Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Annonser

Cannibal girls (1973 Kanada)

Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen Gymkata väckte mina tankar över hur man lyckas med att kombinera gymnastik med karate (utmärkt visade det sig). I Slugs vandrade mina funderingar kring området hur saktfärdiga sniglar överhuvudtaget skulle kunna utgöra en fara för allmänheten (det kunde de visst men med viss filmisk kreativitet) och Troll 2 kände jag bara ett oförklarligt behov av att se. Ingen av ovanstående filmer är bra men de ligger kvar avsevärt längre i mitt sinne än en valfri blockbuster. Då kvarstår frågan vad lockade mig till att lägga 90 minuter på rullen Cannibal girls? Som så många gånger blir svaret Fiffi.

I hennes inlägg om filmen var det något i texten som fick mig att fundera. Vad var det för hisklig sminkning skådisen Eugene Levy hade? Varför var det bara kannibaltjejer och inga kannibalkillar? Dessa små saker räckte för att väcka min nyfikenhet och jag kunde inte få själslig ro förrän jag sett filmen.

Naturligtvis var inte filmen bra men Eugene Levys klädsel och sminkning(?) är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Även skådisen Ronald Ulrich i rollen som kannibaltjejernas ledare är väl värd att nämna. Han glider runt i filmen på ett överdramatiskt maner där mina tankar vandrar till Kungliga Dramaten och Jarl Kulle. Man bjuds också på härliga frisyrer, 70-tals inredning och annat smått och gott som hör decenniet till. När jag summerar min upplevelse blir det inte så pjåkigt. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med dessa blodtörstiga kvinnor och deras överspelande ledare. Men visst jag skulle nog inte rekommendera filmen till någon.

Vad filmen handlar om? Ett par får problem med bilen och hamnar i en håla där de stöter på kannibalkvinnorna som driver ett värdshus. Ungefär något i den stilen.

Regi: Ivan Reitman

Betyg: 3/10

Årets bästa filmer 1973

I denna vandring bakåt i filmhistorien har nu turen kommit till året 1973. Precis som 1974 är detta ett starkt filmår med en hel hög med filmer som jag får lov att lägga på ”att se listan”, en lista jag numera misstänker att man får begrava mig med då den är allt för lång för att hinnas med under en livstid.

10. Exorcisten: Ganska så överskattad film men första timmen är otroligt bra ja närapå mästerlig men sedan ballar det ut och blir mer fars än fasa.

9 Papillon: Bra fängelsefilm som lider lite av att vara en aningens för lång.

8. Magnum Force: Inte den bästa av filmerna om polisen Harry Calahan men definitivt sevärd. Hal Holbrooks medverkan är en bonus.

7 The Sting: Hög tid att se om då det var några decennier sedan sist men minnet säger att den är/var bra.

6 The Wicker man: Kanon eller kalkon? Kan diskuteras men det är en udda film som är väcker obehagliga känslor om det beror på Britt Eklands nakendans eller inte låter jag vara osagt.

5. American graffiti: Coming at age är en genre jag är svag för. Sköna bilar, bra musik och obefintlig handling. Trots det sistnämnda har filmen en känsla jag uppskattar.

4 High plains drifter: Clintan igen! Nu som skoningslös hämnare i en oväntat rå film.

3 Robin Hood: Filmen må vara ett hafsverk men det kanske är det som gör att den funkar så bra då Disney för en gångs skull inte hade tid, pengar och ork att vara kalkylerande med känslor.                           

2 Live and let die: En av mina favoriter bland Bondfilmerna. Bra skådisar, bra action, suveräna skurkar och en skön känsla. Närapå fulländad.

1 Jesus Christ superstar: Trots en ensemble bestående av dansanta hippies går det inte att stå emot denna fantastiska musikal. En favorit i genren.

Övriga filmspanares listor om detta fina år.

Fripp

Movies noir

Cinema Absurd

Manson (1973 USA)

MANSON-73-14F.n kollar jag in tv-serien Aquarius där sektledaren Charles Manson har en framträdande roll. Jag har läst om karln men aldrig sett en dokumentär om Manson och hans Familj som sekten kallades. Det största problemet var att hitta en vettig dokumentär då risken är stor att man hamnar framför någon TV4 dokumentär med dramatiserade händelser, mediakåta ”experter” och snabba klipp. Valet föll till slut på dokumentären Manson från 1973.

