på 60-talet.

Filmen har ett par härliga låtar med Avalon, en skådis som f.ö dyker upp i musikalen Grease och framför där det surrealistiska numret Beautyschool dropout. Här bjuder jag på titellåten. Varsågoda.

Regi: Frederick De Cordova

Betyg: 4/10