Helt plötsligt en kväll fick jag ett oförklarligt begär av att se någon film regisserad av Werner Herzog, Valet föll då på den tidigare osedda Woyzeck. Filmens titel syftar på soldaten Woyzeck som är stationerad i en liten tysk by i mitten av 1800-talet. Han bor tillsammans med sin flickvän och deras barn. De har knapert med pengar och Woyzeck sliter dygnet runt för att få ihop pengar till sin familj. Det hade möjligtvis kunnat funka om han inte för att tjäna extra gått med på att vara mänsklig försökskanin åt stadens doktor. Denne läkare har märkliga idéer angående diet och Woyzeck har när filmen börjat levt ett tag uteslutande på en diet bestående av ärtor. Karln är både mentalt och fysiskt utsliten. När det så uppdagas att hans fru myser lite extra med byns avsevärt snyggare och mer lättillgänglige ( Woyzeck jobbar som sagt dygnet runt) trumslagare tar det en ände med förskräckelse.
Herzog är som han är, ibland är det bra ibland – not so much – men regissören är alltid intressant. Hans spelfilmer är lite långsamma, poetiska och drömska. Ofta har han med en apa av någon anledning i sina filmer som ofta handlar om psykiskt obalanserade individer. Påfallande ofta spelas huvudrollen av den famöse Klaus Kinski och av och till brakar dessa två gigantiska egon samman bakom kameran så inspelningarna är ibland intressantare än slutprodukten.
Woyzeck spelades in direkt efter Nosferatu och Herzog använde sig av många skådisar som var med i den sistnämnda filmen. Kinski gick redan på knäna efter Nosferatu men tackade ja till Woyzeck. Detta medför att skådisen ser mer död än levande ut vilket tydligen var regissörens intention. Möjligen hade även Herzog en baktanke med att en utsliten Kinski skulle vara lite mer lätthanterlig men det är bara en teori från mitt håll. Filmen som sådan är som vanligt med Herzog en mentalt intensiv historia. Kinski är suverän som den allt mer obalanserade Woyzeck. Miljöerna med en idyllisk liten tysk by är mycket bra och handlingen engagerar. På det hela är det en ganska så lättsmält rulle av regissören som åtminstone jag fann vara klart sevärd.
Regi: Werner Herzog
Betyg: 7/10
”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”
När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.
I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.
Manhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.
FILMITCH 