Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

The Deer hunter (1978 USA)

Det var ett tag sedan jag såg denna rulle, säkert en tio år sen sist. När jag låg sjuk i influensa kände jag av någon anledning ett behov av att se ett tretimmars drama om metallarbetare som dumt nog åker till Vietnam. Vi får följa en handfull vänner som även är arbetskamrater. På dagarna jobbar de på stålverket och fritiden tillbringar man tillsammans på den lokala puben samt ägnar sig åt jakt. Det sistnämnda tar man inte på så stort allvar då det mest verkar vara en ursäkt för att åka ut i naturen, supa till och vifta med vapen. Det är väl bara Nick (Christopher Walken) och Michael (Robert de Niro) som tar det här med jakt på allvar. Det är även Nick och Michael samt den i sällskapet försynte Steven (John Savage) som blivit inkallade/tagit värvning(?) och innan de skeppas iväg hinner även Steven med att gifta sig. Väl i Vietnam går det åt helvete. Steven skadas allvarligt, Nick får ett sammanbrott och det är bara Michael som kommer hem relativt helskinnad. Väl hemkommen upptäcker Michael att Nick är spårlöst försvunnen. När Michael begriper att Nick stannat kvar i Vietnam återvänder han för att hämta hem sin vän.

Nämner man The Deer hunter brukar tre saker tas upp av de som sett filmen: Låten Cavatina, rysk roulette och ett hiskligt långt bröllop. Jag kan hålla med om att det är de sakerna som sätter sig. De är en lång och långsam film i sina stunder t.om lite meditativ men jag finner den inte alls tråkig, jag gillar helt enkelt filmens tempo som passar bra ihop med den historia som berättas. Då huvudpersonerna hör till den ortodoxa minoriteten i USA är det intressant att ta del av deras vardagsliv och även det långa ortodoxa bröllopet. Denna minoritet skildras inte så ofta på film vilket gör att den känns lite annorlunda i vardagsmiljöerna. Av och till blir filmen aningens spännande, speciellt då i Vietnam och filmens final. Regissören Michael Cimino beskylldes för att vara rasistisk i skildringen av Vietnameserna men jag uppfattar det inte så. Tar inte krig fram det sämsta i människan? Jag tror inte att vietnameser är vare sig sämre eller bättre än andra människor i en krigssituation och krigsbrott begicks på båda sidor i Vietnam.

The Deer hunter är inte film man ser om på stört men jag är ganska säker på att jag inte sett den för sista gången innan jag ikläder mig träfracken då den är väl värd en omtitt. Jag tolkar den som en något deprimerande film om vänskap med en hel del bra skådespelarprestationer b.la Christopher Walken, John Cazale i sin sista roll ( han var mer eller mindre döende under filminspelningen och fick aldrig se det färdiga resultatet), Meryl Streep innan hon började bli som Bosse Parnevik och Robert De Niro som en gång i tiden faktiskt skådespelade och inte gjorde parodi på sig själv. Väl värd en titt om man är sugen på lite metallarbetares vardagsliv mixat med krig och ond bråd död.

Regi:Michael Cimino

Betyg: 8/10

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Årets bästa filmer 1978

year1978

Vi kör vidare på 70-talet.

dawnofthedead1

10. Dawn of the dead: Inte lika bra som Snyders remake men visst håller filmen.

4f08e090b01ecdeeb42e9bf4d72ceea0

9. Döden på Nilen: Myspys och mord med Ustinov som Poirot.

the-boys-from-brazil-5

8. Pojkarna från Brasilien: Gubbaction med Peck och Reed. Konspirationer och nazister en mycket lyckad kombination.

lchd-watershipdown720p-bozx-mkv_snapshot_00-15-59_2015-08-19_13-11-12

7. Den långa flykten: Tecknad film med kaniner på flykt. En riktigt otrevlig och obehaglig film.

dabwh

6. Rosa Panters hämnd: Closeau i toppform. Töntigt, märkligt och i sina stunder genialt.

b882bbc10f20027620930ffa1f1

5. Midnight express: Rafflande fängelsefilm med en lysande Brad Davis i huvudrollen.

the_deer_hunter_61915-1920x1080

4. The Deer hunter: Låååång film om arbetarklassen i USA – och rysk roulette.

halloween

3. Halloween: Stilbildande klassiker där musiken är bättre än filmen.

invasion-of-the-body-snatchers-1978-screenshot-3

2. Världsrymden anfaller: Den bästa versionen av Finneys roman. Ruggig, välspelad och ångestladdad med många bra skådisar.

grease-1200-1200-675-675-crop-0000001 Grease: Sexualfrustrerande tonåringar (som spelas av skådisar som passerat 20 års gränsen med råge) försöker få till det i ett nostalgiskt 50-tal som aldrig existerat i verkligheten. Resultatet blir oemotståndligt.

Vad andra filmspanare tycker om året finner ni nedan

Movies noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmfrommen

To be twenty (1978 Italien)

ToBeTwenty_Oring.inddDe två tjejerna Lia och Tina finner varandra på ett beachparty vid Rivieran och bestämmer sig för att slå följe. Målet för resan är ett kollektiv i Rom och de två hoppas att få ligga så mycket som möjligt. Då de inte har några pengar hankar de sig fram med hjälp av sexuella anspelningar och snatteri men de ursäktar sig med att de är ”unga, heta och förbannade” (ett mantra man kommer få höra ett antal gånger innan eftertexterna rullar). Väl framme i Rom visar sig kollektivet vara en besvikelse då det består av gubbar som är med i ett kollektiv i förhoppning att få ligga med yngre tjejer som gått på hippietramset. De yngre männen är ständigt påtända och är inte speciellt intresserade av sex. Trots detta stannar Lia och Tina kvar och får trots allt ganska trevligt i Rom. Så rullar filmen på med huvudpersonerna i shorts så tighta att tjejerna troligtvis har ett ständigt behov av att gå på toa, knasiga hippies, lite sång, lite dans en hel del naket (tack och lov slapp man se lönnfeta hippiegubbar i bara mässingen) och dråpliga scener (läs skämt på en lägre nivå än buskis). När det är ca femton minuter kvar av filmen sker något som måste vara en av filmhistoriens mest brutala vändningar och jag sitter som en gädda med öppen mun under eftertexterna.

