All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

Årets bästa filmer 1979

3497327fd15975625c5792ab6a6aa040

För en månad sedan skrev jag att detta tema kommit till vägs ände men så var inte fallet. Påhejad av Henke (Fripps filmrervyer) tar jag och andra filmspanare oss an det fantastiska 70-talet som är mitt favoritdecennium filmens värld.

nosferatu-1979-00-49-59

10 Nosferatu: Klaus Kinski framför kameran och Werner Herzog bakom, det brukar bli bra. Här blev resultatet skapligt.

the-brood-reduced1

9. The Brood: Äckliga barn, heltäckningsmattor och en nyans av brunt räcker för en plats på listan.

mad-max-stunts

8. Mad Max: Såg om denna nyligen och blev mycket positivt överraskad. Avsevärt bättre än många av dagens actionfilmer.

bond_tea

7. Moonraker: Ok det är närmare Austin Powers än Bond men med repliker som ”May I press you to a cucumber sandwich?” kan inte filmen ignoreras.

life-of-brian

6. Life of Brian: Inte lika rolig som The Meaning of life eller Holy Grail men folk i lösskägg är alltid ett vinnande koncept.

vlcsnap-2014-01-29-15h26m46s112

5. Apocalypse now: Mastig film om Vietnamkriget (?) och vad talar Brando om i slutet?

021-all-that-jazz-theredlist

4 All that Jazz:. Mästerligt regisserad film av Bob Fosse med en sjungandes Rob Scheider i en av filmhistoriens snyggaste finaler.

maxresdefault

3. Manhattan: En gubbsjuk Allen har som vanligt en existentiell livskris i New York. Alltid underhållande speciellt då i en film som är en fest för både öga och öra.

tumblr_lzz9myjqdn1qd3ucoo1_1280

2. Blecktrumman: En minst sagt mustig film som har det mesta man kan begära. Nazister, en äcklig unge, dvärgar, ålar och spotterotik.

alien5

1 Alien: En av världens bästa filmer inte så mycket att orda om.

Vilka läckerbitar övriga filmspanare har hittat detta år? Klicka på nedanstående länkar.

Jojjenito

Fripp

Filmfrommen

Movies noir

 

 

 

 

Prophecy (1979 USA)

prophecy_1979Hälsovårdsinspektören Rob håller på att bli utbränd. Han jobbar i slummen och känner att han hela tiden arbetar i motvind. Jobbet har färgat av sig på honom och han förvägrar sin fru lyckan att bli gravid då han inte vill sätta fler barn till denna miserabla värld. När Rob så får erbjudandet att åka till de stora skogarna i Maine för att medla i en konflikt mellan ett sågverk och den amerikanska urbefolkningen tar han chansen för att få lite lugn och ro. Rob hade haft det stillsammare om han stannat bland råttbitna barn i Harlem. Sågverket har nämligen släppt ut miljögifter i naturen som påverkat djurlivet. Skogens invånare har blivit aggressivare och en del av djuren har förändrats totalt och går bärsärkagång bland campare och annat löst folk som håller till i skog och mark. Den idealistiske hälsovårdsinspektören får mycket att stå i.

Prophecy är en film som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det märks att regissören John Frankenheimer minsann har ett BUDSKAP han vill förmedla till sina tittare nämligen: Om man skitar ned i naturen kan det gå illa. Inget fel i budskapet men jag undrar om det är klokt att låta Chase Gioberti förlåt Robert Foxworth  spela huvudrollen samt att stoppa in Armand Assante i rollen som indian.1979 kanske denna casting funkade men nu blir det mest ofrivillig komik. Foxworth tangerar filmen igenom överspelandets sköna konst vilket han även gjorde i Falcon Crest. Skådespelaren känns lite … ska vi säga obalanserad. Vidare spelar Talia Shire frun till Rob och hon går mest omkring och är ängslig för än det ena och än det andra. Filmens huvudmonster påminner mest om en vandrande salamikorv var det en kritiker som skrev vid premiären och visst har han rätt. En av de fulare kreationer jag sett i skräckfilmernas underbara värld. Filmplanschen har intet med vad vi tittare får möta i filmen.

Dramaturgiskt är filmen lite småseg. Visst hettar det till några gånger när den lufsande korven dyker upp men däremellan är det mest transportsträckor som till stor del läggs på att Shire är ängslig och Foxworth lägger pannan i djupa veck och bekymrar sig över människans rovdrift på naturen. Det är ingen skitfilm för man har verkligen haft ambitionen att göra en bra film men man missar målet. Möjligen kan misslyckandet bero på filmens regissör vars kompetens jag starkt tvivlar på efter att ha se filmer som The Island of Dr. Moreau och Träffpunkt Genève

Regi: John Frankenheimer

betyg: 4/10

Då var skräckfilmsveckan över för detta år men trogna läsare kan vara säkra på att den dyker upp 2016 och innan dess lär jag troligen ha betat av en hel del skräckisar på bloggen.

Jag vill också tacka Fiffi och Sofia för samarbetet denna vecka och jag hoppas att vi strålar samman nästa år lagom till Halloween.

Rocky 2 (1979 usa)

Efter matchen mot Apollo gifter sig Rocky och snart väntar paret barn. Då Rocky skadats i matchen och riskerar bli blind om han fortsätter att boxas försöker han få ett jobb vilket inte är det lättaste.  När Apollo vill ha en returmatch är det svårt att tacka nej då pengarna behövs.

Jag vet inte varför jag tittar på sådant här skräp men det kan mycket väl vara jag som har dålig smak då filmerna om Rocky är populära. Det som är bättre i tvåan är skådespeleriet då skådisarna fått lite mer erfarenhet. Stallone står för både regi och manus vilket inte gör det hela bättre. Manuset är eländigt med repliker som ger mig kalla kårar. Rocky 2 har lyckats fått med en av filmhistoriens värsta scener som är rent vidrig i sin präktighet.

Jag ska inte lägga ut texten mer om denna film för det förtjänar den inte.

Regi:Sylvester Stallone

Skådespelare: Burt Young, Sylvester Stallone

Betyg: 1/10