Camelot (1967 USA)

Musikalveckan startar som vanligt med en gemensam film. Denna gång föll vårt val på Camelot från 1967. En film som f.ö min bror varnat mig för. Att jag inte hörsammade hans varning får stå för mig och jag kan inte skylla på någon annan.

Filmen startar med att Kung Arthur förbereder sig för att anfalla Sir Lancelots borg. Va! tänker vän av ordning är inte Lancelot och Arthur BFF !?! Kan man sin Arthursaga anar man nog anledningen till detta, andra tittare får sväva i ovisshet en sisådär två och en halv timme då större delen av filmen är en tillbakablick. För mig var det en väntan som kan likställas med att sitta fast i en oändlig bilkö.

Jag älskar Arthursagan och är alltid på när det serveras en ny version av berättelsen även om resultaten ofta inte är tillfredsställande t.ex Guy Ritchies kalkon som kluckade förbi härom året på biograferna. Tyvärr hamnar Camelot i samma skara. Det är som sagt en lång film och det märks, för attans vad trist rullen var. Kanske möjligtvis skulle ett antal sångnummer kunna underlätta titten? Icke. Det är Richard Harris (Dumbledore version 1.0 ) som spelar Arthur och sång är inte hans starka sida. Han pratsjunger sig igenom en radda intetsägande låtar och den övriga ensemblen gör mer eller mindre likaså. Jag kan begripa att man vill ha kända skådisar för att sälja in en film men om det ska vara en musikal kan man väl åtminstone välja några som kan sjunga och till på köpet man väl åtminstone slänga in några klatschiga melodier.

Resultatet blir en trist film med tradiga sånger och när man begår dödssynden att kalla varandra vid smeknamn (Lancelot blir Lance och Guenevere lystrar till namnet Ginny (tror jag) ) går jag i taket. Nej jag får trösta mig med John Boormans svulstiga Excalibur so far den bästa filmatiseringen av Arthursagan.

Sofia kanske tycker annorlunda.

Regi: Joshua Logan

Betyg: 2/10 (det var snygg dekor och garderob iaf)

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

The Graduate (1967 USA)

22aJag hade faktiskt inte sett denna klassiker tidigare men påhejad av Jojjenito och Henke kände jag att det var hög tid. The Graduate eller Mandomsprovet som den heter på svenska handlar om den något förvirrade unge mannen Ben Braddock. Han har precis slutat college och hans föräldrar anser att hans framtid nu är utstakad. Ben har däremot drabbats av existentiell ångest och vet inte vad han ska göra med sitt liv. I samma veva blir han förförd av frun till en av sina föräldrars vänner, Mrs Robinson. De inleder en kärleksaffär men när Ben blir kär i Mrs Robinsons dotter blir situationen ganska komplicerat.

Problemet med filmer som alla säger är fantastiskt bra är att förväntningarna stegras alltför mycket. Ibland uppfyller filmerna dessa förväntningar ibland inte. The Graduate gjorde detta till en början. Filmen första halva fram tills att dottern introduceras är bra. Samspelet mellan Hoffman som spelar Ben och Anne Bancroft som spelar Mrs Robinson är otroligt bra. Filmen är även riktigt rolig i sina stunder. När dottern kommer in i leken förvandlas Ben från en förvirrad ung man till en obehaglig och otrevlig stalker. Jag irriterar mig på Ben och känner att hans personlighetsförändring inte övertygar. Helst skulle jag vilja ge honom ett rejält kok med stryk. Det går möjligtvis att förklara hans beteende på det psykologiska planet men det berättas inte väl i filmen och manuset skaver rejält den sista halvan. Den allra sista scenen är dock briljant och jag fick äntligen min förklaring till Toms (huvudpersonen i 500 days of Summer) missförstånd över detta slut.

Trots mina invändningar är The Graduate en sevärd film. Härliga 60-tals färger, fint skådespeleri, ett bra soundtrack från Simon & Garfunkel och en mycket bra första halva hör till filmens fördelar. Sevärd men inte mer.

Regi: Mike Nichols

Betyg: 5/10

Dagfjärilen (1967 Frankrike)

34c6ac_5a234ede05bc431ab4977b3d407901cbHemmafrun Séverine har det inte lätt. Hon lider nämligen av sexuella problem eller vad man nu kan kalla det. Hon och hennes man sover i åtskilda sängar och vad man förstår är det inte ofta det händer något i sänghalmen hemma hos paret. Séverine har dock vissa sexuella begär men de lever hon ut i fantasier som ofta går ut på att hon blir förnedrad. Så en dag blir hon nyfiken på de prostituerades liv och leverne och hux flux tar hon anställning på ett etablissemang men bara under dagtid då hennes man arbetar. Séverine  blir snabbt en populär dam och får en beundrare i den unge gangstern Marcel som snokar reda på hennes hemadress. Man behöver inte vara utrustad med många hjärnceller för att räkna ut att det kommer gå illa riktigt illa eller gör det egentligen det?

