The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Årets filmer 1972

1972 visade sig vara ett svårt år. Åtta filmer fick jag ihop mycket beroende på att jag inte sett så många filmer och det verkar finnas en helt del pärlor kvar att se. Här är i vart fall mina topp åtta.

8. Horror express: Äventyrsskräckis på tåg med b.la Savalas, Lee och Crushing. En stabil trio i en stabil film.

7.Nybyggarna: Del två av filmatiseringen av Mobergs romansvit. Stånk och stön fylld med ofrivillig komik men samtidigt gripande.

6. Delivirence: Whitetrash, naturskräck och Burt Reynolds utan mustasch. Länge sedan jag såg filmen men förr eller senare blir det omtitt. Minns den som bra.

5.Aguirre: Guds vrede: Naturångest med Herzog bakom kameran och Kinski framför den. Långsam och stämningsfylld. Som bonus får man kast med liten apa.

4.Frenzy: Tillsammans med Fönstret mot gården Hitchcocks bästa rulle. Riktigt spännande i sina stunder men även med en gnutta humor.

3. Firmafesten: Företagsångest med b.la Lasse Berghagen och Bernt-Åke Varg. Ljuvlig historia om förnedring och mänskliga tillkortakommanden.

2. Cabaret: En favorit musikal trots en jobbig Liza Minelli. Bra musik, allvarsam historia och ett par tre helt fantastiska scener. Bör ses vare sig man gillar genren eller ej – därmed basta!

1 The Godfather: Tillsammans med The Godfather 2 världens bästa film.

Övriga listor

Fripp

Fiffi

Moviesnoir

FLMR

 

An american hippie in Israel (1972 Israel)

Dagens rulle har kallats för Israels sämsta film genom tiderna och då kan man inte låta bli att bli lite intresserad. Mike är klar med sin militärtjänstgöring i Vietnam och reser ut i världen för att söka friheten och förhoppningsvis finna en plats där ingen bestämmer över andra. Han hamnar i Israel får lift av den unga tjejen Elizabeth som snabbt sliter av sina och Mikes kläder för lite sex. Elizabeth lämnar sitt hem och slår följe med Mike då hon också vill finna friheten. De hittar likasinnade och beslutar sig för att tillsammans grunda en fristad. Valet är lite märkligt. En isolerad klippö utan någon växtlighet. Just detta val kommer visa bli ödesdigert för de ystra hippierna som snart kommer få svårt att leva upp till sina ideal: Peace, love and understanding.

Någon bra film är inte An american Hippie in Israel eller Ha-Trempist som den heter på original vilket betyder liftaren. Halvtaskiga skådisar, märkligt manus som b.la innehåller ett par våldsamma mimare som av okänd anledning jagar Mike och en tvist som känns lite apart. I mångt och mycket påminner filmen om To be twenty som jag såg för en tid sedan. Båda handlar om människor som strävar efter frihet men sökandet leder dem i fördärvet. Båda filmerna har också en aura av hellre än bra över sig.

Det jag undrar lite över är vad tjejer ser hos dessa karlar som verkligen är fula som stryk. Den ene av hippierna ser t.om ut som min gamle OBS-lärare på mellanstadiet (kanske han hade ett extraknäck under sommarlovet ?). De är skitiga, håriga och allmänt sunkiga. Tjejerna däremot liknar mer fotomodeller, än en filmisk gåta att lägga till handlingarna.

Regi: Amos Sefer

Betyg: 2/10

Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972 Sverige)

utvandrarna_nybyggarna_3_discDagens film är en svensk klassiker. Egentligen är det två filmer och jag fick dela upp titten på två sittningar då den sammanlagda speltiden är över sex timmar. Utvandrarna/Nybyggarna bygger på Vilhelm Mobergs romaner om svenskar som flyttade till Amerika under slutet av 1800 talet. Jag har inte läst böckerna själv men det verkar som att Torell som regisserat inte tagit ut svängarna speciellt mycket. Berättelsen börjar i Småland och vi får följa en grupp människor som av olika anledningar bestämmer sig för att flytta till Amerika. Religionsfrihet, chansen att kunna skapa ett eget liv och lusten till äventyr är några av orsakerna till att man emigrerar. Dramats huvudpersoner är Karl-Oskar och hans hustru Kristina som hoppas kunna bygga en ljus framtid åt sin familj i det nya landet.

Utvandrarna/Nybyggarna är en film med mycket stånk och stön. Folk arbetar, sliter, svettas och framför allt dör som flugor. Karl-Oskar verkar ha tre sysselsättningar i livet: Arbeta så svetten lackar, sätta på sin fru och snickra kistor till alla människor som dör till höger och vänster. Det är inte direkt någon munter film där folk slår klackarna i taket och skrattar, nej här tar man livet på fullaste allvar. Folk pustar och stånkar, det gråts och gnisslas tänder. Det är ingen hejd på allt elände som drabbar Karl-Oskar och co. Det blir i sina stunder så många umbäranden och katastrofer att det nästan blir komiskt och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det var någon form av satir jag såg. Till råga på allt är det Liv Ullman som spelar Kristina och hon går filmen igenom i huckle och ser ut som hon sålt smöret men tappat pengarna men gör hon inte det i alla filmer, kan den människan överhuvudtaget skratta?

