Nausicaä från Vindarnas dal (1984 Japan)

På Netflix finns (nästan) alla filmer från den japanska filmstudion Ghibli. Klart att jag blev sugen på att se rubbet men efter första rullen vart jag allt lite mindre sugen på detta självvalda projekt.

Ca 1000 år in i framtiden är jordens miljö förstörd. Några människospillror finns kvar men en giftig skog breder ut sig över planeten. Alla försök att stoppa skogen hindras av att den försvaras av gigantiska insekter som går till anfall när människor närmar sig skogen. I vindarnas dal bor prinsessan Nausicaä som har en viss förståelse över jordens nya ekosystem. När en grupp människor hittar ett förintelsevapen att använda mot skogen och insekterna risker detta bli dödsstöten för planeten om inte  Nausicaä stoppar deras planer.

Jag har sett några tidigare filmer från studio Ghibli (om man ska vara petig är denna film gjord innan studion bildades) och gillat de flesta. Detta var trist nog en melodramatisk soppa. Även om jag bortser från det kulturella filter som ibland kan dyka upp i filmer från andra länder (i Japanska filmer kan det ibland visa sig i att jag tycker att folk överreager lite väl mycket) är Nausicaä från Vindarnas dal både rörig i sitt berättande och lite halvtrist. Jag får aldrig upp engagemanget för vare sig berättelsen eller rollfigurerna och trots en hel del snygga scener känns rullen hafsigt gjord. Jag får hoppas på bättre tur med nästa film från studion.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 4/10

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

The Mutilator (1984 USA)

En 80-tals skräckis måste få vara med när det handlar om skräckfilmsvecka – tycker iaf jag. Under 80-talet spottade man ur sig s.k teenslashers efter konceptet hellre än bra vilket ger upphov till en hel del roande rullar både på manus och skådespelarsidan. Merparten av rullarna är uppbyggda i fyra akter som är förvillande lika i film efter film: Först en händelse som gör någon till en galning sedan ser man till att samla ett gäng ungdomar på en plats där tredje akten tar vid nämligen att de en efter en tas av daga och slutligen finalen mellan mördare och de få överlevande.

The Mutilator (även känd som Fall Break) följer samma mönster. Ed råkar skjuta ihjäl sin mamma när han rengör sin fars vapen och pappan (som går under namnet Big Ed!!) får ett psykbryt. Kontakten mellan sonen och pappan är av förståeliga skäl inte den bästa efter olyckan så Ed.Jr blir därför mäkta förvånad när pappan ber honom om en tjänst, att åka och stänga familjens hus vid stranden för säsongen. Ed.Jr tar med sig en handfull vänner till huset där en mördare väntar för att ta ungdomarna av daga på de mest gruvliga vis och filmens sista kvart viks åt lite spring i huset då man försöker fly från mördaren. Klart.

Det är ett och annat som sticker ut i den här filmen. För det första har man satsat allt krut på morden som var oväntat slafsiga och välgjorda, gäddkrokar, yxor och annat smått och används för att ta kål på de stackars ungdomarna (däremot såg jag iaf inte till något svärd som det hintas om på filmaffischen).

När man kollar in vad filmens unga förmågor gjort senare sina karriärer verkar detta vara den enda film som de, med ett undantag, gjort. Detta märks mer än väl under filmens gång då det var riktigt usla skådisar som får leverera en hel del riktigt usla repliker spelade med noll trovärdighet. Jag undrar lite hur rollbesättningen till dessa filmer gick till. Gick den i stil med: ”Grannes pojk har inget sommarjobb”, eller ”vår barnvakt är en trevlig tjej som gärna visar brösten”?

The Mutilator är en rulle som gör att man förstår vilka mästerverk Halloween och Friday the 13th är vid en jämförelse. Å andra sidan ska man inte helt förkasta filmen. Jag hade en ganska så underhållande (vilket kanske inte riktigt var filmmakarnas mening) stund tillsammans med en krympande skara ungdomar.

Regi: Buddy Cooper, John Douglass

Betyg: 4/10

Sofias filmval brukar dela upp folk i två läger bra eller bajs. Läs vad hon tycker

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Friday the 13th: The Final chapter (USA 1984)

friday-the-13th-part4-smThe Final chapter börjar med att Jason vaknar upp på sjukhuset. Att han nyligen fått en yxa i huvudet verkar inte besvära nämnvärt.  Han mördar lite sjukhuspersonal i bara farten och drar sedan hem till Crystal lake. Vid sjön får vi stifta bekantskap med en grupp kåta ungdomar som hyrt en stuga, ett tvillingpar, en splittrad kärnfamilj samt en campare med hemlighetsfulla motiv. På väg mot Crystal lake stöter Jason på en  liftare som stryker med i bara farten utan att ens få yttrat en enda replik. Det måste ha fått känts lite nesligt för den skådisen. När Jason når sitt resmål sätter han igång med det han är bäst på: Att mörda folk. Vad jag förstår så utspelar sig del 2 – 4 i filmserien under bara några dygn vilket gör Jason till en mordmaskin av sällan skådat slag.

The Final chapter skiljer sig lite från de tidigare filmerna då man faktiskt lagt ned lite mer energi på att åtminstone ge några av offren ett lite fylligare personporträtt. Skillnaden är visserligen försumbar men det är trevligt när man märker av en liten ambitionsnivå hos filmmakarna.Mest noterbara i filmens cast är skådisarna Crispin Glover och Corey Feldman. Den förre i en märklig frisyr som verkar ha ett eget liv samt en dansstil från helvetet, den senare som Jasons baneman.

The Final chapter är ett lyft från förra filmen som var mer skoj än skräck men att det skulle vara det slutgiltiga kapitlet sagan om Jason kan man glömma. Friday 13th: A new beginning kom redan nästa år.

Regi: Joseph Zito

Betyg: 5/10

The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10