To be twenty eller Avere vent’anni som den heter på italienska är en film som väckte uppståndelse i Italien när den kom. Folk invaggades i att de skulle få se en lättsam och kanske främst naken komedi om ett par hippietjejer. Till en början fick man också det förväntade men slutet är en rejäl käftsmäll. Upprördheten var så stor att man drog in filmen och klippte om den rejält vilket gav en helt annorlunda filmupplevelse än vad regissören Fernando Di Leo avsett. Det är först på senare år filmen dykt upp i sin originalform.

Detta är inte en bra film, skådisarna är hellre än bra även om de har en viss charm. Mina tankar vandrar till gamla pilsnerfilmer om man tänker på de inblandades insatser. Men det var just det där slutet som satte griller i huvudet på mig vad regissören menade med sin film. Jag hade ett par tre teorier och turligt bekräftades en av dessa i en intervju jag såg med regissören då han talade om filmen. Det är ett budskap som inte är speciellt subtilt men det kände skönt att regissören åtminstone hade en lite djupare tanke med sin film än bara ren buskis. Det bästa med filmen är nog den somriga känslan och den sköna 70-talsmusiken annars vart det inte mycket att hurra för.

Regi:Fernando Di Leo

Betyg: 2/10

ALIM:Halloween (1978 USA)

Halloween startar med något som måste vara ett rekordsnabbt ligg en halloweenafton 1963. Sexakten följs av ett mord där förövaren är den 6 årige Michael Myers och offret är hans storasyster. På mentalsjukhuset behandlas Michael av läkaren Sam Loomis. Loomis inser efter en tid att Michael är ondskan personifierad och gör allt i sin makt för att hålla sin patient inspärrad livet ut. Det hjälper inte efter femton år på instution rymmer Michael med siktet inställt på sin gamla hemstad Haddonfield. Dr. Loomis är honom hack i häl.

Halloween gjordes för en spottstyver i filmsammanhang, 320 000$ men har spelat in 60 miljoner $ så man kan lugnt säga att filmen blev en formidabel succe´. Naturligtvis märks det att det är en lågbudgetfilm men Carpenter lyckas mer än väl med att förvalta sin knappa budget men allt går inte att dölja. Efter att ha sett filmen ett antal gånger reagerar jag på att Illinois där Haddonfield ligger varkar vara ovanligt grönt för att vara senhöst. Det beror på att filmen spelades i under våren i Californien. För att skapa lite höstkänsla köpte man papperslöv och målade löven i höstfärger. Budgeten förklarar även bristen på halloweenpynt i husen. Man köpte en mask som föreställer James T. Kirk (Star trek) och målade den vit. Detta kom att bli Myers signum likt Jasons (Friday 13th) hockeymask. Valet av masken är mycket lyckat då Myers utstrålar total omänsklighet med sin vita mask. Med en större budget kan man misstänka att filmakarna haft råd med en smikös som troligen gett Myers någon form av missbildning istället och vips hade filmen blivit mindre ruggig. Carpenter har lyckats knåpa ihop en bra film med små medel.

Peter Cushing och Christopher Lee erbjöds att spela rollen som doktor Sam Loomis. De tackade nej och erbjudandet gick Donald Pleasence, något som jag är glad för då han gör en paradroll som den hetsige doktorn. Jamie Lee Curtis gör huvudrollen som tonårstjejen Laurie. Curtis är dotter till skådespelerskan Janet Leight som b.la gjort Psycho För att vara Curtis långfilmsdebut gör hon mycket bra i från sig.

 

Detta är en klassiker i genren och även en av mina tidigare favoritfilmer, men frågan är om den håller än idag? En del filmfantaster anser att man måste se på filmer i sitt sammanhang dvs är de trendsättande, hur nyskapande var de när de kom osv. Jag delar inte denna åsikt, om en film är tillräckligt bra håller den oavsett ålder. Carpenters film har tappat lite under årens gång. Den främsta anledningen till detta är att Halloween lider lite av sitt långsamma tempo. Carpenter gör dock sitt bästa för att hålla oss tittare på alerten. Filmmusiken är bland det bästa som skrivits och den ger en ödesmättad stämning filmen igenom. Musiken skrev f.ö av Carpenter på fyra dagar. Regissören satsar också på många s,k jump-scares kanske lite väl många om ni frågar mig. Det blir lite löjligt på sina ställen. Kameraarbetet är den tredje komponenten som Carpenter använder sig av för att hålla vårt intresse uppe. Kameran rör på sig hela tiden och man får en ständig känsla av att personen i bild är bevakad. Kameran blir våra ögon. Egentligen händer det inte så mycket, det är först de sista 20 minuterna som Halloween tar ordentlig fart men då är det å andra sidan 20 klassika minuter.

Otaliga uppföljare har kommit den ena värre än den andra men Halloween 2 (1981) samt H20 är sedvärda.

Regi. John Carpenter

Skådespelare: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis

Betyg: 7/10