Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

Annonser

Creepshow (1982 USA)

Personligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Gräsänklingar (1982 Sverige)

Av en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10

First blood (1982 USA)

Vietnamveteranen John Rambo vandrar runt på vägarna i USA. När han stannar till i en småstad för att äta en bit blir han avhyst av den lokala sheriffen Teasle som inte vill ha några ”luffare” i sin stad. Rambo står på sig och konflikten eskalerar snabbt. De båda tappar kontrollen över situationen som blir allt våldsammare.

First bood är till ytan en actionfilm som är otroligt välgjord. De flesta filmer har nästan alltid en stunds stiltje där jag som tittare tänker ”ja ja ja men gå vidare nu” så är icke fallet med First blood. Från första till sista filmrutan håller filmen ett jämt tempo och blir aldrig tråkig. Historien rör sig ständigt framåt och jag är imponerad över både regi och manus. Sylvester Stallone är som klippt och skuren i rollen som den tystlåtne John Rambo och Brian Dennehy är mycket bra (är han inte alltid det?) som Teasle. Om man av en händelse inte har sett denna film ska man ta sig en titt tycker jag.

Av de filmer jag sett som berör Vietnamkriget är detta en av de första som försöker göra upp med kriget utan att ursäkta sig. The Deer hunter (1978) är lite tvetydig i sitt budskap och Apocalypse now (1979) handlar mer om krigets mekanismer.

70-talet var ett ganska pissigt decennium ur ett amerikanskt perspektiv: Oljekris, skurkaktig president (Nixon) som följdes av två fjantar (Ford och Carter), en moral i fritt fall med bögerier, hippes, fri sex och diskotek och över hela decenniet låg den enda amerikanska militära förlusten i historien nämligen Vietnamkriget som en blöt filt. Likt nazityskland har även amerikanerna sin dolkstötslegend, nämligen att kriget i Vietnam hade vunnits bara politikerna hade gett militären fria händer. En villfarelse som lever kvar än i dag.Amerikanerna ville glömma bort denna skam och det hölls inga parader för de hemkommande soldaterna.

I First blood får Rambo motsvara just den utstötte soldaten medan Teasle får representera samhället som inte vill veta av honom. När konflikten eskalerar är den ende som egentligen kan rädda situationen Rambos gamla befäl Trautman. I vansinnet som brutit ut tack vare en förnekad möjlighet att få köpa sig en lunch på ett fik är det alltså den amerikanska militären som är de enda som kan reda upp situationen. Tyvärr har inte Trautman (militären) full befogenhet utan hindras av Teasle (politiker) och så går det som det går.

I och med  First blood togs det första steget mot att ändra den amerikanska mentaliteten till att se Vietnamkriget som en ärofylld förlust vilket gör filmen till lite av en milstolpe i filmhistorien. Att man sedan fick hjälp att moraliskt få Amerika på rätt köl av en president som ogillade bögar, stödde terrorister och dubiösa diktatorer, gav från de fattiga till de rika, satte landet i astronomisk skuld och gaggade om ”a new tomorrow” är än mer intressant  – men det hör till ett annat forum.

Regi: Ted Kotcheff

Regi: 8/10

På min 100 i topp lista ligger First blood på plats 92 och den håller ställningarna efter denna omtitt.

 

The Best little whorehouse in Texas (1982 USA)

I över 100 år har bordellen The Chicken ranch fått sköta sina affärer i fred men förändringarnas vindar börjar blåsa. Konsumentreportern Melvin P. Thorpe startar ett korståg mot denna omoraliska inrättning och piskar upp en mediestorm i delstaten för att stänga etablissemanget. Den lokala sheriffen Ed Earl som är tillsammans med bordellmamman Miss Mona tas på sängen och gör allt i sin makt för att hindra att The Chicken ranch stängs.

Dagens film är en s.k BOATS men om det sedan var så mycket sång och dans när det begav sig förtäljer inte historien. För att uppskatta dagens film måste man tycka att följande påståenden är helt ok (vilket tydligen amerikanerna tyckte då filmen spelade in 70 miljoner dollar och är 80 talets mest framgångsrika musikal i USA).

Att en bordell är en samhällsnyttig institution då män kan åka dit istället för besvära sina fruar med sex.

Att vara prostituerad och sära på benen glatt till allt från tonårspojkar till feta män med överkammad flint är ett roligt jobb.

Att prostitution håller våldtäktssiffrorna nere (påstås i filmen)

Att det är jätteroligt att folk hela tiden talar i liknelser typ:  Oh, Fred, you mean to tell me you don’t think the cows don’t appreciate the time off when a bull goes over to another pasture? eller Be like putting two bowling balls in a marble bag!

Att Dolly Parton är en bra skådis.

Jag gör inget av ovanstående men det blir inget bottenbetyg då Dom DeLuise som spelar Melvin P. Thorpe är otroligt underhållande och filmen innehåller några bra låtar, märk väl att Dolly Parton inte står för någon av de insatserna. I filmens final sjunger hon I will always love you med ett vibrato som får mig att rysa av obehag.

Sofia skriver däremot om en av mina favoritmusikaler. Hoppas bara hon gillar den.

Regi: Colin Higgins

Betyg: 3/10