Märklig film det här, mycket märklig. För det första känns den väldigt daterad. Séverine och hennes man talar om horhus och prostituerade i en scen där mannen med en lätthet som att han beställer in en latte berättar hur han besökte dessa ställen innan de blev ett par. Jag blir också inte riktigt klok på vad Séverine är för sorts människa. Det hintas om övergrepp när hon var ung men det är svårt att veta om det är fantasier eller inte då filmen av och till är lite oklar på vad som är dröm eller verklighet. Att filmens slut är öppet för tolkningar är minst sagt en underdrift. Som sagt en märklig film det här men absolut inte dålig snarare tvärtom.

För det första så spelas Séverine av den undersköna Catherine Deneuve bara det gör filmen sevärd. Vidare så gillade jag den här känslan av att man inte riktigt visste vart man hade historien. Det  gjorde att jag satt som på helspänn då jag var osäker på vilka vägar berättelsen skulle ta. Filmen är välgjord och kändes både annorlunda och utmanande. De som eventuellt väntar sig att få se något snaskigt i bild blir nog besvikna. För att vara en en film som handlar om sexuella fantasier och horhus är det en förvånansvärt påklädd historia. Jag blev faktiskt så konfunderad över filmen att jag blev sugen att läsa boken av Joseph Kessel från 1929 vilket kommer ske förr eller senare.  Dagfjärilen är en sådan där film man gärna ville fler skulle sett så man skulle kunnat diskutera filmen för det var som sagt en historia som satte griller i huvudet på mig. Är den en gubbsjuk fantasi? Handlar det om en kvinnas sexuella frigörelse eller är allt bara en dröm? Fråga mig gärna men några svar har jag inte att ge.

Regi: Luis Buñuel

Betyg: 8/10

Även Sofia har sett filmen.

Flickorna i Rochefort (1967 Frankrike)

LesDemoisellesdeRochefort_zpsa0a27b53I den franska staden Rochefort trånar folk efter kärleken i alla dess former. Simon Dame saknar sin förlorade ungdomskärlek som dumpade honom pga hans efternamn. Soldaten Max söker efter sin drömkvinna. Kompositören Andy Miller leter efter en kvinna som han stötte ihop med på gatan. Innehavaren av stadens café ångrar bittert att hon dumpade sin ungdomskärlek och hennes två döttrar Delphine och Solange har tröttnat på karlarna i staden och planerar att söka lyckan i Paris. Låter det rörigt? Lugn allt reder sig till det bästa.

Ibland kan man tycka att omslaget till en film far med en och annan lögn t.ex ”årets bästa film”, ”etta på biotoppen”  etc Flickorna i Rochefort ljuger dock inte. På omslaget står det kort och gott ”The are singing and dancing in the streets” och det är precis vad folk gör i den här filmen. Under två timmar får man som tittare sin beskärda del av av kärlek, sång och dans. Jag kan ana att många tycker detta är en film där man kanske går lite till överdrift. Alla filmens karaktärer är mer eller mindre bekymmersfria och tar livet med en klackspark trots alla kärleksproblem. Miljöer och kläder lyser i regnbågens alla färger och i bara farten kastar regissören in ett styckmord men folk är lika glada för det.

the-young-girls-of-rochefort

Flickorna i Rochefort är en film som gör mig glad ja nästan euforisk. Folk är trevliga, (t.om styckmördaren är lite småputtrigt mysig) charmiga, chicka och snygga. Musiken av Michel Legrand är småjazzig, medryckande och håller genomgående hög klass. Catherine Deneuve och Françoise Dorléac som spelar systrarna Garnier (de var även systrar på riktigt) är otroligt charmiga man blir nästan lite småkär i dem.Det enda jag hade lite svårt för i filmen var att Gene Kelly som spelar kompositören Miller är dubbad så man får tyvärr inte njuta av Kellys fina röst. Som en liten bonus har regissören Demy även vävt in trådar från andra filmer han tidigare gjort, både staden Cherbourg och danserskan Lola nämns vid ett par tillfällen.