Men trots detta är det en film som griper tag i tittaren och jag blir ordentligt engagerad i de här människornas levnadsöde. Kärlekshistorien mellan Karl-Oskar och Kristina är kanske inte himlastormande men trovärdig och i sina stunder gripande (ska erkänna att det blev lite dammigt i rummet mot slutet). Trots sin spellängd blir aldrig filmen seg eller tråkig och den håller mitt intresse uppe hela vägen in till mål även om det av och till blir lite ofrivillig komik.

Regi: Jan Torell

Betyg: 8/10

Cabaret (1972 USA)

1972_CabaretDagens film har jag skrivit om tidigare här på bloggen men kände att det var dags för en återtitt. Den här berättelsen finns i flera olika versioner både som scenmusikal och som vanlig spelfilm men då under namnet I am a camera som i sin tur är baserad på en bok skriven av  Christopher Isherwood. Fosses version bygger till stor del på musikalen men man skrev till en del sångnummer och strök andra.

Cabaret utspelar sig i Berlin 1931, en historiskt mycket intressant tid. Tyskland under Weimarrepubliken kan bäst liknas vid hela havet stormar: Upplopp, kommunister, nazister, smårevolutioner, seriemördare och ett spännande kulturliv. Mitt i allt detta anländer den något försynta Cambridgestudenten Brian Roberts. Han ska skriva på sin avhandling samtidigt som han försöker tjäna en slant på att lära tyskar det engelska språket. Brian blir granne med den amerikanska sångerskan Sally Bowles.  Sally kan sägas vara Brians motsatts. Hon är en person som kräver ständig uppmärksamhet, lever i total förnekese och är egocentrisk som få, kort och gott en asjobbig person vars sällskap jag inte skulle stå ut med i fem minuter. De två inleder en kärleksaffär och när de blir bekanta med adelsmannen Maximillian utvecklas det hela till ett triangeldrama.

Det här är ingen musikal av det vanliga slaget där folk brister ut i sång helt plötsligt istället ”avbryts” filmens handling av att vi får se sånger som framförs på Kit Kat club där Bowles arbetar. Sångerna är oftast en kommentar till det som händer i filmens handling. Vill man ha en renodlad musikal får man söka sig annorstädes men jag anar att detta upplägg kan passa de personer som inte är så förtjusta i genren då Cabaret har ett rejält genomarbetat manus som inte är utfyllnad mellan sångerna det är som så att filmens cabaretnummer förstärker berättelsen. Den enda sången som inte utspelar sig på Kit Kat club är den rysliga men skickligt iscensatta  Tomorrow belongs to me som effektivt visar nazisternas växande makt.

Cabaret är inte någon trevlig film. Folk är trasiga i själen, artisterna på Kit kat club är inte speciellt glamorösa och publiken ganska sliten. Cabaret har en atmosfär av undergång över sig. Mitt i detta har man Sally som desperat försöker förneka den verklighet hon lever i genom att ta livet med en falsk axelryckning . Hennes sista sångnummer klingar falskt när hon sjunger att livet är som en cabaret.  Michael York som spelar Brian passar bra i rollen och Joel Grey fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som konferencier på nattklubben. Liza Minelli är väl filmens svaga kort, hon sjunger bra men hennes karaktär är väldigt påfrestande och irriterande i längden. Jag gillade filmen en anings bättre vid den här sittningen det kanske beror på att man tyvärr märker att historien är på väg att upprepa sig med stöveltramp och ohälsosam nationalism både här och där i vårt land och Europa.  Sofia har troligen sett en avsevärt trevligare film men jag anar att den filmen inte kommer dyka upp på den här bloggen av skäl ni nog kommer förstå när ni läser om hennes val.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 8/10

Firmafesten ( 1972 Sverige )

Den årliga firmafesten ska gå av stapeln och vi som tittare får följa ett dussintal personer från nyktert till berusat tillstånd.

Firmafesten känns lite som ”The Office” då filmen är rolig men samtidigt tragisk. Folk förnedrar både sig själv och andra och i slutändan tycker man bara synd om festens deltagare. Det är även en höjdare för den som vill se lite who´s who bland skådisar i det tidiga 70 talet. Eller vad sägs om Bernt Åke Varg, Stellan Skarsgård, Lars Amble och Lasse Berghagen m.m!

Firmafesten är en rolig feel-bad film, ångesten är påtaglig genom hela filmen och man sitter och kan bara se på när de inblandade gör bort sig. De flesta av festdeltagarna har lite torftiga liv och de hoppas på att livet ska bli lite bättre kanske med hjälp av någon tillfällig förbindelse på festen. Det som kan vara lite negativt med filmen är väl den lite stela dialogen samt att den stundtals känns aningen fragmentarisk i sitt berättande, men det hör lite till genren med många olika historier som ska pressas in på 90 minuter.

Som tidsdokument är filmen fantastisk, frisyrer, man röker inomhus, kavajer,färger och jag sitter och tänker på vad mycket som i dagens samhälle inte längre är politiskt korrekt. Det är verkligen som att kliva in i en annan värld som faktiskt bara ligger en generation bort. Jag rekommenderar filmen skarpt.

Regi: Janne Halldoff

Betyg: 8/10