Dimman (1980 USA)

Jaime Lee Curtis fick starta veckan så för att sluta cirkeln får hon även avsluta den med en 80-tals skräckis, John Carpenters The Fog. Det lilla samhället Antonio Bay ska fira sitt hundraårsjubileum. ”Festen” går av stapeln på en gräsplätt som man försöker lura i oss tittare är en park där en staty ska avtäckas. Det som kastar grus i maskineriet är att stadens alkade präst hittat en gammal dagbok där det avslöjas att staden grundades med hjälp av stålar man plundrat från ett fartyg man lockat att förlisa. Nåväl det har gått hundra år och offren kommer nu tillbaka för att utkräva sin hämnd.

Carpenters story är en hederlig gammal skräckhistoria och filmen inleds mycket bra med att en gammal sjöman berättar legenden om skeppsbrottet  för några ungar vid en öppen eld. Stämningen att ”här kommer det serveras en mysryslig spökfilm” sätter sig direkt men tyvärr jobbar Carpenter hårt på att bryta den förtrollningen.

Till filmens fördel kan man lägga dimman som transporterar spökena där man lyckats väl med att få den framstå som ett levande väsen. Ljussättningen i filmen är suggestiv och spökena utrustade med huggkrokar och sablar är bra. En stor del av filmen utspelar sig i en fyr, en byggnad som passar väl i skräcksammanhang. Carpenter har även hittat en gäng kompetenta skådisar men trots allt detta så funkar inte filmen.

Det kanske kan skyllas på en (misstänker jag) begränsad budget men Carpenter visade att han kunde jobba med en sådan i Halloween. Filmen lyckas aldrig ge den där helhetskänslan den känns mer som lösrykta episoder om spöken i en dimma. Känslan att filmen skulle utspela sig i en liten stad infinner sig aldrig. Vi får se en gata, kyrka och något som ska likna en park och inte så mycket mer.  Rollfigurerna känns bara som just rollfigurer och var väldigt diffusa. Man har också tänjt på manus en hel del för att få ut berättelsen till spelfilmslängd. Det fasligt mycket bilåkning och värst är Adrienne Barbeau  som spelar radioprataren Stevie . Hon jobbar hårt på att ha en sexig röst när hon snackar i radio vilket bara känns tillgjort och störande. Trist nog innehåller filmen lika mycket radioprat som bilåkning.

Jag sticker nog ut hakan lite och menar att Carpenters The Fog har ett oförtjänt gott rykte. Det är en enkel och effektiv story med bra musik och en hel del ruggiga scener men man skulle nog ha kört en manusvända till samt pytsat in liiite mer pengar till scenografin. Då tror filmen hade kunnat blivit en höjdare.

Regi: John Carpenter

Betyg: 4/10

Så var skräckfilmsveckan slut för detta år men glöm inte att kolla in vad Sofia har sett denna dag.

Tackar för ett gott samarbete – as always

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Terassen (1980 Italien)

Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass.  Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.

Det låter kanske högtravande och gubbigt och till viss mån är det också det. Detta är nog en av de gubbigaste filmer jag någonsin sett och jag hänger inte alltid med i allt vad dessa till ytan pretentiösa män diskuterar. Det gör inte så mycket då Scola med glimten i ögat framställer dessa män som ganska så fjantiga, de använder stora ord men de är egentligen tomma tunnor som skramlar. De talar om revolution och förändring men går i taket när folk i deras närhet bryter mot normerna. Kort och gott det är en grupp ganska så bortskämda män som troligen inte skulle klara sig en sekund utan sina tålmodiga fruar.

Då Scola bildligt talat klär av dessa pladdrande gubbar blir filmen stundtals ganska rolig och det är en film med en lätt ironisk glimt i ögat. Stora gester, bitvis vass dialog och bra skådisar gör att jag har mycket trevligt ihop med dessa ömkansvärda rollfigurer. Enda mysteriet är väl varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag hitintills varit mycket förtjust i de få filmer jag sett.

Regi: Ettore Scola

Betyg: 8/10

The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Friday the 13th (1980 USA)

FridayThe13thPosterJag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt fann jag att jag hade spanat in ett antal Fredagen den 13:e filmer. De kommer att portioneras ut här på bloggen med jämna mellanrum. Filmerna om filmhistoriens meste/värste seriemördare (158 offer har någon tydligen fått det till) är tolv till antalet och en ny film är på ingång 2017. Ekonomiskt och publikt är filmserien en stor framgång, filmkritikerna är inte riktigt lika entusiastiska. Det är kanske inte några filmiska mästerverk det handlar om men jag har en soft spot i mitt hjärta för lättklädda kvinnor som jagas i skog och mark av en mördare, något jag lärt mig leva med under årens lopp.

Filmserien startar 1957 med ett dubbelmord på ett sommarläger. Det är två lägerledare som mördas och man stänger ungdomslägret som ligger vid sjön Crystal lake i delstaten New Jersey. Åren går men så görs ett seriöst försök att öppna lägret igen.  Innan de ystra ungdomarna anländer samlas lägerledarna för att förbereda verksamheten. Det de inte vet men vi som tittare har full koll är att någon smyger runt i området och tar folk av daga i en rasande fart utan att de uppspelta lägerledarna märker något.

Jag minns att jag såg den här filmen på bio och fann den vara sisådär. Nostalgin har numera gjort sitt och det är numera en klassisk slasher som innehåller alla de där ingredienserna som hör till genren. En hel del korkade människor, tjejer som sliter av sig kläderna i tid och otid och naturligtvis en massa mord.

På det stora hela påminner många av Friday the 13th filmerna om en sorts bisarr koreografiövning där skådisarnas uppgift är att förflytta sig till olika platser där mördaren obemärkt ska kunna döda dem. Det är egentligen först mot filmens slut som det blir en jakt, innan dess har man fått sett folk som verkar ha en oemotståndlig lust att gå för sig själva bland stugorna i lägret ovetandes om att det är deras sista promenad i livet. Repetitivt men ändå relativt effektivt om man inte tänker efter för mycket.

Filmens största förtjänster är musiken skriven av Harry Manfredini, miljön då alla vettiga människor vet att naturen är bäst på tv-rutan hemma i vardagsrummet och ingen plats man rör sig i frivilligt och slutligen morden som är snyggt iscensatta av mästaren Tom Savini. Gillar man genren bör man definitivt ta sig en koll om man mot förmodan missat denna film.

Regi: Sean S. Cunningham

Betyg: 6/10