Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10

Rötmånad (1970 Sverige)

Rötmånad eller What Are You Doing After the Orgy? som den först hette i England innan den fick det mer modesta namnet Dog days är en märklig kreation. Tanken är nog att det ska vara en rolig skröna men jag upplevde den mer som en tragisk historia som var helt utan både sans och vett på flera plan.

Assar har flyttat till sommarstugan med sin 17-åriga dotter Anna Bella. Hans fru Sally försvann för fyra år sedan och Assar antar att hon är död. Plötsligt dyker hon upp efter att ha simmat från Stockholm och flyttar utan vidare förklaring in i sommarstugan. Assar verkar inte bry sig speciellt mycket om vad frun sysslat med eller varför hon försvann utan ett spår. Han är i stället glad att hon är hemma igen, åtminstone till en början. Då han är en man helt utan ryggrad låter han frun styra och ställa i allt så han protesterar inte när Sally beslutar sig för att öppna en bordell i sommarstugan med dottern som lockvara och hon själv som huvudattraktion. Klart att det kommer gå åt helvete.

Som sagt märklig film det här. Komedi? Tragedi? Jag vet inte, Rötmånad är fullsmockad med knepiga scener, ett märkligt manus, konstiga människor och dratta på ändan humor, det sistnämnda står Carl-Gustaf Lindstedt för. Det enda jag är fullständigt säker på är att en film som Rötmånad inte skulle kunna göras idag – tanken svindlar.

Om man ser till skådisarna är det en ganska så stabil trio i huvudrollerna Carl-Gustaf Lindstedt, Ulla Sjöblom (som verkar ha en fasligt massa tänder i käften) och Ernst Günther men i Jan Halldoffs regi agerar de alla tre mycket mycket märkligt. Det fjärde huvudrollsinnehavaren , dottern Anna Bella, spelas av det inte helt obekanta Christina Lindberg. Rötmånad var tydligen hennes filmdebut och hon är inte med för sina skådespelartalanger om man säger som så. Lindberg har några få repliker och hennes medverkan går mest ut på att stirra storögt samt att visa brösten. Lindberg  verkar dock ha utvecklat en viss självinsikt under årens gång då skådisen säger att hon inte sett värst många av sina filmer då hon misstänker att de inte är speciellt bra.

Hur man ska bedöma en film som Rötmånad är svårt. Den är inte bra men tillräckligt märklig och annorlunda vilket gör att den sticker ut och jag lär inte glömma filmen i första taget. Rekommendabel? Absolut inte men ändå på något bakvänt vis sevärd. Jag kör på en feg 4:a i betyg.

Regi Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10