A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Duck you sucker (1971 Italien)

duck-you-sucker-movie-poster-1972Den Italienske regissören Sergio Leone är troligtvis mest känd för sin Dollartrilogi med Clint Eastwood. Efter denna trilogi gjorde han de tre Once upon a time filmerna. Personligen så gillar jag dessa bättre, mycket beroende på den melankoliska ton som de slår an. Duck you sucker eller Once upon a time in the revolution eller A Fistful of Dynamite som den också kallas för är mellanfilmen och kanske den minst kända av dessa tre filmer.

Filmen utspelar sig i Mexico 1913. Uppror, revolution och repressalier från de styrande präglar landet. I denna smet finner vi Juan en landsvägsrövare som ser sin chans att råna banken i staden Mesa Verde när han stöter på irländaren och sprängexperten Sean. Motvilligt ansluter sig Sean till John och hans kumpaner men ödet vill annorlunda och de omaka paret hamnar mitt i revolutionen.

Leone har en mycket speciell still som regissör. Det är knapphändig dialog och regissören arbetar istället med karaktärernas ansiktsuttryck. Han låter även musiken spela stor roll i filmens berättelse och näst efter Once upon a time in America torde Morricones musik i dagens film höra till det bättre han gjort. Lägg sedan till ett överdrivet bildspråk en smula överspel av Rod Steiger som spelar Juan samt en del scener som drar åt det pekorala hållet så har man en film som förståeligt nog kan få en och annan tittare att dra öronen åt sig.

Duck you sucker är melodramatisk så det räcker och blir över speciellt när vi får oss Seans bakgrundshistoria presenterad i slowmotionscener. Filmen ligger hela tiden på gränsen till att bli löjlig och man kan nästan ana kalkonerna som ligger i startgroparna. Turligt nog så klarar Leone balansgången och det slår aldrig över och blir pannkaka istället blir detta en för mig både storslagen och känslosam filmupplevelse där det dammar i rummet på sina ställen.

Duck you sucker är en film jag lite halvt om halvt glömt bort hur himla bra den är och den har kanske kommit lite i skymundan i Leones sparsmakade produktion. I mina ögon en klassiker.

Regi Sergio Leone

Betyg: 9/10

Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972 Sverige)

utvandrarna_nybyggarna_3_discDagens film är en svensk klassiker. Egentligen är det två filmer och jag fick dela upp titten på två sittningar då den sammanlagda speltiden är över sex timmar. Utvandrarna/Nybyggarna bygger på Vilhelm Mobergs romaner om svenskar som flyttade till Amerika under slutet av 1800 talet. Jag har inte läst böckerna själv men det verkar som att Torell som regisserat inte tagit ut svängarna speciellt mycket. Berättelsen börjar i Småland och vi får följa en grupp människor som av olika anledningar bestämmer sig för att flytta till Amerika. Religionsfrihet, chansen att kunna skapa ett eget liv och lusten till äventyr är några av orsakerna till att man emigrerar. Dramats huvudpersoner är Karl-Oskar och hans hustru Kristina som hoppas kunna bygga en ljus framtid åt sin familj i det nya landet.

Utvandrarna/Nybyggarna är en film med mycket stånk och stön. Folk arbetar, sliter, svettas och framför allt dör som flugor. Karl-Oskar verkar ha tre sysselsättningar i livet: Arbeta så svetten lackar, sätta på sin fru och snickra kistor till alla människor som dör till höger och vänster. Det är inte direkt någon munter film där folk slår klackarna i taket och skrattar, nej här tar man livet på fullaste allvar. Folk pustar och stånkar, det gråts och gnisslas tänder. Det är ingen hejd på allt elände som drabbar Karl-Oskar och co. Det blir i sina stunder så många umbäranden och katastrofer att det nästan blir komiskt och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det var någon form av satir jag såg. Till råga på allt är det Liv Ullman som spelar Kristina och hon går filmen igenom i huckle och ser ut som hon sålt smöret men tappat pengarna men gör hon inte det i alla filmer, kan den människan överhuvudtaget skratta?

Men trots detta är det en film som griper tag i tittaren och jag blir ordentligt engagerad i de här människornas levnadsöde. Kärlekshistorien mellan Karl-Oskar och Kristina är kanske inte himlastormande men trovärdig och i sina stunder gripande (ska erkänna att det blev lite dammigt i rummet mot slutet). Trots sin spellängd blir aldrig filmen seg eller tråkig och den håller mitt intresse uppe hela vägen in till mål även om det av och till blir lite ofrivillig komik.

Regi: Jan Torell

Betyg: 8/10