The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Annonser

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Friday the 13th (1980 USA)

FridayThe13thPosterJag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt fann jag att jag hade spanat in ett antal Fredagen den 13:e filmer. De kommer att portioneras ut här på bloggen med jämna mellanrum. Filmerna om filmhistoriens meste/värste seriemördare (158 offer har någon tydligen fått det till) är tolv till antalet och en ny film är på ingång 2017. Ekonomiskt och publikt är filmserien en stor framgång, filmkritikerna är inte riktigt lika entusiastiska. Det är kanske inte några filmiska mästerverk det handlar om men jag har en soft spot i mitt hjärta för lättklädda kvinnor som jagas i skog och mark av en mördare, något jag lärt mig leva med under årens lopp.

Filmserien startar 1957 med ett dubbelmord på ett sommarläger. Det är två lägerledare som mördas och man stänger ungdomslägret som ligger vid sjön Crystal lake i delstaten New Jersey. Åren går men så görs ett seriöst försök att öppna lägret igen.  Innan de ystra ungdomarna anländer samlas lägerledarna för att förbereda verksamheten. Det de inte vet men vi som tittare har full koll är att någon smyger runt i området och tar folk av daga i en rasande fart utan att de uppspelta lägerledarna märker något.

Jag minns att jag såg den här filmen på bio och fann den vara sisådär. Nostalgin har numera gjort sitt och det är numera en klassisk slasher som innehåller alla de där ingredienserna som hör till genren. En hel del korkade människor, tjejer som sliter av sig kläderna i tid och otid och naturligtvis en massa mord.

På det stora hela påminner många av Friday the 13th filmerna om en sorts bisarr koreografiövning där skådisarnas uppgift är att förflytta sig till olika platser där mördaren obemärkt ska kunna döda dem. Det är egentligen först mot filmens slut som det blir en jakt, innan dess har man fått sett folk som verkar ha en oemotståndlig lust att gå för sig själva bland stugorna i lägret ovetandes om att det är deras sista promenad i livet. Repetitivt men ändå relativt effektivt om man inte tänker efter för mycket.

Filmens största förtjänster är musiken skriven av Harry Manfredini, miljön då alla vettiga människor vet att naturen är bäst på tv-rutan hemma i vardagsrummet och ingen plats man rör sig i frivilligt och slutligen morden som är snyggt iscensatta av mästaren Tom Savini. Gillar man genren bör man definitivt ta sig en koll om man mot förmodan missat denna film.

Regi: Sean S. Cunningham

Betyg: 6/10