03A_Rochefort

Då jag inte kan franska får jag förlita mig till den svenska textningen och den verkar vara lite märklig vid ett och annat tillfälle men det är smällar man får ta i en film som är en fest för både öga och öra. Tyvärr gjorde sig verkligheten påmind och detta är Françoise Dorléac näst sista film då hon omkom i en bilolycka blott 25 år gammal men i staden Rochefort är hon fortfarande evigt ung och bekymmersfri.

Regi: Jacques Demy

Betyg:9/10

Drra på – kul grej på väg till Götet (1967 Sverige)

Hasse Wallman var inblandad i filmen Åsa Nisse i raketform. Då filmbolaget ansåg att filmen var för kort fick Wallman i uppdrag att göra en kortfilm som skulle fylla ut visningstiden. Manus och inspelning knåpades ihop på en vecka och filmbolaget tyckte resultatet blev så bra att Wallman fick förtroendet att göra en långfilm.

Ett antal popband b.la  Spotniks, Sten & Stanley och Ola and the Janglers är på väg till Göteborg för en spelning. Flyget på Bromma ställs in pga av dimma och de olika popbanden får ta sig till Göteborg av egen maskin. Av för mig oklara anledningar saboterar banden färden för varandra samt väljer de besvärligaste ressätten. Har man tillgång till bil byter man till en kreaturstransport, åker man buss spelar man musik så man blir avkastad etc etc. En massa ”dråpliga” situationer uppstår längs vägen. Likt en räddande ängel är Eva Rydberg med i filmen och försöker hjälpa banden att ta sig till Göteborg.Till det yttre påminner filmen om en Ding ding ding  ding värld. Till det yttre var det ja.

Drra på en kul grej på väg till Götet är i det närmaste en surrealistisk upplevelse. Filmen är packad med kändisar vars uppgift är just att vara kändisar, Ingo Johansson som buschauför, Inga-Gill som manager. Tjadden som talar med förställd röst, Cornelis Vreeswijk och Bosse Parnevik för att nämna ett fåtal. Personer dyker upp och försvinner utan förklaring. Inga Gill trillar av en höskrinda för att i nästa stund plötsligt sitta en bil i en annan del av landet. En man kör i diket på en öde landsväg för att ögonblickligen bli omringad av kvinnliga pensionärer som kacklar som hönor. I nästa sekund är dessa som bortblåsta och landsvägen är lika öde. Genom större delen av filmen har man svårt att bestämma sig för vilken tid på dygnet det är. Under en del scener verkar händelseförloppet t.om utspela sig på olika tider under dygnet. När både Artur Rolén (Klabbaparn) och Gustav Lövås (Sjökvisten) dyker upp i filmen känns det på något sätt som att cirkeln har slutits. Jag gör en sista kraftansträngning i ett försök att få koll på hur många popband som faktiskt är på väg till Göteborg men får ge upp. Efter en halvtimme resignerar jag och låter bara bilderna med den osammanhängande informationen strömma mot mig från tv-skärmen.

Det finns mer att säga om filmen, mycket mer, t.ex att alla banden gjorde sina egna stunts och deltog utan att få betalt eller att man har en förkärlek till fastmotion (?). Det sista ska man kanske vara tacksam för utan fastmotion hade filmen blivit avsevärt längre. Mitt i all förvirrning  finns det dock en fråga som jag skulle vilja ha svar på: Satte Sjökvisten på Eva Rydberg? Den enda antydan till att så skedde är en gänglig figur som går uppför en en skum hotelltrappa med ett flin på läpparna (rys).

Regi: Hasse Wallman

Betyg: 1/10 – 10/10 beroende på hur man ser på saken

Viy (1967 sovjet)

En ung munk dödar en häxa i självförsvar. Häxans far som är traktens mäktige man lyckas förmå munken att vaka vid dotterns dödsbädd i tre nätter med förhoppningen att frälsa hennes själ. Häxan ser nu sin chans få sin hämnd på munken.

Filmen är baserad på en gammal folksaga som nedtecknades av den ryske författaren Gogol.Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta efter ha sett detta spektakel. Det misstaget filmmakarna verkar ha gjort är att de behållt sagans form och inte översatt det hela till film och resultatet blir en härligt kluckande kalkon med bla  skrattretande dåligt skådespeleri och en regi som är bland det sämre jag sett. Kort och gott en riktig sörja. Effekterna i filmen är bra med tanke på att filmen är över 40 år och det är det snällaste jag kan säga om Viy. Läs berättelsen istället för den är det inget fel på. Det kommer en nyinspelning nästa år, jag får se om jag vågar ge den en chans.

Regi: Georgi Kropachyov

Skådespelare: Leonid Kuravlyov, Natalya Varley

Betyg: 1/10