Det är främst fem personer som har ”huvudrollerna”. Åklagaren som ledde åtalet mot Manson och hans anhängare, en hippie som lämnade sekten precis innan Manson beordrade sina anhängare att begå de mord som skulle starta Helter skelter, namnet Manson gett det kommande raskriget . Man här även fått tre kvinnliga medlemmar av Familjen att ställa upp i dokumentären. Några år senare skulle en av kvinnorna som intervjuas försöka sig på att mörda president Ford.

Intressantast i dokumentären är nog kvinnorna. Sakerna de säger i filmen är helt uppåt väggarna och de har skapat en alternativ verklighet som har vare sig sans eller vett. Det är verkligen inga personer jag skulle vilja stöta på IRL. De talar om Mansons läror och försöker förklara (men jag begriper det inte) varför morden var en nödvändig handling. Alla tre erkänner villigt att de de gladligen skulle deltagit i dåden men olika omständigheter gjorde att de inte var med. T.ex var en av de tre höggravid och kunde inte få plats i bilen.

Dokumentären Manson förutsätter att man känner till morden och Charlie Manson så det är en fördel om man läst lite om Manson och hans Familj innan man ser den. Jag fann filmen vara bra och jag fick det jag sökte, en inblick i denna sekts förvirrade tankegånger. Jag sitter och skakar på huvudet för mig själv och tänker ”vilka stollar” tills självaste Charlie Manson dyker upp i slutet av dokumentären. Han håller en monolog och trots att det är en ganska dålig kvalitet på ljudupptagningen och filmen inser jag där och då vilken karisma detta monster till människa har. Dokumentären blir för ett kort ögonblick en skräckfilm.

Regi:  Robert Hendrickson, Laurence Merrick

7/10

Jesus Christ superstar (1973 USA)

MPW-35909Ok påsken är slut och jag har skrivit lite om denna film i ett tidigare inlägg men när det är musikalvecka kan man kosta på sig att vara lite uppsluppen och rucka på en och annan regel. Filmen är baserad på Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text) succémusikal som spelats världen över. I Sverige har Jesus bla spelats av Bruno Wintzell ni vet programledaren för TV3:s inte lika framgångsrika program Tutti frutti där även vår f.d finansministers (han med tofsen) flickvän deltog. Jesus Christ superstar handlar turligt nog inte om damer med olika fruktnamn utan om Jesus sista vecka från palmsöndagen till korsfästelsen.

Filmen har spelats in på plats i Israel och man använder sig av gamla ruiner som kulisser. Berättelsen är full av anakronistisk rekvisita, stridsvagnar, flygplan, kulsprutor och moderna kläder blandas med mer tidstypiskt mode. Skådespelarensemblen är ett kapitel för sig då man verkat samlat ihop ett dansant hippiekollektiv som även kan sjunga och jag ska erkänna att det tar ett tag innan jag kan slappna av och njuta av filmen för det är vad den är – njutbar.

Jesus Christ superstar främsta styrka ligger i den helt suveräna musiken som bara sveper över mig. Sångerna har även ovanligt genomarbetade texter som vill förmedla något mer än nödrim till lyssnarna. Det är texter som ställer djupa frågor om idoldyrkan, val man gör i livet, pliktkänsla och naturligtvis religion. Vidare så gillar jag  filmens avskalade produktion då den genom detta sätter individerna i centrum. Den anakronistiska rekvisitan gör att dåtid och nutid flyter samman vilket skänker berättelsen en viss aktualitet.

Det bär mig emot men jag får lov att erkänna att skådisarna funkar mycket bra och de kan verkligen både sjunga och dansa. Finalen i filmen är fantastisk och ger mig ståpäls. Enda invändningen skulle vara att det är en löst sammanfogad historia som mer eller mindre kräver att man åtminstone känner till de händelser som utspelades den där påskveckan för ca 2000 år sedan för att man ska få ett sammanhang i storyn. Detta gör att dagens skolungdomar troligen skulle sitta som frågetecken om de av en händelse skulle råka se filmen.

Klicka vidare och se vilken film Sofia valt dagen till ära.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 8/10